Language of document : ECLI:EU:F:2015:71

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 30 juni 2015

Mål F‑129/14

Pierre Dybman

mot

Europeiska utrikestjänsten

”Personalmål – Europeiska utrikestjänstens personal – Tjänstemän – Disciplinärt förfarande – Disciplinåtgärd – Straffrättsligt förfarande som pågår vid tidpunkten för beslutet om disciplinåtgärden – Ärendet vid tillsättningsmyndigheten och det straffrättsliga förfarandet avser samma faktiska omständigheter – Åsidosättande av artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Pierre Dybman yrkar ogiltigförklaring av det beslut av den 16 januari 2014 genom vilket den operativa chefen för Europeiska utrikestjänsten, i sin egenskap av utrikestjänstens tillsättningsmyndighet, avsatte sökanden från tjänsten utan nedsättning av pensionen, med verkan från och med den 1 februari 2014.

Avgörande:      Europeiska utrikestjänstens beslut av den 16 januari 2014 att avsätta Pierre Dybman från tjänsten utan minskning av pensionsrättigheterna ogiltigförklaras. Europeiska utrikestjänsten ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Pierre Dybman.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Disciplinärt förfarande – Omständigheter som samtidigt är föremål för disciplinära och straffrättsliga förfaranden – Syftet med vilandeförklaring av det disciplinära förfarandet – Skyldighet att beakta konstateranden avseende de faktiska omständigheterna som gjorts i brottmålsavgörandet – Möjlighet att bedöma huruvida de ska anses utgöra ett disciplinfel

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 25)

2.      Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Disciplinärt förfarande – Disciplinärt och straffrättsligt förfarande pågår samtidigt – Administrationen får inte fatta slutligt beslut angående tjänstemannen förrän avgörandet i brottmålsförfarandet vunnit laga kraft – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX, artikel 25)

1.      Artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna har två syften. Denna bestämmelse ska för det första säkerställa att den aktuella tjänstemannens ställning i det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom inte påverkas på grund av handlingar som även är föremål för ett disciplinärt förfarande vid hans institution. Genom att det disciplinära förfarandet vilandeförklaras i avvaktan på att brottmålsförfarandet avslutas är det, för det andra, möjligt att vid detta disciplinförfarande beakta konstateranden avseende de faktiska omständigheterna som gjorts i det lagakraftvunna brottmålsavgörandet. Principen ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” slås nämligen fast i artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, vilket särskilt motiveras av att nationella domstolar i brottmål har vidare undersökningsbefogenheter än tillsättningsmyndigheten. När samma handlingar kan utgöra en straffbelagd gärning och ett åsidosättande av tjänstemannens skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna är administrationen därför bunden av vad den nationella domstolen har konstaterat avseende de faktiska omständigheterna i brottmålet. När nämnda domstol funnit att vissa omständigheter i målet är bevisade kan administrationen göra en bedömning av huruvida de ska anses utgöra ett disciplinfel, varvid den särskilt skall pröva huruvida dessa omständigheter utgör åsidosättanden av skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna.

Den nationella brottmålsdomstolens bedömning av de faktiska omständigheterna kan emellertid skilja sig från tillsättningsmyndighetens bedömning i disciplinärendet, eftersom respektive bedömning bygger på olika rättsliga kvalificeringar vilka är oberoende av varandra. Under alla förhållanden skulle ett krav på att brottsmålsdomstolens och tillsättningsmyndighetens bedömningar av de faktiska omständigheterna ska vara identiska innebära ett ytterligare villkor som inte föreskrivs i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna.

Följaktligen har kommissionen inte rätt att, i disciplinärt avseende, fatta ett slutligt beslut angående tjänstemannen i disciplinärendet innan avgörandet i brottmålsförfarandet vunnit laga kraft. I motsatt fall – det vill säga om brottsmålsdomstolen ännu inte uttalat sig om de faktiska omständigheterna och dessa trots dessa anses fastställda av förvaltningsmyndigheten – skulle den berörda tjänstemannen försättas i en mindre fördelaktig situation än vad som hade kunnat vara fallet om förvaltningsmyndigheten inte hade fattat ett sådant beslut.

Vidare ska principen ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” tolkas restriktivt när denna princip tillämpas i samband med undersökningar, vilka genomförs redan före inledandet av straffrättsliga förfaranden i den mening som avses i nationell rätt.

(se punkterna 35, 36, 53, 55 och 59)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: dom av den 19 mars 1998, Tzoanos/kommissionen, T‑74/96, EU:T:1998:58, punkt 34; dom den 21 november 2000, A/kommissionen, T‑23/00, EU:T:2000:273, punkt 37; dom den 10 juni 2004, François/kommissionen, T‑307/01, EU:T:2004:180, punkterna 73 och 75; dom den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:25, punkt 342

Personaldomstolen: dom av den 17 juli 2012, BG/Europeiska ombudsmannen, F‑54/11, EU:F:2012:114; den 18 mars 2015, dom DK/Europeiska utrikestjänsten, F‑27/14, EU:F:2015:12, punkterna 38, 49, 66 och 70

2.      När det gäller disciplinärenden kan det förvisso vid första påseendet förefalla beklagansvärt att pågående straffrättsliga förfaranden vilka flera år tidigare inletts av den nationella domstolen, och som avser samma omständigheter som ett disciplinärt förfarande avseende en tjänsteman, i enlighet med artikel 25 i bilaga IX i tjänsteföreskrifterna kan hindra tillsättningsmyndigheten att slutligt avgöra den berörda tjänstemannens administrativa ställning, men nämnda myndighet måste likväl visa att det pågående nationella straffrättsliga förfarandet pågått oproportionerligt länge i förhållande till ärendets svårighetsgrad, jämfört med tidsutdräkten för förfaranden av likartad svårtighetsgrad. Under alla förhållanden ligger det i nämnda tjänstemans intresse att ett eventuellt lagakraftvunnet avgörande i brottmålsförfarandet, genom vilket vederbörande helt frias, beaktas i det disciplinära förfarandet.

(se punkt 66)

Hänvisning till

Personaldomstolen: dom av den 18 mars 2015, DK/Europeiska utrikestjänsten, EU:F:2015:12, punkt 74