Mål T‑234/04

Konungariket Nederländerna

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Talan om ogiltigförklaring – Beslut 2004/1/EG – Farliga ämnen – Behov av kommissionens godkännande för att få behålla anmälda nationella bestämmelser – Kommissionens ställningstagande avseende harmoniseringens räckvidd – Rättsakt mot vilken talan kan väckas – Avvisning”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar

(Artiklarna 95.4 EG och 230 EG; Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/45)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar

(Artiklarna 95.4 och 95.6 EG och 230 EG)

1.      Åtgärder som har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG.

Av detta följer att artikel 95.4 EG inte kan utgöra grund för en medlemsstats talan som syftar till att kommissionen skall fatta beslut om räckvidden av den harmonisering som föreskrivs i ett gemenskapsdirektiv och/eller huruvida nationella bestämmelser är förenliga med ett sådant direktiv. Då beslutet att göra en anmälan enligt samma bestämmelse för att erhålla tillstånd för undantag endast ankommer på den berörda medlemsstaten, och kommissionen för övrigt inte ges behörighet enligt någon bestämmelse i direktiv 2002/45 om ändring för tjugonde gången av rådets direktiv 76/769 om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (klorparaffiner med kort kolkedja), att besluta om dess tolkning, utgör den nämnda institutionens ställningstagande avseende den aktuella harmoniseringsåtgärdens tillämpningsområde inte mer än en åsikt, som inte är bindande för de behöriga nationella myndigheterna.

Under sådana förhållanden är det inte den av kommissionen föreslagna tolkningen av förordningen som är ägnad att ha några rättsverkningar, utan dess tillämpning i en given situation. Tillämpningen av direktiv 2002/45, inklusive frågan om behovet av att få tillstånd att undantagsvis behålla nationella bestämmelser, följer inte av den tolkning som kommissionen har föreslagit utan är den berörda medlemsstatens eget ansvar. Endast medlemsstaten, om den bedömer att det behövs, kan inleda det anmälningsförfarande som föreskrivs i artikel 95 EG.

En medlemsstats eventuella skyldighet att avskaffa eller ändra sina nationella bestämmelser följer direkt av direktiv 2002/45 och inte av den tolkning som kommissionen gör av den harmonisering som föreskrivs i det nämnda direktivet, vilket innebär att en sådan tolkning inte har några rättsverkningar.

(se punkterna 47 och 61–63)

2.      När kommissionen, inom ramen för den bedömning som föreskrivs i artikel 95.4 EG av om anmälan kan tas upp till sakprövning, begränsar sig till att erinra om räckvidden av den harmonisering som föreskrivs i ett direktiv och att bekräfta den bedömning som föranledde medlemsstaten att anmäla de berörda nationella bestämmelserna, kan resultatet av en sådan undersökning inte förändra den berörda medlemsstatens rättsliga läge och följaktligen inte bli föremål för en ogiltighetstalan. Detta beror på att det var den anmälan som medlemsstaten har ingett som utlöste förfarandet som föreskrivs i artikel 95.4 EG och 95.6 EG, inte kommissionens uppfattning avseende tolkningen av det ifrågavarande harmoniseringsdirektivet. Inom ramen för detta förfarande innebär en sådan uppfattning endast att prövningen av de skäl som denna medlemsstat har framlagt för att eventuellt få behålla sina anmälda nationella bestämmelser fortsätter.

(se punkt 68)