CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document :

Begäran om förhandsavgörande framställd av Sąd Rejonowy we Włocławku (Polen) den 17 augusti 2023– Brottmål mot KP

(Mål C-530/23, Barało¹ )

Rättegångsspråk: polska

Hänskjutande domstol

Sąd Rejonowy we Włocławku

Parter i det nationella målet

K.P

Tolkningsfrågor

Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 18, 19, 24 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder¹ , och med artikel 3.2 a och c samt 3.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet² , i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013³ om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, tolkas så, att det därmed har införts en regel som har direkt effekt och är tvingande, vilken innebär att det inte är tillåtet att åtgärder, i form av förhör med en utsatt eller sårbar person, vidtas i försvararens frånvaro i en situation där objektiva faktiska villkor för att bevilja rättshjälp är uppfyllda, när den myndighet som leder förundersökningen samtidigt underlåter att bevilja rättshjälp (inbegripet akut eller provisorisk rättshjälp) utan onödigt dröjsmål och innan den berörda personen (i förevarande fall en sårbar person) har förhörts av polisen, en annan brottsbekämpande myndighet eller en domstol, eller innan konkreta utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder har vidtagits[?]

Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9, jämförda med skälen 18, 19, 24 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, och med artikel 1.2 i [samma direktiv], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, trots att de faktiska villkoren för att göra en identifiering så snabbt som möjligt är uppfyllda, tolkas så, att det förhållandet att en eventuell sårbarhet hos en person inte upptäcks och konstateras, att det saknas möjlighet att utan onödigt dröjsmål ifrågasätta bedömningen av den eventuella sårbarheten hos denna person och utan dröjsmål utse en försvarare för en sådan person inte under några omständigheter kan godtas i ärenden som rör brott för vilka fängelsestraff kan utdömas, och de omständigheter som medför att en identifiering inte sker eller att en försvarare inte utses måste anges uttryckligen i beslutet om kallelse av en person till förhör i försvararens frånvaro, vilket i princip kan överklagas [?]

För det fall att åtminstone en av frågorna 1, 2 och 3 besvaras jakande, ska de ovannämnda bestämmelserna i direktivet då tolkas så, att de utgör hinder för sådana bestämmelser i nationell lagstiftning som

a) artikel 301 andra meningen k.p.k, enligt vilken den misstänkte endast ska förhöras i närvaro av den försvarare som utsetts om den misstänkte har framställt en begäran därom och det förhållandet att försvararen inte närvarar vid förhöret med den misstänkte inte utgör något hinder mot att hålla förhöret, eller

b) artikel 79 § 1 punkterna 3 och 4 k.p.k., enligt vilken en tilltalad (en misstänkt) måste ha en försvarare i straffrättsliga förfaranden när det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes förmåga att förstå innebörden av gärningen eller att styra över sina handlingar var obefintlig eller väsentlig nedsatt vid den tidpunkt då gärningen begicks eller när det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes psykiska hälsa gör det möjligt att delta i förfarandet eller försvara sig på ett självständigt och ändamålsenligt sätt?

Innebär artikel 3.2 a jämförd med artikel 3.3 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, och med principen om direktivs företräde och direkta effekt, att förundersökningsmyndigheter, domstolar och samtliga statliga myndigheter måste underlåta att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, såsom de som nämns i fråga 4, och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – att ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet[?]

Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9 jämförda med skälen 19, 24 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, tolkas så, att den nationella domstol som ska pröva målet i det straffrättsliga förfarandet, och alla andra nationella myndigheter som utövar rättskipning i straffrättsliga förfaranden (och således förundersökningsmyndigheter), vid underlåtenhet att fatta ett beslut om att bevilja rättshjälp, eller vid underlåtenhet att bevilja rättshjälp till en utsatt person eller en person som presumeras vara sårbar i enlighet med avsnitt 3.7 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (2013/C 378/02), samt med hänsyn till att en polismyndighet eller annan brottsbekämpande myndighet har vidtagit utredningsåtgärder med medverkan av en sådan person, inbegripet åtgärder som inte kan upprepas inför domstolen, ska avstå från att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, såsom de som nämns i fråga 4, och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – att ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet, även när en sådan person, efter det att utredningen har avslutats och den allmänna åklagaren har väckt åtal vid domstolen, har fått en försvarare utsedd som den själv valt[?]

Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9 jämförda med skälen 19, 24 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, och med artikel 1.2 i [samma direktiv], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, tolkas så, att medlemsstaten ska säkerställa att eventuell sårbarhet hos misstänkta i straffrättsliga förfaranden upptäcks och konstateras så snabbt som möjligt, att misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden med avseende på vilka en presumtion om sårbarhet föreligger och personer som är utsatta beviljas rättshjälp, och att denna rättshjälp är obligatorisk, även om den behöriga myndigheten inte har anlitat en oberoende sakkunnig för att undersöka graden av sårbarhet, den utsatta personens behov och lämpligheten av eventuella åtgärder som vidtagits eller planeras gentemot den utsatta personen, fram till dess att den oberoende sakkunniga har gjort en korrekt bedömning[?]

För det fall att den fråga som ställts i punkt 7 besvaras jakande, ska ovannämnda bestämmelser i direktivet och kommissionens rekommendation tolkas så, att de utgör hinder för sådana bestämmelser i den nationella lagstiftningen som artikel 79 § 1 punkterna 3 och 4 k.p.k., enligt vilken en tilltalad i ett straffrättsligt förfarande endast måste få tillgång till en försvarare om det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes förmåga att förstå innebörden av gärningen eller styra över sina handlingar var obefintlig eller väsentligt begränsad vid den tidpunkt då handlingen begicks och om det finns rimliga tvivel om huruvida hans eller hennes psykiska hälsa gör det möjligt för honom eller henne att delta i förfarandet eller att försvara sig på ett självständigt och ändamålsenligt sätt[?]

Om fråga 9 besvaras jakande, ska då artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9 jämförda med skälen 19, 24 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, och med artikel 1.2 i [samma direktiv], i enlighet med den tolkning som gjorts i avsnitten 6, 7, 11 och 13 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden, tolkas så, att medlemsstaten har en skyldighet att i sin nationella rätt uttryckligen ange skälen och kriterierna för undantag från kravet på att så snabbt som möjligt identifiera och konstatera eventuell sårbarhet hos misstänkta i straffrättsliga förfaranden och att säkerställa att den misstänkte beviljas rättshjälp eller akut (provisorisk) hjälp, och att eventuella undantag ska vara proportionerliga, tidsbegränsade och inte innebära ett åsidosättande av principen om ett rättvist förfarande, samt antas i form av ett processuellt beslut om tillstånd till ett tillfälligt undantag, och att den berörda parten i princip ska ha rätt att få beslutet prövat av en domstol[?]

Ska artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, jämförda med artikel 3.2 a och 3.3 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, jämförd med artikel 1.2 och skäl 27 jämförd med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (i enlighet med rekommendationerna 7 och 11 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden) tolkas så, att en sådan person har rätt till ett effektivt rättsmedel, och att den institution för nationell processrätt som föreskrivs i artikel 344a k.p.k. ska anses som ett sådant, enligt vilken målet ska återförvisas till åklagaren i syfte att:

a) förundersökningsmyndigheten ska kunna identifiera och konstatera en eventuell sårbarhet hos den misstänkte i det straffrättsliga förfarandet,

b) ge den misstänkte möjlighet att rådgöra med sin försvarare före förhöret,

c) förhöra den misstänkte i närvaro av försvararen med audiovisuell upptagning av förhöret i sig, och

d) ge försvararen möjlighet att ta del av handlingarna i ärendet, och ge den utsatta personen eller den försvarare som utsetts åt den misstänkte eller den försvarare som utsetts av den misstänkte möjlighet att inkomma med eventuell bevisning.

Ska artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförd med artikel 6.1 och 6.2 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 6.3 i fördraget om Europeiska unionen, och med artikel 3 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknats i Rom den 4 november 1950 , senare ändrad genom protokollen nr 3, 5 och 8 samt kompletterad genom protokoll nr 2 i samband med presumtionen om sårbarhet enligt rekommendation nr 7 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden tolkas så, att ett förhör med en misstänkt av en polis eller annan person som är behörig att genomföra en utredningsåtgärd på ett psykiatriskt sjukhus utan hänsyn till den rådande osäkerheten och under förhållanden med särskilt begränsad yttrandefrihet och specifik psykisk sårbarhet, i frånvaro av en försvarare utgör omänsklig behandling och därmed diskvalificerar en sådan processrättsligt förhörsåtgärd som sådan, eftersom den strider mot unionens grundläggande rättigheter[?]

För det fall fråga 12 besvaras jakande, ska de bestämmelser som angetts i fråga 12 tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva ett brottmål som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, jämförda med rekommendation 7 i kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden och tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, men även alla andra brottsbekämpande myndigheter som vidtar processuella åtgärder i målet kan (eller ska) underlåta att tillämpa de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är oförenliga med direktivet, särskilt artikel 168a k.p.k., och följaktligen – med hänsyn till att införlivandefristen har löpt ut – att ersätta de nationella bestämmelserna med ovannämnda direkt tillämpliga bestämmelser i direktivet, även när en sådan person, efter det att utredningen har avslutats och den allmänna åklagaren har väckt åtal vid domstolen, har fått en försvarare som den själv valt[?]

Ska artiklarna 2.1 b, 4.5 och 9 jämförda med skälen 19, 24 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder jämförda med artikel 3.2 a, b och c samt 3.3 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, jämförd med artikel 19.1 andra stycket FEU och den unionsrättsliga effektivitetsprincipen tolkas så, att åklagaren, när denne agerar under förundersökningen i ett brottmål, är skyldig att agera med fullt iakttagande av de krav som uppställs i direktiv 2016/1919 som har direkt effekt och därmed att säkerställa att den misstänkte eller den tilltalade, som omfattas av det skydd som tillerkänns i ovannämnda direktiv, garanteras ett effektivt rättsligt skydd i förfarandet från och med det tidigaste av följande datum:

a) innan personen förhörs av polisen eller av en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet,

b) när utredande myndigheter eller andra behöriga myndigheter genomför utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder i enlighet med punkt 3 c,

c) utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet (varmed även en vistelse på ett psykiatriskt sjukhus avses) och, när så är nödvändigt, är åklagaren skyldig att bortse från eventuella beslut från överordnade åklagare om åklagaren är övertygad om att efterlevnaden av dem skulle undergräva rätten till effektivt skydd som tillerkänns en misstänkt som presumeras vara utsatt och sårbar, inklusive den misstänktes rätt till en rättvis rättegång eller någon annan rättighet som han eller hon har enligt direktiv 2016/1919 jämförd med direktiv 2013/48/EU[?]

Om fråga 14, besvaras jakande, ska då artikel 19.1 andra stycket FEU i vilken principen om effektivt rättsskydd fastställs, jämförd med artikel 2 FEU, i samband med principen om respekt för rättsstaten, såsom den tolkats i EU-domstolens praxis (se dom av den 27 maj 2019 i mål C-508/18) samt principen om domstolarnas oavhängighet som fastställs i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, såsom de tolkas i EU-domstolens praxis (se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C-64/16, EU:C:2018:117) tolkas så, att dessa principer, på grund av möjligheten för statsåklagaren eller överordnade åklagarmyndigheter att ge bindande instruktioner till åklagare på lägre nivå att underlåta att tillämpa unionsbestämmelser som har direkt effekt och försvåra deras tillämpning, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken åklagarmyndigheten är direkt beroende av ett verkställande organ, såsom justitieministern, och även utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken åklagarens oberoende inskränks inom områden som omfattas av unionsrätten, särskilt:

a) artiklarna 1 § 2, 3 § 1 punkterna 1 och 3, 7 §§ 1–6, och § 8 samt artikel 13 § 1 och 13 § 2 i ustawa z dnia 28 stycznia 2016 roku Prawo o prokuraturze (lagen av den 28 januari 2016 om åklagarmyndigheten), i vilka det anges att justitieministern, som är både statsåklagare och åklagarmyndighetens högsta organ, kan ge bindande anvisningar till åklagare av lägre rang även i begränsad utsträckning eller för att hindra en direkt tillämpning av unionsrätten[?]

____________

¹ Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn..

¹ EUT L 91, 2017, s. 40

¹ EUT L 294, 2013, s. 1

¹ EUT C 378, 2013, s. 8