TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 8 mars 2012

Mål T‑126/11 P

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Ersättning för utlägg för läkarvård – Rättsakt som går någon emot – Tyst avslag – Motiveringsskyldighet – Uppenbart att överklagandet delvis är ogrundat och delvis inte kan tas upp till prövning”

Saken:      Överklagande av personaldomstolens dom (ensamdomare) av den 14 december 2010 i mål F-1/10, Marcuccio mot kommissionen, med yrkande om att domen delvis ska upphävas.

Avgörande:      Överklagandet ogillas delvis därför att det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning och delvis därför att det är uppenbart att det är ogrundat. Anslutningsöverklagandet ogillas delvis därför att det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning och delvis därför att det är uppenbart att det är ogrundat. Luigi Marcuccio ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader inom ramen för överklagandet. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader inom ramen för anslutningsöverklagandet.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Tribunalens prövning av personaldomstolens rättsliga kvalificering av handlingar – Tillåten

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2)

2.      Överklagande – Grunder – Grund avseende personaldomstolens beslut om rättegångskostnaderna – Avvisning vid underkännande av alla övriga grunder

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.2)

3.      Överklagande – Grunder – Tribunalens prövning av personaldomstolens bedömning av bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

4.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Motivering saknas helt – Rättelse efter väckande av talan – Otillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

1.      Personaldomstolens rättsliga kvalificering av en handling, såsom frågan om huruvida en anteckning som har gjorts av kommissionen som svar på en ansökan om ytterligare ersättning för utlägg för läkarvård ska betraktas som ett beslut som går någon emot, utgör en sådan rättsfråga som kan tas upp i ett överklagande.

(se punkterna 27 och 29)

Hänvisning till

Domstolen: 1 juni 1994, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, REG 1994, s. I‑1981, punkt 49; 26 april 2007, Alcon mot harmoniseringsbyrån, C‑412/05 P, REG 2007, s. I‑3569, punkterna 38–40

Förstainstansrätten: 13 oktober 2008, Neophytou mot kommissionen, T‑43/07 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑53 och II‑B‑1‑373, punkt 45

2.      Det framgår av artikel 11.2 i bilaga I till domstolens stadga att ett överklagande inte får avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning. Härav följer att när alla andra grunder till stöd för överklagandet har underkänts, ska ett yrkande som avser att personaldomstolens beslut om rättegångskostnaderna var felaktigt avvisas.

(se punkt 37)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 9 september 2009, Nijs mot revisionsrätten, T‑375/08 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑65 och II‑B‑1‑413, punkt 71 och där angiven rättspraxis

3.      Huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde omfattas av personaldomstolens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna som inte omfattas av tribunalens prövning inom ramen för överklagandet, utom i fall då den bevisning som läggs fram vid personaldomstolen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga.

(se punkt 41)

Hänvisning till

Domstolen: 10 juli 2001, Ismeri Europa mot revisionsrätten, C‑315/99 P, REG 2001, s. I‑5281, punkt 19 och där angiven rättspraxis

Tribunalen: 21 juni 2011, Rosenbaum mot kommissionen, T‑452/09 P, punkt 41

4.      Den omständigheten att ett beslut helt saknar motivering innan talan väcks vid personaldomstolen kan inte avhjälpas med förklaringar som lämnas efter att talan har väckts. En möjlighet att åtgärda en total avsaknad av motivering sedan talan väckts skulle nämligen kränka rätten till försvar, eftersom repliken skulle utgöra den enda möjligheten för sökanden att anföra sina argument mot en motivering som vederbörande skulle ha fått kännedom om först efter det att talan väckts.

(se punkt 47)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 20 september 1990, Hanning mot parlamentet, T‑37/89, REG 1990, s. II‑463, punkterna 41 och 44; 12 februari 1992, Vogler mot parlamentet, T‑52/90, REG s. II‑121, punkterna 40 och 41; 4 juli 2006, Tzirani mot kommissionen, T‑88/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑149 och II‑A‑2‑703, punkt 46;

Tribunalen: 2 mars 2010, Doktor mot rådet, T‑248/08 P, punkt 93