Language of document : ECLI:EU:T:2019:301

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 8 maj 2019 (*)

”Personalmål – Anställda vid EIB – Betygsättning – Bedömningsrapport – Bedömningsförfarandet för år 2014 – Administrativt förfarande – Upptagande till prövning – Rätten att yttra sig – Oskuldspresumtion – Ansvar – Ideell skada”

I mål T‑571/16,

PT, anställd vid Europeiska investeringsbanken, Luxemburg (Luxemburg), företrädd av E. Nordh, advokat,

sökande,

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB), inledningsvis företrädd av G. Nuvoli, E. Raimond, T. Gilliams och G. Faedo, därefter av G. Faedo och M. Loizou, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna M. Johansson och B. Wägenbaur samt J. Currall, barrister,

svarande,

angående en talan, som grundas på artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol, med yrkande om dels ogiltigförklaring av EIB:s beslut om att slutgiltigt fastställa sökandens betygsrapport för år 2014, av sökandens betygsrapport för år 2014, av EIB:s beslut för år 2015 om att inte befordra sökanden, inte tillerkänna honom en individuell bonus och höja hans lön med 1,20 procent, dels ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden H. Kanninen (referent) samt domarna J. Schwarcz och C. Iliopoulos,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 22 januari 2018,

följande

Dom

I.      Bakgrund till tvisten

1        Den 1 mars 2011 började sökanden, PT, tjänstgöra vid Europeiska investeringsbanken (EIB). Han placerades vid direktoratet för rättsliga ärenden vid EIB och klassificerades i tjänstegrupp E.

2        Från och med den 7 maj 2012 uppehöll sökanden en annan tjänst vid Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Med verkan från och med den 28 februari 2013 upphörde detta uppehållande av en annan tjänst.

3        Mellan den 1 mars 2013 och den 30 april 2014 uppehöll sökanden en annan tjänst vid generaldirektoratet för riskhantering vid EIB (nedan kallat GD RM) för att tjänstgöra som juridisk expert inom finansiella derivatavtal. Med verkan från och med den 1 maj 2014 placerades sökanden, med sitt samtycke, vid enheten ”Derivatives Valuation” (nedan kallad enheten RED/VAL) vid avdelningen ”Derivat” (nedan kallad ”avdelningen RM/FRD”) i direktoratet för ”Finansiell risk” vid GD RM.

4        Den 26 september 2014 gav sökanden utryck för oro beträffande ”compliance”-risker till följd av en misstänkt överträdelse av bästa praxis inom ramen för ett upphandlingsprojekt som handlades av EIB:s direktorat för finanser (nedan kallat GD FI).

5        Den 1 oktober 2014 vände sig sökanden till generaldirektören för GD FI och redogjorde för sin oro beträffande det upphandlingsprojekt som nämnts i punkt 4 ovan.

6        Den 2 oktober 2014 uppmanade direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM sökanden att rätta sig efter direktörens beslut att få alla e-postmeddelanden som sökanden hade för avsikt att sända utanför den egna enheten godkända av hans överordnade, särskilt av hans närmsta chef, enhetschefen för DER/VAL.

7        På begäran av direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM ägde den 3 oktober 2014 ett informellt möte rum med sökanden i syfte att klargöra situationen.

8        Den 7 oktober 2014 begärde sökanden, i samband med det upphandlingsprojekt som han handlade, ett utlåtande från direktoratet för tillsynsfrågor vid EIB (nedan kallat GD OCCO) angående ett erbjudande från bolaget X om en utbildning i Dublin (Irland) som särskilt organiseras för vissa anställda vid avdelningen ”Back-office, finansförvaltning” vid GD FI. Medarbetarna var medlemmar av ledningskommittén för projektet i fråga.

9        Den 10 oktober 2014 meddelade GD OCCO att det ansåg att bolaget X:s erbjudande borde avböjas.

10      Den 13 oktober 2014 skickade sökanden ett e-postmeddelande till två anställda vid bolaget X om att den planerade utbildningen hade stött på ett hinder hos GD OCCO.

11      Samma dag ska sökanden, vid ett möte, ha uttalat hot om fysiskt våld mot en kollega från en annan enhet på EIB. Sökanden har bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB.

12      Inför utarbetandet av en slutlig rapport om det upphandlingsprojekt som sökanden handlade begärde han den 13 november 2014 tillgång till rapporter rörande liknande upphandlingsprojekt, varav en rörde ett avtal avseende upphandling med bolaget Y (nedan kallat Y-upphandlingen).

13      Under ett möte samma dag med chefen för avdelningen RM/FRD uttryckte sökanden sin önskan att bli befordrad till tjänstegrupp D. Efter samtalet sände sökanden ett SMS till chefen för avdelningen RM/FRD med följande lydelse:

”Om du hjälper mig med min befordran kommer jag att göra allt jag kan för att hjälpa dig med din. När jag har bestämt mig för något kan inget stoppa mig, kamikaze-mentalitet.”

14      Den 15 november 2014 sände sökanden ett e-postmeddelande till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM, i vilket han angav att han önskade bli befordrad till tjänstegrupp D varvid han förklarade att han önskade ta upp frågan med generaldirektören för GD RM och bad att få diskutera detta med direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM.

15      Den 17 november 2014 ska sökanden, i närvaro av chefen för avdelningen RM/FRD och chefen för enheten RED/VAL vid denna avdelning, ha angett att han var beredd att avslöja oegentligheter i utkastet till Y-upphandlingen till en tysk veckotidning. Sökanden har bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB.

16      Den 20 november 2014 hade sökanden ett möte med sina överordnade, närmare bestämt direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och chefen för avdelningen RM/FRD för att diskutera möjligheten till befordran inom ramen för bedömningsförfarandet för år 2014. Vid mötet diskuterades även dokument som hade samband med Y-upphandlingen.

17      Genom ett e-postmeddelande samma dag informerade sökanden direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM om sin ”intensiva önskan att befordras” vid bedömningsförfarandet för år 2014 och angav att han var ”redo att ägna all sin uppmärksamhet och energi till att göra vad som var nödvändigt för att uppnå detta mål, med alla nödvändiga medel”.

18      I ett e-postmeddelande som sökanden den 22 november 2014 skickade till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM gav han uttryck för sin förvåning över att diskussionen vid mötet den 20 november 2014 (se punkt 16 ovan), som rörde hans befordran, även hade omfattat Y-upphandlingen.

19      Den 24 november 2014 skickade sökanden ett e-postmeddelande till chefen för avdelningen RM/FRD där han betonade att han behövde bli befordrad.

20      Samma dag sände sökanden på nytt ett e-postmeddelande med rubriken ”Befordran” till chefen för avdelningen RM/FRD. I detta e-postmeddelande redogjorde sökanden för sin bedömning av rättspraxis rörande befordran.

21      Den 21 november och den 25 november 2014 kontaktade sökanden en tjänsteman på avdelningen ”Samordning” vid GD RM per e-post och meddelade att han hade för avsikt att skriftligen begära en befordran.

22      I e-postmeddelande av den 9 december 2014 informerade chefen för enheten DER/VAL vid avdelningen RM/FRD sökanden om att hans mål för år 2014 fortfarande var på väg att uppnås och att det inte skulle finnas något oväntat i bedömningen.

23      Den 18 december 2014 begärde sökanden ett utlåtande från GD OCCO beträffande misstänkt fel vid Y-upphandlingen.

24      Den 19 december 2014 kallades sökanden till ett möte med chefen för avdelningen RM/FRD och chefen för enheten DER/VAL vid denna avdelning för det årliga bedömningssamtalet avseende år 2014.

25      Genom e-postmeddelande av den 20 december 2014 informerade sökanden chefen för avdelningen RM/FRD och chefen för enheten DER/VAL vid denna avdelning om att han var mycket nöjd med gårdagens årliga bedömningssamtal (se punkten 24 ovan) och att han hoppades att detta skulle leda till att han befordrades.

26      Den 15 januari 2015 sände sökanden ett e-postmeddelande angående befordran till chefen för avdelningen RM/FRD med kopia till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och till chefen för enheten DER/VAL vid denna avdelning. I detta e-postmeddelande betonade sökanden särskilt de övergripande fördelarna som en sådan befordran skulle leda till i förhållande till de kostnader som den skulle innebära för EIB.

27      Den 31 januari 2015 skickade sökanden ett formellt meddelande till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM med rubriken ”Begäran om befordran”.

28      Den 4 februari 2015 sände sökanden ett e-postmeddelande till chefen för avdelningen RM/FRD i vilket han påpekade att han hade gott hopp om att hans begäran om befordran skulle bifallas, men angav att han inte ville att det skulle föreligga något minsta tvivel om vad som skulle hända om detta inte vore fallet, om vilka vittnen som skulle kallas och om vilka bevis som skulle användas.

29      Den 18 februari 2015 ska sökanden ha sänt meddelanden till GD FI trots att chefen för avdelningen RM/FRD hade instruerat honom att avstå från att göra så. Sökanden har bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB.

30      Den 24 februari 2015 kallades sökanden till ett bedömningssamtal den 2 mars 2015 med generaldirektören för GD RM, direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och chefen för avdelningen RM/FRD.

31      Den 25 februari 2015 vände sig sökanden, som bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB, till chefen för avdelningen RM/FRD i följande ordalag:

”Jag har fortfarande lång tid kvar att arbeta på den här banken och att bo i Luxemburg. Om du står i vägen för mig, kommer du att ångra dig, liksom den andra generationen, och jag kommer att förinta dig. Du har valt fel kille att slåss med.”

32      Den 27 februari 2015 gick sökanden, som bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB, in till chefen för avdelningen RM/FRD och sade följande till honom:

”Du har fattat fel beslut. Vi kommer att ses i domstolen och [direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM] kommer att skickas på förtidspension eftersom han kommer att kallas som vittne.”

33      Under ett möte den 2 mars 2015, till vilket sökanden hade kallats den 24 februari 2015 (se punkt 30 ovan), påstod chefen för avdelningen RM/FRD att sökanden hade begått allvarliga tjänstefel.

34      Den 3 mars 2015 kallades sökanden till ett möte samma dag med direktören för direktoratet för personal och administration och en jurist med ansvar för personalfrågor för att diskutera ”läget inom sökandens enhet”. Vid det mötet fick sökanden ta emot en lista med olika anmärkningar som hans överordnade hade överlämnat till personalavdelningen. Denna förteckning innehöll åtta ”uttalanden och situationer” som dessa överordnade ansåg vara skrämmande och hotfulla:

–        Ett textmeddelande (sms) av den 13 november 2014, i vilket sökanden uppgav för chefen för avdelningen RM/FRD att han skulle göra allt han kunde för att hjälpa denne chef med sin befordran om denne hjälpte sökanden med sin (se punkt 13 ovan).

–        Ett uttalande genom vilket sökanden, den 17 november 2014, hade hotat med att avslöja oegentligheter i samband med Y-upphandlingen till en tysk veckotidning om han inte befordrades (se punkt 15 ovan).

–        Ett e-postmeddelande av den 24 november 2014 till chefen för avdelningen RM/FRD där han anförde att han behövde bli befordrad (se punkt 19 ovan).

–        Ett e-postmeddelande av den 15 januari 2015 i vilket sökanden för chefen på avdelningen RM/FRD förklarade de övergripande fördelarna som hans befordran skulle leda till i förhållande till de kostnader som den skulle innebära för EIB (se punkt 26 ovan).

–        Ett e-postmeddelande av den 4 februari 2015 till chefen för avdelningen RM/FRD i vilket han angav att han inte ville att det skulle föreligga något tvivel om vad som skulle hända om han inte blev befordrad (se punkt 28 ovan).

–        Sökandens påstådda vägran den 18 februari 2015 att rätta sig efter instruktionerna från chefen för avdelningen RM/FRD att inte skicka meddelanden till GD FI (se punkt 29 ovan).

–        Sökandens uttalande av den 25 februari 2015 genom vilket han hotade chefen för avdelningen RM/FRD att denne skulle förintas om han stod i vägen för sökanden (se punkt 30 ovan).

–        Sökandens uttalande av den 27 februari 2015 genom vilket han bland annat sade till chefen för avdelningen RM/FRD att han hade fattat fel beslut och att de skulle ses ”i domstolen” (se punkt 32 ovan).

35      Den 4 mars 2015 lämnade EIB utkastet till protokoll från mötet den 3 mars 2015 till sökanden, som lämnade sina synpunkter i detta avseende den 10 mars 2015.

36      Den 5 mars 2015 kallades sökanden till ett samtal följande dag med direktören för direktoratet för personal och administration, en jurist med ansvar för personalfrågor, direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och chefen för avdelningen RM/FRD för att diskutera listan med ”uttalanden och situationer” som nämnts i punkt 34 ovan och för att göra en uppföljning av mötet av den 3 mars 2015. Detta möte, som först sköts upp till nästföljande vecka, kom aldrig att äga rum.

37      Den 6 mars 2015 inledde Generalinspektionen vid EIB en utredning av de anklagelser som chefen för enheten RM/FRD hade framfört gentemot sökanden.

38      Den 26 mars 2015 sände chefen för avdelningen RM/FRD den slutliga versionen av bedömningsrapporten för år 2014 (nedan kallad bedömningsrapporten för år 2014) till sökanden. I bedömningsrapporten för år 2014 anges att sökanden har utfört ett ”tillfredsställande arbete” under den berörda perioden, men på grund av hans ”allvarliga uppträdandeproblem”, som behandlats ”kontinuerligt” av personalavdelningen, tilldelas han betyget C, vilket motsvarar en i allmänhet tillfredsställande prestation, utom på ett fåtal områden. Sökandens brister vad avser uppträdande beskrivs i tre av de fem avsnitten i bedömningsrapporten för år 2014, nämligen under rubrikerna ”Kompetens”, ”Ansvarsområden” och ”Allmän bedömning”.

39      Under rubriken ”Kompetens” anges följande:

”Avseende [sökandens] uppträdande har flera problem uppstått. När det gäller kommunikationsförmåga och lagarbete har [sökanden] varit hotfull och skrämmande vid korrespondens med sina överordnade och med kollegor på andra direktorat inom EIB. Detta är ett helt oacceptabelt uppträdande för anställda vid [EIB] och för [sökanden].”

40      Under rubriken ”Ansvarsområden” hänvisas bland annat till ”allvarliga brister” som påverkar sökandens ”sätt att kommunicera” med ”interna och externa parter”.

41      Under rubriken ”Allmän bedömning” noteras särskilt att sökandens ”oacceptabla uppträdande” har haft en negativ inverkan på relationerna med hans överordnade och på arbetsklimatet inom hans område. Under denna rubrik framgår också att bland ”[sökandens] allvarliga beteendemässiga brister avseende kommunikation och lagarbete utmärker sig särskilt fyra händelser”:

–        Utlämnandet den 13 oktober 2014 av konfidentiell information till företaget X (se punkt 10 ovan) (första händelsen).

–        De hot om fysiskt våld som samma dag framförts till en medarbetare vid EIB (se punkt 11 ovan) (andra händelsen).

–        De orimliga påtryckningar som sökanden utövat i syfte att befordras och som framgår av de fyra uttalandena eller meddelandena, nämligen, för det första det uttalande genom vilket han vid ett möte den 13 november 2014 delgav chefen för avdelningen RM/FRD sin önskan att befordras (se punkt 13 ovan), för det andra e-postmeddelandet av den 20 november 2014 genom vilket han delgav direktören för direktoratet för ”Finansiell risk” vid GD RM sin ”intensiva önskan att befordras” vid bedömningsförfarandet 2014 och sin vilja att ”ägna all sin uppmärksamhet och energi till att göra vad som var nödvändigt för att uppnå detta mål, med alla nödvändiga medel” (se punkt 17 ovan), för det tredje e-postmeddelandet av den 24 november 2014 till chefen för avdelningen RM/FRD där han anförde att han behövde bli befordrad (se punkt 19 ovan) och för det fjärde e-postmeddelandet av den 24 november där han redogjorde för sin bedömning av rättspraxis rörande befordran (se punkt 20 ovan) (tredje händelsen).

–        De privata efterforskningar som utförts av sökanden från den 17 november 2014 angående Y-upphandlingen och det hot som han skulle ha framfört samma dag om att avslöja oegentligheter rörande projektet till en tysk veckotidning om han inte befordrades (se punkt 15 ovan) (fjärde händelsen).

42      Den 13 april 2015 delgavs sökanden EIB:s beslut att befria honom från arbetsskyldighet under en inledande period på en månad. Som skäl angavs att det låg i avdelningens intresse, ledningens intresse och i sökandens eget intresse samt att det var nödvändigt för att Generalinspektionen smidigt skulle kunna genomföra sin utredning.

43      Den 15 april 2015 erhöll sökanden sitt lönebesked för april 2015. Detta lönebesked visade bland annat en meritbaserad löneökning på 1,20 procent som han hade beviljats. Det framgår även av detta lönebesked att han inte hade tilldelats någon individuell bonus efter upprättandet av bedömningsrapporten för år 2014.

44      Den 16 april 2015 träffade sökanden en personalrepresentant, som informerade honom om att den internutredare inom Generalinspektionen som var ansvarig för ärendet hade fällt negativa omdömen om sökanden. Genom e-postmeddelande av den 18 april 2015 underrättade sökanden direktören för direktoratet för personal och administration och chefen för avdelningen för relationerna med de anställda om att det framgick av dessa kommentarer att sökanden ansågs vara ”farlig”, att det vore bättre att sökanden sades upp, att det var anmärkningsvärt att sökanden, med examen från Harvard University och som har arbetat som advokat på en advokatbyrå i New York (Förenta staterna), valde att arbeta för EIB och att detta kunde vara uttryck för en önskan att undgå rättvisan eller ett starkt missnöje med hans tidigare arbetsgivare och att Generalinspektionen inte utredde sökandens klagomål avseende repressalier som han ansåg sig ha utsatts för i egenskap av visselblåsare, utan ”sammanställde en akt” mot honom för att stödja anklagelserna om tjänstefel genom att försöka förmå Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) att genomföra utredningen.

45      Av detta sammanträde följde också att direktören för direktoratet för personal och administration vid EIB hade uppgett för personalrepresentanten att de anklagelser som framförts mot sökanden av chefen för avdelningen RM/DRG hade bevisats, att sökanden var en farlig, manipulativ och mentalt störd person och att personalrepresentanterna skulle akta sig för att ge stöd till sökanden.

46      Genom skrivelse av den 23 april 2015 informerade Olaf EIB:s generalsekreterare om att Olaf hade inlett en utredning rörande sökanden. I denna skrivelse angavs att ärendet rörde ”anklagelser om allvarliga fel som begåtts av en anställd vid [EIB]”. Enligt denna skrivelse ”[hade den berörda personen] begärt en befordran av sina överordnade samtidigt som [han] genom utpressning försökt tvinga dem att bevilja befordran genom hot om att avslöja vissa omständigheter till pressen och rapportera om ett bedrägeri som han påstår sig ha upptäckt i en upphandling som genomförts av [EIB]”.

47      Som svar på ett e-postmeddelande från sökanden av den 18 april 2015 meddelade EIB:s ordförande honom, den 28 april 2015, att ärendet skulle behandlas med största allvar och erinrade honom om bland annat det interna förfarandet för att bestrida bedömningsrapporten.

48      Den 12 maj 2015 beslutade EIB att förlänga sökandens befrielse från arbetsskyldighet med en månad.

49      Den 15 maj 2015 begärde sökanden att hans överordnade skulle göra en granskning av bedömningsrapporten för år 2014.

50      Den 11 juni 2015 informerade Olaf EIB om att sökandens fall ”inte uppfyll[de] kraven för bestämmelserna om uppgiftslämnande enligt [tjänsteföreskrifterna] för EU:s tjänstemän på grund av att uppgiftslämnandet skulle kunna vara behäftat med allvarliga oegentligheter och präglat av en avsaknad av god tro och personligt intresse av resultatet”.

51      Den 16 juni 2015 förlängdes sökandens befrielse från arbetsskyldighet till dess att Olafs utredning blev klar. Detta skedde i syfte att skydda tjänstens intresse, sökandens överordnades intresse och sökandens eget intresse.

52      Den 1 juli 2015 vände sig sökanden till överklagandekommittén och begärde bland annat ogiltigförklaring av de negativa omdömena i bedömningsrapporten för år 2014.

53      Genom skrivelse av den 13 juli 2015 begärde sökanden att ärendet skulle hänskjutas till förlikningskommissionen vid EIB, enligt artikel 41 i EIB:s tjänsteföreskrifter, som godkändes den 20 april 1960 och sedan har ändrats vid ett flertal tillfällen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). Sökandens begäran avsåg beslutet om befrielse från arbetsskyldighet av den 13 april 2015 och besluten om förlängning av befrielsen från arbetsskyldighet av den 12 maj och den 16 juni 2015 samt vissa kompletterande administrativa åtgärder.

54      I en skrivelse av den 20 juli 2015 bekräftade EIB:s ordförande att det förlikningsförfarande som avses i föregående punkt hade inletts.

55      Den 7 augusti 2015 inkom DG RM med sina synpunkter till överklagandekommittén angående sökandens överklagande (se punkt 52 ovan). Sökanden delgavs dessa synpunkter den 10 augusti 2015.

56      Den 17 augusti 2015 begärde sökanden att ett andra förlikningsförfarande skulle inledas avseende bedömningsrapporten för år 2014 och hans befordran till tjänstegrupp D-1, utsåg V. som ledamot i förlikningskommittén och rekommenderade att B. skulle utses till kommitténs ordförande. Sökanden begärde att de två förlikningsförfarandena skulle förenas och att förlikningsförfarandet skulle ges prioritet framför förfarandet vid överklagandekommittén.

57      Genom en skrivelse av den 26 augusti 2015 avslog EIB:s ordförande sökandens begäran om förening av de två förlikningsförfarandena och sökandens begäran om att ge prioritet till det andra förlikningsförfarandet i förhållande till förfarandet vid överklagandenämnden. I detta hänseende påpekade EIB:s ordförande att det andra förlikningsförfarandet skulle inledas om förfarandet vid överklagandekommittén inte ledde till ett resultat som sökanden ansåg tillfredsställande. För det andra meddelade ordföranden sökanden att han hade utsett M. till ledamot i förlikningskommissionen.

58      I skrivelse av den 2 september 2015 framförde sökanden återigen sina argument för att det andra förlikningsförfarandet skulle ges prioritet framför förfarandet vid överklagandekommittén.

59      Genom e-postmeddelande av den 10 september 2015 utvecklade sökanden sina argument avseende det företräde som han ansåg skulle ges till det andra förlikningsförfarandet och förklarade att den ledamot i förlikningskommissionen som utsetts av EIB:s ordförande hade kontaktat den ledamot i förlikningskommission som utsetts av sökanden för att utse ordföranden för denna kommission.

60      Genom ett e-postmeddelande samma dag underrättade överklagandekommittén sökanden om att det beslutats att en utfrågning skulle hållas den 29 oktober 2015.

61      Genom skrivelse till överklagandekommittén av den 14 september 2015 ändrade sökanden innehållet i sitt ursprungliga överklagande och begärde att överklagandekommittén skulle vilandeförklara förfarandet till dess att det andra förlikningsförfarandet avslutats.

62      Genom en skrivelse av den 22 september 2015 redogjorde sökanden för varför det andra förlikningsförfarandet enligt honom snart borde anses ha misslyckats på grund av att de två första ledamöterna i förlikningskommissionen inte hade utsett någon ordförande inom föreskriven tid och att EIB:s ordförandes hade underlåtit att vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse ordföranden för denna kommission. Sökanden påminde ”för sista gången” EIB:s ordförande om att vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol. Sökanden tillade att om detta inte skedde senast den 30 september 2015 skulle slutsatsen dras att det andra förlikningsförfarandet hade misslyckats.

63      Genom e-postmeddelande av den 21 oktober 2015 begärde sökande att överklagandekommittén skulle flytta fram den utfrågning som hade planerats till den 29 oktober (se punkt 60 ovan).

64      Den 17 februari 2016 kontaktade sökanden EIB:s ordförande för att förhöra sig om det aktuella läget i förfarandet vid överklagandekommittén och för att begära att ett nytt förlikningsförfarande inleddes med anledning av att förfarandet vid överklagandekommittén tog oskäligt lång tid.

65      Den 9 mars 2016 återkallade sökanden det överklagande som han hade gett in till överklagandekommittén.

66      Den 18 mars 2016 lämnade Olaf sin slutrapport och rekommenderade att ett disciplinärt förfarande skulle inledas mot sökanden.

II.    Förfarandet och parternas yrkanden

67      Genom ansökan som inkom till Europeiska unionens personaldomstols kansli den 26 november 2015 väckte sökanden förevarande talan, vilken registrerades under målnummer F-145/15.

68      Den 14 mars 2016 inkom EIB med sitt svaromål till personaldomstolens kansli. I svaromålet gjorde EIB bland annat gällande att överklagandet var verkningslöst.

69      Den 23 juni 2016 ingav sökanden sin replik till personaldomstolens kansli.

70      Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), överfördes målet till tribunalen i det skick det förelåg per den 31 augusti 2016. Målet registrerades under målnummer T-585/16 och lottades på tribunalens andra avdelning.

71      Den 14 september 2016 ingav EIB sin duplik till tribunalens kansli. Samma dag beslutade tribunalen att avsluta den skriftliga delen av förfarandet.

72      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 20 september 2016 begärde sökanden att få vara anonym.

73      Den 17 november 2016 beslutade tribunalens ordförande, i enlighet med artikel 27.2 i tribunalens rättegångsregler, att, med hänsyn till sambandet med ett annat mål, omfördela målet till en annan referent, som tjänstgör på fjärde avdelningen.

74      Genom beslut av den 29 november 2016 biföll ordföranden på fjärde avdelningen den begäran om att få vara anonym som lämnats in av sökanden.

75      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 22 december 2016 framställde sökanden en begäran enligt artikel 106.2 i tribunalens rättegångsregler om att få yttra sig under den muntliga förhandlingen. Han inkom även med ny bevisning. Sökanden angav även att han själv önskade yttra sig vid förhandlingen i enlighet med artikel 110.4 i rättegångsreglerna.

76      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 7 mars 2017, yttrade sig EIB angående huruvida förhandling ska hållas och beträffande den nya bevisning som sökanden lagt fram i den skrivelse som nämnts i föregående punkt.

77      Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) den 9 november 2017 att ställa frågor för skriftligt besvarande till parterna. Parterna besvarade frågorna inom den fastställda fristen och ingav styrkande handlingar.

78      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 22 januari 2018.

79      Under förhandlingen drog EIB tillbaka sitt påstående att talan var verkningslös, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.

80      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara ”[EIB:s] beslut angående [sökandens] årsbedömning för 2014, inklusive besluten beträffande löneökning, bonus och befordran i samband med årsbedömningen, samt den åtföljande bedömningsrapporten för 2014, omfattande både delen [avseende] [hans] prestation under 2014 och den del som beskriver … mål[en] för 2015”,

–        förplikta EIB att utge ersättning om 150 000 euro jämte ränta för den ideella skada som sökanden har lidit, och

–        förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.

81      EIB har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan,

–        i andra hand ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Upptagande till prövning

82      Utan att göra en formell invändning om rättegångshinder, har EIB åberopat två grunder för avvisning. Den första avser omständigheten att det administrativa förlikningsförfarandet inte har avslutats och den andra avser omständigheten att talan är obegriplig.

1.      Den första invändningen om rättegångshinder: De administrativa förfarandena avseende förlikning och överklagande hade inte avslutats

83      EIB har bestritt att talan kan tas upp till sakprövning, med motiveringen att den väckts för tidigt. Den har nämligen anhängiggjorts före slutförandet av de administrativa förfarandena avseende förlikning och överklagande som sökanden har inlett.

84      Till stöd för sin ståndpunkt har EIB åberopat domen av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB (T-7/98, T-208/98 och T-109/99, EU:T:2001:69). Det framgår av denna dom att inrättandet av frivilliga administrativa förfaranden avseende förlikning och överklagande med nödvändighet leder till slutsatsen att om en anställd begär att ett av dessa eller båda dessa förfaranden ska inledas börjar fristen för att väcka talan vid tribunalen inte löpa förrän vid den tidpunkt då dessa förfaranden avslutats. Varje annan tolkning skulle leda till en situation där den anställde vid EIB var tvungen att väcka talan vid unionsdomstol vid en tidpunkt när denne fortfarande aktivt sökte ingå en uppgörelse i godo, vilket skulle frånta de frivilliga administrativa förfarandena deras ändamålsenliga verkan.

85      I dupliken har EIB tillagt att domen av den 21 mars 2013, Taghani/kommissionen (F-93/11, EU:F:2013:40), inte ändrar denna slutsats. I den domen slog personaldomstolen visserligen fast att den anställda som hade ingett ett klagomål hade rätt att väcka talan direkt vid unionsdomstolen utan att avvakta tillsättningsmyndighetens prövning av klagomålet. Enligt EIB saknar emellertid inledandet av ett administrativt förfarande betydelse i förevarande mål, eftersom tillsättningsmyndigheten inte kan ändra den angripna rättsakten. I ett sådant fall hade det föregående administrativa förfarandet inte kunnat leda till en uppgörelse i godo. Det finns således inga skäl att kräva att personen i fråga ska invänta utgången av det administrativa förfarandet innan denne väcker talan. Så är inte fallet beträffande administrativa förfaranden avseende förlikning och överklagande.

86      Den omständigheten att sökanden återkallade sitt överklagande vid överklagandekommittén den 9 mars 2016 är för övrigt inte relevant i detta avseende. I själva verket ska villkoren för upptagande till sakprövning av en talan bedömas vid tidpunkten för dess väckande. Förevarande talan väcktes den 26 november 2015, det vill säga före återkallandet av överklagandet vid överklagandekommittén. Enligt EIB följer av detta att förfarandet vid överklagandekommittén fortfarande pågick vid den tidpunkt då villkoren för upptagande till sakprövning av förevarande talan ska bedömas.

87      Sökanden har hävdat att talan kan tas upp till sakprövning. Till stöd för detta har han, i bilaga C.16 till repliken, åberopat en skrivelse som han sände till överklagandekommittén vid EIB den 9 mars 2016 och av vilken det enligt honom framgår att han återkallade överklagandet vid överklagandekommittén i tid.

88      Vad gäller förfarandet vid överklagandekommittén föreskrivs i detta hänseende följande i punkt 7.1 i riktlinjerna för utvärderingsförfarandet för personal för 2014 (nedan kallade 2014 års riktlinjer):

”Om en anställd är av annan uppfattning avseende sin årliga bedömning får denne begära omprövning av bedömningen hos sin överordnade och, i händelse av fortsatt oenighet, hos generaldirektören vid tjänstemannens direktorat. För det fall att oenigheten kvarstår kan vissa aspekter av bedömningen överklagas till överklagandekommittén.”

89      I riktlinjerna för förfarandet vid överklagandekommittén återfinns regler avseende hänskjutande till överklagandekommittén. I punkt 4 i riktlinjerna fastställs bland annat följande:

”De anställda som inte är nöjda med resultatet av den överordnades omprövning eller som har begärt att undantas från denna, får överklaga till [överklagandekommittén] inom en månad från delgivning av det uttryckliga beslutet eller från den dag då ett e-postmeddelande med ansökan om undantag från omprövning av överordnad skickades, eller, i avsaknad av ett beslut från [generaldirektören], från den dag då den överordnades omprövning underförstått anses ha misslyckats …”

90      Såsom framgår av användningen av verbet ”kan” i punkt 7.1 i 2014 års riktlinjer och i punkt 4 i riktlinjerna för förfarandet vid överklagandekommittén, är det administrativa överklagandeförfarandet helt frivilligt (se, i detta avseende, beslutet av den 18 december 2015, De Nicola/EIB, F-128/11, EU:F:2015:168, punkt 87).

91      När det gäller förlikningsförfarandet bör det noteras att båda parterna grundar sin argumentation på tjänsteföreskrifterna i den lydelse som trädde i kraft den 1 januari 2009 (nedan kallade 2009 års tjänsteföreskrifter). Det är riktigt att tjänsteföreskrifterna, särskilt artikel 41, senare genomgick en förändring som trädde i kraft den 1 juli 2013 (nedan kallade 2013 års tjänsteföreskrifter), det vill säga före väckandet av denna talan. Den version av tjänsteföreskrifterna som trädde i kraft den 1 juli 2013 innehåller emellertid övergångsbestämmelser. Enligt dessa övergångsbestämmelser är 2013 års tjänsteföreskrifter endast tillämpliga på anställda vid EIB som ingått sitt anställningsavtal den 1 juli 2013 eller vid en senare tidpunkt eller på anställda som har ingått sitt anställningsavtal ett tidigare datum än den 1 juli 2013 och som har begärt att 2013 års tjänsteföreskrifter ska tillämpas. Sökanden började tjänstgöra vid EIB den 1 mars 2011 och parterna har inte vid något tillfälle gjort gällande att han hade begärt att 2013 års tjänsteföreskrifter skulle tillämpas på honom.

92      Härav följer att det, vilket är ostridigt mellan parterna, är artikel 41 i 2009 års tjänsteföreskrifter som är tillämplig i förevarande mål. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Alla individuella tvister mellan EIB och dess anställda avgörs av Europeiska unionens domstol.

Andra tvister än dem som berör [disciplinära påföljder] är föremål för ett förlikningsförfarande vid EIB:s förlikningskommission, oavsett om talan väckts vid [Europeiska unionens domstol].

Förlikningskommissionen består av tre ledamöter. När kommissionen ska sammanträda ska en av ledamöterna utses av [EIB:s] ordförande, den andra av den berörda parten, varvid dessa två utnämningar ska ske inom en vecka från begäran från en av parterna till den andra. Den tredje ledamoten, som är kommissionens ordförande, ska utses av de två första inom en vecka efter utnämningen av de första två ledamöterna. Den tredje ledamoten kan väljas utanför [EIB]. Om de två första ledamöterna inte, inom en vecka efter deras utnämning, kan enas om utnämningen av ordföranden, ska denne utnämnas av ordföranden för [Europeiska unionens domstol].

Förlikningsförfarandet anses ha misslyckats i följande fall:

–        om [Europeiska unionens domstols] ordförande efter fyra veckor från dagen för ansökan från [EIB:s] ordförande fortfarande inte har utsett ordförande för [förlikningskommissionen],

–        om förlikningskommissionen inom två veckor efter dess bildande inte når en uppgörelse som godtas av båda parter.”

93      Det framgår av denna bestämmelse att samtliga tvister mellan EIB och dess anställda kan bli föremål för talan vid unionsdomstolen och att en sådan talan kan föregås av ett förlikningsförfarande vid förlikningskommissionen, oberoende av den talan som väckts vid unionsdomstolen (dom av den 19 juli 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerad, EU:T:2017:525, punkt 30). I likhet med det förfarande som föreskrivs i punkt 7.1 i 2014 års riktlinjer är detta förfarande helt frivilligt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB, T-7/98, T-208/98 och T-109/99, EU:T:2001:69, punkt 96).

94      Upptagande till sakprövning av en talan vid unionsdomstolen förutsätter således inte att möjligheterna till administrativa förliknings- och överklagandeförfaranden har uttömts. Artikel 41 i 2009 års tjänsteföreskrifter, punkt 7.1 i 2014 års riktlinjer och de frivilliga förliknings- och överklagandeförfaranden som föreskrivs däri är således av en särskild art som skiljer dem från det obligatoriska administrativa förfarandet enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen. I motsats till bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen, föreskriver varken 2009 års tjänsteföreskrifter eller 2014 års riktlinjer ett obligatoriskt administrativt förfarande (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 juli 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerad, EU:T:2017:525, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

95      I motsats till vad EIB har gjort gällande kan det inte utläsas av domen av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB (T-7/98, T-208/98 och T-109/99, EU:T:2001:69), att inledandet av förliknings- och överklagandeförfaranden, trots att de är frivilliga, kan innebära en skyldighet för sökanden att slutföra dem innan talan väckts vid unionsdomstolen. Såsom EIB har påpekat framgår det visserligen av den domen att tidsfristen för att väcka talan vid unionsdomstolen inte börjar löpa förrän från den tidpunkt då förlikningsförfarandena och överklagandeförfarandena avslutats, men detta innebär enbart att när en anställd vid EIB har valt att uttömma dessa förfaranden kan denne inte vara prekluderad från att väcka talan om vederbörande beslutar sig för att väcka talan vid unionsdomstolen efter att dessa förfaranden avslutats (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 juli 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerad, EU:T:2017:525, punkt 32).

96      I motsats till vad EIB har gjort gällande följer härav att en anställd vid EIB som i likhet med sökanden har inlett ett förlikningsförfarande enligt artikel 41 i 2009 års tjänsteföreskrifter eller ett förfarande enligt punkt 7.1 i riktlinjerna inte är skyldig att invänta resultatet av detta för att ha rätt att väcka talan vid tribunalen. En annan slutsats skulle dessutom innebära att sökandens grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol skulle underkastas ett villkor som inte följer av tillämplig lagstiftning eller förutsebar och tillgänglig rättspraxis, i strid med artiklarna 47 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

97      Det bör i fullständighetens intresse tilläggas att EIB inte kan hävda att det andra förlikningsförfarandet fortfarande pågick vid tidpunkten för väckandet av talan i förevarande mål. I artikel 41 tredje stycket i 2009 års tjänsteföreskrifter föreskrivs att förlikningskommissionen ska bestå av tre ledamöter (se punkt 91 ovan). När kommissionen ska sammanträda ska en av ledamöterna utses av EIB:s ordförande och den andra av den berörde anställde, varvid dessa två utnämningar ska ske inom en vecka från begäran från en av parterna till den andra. Den tredje ledamoten, som är ordförande i kommissionen, ska utses av de två första inom en vecka efter utnämningen av de första två ledamöterna eller, om detta inte sker, av ordföranden för Europeiska unionens domstol efter ansökan från EIB:s ordförande.

98      I 2009 års tjänsteföreskrifter fastställs inte någon frist inom vilken EIB:s ordförande ska vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne ska utse ordföranden i förlikningskommissionen, när de två första ledamöterna inte har utsett någon ordförande inom den föreskrivna fristen på en vecka. I detta avseende bör det erinras om att i avsaknad av stadgande i tillämpliga rättsakter innebär kravet på rättssäkerhet att unionens institutioner ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 95 och 96 och där angiven rättspraxis). Det ska således konstateras att när de två första ledamöterna i förlikningskommissionen inte utser ordföranden inom den föreskrivna fristen på en vecka ska EIB:s ordförande, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol inom en rimlig tidsperiod, vilken ska löpa från utgången av den frist på en vecka som fastställts för de två första ledamöterna i förlikningskommissionen.

99      Enligt rättspraxis ska bedömningen av huruvida en tidsåtgång är skälig inte göras med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan bedömningen måste ske med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet och de olika steg i förfarandet som unionsinstitutionen har vidtagit samt parternas uppträdande under förfarandets gång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkterna 28–30 och där angiven rättspraxis).

100    I förevarande fall konstaterar tribunalen att sökanden och EIB:s ordförande i enlighet med artikel 41 tredje stycket i 2009 års tjänsteföreskrifter båda har utsett var sin ledamot i förlikningskommissionen, nämligen V och M. Det ankom således på dem att i samförstånd utnämna förlikningskommissionens ordförande inom en vecka efter utnämningen av M. Eftersom den sistnämnda utnämningen ägde rum den 26 augusti 2015, var den tidsfrist inom vilken V och M borde ha utsett ordföranden för förlikningskommissionen den 2 september 2015. V. och M. kom emellertid inte överens om utnämningen av ordförande i förlikningskommissionen inom denna frist. Under dessa omständigheter ankom det på EIB:s ordförande att inom rimlig tid efter det att fristen hade löpt ut vända sig till ordföranden vid Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande.

101    Vid tidpunkten för väckande av talan, det vill säga mer än tolv veckor efter utgången av den frist på en vecka som gällde för V. och M., hade EIB:s ordförande ännu inte vänt sig till ordföranden vid Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande.

102    Det bör dock noteras att skyldigheten för EIB:s ordförande att vända sig till domstolens ordförande inte medför några särskilda svårigheter, att ärendet är av begränsad rättslig svårighetsgrad, att tvistens betydelse inte är försumbar för sökanden, särskilt med tanke på den inverkan som den kan ha på hans lön och hans karriär, och att EIB:s ordförande hade underlåtit att efterkomma sökandens påminnelser. Under dessa omständigheter ska det, trots att det föreligger komplicerade sakförhållanden i tvisten och svårigheter avseende förhållandet mellan det andra förlikningsförfarandet och förfarandet vid överklagandekommittén, konstateras att tolv veckor är en orimligt lång tid för EIB:s ordförande att vända sig till ordföranden vid Europeiska unionens domstol.

103    Eftersom EIB:s ordförandes passivitet utgjorde hinder för inrättandet av förlikningskommissionen när de två första ledamöterna i förlikningskommissionen inte utsett ordföranden inom den frist på en vecka som gällde för dem, kan det konstateras att det andra förlikningsförfarandet hade avslutats innan talan väcktes.

104    Mot bakgrund av samtliga överväganden ovan ska det slås fast att EIB saknar fog för att hävda att förevarande talan väcktes för tidigt på grund av att förlikningsförfarandet pågick när talan väcktes.

105    Den första invändningen om rättegångshinder som EIB framställt ska således ogillas utan att det är nödvändigt att uttala sig om frågan om avvisning av bilaga C.16, som rör återkallande av sökandens överklagande vid överklagandekommittén och som framställdes för första gången i repliken (se punkt 87 ovan).

2.      Den andra invändningen om rättegångshinder, vilken avser påståendet att talan är obegriplig

106    I sin ansökan genom vilken talan väcktes åberopade sökanden tre grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014. Den första grunden avser oegentligheter i förfarandet, den andra grunden avser en uppenbart oriktigt bedömning och den tredje grunden maktmissbruk. I repliken återkallade sökanden, av processekonomiska skäl, den andra och den tredje grunden. Sökanden har emellertid begärt att tribunalen ska slå fast att den uppenbart oriktiga bedömning och det maktmissbruk som beskrivits inom ramen för dessa grunder var en direkt följd av de oegentligheter i förfarandet som har åberopats inom ramen för den första grunden.

107    EIB har gjort gällande att talan har blivit obegriplig efter det att sökanden återkallat den andra och den tredje grunden samtidigt som han fortfarande anser att de utgör en integrerad del av den första grunden, vilken avser oegentligheter i förfarandet. Enligt EIB ska talan därför avvisas.

108    Sökanden har bestritt EIB:s argumentation.

109    Det framgår av artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 i nämnda stadga och av artikel 76 i rättegångsreglerna att ansökan genom vilken talan väcks ska innehålla klara och precisa uppgifter om saken i målet, yrkanden samt en kortfattad framställning av de grunder som åberopats. Denna framställning ska, även om den är kortfattad, vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Således måste de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgå av innehållet i själva ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, TAO-AFI och SFIE-PE/parlamentet och rådet, T-456/14, EU:T:2016:493, punkt 149).

110    Vid förhandlingen bekräftade sökanden att han återkallade den andra och den tredje grunden för talan, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet. Som svar på en muntlig fråga från tribunalen preciserade sökanden att dessa två grunder inte längre hade ”rättslig relevans” och endast var till nytta som ”fördjupning”.

111    Mot bakgrund av de förtydliganden som gjordes i föregående punkt kan det konstateras att sökandens återkallande av den andra och den tredje grunden som åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014 är klart och ovillkorligt. Tribunalen ska således endast pröva den första grunden som åberopats till stöd för yrkandena. Det framgår av EIB:s inlagor och av tribunalens slutsatser som anges nedan att redogörelsen för den första grunden i ansökan och de argument som framfördes rörande denna i repliken är tillräckligt konsekventa och begripliga för att ge EIB möjlighet att förbereda sitt försvar och för att tribunalen ska kunna pröva denna grund.

112    Härav följer att den andra invändningen om rättegångshinder ska ogillas i den mån den avser den första grunden.

113    Tribunalen finner emellertid att sökandens påståenden om nyttan av den andra och den tredje grunden som ”fördjupning” till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för 2014 inte var föremål för någon precisering vid förhandlingen. Sökanden har nämligen varken angett skälen till denna påstådda nytta eller angett de faktiska eller rättsliga omständigheter som åberopats till stöd för den andra och den tredje grunden och som kan vara relevanta i samband med prövningen av den första grunden. Dessa omständigheter framgår inte heller av själva ansökan. De invändningar och argument som åberopats till stöd för den andra och den tredje grunden skiljer sig nämligen väsentligt från dem som sökanden åberopat till stöd för den första grunden. Inom ramen för den andra grunden, avseende en uppenbart oriktig bedömning, ifrågasatte sökanden riktigheten eller bedömningen av vissa omständigheter som åberopats i bedömningsrapporten för år 2014. Inom ramen för den tredje grunden, som avser maktmissbruk, har sökanden anfört att den som gjorde bedömningen i bedömningsrapporten för år 2014, hade använt sina befogenheter för att fastställa sanningshalten i anklagelser om tjänstefel, med effekter liknande dem av en disciplinåtgärd. Inom ramen för den första grunden, i lydelsen enligt repliken, har sökanden däremot åberopat dels ett åsidosättande av hans rätt till försvar, dels ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion i den del EIB grundade sitt bedömningsbeslut på anklagelserna som riktats mot honom utan att invänta resultaten av Olafs utredning rörande just dessa anklagelser.

114    Tribunalen ska därför avvisa sökandens påståenden om nyttan av den andra och den tredje grunden som ”fördjupning”.

115    Såsom noterats i förhandlingsprotokollet har EIB återkallat sitt påstående om att talan är verkningslös. Talan ska således prövas i sak.

B.      Prövning i sak

1.      Yrkandena om ogiltigförklaring

a)      Innebörden av yrkandena om ogiltigförklaring

116    Inledningsvis ska tribunalen fastställa innebörden av sökandens yrkanden om ogiltigförklaring. Sökanden har yrkat ogiltigförklaring av ”[EIB:s] beslut angående [sökandens] årsbedömning för 2014, inklusive besluten beträffande löneökning, bonus och befordran i samband med årsbedömningen, samt den åtföljande bedömningsrapporten för 2014, omfattande både delen [avseende] [hans] prestation under 2014 och den del som beskriver … mål[en] för 2015”.

117    I sina skriftliga inlagor har sökanden emellertid underlåtit att ange ett beslut ”angående [hans] årsbedömning för 2014” som skiljer sig från bedömningsrapporten för 2014. När sökanden utfrågades på denna punkt vid förhandlingen bekräftade han i huvudsak att det påstådda beslutet sammanföll med bedömningsrapporten för 2014.

118    Det ska följaktligen anses att sökanden har framställt två yrkanden om ogiltigförklaring avseende dels bedömningsrapporten för 2014, dels de därpå följande besluten om befordran, meritbaserad löneökning och bonus.

b)      Yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014

119    Sökanden har i sin ansökan åberopat tre grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014. Den första grunden avser oegentligheter i förfarandet, den andra grunden avser en uppenbart oriktigt bedömning och den tredje grunden maktmissbruk. I repliken har sökanden av ”processekonomiska skäl” återkallat den första och den tredje grunden (se punkterna 106–111 ovan).

120    Under dessa omständigheter finns det endast anledning att pröva den första grunden som åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014. I ansökan var den första grunden formulerad så, att den bestod av fyra delgrunder. Dessa delgrunder var: 1) Åsidosättande av sökandens rätt till försvar, 2) EIB:s bristande opartiskhet och omsorg, 3) åsidosättande av principen om oskuldspresumtion och 4) bristande motivering. I repliken har sökanden, återigen av ”processekonomiska skäl”, återkallat den andra och den fjärde delgrunden.

121    Tribunalen kommer således endast att pröva den första grunden avseende oegentligheter i förfarandet, formulerad i två delgrunder: åsidosättande av rätten till försvar (första delgrunden) och åsidosättande av principen om oskuldspresumtion (tredje delgrunden).

1)      Den första grundens första delgrund: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar

122    Sökanden har i den första grundens första delgrund gjort gällande att EIB har åsidosatt hans rätt till försvar genom att inte bereda honom tillfälle att på ett verkningsfullt sätt yttra sig över samtliga omständigheter som ligger till grund för bedömningsrapporten för år 2014. För sökanden råder det inte någon tvekan om att antagandet av bedömningsrapporten för år 2014 skulle ha kunnat leda till ett annat resultat om inte denna rättsstridighet hade förelegat. Enligt sökanden grundar sig bedömningsrapporten för år 2014 på subjektiva värdeomdömen, vilka till sin natur är möjliga att ändra.

123    Sökandens argumentation består av två huvuddelar. Sökanden har för det första hävdat att han före upprättandet av bedömningsrapporten för år 2014 endast blivit informerad om två av de fyra ”anmärkningar” som rapporten grundade sig på. Det är fråga om ”anmärkningarna” angående de orimliga påtryckningar som han påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen) samt de privata efterforskningar som han påstås ha genomfört (fjärde händelsen). Sökanden har däremot aldrig haft möjlighet att yttra sig över de båda andra ”anmärkningarna” i bedömningsrapporten för år 2014, nämligen åsidosättande av sekretessreglerna (första händelsen) och hot om fysiskt våld (andra händelsen).

124    Det är uppenbart att innehållet i bedömningsrapporten skulle ha varit annorlunda om sökanden hade kunnat försvara sig och yttra sig över ”anmärkningarna” om brott mot sekretessreglerna (första händelsen) och hot om fysiskt våld (andra händelsen).

125    Sökanden har för det andra gjort gällande att han inte beretts tillfälle att på ett verksamt sätt yttra sig över de båda ”anmärkningar” som han informerades om före upprättandet av bedömningsrapporten för år 2014, det vill säga de orimliga påtryckningar som han påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen) samt de privata efterforskningar som han påstås ha genomfört (fjärde händelsen). Sökanden har uppgett att han vid mötet den 2 mars 2015 endast fick ta del muntligen av vissa ”utdrag” avseende vissa ”invändningar”. Han fick inte ta del av dem i skriftlig form. Det enda sökanden uppfattat var att det lades honom till last att han skulle hotat att avslöja oegentligheter till en tysk veckotidning om han inte befordrades. Han tillbakavisade detta.

126    EIB:s påstående att sökanden beretts möjlighet att yttra sig vid sammanträdet den 3 mars 2015 visar enligt sökanden inte att han haft möjlighet att yttra sig över samtliga omständigheter som åberopats i bedömningsrapporten för år 2014 eller att han informerats i tid, verkningsfullt och personligen om alla uppgifter i akten som skulle kunna vara användbara för hans försvar.

127    Sökanden har i detta avseende för det första bestritt att utkastet till protokoll från mötet av den 3 mars 2015, vilket för övrigt aldrig färdigställdes, ger en rättvisande bild av vad som avhandlades på mötet.

128    Sökanden har för det andra anfört att han inte getts tillfälle att yttra sig över relevansen av de omständigheter som han konfronterades med på mötet den 3 mars 2015. Han hade ingen konkret möjlighet att förstå att de omständigheter, beträffande vilkas riktighet det begärdes att han skulle ta ställning till, var avsedda att ingå i rapporten. Detta möte hade till enda syfte att ”säkerställa en säker arbetsmiljö” och sökanden trodde att han redan hade yttrat sig över samtliga omständigheter som kunde ingå i rapporten i samband med det årliga bedömningssamtalet den 19 december 2014. Den enda ”anklagelse” som lades fram vid mötet den 3 mars 2015 var enligt sökanden påståendet att vissa av hans e-postmeddelanden varit hotfulla.

129    Sökanden anser dock att, om han hade informerats om att de omständigheter som han under mötet den 3 mars 2015 ombads att ta ställning till skulle åberopas i bedömningsrapporten för år 2014, skulle han ha kunnat påverka rapportens innehåll.

130    För det tredje kallades sökanden till mötet den 3 mars 2015 med mycket kort varsel och utan att syftet med mötet angavs. För att på ett verkningsfullt sätt kunna yttra sig över de ”anklagelser” som riktades mot honom under detta möte och särskilt över sanningshalten i de utdrag ur e-postmeddelanden som lagts fram som stöd för anklagelserna, skulle sökanden ha behövt mer tid. EIB gav honom emellertid aldrig möjlighet att förklara sig vid ett senare tillfälle, antingen vid ett möte i närvaro av chefen för avdelningen RM/FRD eller genom ett skriftligt yttrande som EIB kände till att han var i färd med att avfatta vid tidpunkten för upprättandet av bedömningsrapporten för år 2014.

131    EIB har bestritt sökandens argumentation. EIB har för det första gjort gällande att den saknar stöd i de faktiska omständigheterna. Sökanden har vid flera tillfällen kunnat yttra sig över de ”anmärkningar” som angavs i bedömningsrapporten för år 2014 och getts ordentligt med tid att göra detta. Färdigställandet av rapporten föregicks nämligen av två möten den 2 och den 3 mars 2015, vid vilka sökanden var närvarande. Vid mötet den 2 mars 2015 riktade chefen för avdelningen RM/FRD uttryckligen kritik mot sökanden gällande allvarliga brister i yrkesutövningen i syfte att han skulle ha möjlighet att reagera i god tid innan det slutliga antagandet av bedömningsrapporten för år 2014.

132    Enligt EIB framgår det av protokollet från mötet den 3 mars 2015 att sökanden vid detta möte upplystes om de ”anmärkningar” som finns i bedömningsrapporten för år 2014 i syfte att han skulle kommentera dem. Enligt EIB kunde sökanden inte vara omedveten om att det uppträdande som han hade ombetts att yttra sig över skulle komma att ingå i bedömningsrapporten för år 2014, eftersom den rapporten innehöll ett avsnitt angående hans uppträdande i tjänsten. Sökanden har erkänt riktigheten av sex av åtta förebråelser och har inte på ett övertygande sätt kunnat förklara de andra två. Enligt EIB har sökanden inte alls bemött ”anmärkningen” om de privata efterforskningar som han gjort.

133    EIB har för det andra hävdat att sökandens argument saknar rättslig grund. EIB har i detta avseende anfört att den har gett sökanden en verklig möjlighet att förstå att de faktiska omständigheter som diskuterades vid mötet den 3 mars 2015 kunde motivera bedömningen i bedömningsrapporten för år 2014.

134    EIB har anfört att, till skillnad från vad som gäller i det disciplinära förfarandet, krävs det inte i bedömningsförfarandet att anmärkningar ska kommuniceras på förhand. Det är tillräckligt att den kritik som utvärderaren överväger att inkludera i bedömningsrapporten signaleras under det förfarande som föregår antagandet av rapporten, vilket också skedde i förevarande fall. Banken har i dupliken tillagt att sökanden inte har åberopat någon rättspraxis till stöd för sitt argument att han borde ha blivit hörd beträffande samtliga omständigheter som åberopas i bedömningsrapporten för år 2014. EIB har med stöd av rättspraxis som banken betecknat som ”omfattande” hävdat att den berörda personen endast ska höras avseende sina huvudargument och att administrationen endast har en skyldighet att bemöta personens huvudargument. Innehållet i bedömningsrapporten för år 2014 överensstämmer till fullo med de anmärkningar som gjordes vid mötet den 3 mars 2015 och beträffande vilka sökanden fick yttra sig muntligen vid detta möte och skriftligen under de dagar som följde, bland annat i sökandens kommentarer till utkastet till mötesprotokoll.

135    För det tredje har EIB hävdat att sökandens argumentation är vag och allmän. Sökanden har inte preciserat vilka ”anmärkningar” som inte har redogjorts för honom under bedömningsförfarandets gång.

136    EIB har påpekat att såvitt sökanden inte anförde något av avgörande betydelse i sina kommentarer av den 10 mars 2015 är det inte möjligt att förstå vilket argument av vikt som han skulle ha framfört om han hade fått ytterligare ett tillfälle att yttra sig. Det finns inte någon reglering eller allmän princip som ålägger en skyldighet att bevilja ett sådant ytterligare tillfälle.

i)      Frågan huruvida den bevisning till stöd för den första grundens första delgrund, vilken lagts fram i repliken, i sökandens begäran om muntlig förhandling och i sökandens svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd, kan tillåtas

137    Sökanden har i sin replik, i sin begäran om muntlig förhandling samt i sitt svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd lagt fram flera bevis till stöd för den första grundens första delgrund, vilken avser åsidosättande av rätten till försvar. Tribunalen ska före prövningen i sak av denna delgrund pröva huruvida denna bevisning kan tillåtas.

–       Frågan huruvida den bevisning till stöd för den första grundens första delgrund som har lagts fram i repliken kan tillåtas

138    Bland de 24 handlingar som sökanden bifogat repliken är det endast åtta som åberopats till stöd för den första grundens första delgrund avseende ett åsidosättande av rätten till försvar (bilagorna C.8, C.9, C.18–C.22 och C.24). De sexton övriga handlingar som getts in som bilagor till repliken återger antingen innehållet i rättsregler och utgör därför inte bevisning i egentlig bemärkelse (bilagorna C.7, C.11, C.13, C.15 och C.17) eller är inte relevanta för prövningen av den aktuella delgrunden, eftersom de rör sökandens karriär (bilagorna C.1–C.6), de avser sökandens visselblåsarrapporter (C.10, C.12 och C.14), de rör förfarandet vid överklagandekommittén (C.16) (se punkterna 87 och 105 ovan) eller endast har åberopats ”sammanhangsvis” (bilaga C.23). Inom ramen för prövningen av denna delgrund kommer tribunalen således endast bedöma huruvida bevisningen i bilagorna C.8, C.9, C.18 – C.22 och C.24 kan tillåtas.

139    EIB har i punkt 2 i dupliken gjort gällande att bilagorna C.18 och C.19 borde ha bifogats till ansökan och att sökanden inte i enlighet med artikel 85 i tribunalens rättegångsregler motiverat varför denna bevisning lagts fram så sent. EIB har emellertid förklarat att banken inte begär särskilt att dessa inlagor ska undantas från förfarandet, utan föredrar att lämna denna fråga till tribunalens bedömning. EIB har emellertid i punkt 40 i dupliken förklarat att bilaga C.18 inte kan tillåtas som bevisning, eftersom denna handling existerade då talan väcktes och således i enlighet med artikel 85 i rättegångsreglernas kunde och borde ha ingetts med ansökan. EIB tillfrågades om detta i de frågor som ställdes till parterna som en processledningsåtgärd från tribunalen. EIB yrkade då att samtlig bevisning som avses i punkt 138 ovan inte skulle tillåtas av samma skäl.

140    Sökanden har bestritt EIB:s argumentation. Enligt sökanden är bilagorna C.18–C.22 och C.24 tillåtna i egenskap av motbevisning. Bevisningen i bilagorna C.18 och C.19 är enligt honom för det första avsedd att motbevisa påståendena i svaromålet om att han skulle erkänt riktigheten i ”anklagelserna” och, för det andra, avsedd att motbevisa riktigheten av vissa uttalanden och meddelanden som lades fram för honom vid mötet den 3 mars 2015. Bevisningen i bilagorna C.20–C.22 och C.24 syftar till att motbevisa påståendena i svaromålet om att mötet den 3 mars 2015 skulle ha möjliggjort för svaranden att utöva rätten att bli hörd.

141    Sökanden har dock förklarat att han skulle ha kunnat lägga fram bevisningen i bilagorna C.8 och C.9 i samband med ansökan, men att han försummade att göra detta. Han anser emellertid att denna försummelse inte utgör hinder för att de ska tillåtas som bevisning, eftersom EIB haft tillfälle att yttra sig över dem. Enligt sökanden har EIB yttrat sig över dessa bilagor i dupliken.

142    Enligt artikel 85.1 i rättegångsreglerna ska bevisning och bevisuppgift ges in i samband med den första skriftväxlingen. I artikel 85.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att parterna även i samband med repliken och dupliken får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

143    Enligt rättspraxis omfattas emellertid inte motbevisning och utvidgning av tidigare åberopad bevisning till följd av motpartens motbevisning i dennes svaromål av den preklusionsregel som föreskrivs i artikel 85.1 i rättegångsreglerna. Den bestämmelsen avser ny bevisning och ska tolkas mot bakgrund av artikel 92.7 i rättegångsreglerna i vilken det uttryckligen föreskrivs att möjligheterna att åberopa motbevisning och att göra tillägg till bevisuppgiften kvarstår (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 26 april 2016, EGBA och RGA/kommissionen, T-238/14, ej publicerat, EU:T:2016:259, punkterna 53 och 54).

144    Tribunalen konstaterar för det första att bevisningen i bilagorna C.8 och C.9 existerade före ingivandet av ansökan genom vilken talan väcktes. Sökanden har själv medgett att han skulle ha kunnat lägga fram denna bevisning som bilagor till ansökan. Sökanden har inte angett några godtagbara skäl till varför denna bevisning getts in för sent eller hävdat att det skulle vara fråga om motbevisning eller bevisning som avser att utvidga tidigare åberopad bevisning. Han har endast angett att EIB haft möjlighet att yttra sig över denna bevisning. Bilagorna C.8 och C.9 kan därför inte tillåtas som bevisning.

145    Bilaga C.18 innehåller ett e-postmeddelande av den 10 mars 2015, till vilket är bifogat sökandens kommentarer angående utkastet till protokoll från mötet den 3 mars 2015. Detta utkast är bifogat till EIB:s svaromål. Bilaga C.19 innehåller ett e-postmeddelande i vilket direktören för direktoratet för personal och administration tog ställning till dessa kommentarer. Sökanden har i sin replik åberopat dessa bilagor för att motbevisa påståendet i svaromålet om att han skulle ha beretts möjlighet att yttra sig vid detta möte och att han vid samma tillfälle skulle erkänt riktigheten i de anmärkningar som riktades mot honom eller att han skulle ha bekräftat autenticiteten hos eller sanningshalten i de uttalanden och meddelanden som han fick kännedom om. Nämnda bilagor ska således tillåtas som motbevisning.

146    Tribunalen konstaterar att bilagorna C.20–C.22 samt C.24 innehåller utväxlingar av e-postmeddelanden mellan sökanden och EIB. Sökanden har i repliken åberopat dessa e-postmeddelanden för att motbevisa argumentet i svaromålet om att det hade varit möjligt för honom att vid mötet den 3 mars 2015 utöva sin rätt att bli hörd och för att bevisa att han hade fråntagits möjligheten att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt i ett senare skede. I bilaga C.20 till repliken återger sökanden ett e-postmeddelande i vilket han följer upp angående det årliga bedömningssamtal som ägde rum den 19 december 2014. Sökanden stöder sig på detta e-postmeddelande för att visa att han inte kunde förstå att de omständigheter som kom till hans kännedom under mötet den 3 mars 2015 skulle ha kunnat beaktas i bedömningsrapporten för år 2014, eftersom han trodde att samtliga omständigheter som kunde ingå i rapporten hade avhandlats vid det årliga bedömningssamtalet den 19 december 2014.

147    Bilaga C.21 innehåller det e-postmeddelande genom vilket sökanden kallades till mötet den 3 mars 2015. Sökanden har åberopat detta e-postmeddelande för att visa att han inte kunde yttra sig på ett ändamålsenligt sätt över riktigheten av de omständigheter som kom till hans kännedom under detta möte, eftersom han hade kallats till mötet med kort varsel och utan att det hade angetts vad mötet avsåg.

148    Sökanden har åberopat e-postmeddelandet i bilaga C.22 för att visa att EIB hade godtagit principen om ett möte vid vilket han skulle få utveckla sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som hade kommit till hans kännedom under mötet den 3 mars 2015, men att detta möte blev uppskjutet till ett senare datum.

149    Bilaga C.24 innehåller ett e-postmeddelande av den 22 mars 2015 i vilket sökanden anger att administrationen förbereder en promemoria angående bland annat de ”tillbakavisade anklagelserna”, bedömningen av honom samt hans befordran. Detta e-postmeddelande har lagts fram i syfte att visa att EIB den 26 mars 2015 hade kännedom om sökandens avsikt att tillställa banken denna promemoria, men att banken trots detta upprättade bedömningsrapporten för år 2014 utan att invänta promemorian.

150    Bilagorna C.20–C.22 samt C.24 ska således tillåtas som motbevisning.

–       Frågan huruvida den bevisning till stöd för den första grundens första delgrund som har lagts fram i sökandens begäran om muntlig förhandling och i hans svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd kan tillåtas

151    Sökanden begärde den 22 december 2016 att det skulle hållas muntlig förhandling och bifogade fem nya bevis till denna begäran. Fyra av dessa bevis har åberopats till stöd för den första grundens första delgrund avseende ett åsidosättande av rätten till försvar (bilagorna AA.1–AA.4). Det femte beviset har endast åberopats till stöd för den första grundens tredje delgrund avseende ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion (bilaga AA.5) och är därför inte relevant för prövningen av denna delgrund.

152    Sökanden inkom den 24 november 2017 till tribunalens kansli med sitt svar på de frågor som tribunalen hade ställt som en processledningsåtgärd. Sökanden bifogade fyra nya bevis till sitt svar. Av dessa fyra bevis har tre åberopats till stöd för den första grundens första delgrund (bilagorna XX.1–XX.3). Det fjärde beviset rör sökandens karriär (bilaga XX.4) och är därför inte relevant för prövningen av denna delgrund.

153    I samband med prövningen av denna delgrund kommer tribunalen således endast att ta ställning till huruvida bevisningen i bilagorna AA.1–AA.4 och XX.1–XX.3 kan tillåtas.

154    EIB har invänt att den bevisning som lagts fram i bilagorna till sökandens begäran om muntlig förhandling inte kan tillåtas, eftersom bevisningen i enlighet med artikel 85 i rättegångsreglerna borde ha lagts fram i den första skriftväxlingen och det inte finns något godtagbart skäl till varför bevisningen lagts fram senare. EIB förklarade däremot vid förhandlingen att banken inte bestred att den bevisning som var bifogad sökandens svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd var tillåten.

155    Sökanden har som skäl till varför den bevisning som avses i punkterna 151 och 152 ovan lagts fram först i hans begäran om muntlig förhandling och i hans svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledning angett att han endast fått tillgång till bevisningen efter ingivandet av repliken. Sökanden har även hävdat att denna bevisning är tillåten som motbevisning.

156    Enligt artikel 85.3 i rättegångsreglerna får parterna undantagsvis ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

157    Tribunalen konstaterar att bilagorna AA.2, AA.3 och XX.1 är daterade efter ingivandet av repliken. Sökanden kunde således varken bifoga denna bevisning till repliken eller än mindre till ansökan. Denna bevisning ska därför tillåtas.

158    Bevisningen i bilagorna AA.1, AA.4, XX 2 och XX 3 är daterade före ingivandet av ansökan och därmed också före ingivandet av repliken. Det ska därför kontrolleras om sökanden, såsom han har påstått, endast fick kännedom om denna bevisning efter ingivandet av ansökan eller repliken.

159    Det framgår härvidlag av handlingarna i målet att, såsom sökanden har påpekat, det var först från och med den 5 september 2016, det vill säga efter ingivandet av repliken, som han fick tillgång till bevisningen i bilagorna AA.1, AA.4, XX.2 och XX.3. Denna bevisning ingår nämligen bland bilagorna till Olafs rapport av den 18 mars 2016. Sökanden fick tillgång till dessa bilagor först från och med den 5 september 2016, när EIB:s ordförande biföll hans ansökan av den 22 april 2016 om tillgång till sin personalakt. Repliken hade dock getts in den 23 juni 2016.

160    Under dessa omständigheter kan det inte anses att bevisningen i bilagorna AA.1, AA.4, XX 2 och XX 3 skulle ha kunnat läggas fram i ansökan eller repliken. Sökanden har uppgett att hans personalakt är omfattande, vilket inte har bestritts av EIB. Genomgången av personalakten var därför tidsödande och sökanden kan därför inte klandras för att inte ha gett in denna bevisning före avslutandet av det skriftliga förfarandet den 14 september 2016. Bevisningen ska således tillåtas, utan att sökandens argument att den utgör motbevisning behöver prövas.

ii)    Prövning i sak av den första grundens första delgrund

161    Tribunalen konstaterar inledningsvis att även om sökanden gör gällande ett åsidosättande av rätten till försvar, har han i själva verket åberopat ett åsidosättande av rätten att yttra sig.

162    Rätten att yttra sig ingår i rätten till försvar, som är en av de grundläggande rättigheterna i unionens rättsordning och är stadfäst i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB, T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T-395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 53).

163    Rätten att yttra sig är inte enbart skyddad av artiklarna 47 och 48 i stadgan, som garanterar iakttagandet av rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång i alla domstolsförfaranden, utan även av artikel 41 i stadgan, som garanterar rätten till en god förvaltning. I artikel 41.2 i stadgan föreskrivs att rätten till god förvaltning bland annat innebär rätten för var och en att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T-395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

164    Enligt rättspraxis är rätten att yttra sig tillämplig i varje förfarande som inletts mot en person och som kan leda till en rättsakt som går personen emot, även om denna rättighet inte är föreskriven i den tillämpliga lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2004, parlamentet/Reynolds, C‑111/02 P, EU:C:2004:265, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

165    Principen om iakttagande av rätten att yttra sig kräver att den berörda personen bereds möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sin uppfattning om de uppgifter som skulle kunna läggas honom eller henne till last i den rättsakt som kommer att antas. Beträffande bedömningen av unionens personal, måste denna princip göra det möjligt för den berörda personen att under bedömningsförfarandet kunna försvara sig mot varje påstående om omständigheter som kan läggas personen till last i bedömningsrapporten.

166    Denna princip kan visserligen inte tolkas så, att den ålägger administrationen en skyldighet att på förhand meddela en varning innan bedömningsförfarandet inleds (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2006, kommissionen/De Bry, C‑344/05 P, EU:C:2006:710, punkterna 38, 39 och 43). Den innebär emellertid att administrationen under bedömningsförfarandet inte till den berörda personens nackdel får lägga handlingar som inte finns i vederbörandes personalakt, eller som inte dessförinnan kommunicerats med vederbörande, till grund för sin bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2009, de Brito Sequeira Carvalho/kommissionen och kommissionen/de Brito Sequeira Carvalho, T-40/07 P och T-62/07 P, EU:T:2009:382, punkt 93 och där angiven rättspraxis) samt mer generellt att administrationen ska ge den berörda personen kännedom om samtliga uppgifter som kan läggas vederbörande till last innan bedömningsrapporten slutligt upprättas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2007, Sundholm/kommissionen, F-30/05, EU:F:2007:31, punkt 72 och där angiven rättspraxis). Det är bland annat fråga om att göra det möjligt för administrationen att på ett ändamålsenligt sätt kunna ta i beaktande samtliga relevanta uppgifter och för den berörda personen att rätta till fel eller göra gällande en viss omständighet avseende hans eller hennes personliga situation som talar för att rättsakten ska antas eller inte antas eller för att den ska ha ett visst innehåll (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen, T-270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74, punkt 74).

167    Det är därför som den berörda personens dokumenterade kännedom om de fakta som ligger till grund för bedömningsrapporten inte i sig räcker för att styrka att personen i fråga har haft möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt kunna ta tillvara sina intressen före antagandet av rapporten. Administrationen måste dessutom bereda den berörda personen möjlighet att förstå att dessa fakta är ägnade att utgöra motivering för rapporten (dom av den 5 oktober 2009, de Brito Sequeira Carvalho/kommissionen och kommissionen/de Brito Sequeira Carvalho, T-40/07 P och T-62/07 P, EU:T:2009:382, punkt 94).

168    Sökanden har i sina inlagor inte så mycket invänt mot att han inte har kunnat yttra sig generellt om sitt uppträdande och sina färdigheter avseende uppträdande, utan har snarare invänt mot att han, för det första, inte alls blivit hörd angående händelserna avseende utlämnandet av konfidentiella uppgifter till företaget X. (första händelsen) och hoten om fysiskt våld (andra händelsen) och, för det andra, att han inte har kunnat yttra sig på ett ändamålsenligt sätt om händelserna hänförliga till de orimliga påtryckningar som han påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen) och till de privata efterforskningar som han påstås ha gjort angående Y-upphandlingen (fjärde händelsen). I enlighet med den rättspraxis som det hänvisats till i punkterna 161–167 ovan ska det således kontrolleras huruvida EIB, före upprättandet av bedömningsrapporten för år 2014, hade berett sökanden möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över dessa fyra händelser och de meddelanden och uttalanden som åberopades till stöd för dessa.

169    Inom ramen för bedömningsförfarandet för år 2014 säkerställdes rätten för EIB:s anställda att yttra sig i första hand genom två formella mekanismer, vilkas funktionsätt är beskrivna i 2014 års riktlinjer. I punkt 3.3 i 2014 års riktlinjer föreskrivs att det ska göras en halvtidsutvärdering, vilken har till syfte att göra det möjligt för EIB:s anställda och ledning att formalisera den feedback som lämnas i mitten av året. I punkt 5.1 i samma riktlinjer föreskrivs att varje anställd vid EIB har rätt till ett årligt individuellt bedömningssamtal med sin närmast överordnade.

170    Såsom sökanden mycket riktigt har påpekat, förekommer emellertid inte någon av de fyra händelser som beaktats i bedömningsrapporten för år 2014 i sökandens halvtidsutvärdering, och de har inte heller diskuterats vid det årliga bedömningssamtalet den 19 december 2014. I halvtidsöversynen, som EIB själv har medgett är ”ganska positiv”, anges istället att sökanden är på rätt spår för att uppnå alla mål som fastställts för honom. Enligt sökanden kommunicerades det inte några ”negativa omdömen” vid bedömningssamtalet den 19 december 2014. Detta har inte bestritts av EIB. Denna slutsats bekräftas av ett e-postmeddelande av den 20 december 2014 i vilket sökanden angav för chefen för avdelningen RM/FRD och chefen för enheten DER/VAL att han var mycket nöjd med resultatet av det samtal som hade ägt rum dagen före och att han hoppades att samtalet skulle öppna upp möjligheterna för hans befordran.

171    Tribunalen understryker emellertid att iakttagandet av rätten att yttra sig inom ramen för bedömningsförfarandet för EIB:s anställda inte upphör i och med upprättandet av halvtidsutvärderingen eller genomförandet av ett årligt bedömningssamtal. Enligt 2014 års riktlinjer gäller tvärtom att hela bedömningsförfarandet ska präglas av dialog mellan EIB:s anställda och deras överordnade. I punkt 1.2 i 2014 års riktlinjer anges att EIB:s anställda uppmuntras att aktivt delta i bedömningsförfarandet genom att föreslå sina egna prestationskriterier, genom att öppet diskutera vad som hindrar dem från att prestera eller från att göra framsteg, genom att göra självutvärderingar och genom att begära och lämna feedback. I punkt 3 i 2014 års riktlinjer anges att framsteg och prestationer ska vara föremål för en fortgående utvärdering under hela året och att ledningen kontinuerligt ska ägna sig åt resultatstyrning. I punkt 3.1, som har rubriken ”Kontinuerlig feedback”, beskrivs närmare hur ett ”kontinuerligt utbyte” ska äga rum, vars syfte är att ge den berörde anställde och dennes överordnade en gemensam och rimlig syn på den anställdes prestationer före bedömningen. I punkt 3.2 i 2014 års riktlinjer anges att problem kopplade till en anställd vid EIB:s prestationer bör meddelas den anställde utan dröjsmål.

172    Såsom EIB har påpekat följdes dock halvtidsutvärderingen och det årliga bedömningssamtalet den 19 december 2014 av två möten, vilka helt eller delvis avsåg sökandens prestationer under bedömningsförfarandet år 2014. Dessa möten ägde rum den 2 och 3 mars 2015.

173    Mötet den 2 mars 2015 ägde rum i närvaro av generaldirektören för GD RM, direktören för direktoratet ”Finansiella risker” i GD RM, chefen för avdelningen RM/FRD och sökanden. Syftet med mötet var att diskutera sökandens begäran att bli befordrad. Det framgår av sökandens inlagor att chefen för avdelningen RM/FRD vid mötet den 2 mars 2015 anklagade sökanden för att ha begått ”allvarliga tjänstefel”. Sökanden har själv medgett att han vid det mötet klandrades för att ha hotat att avslöja oegentligheter avseende Y-upphandlingen till en tysk veckotidning om han inte blev befordrad (fjärde händelsen). Sökanden har även medgett att han det vid det mötet ”ställdes inför påståenden om hotelser under bedömningsförfarandet” (tredje händelsen). Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att diskussionen också avsåg de uttalanden och meddelanden som åberopats i bedömningsrapporten för år 2014 till stöd för händelsen avseende de orimliga påtryckningar som sökanden påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen) eller händelsen avseende ett påstått åsidosättande av sekretessreglerna (första händelsen) eller händelsen avseende påstått hot om fysiskt våld (andra händelsen).

174    Mötet den 3 mars 2015 ägde rum i närvaro av direktören för direktoratet för personal och administration, en jurist med ansvar för personalfrågor samt sökanden. I motsats till vad sökanden har hävdat hade detta möte inte som enda syfte att ”säkerställa en trygg arbetsmiljö”. Det framgår nämligen av sökandens kallelse till detta möte att det följde på mötet den 2 mars 2015, vilket uttryckligen hade rört sökandens begäran om befordran, och att det avsåg läget på sökandens enhet. Vid mötet den 3 mars 2015 lade direktören för direktoratet för personal och administration till att bland de skäl som motiverade att det kallades till ett nytt möte, var möjligheten för sökanden att kommentera flera påstått ”skrämmande och hotfulla” uttalanden som han skulle ha gjort och som hans överordnade hade meddelat personalavdelningen efter mötet den 2 mars 2015. Direktören för direktoratet för personal och administration förklarade förvisso även att ”personalavdelningen [var] skyldig att reagera på dessa påstådda uttalanden i syfte att säkerställa en trygg arbetsmiljö”. Direktören har emellertid inte vid något tillfälle låtit förstå att detta var det enda syftet med mötet av den 3 mars 2015. Tribunalen anser således att sökanden inte kunde vara ovetande om att de ämnen och omständigheter som diskuterades vid detta möte skulle kunna tas in i bedömningsrapporten för år 2014.

175    Tribunalen konstaterar emellertid att EIB saknar fog för att hävda att de omständigheter som kom till sökandens kännedom vid mötet den 3 mars 2015 ”till fullo” överensstämmer med de omständigheter som beaktades i bedömningsrapporten för år 2014. Bland de ämnen som diskuterades vid mötet den 3 mars 2015 fanns nämligen varken händelsen avseende ett påstått åsidosättande av sekretessreglerna (första händelsen) eller händelsen avseende påstådda hot om fysiskt våld (andra händelsen). Diskussionen rörde visserligen de båda andra händelserna som beaktades i bedömningsrapporten för år 2014. Vad beträffar sökandens privata efterforskningar (fjärde händelsen) förklarades det för sökanden att det inte ankom på honom att följa upp dessa anmälningar eller att ”samordna åtgärder eller vidtagande av ytterligare steg tillsammans med [EIB:s rättsavdelning], [GD] FI, [GD] OCCO eller andra aktörer” och att hans roll hade upphört i och med översändandet av de relevanta omständigheterna till behöriga myndigheter. Han ombads även att yttra sig angående ett uttalande av den 17 november 2014 i vilket han påstås ha hotat att avslöja oegentligheter rörande Y-upphandlingen till en tysk veckotidning (fjärde handlingen).

176    Beträffande händelsen avseende de orimliga påtryckningar som sökanden påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen), rörde diskussionen inte samtliga uttalanden eller meddelanden som åberopats till stöd för denna händelse i bedömningsrapporten för år 2014. Vid mötet den 3 mars 2015 gavs sökanden nämligen en lista med åtta ”uttalanden och situationer” som hans överordnade hade bedömt vara skrämmande eller hotfulla. Sju av dessa ”uttalanden och situationer” rör händelsen avseende de orimliga påtryckningar som sökanden påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen). Såsom framgår av tabellen nedan är det endast ett av dessa sju ”uttalanden och situationer” som ingår i bedömningsrapporten för år 2014. Det är fråga om ett e-postmeddelande till chefen för avdelningen RM/FRD i vilket sökanden anger sitt behov av att bli befordrad. De tre andra uttalanden och meddelanden som beaktats i bedömningsrapporten för år 2014 till stöd för händelsen avseende de orimliga påtryckningar som sökanden påstås ha utövat i syfte att bli befordrad finns inte med i den lista med åtta ”uttalanden och situationer” som sökanden gavs vid mötet den 3 mars 2015 och det framgår inte av handlingarna i målet att de muntligen bringats till hans kännedom vid detta möte.


Mötet den 3 mars 2015

Bedömningsrapport för år 2014

Textmeddelande av den 13 november 2014 (se punkt 13 ovan)

Nej

Ja

E-postmeddelande av den 20 november 2014 (se punkt 17 ovan)

Nej

Ja

E-postmeddelande nr 1 av den 24 november 2014 (se punkt 19 ovan)

Ja

Ja

E-postmeddelande nr 2 av den 24 november 2014 (se punkt 20 ovan)

Nej

Ja


177    EIB har inte heller visat eller ens påstått att de handlingar hänförliga till de tre uttalanden och meddelanden som beaktats till stöd för händelsen avseende de orimliga påtryckningar som sökanden påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen), vilka inte hade berörts vid mötet den 3 mars 2015, fanns i sökandens personalakt. EIB har i synnerhet inte visat att dessa handlingar hade tillställts sökanden innan deras hypotetiska införande i personalakten. Det förhåller sig på samma sätt med e-postmeddelande av den 13 oktober 2014 (se punkt 10 ovan), till vilket det hänvisas i bedömningsrapporten för år 2014 till stöd för händelsen avseende utlämnandet av konfidentiella uppgifter till företaget X (första händelsen). Eftersom sökanden inte hade blivit underrättad om samtliga av dessa omständigheter, kunde sökanden inte veta att EIB avsåg att beakta dem i bedömningsrapporten för år 2014 och det fanns därför inte något skäl för honom att uttala sig om dem. EIB kan under dessa omständigheter inte hävda att sökanden, såväl vid mötet den 3 mars 2015 som skriftligen efter detta möte, haft tillfälle att yttra sig över samtliga omständigheter som beaktats i bedömningsrapporten för år 2014. Det kan i synnerhet inte anses att de kommentarer angående utkastet till protokoll från mötet den 3 mars 2015 som sökanden inkommit till EIB med har gjort det möjligt för honom att utöva sin rätt att yttra sig i detta avseende.

178    Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 172–177 ovan, konstaterar tribunalen att sökanden endast har kunnat yttra sig ändamålsenligt beträffande en av de fyra händelser som beaktats i bedömningsrapporten för år 2014, nämligen händelsen avseende de privata efterforskningar angående Y-upphandlingen som han påstås ha genomfört (fjärde händelsen). EIB har däremot inte låtit sökanden yttra sig över händelsen avseende ett påstått åsidosättande av sekretessreglerna (första händelsen) och över händelsen avseende påstådda hot om fysiskt våld (andra händelsen). Sökanden har inte heller på ett ändamålsenligt sätt kunnat yttra sig över händelsen avseende de orimliga påtryckningar som han påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen). EIB har nämligen endast berett honom möjlighet att yttra sig över ett av de fyra uttalanden eller meddelanden som beaktats till stöd för denna händelse i bedömningsrapporten för år 2014.

179    EIB har följaktligen inte gjort det möjligt för sökanden att under bedömningsförfarandet försvara sig mot påståendena om omständigheter som kunde läggas honom till last i bedömningsrapporten för år 2014. I enlighet med den rättspraxis vilken det hänvisats till i punkt 167 ovan, räcker inte enbart sökandens dokumenterade kännedom om dessa omständigheter för att säkerställa att rätten att yttra sig iakttas. Av detta följer att EIB har åsidosatt sökandens rätt att yttra sig.

180    Denna slutsats påverkas inte av EIB:s argument att det framgår av ”omfattande” rättspraxis att den berörda personen endast ska höras avseende sina huvudargument och att administrationen endast har en skyldighet att bemöta personens huvudargument. Den rättspraxis som EIB har hänvisat till rör administrationens motiveringsskyldighet och inte rätten att yttra sig. Den saknar således relevans för bedömningen av huruvida EIB har åsidosatt sökandens rätt att yttra sig.

181    Tribunalen erinrar emellertid om att för att ett sådant handläggningsfel som ett åsidosättande av rätten att yttra sig ska kunna leda till att en rättsakt ogiltigförklaras, måste förfarandet ha kunnat få en annan utgång om felet inte hade förelegat (se dom av den 6 februari 2007, Wunenburger/kommissionen, T-246/04 och T-71/05, EU:T:2007:34, punkt 149 och där angiven rättspraxis). För att styrka att så är fallet, måste sökanden förklara vilka argument eller omständigheter som vederbörande skulle ha gjort gällande om hans eller hennes rätt till försvar hade iakttagits och, i förekommande fall, visa att dessa argument eller omständigheter skulle ha kunnat leda till en annan utgång i personens fall (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 september 2014, Georgias m.fl./rådet och kommissionen, T-168/12, EU:T:2014:781, punkt 107).

182    I bedömningsrapporten för år 2014 anges att sökanden gjort ett ”tillfredsställande arbete” under den berörda perioden, men han ges betyget C på grund av sina ”allvarliga uppträdandeproblem”. I rapporten anges i synnerhet sökandens stora svårigheter och allvarliga brister i fråga om kommunikation och lagarbete samt den negativa inverkan som hans ”oacceptabla uppträdande” haft på relationen till hans överordnande och arbetsklimatet inom hans område. Dessa omdömen stöder sig på fyra ”händelser”. Beträffande tre av dessa har sökanden inte kunnat yttra sig på ett ändamålsenligt sätt. Såsom framgår av punkt 178 ovan, är den enda av dessa händelser som sökanden på ett ändamålsenligt sätt har kunnat yttra sig över nämligen den händelse som avser de privata efterforskningar angående Y-upphandlingen som han påstås ha genomfört (fjärde händelsen).

183    Om sökanden hade fått yttra sig på ett ändamålsenligt sätt skulle han – i likhet med vad han gjort i förfarandet vid överklagandekommittén och i förevarande mål – ha kunnat bestrida sanningshalten av händelsen avseende de påstådda hoten om fysiskt våld (andra händelsen). Såsom sökanden har gjort gällande i repliken, skulle han även ha kunnat åberopa omständigheter till styrkande av att de uttalanden och händelser, som han inte har kunnat yttra sig över på ett ändamålsenligt sätt (se punkt 176 ovan), inte hade uppfattats som hotfulla och inte kunde utgöra stöd för händelsen avseende de orimliga påtryckningar som han påstås ha utövat i syfte att bli befordrad (tredje händelsen) och, mer generellt, för att bestrida relevansen för de negativa omdömena i bedömningsrapporten för år 2014 och för de kriterier som anges i 2014 års riktlinjer av de tre händelser som han inte har kunnat yttra sig över på ett ändamålsenligt sätt (första, andra och tredje händelsen).

184    Det kan visserligen inte uteslutas att förteckningen över fyra händelser i bedömningsrapporten för år 2014 inte är uttömmande och att de negativa omdömena om sökandens beteendemässiga färdigheter även grundade sig på andra omständigheter. Enligt rättspraxis förutsätter det stora utrymme för skönsmässig bedömning som utvärderarna har att de inte är skyldiga att i sina bedömningsrapporter ange samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som de grundar sin bedömning på (dom av den 10 september 2009, van Arum/parlamentet, F-139/07, EU:F:2009:105, punkt 88).

185    Det framgår emellertid uttryckligen av bedömningsrapporten för år 2014 att de fyra aktuella händelserna ”utmärker sig särskilt”. Dessa händelser kan i sig ha haft ett avgörande inflytande på de negativa omdömena avseende beteendemässiga färdigheter, vilka är angivna i bedömningsrapporten för år 2014. Med beaktande även av att värdeomdömen, som detta slags omdömen liknar, är subjektiva och därför per definiton kan ändras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2015, Wahlström/Frontex, T-653/13 P, EU:T:2015:652, punkt 28), är det möjligt att utvärderarna – oaktat händelsen avseende de privata efterforskningar som han påstås ha genomfört angående Y-upphandlingen – skulle ha gjort en väsentligt mindre negativ bedömning av sökandens beteendemässiga färdigheter om han hade fått yttra sig över de tre händelser som han inte kunnat yttra sig över på ett ändamålsenligt sätt.

186    Av detta följer att bedömningsrapporten för år 2014 skulle ha kunnat ha ett annat innehåll om inte den rättsstridighet som konstaterats i punkt 179 ovan hade förelegat.

187    Talan ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grundens första delgrund och bedömningsrapporten för år 2014 ska ogiltigförklaras.

188    Tribunalen prövar endast den första grundens tredje delgrund avseende ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion för fullständighetens skull.

2)      Den första grundens tredje delgrund: Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion

i)      Frågan huruvida bilaga A.A.5 kan tillåtas som bevisning

189    Såsom framgår av punkt 151 ovan har sökanden som bilaga till begäran om muntlig förhandling lagt fram ett bevis benämnt AA.5. Beviset har åberopats till stöd för den första grundens tredje delgrund.

190    EIB har i huvudsak gjort gällande att bilaga AA.5 inte kan tillåtas som bevisning av de skäl som angetts i punkt 154 ovan, eftersom den getts in för sent.

191    Sökanden har genmält att bilaga AA.5 kan tillåtas som bevisning av de skäl som angetts i punkt 155 ovan.

192    Såsom anges i punkt 156 ovan föreskrivs det i artikel 85.3 i rättegångsreglerna att parterna undantagsvis får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

193    Tribunalen konstaterar att bilaga AA.5 innehåller en e-postväxling mellan ett antal anställda vid EIB, bland vilka sökanden inte ingår, som är daterad före ingivandet av repliken. Sökanden har hävdat att han fått kännedom om denna e-postväxling först efter det att han gett in repliken. Tribunalen ska således kontrollera om detta är fallet.

194    Det framgår härvidlag av handlingarna i målet att, såsom sökanden har påpekat, det var först från och med den 5 september 2016, det vill säga efter ingivandet av repliken, som han fick tillgång till den e-postväxling som finns i bilaga AA.5. Denna bevisning ingår nämligen bland bilagorna till Olafs rapport av den 18 mars 2016. Sökanden fick tillgång till dessa bilagor först från och med den 5 september 2016, när EIB:s ordförande biföll hans ansökan av den 22 april 2016 om tillgång till sökandens personalakt. Repliken hade dock getts in den 23 juni 2016.

195    Under dessa omständigheter kan det inte anses att bevisningen i bilaga AA.5 skulle ha kunnat ges in tillsammans med repliken. Av motsvarande skäl till dem som angetts i punkt 160 ovan, kan sökanden inte heller klandras för att inte ha lagt fram bilaga AA.5 före avslutandet av den skriftliga delen av förfarandet den 14 september 2016. Bilaga AA.5 ska således tillåtas som bevisning, utan att tribunalen behöver ta ställning till sökandens argument att den utgör motbevisning.

ii)    Prövning i sak av den första grundens tredje delgrund

196    Sökanden har i huvudsak kritiserat EIB för att ha åsidosatt principen om oskuldspresumtion genom att grunda bedömningsrapporten för år 2014 på anklagelser mot honom, utan att invänta resultaten av Olafs utredning.

197    EIB tog till och med ställning till sanningshalten i och relevansen av dessa anklagelser innan den överlämnande ärendet till Generalinspektionen och Olaf. Enligt sökanden översände direktören för EIB:s direktorat för personal och administration de anklagelser som framställts mot sökanden till Generalinspektionen, som i sin tur översände dem till Olaf. Den 11 mars 2015 skickade Generalinspektionen ett e-postmeddelande till Olaf i vilket sökanden tydligt utpekades som skyldig till utpressning och försök till utpressning. Sanningshalten i denna slutsats är inte fastställd och sökanden har inte fått yttra sig över den. Personalavdelningen var ansvarig för att leda bedömningsförfarandet och hade själv vänt sig till Generalinspektionen. Det var därför omöjligt för EIB att vid upprättandet av bedömningsrapporten för år 2014 vara ovetande om att en utredning dessförinnan hade inletts av Generalinspektionen, vilken senare hade anförtrotts Olaf. Sökanden har till stöd för sin argumentation åberopat dom av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl. (T-261/09 P, EU:T:2010:215, punkt 63). Enligt sökanden framgår det av den domen att denna omständighet utgör en rättsstridighet som kan motivera att bedömningsrapporten för år 2014 ogiltigförklaras.

198    Sökanden har tillagt att innehållet i bedömningsrapporten för år 2014 skulle ha kunnat vara annorlunda om EIB hade iakttagit principen om oskuldspresumtion och om direktören för direktoratet för personal och administration hade övervakat bedömningsförfarandet på ett sådant sätt att chefen för avdelningen RM/FRD hade hindrats från att åberopa de anklagelser som var föremål för en internutredning. Sökanden skulle bland annat ha kunnat påpeka att de anklagelser som var föremål för utredningen inte borde ha åberopats som fastställda omständigheter i bedömningsrapporten för år 2014.

199    EIB har bestritt sökandens argumentation.

200    Tribunalen erinrar i detta hänseende om att principen om oskuldspresumtion i artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och i artikel 48.1 i stadgan är en grundläggande rättighet som ger enskilda rättigheter vilkas efterlevnad säkerställs av unionsdomstolen (dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T-193/04, EU:T:2006:292, punkt 121). Enligt oskuldspresumtionen ska en person som är anklagad för en överträdelse betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld blivit lagligen fastställd.

201    I förevarande fall ska det avgöras huruvida EIB, utan att föregripa frågan om sökandens skuld och ansvar, i bedömningsrapporten för år 2014 kunde hänvisa till de fyra händelser som beskrivits i punkt 41 ovan, medan dessa händelser var föremål för en pågående internutredning av Olaf.

202    Tribunalen påpekar att enligt artikel 2 i beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom, av den 28 april 1999 om inrättande av Olaf (EGT L 136, 1999, s. 20), har Olaf bland annat till uppgift att utföra interna administrativa utredningar för att efterforska sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som kan utgöra ett åsidosättande av de skyldigheter som åvilar tjänstemän och övriga anställda i unionen, vilket kan föranleda disciplinåtgärder, eller i förekommande fall, straffrättsliga påföljder. I enlighet med artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1), ska den rapport genom vilken en internutredning avslutas åtföljas av rekommendationer från generaldirektören om huruvida åtgärder bör vidtas eller inte. Dessa rekommendationer ska när så är lämpligt ange disciplinära, administrativa, ekonomiska och/eller rättsliga åtgärder från institutioner, organ och byråer och från de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, och ska särskilt ange de uppskattade belopp som ska återkrävas, och den preliminära juridiska innebörden av de omständigheter som konstaterats. Enligt artikel 11.4 i förordning nr 883/2013 ska den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära eller rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar. Enligt artikel 11.5 i samma förordning ska Olaf underrätta den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter när den rapport som upprättas efter en intern utredning tyder på omständigheter som kan leda till straffrättsliga påföljder.

203    Omvänt kan bedömningsförfarandet varken leda till några straffrättsliga eller disciplinära konsekvenser, eller till att den berörda åläggs någon slags påföljd. Bedömningsförfarandet syftar inte till att söka fastställa den berörda personens skuld eller straffrättsliga eller disciplinära ansvar, och inbegriper inte några anklagelser av detta slag.

204    Bedömningsförfarandet utmynnar istället i upprättandet av en bedömningsrapport. Såsom framgår av punkt 5 i 2014 års riktlinjer är en bedömningsrapport en intern handling som har till syfte att bedöma, dokumentera och formellt erkänna den berörda personens prestationer. En bedömningsrapport är inte i sig en ren beskrivning av de arbetsuppgifter som utförts under den aktuella tidsperioden, utan innehåller också en bedömning av de sociala färdigheter som den berörda personen uppvisat i sin tjänsteutövning (dom av den 22 december 2008, Gordon/kommissionen, C‑198/07 P, EU:C:2008:761, punkt 44). Enligt punkt 2 i 2014 års riktlinjer görs det i en sådan rapport en bedömning av den berörda personens prestationer på grundval av tre kriterier, nämligen ansvar, mål och kompetenser.

205    I punkt 2.3 i 2014 års riktlinjer anges att kompetenserna kan vara tekniska eller beteendemässiga. Enligt samma punkt är de beteendemässiga kompetenser som är tillämpliga på samtliga anställda vid EIB fyra till antalet. Det är fråga om engagemang, lagarbete och kommunikation, tillförlitlighet och integritet. Dessa kompetenser kan ges ett negativt omdöme i en bedömningsrapport bland annat på grund av störningar som den berörde orsakat på sin avdelning. Utvärderarna får i bedömningsrapporten hänvisa till konkreta händelser som stöd för ett sådant omdöme. Mot bakgrund av det i punkt 204 ovan angivna syftet med bedömningsrapporten, föregriper utvärderarna i princip inte den straffrättsliga eller disciplinära kvalificeringen av dessa händelser, och än mindre den berörda personens straffrättsliga eller disciplinära ansvar, när de gör detta.

206    I bedömningsrapporten för år 2014 gjorde EIB inget annat än att bedöma sökandens prestationer på grundval av de tre kriterier som är angivna i punkt 204 ovan. EIB tilldelade således sökanden betyget C efter att ha noterat att han hade uppnått de mål som hade satts upp för honom och att hans prestationer var tillfredsställande, men att hans uppträdande hade orsakat allvarliga svårigheter till följd av hans brister i fråga om kommunikation och lagarbete. Till stöd för dessa slutsatser hänvisade EIB till de fyra ”händelser” som beskrivits i punkt 41, dock utan att kvalificera dem i straffrättsligt eller disciplinärt hänseende. EIB ansåg på sin höjd att sökandens uppträdande var ”oacceptabelt” eller hotfullt och skrämmande.

207    EIB ansåg förvisso även att en av dessa händelser, nämligen de privata efterforskningar som sökanden påstås ha gjort rörande Y-upphandlingen (fjärde händelsen), utgjorde ett åsidosättande av EIB:s uppförandekod för bankens anställda. En överträdelse av uppförandekoden beivras emellertid inte nödvändigtvis genom påföljder och kan inte kvalificeras i disciplinärt eller straffrättsligt hänseende eller leda till disciplinära eller straffrättsliga följder, och EIB uttalade sig därför inte om sökandens skuld eller hans straffrättsliga eller disciplinära ansvar när banken gjorde på detta sätt.

208    Mot bakgrund av det anförda och särskilt den omständigheten att bedömningsförfarandet och Olafs interna utredningsförfarande har olika syften, finner tribunalen att EIB, utan att åsidosätta principen om oskuldspresumtion, i bedömningsrapporten för år 2014 kunde hänvisa till de fyra händelser som beskrivits ovan i punkt 41, trots att de var föremål för en pågående internutredning hos Olaf.

209    Inget av sökandenas argument kan ifrågasätta denna slutsats.

210    Tribunalen konstaterar för det första att punkt 63 i domen av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl. (T-261/09 P, EU:T:2010:215) inte är till någon hjälp för sökanden. Denna punkt avser nämligen inte principen om oskuldspresumtion, utan frågan huruvida ett beslut om överlämnande av uppgifter till nationella rättsliga myndigheter i enlighet med artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 1) kunde utgöra en rättsakt som går någon emot.

211    Det är emellertid riktigt att tribunalen i samband med prövningen av huruvida ett sådant beslut kunde utgöra en rättsakt som går någon emot, berörde frågan om lagenligheten av att i samband med bedömningen av en tjänsteman beakta vissa uppgifter hänförliga till en Olafutredning. Den frågan skiljer sig dock i grunden från den fråga som uppkommer i förevarande fall. I domen av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl. (T-261/09 P, EU:T:2010:215, punkt 63) ansåg tribunalen nämligen att ett beaktande i samband med bedömningen av att vissa uppgifter hade överlämnats till nationella rättsliga myndigheter skulle utgöra en rättsstridighet som kan motivera att karriärsutvecklingsrapporten ogiltigförklaras. I förevarande mål är det endast fråga om att i bedömningsrapporten för år 2014 beakta påståenden som dessutom var föremål för en internutredning av Olaf. I bedömningsrapporten för år 2014 hänvisas det inte till ett eventuellt översändande av uppgifter angående Olafutredningen och den utredningen är inte ens nämnd i rapporten.

212    För det andra kan sökanden inte med framgång åberopa e-postmeddelandet av den 11 mars 2015 till Olaf, i vilket Generalinspektionen tydligt skulle ha utpekat honom som skyldig till utpressning eller försök till utpressning. Det e-postmeddelandet ingår nämligen i överlämnandet av ärendet till Olaf. Såsom tribunalen funnit i punkterna 202–208 ovan är det fråga om ett förfarande som är åtskilt från bedömningsförfarandet och vars syfte är annorlunda än syftet med bedömningsförfarandet.

213    Tribunalen finner således att sökanden inte har förmått visa att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts.

214    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje delgrund.

c)      Yrkandet om ogiltigförklaring av de beslut som följer av bedömningsrapporten för år 2014

215    I ansökan har sökanden yrkat ogiltigförklaring av de beslut som följer av bedömningsrapporten för år 2014, vilka avser beslutet att inte befordra honom, beslutet om en meritbaserad löneökning med 1,20 procent och beslutet i fråga om bonus. Som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen förklarade sökanden att dessa beslut framgår av hans lönebesked för april 2015.

216    Det ska i detta hänseende understrykas att i enlighet med den rättspraxis till vilken det hänvisas i punkt 109 ovan, måste varje yrkande vara åtföljt av grunder och argument som gör det möjligt för både svaranden och unionsdomstolen att bedöma huruvida det finns fog för yrkandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, Rocca Sanitario/kommissionen, T-408/10, EU:T:2013:440, punkt 194).

217    Sökanden har emellertid inte åberopat någon grund eller något fristående argument till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av de beslut som avses i punkt 215 ovan. Han har visserligen gjort gällande att ogiltigförklaringen av bedömningsrapporten för år 2014 borde medföra att dessa beslut ogiltigförklarades, men han har inte redogjort för några skäl till varför detta skulle vara fallet. Sökanden tillfrågades om detta vid förhandlingen och uppgav då endast att nämnda beslut grundade sig på bedömningsrapporten för år 2014 och var direkt påverkade av den rapporten. Han varken preciserade sig närmare eller hänvisade till relevanta rättsregler.

218    Under dessa omständigheter är tribunalen inte i stånd att bedöma huruvida det finns fog för yrkandet om ogiltigförklaring av de beslut som avses i punkt 215 ovan. Utan att det påverkar de åtgärder som EIB skulle vara skyldig att vidta enligt artikel 266 FEUF som en följd av ogiltigförklaringen av bedömningsrapporten för år 2014, avvisar tribunalen således detta yrkande.

2.      Skadeståndsyrkandet

219    Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att utge ersättning för den ideella skada som han lidit till följd av de angripna beslutens rättsstridighet. Sökanden har gjort gällande att denna skada inte kan gottgöras på ett adekvat och tillräckligt sätt genom ogiltigförklaringen av de angripna besluten. Sökanden har uppskattat skadan till 150 000 euro.

220    Sökanden har för det första gjort gällande att EIB inte kan förneka de känslor av orättvisa och frustration som väckts av att han har behövt föra ett administrativt förfarande och därefter varit tvungen att föra ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända. Denna skada går att sluta sig till redan på den grund att banken har agerat rättsstridigt.

221    Sökanden har för det andra gjort gällande att han befinner sig i ett tillstånd av allvarlig osäkerhet och oro på grund av de begångna rättsstridigheternas beskaffenhet, nämligen EIB:s kränkning av hans grundläggande rättigheter enligt artikel 41.2 och 41.3 samt artikel 48.1 i stadgan, samt de omständigheter under vilka de har begåtts.

222    För det tredje har de ”allvarliga anklagelserna” mot sökanden i bedömningsrapporten och under bedömningsförfarandet kränkt hans ära, värdighet, självkänsla och goda namn och har sålunda omintetgjort varje möjlighet för honom att fortsätta sin karriär inom EIB.

223    EIB har genmält att sökanden anser att det finns ett nära samband mellan skadeståndsyrkandet och yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014. Eftersom ingen rättsstridighet vidlåder bedömningsrapporten borde avvisningen av yrkandet om ogiltigförklaring medföra att även skadeståndsyrkandet avvisas.

224    Under alla omständigheter har EIB bestritt sökandens skada. Enligt EIB kan tilldelning av betyget C till sökanden och beslutet att inte befordra honom inte anses kränka hans ära. För övrigt kan inte inledandet av ett administrativt förfarande och senare ett domstolsförfarande orsaka några känslor av ”orättvisa och frustration”, eftersom de båda förfarandena pågått parallellt och det faktum att det finns möjlighet till två förfaranden kan inte anses orättvist.

225    Tribunalen erinrar om att det för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar krävs att följande villkor är uppfyllda: Det agerande som institutionerna klandras för ska vara rättsstridigt, skadan ska vara verklig och det ska föreligga ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 42, och dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 52). Dessa villkor är kumulativa, och det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 14).

226    Enligt fast rättspraxis som äger motsvarande tillämpning på tvister mellan EIB och dess anställda lyder tvister mellan unionen och dess anställda, oavsett vilka anställningsvillkor som gäller för dess anställda, under särskilda regler som avviker från dem som reglerar unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. En tjänsteman eller annan unionsanställd är, till skillnad från andra enskilda som agerar enligt sistnämnda bestämmelser, knuten till den institution eller den byrå där han eller hon arbetar enligt ett anställningsförhållande som innebär att det finns en balans mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den berörda personen. Denna balans syftar främst till att bevara en förtroendefull relation mellan institutionerna och deras anställda för att garantera medborgarna att institutionernas uppdrag av allmänintresse genomförs på ett framgångsrikt sätt. Av detta följer att när unionen agerar som arbetsgivare är den underkastad ett strängare skadeståndsansvar, vilket tar sig uttryck i en skyldighet att ersätta skador som orsakas dess personal till följd av rättsstridigheter som unionen begått i egenskap av arbetsgivare (dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T-143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 46, och dom av den 12 juli 2012, kommissionen mot Nanopoulos, T-308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 103) och inte enbart en skyldighet att ersätta skador till följd av tillräckligt klara överträdelser av rättsregler som syftar till att ge enskilda rättigheter, vilket är vad som gäller i mål där talan väckts med stöd av artikel 268 och artikel 340 andra stycket FEUF.

227    Tribunalen har i samband med prövningen av yrkandet om ogiltigförklaring funnit att EIB åsidosatte sökandens rätt att yttra sig när banken antog bedömningsrapporten för år 2014. Det första villkoret för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, avseende rättsstridigheten av den aktuella rättsakten, är således uppfyllt i förevarande fall.

228    Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida sökanden har fog för att hävda att det åsidosättande av rätten att yttra sig som häftar vid bedömningsrapporten för år 2014 har orsakat honom en ideell skada. Såsom framgår av punkterna 220–222 ovan har sökanden anfört att han lidit en skada av tre slag.

229    Tribunalen påpekar för det första att de känslor av orättvisa och frustration som påstås ha orsakats av det faktum att sökanden behövt föra ett administrativt förfarande och därefter ett domstolsförfarande inte kan motivera att skadestånd beviljas. Tribunalen erinrar härvidlag om att enligt rättspraxis medför inte den omständigheten att den skada som sökanden påstår sig ha lidit är ideell att den bevisbörda som sökanden har i fråga om förekomsten och omfattningen av skadan blir omvänd. Unionen ådrar sig nämligen endast skadeståndsansvar om sökanden har lyckats visa att den skada som vederbörande lidit är verklig (dom av den 29 april 2015, CC/parlamentet, T-457/13 P, EU:T:2015:240, punkt 49). I förevarande fall har sökanden emellertid inte lagt fram någon bevisning till styrkande av att den skada är verklig som han påstår sig ha lidit till följd av att han behövt föra ett administrativt förfarande och därefter varit tvungen att föra ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända.

230    För det andra konstaterar tribunalen att sökanden inte har förmått styrka sina påståenden om att han befunnit sig i ett tillstånd av allvarlig osäkerhet och oro på grund av beskaffenheten av de rättsstridigheter som häftar vid bedömningsrapporten för år 2014 och de omständigheter under vilka de har begåtts.

231    För det tredje har sökanden åberopat en kränkning av hans ära, värdighet, självkänsla och goda namn. Tribunalen konstaterar i detta hänseende att sökanden varken har visat eller påstått att bedömningsrapporten för år 2014 på något sätt har offentliggjorts eller att andra personer än dem som på grund av sitt arbete behövt känna till rapporten har kunnat ta del av dess innehåll. Sökanden har således inte fog för att göra gällande att hans ära kränkts. Tribunalen konstaterar emellertid att bedömningsrapporten för år 2014 innehåller flera uttryckligt negativa omdömen om hans uppträdande. Såsom framgår av punkterna 38–41 ovan hänvisas det i denna rapport bland annat till sökandens allvarliga svårigheter och brister i fråga om kommunikation och lagarbete samt till den negativa inverkan som hans ”oacceptabla beteende” påstås ha haft på relationerna till hans överordnande och på arbetsklimatet på hans område. Dessa omdömen stöder sig till stor del på påståenden över vilka sökanden inte har kunnat yttra sig på ett ändamålsenligt sätt, däribland påståendena om utlämnandet av konfidentiella uppgifter till företaget X och hoten om fysiskt våld. Omdömena stöder sig även på påståendena om sökandens orimliga påtryckningar, till styrkande av vilka EIB har hänvisat till flera hotfulla och skrämmande meddelanden och uttalanden från svaranden beträffande vilka han inte har fått yttra sig. I likhet med de omdömen som åtföljer dem tenderar dessa påståenden att ifrågasätta sökandens integritet och professionalism och kan i sig åtminstone uppfattas som sårande. Såsom tribunalen har slagit fast i punkterna 182–186 ovan, skulle dessa omdömen och påståenden inte nödvändigtvis ha ingått i bedömningsrapporten för år 2014 om sökanden hade fått yttra sig på ett ändamålsenligt sätt.

232    Av detta följer att sökanden har visat att han lidit en ideell skada på grund av att hans ära, värdighet och självkänsla har kränkts av den rättsstridighet som häftar vid bedömningsrapporten för år 2014.

233    Tribunalen erinrar om att en ogiltigförklaring av en rättsakt som är behäftad med en rättsstridighet i sig kan utgöra en adekvat och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som rättsakten kan ha orsakat. Detta kan dock inte vara fallet när sökanden har visat att han eller hon har lidit en ideell skada som är avskild från den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen och som inte fullständigt kan gottgöras genom ogiltigförklaringen (dom av den 16 maj 2017, CW/parlamentet, T-742/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2017:338, punkt 64, och dom av den 14 september 2017, Bodson m.fl./EIB, T-504/16 och T-505/16, EU:T:2017:603, punkt 77). Det kan särskilt förhålla sig så, när den rättsakt som är behäftad med en rättsstridighet innehåller ett omdöme om den berörda personens förmåga eller uppträdande som är uttryckligen negativt och som är ägnat att såra personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen, C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27 och 28, och dom av den 13 december 2005, Cwik/kommissionen, T-155/03, T-157/03 och T-331/03, EU:T:2005:447, punkterna 205 och 206).

234    Såsom framgår av punkt 231 ovan innehåller bedömningsrapporten för år 2014 omdömen om sökandens uppträdande som är uttryckligen negativa och som är ägnade att såra honom. Av detta följer att enbart ogiltigförklaringen av bedömningsrapporten för år 2014 inte i sig kan utgöra adekvat och tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som är följden av det åsidosättande av rätten att yttra sig som rapporten är behäftad med.

235    Sökanden har således fog för att begära ersättning för den ideella skada som avser en kränkning av hans ära, värdighet och självkänsla. Tribunalen gör en uppskattning av skadan i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) och finner, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, att vid en skälig bedömning av dessa omständigheter ska EIB förpliktas att utge skadestånd med 2 000 euro.

236    Under dessa omständigheter ska tribunalen ta ställning till sökandens yrkande att skadeståndet ska utges jämte ränta. Tribunalen finner att detta yrkande ska bifallas och förordnar därför att det på det utdömda beloppet ska utgå dröjsmålsränta enligt räntesatsen för Europeiska centralbankens (ECB) huvudsakliga refinansieringstransaktioner ökad med 3,5 procentenheter. I avsaknad av någon uppgift om från vilket datum denna ränta ska utgå, beslutar tribunalen att dröjsmålsräntan ska belöpa från och med avkunnandet av denna dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, CW/parlamentet, T-742/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2017:338, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

IV.    Rättegångskostnader

237    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

238    EIB har tappat målet med avseende på huvuddelen av sina yrkanden. Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. EIB ska därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, utan att tribunalen behöver ta ställning till sökandens yrkande att tribunalen ska konstatera att det inte var motiverat för EIB att anlita externa advokater.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      PT:s bedömningsrapport för bedömningsförfarandet för år 2014 ogiltigförklaras.

2)      Europeiska investeringsbanken (EIB) förpliktas att utge skadestånd till PT med 2 000 euro för den ideella skada som han lidit, jämte dröjsmålsränta från och med dagen för avkunnandet av denna dom. Dröjsmålsräntan ska utgå enligt räntesatsen för Europeiska centralbankens (ECB) huvudsakliga refinansieringstransaktioner ökad med 3,5 procentenheter.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      EIB ska ersätta rättegångskostnaderna.

Kanninen

Schwarcz

Iliopoulos



Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 maj 2019.

E. Coulon

 

S. Gervasoni

Justitiesekreterare

 

Ordförande

Innehållsförteckning


I. Bakgrund till tvisten

II. Förfarandet och parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Upptagande till prövning

1. Den första invändningen om rättegångshinder: De administrativa förfarandena avseende förlikning och överklagande hade inte avslutats

2. Den andra invändningen om rättegångshinder, vilken avser påståendet att talan är obegriplig

B. Prövning i sak

1. Yrkandena om ogiltigförklaring

a) Innebörden av yrkandena om ogiltigförklaring

b) Yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2014

1) Den första grundens första delgrund: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar

i) Frågan huruvida den bevisning till stöd för den första grundens första delgrund, vilken lagts fram i repliken, i sökandens begäran om muntlig förhandling och i sökandens svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd, kan tillåtas

– Frågan huruvida den bevisning till stöd för den första grundens första delgrund som har lagts fram i repliken kan tillåtas

– Frågan huruvida den bevisning till stöd för den första grundens första delgrund som har lagts fram i sökandens begäran om muntlig förhandling och i hans svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd kan tillåtas

ii) Prövning i sak av den första grundens första delgrund

2) Den första grundens tredje delgrund: Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion

i) Frågan huruvida bilaga A.A.5 kan tillåtas som bevisning

ii) Prövning i sak av den första grundens tredje delgrund

c) Yrkandet om ogiltigförklaring av de beslut som följer av bedömningsrapporten för år 2014

2. Skadeståndsyrkandet

IV. Rättegångskostnader


*      Rättegångsspråk: svenska.