TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 13 december 2018 (*)
”Statligt stöd – Kemisk industri – Beslut att fortsätta driften av ett företag under en konkurs – Beslut i vilket det konstateras att det inte är fråga om statligt stöd – Talan om ogiltigförklaring – Villkoret personligen berörd – Upptagande till sakprövning – Begreppet statligt stöd – Fördel – ’Privat fordringsägare’-kriteriet – Huruvida stödet kan tillskrivas staten – Motiveringsskyldighet”
I mål T‑284/15,
AlzChem AG, Trostberg (Tyskland), inledningsvis företrätt av P. Alexiadis, solicitor, och advokaterna A. Borsos och I. Georgiopoulos, därefter av advokaterna P. Alexiadis, A. Borsos, E. Kazili, P. Oravec och K. Csach,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Conte och L. Armati, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Slovakien, företrädd av B. Ricziová, i egenskap av ombud,
och av
Fortischem a.s., Nováky (Slovakien), företrätt av advokaterna C. Arhold, P. Hodál och M. Staroň,
intervenienter,
angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av artikel 2 i kommissionens beslut (EU) 2015/1826 av den 15 oktober 2014 om det statliga stöd SA.33797 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2011/CP) som Slovakien har genomfört till förmån för NCHZ (EUT L 269, 2015, s. 71),
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden G. Berardis samt domarna S. Papasavvas och O. Spineanu-Matei (referent),
justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 11 april 2018,
följande
Dom(1)
I. Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, AlzChem AG, är ett bolag som har sitt säte i Tyskland och som är verksamt på flera marknader för finkemikalier i ett antal av Europeiska unionens medlemsstater, inklusive Republiken Slovakien.
2 Novácké chemické závody, a.s. v konkurze (nedan kallat NCHZ) var en privatägd kemikalietillverkare med tre avdelningar. Det drev en kemisk fabrik i Trenčín (Slovakien). Bolagets huvudsakliga verksamhet var tillverkning av kalciumkarbid samt tekniska gaser, polyvinylklorid (PVC) och dess biprodukter samt, i allt större omfattning, baskemikalier och finkemikalier i låga volymer.
3 Den 8 oktober 2009 inleddes ett konkursförfarande beträffande NCHZ som hade förklarat sig oförmöget att fortsätta sin verksamhet och ingett en konkursansökan.
4 Den 5 november 2009 antog Republiken Slovakien zákon č. 493/2009 Z.z. o niektorých opatreniach týkajúcich sa strategických spoločností a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 493/2009 om vissa åtgärder rörande strategiska företag och om ändring av vissa lagar) (nedan kallad lagen om strategiska företag). Denna lag, som trädde i kraft den 1 december 2009, gav staten förköpsrätt till strategiska företag som försatts i konkurs. I den föreskrevs att en konkursförvaltare (nedan kallad förvaltaren) skulle finnas för att säkerställa den fortsatta driften av ett strategiskt företag under konkursförfarandets gång. Den 2 december 2009 kvalificerades NCHZ av de slovakiska myndigheterna som ett strategiskt företag enligt lagen, vilket gällde fram tills att lagen upphörde att gälla den 31 december 2010. NCHZ var det enda företag som denna lag tillämpades på (nedan kallad den första konkursperioden).
5 Efter den 31 december 2010 tillämpades zákon č. 7/2005 Z.z. o konkurze a reštrukturalizltácii a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 7/2005 om konkurs och omstrukturering och om ändringar av vissa lagar) (nedan kallad konkurslagen) på NCHZ (nedan kallad den andra konkursperioden). Vid det gemensamma mötet den 26 januari 2011 mellan fordringsägare med oprioriterade fordringar, som samlats i en kommitté (nedan kallad borgenärskommitteén), och fordringsägare med prioriterade fordringar (nedan kallat mötet den 26 januari 2011), meddelade den dåvarande förvaltaren dem att de driftskostnader som uppstått i NCHZ:s verksamhet var högre än rörelseintäkterna. Förvaltaren informerade vidare borgenärerna om sin ekonomiska analys av den 23 december 2010 (nedan kallad den ekonomiska analysen), vilket kompletterades med en presentation av verksamhetens ledning. De ovannämnda fordringsägarna beslutade därefter att fortsätta driften av NCHZ (nedan kallat beslutet av den 26 januari 2011). Efter det att detta beslut godkänts genom ett beslut av Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín, Slovakien), den 17 februari 2011 (nedan kallat beslutet av Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) eller beslutet av den 17 februari 2011), fortsatte förvaltaren driften. I förevarande fall utgjorde, i enlighet med konkurslagen, borgenärskommittén, fordringsägarna med prioriterade fordringar och den nämnda domstolen den behöriga kommittén (nedan kallad den behöriga kommittén).
[utelämnas]
10 Genom en skrivelse av den 2 juli 2013 underrättade kommissionen de slovakiska myndigheterna om sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF (EUT C 297, 2013, s. 85), angående, för det första, det tillstånd staten meddelat enligt lagen om strategiska företag att fortsätta driften av NCHZ från december 2009 till december 2010 och, för det andra, fordringsägarnas beslut i januari 2011 att fortsätta driften av NCHZ efter det att lagen om strategiska företag upphört att gälla. Kommissionen uttryckte vidare tvivel om huruvida den anbudsinfordran som ledde till försäljningen av NCHZ var ovillkorlig. Enligt kommissionen fanns det starka indikationer på att den ekonomiska kontinuiteten mellan NCHZ och den nya enheten inte hade brutits.
[utelämnas]
II. Det angripna beslutet
13 Den 15 oktober 2014 antog kommissionen beslut (EU) 2015/1826 om det statliga stöd SA.33797 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2011/CP) som Slovakien har genomfört till förmån för NCHZ (EGT L 269, 2015, s. 71) (nedan kallat det angripna beslutet).
14 Kommissionen ansåg att beslutet att förklara NCHZ vara ett strategiskt företag (nedan kallat den första åtgärden) innebar en selektiv fördel för det företaget som kunde tillskrivas staten och innebar att statens resurser användes för att snedvrida konkurrensen på en marknad som var öppen för handel mellan medlemsstaterna. Kommissionen konstaterade mot den bakgrunden att åtgärden utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att detta stöd var olagligt och oförenligt med den inre marknaden (skälen 110 och 114–124 i det angripna beslutet). Efter att ha fastställt det statliga stödbeloppet till 4 783 424,10 euro fastslog den att beloppet skulle återkrävas från NCHZ och att återbetalningsföreläggandet också skulle avse Fortischem, eftersom det finns en ekonomisk kontinuitet mellan NCHZ och det bolaget (skälen 101 och 174 i det angripna beslutet).
15 Kommissionen ansåg däremot att den fortsatta driften av NCHZ enligt beslutet av den 26 januari 2011 (nedan kallad den andra åtgärden) inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom minst två av de kumulativa villkoren för att statligt stöd ska anses föreligga, nämligen att åtgärden kan tillskrivas staten och att en ekonomisk fördel har uppstått, inte var uppfyllda (skäl 113 i det angripna beslutet).
16 I artikeldelen i det angripna beslutet föreskrivs följande:
”Artikel 2
Beslutet att tillåta fortsatt verksamhet i NCHZ efter att lagen upphört att gälla utifrån beslut av borgenärskommittén utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 [FEUF].
…
Artikel 6
Detta beslut riktar sig till [Republiken] Slovakien.”
[utelämnas]
V. Rättslig bedömning
[utelämnas]
B. Prövning i sak
[utelämnas]
2. Statens ansvar för den fortsatta driften av NCHZ under den andra konkursperioden (andra grunden)
[utelämnas]
b) Åsidosättande av motiveringsskyldigheten angående huruvida den andra åtgärden kan tillskrivas staten till följd av godkännandet från Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) av beslutet av den 26 januari 2011 (första delen av den andra grunden)
97 Sökanden har gjort gällande att, såsom kommissionen nämnde i skäl 46 i det angripna beslutet, bolaget i sin egenskap av klagande hävdade att beslutet att tillåta fortsatt drift av NCHZ kunde tillskrivas staten, i synnerhet som beslutet bekräftades och gjordes bindande av Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín).
98 Även om kommissionen, i skälen 14, 33, 35, 36 och 102 i det angripna beslutet, har medgett att Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) varit involverad i beslutsprocessen, har den, i skälen 103 och 104 i det angripna beslutet, där den redogjorde för sin bedömning av frågan huruvida åtgärden kunde tillskrivas staten, inte uttalat sig om vilken roll denna domstol spelat. Sökanden menar mot den bakgrunden att trots att ett beslut av en nationell domstol normalt kan tillskrivas staten har kommissionen inte lämnat några upplysningar om varför den ansett att beslutet av Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) var irrelevant eller, om det var relevant, varför detta inte skulle ha varit tillräckligt för att åtgärden skulle tillskrivas staten.
99 Kommissionen anser att det angripna beslutet innehåller en tillräcklig motivering. Den anser sig ha, på ett klart och otvetydigt sätt, återgett det resonemang som den följt, vilket gjort det möjligt för sökanden att förstå detta och för domstolen att utöva sin prövningsrätt. Kommissionen har anfört att den har preciserat varför, i en situation där alla fordringsägare, av vilka de flesta var privata, uttryckligen beslutat att det ligger i deras ekonomiska intresse att fortsätta driften under företagets konkurs, deras beslut inte kan tillskrivas staten enbart av det skälet att en domstol senare bekräftar detta och gör det bindande. Även om sökanden inte instämmer i denna bedömning kan sökanden enligt kommissionen inte påstå sig inte ha förstått det resonemang som legat till grund för kommissionens slutsats, då detta otvetydigt framgår av beslutet, i synnerhet av skälen 102–104 i detta.
100 Tribunalen anser att sökanden genom sina argument får anses i huvudsak ha gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts vad gäller den roll som Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) haft i beslutsprocessen.
101 Kommissionen angav i skäl 102 i det angripna beslutet att ”alla borgenärer i borgenärskommittén samt [fordringsägarna med prioriterade fordringar] i januari 2011 [samtyckte] till att NCHZ skulle fortsätta med verksamheten” och att beslutet ”bekräftades senare av [Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín)] i enlighet med … konkurslagen och blev följaktligen bindande för [förvaltaren]”.
102 I skäl 103 i det angripna beslutet prövade kommissionen frågan om borgenärskommittén och fordringsägarna med prioriterade fordringar hade vetorätt och konstaterade i detta avseende att ”[f]öljaktligen kunde inget statligt organ ha hävdat sina intressen genom att stoppa ytterligare skuldansamling”.
103 I skäl 104 i det angripna beslutet angav kommissionen att ”[m]an kan därför fastställa att fortsättningen av NCHZ:s verksamhet grundade sig på ett beslut som fastställdes av de privata borgenärerna eftersom de offentliga borgenärerna inte hade möjlighet att inlägga sitt veto mot NCHZ:s fortsatta verksamhet” och att ”[a]v den anledningen kan beslutet om att fortsätta driften vid NCHZ efter att lagen hade upphört att gälla inte anses kunna tillskrivas staten”.
104 Det är ostridigt att, med beaktande av omständigheterna i målet och i enlighet med bestämmelserna i konkurslagen, Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) utgjorde en del av den behöriga kommittén, som hade att besluta om huruvida driften av NCHZ skulle fortsätta eller inte och att förvaltaren enligt 83 § fjärde stycket konkurslagen var bunden av beslutet av den 17 februari 2011.
105 Kommissionen har i det angripna beslutet inte klart redovisat hur den bedömt den roll som Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) hade i beslutsprocessen. Den har nämligen, i skälen 14, 26 och 32 samt i artikel 2 i beslutet, endast nämnt beslutet av den 26 januari 2011 utan att hänföra sig till denna domstols roll (se punkt 78 ovan), medan den i skälen 33, 35, 36 och 102 i det angripna beslutet nämnt den domstolens beslut utan att redogöra för den närmare roll den senare haft i förevarande fall utifrån 83 § fjärde stycket konkurslagen, vilket ger intrycket att kommissionen ansåg att domstolens medverkan inskränkte sig till att endast godkänna beslutet av den 26 januari 2011 och göra det bindande (se, i synnerhet, skäl 33 i det angripna beslutet).
106 Även om kommissionen i anslutning till sin bedömning av beslutet att fortsätta driften av NCHZ under den andra konkursperioden, i skäl 102 i det angripna beslutet, nämnt beslutet av den 17 februari 2011, kan det konstateras att den i skälen 103–112 i det angripna beslutet, och särskilt i skälen 103 och 104 i beslutet, inte alls nämnt det beslutet. Kommissionen nämnde där således endast beslutet av den 26 januari 2011.
107 Som kommissionen påpekade vid förhandlingen kan det inte uteslutas att en åtgärd kan anses som ett beslut som kan tillskrivas staten i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF på grund av ett avgörande från en nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, DEI och kommissionen/Alouminion tis Ellados, C‑590/14 P, EU:C:2016:797, punkterna 59, 77 och 81, och dom av den 3 mars 2016, Simet/kommissionen, T‑15/14, EU:T:2016:124, punkterna 38, 44 och 45).
108 Kommissionen borde, mot denna bakgrund, i det angripna beslutet ha förklarat de skäl som fick den att dra slutsatsen att beslutet om att fortsätta driften av NCHZ inte skulle tillskrivas Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín).
109 När det gäller vad kommissionen anfört om att den på ett klart och otvetydigt sätt har återgett det resonemang den följt kan det konstateras att dess förklaringar, som nämns i punkt 99 ovan, inte förekommer någonstans i det ifrågasatta beslutet utan i kommissionens inlagor till tribunalen. Tvärtemot vad kommissionen gjort gällande kompletterar de således motiveringen av det angripna beslutet. Enligt den rättspraxis som redovisats i punkt 74 ovan ska emellertid motiveringen lämnas i det angripna beslutet och får inte redovisas för första gången i efterhand inför unionsdomstolen.
110 Som sökanden har gjort gällande har kommissionen således i det angripna beslutet underlåtit att ange skälen till varför den ansåg att beslutet från Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) inte påverkade dess bedömning av huruvida den ifrågavarande åtgärden kunde tillskrivas staten.
111 Kommissionen tillfrågades vidare av tribunalen vid förhandlingen, utifrån bestämmelserna i konkurslagen, om den domstol som deltar i förfarandet enligt 83 § fjärde stycket i denna lag, i detta fall Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín), endast skulle pröva de formella aspekterna av borgenärernas beslut eller om den även skulle pröva om det var välgrundat och om den var behörig att, om så krävdes, ändra beslutets innehåll. Kommissionen kunde emellertid inte besvara dessa frågor. Den har enbart gjort gällande att Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) i detta fall inte hade något annat val än att bekräfta beslutet av den 26 januari 2011, utan att för den skull göra gällande att den domstolens prövningsrätt var begränsad.
112 Av detta följer, med beaktande av den särskilda situationen att Súd v Trenčíne (Domstolen i Trenčín) i detta fall uppträtt som en del av den behöriga kommittén, att motiveringen av det angripna beslutet är otillräcklig när det gäller frågan huruvida beslutet om att fortsätta driften av NCHZ under den andra konkursperioden kunde tillskrivas staten.
[utelämnas]
3. Förekomsten av en ekonomisk fördel till följd av beslutet att fortsätta driften av NCHZ under den andra konkursperioden (första delen av den första grunden)
[utelämnas]
c) Felaktig tillämpning av ”privat fordringsägare”-kriteriet (första argumentet)
[utelämnas]
3) Jämförbarhet mellan offentliga och privata fordringsägare
[utelämnas]
i) Huruvida staten ska behandlas som en enda fordringsägare
[utelämnas]
184 Såsom kommissionen med stöd av Republiken Slovakien och Fortischem gjort gällande grundas sökandens argument i detta avseende på förutsättningen att kommissionen inte borde ha bedömt varje offentlig fordringsägare för sig utan ansett Republiken Slovakien i sig utgöra en enda offentlig fordringsägare som representerar alla berörda offentliga fordringsägare.
185 Såväl kommissionen som intervenienterna har gjort gällande att denna förutsättning är felaktig, eftersom det följer av ”privat fordringsägare”-kriteriet att varje offentlig fordringsägare ska fatta sitt beslut med beaktande av beskaffenheten hos de fordringar som den har mot gäldenären och att varje offentlig fordringsägares beslut ska jämföras med det beslut som en privat fordringsägare skulle ha fattat i samma situation.
186 Tribunalen konstaterar att sökanden inte har hänvisat till någon rättspraxis till stöd för sin inställning, utan endast har bestritt att den rättspraxis som kommissionen hänvisat till ger stöd för dess uppfattning. Enligt sökanden har denna fråga inte tidigare prövats. Kommissionen menar att det inte är nödvändigt att pröva denna fråga, eftersom den rör själva kärnan av tillämpningen av ”privat fordringsägare”-kriteriet.
187 I dom av den 11 juli 2002, HAMSA/kommissionen (T‑152/99, EU:T:2002:188), som kommissionen har hänvisat till, fann unionsdomstolen att det ankommer på kommissionen att, för vart och ett av de offentliga organ som där var i fråga, avgöra om de skuldavskrivningar som dessa hade beviljat var uppenbart större än de som skulle ha beviljats av en hypotetisk privat fordringsägare som, i förhållande till sökanden, befann sig i en situation som var jämförbar med den som det offentliga organet befann sig i och som ville återkräva de fordringsbelopp som skulle betalas till den. Således måste, enligt unionsdomstolen, varje fordringsägare göra ett val mellan å ena sidan det belopp som erbjuds inom ramen för det föreslagna avtalet och å andra sidan det belopp som fordringsägaren räknar med att kunna återfå efter en eventuell likvidation av företaget. Detta val påverkas av ett antal faktorer, såsom huruvida fordringsägarens fordran är förenad med förmånsrätt eller är oprioriterad, arten och omfattningen av eventuella säkerheter som den innehar, dess bedömning av företagets möjligheter att återhämta sig och det som fordringsägaren skulle erhålla i händelse av likvidation (se dom av den 11 juli 2002, HAMSA/kommissionen (T‑152/99, EU:T:2002:188, punkterna 168 och 170).
188 Det följer således av domen av den 11 juli 2002, HAMSA/kommissionen (T‑152/99, EU:T:2002:188), särskilt punkterna 166–172, att unionsdomstolen ansåg att det skulle ske en individuell prövning av situationen för varje offentlig fordringsägare, bland annat med beaktande av huruvida fordringarna var oprioriterade eller förenade med förmånsrätt, för att avgöra om det val fordringsägarna gjort gick utöver vad som var motiverat av affärsmässiga hänsyn eller om det kunde tillskrivas en önskan att lämna det berörda företaget en fördel. Härav följer att unionsdomstolen ansåg att de offentliga fordringsägarna inte skulle anses utgöra en enda enhet, utan att de särskilda förhållanden som gällde för var och en av dem skulle beaktas.
189 Tribunalen anser vidare att det saknas fog för vad sökanden anfört om att domen av den 11 juli 2002, HAMSA/kommissionen (T‑152/99, EU:T:2002:188), inte skulle vara relevant eftersom, i det mål som gav upphov till denna dom, alla offentliga fordringsägare hade samtyckt till avskrivning av den ifrågavarande stödmottagarens skulder, medan det i förevarande mål är uppenbart att socialförsäkringsbolagets intressen inte iakttagits vid tillämpningen av ”privat fordringsägare”-kriteriet. De intressen som det bolaget hade beaktades nämligen i dess egenskap av konkursborgenär (skäl 110 i det angripna beslutet) (se punkterna 161–163 ovan).
190 Det ska slutligen påpekas att övervägandena i domen av den 11 juli 2002, HAMSA/kommissionen (T‑152/99, EU:T:2002:188, punkterna 168 och 170) upprepats i domen av den 17 maj 2011, Buczek Automotive/kommissionen (T‑1/08, EU:T:2011:216, punkt 84).
191 Vad, för det andra, gäller domen av den 11 september 2012, Corsica Ferries France/kommissionen (T‑565/08, EU:T:2012:415, punkterna 85–94), som kommissionen också har hänvisat till, är denna, såsom sökanden gjort gällande, inte relevant i förevarande fall. Frågan i det målet var nämligen huruvida kommissionen på ett entydigt sätt hade avgränsat den av franska staten bedrivna ekonomiska verksamhet för vilken det eventuellt kunde finnas ett behov av skydd för dess anseende, och inte huruvida staten skulle anses utgöra en enda fordringsägare.
192 I de domar som nämns i punkt 61 ovan har domstolen, för det tredje, anfört att vid tillämpning av ”privat fordringsägare”-kriteriet ska jämförelsen avse en privat fordringsägare som befinner sig i en situation som så långt möjligt liknar den situation som den offentliga fordringsägaren befunnit sig i och som vill få betalt för de fordringar som han har mot en gäldenär som har ekonomiska svårigheter, vilket innebär att staten inte kan anses utgöra en enda fordringsägare som representerar alla de berörda offentliga fordringsägarna.
193 Enligt fast rättspraxis i fråga om statligt stöd ska, såsom kommissionen hävdat, det i vissa situationer för det fjärde göras skillnad mellan statens roll som ekonomisk aktör och dess roll som offentlig myndighet (se, för ett liknande synsätt, dom av den 14 september 1994, Spanien/kommissionen, C‑278/92–C‑280/92, EU:C:1994:325, punkt 22). Härav följer att staten, inom området för statligt stöd, inte nödvändigtvis bör anses utgöra en enda enhet.
[utelämnas]
196 Det följer av vad som anförts ovan att om staten skulle anses utgöra en enda fordringsägare skulle det kunna leda till ett godtagande av att vissa offentliga fordringsägare fattar beslut som strider mot deras intressen och inte uppträder som en privat fordringsägare skulle ha gjort i motsvarande situation, vilket inte är förenligt med den rättspraxis som återgivits i punkt 61 ovan. Vad sökanden anfört om att staten ska anses utgöra en enda fordringsägare kan således inte godtas.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Artikel 2 i kommissionens beslut (EU) 2015/1826 av den 15 oktober 2014 om det statliga stöd SA.33797 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2011/CP) som Slovakien har genomfört till förmån för NCHZ ogiltigförklaras.
2) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta AlzChem AG:s rättegångskostnader.
3) Republiken Slovakien och Fortischem a.s. ska bära sina rättegångskostnader.
Berardis | Papasavvas | Spineanu-Matei |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 december 2018.
Underskrifter