Language of document : ECLI:EU:F:2013:43

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (tredje avdelningen)

den 21 mars 2013

Mål F‑112/11

Raffaele Dalmasso

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Lön – Årlig anpassning av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda – Artiklarna 64, 65 och 65a i tjänsteföreskrifterna – Bilaga XI till tjänsteföreskrifterna – Förordning (EU) nr 1239/2010 – Korrigeringskoefficienter – Tjänstemän som tjänstgör i Ispra”

Saken:      Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, vilken enligt artikel 106a i Euratomfördraget är tillämplig på det fördraget, genom vilken Raffaele Dalmasso har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut att i hans fall tillämpa rådets förordning (EU) nr 1239/2010 av den 20 december 2010 om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2010 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna (EUT L 338, s. 1), i vilken den korrigeringskoefficient som är tillämplig på lönen för personal som tjänstgör i provinsen Varese (Italien) (nedan kallad korrigeringskoefficienten för Varese) har fastställts till 92,3 procent.

Avgörande: Talan ogillas Raffaele Dalmasso ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Europeiska unionens råd ska intervenient bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Tillämpningsförordningar för tjänsteföreskrifterna – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 64 och 65; bilaga XI; rådets förordning nr 1239/2010)

2.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Fastställande – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 64 och 65; bilaga XI)

3.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Hänvisning till en webbplats – Avvisning

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 34. 4) Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Förekomst av en korregeringskoefficient för vissa anställningsorter i en medlemsstat, men inte för andra anställningsorter i samma medlemsstat – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga XI, artikel 9)

1.      Motiveringen av en förordning om fastställande av de korrigeringskoefficienter som är tillämpliga på lönerna för tjänstemän kan begränsas till att uppgifter ges om den helhetssituation som har lett fram till antagandet av förordningen och de allmänna mål som ska uppnås med den, samt att motiveringen inte behöver avse de tekniska aspekterna av beräkningsmetoderna. Motiveringen i förordning nr 1239/2010 om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2010 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i unionen och som avser artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna samt bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, vilka preciserar förutsättningarna för den årliga anpassningen av korrigeringskoefficienterna, är tillräcklig med hänsyn till dessa överväganden, fastän den är kortfattad.

(se punkterna 23 och 24)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 7 december 1995, Abello m.fl. mot kommissionen, T‑544/93 och T‑566/93, punkt 89; 8 november 2000, Bareyt m.fl. mot kommissionen, T‑175/97, punkt 75

2.      Vad beträffar fastställande eller ändring av korrigeringskoefficienter, ger bilaga XI till tjänsteföreskrifterna Eurostat i uppdrag att, efter överenskommelse med medlemsstaternas statistiska kontor, beräkna de ekonomiska pariteterna och kontrollera huruvida förhållandena mellan korrigeringskoefficienterna på ett korrekt sätt fastställer likvärdigheten i köpkraft. Lydelsen i artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna och i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna samt graden av komplexitet på området, ger ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de faktorer och omständigheter som ska beaktas vid fastställandet eller ändringen av korrigeringskoefficienter.

Unionsdomstolens bedömning, vad gäller fastställandet och valet av de grundläggande uppgifter och statistiska metoder som används av Eurostat för att upprätta förslag till korrigeringskoefficienter, ska följaktligen begränsas till en kontroll av att de principer som slås fast i tjänsteföreskrifternas bestämmelser har iakttagits, att det inte har skett en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheter som ligger till grund för fastställandet av korrigeringskoefficienter och att det inte har förekommit maktmissbruk.

Det ankommer på den som vill ifrågasätta de uppgifter och den metod som har använts för att fastställa korrigeringskoefficienterna att tillhandahålla uppgifter som kan visa att det har skett ett uppenbart fel.

På ett område där det endast kan göras en ungefärlig beräkning, är enbart konstaterandet att det föreligger en skillnad mellan prisutvecklingsdifferensen i Bryssel och på en annan anställningsort, å ena sidan, och förändringen av den korrigeringskoefficient som tillämpas på denna anställningsort, å andra sidan, inte tillräckligt för att dra slutsatsen att det gjordes en uppenbart oriktig bedömning. För att så ska vara fallet, måste den aktuella skillnaden vara särskilt stor.

Även om det antas att denna kritik är befogad och att sökanden har lyckats visa att det förekommit fel i samband med fastställandet av förhållandet mellan priserna för tjänster i Bryssel och på en annan anställningsort, måste det under alla omständigheter även visas att det är uppenbart att korrigeringskoefficienten för sistnämnda ort i sin helhet är felaktig, med hänsyn till betydelsen av den samlade verkan av dessa fel.

(se punkterna 37–40, 48 och 68)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: ovannämnda målet Abello m.fl. mot kommissionen, punkterna 53, 55, 56 och 79; 25 september2002, Ajour m.fl. mot kommissionen, T‑201/00 och T‑384/00, punkterna 46–49

3.      I enlighet med artikel 34.4 i personaldomstolens rättegångsregler ankommer det inte på personaldomstolen att söka på internet efter bilagor som inte har fogats till inlagorna.

(se punkt 64)

4.      Det förhållandet att det finns en korrigeringskoefficient på vissa anställningsorter och att det saknas en sådan på andra anställningsorter inom samma stat är dock inte i sig diskriminerande, eftersom fastställandet av en korrigeringskoefficient grundar sig på objektiva uppgifter om levnadskostnaderna på anställningsorten. För övrigt föreskrivs det i artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna en möjlighet att fastställa nya korrigeringskoefficienter eller att inte tillämpa de korrigeringskoefficienter som tidigare använts.

(se punkt 72)