TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 21 juni 2010

Mål T‑284/09 P

Herbert Meister

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Betygsättning – Dröjsmål med att upprätta utvärderingsrapport – Föremål för talan i första instans – Dröjsmål med svar på klagomål – Uppenbart att överklagandet delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundat”

Saken:      Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (första avdelningen) av den 18 maj 2009, Meister mot harmoniseringsbyrån (F-138/06 och F-37/08, REGP, s. I-A-1-131 och II-A-1-727), med yrkande om upphävande av den domen.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Herbert Meister ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) i förevarande instans.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91.3)

2.      Tjänstemän – Talan – Talan mot tilldelningen av befordringspoäng i på varandra följande befordringsförfaranden

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Överprövning av tribunalen av bedömningen av bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)

1.      Vad gäller frister för att svara på klagomål, som syftar till att skydda tjänstemannen mot eventuell passivitet från tillsättningsmyndighetens sida när denna mottagit ett klagomål, har lagstiftaren föreskrivit att administrationens tystnad i form av avsaknad av svar från tillsättningsmyndigheten inom den föreskrivna fristen ska betraktas som ett avslag och kan vara föremål för en ogiltighetstalan, inte en passivitetstalan. Tjänstemannens rätt till försvar skyddas i tillräcklig mån genom att denne kan väcka talan mot den rättsakt som gått denne emot inom tre månader från det tysta avslaget på klagomålet. Rättssäkerheten fordrar dock att tjänstemannen handlar inom den i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristen.

Om tillsättningsmyndigheten svarat för sent börjar däremot en ny tidsfrist för väckande av talan att löpa, förutsatt att det uttryckliga beslutet fattas innan tidsfristen för att väcka talan mot det tysta avslaget på klagomålet har löpt ut, i enlighet med artikel 91.3 andra strecksatsen i tjänsteföreskrifterna.

Den omständigheten att svaret på ett klagomål lämnas för sent kan inte i sig innebära att detta svar eller den rättsakt som klagomålet avser är rättsstridiga. För det första skulle, om ett sådant beslut måste ogiltigförklaras endast med anledning av dröjsmålet, det nya beslut som ersatte det ogiltigförklarade beslutet inte vara mindre försenat än det första. För det andra påverkar ett åsidosättande av fristerna i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna inte i sig giltigheten av ett beslut. Däremot kan det medföra ansvar för den berörda institutionen för den skada som eventuellt åsamkats den berörda personen.

Institutionen ska hållas ansvarig endast om sökanden visar att det uppkommit en skada enbart till följd av att beslutet meddelades för sent.

(se punkterna 26–30)

Hänvisning till

Domstolen: 29 oktober 1981, 125/80, Arning mot kommissionen, REG 1981, s. 2539, punkt 9; 16 juli 2009, C‑385/07 P, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑6155, punkterna 193–196

Förstainstansrätten: 1 december 1994, T‑54/92, Schneider mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑281 och II‑887, punkt 27; 18 mars 1997, T‑178/95 och T‑179/95, Picciolo och Caló mot regionkommittén, REGP 1997, s. I‑A‑51 och II‑155, punkt 29; 6 november 1997, T‑15/96, Liao mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑329 och II‑897, punkt 34; 26 januari 2005, T‑267/03, Roccato mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑1 och II‑1, punkt 84; 5 mars 2008, Combescot mot kommissionen, T‑414/06 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑1 och II‑B‑1‑1, punkt 44

2.      Vad gäller den ömsesidiga påverkan mellan de på varandra följande befordringsförfarandena är det utrett att en tjänstemans sammanlagda poängtal vid slutet av ett befordringsförfarande består av summan av de poäng denne tilldelats i det senaste förfarandet (första komponenten) och de poäng som denne hade med sig sedan tidigare (andra komponenten).

Enligt rättspraxis är verkningarna av tilldelningen av befordringspoäng ett visst år inte begränsade till det aktuella befordringsförfarandet, vilket dock på intet sätt betyder att en tjänsteman, när han underrättats om sitt sammanlagda poängtal vid slutet av förfarandet, har rätt att bestrida inte bara den första komponenten av sitt sammanlagda poängtal utan även den andra komponenten. Om denna andra komponent också kunde bli föremål för ett klagomål eller en talan, skulle detta vara skada för rättssäkerheten, då tjänstemannen på nytt kunde ifrågasätta de poäng han hade tilldelats i tidigare förfaranden och som han inte hade bestritt inom de i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristerna.

(se punkterna 41, 42 och 44)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 11 december 2003, T‑323/02, Breton mot domstolen, REGP 2003, s. I‑A‑325 och II‑1587, punkterna 51–53; 4 maj 2005, T‑144/03, Schmit mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑101 och II‑465, punkt 147 och där angiven rättspraxis; 19 oktober 2006, T‑311/04, Buendía Sierra mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4137, punkt 88

3.      Domstolen i första instans är ensam behörig både att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna av domstolen som dömer i första instans är därför inte, utom i det fall då uppgifterna vid den domstolen har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd tribunalens kontroll. En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen (domen i det ovan i punkt 191 nämnda målet Kerstens mot kommissionen, punkt 62).

(se punkt 55)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 september 2009, T‑404/06 P, ETF mot Landgren, REG 2009, s. II‑2841, punkterna 191–193 och där angiven rättspraxis