Language of document : ECLI:EU:F:2013:42

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (tredje avdelningen)

den 21 mars 2013

Mål F‑111/11

Chris van der Aat

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Lön – Årlig anpassning av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda – Artiklarna 64, 65 och 65a i tjänsteföreskrifterna – Bilaga XI till tjänsteföreskrifterna – Förordning (EU) nr 1239/2010 – Korrigeringskoefficienter – Tjänstemän som tjänstgör i Ispra”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut i enlighet med rådets förordning (EU) nr 1239/2010 av den 20 december 2010 om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2010 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen och av de på dessa löner och pensioner tillämpliga korrigeringskoefficienterna (EUT L 338, s. 1), i den del korrigeringskoefficienten på lönen för anställda i staden Varese (nedan kallad korrigeringskoefficienten för Varese), fastställs till 92,3 procent.

Avgörande: Talan ogillas. Sökandena ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader. Europeiska unionens råd ska i egenskap av intervenient bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Förordningar om tillämpning av tjänsteföreskrifterna – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 64 och 65, bilaga XI, rådets förordning nr 1239/2010)

2.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Fastställande – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 64 och 65, bilaga XI)

3.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Hänvisning till en webbplats – Avvisning

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 34. 4)

1.      Motiveringen av en förordning om fastställande av de korrigeringskoefficienter som är tillämpliga på lönerna för tjänstemän kan begränsas till att uppgifter ges om den helhetssituation som har lett fram till antagandet av förordningen och de allmänna mål som ska uppnås med den, samt att motiveringen inte behöver avse de tekniska aspekterna av beräkningsmetoderna. I detta avseende är motiveringen av förordning nr 1239/2010 – som med verkan från och med den 1 juli 2010 fastställer lönerna för tjänstemän och övriga anställda och som avser artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna samt bilaga XI däri, bestämmelser som preciserar villkoren för den årliga anpassningen av korrigeringskoefficienterna – tillräcklig med hänsyn till dessa överväganden, fastän den är kortfattad.

(se punkterna 23 och 24)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 7 december 1995 i de förenade målen T‑544/93 och T‑566/93, Abello m.fl mot kommissionen, punkt 89; 8 november 2000 i mål T‑175/97, Bareyt m.fl. mot kommissionen, punkt 75

2.      Vad beträffar fastställande eller ändring av korrigeringskoefficienter, ger bilaga XI till tjänsteföreskrifterna Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat) i uppdrag att, efter överenskommelse med medlemsstaternas statistiska kontor, beräkna de ekonomiska pariteterna och kontrollera huruvida förhållandena mellan korrigeringskoefficienterna på ett korrekt sätt fastställer likvärdigheten i köpkraft. I detta avseende ger lydelsen i artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna och i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna samt graden av komplexitet på området, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de faktorer och omständigheter som ska beaktas vid fastställandet eller ändringen av korrigeringskoefficienter.

Unionsdomstolens bedömning, vad gäller fastställandet och valet av de grundläggande uppgifter och statistiska metoder som används av Eurostat för att upprätta förslag till korrigeringskoefficienter, ska följaktligen begränsas till en kontroll av att de principer som slås fast i tjänsteföreskrifternas bestämmelser har iakttagits, att det inte har skett en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheter som ligger till grund för fastställandet av korrigeringskoefficienter och att det inte har förekommit maktmissbruk.

Vidare ankommer det på den som vill ifrågasätta de uppgifter och den metod som har använts för att fastställa korrigeringskoefficienterna att tillhandahålla uppgifter som kan visa att det har skett ett uppenbart fel.

På ett område där det endast kan göras en ungefärlig beräkning, är enbart konstaterandet att det föreligger en skillnad mellan prisutvecklingsdifferensen i Bryssel och på en annan anställningsort, å ena sidan, och förändringen av den korrigeringskoefficient som tillämpas på denna anställningsort, å andra sidan, inte tillräckligt för att dra slutsatsen att det gjordes en uppenbart oriktig bedömning. För att så ska vara fallet, måste den aktuella skillnaden vara särskilt stor.

Även om det antas att man lyckas visa att det förekommit fel i Eurostats rapport mellan priserna för en tjänst i Bryssel och på andra anställningsorter, måste det under alla omständigheter även visas att det är uppenbart att korrigeringskoefficienten för denna senare anställningsort i sin helhet är felaktig, med hänsyn till betydelsen av den samlade verkan av dessa fel.

(se punkterna 43–46, 54 och 77)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: Abello m.fl. mot kommissionen, punkterna 53, 55, 56, och 79; 25 september 2002 de förenade målen T‑201/00 och T‑384/00, Ajour m.fl. mot kommissionen, punkterna 46–49

3.      I enlighet med artikel 34.4 i personaldomstolens rättegångsregler ankommer det inte på denna att på internet leta efter handlingar som inte fogats till rättegångshandlingarna.

(se punkt 73)