FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen i utökad sammansättning)

den 25 oktober 2007(*)

”Konkurrensbegränsande samverkan – Producenter av armeringsjärn – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 65 KS konstateras – Beslut med stöd av EKSG‑fördraget efter det att nämnda fördrag upphört att gälla – Kommissionen saknar behörighet”

I de förenade målen T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03,

SP SpA, Brescia (Italien), företrätt av advokaterna G. Belotti och N. Pisani,

sökande i mål T‑27/03,

Leali SpA, Odolo (Italien), företrätt av advokaterna G. Vezzoli och G. Belotti,

sökande i mål T‑46/03,

Acciaierie e Ferriere Leali Luigi SpA, Brescia, företrätt av advokaterna G. Vezzoli, G. Belotti, E. Piromalli och C. Carmignani,

sökande i mål T‑58/03,

Industrie Riunite Odolesi SpA (IRO), Odolo, företrätt av advokaten A. Giardina,

sökande i mål T‑79/03,

Lucchini SpA, Milano (Italien), inledningsvis företrätt av advokaterna A. Santa Maria och C. Biscaretti di Ruffia, därefter av advokaterna M. Delfino, M. van der Woude, S. Fontanelli och P. Sorvillo,

sökande i mål T‑80/03,

Ferriera Valsabbia SpA, Odolo,

Valsabbia Investimenti SpA, Odolo,

företrädda av advokaterna D. Fosselard och P. Fattori,

sökande i mål T‑97/03,

Alfa Acciai SpA, Brescia, företrätt av advokaterna D. Fosselard, P. Fattori och G. d’Andria,

sökande i mål T‑98/03,

med stöd av

Republiken Italien, företrädd av I. Braguglia och M. Fiorilli, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av L. Pignataro-Nolin och A. Whelan, båda i egenskap av ombud, biträdda, i mål T‑27/03 och T‑58/03, av advokaten M. Moretto och, i mål T‑79/03, T‑97/03 och T‑98/03, av advokaten P. Manzini,

svarande,

angående en begäran om fastställelse av att kommissionens beslut K(2002)5087 slutligt av den 17 december 2002 om ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn), är en nullitet och om hel eller delvis ogiltigförklaring av nämnda beslut,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av M. Vilaras, ordförande, samt domarna E. Martins Ribeiro, F. Dehousse, D. Šváby och K. Jürimäe,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 september 2006,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

 Bestämmelserna i EKSG-fördraget

1        I artikel 36 KS föreskrivs följande:

”Innan kommissionen tillgriper en sådan ekonomisk sanktion eller ett sådant vite som anges i detta fördrag skall den som saken gäller ges tillfälle att framlägga sina synpunkter.

…”

2        I artikel 47 KS föreskrivs följande:

”Kommissionen får inhämta de upplysningar som krävs för att fullgöra sin uppgift. Den får låta göra nödvändiga kontrollundersökningar.

…”

3        I artikel 65 KS föreskrivs följande:

”1. Överenskommelser mellan företag beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som är ägnade att inom den gemensamma marknaden direkt eller indirekt förhindra inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen är förbjudna, särskilt sådana som består i att

a) fastställa eller bestämma priser,

b) inskränka eller kontrollera produktion, teknisk utveckling eller investeringar,

c) dela upp marknader, produkter, kunder eller försörjningskällor.

2. Kommissionen skall dock för särskilt angivna produkter tillåta överenskommelser om specialisering eller om gemensamma inköp och försäljningar om (vissa villkor uppfylls) …

3. Kommissionen får i enlighet med bestämmelserna i artikel 47 inhämta alla de upplysningar som krävs för tillämpningen av denna artikel antingen genom en särskild förfrågan ställd till berörda parter eller genom en förordning som närmare anger arten av de överenskommelser, beslut eller förfaranden som skall anmälas för kommissionen.

4. Överenskommelser och beslut som är förbjudna med stöd av denna artikels första punkt skall sakna rättsverkan och kan inte åberopas inför någon domstol i medlemsstaterna.

Kommissionen skall om inte annat följer av rätten att överklaga till domstolen ensam vara behörig att avgöra om nämnda överenskommelser eller beslut står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna artikel.

5. Kommissionen får fastställa böter och viten för företag som träffat en ogiltig överenskommelse eller som genom skiljedomsförfarande, avtalsvite, bojkott eller andra medel tillämpat eller sökt tillämpa en ogiltig överenskommelse eller ett ogiltigt beslut eller en överenskommelse för vilken tillstånd vägrats eller beträffande vilken tillstånd återkallats eller som fått tillstånd genom uppsåtligen oriktiga eller förvanskade uppgifter eller som tillämpar förfaranden som strider mot bestämmelserna i punkt 1. Maximibeloppet av dessa böter eller viten får inte överstiga dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av de överenskommelser beslut eller förfaranden vilka strider mot bestämmelserna i denna artikel. Nämnda maximibelopp får dock höjas i de fall det varit fråga om en begränsning av produktion teknisk utveckling eller investeringar såvitt gäller böter till högst 10 procent av berörda företags årsomsättning och såvitt gäller viten till högst 20 procent av dagsomsättningen.”

4        I enlighet med artikel 97 KS upphörde EKSG-fördraget att gälla den 23 juli 2002.

 Kommissionens meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget upphört att gälla

5        Den 18 juni 2002 antog kommissionen ett meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut (EGT C 152, s. 5) (nedan kallat meddelandet av den 18 juni 2002).

6        I punkt 2 i meddelandet av den 18 juni 2002 föreskrivs att dess syfte är:

”Att för ekonomiska aktörer och medlemsstater, i den mån de berörs av EKSG-fördraget och tillhörande sekundärlagstiftning, ... sammanfatta de viktigaste förändringar med avseende på tillämplig materiell rätt och processrätt som uppstår genom övergången till EG‑systemet.

Att ... förklara hur kommissionen avser att behandla specifika situationer som kan uppstå till följd av övergången från EKSG till EG vad beträffar karteller ..., kontroll av företagskoncentrationer ... och kontroll av statliga stöd.”

7        Punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002, som återfinns i avsnittet om särskilda aspekter till följd av övergången från EKSG-systemet till EG‑systemet, har följande lydelse:

”Om kommissionen vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på avtal identifierar en överträdelse på ett område som omfattas av EKSG-fördraget, kommer den materiella rätt som tillämpas att vara den rätt som gällde vid den tidpunkt då de sakförhållanden som överträdelsen består i inträffade, oberoende av när tillämpningen äger rum. När det gäller förfarandena kommer det under alla omständigheter att vara EG‑rätten som gäller efter det att EKSG-fördraget löper ut ...”

 Det administrativa förfarandet

8        Från oktober 2000 till december 2000 genomförde kommissionen i enlighet med artikel 47 KS undersökningar hos italienska företag som producerade armeringsjärn och hos en italiensk sammanslutning av stålföretag. Kommissionen begärde dessutom i enlighet med artikel 47 KS in upplysningar från dem.

9        Den 26 mars 2002 inledde kommissionen det administrativa förfarandet varvid man antog dennas anmärkningar i enlighet med artikel 36 KS. Sökandena i förevarande mål fanns med bland mottagarna av meddelandet om invändningar.

10      Sökandena har inkommit med skriftliga yttranden avseende meddelandet om invändningar. Alla sökande förutom sökanden i mål T‑80/03 begärde att muntliga förhandlingar skulle hållas. Således hördes parterna den 13 juni 2002 av förhörsombud.

11      Den 12 augusti 2002 antog kommissionen ytterligare invändningar avseende mottagarna av det tidigare meddelandet om invändningar. I detta kompletterande meddelande om invändningar, grundat på artikel 19.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), gav kommissionen sin syn på det fortsatta förfarandet efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla.

12      Sökandena har inkommit med skriftliga yttranden avseende det kompletterande meddelandet om invändningar. En andra förhandling i närvaro av de berörda medlemsstaternas representanter hölls den 30 september 2002.

 Det angripna beslutet

13      Den 17 december 2002 antog kommissionen beslut K(2002)5087 slutligt, om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn) (nedan kallat det angripna beslutet).

14      Ingressen till det angripna beslutet har följande lydelse:

”med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt artikel 65 i detta,

med beaktande av de uppgifter som meddelats kommissionen och de kontrollundersökningar som genomförts av kommissionens inspektörer enligt artikel 47 KS,

med beaktande av de skriftliga och muntliga synpunkter som lagts fram i parternas namn och å deras vägnar i enlighet med artikel 36 KS,

efter samråd med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor,

…”

15      Kommissionen hänvisade, avseende rättsverkningarna av att EKSG‑fördraget upphört att gälla i skäl 331 i det angripna beslutet, först till punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002.

16      Därefter prövade kommissionen i skälen 333–344 i det angripna beslutet om inte tillämpningen av artikel 65 KS för det omstridda beteendet kunde ifrågasättas med stöd av principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior).

17      Kommissionen erinrade i detta avseende i skäl 335 i det angripna beslutet om att ”de två bestämmelserna i EKSG-fördraget som teoretiskt sett skulle kunna ha varit mindre fördelaktiga [var dels] artikel 65.1 KS eftersom den (till skillnad från i artikel 81.1 EG) inte kräver att den konkurrensbegränsande samverkan kan påverka handeln mellan medlemsstater för att en överträdelse skall föreligga … och [dels] artikel 65.5 KS eftersom maximibeloppet av de böter som tillåts högst kan uppgå till det dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av den konkurrensbegränsande samverkan (i artikel 15 i förordning nr 17 föreskrevs emellertid inte om någon sådan EG‑rättslig möjlighet) …”.

18      Efter att i skälen 337–341 i det angripna beslutet ha fastställt att den konkurrensbegränsande samverkan som åsyftades i det ifrågasatta beslutet kunde komma att påverka handeln mellan medlemsstater erinrade kommissionen i skäl 343 i nämnda beslut om att denna ”öppet påpekat för parterna … att man inte avsåg att ålägga något av företagen böter som översteg 10 procent av årsomsättningen från EKSG-produkterna inom Europeiska unionen” och att ”denna övre gräns (som för överenskommelser såsom den i förevarande fall som syftar till att begränsa tillverkningen finns upptagen i artikel 65.5 KS) [var] fördelaktigare för företag än den som finns upptagen i artikel 15 i förordning nr 17 av den 6 februari 1962 enligt vilken den övre gränsen är 10 procent av den årliga omsättningen från alla produkter på den globala marknaden”.

19      Kommissionen fastställde i skäl 344 i det angripna beslutet att ”om EG‑fördraget tillämpas är detta vid en bedömning i det enskilda fallet (in concreto) inte fördelaktigare och principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) skulle därför, förutsatt att denna var tillämplig, inte kunna åberopas såsom hinder för att tillämpa EKSG:s materiella rättsregler för det beteende som mottagarna av det angripna beslutet hållits ansvariga för”.

20      Kommissionen har i skälen 348–352 i det angripna beslutet, avseende dennas behörighet att tillämpa de konkurrensrättsliga reglerna i EKSG‑fördraget efter det att detta upphört att gälla, uttryckt följande:

”348       … EG‑fördraget och EKSG-fördraget hör till samma rättsordning, gemenskapens rättsordning, inom vilken det sistnämnda fördraget till den 23 juli 2002 utgjorde speciallag (lex specialis). Det innebär i princip att de verksamhetsområden som omfattades av EKSG-fördragets förfarandebestämmelser och sekundärlagstiftning från och med den 24 juli 2002 omfattas av motsvarande regler i EG‑fördraget, vilket är det allmänna systemet.

349      Kommissionen erinrar om att medlemsstaterna den 8 april 1965 slutit ett fördrag om upprättande av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna. Det skall också erinras om att i artikel 3 EU föreskrivs att ’[u]nionen skall ha en gemensam institutionell ram, som skall säkerställa konsekvens och kontinuitet i verksamheten för att nå dess mål samtidigt som gemenskapens regelverk följs och byggs ut’. Slutligen erinras det om att det i artikel 305.1 EU föreskrivs att: ’Bestämmelserna i detta fördrag skall inte medföra någon ändring i bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser, befogenheterna för gemenskapens institutioner och bestämmelserna i sistnämnda fördrag om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera.’

350      Följderna av att speciallagen (lex specialis) upphört att gälla måste emellertid undersökas närmare vad avser bestämmelserna som tillerkänner kommissionen behörighet att utfärda sanktioner. I förevarande fall framstår det som berättigat att tillämpa den materiella lagstiftningen som var gällande vid tidpunkten för de faktiska sakförhållandena och således kan de processuella regler som antagits därefter fortsätta att tillämpas.

351      Kommissionen avsåg inte och hade inte heller haft möjlighet att med meddelandet av den 18 juni 2002 fastställa övergångsbestämmelser. Kommissionen avsåg endast att i förhand (ex ante) och i syfte att främja öppenhet förklara hur övergången mellan de två fördragen, som skulle ske i enlighet med allmänna rättsprinciper, skulle komma att utformas.

352      I detta hänseende är tillämpningen av förordning nr 17 för det fortsatta förfarandet, i överensstämmelse med principen om att de processuella regler som skall tillämpas är de som gällde då åtgärden i fråga antogs. Likaledes har det inte ansetts nödvändigt att på nytt hålla den första förhandlingen där medlemsstaternas företrädare inte deltog, eftersom de processuella regler i EKSG-fördraget som då var tillämpliga inte krävde ett sådant deltagande. Dessutom skall det, såsom gjorts gällande i punkt 26 i meddelandet [av den 18 juni 2002], beaktas att handläggningsåtgärderna som korrekt antogs enligt bestämmelserna i EKSG-fördraget, efter det att detta upphört att gälla, tillfredställer villkoren i de jämförbara handläggningsåtgärderna i EG‑fördraget. Det skall också erinras om att det inte förekommer någon formell anknytning mellan bestämmelserna om medlemsstaternas deltagande vid en förhandling [artikel 11 i förordning (EG) nr 2842/98 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna [81 EG] och [82 EG]] och de avseende hörandet av den rådgivande kommittén (artikel 10 i förordning nr 17).”

21      Efter att kommissionen i skälen 358–513 i det angripna beslutet behandlat tillämpligheten av artikel 65.1 KS för de i beslutet omnämnda företagens och företagssammanslutningarnas beteende, anförde kommissionen i skäl 514 följande:

”I enlighet med artikel 65.2 KS tillåter kommissionen överenskommelser om specialisering eller om gemensamma inköp och försäljningar eller sådana överenskommelser som till sin natur och sina verkningar helt överensstämmer med dessa om de uppfyller de fastställda villkoren. Den konkurrensbegränsande samverkan som beskrivs i förevarande beslut kan inte bli föremål för tillstånd eftersom den inte överensstämmer med den typ av överenskommelser för vilka tillstånd kan ges. Det rör sig nämligen om en överenskommelse om försäljningspriser, om begränsning och kontroll av produktionen och om uppdelning av marknaden. Dessutom har det inte inkommit någon begäran om ett tillstånd enligt denna artikel i EKSG-fördraget.”

22      Kommissionen har, beträffande frågan om huruvida artikel 65.5 KS är tillämplig, i skälen 515–518 i det angripna beslutet erinrat om följande:

”515 I enlighet med artikel 65.5 KS kan kommissionen fastställa böter för företag som träffat en ogiltig överenskommelse eller som tillämpat eller sökt tillämpa en ogiltig överenskommelse eller ett ogiltigt beslut eller som tillämpar förfaranden som strider mot bestämmelserna i punkt 1. Kommissionen får fastställa böter som maximalt får uppgå till det dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av de överenskommelser, beslut eller förfaranden vilka strider mot bestämmelserna i artikel 65.1 KS. Nämnda maximibelopp får dock höjas i de fall det varit fråga om en begränsning av produktionen, av teknisk utveckling eller av investeringar, såvitt gäller böter till högst 10 procent av berörda företags årsomsättning.

516      Frågan avseende deltagande i en företagssammanslutning med syfte att överträda EKSG-fördragets konkurrensregler har redan behandlats i rättspraxis i målet Eurofer: ’[a]rtikel 65.1 i EKSG-fördraget innehåller ett specifikt förbud mot beslut av företagssammanslutningar som är ägnade att inom den gemensamma marknaden, direkt eller indirekt, förhindra, inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen.’ I artikel 65.4 KS föreskrivs följande: ’Överenskommelser och beslut som är förbjudna med stöd av denna artikels första punkt skall sakna rättsverkan och kan inte åberopas inför någon domstol i medlemsstaterna. Kommissionen skall, om inte annat följer av rätten att överklaga till domstolen, ensam vara behörig att avgöra om nämnda överenskommelser eller beslut står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna artikel.’ I artikel 65.5 KS föreskrivs följande: ’Kommissionen får fastställa böter och viten för företag, som träffat en ogiltig överenskommelse ... tillämpat eller sökt tillämpa en ogiltig överenskommelse eller ett ogiltigt beslut ... eller som tillämpar förfaranden som strider mot bestämmelserna i punkt 1 ...’ Enligt artikel 65.5 KS kan visserligen en företagssammanslutning inte åläggas böter eller vite, men ordalydelsen i artikel 65.1 hindrar inte att den sammanslutning som fattat beslutet ägnat att förhindra, inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen, omfattas av förbudet i denna bestämmelse. Denna tolkning bekräftas av både artikel 65.4 i fördraget, som även hänvisar till liknande beslut, och i domen i målet Sorema mot Höga myndigheten, där domstolen fastställde att artikel 65.1 i fördraget även omfattar sammanslutningar, i den mån sammanslutningarnas verksamhet eller de anslutna företagens verksamhet syftar till det resultat som avses i denna bestämmelse (REG 1964, s. 317). Detta bekräftas enligt domstolen även av artikel 48 i fördraget, där sammanslutningar beviljas möjligheten att utöva varje slag av verksamhet som inte strider mot bestämmelserna i fördraget. I motsats till vad sökanden gjort gällande framgår det även av domen i det ovannämnda målet Sorema mot Höga myndigheten att en företagssammanslutning, i den mening som avses i artikel 65.1 i fördraget, kan vara föremål för ett positivt beslut avseende tillstånd för en överenskommelse enligt artikel 65.2 i fördraget (REG 1964, s. 317–322). Sökandens påstående att en företagssammanslutning, i den mening som avses i artikel 65.1 i fördraget, inte kan överträda förbudet i denna bestämmelse är således felaktigt.

517      Det kan således fastställas att en företagssammanslutning inte kan komma att åläggas böter men att den istället, närhelst dess deltagande i en överträdelse är fastställt, kan vara mottagare av ett beslut …

518      Vad beträffar företagen är de omständigheter som skall beaktas vid beräkningen av böter bland annat hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den pågått samt försvårande och förmildrande omständigheter.”

23      I artikel 1.1 i det angripna beslutet föreskrivs följande:

”[De elva företagen och företagssammanslutningarna vilka inkluderar sökandena] har genomfört en samlad, komplex och kontinuerlig överenskommelse på den italienska marknaden för runda armeringsjärn i stänger eller i rullar, vilken syftat till eller fått en prisfastställelse som följd och som lett till en begränsning av eller kontroll av produktionen eller försäljningen.

Överenskommelsen är, eftersom den syftar till att snedvrida den normala konkurrensen på den gemensamma marknaden, i strid med artikel 65.1 KS.”

24      Enligt artikel 1.2 i det angripna beslutet deltog sökandena i målen T‑27/03, T‑46/03, T-58/03, T-79/03, T-80/03 och T-97/03 i den konkurrensbegränsande samverkan mellan den 6 december 1989 till den 27 juni 2000 och sökandena i målet T-98/03 mellan den 6 december 1989 till den 4 juli 2000.

25      Av artikel 2 i det angripna beslutet följer att de företag som omfattas av artikel 1.1 i nämnda beslut, däribland sökandena, har ålagts böter om totalt 85,04 miljoner euro.

 Förfarandet

26      Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli mellan den 31 januari och den 10 mars 2003.

27      Genom separata handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 8 och 15 maj 2003 ansökte sökandena i målen T‑79/03 och T‑46/03 om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet.

28      Förstainstansrättens ordförande beslutade den 5 augusti 2003 avseende IRO mot kommissionen (T‑79/03 R, REG 2003, s. II‑3027), och den 20 oktober 2003 avseende Leali mot kommissionen (T‑46/03 R, REG 2003, s. II‑4473) att sökandenas yrkanden skulle avslås och att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas i ett senare skede.

29      Genom en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 juni 2004 begärde Republiken Italien att i varje mål få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden.

30      Genom beslut av ordföranden i förstainstansrättens första avdelning den 27 juli 2004 tilläts Republiken Italien i varje mål intervenera till stöd för sökandenas yrkanden. Republiken Italien lade i enlighet med artikel 116.6 i förstainstansrättens rättegångsregler och med förhandlingsrapporten såsom grund fram sina synpunkter under de muntliga förhandlingarna.

31      Sökanden i målet T‑46/03 inkom den 18 oktober 2005 till förstainstansrättens kansli med en ny ansökan om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet. Ordföranden i förstainstansrätten avslog ansökan genom beslut av den 24 januari 2006, Leali mot kommissionen (T‑46/03 R-II, ej publicerat i rättsfallssamlingen).

32      Med tillämpning av artikel 14.1 i rättegångsreglerna och på förslag av fjärde avdelningen, beslutade förstainstansrätten att, efter att i enlighet med artikel 51.1 i nämnda regler ha hört parterna, hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

33      Den 6 juli 2006 beslutade ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning, efter att ha hört parterna, att målen T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03 skulle förenas vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

34      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten att inledningsvis höra parterna avseende sökandenas påstående om kommissionens bristande behörighet att anta det angripna beslutet. Rätten ställde som en processledningsåtgärd enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler en skriftlig fråga till kommissionen som denna besvarade inom angiven tidsfrist.

35      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 19 september 2006.

 Parternas yrkanden

36      I mål T‑27/03 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

–        i första hand, förklara att det angripna beslutet är en nullitet och/eller ogiltigt, eller i vart fall ogiltigförklara beslutet på grund av bristande behörighet, missbruk och maktmissbruk, eller

–        i andra hand, ogiltigförklara det angripna beslutet, särskilt vad avser de ålagda böterna, den felaktigt angivna geografiska marknaden, den bristande motiveringen, den felaktiga tolkningen av rätten, och att beslutet är ogrundat, särskilt vad gäller bevisningen och de invändningar som gjorts, och eftersom beslutet strider mot principen om opartiskhet vid administrativa förfaranden och mot principen om rätten till försvar, eller

–        i tredje hand, ogiltigförklara böterna på grund av att de är orimliga och eftersom de inte utretts och motiverats tillräckligt eller, i samtliga fall sätta ned böterna som sökanden ålagts genom att primärt dra av den höjning om 225 procent som gjorts med hänvisning till böternas avskräckande verkan, dra av höjningen om 105 procent som gjorts med hänvisning till varaktigheten och proportionerligt sätta ned grundbeloppet på grund av preskription, eftersom överträdelsen var mindre allvarlig, eftersom sökanden endast marginellt deltagit i överenskommelsen och till följd av de anmärkningar som inte avsett sökanden, och

–        under alla omständigheter förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

37      I mål T‑46/03 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

–        i första hand, ogiltigförklara det angripna beslutet, eller

–        i andra hand, sätta ned de böter som ålagts med hänsyn till att det inte går att hålla sökanden ansvarig för de anmärkningar som riktats mot Acciaierie e Ferriere Leali Luigi SpA och med hänsyn till den felaktiga höjningen av grundbeloppet som grundats på varaktigheten, men även med hänsyn till de för sökanden speciella och osäkra finansiella villkoren, och

–        förplikta kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader för förfarandet i förevarande instans.

38      I mål T‑58/03 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

–        i första hand, ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        i andra hand, sätta ned de böter som ålagts med hänsyn till att det inte går att lägga sökandens beteende, efter det att denna trätt i likvidation, till last samt med hänsyn till den felaktiga höjningen av grundbeloppet grundad på varaktigheten, det vill säga perioden mellan den 25 november 1998 och den 4 december 1998 och även med hänsyn till de för sökanden speciella och osäkra finansiella villkoren, och

–        förplikta kommissionen att ersätta sökandens utgifter, kostnader och arvoden för förfarandet i förevarande instans.

39      I mål T‑79/03 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, eftersom det var uppenbart att kommissionen saknade behörighet, eftersom beslutet antagits under direkt åberopande av en icke-existerande rättslig grund och trots att det efter att EKSG-fördraget upphört att gälla saknades bestämmelser som gav kommissionen behörighet att fatta ett beslut enligt artikel 65 KS, och

–        ogiltigförklara beslutet på grund av överskridande av behörigheten och felaktig och motsägelsefull rättstillämpning eftersom kommissionen avseende tillämpningen av artikel 65 KS tillämpat de processuella reglerna i förordning nr 17 trots att dessa uttryckligen och uteslutande var avsedda för tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, samt på grund av åsidosättande av de bestämmelser i nämnda förordning som avser funktionen och tillämpningsområdet för meddelandet om invändningar och med hänvisning till de nationella myndigheternas deltagande, varav det följer att kommissionens förfarande i sin helhet är ofullständigt, inkonsekvent och rättsstridigt, och

–        ogiltigförklara beslutet på grund av maktmissbruk hänförligt till en bristande utredning såväl som motivering vilket givit upphov till en felaktig avgränsning av den relevanta marknaden såväl som till de kontradiktoriska och ologiska förhållanden och grundläggande element som skall ha utgjort den påstått konkurrensbegränsande samverkan, eller

–        i andra hand, ogiltigförklara det angripna beslutet till följd av att lagen åsidosatts i det att en bristande utredning har legat till grund för den del av nämnda beslut där sökanden hålls ansvarig för att ha deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan under perioden mellan 1989 och 1996, enär det inte finns något som styrker att sökanden deltagit i den påstått rättsstridiga verksamheten och således proportionerligt sätta ned de böter som sökanden ålagts, eller

–        i tredje hand, ogiltigförklara eller sätta ned de böter som sökanden har ålagts i det angripna beslutet eftersom principerna om likabehandling, skydd för berättigade förväntningar, proportionalitet och om fastställelse av en adekvat påföljd åsidosatts, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

40      I mål T‑80/03 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

–        i första hand, förklara det angripna beslutet vara ogiltigt och/eller en nullitet och i alla händelser, ogiltigförklara det angripna beslutet varigenom sökanden solidariskt med S.P. SpA, tidigare Siderpotenza SpA, ålades att erlägga böter motsvarande 16,14 miljoner euro till följd av att sökanden tillsammans med andra företag ingått en samlad, komplex och kontinuerlig överenskommelse på den italienska marknaden för runda armeringsjärn i stänger eller i rullar, vilken syftat till eller lett till en prisfastställelse och där det avtalats om att begränsa eller kontrollera produktionen eller försäljningen eftersom EKSG-fördraget upphört att gälla innan det angripna beslutet antogs, eller

–        i andra hand, ogiltigförklara det angripna beslutet, särskilt avseende de böter som ålagts, till följd av bristande behörighet och maktmissbruk samt eftersom kommissionen uppenbart överskridit sina befogenheter och felaktigt tillämpat artikel 65 KS samt brustit i och/eller motsagt sig själv i sin motivering, eller

–        i tredje hand, sätta ned de böter som kommissionen ålagt sökanden grundat på dennas omsättning, eftersom kommissionen felaktigt tillämpat artikel 65.5 KS, och

–        i samtliga fall, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans.

41      I målen T‑97/03 och T‑98/03 har sökandena yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogiltigförklara artikel 1 i det angripna beslutet, i den del denna berör sökandena, eller

–        i andra hand, ogiltigförklara artikel 1 i det angripna beslutet i den del det görs gällande att sökandena före den 13 februari 1996 varit delaktiga i en överträdelse, och

–        ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet, i den del denna berör sökandena, eller

–        i andra hand, ändra lydelsen av artikel 2 i det angripna beslutet i syfte att upphäva eller påtagligt sätta ned de böter som ålagts sökandena, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

42      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

43      Till stöd för sina yrkanden har samtliga sökande åberopat kommissionens bristande behörighet att då det angripna beslutet antogs fastställa en överträdelse av artikel 65 KS.

44      Argumenten som framförts inom ramen för denna grund kan delas in i fyra delar. Den första som har åberopats i samtliga mål avser kommissionens bristande behörighet att tillämpa EKSG-fördragets konkurrensregler efter det att nämnda fördrag upphört att gälla. Den andra har åberopats i målen T‑27/03, T‑46/03 och T‑58/03, där det har gjorts gällande att meddelandet av den 18 juni 2002 är rättsstridigt i den del tillämpbarheten av artikel 65 KS förlängs till efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Den tredje har åberopats i målen T‑27/03, T‑79/03, T‑97/03 och T‑98/03, där det har gjorts gällande att det varit rättsstridigt att fortsätta förfarandet enligt förordning nr 17 efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Den fjärde har åberopats i målen T‑46/03, T‑58/03, T‑97/03 och T‑98/03 och avser ett åsidosättande av principen om den lindrigaste lagen (lex mitior). Inledningsvis skall den första av nämnda delgrunder prövas.

 Parternas argument

45      I vart och ett av målen har sökanden påpekat att gemenskapens åtgärder skall ha en bestämd rättslig grund. Sökandena har gjort gällande att det angripna beslutet uteslutande hänvisar till bestämmelser i EKSG-fördraget och särskilt till artikel 65. Eftersom det angripna beslutet antogs den 17 december 2002 och eftersom EKSG-fördraget då inte längre ingick i gemenskapens rättsordning kunde fördraget inte utgöra rättslig grund för nämnda beslut.

46      Sökandena har gjort gällande att den rättsordning som infördes genom EKSG‑fördraget, i enlighet med artikel 97 KS, upphörde att gälla den 23 juli 2002. De bestämmelser som gav kommissionen behörighet att tillämpa artikel 65 KS hade då det angripna beslutet antogs upphört att gälla och kommissionen saknade därför behörighet. Förevarande mål avser således inte övergången mellan bestämmelser över en tidsperiod utan det problem som uppkommit till följd av att ett fördrag upphört att gälla och av att det följaktligen utmönstrats ur rättsordningen.

47      Enligt sökandena är det endast de stater som undertecknat EKSG-fördraget som kan bestämma om och på vilka villkor Europeiska gemenskapen kan överta Europeiska kol- och stålgemenskapens (EKSG) rättigheter, skyldigheter och befogenheter. Sökandena i målen T‑27/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03 har i detta avseende hänvisat till internationell rätt och då särskilt till artiklarna 54 och 70 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (Förenta Nationernas fördragssamling, volym 788, s. 354). De folkrättsliga principerna utgör en värdefull inspirationskälla för att tolka de gemenskapsrättsliga bestämmelserna (dom av den 24 november 1992 i mål C‑286/90, Poulsen och Diva Navigation, REG 1992, s. I‑6019, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 13, s. 189, och, dom av den 22 januari 1997 i mål T‑115/94, Opel Austria mot rådet, REG 1997, s. II‑39, punkterna 89–95).

48      Sökandena i målen T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03 och T‑80/03 har i detta avseende dels anfört att kommissionen i sitt meddelande ”Den strukturerade dialogen efter EKSG-fördragets utgång”, KOM(2000)0588 av den 27 september 2000, fastställt att: ”Medlemsstaternas önskan att inte förlänga giltigheten av EKSG:s system och organ utöver den tid som fastställs i fördraget måste vara utgångspunkten för alla överväganden [avseende EKSG-fördragets utgång].”

49      Samtliga sökande har dessutom hänvisat till ett eller annat protokoll, beslut eller förordning som uttryckligen antagits av medlemsstaterna eller rådet i syfte att reglera följderna av att EKSG-fördraget upphört att gälla. Det avser följande rättsakter:

–        Protokollet om de ekonomiska följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla och om Kol- och stålforskningsfonden, vilket bilagts Nicefördraget och som har åberopats av sökanden i målet T‑79/03.

–        Beslut 2002/234/EKSG av företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, av den 27 februari 2002, om de ekonomiska följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla och om Kol- och stålforskningsfonden (EGT L 79, s. 42), åberopat av samtliga sökande.

–        Beslut 2002/595/EG av företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, av den 19 juli 2002, om följderna för de internationella avtal som ingåtts av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) av att EKSG-fördraget upphör att gälla (EGT L 194, s. 35), åberopat av sökandena i målen T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03 och T‑80/03.

–        Rådets förordning (EG) nr 963/2002 av den 3 juni 2002 om övergångsbestämmelser rörande antidumpnings- och utjämningsåtgärder som antagits enligt kommissionens beslut nr 2277/96/EKSG och nr 1889/98/EKSG samt rörande oavslutade antidumpnings- och antisubventionsundersökningar och oavgjorda klagomål eller ansökningar enligt dessa beslut (EGT L 149, s. 3), åberopad av sökandena i målen T‑27/03, T‑79/03 och T‑80/03.

–        Rådets förordning (EG) nr 1407/2002 av den 23 juli 2002 om statligt stöd till kolindustrin (EGT L 205, s. 1), åberopad av sökandena i målen T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03.

–        Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1840/2002 av den 30 september 2002 om förlängning av EKSG:s system för stålstatistik efter det att EKSG-fördraget har upphört att gälla (EGT L 279, s. 1), åberopad av sökanden i mål T‑79/03.

–        Rådets förordning (EG) nr 405/2003 av den 27 februari 2003 om övervakning på gemenskapsnivå av import av stenkol med ursprung i tredje land (EUT L 62, s. 1), åberopad av sökanden i mål T‑79/03.

50      Däremot har medlemsstaterna inte vidtagit någon åtgärd för att förlänga tillämpbarheten av de konkurrensrättsliga regler som inrättats genom EKSG‑fördraget, eller föreskrivit övergångsbestämmelser för fördraget. Eftersom de stater som undertecknat EKSG-fördraget inte fattat något beslut avseende tillämpbarheten av artikel 65 KS efter det att nämnda fördrag upphört att gälla, var kommissionen inte längre behörig att tillämpa bestämmelsen. Med andra ord förlängde kommissionen, då denna antog det angripna beslutet, tillämpbarheten av artikel 65 KS trots att artikeln upphört att gälla och i avsaknad av en rättsakt som uttryckligen gav kommissionen behörighet att göra så.

51      Sökandena i målen T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03 vidhåller att, oaktat deras gemensamma inspirationskälla och att de skall tolkas enligt kriterier för koherent systematik, är EKSG-, EG‑ och Euratom-fördragen avgränsade och fristående och den behörighet som de tillerkänner gemenskapsinstitutionerna är väl avgränsad. Varje fördrag, beaktat separat, utgör ett heltäckande och fristående system av normer som fullt ut fullgörs, antas och genomförs inom ett eget ramverk. Artikel 5 EU och artikel 305 EG vittnar om de olika fördragens fristående karaktär.

52      Vad beträffar kommissionens argument avseende fördraget av den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (nedan kallat fusionsfördraget) och som under tiden har upphävts genom artikel 9 i Amsterdamfördraget har sökandena i målen T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03 gjort gällande att trots fusionen av institutionerna är de olika gemenskaperna fortsatt särskilda. Kommissionen har fortsatt att utöva skilda befogenheter och agera med stöd av skilda befogenheter inom ramen för olika gemenskaper (dom av den 9 augusti 1994 i mål C‑327/91, Frankrike mot kommissionen, REG 1994, s. I‑3641, svensk specialutgåva, volym 16, s. 47). Det skulle vara motsägelsefullt om konkurrensområdet automatiskt skulle övergå från EKSG-systemet till EG‑systemet till följd av att det gemenskapsrättsliga systemet, såsom påståtts, är ett enhetligt system, medan det däremot för andra områden krävs att medlemsstaterna fattar ett särskilt beslut.

53      Sökandena i målen T‑46/03 och T‑58/03 har dessutom bestritt kvalificeringen av EKSG-fördraget såsom speciallag (lex specialis) (se det angripna beslutet, skäl 348) i förhållande till EG‑fördraget, eftersom EKSG-fördraget undertecknades före EG‑fördraget. Den rättspraxis som kommissionen hänvisar till i sitt svaromål behandlar överhuvudtaget inte frågan om att EKSG‑fördraget upphör att gälla och bekräftar endast att EKSG-fördraget var ämnat att reglera stålmarknaden medan EG‑fördraget reglerade alla andra områden. I alla händelser skulle det faktum att EKSG‑fördraget upphört att gälla, om detta i förhållande till EG‑fördraget utgjorde speciallag (lex specialis), ha medfört att kommissionen borde ha tillämpat artikel 81 EG för det angripna beslutet.

54      Vad beträffar artikel 305 EG, som enligt kommissionen bekräftar EKSG‑fördragets karaktär av speciallag (lex specialis), vidhåller sökandena i målen T‑97/03 och T‑98/03 att detta är en fullt ut kompatibel artikel och att denna är utmärkande för internationell rätt och har kodifierats i artikel 30.2 i Wienkonventionen. Artikel 305 EG syftar också till att undvika att det senare fördraget, EG‑fördraget, får företräde framför det tidigare fördraget, EKSG‑fördraget, inom de områden som regleras av det senare. Denna bestämmelse ger emellertid inte kommissionen behörighet att tillämpa EKSG‑fördraget efter det att detta har upphört att gälla.

55      Kommissionen har gjort gällande att EG‑fördraget och EKSG-fördraget hör till samma rättsordning, det vill säga den gemenskapsrättsliga rättsordningen (domstolens yttrande nr 1/91 av den 14 december 1991, REG 1991, s. I‑6079, punkt 21.) Kommissionen har anfört att till följd av rättsordningens enhetliga karaktär tolkade gemenskapsdomstolen bestämmelserna i EKSG‑ och Euratom-fördragen utifrån bestämmelserna i EG‑fördraget och med stöd av de gemenskapsprinciper som ligger till grund för alla gemenskapens fördrag (dom av den 22 februari 1990 i mål C‑221/88, Busseni, REG 1990, s. I‑495, s. 16 och s. 21, svensk specialutgåva, volym 10, s. 339). Således har artikel 65 KS tolkats i enlighet med artikel 81 EG (dom av den 18 maj 1962 i mål 13/60, Geitling Ruhrkohlen-Verkaufsgesellschaft m.fl. mot Höga myndigheten, REG 1962, s. 165, förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkterna 262, 266 och 277).

56      Även den enhetlighet som råder på institutionell nivå talar för att gemenskapens rättsordning har en enhetlig karaktär. Kommissionen har i detta avseende hänvisat till fusionsfördraget, till artikel 1.3 EU, till artikel 3.1 EU och till artiklarna 48 EU och 49 EU.

57      Kommissionen har gjort gällande att EKSG-fördraget inom gemenskapens rättsordning utgör en speciallag (lex specialis) som avviker ifrån den allmänna lagen (lex generalis), det vill säga EG‑fördraget. Kommissionen har i detta avseende hänvisat till såväl artikel 305.1 EG som till rättspraxis (dom av den 24 oktober 1985 i mål 239/84, Gerlach, REG 1985, s. 3507, punkterna 9–11, domstolens yttrande nr 1/94 av den 15 november 1994, REG 1994, s. I‑5267, punkterna 25–27, förslag till avgörande av den 27 oktober 1993 i mål C‑128/92, Banks, REG 1994, s. I‑1209, på s. I-1212, punkt 8, dom av den 5 juni 2001 i mål T‑6/99, ESF Elbe-Stahlwerke Feralpi mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1523, punkt 102, och av den 8 juli 2003 i mål T‑374/00, Verband der freien Rohrwerke m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2275, punkt 68). Kommissionen har dessutom gjort gällande att den allmänna lagens (lex generalis), det vill säga EG‑fördragets, tillämpningsområde som under EKSG‑fördragets giltighetstid begränsades av artikel 305 EG, den 23 juli 2002, vilket är det datum då speciallagen (lex specialis) upphörde att gälla, utökades till att omfatta de områden som tidigare omfattats av EKSG-fördraget, så att dessa områden därefter kom att regleras av jämförbara normer i EG‑fördraget. Kommissionen har i detta avseende hänvisat till skäl 348 i det angripna beslutet.

58      Hänvisningen till internationell rätt och då särskilt hänvisningen till artiklarna 54–70 i Wienkonventionen visar på en felbedömning sui generis av karaktären av gemenskapens rättsordning (dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa, REG 1964, s. 1141, svensk specialutgåva, volym 1, s. 211, och, av den 13 november 1964 i de förenade målen 90/63 och 91/63, kommissionen mot Luxemburg och Belgien, REG 1964, s. 1217). På grund av att gemenskapens rättsordning är en enhetlig rättsordning och med hänsyn till förhållandet mellan speciallag (lex specialis) och allmän lag (lex generalis), i förevarande fall mellan EKSG- och EG‑fördragen, regleras inte följderna av att EKSG‑fördraget upphört att gälla av bestämmelserna i internationell rätt, utan skall bedömas utifrån bestämmelserna i gemenskapens rättsordning.

59      Den rättspraxis som sökandena hänvisat till såsom stöd för att den internationella rätten också kan tillämpas inom det gemenskapsrättsliga området saknar relevans, eftersom denna avser det rättsliga förhållandet mellan gemenskapen och tredjeland och inte det rättsliga förhållandet inom gemenskapernas rättsordning.

60      Då EKSG-fördraget upphörde att gälla skedde övergången mellan EKSG‑fördragets och EG‑fördragets konkurrensbestämmelser automatiskt, i enlighet med principen om övergång mellan rättsliga regler inom en rättsordning. Kommissionen har i detta avseende påpekat att de processuella reglerna i allmänhet är tillämpliga för alla pågående tvister vid tidpunkten då dessa träder i kraft, i motsats till materiella regler som vanligtvis inte anses vara tillämpliga för omständigheter som inträffat innan reglerna trätt i kraft (dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 9, och av den 6 juli 1993 i de förenade målen C‑121/91 och C‑122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, REG 1993, s. I‑3873, punkt 22, och av den 7 september 1999 i mål C‑61/98, De Haan, REG 1999, s. I‑5003, punkt 13).

61      I enlighet med dessa principer tillämpade kommissionen efter det att EKSG‑fördraget upphört att gälla de processuella reglerna i förordning nr 17. Vad beträffar de materiella bestämmelserna avser det angripna beslutet en konkurrensbegränsande samverkan som pågått fram till år 2000. Den enda bestämmelse som mottagarna av det angripna beslutet åsidosatt är följaktligen artikel 65.1 KS. Med andra ord omnämndes inte artikel 81 EG i det angripna beslutet eftersom artikel 65 KS var den materiellt tillämpbara bestämmelsen vid tiden för det konkurrensbegränsande beteendet. Kommissionen har vidare hävdat att det förhållande att ett administrativt förfarande, som syftat till att tillämpa artikel 65 KS för omständigheter som tilldragit sig innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, har fordrat tidsfrister under vars löptid nämnda fördrag upphört att gälla, inte kan leda till att artikel 65 KS berövas sin ändamålsenliga verkan innan det att fördraget upphört att gälla. Detta skulle leda till att den skyldighet att inte snedvrida konkurrensdynamiken som åläggs alla ekonomiska aktörer och som finns upptagen i nämnda artikel skulle bli verkningslös.

62      Att tillämpa artikel 65 KS på de överträdelser som tagit plats innan EKSG‑fördraget upphörde att gälla var således en logisk och konsekvent följd av principen om övergång mellan rättsliga regler inom en rättsordning. Kommissionen har betonat att man lagenligt kunde anta det angripna beslutet eftersom kommissionen även efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, i enlighet med EG‑fördraget varit behörigt organ att tillämpa konkurrensreglerna. Kommissionen har dessutom påpekat att den begränsat sig till att tillämpa de bestämmelser som har en uppenbar motsvarighet i EG‑fördraget. Vidare har enligt kommissionen, domstolen själv fortsatt att tillämpa artikel 65 KS, avseende omständigheter som inträffade innan artikeln upphörde att gälla, även efter det att denna upphörde (se, exempelvis, dom av den 2 oktober 2003 i de förenade målen C‑172/01 P, C‑175/01 P, C‑176/01 P och C‑180/01 P, International Power m.fl. mot NALOO, REG 2003, s. I‑11421, punkt 168, och av den 2 oktober 2003 i mål C‑179/99 P, Eurofer mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10725, punkterna 22–26).

63      Meddelandet om den strukturerade dialogen efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, avsåg ett visst beteende och vissa situationer som kan uppstå efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Däremot inskränker sig det angripna beslutet till att fastställa förekomsten av en överträdelse och till att vidta en sanktion för det beteende som ägt rum då EKSG‑fördraget fortfarande var tillämpligt.

64      Beträffande de olika rättsakter som nämnts ovan i punkt 49 och som sökandena har åberopat till stöd för påståendet att kommissionen, eftersom vare sig rådet eller medlemsstaterna fattat ett särskilt beslut, efter det att nämnda fördrag upphört att gälla inte har behörighet att tillämpa artikel 65 KS, har kommissionen hävdat att antagandet av beslut 2002/234 följde av att överföringen av EKSG:s tillgångar till Europeiska unionen inte kunde ha skett automatiskt eftersom EG‑fördraget saknar bestämmelser som automatiskt kunnat överföra EKSG-fördragets rättigheter och skyldigheter avseende tillgångarna till Europeiska unionen. Om ett särskilt beslut saknats skulle EKSG:s tillgångar gått tillbaka till medlemsstaterna det datum då EKSG-fördraget upphörde att gälla (se första skälet i beslut 2002/234 och kommissionens meddelande KOM(2000)0518 av den 6 september 2000). Det var således nödvändigt att medlemsstaterna ad hoc antog en rättsakt som därefter konkretiserats genom protokoll C till Nicefördraget, för att EKSG:s tillgångar skulle kunna överföras till Europeiska unionen. Däremot övergick det för EKSG relevanta konkurrensskyddet inom kol- och stålsektorn automatiskt till Europeiska unionens system då EKSG-fördraget upphörde att gälla och då den inskränkande effekt som artikel 305 EG haft på allmän lags (lex generalis) breda tillämpningsområde (vis expansiva) upphörde.

65      Vad beträffar beslut 2002/595 förklarar kommissionen att behovet av att genom ett särskilt beslut av medlemsstaterna reglera följderna av att EKSG-fördraget upphört att gälla, för internationella avtal. Detta grundar sig för det första på den politiska viljan att bevara det särskilda ”system” som fastställts genom nämnda fördrag för de för EKSG relevanta varorna även efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla och för det andra på att det med stöd av bestämmelserna i EG‑fördraget är omöjligt för Europeiska unionen att automatiskt förklara sig vara efterträdare till EKSG i avtalen med tredjeland, eftersom dessa inte kan vara bundna av en ”intern” gemenskapsrättslig regel såsom artikel 305 EG. Genom beslut 2002/595 överfördes således uttryckligen rättigheterna och skyldigheterna avseende avtal med tredjeland från EKSG till Europeiska unionen. Denna övergång fastställdes i artikel 1 i rådets beslut 2002/595/EG av den 19 juli 2002 om följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla för de internationella avtal som ingåtts av EKSG (EGT L 194, s. 36). Kommissionen har tillagt att denna i enlighet med artikel 2 i det sistnämnda beslutet är skyldig att underrätta tredjeland om nämnda övergång, samt vid behov förhandla fram ändringar av avtalen.

66      Kommissionen har, avseende sökandenas argument som grundar sig på förordning nr 936/2002, gjort gällande att det varit nödvändigt att anta denna förordning eftersom förvaltningen av Europeiska unionens handelspolitik kännetecknas av ett annat beslutsförfarande än EKSG-fördragets. I det första fallet har behörigheten tilldelats rådet och i det andra kommissionen. Således är det upp till kommissionen att, i enlighet med artikel 74 KS och i enlighet med artikel 14 i kommissionens beslut nr 2277/96/EKSG av den 28 november 1996 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i EKSG (EGT L 308, s. 11), fastställa preliminära och slutgiltiga antidumpningstullar. Dessutom antogs förordning nr 936/2002 som ett resultat av gemenskapens skyldigheter vid tillämpning av artikel VI i allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). De berörda parterna i tredjeland hade ett intresse av att veta om inte den maximala fristen på 18 månader i ett antidumpningsförfarande avbröts då EKSG-fördraget upphörde att gälla. Rådet antog förordning nr 936/2002 med beaktande av att tredjeländer inte kan vara fullt införstådda med räckvidden av artikel 305 EG eller med verkan av att principen om övergång mellan rättsliga regler tillämpas och detta särskilt med tanke på de institutionella skillnaderna mellan de två fördragen. Däremot har det faktum att organet som är behörigt att anta de åtgärder som är nödvändiga för konkurrensskyddet är samma organ enligt EG‑fördraget och EKSG-fördraget, det vill säga kommissionen, möjliggjort övergången mellan de två fördragen med stöd av allmänna rättsprinciper. Förordning nr 936/2002 antogs till följd av att, och i motsats till det beslut där överträdelserna av konkurrensreglerna fastställdes, det genom antidumpningsåtgärderna i EKSG-fördraget fastställdes ett system för varor som dumpats som är tillämpbart även i framtiden, och därför skulle kunna ge upphov till verkningar som skulle kunna yttra sig även efter det att EKSG‑fördraget upphört att gälla.

67      På samma sätt avser förordning nr 1840/2002 om förlängning av EKSG:s system för statistik och förordning nr 405/2003 om övervakning på gemenskapsnivå av import av stenkol med ursprung i tredjeland, ett beteende eller en situation som uppstått efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Medan det angripna beslutet inskränker sig till att fastställa förekomsten av en överträdelse och för denna ålägga en sanktion under en period då EKSG-fördraget var fullt ut tillämpligt.

68      Kommissionen har avseende förordning nr 1407/2002 förklarat att denna inför ett stödsystem för de för EKSG relevanta verksamhetsområdena och detta endast inom ramen för EG‑fördraget. Det omfattar materiella och processuella regler avseende förfaranden för fastställande av stöd efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Övergångsreglerna i artikel 14.2, som var tillämpliga till den 31 december 2002, antogs i syfte att undvika en under samma år successiv tillämpning av två stödsystem. Det vill säga systemet enligt kommissionens beslut nr 3632/93/EKSG av den 28 december 1993 om gemenskapsregler för statsstöd till kolindustrin (EGT L 329, s. 12) fram till den 23 juli 2002 och därefter systemet enligt förordning nr 1407/2002, en situation som kunde ha skapat problem för företagen.

69      Slutligen har kommissionen vidhållit att den alltjämt är behörig att fastställa överträdelser av artikel 65 KS såvitt dessa inte preskriberats.

 Förstainstansrättens bedömning

 Inledande synpunkter

70      Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att det genom gemenskapsfördragen införts en ny rättsordning till vars förmån staterna i en allt större utsträckning inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dess medborgare lyder under (domstolens yttrande nr 1/91 (ovan punkt 55), punkt 21).

71      Inom gemenskapernas rättsordning har institutionerna endast de befogenheter som tilldelats dem (domstolens yttrande nr 2/00 av den 6 december 2001, REG 2001, s. I‑9713, punkt 5, dom av den 13 december 2001 i mål C‑93/00, parlamentet mot rådet, REG 2001, s. I‑10119, punkt 39). Således anges i gemenskapsrättsakternas ingress den rättsliga grund enligt vilken den aktuella institutionen har befogenhet att agera inom det ifrågavarande området. Valet av lämplig rättslig grund har konstitutionell betydelse (domstolens ovannämnda yttrande nr 2/00, punkt 5).

72      I förevarande fall fastställdes i det angripna beslutet, som antogs efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, en överträdelse av artikel 65.1 KS och de företag som påstods ha överträtt denna bestämmelse ålades böter. Med hänsyn till de argument som framförts inom ramen för denna grund skall det först utredas vilken den rättsliga grunden för det angripna beslutet är. Därefter skall det utredas om denna rättsliga grund vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet tillerkände kommissionen behörighet att fastställa och sanktionera en överträdelse av artikel 65.1 KS.

 Den rättsliga grunden för det angripna beslutet

73      Ingressen till det angripna beslutet innehåller inte annat än hänvisningar till bestämmelserna i EKSG, det vill säga till artiklarna 65 KS, 47 KS och 36 KS.

74      Artikel 47 KS ger kommissionen behörighet att inhämta de upplysningar som krävs för att denna ska kunna fullgöra sina uppgifter och för att denna ska kunna göra nödvändiga kontrollundersökningar. Artikel 36 KS förpliktar vidare kommissionen att höra de berörda parterna innan ekonomiska sanktioner eller vite tillgrips. Hänvisningarna till dessa bestämmelser i ingressen till det angripna beslutet avser således förfaranden som företagits innan det att det angripna beslutet antogs.

75      Vad beträffar artikel 65 KS skall påpekas att denna inte endast är en materiell bestämmelse avsedd för företag och företagssammanslutningar, där visst konkurrensbegränsande beteende förbjuds (stycke 1) men att den dessutom tillhandahåller en rättslig grund för kommissionens åtgärder. Artikel 65.4 KS tillerkänner i själva verket kommissionen behörighet att fastställa överträdelser av artikel 65.1 KS. Dessutom tillerkänner artikel 65.5 KS kommissionen behörighet att ålägga böter för de företag som har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 65.1 KS.

76      Mot bakgrund av de bestämmelser som nämns i ingressen har det angripna beslutet, i vilket en överträdelse av artikel 65.1 KS fastställs och i vilket företag som påstås ha åsidosatt denna bestämmelse åläggs böter, sin rättsliga grund i artikel 65.4 KS, avseende fastställelsen av överträdelsen, och i artikel 65.5 KS, avseende åläggandet av böter. Kommissionen har för övrigt under förhandlingen medgett att hänvisningen till artikel 65 KS i ingressen till det angripna beslutet avser styckena 4 och 5 i detta beslut.

77      Kommissionen har emellertid under förhandlingen gjort gällande att det angripna beslutet likväl grundas på förordning nr 17.

78      Förstainstansrätten erinrar om att förordning nr 17 som under tiden upphävts genom artikel 43 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) i artikel 3 tillerkänner kommissionen behörighet att fastställa överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG och i artikel 15.2 tillerkänner samma institution behörighet att ålägga företag eller företagssammanslutningar som deltagit i sådana överträdelser böter.

79      Vare sig i ingressen eller i skälen till det angripna beslutet hänvisas till artikel 3 eller artikel 15.2 i förordning nr 17 såsom rättslig grund. Det hänvisas endast till artikel 15.2 i förordning nr 17 i skälen 335 och 343 i det angripna beslutet, i samband med diskussionen om den lindrigaste lagen (lex mitior) och för att i förevarande fall rättfärdiga tillämpningen av artikel 65.5 KS i stället för artikel 15.2 i förordning nr 17.

80      Kommissionen har vid förhandlingarna först hänvisat till försummelsen att i ingressen till det angripna beslutet hänvisa till förordning nr 17 såsom ett materiellt fel och därefter såsom ett formfel eller bara ett skrivfel. Slutligen har kommissionen förklarat att det angripna beslutet skall ses mot bakgrund av det andra meddelandet om invändningar av den 12 augusti 2002 som var grundat på förordning nr 17. Slutligen angav kommissionen som ett svar på en fråga från förstainstansrätten, de stycken i det angripna beslutet som kommissionen anser visar att det angripna beslutet grundar sig på artikel 3 och artikel 15.2 i förordning nr 17. Det är dels omnämnandet av den rådgivande kommittén i ingressen och dels skälen 335, 342, 343, 345, 346, 348–350, 352 och 353 i det angripna beslutet.

81      Frågan är således om de i föregående punkt identifierade omständigheterna styrker att kommissionen grundat det angripna beslutet även på artikel 3 och artikel 15.2 i förordning nr 17 trots att denna försummat att i det angripna beslutet direkt hänvisa till förordningen.

82      Det skall erinras om att kommissionen efter att vid förhandlingen ha blivit tillfrågad avseende detta medgett att påståendena i de i punkt 80 ovan angivna punkterna avser tillämplig materiellrätt (skälen 335, 342 och 343) eller processrätt (skälen 352 och 353) och inte kommissionens behörighet att fastställa och sanktionera en överträdelse av artikel 65.1 KS efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Vidare har kommissionen medgett att den i skälen 345 och 346 endast upprepar argument som sökandena framfört under det administrativa förfarandet.

83      Utöver detta skall det avseende skälen 348 och 349 i det angripna beslutet fastställas att dessa innehåller en generell hänvisning till speciallag (lex specialis), till fusionsfördraget och till artikel 305 EG men inte innehåller någon uppgift om att det angripna beslutet skulle vara grundat på artikel 3 och artikel 15.2 i förordning nr 17.

84      Dessutom avser hänvisningen i ingressen, till den rådgivande kommittén, ett led i det förfarande som föreskrivs i artikel 10.3 i förordning nr 17 och bekräftar således att kommissionen tillämpat de processuella reglerna i förordning nr 17 efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, medan hänvisningen till artiklarna 36 KS och 47 KS i samma ingress bekräftar att det var de processuella reglerna i EKSG som tillämpades innan EKSG‑fördraget upphörde att gälla.

85      Inte heller av hänvisningen till den rådgivande kommittén framgår det att kommissionen i förevarande fall även grundat sin behörighet på artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17. Den enda indikationen i ingressen avseende den rättsliga grunden för att fastställa och sanktionera den berörda överträdelsen utgörs av artikel 65 KS. Kommissionen har vidare under förhandlingarna medgett att hänvisningen till artikel 65 KS i ingressen, för fastställandet av överträdelsen avser denna artikels stycke 4 och för åläggandet av böter stycke 5.

86      Kommissionen har under förhandlingarna framhärdat med att särskilt första stycket i skäl 350 implicit men otvetydigt visar att det angripna beslutet är grundat på artikel 3 och artikel 15.2 i förordning nr 17.

87      Förstainstansrätten erinrar om att skäl 350 i det angripna beslutet har följande lydelse;

”Följderna av att speciallagen (lex specialis) upphört att gälla måste emellertid undersökas närmare vad avser bestämmelserna som tillerkänner kommissionen behörighet att utfärda sanktioner. I förevarande fall framstår det som berättigat att tillämpa den materiella lagstiftningen som var gällande vid tidpunkten för de faktiska sakförhållandena och således kan de processuella regler som antagits därefter fortsätta att tillämpas.”

88      Det skall först fastställas att skäl 350 i det angripna beslutet inte avser annat än kommissionens behörighet att utfärda böter. Den första meningen i punkt 350 hänvisar inte till annat än ”bestämmelser som tillerkänner kommissionen behörighet att utfärda sanktioner”. Den andra meningen i nämnda punkt som mer ingående, med beaktande av att speciallagen (lex specialis) upphört att gälla, borde förklara kommissionens behörighet anger inte vilka ”bestämmelser som tillerkänner kommissionen behörighet att utfärda sanktioner”. Där anges endast den materiella lag och de processuella regler som skall tillämpas medan frågan om kommissionens behörighet att ”utfärda sanktioner” inte berörs.

89      Det angripna beslutet anger således inte i punkt 350 vilka ”bestämmelser som tillerkänner kommissionen behörighet att utfärda sanktioner”. Första meningen i skäl 350 skulle, läst fristående, kunna hänvisa till artikel 15.2 i förordning nr 17 eller till artikel 65.5 i KS.

90      Om emellertid skäl 350 i det angripna beslutet läses jämförd med avdelning 8 i det angripna beslutet som avser åläggandet av böter och som är rubricerad ”Tillämpbarheten av artikel 65.5 KS” är det tydligt att kommissionen i förevarande fall grundat sin behörighet att ålägga böter på artikel 65.5 KS. Dessutom erinras det i punkt 515 om att: ”I enlighet med artikel 65.5 KS kan kommissionen ålägga [berörda] företag böter.”

91      Det framgår dessutom tydligt av skälen 515–518 att det angripna beslutet uteslutande grundar sig på artikel 65.4 och 65.5 KS. I skäl 516 citeras bokstavligen stycke fyra för att förtydliga att kommissionen är behörig att fastställa om Federacciai, en företagssammanslutning, gjort sig skyldig till en överträdelse, men att kommissionen i enlighet med artikel 65.5 KS inte har behörighet att ålägga Federacciai böter. Artikel 65.5 ger endast kommissionen behörighet att ålägga företag böter, inte företagssammanslutningar. Om, så som kommissionen gjort gällande, det angripna beslutet grundats på förordning nr 17 skulle en sådan rättslig bedömning inte vara relevant, eftersom artikel 15.2. i förordning nr 17 inte gör någon åtskillnad mellan företag och företagssammanslutningar vad gäller kommissionens behörighet att ålägga böter.

92      På samma sätt talar även avdelning 7, rubricerad ”Icke-tillämpligheten av artikel 65.2 KS”, i det angripna beslutet för att kommissionen grundat det angripna beslutet på artikel 65 KS och inte på bestämmelserna i förordning nr 17. Även i skäl 514 i det angripna beslutet har kommissionen prövat huruvida den överenskommelse som avses i det angripna beslutet skulle kunna tillåtas i enlighet med artikel 65.2 KS. Kommissionen har emellertid inte hänvisat till artikel 9.1 i förordning nr 17 som tillerkänner denna behörighet att bevilja undantag, utan har uteslutande grundat sin behörighet på artikel 65.2 KS.

93      Vad beträffar att det angripna beslutet skall ses mot bakgrund av det andra meddelandet om invändningar av den 12 augusti 2002, skall det framhållas att kommissionen i meddelandet bekräftar att man inlett ett nytt förfarande i enlighet med förordning nr 17 och kommissionen hänvisar dessutom uttryckligen till artikel 3 i nämnda förordning (kompletterande meddelandet om invändningar, punkt 2).

94      Emellertid är detta inte i sig tillräckligt för att fastställa att den rättsliga grunden för det angripna beslutet utgörs av artikel 3 och artikel 15.2 i förordning nr 17. Det är i stället tänkbart att försummelsen att i ingressen såväl som i skälen till det angripna beslutet hänvisa till nämnda artiklar snarare är ett medvetet val av kommissionen. Således kan kommissionen i förevarande fall, efter det att denna genom ett kompletterande meddelande om invändningar inlett en diskussion med sökandena om tillämpandet av förordning nr 17 såsom rättslig grund, inte ha glömt att hänvisa till denna rättsliga grund i det angripna beslutet.

95      Detta sätt att tolka det angripna beslutet styrks dessutom av att fyra av de sju sökandena i förevarande mål, nämligen sökandena i målen T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03 och T‑80/03, uppenbarligen utformat sin talan enligt föresatsen att det angripna beslutet var grundat på artikel 65.4 och 65.5 KS. Endast två sökande, sökandena i målen T‑97/03 och T‑98/03, har grundat sin argumentation på att det angripna beslutet var grundat på förordning nr 17 och anser därvid att denna inte tillerkänner kommissionen någon behörighet i detta avseende. Sökanden i målet T‑79/03 har inte uttryckligen angett sin ståndpunkt avseende den rättsliga grunden men beaktar båda möjligheterna, det vill säga möjligheten att det angripna beslutet är grundat på artikel 65.4 och 65.5 KS och den enligt vilken beslutet är grundat på förordning nr 17. I båda dessa fall anser sökanden att kommissionen saknade behörighet.

96      Kommissionen har dessutom inte i svarsinlagorna i de mål där sökandena i sina inlagor gjort gällande att det angripna beslutet grundar sig på artikel 65.4 och 65.5 KS gjorts gällande att sökandens resonemang grundats på ett felaktigt antagande. Ingen av svarsinlagorna eller duplikerna i förevarande mål innehåller en uttrycklig hänvisning till artikel 3 eller artikel 15.2 i förordning nr 17 såsom rättslig grund för det angripna beslutet. Den enda hänvisning som gjorts till artikel 15.2 i förordning nr 17 i kommissionens inlagor avser diskussionen om den lindrigaste lagen (lex mitior) och behörigheten att i förevarande fall tillämpa artikel 65.5 KS och avser inte tillämpningen av artikel 15.2 i förordning nr 17.

97      Sökanden i målet T‑27/03 bekräftade, efter att denne fått kännedom om svarsinlagan i punkt 5 i sin replik att:

”Kommissionen verkar dock ha medgivit; i) att det angripna beslutet uteslutande antagits med stöd av artikel 65 KS såsom rättslig grund och, ii) att böterna endast ålagts med stöd av denna bestämmelse. Alla andra argument som framförts av kommissionen avseende det gemenskapsrättsliga systemets enhetlighet och avseende bedömningsgrunderna för tidigare övergångar mellan bestämmelser visar sig vara generella, icke-relevanta och endast av akademiskt intresse, vilka förstainstansrätten således inte skall behöva ägna tid åt att behandla.”

98      Kommissionen har inte heller i mål T‑79/03, där sökanden inte tydligt angett sin ståndpunkt avseende tillämplig rättslig grund för det angripna beslutet, sökt klargöra tillståndet i detta avseende.

99      Också i punkt 58 i svarsinlagan i mål T‑79/03 bekräftar kommissionen att: ”Utgångspunkten i svarandens resonemang inte är riktig. Enligt svaranden skulle kommissionen ha använt sig av de processuella reglerna i förordning nr 17 för att ålägga böter i enlighet med artikel 65 KS. … Det skall påpekas att böterna inte ålagts med stöd av förordning nr 17 utan såsom tydligt framhållits i beslutet med stöd av artikel 65.5 KS.” I en fotnot tillägger kommissionen att ”i motsats till vad sökanden gjort gällande, framgår det tydligt i avdelning 5 i beslutet (skäl 335 och följande [skäl]) att kommissionen tillämpar förordning nr 17”. Sökanden gör i sin replik i mål T‑79/03, punkt 33, indignerat gällande följande:

”… kommissionen har på nytt motsagt sig själv och denna gång inom loppet av bara några rader, vilket visar hur svårt det är att vidhålla ett rättsligt inkonsekvent resonemang. Kommissionen gör, i punkt 58 i svarsinlagan, … mot slutet av stycket gällande att böterna inte ålagts med stöd av förordning nr 17, för att därefter i form av en fotnot tillägga att det tydligt framgår av det angripna beslutet att denna tillämpat förordning nr 17.”

100    Det är således först vid förhandlingarna och först såsom svar på en av förstainstansrätten ställd fråga som kommissionen tydligt angett att den anser att det angripna beslutet även grundats på artikel 3 och artikel 15.2 i förordning nr 17.

101    Med hänsyn till ovanstående överväganden såväl som till att det uttryckligen hänvisats till artikel 65.4 och 65.5 KS såsom rättslig grund för det angripna beslutet (i ingressen till det angripna beslutet och i skälen 515–518 i beslutet) och med hänsyn till att det såsom rättslig grund inte hänvisats till artikel 3 och till artikel 15.2 i förordning nr 17, konstaterar förstainstansrätten att det angripna beslutet uteslutande grundats på artikel 65.4 och 65.5 KS.

 Kommissionens behörighet att fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS och för denna ålägga böter efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla

–       Förhållandet mellan EKSG- och EG‑fördragen

102    Förstainstansrätten erinrar om att EKSG-fördragets tillämpningsområde var materiellt avgränsat. EKSG-fördraget omfattade endast två produkter, det vill säga kol och stål såsom de angetts i artikel 81 KS och i bilaga I till EKSG‑fördraget. Eftersom EEG‑fördraget (nu EG‑fördraget) avfattats i allmänna ordalag och är tillämpligt för alla verksamhetsområden och i princip således också för varor som omfattats av EKSG-fördraget (se, i detta avseende, domstolens i punkt 57 ovannämnda yttrande 1/94, punkt 27) utformade EG‑fördragets upphovsmän en bestämmelse i syfte att klargöra att EG‑fördraget inte hade företräde framför EKSG-fördragets bestämmelser.

103    Således föreskrivs i artikel 305.1 EG följande:

”Bestämmelserna i … [EG‑fördraget] skall inte medföra någon ändring i bestämmelserna i … [EKSG-fördraget], särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser, befogenheterna för den gemenskapens institutioner och bestämmelserna i … [EKSG-fördraget] om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera.”

104    Följaktligen fortsatte, avseende frågan hur den gemensamma marknaden för kol och stål skulle fungera, bestämmelserna i EKSG-fördraget och samtliga bestämmelser som antagits för tillämpningen av detta fördrag att gälla, oberoende av upprättandet av EG‑fördraget (se, domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Cour Gerlach, punkt 9, och av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I‑7869, punkt 100).

105    Om vissa frågor inte omfattas av bestämmelserna i EKSG-fördraget eller av bestämmelserna som antagits med stöd av detta fördrag, är emellertid EG‑fördraget och bestämmelser som har antagits med tillämpning av detta fördrag tillämpliga även för varor som omfattas av EKSG-fördraget (domstolens dom av den 15 december 1987 i mål 328/85, Deutsche Babcock, REG 1987, s. 5119, punkt 10, domen i de ovan i punkt 104 nämnda förenade målen Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, punkt 100, och yttrandet nr 1/94 (ovan punkt 57), punkt 27).

106    Det bör vidare erinras om att i enlighet med artikel 97 KS upphörde EKSG‑fördraget att gälla den 23 juli 2002. Eftersom EG‑fördraget har ett allmänt tillämpningsområde övergick de områden vilka tidigare omfattades av EKSG‑fördraget från den 24 juli 2002 till att omfattas av EG‑fördraget.

–        Huruvida kommissionen enligt artikel 65.4 och 65.5 KS hade behörighet att anta det angripna beslutet

107    Det angripna beslutet antogs den 17 december 2002, avseende överträdelsen av artikel 65.1 KS med stöd av artikel 65.4 KS och avseende åläggandet av böter för de företag som påstås ha deltagit i överträdelsen av artikel 65.1 KS med stöd av artikel 65.5 KS.

108    I skäl 348 i det angripna beslutet anger kommissionen avseende behörigheten att anta det angripna beslutet med stöd av artikel 65.4 och 65.5 KS efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, att ”EG‑fördraget och EKSG-fördraget hör till samma rättsordning, gemenskapens rättsordning, inom vilken det sistnämnda fördraget till den 23 juli 2002 utgjorde speciallag (lex specialis)”. Kommissionen hänvisar vidare i skäl 349 i det angripna beslutet till artikel 305.1 EG och till den gemensamma institutionella ramen (fusionsfördraget och artikel 3 EU). För att framhålla att gemenskapernas rättsordning är enhetlig har kommissionen i sina yttranden gjort gällande att gemenskapsdomstolen tolkat bestämmelserna i EKSG- och Euratomfördragen i ljuset av EG‑fördraget och med stöd av de gemensamma principer som alla gemenskapens fördrag följer (se domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Busseni, punkterna 16 och 21).

109    När EKSG-fördraget upphörde att gälla övergick konkurrensområdet automatiskt från det system som omfattades av EKSG-fördraget till det system som omfattas av EG‑fördraget i enlighet med principen om övergång mellan rättsliga regler inom en rättsordning (se domen i det ovan i punkt 60 nämnda målet Salumi, punkt 9, och, domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, punkt 22, och domen i det ovan i punkt 60 nämnda målet De Haan, punkt 13). I skäl 331 i det angripna beslutet och med en hänvisning till punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002 förklarar kommissionen att ”den tillämpliga materiella rätten” är ”den som gällde vid tidpunkten för de omständigheter som legat till grund för överträdelsen” och att ”det i processuellt avseende är EG‑rätten som skall tillämpas efter det att EKSG‑fördraget upphört att gälla”. I skäl 350 i det angripna beslutet tillägger kommissionen att det ”framstår … som berättigat att tillämpa den materiella lagstiftningen som var gällande vid tidpunkten för de faktiska sakförhållandena” och kommissionen bekräftar vidare i skäl 352 i det angripna beslutet att ”de processuella regler som skall tillämpas [är] de som gällde då åtgärden i fråga antogs”.

110    Frågan är således huruvida det av de ovanstående uppgifterna går att dra slutsatsen att kommissionen, då den antog det angripna beslutet, hade behörighet att göra detta med stöd av artikel 65.4 och 65.5 KS.

111    Det skall i detta hänseende erinras om att EKSG-fördraget enligt artikel 305.1 EG är en speciallag (lex specialis) som avviker från den allmänna lagen (lex generalis), det vill säga EG‑fördraget (se generaladvokaten van Gervens förslag till avgörande i målet Banks (ovan punkt 57), punkt 8, och domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet ESF Elbe-Stahlwerke Feralpi mot kommissionen, punkt 102, och domen i det ovan i punkt 57 nämnda målet Verband der freien Rohrwerke m.fl. mot kommissionen, punkt 68).

112    Det faktum att EKSG-fördraget utgör en speciallag (lex specialis) har medfört att allmän lag automatiskt blivit tillämplig då nämnda fördrag upphört att gälla. Sålunda har kommissionen i skäl 348 i det angripna beslutet med rätta konstaterat att ”de verksamhetsområden som omfattades av EKSG-fördragets förfarandebestämmelser och sekundärlagstiftning från och med den 24 juli 2002 omfattas av motsvarande regler i EG‑fördraget”. Inom konkurrensområdet innebär detta att beteenden av företag och företagssammanslutningar som tidigare omfattats av EKSG‑fördraget, från den 24 juli 2002 kommer att falla inom tillämpningsområdet för artiklarna 81 EG och 82 EG.

113    Förevarande grund avser emellertid inte enbart tillämpningen av artikel 81 EG vid konkurrensbegränsande samverkan inom stålindustrin efter det att EKSG‑fördraget upphört att gälla, utan även kommissionens behörighet att fastställa och sanktionera en överträdelse av artikel 65.1 KS med stöd av artikel 65.4 och 65.5 KS.

114    EKSG-fördragets karaktär av speciallag (lex specialis) i förhållande till EG‑fördraget ger inte kommissionen grund för uppfattningen att denna hade behörighet att grunda ett beslut på speciallagen (lex specialis) även efter det att denna upphört att gälla. Det skall i detta sammanhang erinras om att artikel 305.1 EG, enligt vilken gemenskapsdomstolarna slutit sig till att EKSG‑fördraget har karaktären av speciallag (lex specialis) i förhållande till EG‑fördraget, endast bekräftar att EKSG-fördraget upphör att gälla den 23 juli 2002, eftersom det föreskrivs att bestämmelserna i EG‑fördraget inte påverkar bestämmelserna i EKSG-fördraget och genom att artikel 97 KS uttryckligen föreskriver att nämnda fördrag upphör att gälla detta datum.

115    Vidare är inte den enhetliga karaktären av gemenskapernas rättsordning, som kommissionen hänvisar till i skäl 349 i det angripna beslutet och som är ett resultat av den enhetlighet som råder på institutionell nivå samt av ett behov av konsekvent tolkning av bestämmelserna i gemenskapens olika fördrag, sådan att kommissionen därav ges behörighet att fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS och ålägga berörda företag böter med stöd av artikel 65.4 och 65.5 KS efter de att EKSG-fördraget upphört att gälla. Vidare skall i detta avseende erinras om att en fusion mellan gemenskaperna aldrig fullt ut genomförts trots den gemensamma institutionella ram som är ett resultat av fusionsfördraget. Dessutom är inte en konsekvent tolkning av de materiella rättsreglerna i de olika fördragen av någon betydelse för den behörighet som de olika institutionerna getts genom de olika fördragen. Institutionerna är inom ramen för varje fördrag endast behöriga att utöva de befogenheter som fördraget tilldelar dem (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 september 2005 i mål C‑176/03, kommissionen mot rådet, REG 2005, s. I‑7879, punkterna 38–53).

116    Vad beträffar argumentet avseende principerna om övergång mellan rättsliga regler, följer det av rättspraxis att för att säkerställa att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, skall de materiella gemenskapsrättsliga bestämmelserna tolkas så att de inte är tillämpbara för omständigheter som tilldrog sig innan dessa trädde i kraft, medan processuella regler är direkt tillämpbara (se domen i det ovan i punkt 60 nämnda målet Salumi, punkt 9, domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, punkt 22, och domen i det ovan i punkt 60 nämnda målet De Haan, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i mål T‑42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II‑401, punkt 55, och av den 28 januari 2004 i mål T‑180/01, Euroagri mot kommissionen, REG 2004, s. II‑369, punkt 36).

117    Det skall likväl påpekas att frågan om en institutions behörighet föregår frågan om vilka materiella och processuella regler som skall tillämpas. Efter att i ett första skede ha fastställt att en institution endast med stöd av en särskild bestämmelse i fördraget eller med stöd av härledda rättigheter har behörighet att anta en rättsakt, skall förstainstansrätten i ett andra skede nu fastställa de tillämpliga materiella och processuella reglerna i enlighet med principerna om övergång mellan rättsliga regler.

118    Det är i detta hänseende viktigt att erinra om att den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt och som förklarar gemenskapsinstitutionen behörig att anta den ifrågavarande rättsakten skall vara gällande vid tiden för antagandet av rättsakten (domstolens dom av den 4 april i mål C‑269/97, kommissionen mot rådet, REG 2000, s. I‑2257, punkt 45, samt, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 28 september 2004 i mål T‑310/00, MCI mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3253, punkterna 78–114). Däremot kan principerna om övergång mellan rättsliga regler leda till tillämpningen av materiella bestämmelser som inte längre är gällande när en gemenskapsinstitution antar en rättsakt.

119    Kommissionen har, då denna hänvisat till skälen 331 och 350–352 i det angripna beslutet samt till principerna om övergång mellan rättsliga regler i syfte att styrka sin behörighet att anta det angripna beslutet, förväxlat de materiella bestämmelser som riktar sig till företag, det vill säga artikel 65.1 KS, med den rättsliga grunden för kommissionen, det vill säga artikel 65.4 och 65.5 KS. Kommissionen slöt sig, utan att närmare begrunda detta, med stöd av den tillämpliga materiella bestämmelsen till att denna hade behörighet att grunda ett beslut på en bestämmelse som under tiden upphört att gälla. Kommissionen har dessutom under förhandlingarna, vad gäller dess behörighet avseende tillämplig materiell och processuell rätt, förklarat att ”de två första … nästintill är desamma” (förhandlingsprotokoll, s. 71) eller att ”den tilldelade behörigheten är nära knuten till (tillämplig) materiell rätt”.

120    Eftersom det följer av rättspraxis, se punkt 118 ovan, att bestämmelsen som utgör rättslig grund för en rättsakt skall vara gällande vid tiden för antagandet av rättsakten och artiklarna 65.4 och 65.5 KS i enlighet med artikel 97 KS upphört att gälla den 23 juli 2002, tilldelades kommissionen enligt nämnda bestämmelser, enär de upphört att gälla, inte längre behörighet att då det angripna beslutet antogs, fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS eller ålägga böter för de företag som deltagit i nämnda överträdelse.

121    Vad slutligen beträffar kommissionens påstående att domstolen fortsatte att tillämpa artikel 65 KS efter det att denna upphört att gälla, skall det erinras om att i de domar som (se ovan punkt 62) kommissionen hänvisat till, bedömde gemenskapsdomstolen om de rättsakter som kommissionen antagit med stöd av EKSG-fördraget, då detta fortfarande var gällande, var rättsenliga. Dessa domar stöder således inte kommissionens påstående om att denna var behörig att anta ett beslut med stöd av EKSG-fördraget även efter det att detta upphört att gälla.

122    Av vad som ovan anförts följer att den första grundens första del skall bifallas och att det angripna beslutet är rättsstridigt. Det angripna beslutets rättsstridighet framstår emellertid inte i detta avseende som så uppenbart allvarligt att, såsom i målen T‑27/03 och T‑80/03, beslutet skall förklaras vara en nullitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 1994 i målet C‑137/92, kommissionen mot BASF m.fl., REG 1994, s. I‑2555, punkt 52, svensk specialutgåva, volym 15, s. 201).

123    Det angripna beslutet skall därför i den del det berör sökandena ogiltigförklaras.

 Rättegångskostnader

124    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har yrkat att svaranden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna i det interimistiska förfarandet i målen T‑46/03 och T‑79/03. Eftersom svaranden har tappat målet, skall sökandenas yrkande bifallas.

125    I artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna föreskrivs att de medlemsstater som intervenerat skall bära sina egna rättegångskostnader. Republiken Italien skall därför bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Kommissionens beslut K(2002)5087 slutligt av den 17 december 2002 om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn), ogiltigförklaras i den del det berör SP SpA, Leali SpA, Acciaierie e Ferriere Leali Luigi SpA, Industrie Riunite Odolesi SpA (IRO), Lucchini SpA, Ferriera Valsabbia SpA, Valsabbia Investimenti SpA och Alfa Acciai SpA.

2)      Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad såväl som ersätta rättegångskostnaden för SP, Leali, Acciaierie e Ferriere Leali Luigi, IRO, Lucchini, Ferriera Valsabbia, Valsabbia Investimenti och Alfa Acciai inklusive kostnaderna för de interimistiska förfarandena i målen T‑46/03 och T‑79/03.

3)      Republiken Italien skall bära sin rättegångskostnad.

Vilaras Martins Ribeiro Dehousse

Šváby        Jürimäe

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 oktober 2007.

Justitiesekreterare        Ordförande

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bestämmelserna i EKSG-fördraget

Kommissionens meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget upphört att gälla

Det administrativa förfarandet

Det angripna beslutet

Förfarandet

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Inledande synpunkter

Den rättsliga grunden för det angripna beslutet

Kommissionens behörighet att fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS och för denna ålägga böter efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla

– Förhållandet mellan EKSG- och EG‑fördragen

– Huruvida kommissionen enligt artikel 65.4 och 65.5 KS hade behörighet att anta det angripna beslutet

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: italienska.