Mål C‑343/07
Bavaria NV och Bavaria Italia Srl
mot
Bayerischer Brauerbund eV
(begäran om förhandsavgörande från Corte d’appello di Torino)
”Begäran om förhandsavgörande – Bedömning av giltighet – Upptagande till sakprövning – Förordningar (EEG) nr 2081/92 och (EG) nr 1347/2001 – Giltighet – Generisk beteckning – Ett varumärke och en skyddad geografisk beteckning gäller samtidigt”
Sammanfattning av domen
1. Invändning om rättsstridighet – Accessorisk natur – Bestridande vid den nationella domstolen lagenligheten av en förordning rörande registrering av vissa geografiska beteckningar
(Artiklarna 230 EG och 241 EG; rådets förordning nr 1347/2001)
2. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Förordning nr 2081/92
(Artiklarna 32 EG, 33 EG, 37 EG och bilaga I EG; rådets förordning nr 2081/92)
3. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Förordning nr 2081/92
(Rådets förordning nr 2081/92, artiklarna 7 och 17)
4. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Förordning nr 2081/92
(Rådets förordning nr 2081/92)
5. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Förordning nr 2081/92
(Rådets förordning nr 2081/92, artikel 17)
6. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Förordning nr 2081/92
(Rådets förordning nr 2081/92, artikel 3.1)
7. Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Förordning nr 2081/92
(Rådets förordning nr 2081/92, artikel 14.2 och 14.3)
1. Rätten för en sökande att, inom ramen för en talan som väcks i enlighet med nationell rätt mot avslaget på dennes ansökan, göra gällande att den gemenskapsrättsakt som utgör grunden för det nationella beslut som fattats mot sökanden är rättsstridig utgör en av gemenskapsrättens allmänna principer. Frågan om denna gemenskapsrättsakts giltighet kan följaktligen hänskjutas till domstolen genom en begäran om förhandsavgörande.
Syftet med denna allmänna princip är att garantera att varje person har eller har haft en möjlighet att ifrågasätta en gemenskapsrättsakt som utgör grunden för ett beslut som går vederbörande emot. Den innebär emellertid inte på något sätt att en förordning inte skulle kunna få bestående verkan gentemot en enskild när förordningen i förhållande till den enskilde är att anse som ett individuellt beslut och det inte råder något tvivel om att vederbörande med stöd av artikel 230 EG hade kunnat yrka att förordningen skulle ogiltigförklaras, vilket medför att den enskilde inte inför nationell domstol kan åberopa att förordningen är rättsstridig.
Detta är inte fallet med handelsbolag. Bavaria och Bavaria Italia är ägare till flera varumärken och figurelement som innehåller ordet Bavaria. De nämnda bolagen kan inte utan tvivel anses vara ”direkt och personligen berörda”, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, av förordning nr 1347/2001, om komplettering av bilagan till förordning (EG) nr 1107/96 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning nr 2081/92. Avsikten med nämnda förordning nr 1347/2001 är att ge produkten Bayerisches Bier skyddad geografisk beteckning enligt förordning nr 2081/92. Enligt förordningen får det tidigare varumärket Bavaria fortsätta användas, trots att Bayerisches Bier registrerats som skyddad geografisk beteckning, i den mån kraven i artikel 14.2 i förordning nr 2081/92 iakttas. Även om förordning nr 1347/2001 följaktligen skulle kunna inverka på Bavarias och Bavaria Italias rättsliga ställning, kan en sådan inverkan emellertid inte anses följa direkt av denna förordning.
Bolagen Bavaria och Bavaria Italia, kan därmed, inom ramen för en talan enligt nationell rätt, åberopa att förordning nr 1347/2001 är ogiltig, även om de inte har väckt talan om ogiltigförklaring av denna vid gemenskapsdomstolen inom den frist som föreskrivs i artikel 230 EG.
(se punkterna 38, 39, 41–44 och 46)
2. Domstolen påpekar, med avseende på argumentet att artiklarna 32 EG och 37 EG inte utgör en lämplig grund för antagande av förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, med anledning av att öl inte omfattas av de jordbruksprodukter som avses i bilaga I till fördraget, om att lagstiftning som bidrar till förverkligandet av ett eller flera av de mål med den gemensamma jordbrukspolitiken som anges i artikel 33 EG måste antas på grundval av artikel 37 EG, även om lagstiftningen, trots att den huvudsakligen var tillämplig på produkter som omfattades av bilaga I till fördraget, också indirekt omfattade produkter som inte anges i bilagan.
Förordning nr 2081/92, å ena sidan, har som huvudsakligt ändamål, såsom framgår av skäl 2 i förordningen, att förverkliga de mål som avses i artikel 33 EG och som, å andra sidan, huvudsakligen avser produkter som förekommer i bilaga I till fördraget. Även om det stämmer att öl inte nämns uttryckligen i denna bilaga, är det inte desto mindre så att de flesta av ingredienserna i öl omnämns och att inkluderandet av öl i tillämpningsområdet för förordning nr 2081/92 motsvarar denna förordnings ändamål, och särskilt då förverkligandet av de mål som avses i artikel 33 EG.
(se punkterna 50 och 51)
3. Även om det i artikel 17.2 i förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel uttryckligen föreskrevs att artikel 7 i denna förordning inte är tillämplig inom ramen för det förenklade registreringsförfarandet, och därmed inte omfattar en rätt för utomstående som är lagligen berörda att framställa invändningar enligt artikel 7.3, förutsätter likväl en registrering enligt detta förfarande att beteckningarna är förenliga med förordningens materiella regler.
Artikel 17 i förordning nr 2081/92 ska, under alla omständigheter, tolkas så, att den bestämmelsen på intet sätt innebär att berörda utomstående som ansåg att registreringen inverkat menligt på deras berättigade intressen inte fick möjlighet att yttra sig och invända mot den medlemsstat som ansökt om registrering, bland annat i enlighet med principerna om ett rättsligt skydd som följer av ordningen för nämnda förordning. Det är således tillåtet för utomstående som berördes att även, inom ramen för det förenklade förfarande som föreskrivs i artikel 17 i den nämnda förordningen, invända mot den aktuella ansökan om registrering. Det ankom därför på de nationella domstolarna att avgöra om ansökan om registrering av en sådan beteckning, enligt artikel 17 i förordning nr 2081/92, är lagenlig. De ska härvid tillämpa samma kriterier som vid prövning av alla andra slutliga beslut som fattats av samma nationella myndighet och som kan antas skada tredje mans rättigheter enligt gemenskapsrätten, och de ska sålunda ta upp en sådan talan till sakprövning, även om detta inte varit möjligt enligt de nationella processuella reglerna.
(se punkterna 54–57)
4. Det finns en fördelning av behörighet mellan den berörda medlemsstaten och kommissionen i det system som införts genom förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel.
I detta system åligger det kommissionen att, innan den registrerar en beteckning i den begärda kategorin, särskilt kontrollera dels att den produktspecifikation som åtföljer ansökan överensstämmer med kraven i artikel 4 i förordning nr 2081/92, det vill säga att den innehåller de uppgifter som krävs och att dessa uppgifter inte innehåller några uppenbara fel, dels att beteckningen, på grundval av de uppgifter som ingår i produktspecifikationen, uppfyller kraven i artikel 2.2 a eller 2.2 b i nämnda förordning. Detsamma gäller när de åtgärder som kommissionen avsett att vidta, enligt artikel 15 i samma förordning, inte överensstämmer med yttrandet av den kommitté som upprättats enligt den artikeln eller ett sådant beslut saknas och beslutet om registrering fattats av rådet på förslag från kommissionen.
(se punkterna 64, 67 och 68)
5. Tvärtemot artikel 5 i förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, i vilken det uttryckligen föreskrivs att en ansökan om registrering vid tillämpning av det normala förfarandet ska åtföljas av en produktspecifikation, är artikel 17 i samma förordning begränsad till att ålägga medlemsstaterna att meddela kommissionen ”vilka hos dem skyddade beteckningar eller, vad gäller medlemsstater som saknar sådant skyddssystem, vilka inarbetade beteckningar de önskar registrera”. Under dessa omständigheter kan nämnda artikel 17 inte tolkas så, att medlemsstaterna åläggs att inom sexmånadersfristen meddela den slutliga versionen av produktspecifikationen och andra relevanta handlingar, vilket skulle innebära att varje ändring av den produktspecifikation som ursprungligen ingavs skulle medföra att det normala förfarandet tillämpades.
(se punkt 76)
6. Vid bedömningen av om en beteckning är generisk ska det beaktas, i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, på vilka orter den ifrågavarande produkten produceras både i och utanför den medlemsstat som registrerat den ifrågavarande beteckningen, konsumtionen av produkten och hur konsumenterna uppfattar beteckningen i och utanför den ovannämnda medlemsstaten, förekomsten av specifik nationell lagstiftning avseende produkten och sättet på vilket beteckningen används enligt gemenskapslagstiftningen.
Registreringen av en skyddad geografisk beteckning, enligt nämnda förordning, har bland annat som mål att undvika att en beteckning används på ett sätt som innebär missbruk av tredje man, som önskar dra fördel av det anseende som beteckningen har förvärvat. Registreringen avser för övrigt att undvika att detta anseende upphör på grund av att det populariseras genom ett allmänt bruk av beteckningen utanför antingen området för dess geografiska ursprung eller en viss kvalitet, ett visst anseende eller en annan viss egenskap som kan hänföras till detta ursprung och som motiverar att beteckningen registreras.
En skyddad geografisk beteckning blir följaktligen generisk enbart om sambandet mellan å ena sidan produktens geografiska ursprung och å andra sidan produktens bestämda kvalitet, anseende eller någon annan egenskap, som kan hänföras till detta ursprung, har upphört och beteckningen därmed enbart utgör en beskrivning av produkters stil eller typ.
(se punkterna 101, 106 och 107)
7. Förordning nr 1347/2001om komplettering av bilagan till förordning nr 1107/96 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning nr 2081/92 ska tolkas så, att den inte påverkar giltigheten och möjligheten att, på ett sätt som motsvarar ett av de fall som avses i artikel 13 i förordning nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel, använda befintliga varumärken tillhörande tredje man som innehåller ordet Bavaria, vilka har registrerats i god tro före den dag då ansökan om registrering av den skyddade geografiska beteckningen Bayerisches Bier gavs in, under förutsättning att dessa varumärken inte omfattas av de skäl för att ogiltigförklara eller upphäva varumärkesregistreringen som föreskrivs i artiklarna 3.1 c och g samt 12.2 b i första direktivet 89/104 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar.
Artikel 14.2 och 14.3 i förordning nr 2081/92 har skilda mål och skilda funktioner och är underkastade skilda villkor. Den omständigheten att beteckningen Bayerisches Bier registrerades som skyddad geografisk beteckning genom artikel 1 i förordning nr 1347/2001 och att det konstaterades i skäl 3 i denna förordning att denna beteckning och varumärket Bavaria inte omfattades av ett fall som avses i artikel 14.3 i förordning nr 2081/92 kan inte inverka på prövningen av villkoren för att det aktuella varumärket och den aktuella skyddade geografiska beteckningen ska kunna gälla samtidigt, vilka föreskrivs i artikel 14.2 i förordningen. Det förhållandet att det inte föreligger en risk att konsumenterna förväxlar beteckningen i fråga och det befintliga varumärket, i den mening som avses i artikel 14.3 i förordning nr 2081/92, innebär i synnerhet inte att det är uteslutet att det sistnämnda brukas på ett sätt som kan omfattas av en av de situationer som avses i artikel 13.1 i den nämnda förordningen. Det innebär inte heller att det är uteslutet att det nämnda varumärket inte kan omfattas av ett av skälen att ogiltigförklara eller häva varumärkesregistreringen enligt reglerna i artiklarna 3.1 c och g samt 12.2 b i första direktivet 89/104. Att det inte föreligger någon risk för förväxling innebär inte heller att det inte är nödvändigt att kontrollera att varumärket i fråga har registrerats i god tro före den dag då ansökan om registrering av den skyddade ursprungsbeteckningen eller den skyddade geografiska beteckningen lämnades in. Det ankommer enbart på den nationella domstolen att pröva de nämnda villkoren i artikel 14.2 i förordning nr 2081/92 på grundval av såväl relevant nationell och internationell rätt som gemenskapsrätten och, i förekommande fall, genom hänskjutande av en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG.
(se punkterna 121–125 samt punkt 2 i domslutet)