FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PRIIT PIKAMÄE
föredraget den 4 mars 2020(1)
Mål C‑402/19
LM
mot
Centre public d’action sociale de Seraing
(begäran om förhandsavgörande från Cour du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège (Belgien))
”Begäran om förhandsavgörande – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Förälder till ett underårigt barn som lider av en allvarlig sjukdom men uppnår myndig ålder under överklagandet av ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd – Beslut om utvisning – Direktiv 2008/115 – Artikel 13 – Rättsmedel med suspensiv verkan – Artikel 14 – Garantier i avvaktan på återvändande – Grundläggande existensvillkor – Beviljande av socialt stöd till en förälder – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 7, 24 och 47 – Beroendeförhållandet mellan en förälder och ett allvarligt sjukt barn”
1. Ska åtagandet att tillgodose de grundläggande existensvillkoren för en allvarligt sjuk tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat utsträckas till att under den tid då avlägsnandet är uppskjutet till följd av att ett rättsmedel anlitats mot beslutet om återvändande även omfatta dennes far, en tredjelandsmedborgare vars närvaro vid sitt barns sida har bedömts vara nödvändig av medicinska skäl?
2. Detta utgör i sak den fråga som ställts till domstolen angående tolkningen av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/157/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,(2) gällande effektiviteten i talan mot ett beslut om återvändande och garantierna i avvaktan på återvändande, vilka bör tolkas särskilt mot bakgrund av artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. I skäl 12 i direktiv 2008/115 anges följande:
”Hänsyn bör tas till situationen för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i ett land men för tillfället inte kan avlägsnas. Deras grundläggande existensvillkor bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning. …”
4. I artikel 3.3–3.5 i direktivet föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
3) återvändande: en tredjelandsmedborgares återresa – oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång – till
– ursprungslandet, eller
– ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med gemenskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller
– ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.
4) beslut om återvändande: ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända.
5) avlägsnande: verkställigheten av skyldigheten att återvända, det vill säga den faktiska transporten ut ur medlemsstaten.”
5. Artikel 5 i nämnda direktiv har följande lydelse:
”När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till
a) barnets bästa,
b) familjeliv,
…”
6. I artikel 9 i direktivet föreskrivs i punkt 1 att medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet
”…
b) så länge som verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp enligt artikel 13.2.”
7. Artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:
”1. Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inför en behörig rättslig myndighet eller förvaltningsmyndighet eller ett behörigt organ som består av opartiska ledamöter som åtnjuter garantier för sin oberoende ställning.
2. Den myndighet eller det organ som nämns i punkt 1 ska ha befogenhet att pröva sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inbegripet möjligheten att tillfälligt skjuta upp verkställigheten, om inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen.”
8. I artikel 14.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska, med undantag för den situation som omfattas av artiklarna 16 och 17, säkerställa att under den tidsfrist för frivillig avresa som beviljats enligt artikel 7 och under tidsperioder för vilka verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp enligt artikel 9, följande principer beaktas så långt som möjligt i fråga om tredjelandsmedborgare:
a) De familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska hållas samlade.
b) Akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar ska tillhandahållas.
c) Beroende på vistelsens längd ska underåriga ges tillträde till det grundläggande utbildningsväsendet.
d) Utsatta personers särskilda behov ska beaktas.”
B. Belgisk rätt
9. I artikel 57.2 i loi du 8 juli 1976 organique des centres publics d’action sociale (lag av den 8 juli 1976 om offentlig socialtjänst) (nedan kallad lagen av den 8 juli 1976) (Moniteur belge av den 5 augusti 1976, s. 9876), föreskrivs följande:
”Genom undantag från övriga bestämmelser i denna lag, ska den offentliga socialtjänstens uppdrag begränsas till
1º att tillhandahålla akut sjukvård, till en utlänning som vistas olagligen i konungariket,
…”
II. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
10. Den 20 augusti 2012 ingav LM för sig själv och för R, hans dotter som då var underårig, ansökningar om uppehållstillstånd av medicinska skäl, motiverade med att hans dotter lider av flera allvarliga sjukdomar.
11. Ansökan förklarades den 6 mars 2013 möjlig att uppta till prövning och LM erhöll med anledning härav socialt stöd från Centre public d’action sociale de Seraing (den offentliga socialtjänsten i Seraing, nedan kallad CPAS).
12. Tre beslut om avslag på de ansökningar om uppehållstillstånd som ingetts av LM antogs därpå och återkallades sedan av den behöriga myndigheten. Den 8 februari 2016 fattades ett fjärde beslut om avslag på dessa ansökningar. Detta beslut åtföljdes dessutom av ett beslut om utvisning.
13. LM väckte den 25 mars 2016 ogiltighetstalan mot detta senaste avslagsbeslut och beslutet om utvisning vid Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien) och begärde uppskov med verkställigheten.
14. CPAS drog in det sociala stödet för LM från den 26 mars 2016, den dag då den beviljade fristen för frivillig avresa löpte ut. LM var, med hänsyn till att hans vistelse i Belgien var olaglig, endast berättigad till det stöd för akutsjukvård som han beviljats från och med den 22 mars 2016.
15. Till följd av att en ansökan om interimistiska åtgärder ingetts vid Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien) mot beslutet att dra in det sociala stödet för LM återupptogs utbetalningen av detta.
16. Genom två beslut av den 16 maj 2017 drog CPAS på nytt in det sociala stödet för LM från och med den 11 april 2017 med motiveringen att hans dotter hade blivit myndig denna dag. Sedan den 11 april 2017 uppbär dottern till klaganden i det nationella målet ett socialt stöd motsvarande stödet för ensamboende, ökat med de familjeförmåner hon kan göra gällande på grund av sitt handikapp.
17. LM överklagade CPAS beslut av den 16 maj 2017 till Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège).. Genom dom av den 16 april 2018 slog denna domstol fast att indragningen av det sociala stödet var lagenlig från den dag R hade blivit myndig, eftersom sökanden själv inte befann sig i ett sådant hälsotillstånd som motiverade ett frångående av belgisk lag.
18. Den 22 maj 2018 överklagade LM denna dom till den hänskjutande domstolen.
19. Den hänskjutande domstolen har understrukit att det av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) framgår att förbindelserna mellan föräldrar och vuxna barn kan skyddas genom rätten till familjeliv om det påvisas att det förekommer kompletterande faktorer i fråga om beroendet mellan dem. Den hänskjutande domstolen konstaterar att den försämring av R:s hälsotillstånd som kan förväntas vid ett återvändande till hennes ursprungsland på alla punkter i fråga om allvarlighet tycks uppfylla de villkor som krävs för att bedöma att ett avlägsnande skulle utsätta henne för en omänsklig eller förnedrande behandling. Denna domstol framhåller vidare den omständigheten att hennes far finns vid hennes sida med hänsyn till detta hälsotillstånd är lika nödvändig som när hon var underårig.
20. Den hänskjutande domstolen bedömer härvid att även om avslaget på ansökan om socialt stöd för LM, inte i sig anses utgöra en kränkning av rättigheten, kan avslaget beröva LM de nödvändiga medlen för att kunna fortsätta att stödja R och fysiskt finnas vid hennes sida.
21. Under dessa omständigheter beslutade Cour du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Strider artikel 57.2 första stycket 1° i den belgiska lagen av den 8 juli 1976 om offentlig socialtjänst mot artiklarna 5 och 13 i direktiv [2008/115], i förening med artiklarna 19.2 och 47 i [stadgan], samt artikel 14.1 b i samma direktiv och artiklarna 7 och 12 i [stadgan], såsom dessa bestämmelser har tolkats i EU-domstolens dom [av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453)]
– för det första, eftersom förstnämnda artikel leder till att en utlänning som är medborgare i ett tredjeland och som vistas olagligen i en medlemsstat inte omfattas av ett åtagande om att i största möjliga utsträckning få sina grundläggande behov tillgodosedda under den tid som vederbörande, i eget namn och [i egenskap av] företrädare för sitt barn som då fortfarande var minderårigt, väckt talan om ogiltigförklaring och uppskov med verkställigheten av ett beslut om att de ska utvisas från en medlemsstat,
– medan, för det andra, nämnda barn, som numera är myndigt, lider av en allvarlig sjukdom och, om detta beslut verkställs, riskerar att utsättas för en allvarlig risk för att hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, samt läkarkåren anser det vara nödvändigt att denne förälder är närvarande hos sitt myndiga barn på grund av den sårbarhet som följer av hennes hälsotillstånd (återkommande sicklecellanemikriser och behovet av ett kirurgiskt ingrepp för att förhindra förlamning)?”
III. Förfarandet vid domstolen
22. Den belgiska och den nederländska regeringen samt kommissionen har inkommit med yttranden.
IV. Bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning
23. För det första hävdar den belgiska regeringen att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning eftersom den gäller huruvida en bestämmelse i nationell lagstiftning är förenlig med olika bestämmelser i direktiv 2008/115 och i stadgan trots att det inte föreligger något samband mellan klagandens situation och unionsrätten då denna situation varken faller under artikel 14 i nämnda direktiv eller under artikel 19 i stadgan.
24. Trots att formuleringen av den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen till EU-domstolen förvisso är en begäran om att denna ska uttala sig om förenligheten mellan en bestämmelse i nationell lagstiftning och unionsrätten, vilket inte faller inom dess behörighet inom ramen för förfarandet med förhandsavgörande, framgår det av fast rättspraxis att EU-domstolen i en sådan situation ska tillhandahålla den hänskjutande domstolen en sådan tolkning av unionsrätten som gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra om en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten.(3)
25. Det finns dessutom skäl att notera att den hänskjutande domstolen med sin fråga främst önskar få klarhet i om situationen för klaganden i det nationella målet ligger inom tillämpningsområdet för artikel 14 i direktiv 2008/115 eller inte. Den belgiska regeringens argument att denna bestämmelse inte är tillämplig och, rent allmänt, inte omfattas av unionsrätten är sålunda direkt kopplat till svaret på sakfrågan och kan därmed inte medföra att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.(4)
26. För det andra bör det noteras att den belgiska regeringen i sitt yttrande har angett att ett uppehållstillstånd för ett år med möjlighet till förlängning till slut beviljades LM och dennes dotter den 17 maj 2019, men att detta inte påverkar regeringens bedömning av huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.
27. Enligt fast rättspraxis framgår det av såväl ordalydelsen som av systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen, och att den nationella domstolen inom ramen för det målet kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas. Det ankommer således på domstolen att kontrollera, även ex officio, huruvida det nationella målet fortfarande pågår.(5)
28. Det är i förevarande mål av vikt att framhålla att begäran om förhandsavgörande kommer från en domstol med behörighet att pröva socialrättsliga frågor som ska pröva ett överklagande av CPAS beslut att dra in det sociala stödet för klaganden i det nationella målet från och med den 11 april 2017, den dag då hans dotter uppnådde myndig ålder. Ingenting i de handlingar som lagts fram för domstolen föranleder att regleringen av LM:s och dennes dotters vistelse fick verkan före den 17 maj 2019, den dag då uppehållstillstånd utfärdades till dessa och åtföljdes av ett retroaktivt erkännande av LM:s sociala rättigheter från den 11 april 2017, vilket konkretiserades genom utbetalning av bidrag för perioden mellan dessa datum.
29. Det kan således anses att det fortfarande finns ett föremål för tvisten i det nationella målet, i detta fall erkännandet av LM:s ställning som stödmottagare från den 11 april 2017, vilket det begärs att den hänskjutande domstolen ska uttala sig om, samt att ett svar från domstolen på den ställda frågan är till gagn för en lösning av tvisten.(6) Begäran om förhandsavgörande ska därför besvaras.
30. För det tredje har den hänskjutande domstolen i samma beslut ställt tolkningsfrågor till EU-domstolen men även till Belgiens författningsdomstol för en bedömning av om den belgiska lagstiftning som berörs i det nationella målet är förenlig med Belgiens konstitution, varvid frågan till den nationella domstolen enligt vad som anges i beslutet om hänskjutande är den viktigaste. Det framgår sålunda att ett erkännande av att den berörda lagstiftningen är förenlig med konstitutionen kan frånta förevarande mål dess föremål. Det kan konstateras att det i detta skede inte har fattats något beslut av Belgiens författningsdomstol.
B. Tolkningsfrågan
31. En första genomgång av den tolkningsfråga som har ställts domstolen visar att den hänskjutande domstolen vill veta om en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten med avseende på förutsättningarna för att en tredjelandsmedborgare ska kunna åtnjuta de garantier i avvaktan på återvändande som denne tillerkänns genom unionsrätten, i detta fall artikel 14 i direktiv 2008/115, samt, närmare bestämt, om bestämmelsen är förenlig med åtagandet att tillgodose tredjelandsmedborgarens grundläggande existensvillkor medan den talan denne väckt i sitt eget namn och som företrädare för sitt barn som ännu är underårigt mot ett beslut i vilket de beordras att lämna en medlemsstats territorium är föremål för prövning.
32. Fastställandet av den exakta räckvidden av begäran om förhandsavgörande, vilken är relativt komplex till sin formulering, gör det emellertid nödvändigt att beakta samtliga bestämmelser i unionsrätten som åsyftas i denna, nämligen artiklarna 5, 13 och 14 i direktiv 2008/115 och artiklarna 7, 12, 19 och 47 i stadgan, samt EU-domstolens dom av den 18 december 2014, Abdida, (C‑562/13, EU:C:2014:2453), vilken också anförts.
33. I nämnda dom har EU-domstolen slagit fast dels att suspensiv verkan ska tillerkännas det av en tredjelandsmedborgare anlitade rättsmedlet mot ett beslut om återvändande, vars verkställighet kan utsätta denne för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, dels att nämnda person ska omfattas av ett åtagande att tillgodose dennes grundläggande existensvillkor under den tid då avlägsnandet uppskjuts på grund av att detta rättsmedel har anlitats.
34. Det framstår sålunda som att den problematik som gäller de garantier i avvaktan på återvändande som anges i artikel 14 i direktiv 2008/115 är oupplösligt förenad med den som gäller rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslutet om återvändande i artikel 13 i samma direktiv, varvid kopplingen utgörs av vad som anges i artikel 9.1 b i det direktivet, enligt vilken medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet så länge som verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp enligt artikel 13.2 i samma direktiv.
35. Svaret på den fråga som ställts till EU-domstolen medför därför att det på förhand måste fastställas om den talan som väckts av föräldern till ett allvarligt sjukt barn mot ett beslut om återvändande, vars verkställighet kan utsätta detta barn för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, ska ges en suspensiv verkan om det fastställs att det är nödvändigt att föräldern vistas tillsammans med sitt barn.(7)
1. Erkännande av suspensiv verkan för talan som väcks mot beslut om återvändande av en förälder till ett allvarligt sjukt barn
36. Före prövningen av de möjliga rättsliga grunderna för erkännandet av nämnda verkan ska den belgiska regeringens yttrande avseende denna fråga bedömas.
a) Den belgiska regeringens yttrande
37. Av en ordagrann tolkning av den belgiska regeringens yttrande framgår en önskan om att etablera full överensstämmelse mellan den nationella lagstiftningen och unionsrätten.
38. Det hävdas å ena sidan att artikel 57.2 i lagen av den 8 juli 1976, så som denna tolkats av Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen), inte strider mot syftena med direktiv 2008/115 eftersom Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) har angett att den särskilda familjesituationen för ett underårigt eller myndigt barn ska beaktas vid beviljande av socialt stöd till den berörda personen.
39. Å andra sidan påpekas det att de nationella förfarandena ska säkerställa ett effektivt rättsmedel i enlighet med unionsrätten, vilket Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen) fastställde i en dom av den 18 juli 2019, bland annat eftersom ett ytterst brådskande rättsmedel med suspensiv verkan hade inletts vid Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen) mot åtgärder för avvisning genom avlägsnande.
40. Denna argumentering från den belgiska regeringens sida påkallar följande kommentarer.
41. Jag noterar för det första att det av yttrandet från den belgiska regeringen tydligt framgår att en förälder till ett underårigt eller myndigt barn, vilken vistas olagligt i en medlemsstat inte i enlighet med nationell lagstiftning för egen del kan kräva något socialt stöd utom i fråga om akutsjukvård. Det är emellertid just i fråga om en sådan lagstiftnings förenlighet med unionsrätten som EU-domstolen av den hänskjutande domstolen tillfrågas om situationen för en förälder till ett allvarligt sjukt barn som har väckt talan för sig själv och för sitt barn mot de beslut om återvändande som gäller dem.
42. Vad sedan gäller hänvisningarna till de beslut som fattats av Belgiens författningsdomstol följer av fast rättspraxis att artikel 267 FEUF ger de nationella domstolarna en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen om den bedömer att det i ett mål som pågår inför den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen eller giltigheten av unionsrätten för att den ska kunna döma i målet. EU-domstolen har slagit fast att en nationell bestämmelse enligt vilken domstolar som inte dömer i sista instans är bundna av en högre instans rättsliga bedömning inte hindrar dessa från att ställa frågor till unionsdomstolen om tolkningen av de delar av unionsrätten som berörs av sådana rättsliga bedömningar. EU-domstolen har slagit fast att det måste stå en domstol som inte dömer i sista instans, såsom den hänskjutande domstolen, fritt att till EU-domstolen ställa frågor om den anser att ett avgörande i enlighet med en högre instans rättsliga bedömning skulle komma att strida mot unionsrätten.(8)
43. Enligt EU-domstolens fasta praxis ankommer det slutligen inte på EU-domstolen att inom ramen för ett mål om förhandsavgörande tolka den nationella lagstiftningen för att i förevarande fall exakt fastställa vad den belgiska processrätten innebär med avseende på de rättsmedel som anlitats av migranter i avvaktan på avlägsnande.
44. Det bör framhållas att förfarandet med förhandsavgörande i artikel 267 FEUF, enligt fast rättspraxis grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, och den senare är endast behörig att tolka eller pröva giltigheten av sådana unionsrättsakter som anges i denna artikel. Det tillkommer inte EU-domstolen att i det sammanhanget bedöma tolkningen av bestämmelser i nationell rätt eller att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av denna är korrekt.(9)
45. Det ankommer uteslutande på den nationella domstol vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse, eftersom de presumeras vara relevanta.(10)
46. För det andra kan det ur den belgiska regeringens yttrande härledas en argumentation gällande räckvidden av tillämpningen i tiden (rationae temporis) av artikel 13 i direktiv 2008/115.
47. Den belgiska regeringen hävdar sålunda(11) att det av domen av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453), följer att effektiviteten i rättsmedlet ska säkerställas vid tidpunkten för avlägsnandet, det vill säga vid verkställigheten av beslutet om återvändande, och påpekar att LM inte har varit föremål för någon tvångsåtgärd vad gäller beslutet om att han måste återvända. Detta synsätt skulle medföra att tillämpningen av principen om ett effektivt domstolsskydd vid antagandet av beslutet om återvändande skjuts upp till den tidpunkt då avlägsnande är omedelbart förestående och därmed att tillämpningen av de garantier i avvaktan på återvändande som anges i artikel 14 i direktiv 2008/115 skjuts upp till efter det att beslutet om återvändande har angripits.
48. Denna argumentation kan inte godtas eftersom den utgår från en felaktig tolkning av domen av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453) och av den ordning som inrättas genom direktiv 2008/115 i syfte att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande med fullständig respekt för berörda personers mänskliga rättigheter och värdighet. Det kan konstateras att den belgiska regeringen har inskränkt sig till att framhäva ordet ”verkställighet” i domslutet och att den därigenom har underlåtit att ta fasta på det resonemang som domstolen förde, vilket ledde fram till den lösning som angavs i domslutet och till de förtydliganden som tillkommit i efterhand.
49. Den fråga som förelagts domstolen gällde särskilt tolkningen av artikel 13 i direktiv 2008/115 jämförd med artikel 47 i stadgan i syfte att fastställa ”egenskaperna hos det rättsmedel som kan anlitas mot ett beslut om återvändande” i den mening som avses i artikel 3.4 i detta direktiv, det vill säga ett administrativt beslut enligt vilket den berörda migrantens vistelse är olaglig och som fastställer en skyldighet att återvända, likadant som det som tillställdes LM den 8 februari 2016. Domstolen förklarade följande: ”För att ett rättsmedel mot ett beslut om återvändande” vars verkställighet kan medföra att den berörda tredjelandsmedborgaren utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras ska anses effektivt krävs under dessa omständigheter att tredjelandsmedborgaren har tillgång till ett rättsmedel med suspensiv verkan, så att det säkerställs att ”beslutet om återvändande” inte verkställs innan en behörig myndighet har haft möjlighet att pröva en invändning angående ett åsidosättande av artikel 5 i direktiv 2008/115, i förening med artikel 19.2 i stadgan(12).
50. Domstolen har förtydligat sin praxis genom att i domen i målet Gnandi(13) upprepa skyldigheten att under vissa förutsättningar tillhandahålla ett rättsmedel med suspensiv verkan mot ett beslut om återvändande men också genom att tillägga att detta gäller ”i än högre grad när det är fråga om ett eventuellt beslut om avlägsnande i den mening som avses i artikel 8.3 i direktiv 2008/115”. Det framgår av motiveringen till denna dom att antagandet av ett beslut om avlägsnande betraktas som en vansklig situation som uppkommit i förlängningen av en process, vilken kan föranleda en suspensiv verkan för den berörda tredjelandsmedborgarens överklagande.
51. Detta synsätt förklaras genom att å ena sidan antagandet av ett beslut om avlägsnande i enlighet med ordalydelsen i artikel 8.3 i direktiv 2008/115 är hypotetiskt till sin beskaffenhet, till skillnad från det beslut om återvändande som anges i artikel 6.1 i samma direktiv, och å andra sidan genom att sistnämna beslut med hänsyn till sin juridiska karaktär enligt artikel 3.4 i direktivet som sådant kan medföra att den berörda tredjelandsmedborgaren avlägsnas. Genom artikel 13.1 i direktiv 2008/115 ges denne rätt till ett effektivt rättsmedel för att överklaga beslut i samband med återvändandet vilka i artikel 12.1 detta direktiv betecknas som beslut om återvändande och ”eventuella” beslut om inreseförbud och beslut om avlägsnande.
52. Det är av vikt att understryka att säkerställandet av effektiviteten i rättsmedlet enligt ovannämnda artikel 13 jämförd med artikel 47 i stadgan av naturliga skäl innebär att det för att bestrida lagenligheten av ett beslut också har antagits ett beslut som kan läggas fram vid en domstol. Det framgår emellertid av artiklarna 6, 8, 12.1 och 13.1 i direktiv 2008/115, jämförda med varandra, att detta beslut endast kan vara beslutet om återvändande.
53. Det framgår härav att den belgiska regeringens argumentation, enligt vilken ett rättsmedel med suspensiv verkan i enlighet med unionsrätten först kan erbjudas när avlägsnandet är nära förestående och inte från det att beslutet om återvändande har fattats åsidosätter den allmänna systematiken i direktiv 2008/115 och därför bör avvisas.
b) Tillämpliga bestämmelser
54. Även om den hänskjutande domstolen uppmanar EU-domstolen att beakta rätten till skydd för familjelivet i enlighet med artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), bör det påpekas att kommissionen åberopar en helt annan rättslig grund för att den talan som väckts av klaganden i det nationella målet ska ha suspensiv verkan.
55. Kommissionen föreslår i sak att man ska tillämpa ett resonemang som är analogt med domstolens praxis i fråga om beviljande av härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare i unionen grundat på artiklarna 20 och 21 FEUF, och detta i syfte att inte frånta uppehållsrätten för ett underårigt barn som är unionsmedborgare dess ändamålsenliga verkan i händelse av avlägsnande av nämnda tredjelandsmedborgare, som är förälder till barnet. Det finns därför skäl att i överensstämmelse med domen av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453) ge suspensiv verkan åt den talan som väckts av klaganden i det nationella målet i syfte att inte upphäva en ändamålsenlig verkan av det uppskjutande av verkställigheten av beslutet om återvändande som hans dotter beviljats.
56. Domstolen ansåg nämligen att en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare ska tillerkännas uppehållsrätt eftersom unionsmedborgarskapet annars skulle förlora sin ändamålsenliga verkan, om unionsmedborgaren till följd av den nekade uppehållsrätten i praktiken skulle bli tvungen att lämna unionen i dess helhet och därmed berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet. Domstolen har tydligt angett att syftet med och skälen till nämnda härledda rättigheter, vilka inte är dessa personers egna rättigheter, har sin grund i att det skulle undergräva bland annat unionsmedborgarens rätt till fri rörlighet att inte erkänna nämnda rättigheter.(14)
57. Det framgår sålunda att den rättspraxis som görs gällande av kommissionen ingår i ett helt annat juridiskt och faktiskt sammanhang, vilket kommissionen själv erkänner, än förevarande mål, där klaganden i det nationella målet och dennes dotter båda är tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och är föremål för ett beslut om återvändande, vilket förefaller utgöra hinder för en direkt tillämpning i analogi med denna rättspraxis.
58. Jag vill påpeka att begreppen skydd för familjeliv och barnets bästa explicit används av domstolen såsom parametrar för tolkningen av olika bestämmelser inom unionsrätten, vilket gäller både primärrätten och sekundärrätten, vilka kan motivera en härledd uppehållsrätt i unionen för en tredjelandsmedborgare eller säkerställa att rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i medlemsstaterna är effektiv.(15)
59. Domstolens särskilda överväganden i fråga om artikel 7 i stadgan jämförd med artikel 24 i densamma kan däremot tillämpas i förevarande mål i syfte att fastställa den rättsliga grunden för erkännande av suspensiv verkan för den talan som väckts av klaganden i det nationella målet, som är far till ett allvarligt sjukt barn, mot beslutet att han måste återvända.
c) Fastställande av suspensiv verkan när det gäller skydd för familjelivet
60. Vad gäller beskaffenheten av det rättsmedel som ska finnas tillgängligt mot ett sådant beslut om återvändande som det nu aktuella, framgår det av artikel 13.1 i direktiv 2008/115, jämförd med artikel 12.1 i samma direktiv,(16) att en tredjelandsmedborgare ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av ett beslut om återvändande som meddelats mot honom eller henne.(17)
61. I artikel 13.2 i nämnda direktiv föreskrivs att den myndighet eller det organ som har befogenhet att pröva beslutet om återvändande tillfälligt kan skjuta upp verkställigheten av det överklagade beslutet om återvändande om inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen. Härav följer att direktivet inte innehåller något krav på att det rättsmedel som avses i artikel 13.1 i samma direktiv ska ha suspensiv verkan.(18)
62. Det är emellertid av vikt att understryka att bestämmelserna i direktiv 2008/115 ska, såsom framgår av skäl 2 i nämnda direktiv, tolkas med fullständig respekt för de berörda personernas mänskliga rättigheter och värdighet.(19)
63. Beskaffenheten av det rättsmedel som anges i artikel 13.1 i direktiv 2008/115 ska således fastställas i enlighet med dels artikel 47 i stadgan, som är en bekräftelse av principen om ett effektivt domstolsskydd och enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel, dels artikel 7 i stadgan, där rätten till skydd för familjelivet fastställs.(20)
64. Artikel 7 i stadgan bör tolkas mot bakgrund av den skyldighet att beakta barnets bästa som fastställs i artikel 24.2 i stadgan och med beaktande av barnets grundläggande rätt till det skydd och den omvårdnad som krävs för dess välfärd liksom till rätten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med sina föräldrar, vilket obestridligen sammanfaller med barnets bästa.(21) Kravet på en tolkning av direktiv 2008/115 mot bakgrund av artiklarna 7 och 24 i stadgan uppkommer dessutom genom själva ordalydelsen i artikel 5 a och 5 b i nämnda direktiv, genom vilken medlemsstaterna åläggs att ta vederbörlig hänsyn till barnets bästa och familjelivet när de genomför direktivet.(22)
65. Såsom följer av förklaringarna avseende stadgan(23) ska, i enlighet med artikel 52.3 i denna, de rättigheter som föreskrivs i artikel 7 i densamma ha samma innebörd och räckvidd som de rättigheter som garanteras i artikel 8 Europakonventionen, så som denna tolkats inom Europadomstolens rättspraxis.(24)
66. Den belgiska regeringen gör i sitt yttrande gällande att Europadomstolen, som hade att pröva huruvida det undantag som anges för rättsmedel mot beslut om utvisning i Franska Guyana (region och franskt utomeuropeiskt departement) var förenligt med artikel 13 jämförd med artikel 8 i Europakonventionen, i domen i målet De Souza Ribeiro mot Frankrike(25) förklarat att ”effektiviteten i rättsmedlet i fråga om avlägsnanden av utländska medborgare vilka överklagas på grundval av en påstådd kränkning av privatlivet och familjelivet kräver inte att de berörda personerna har tillgång till ett rättsmedel med suspensiv verkan”. Vid en påstådd kränkning av privatlivet och familjelivet kräver således inte effektivitetskriteriet att de berörda personerna har tillgång till ett rättsmedel med suspensiv verkan, i motsats till avlägsnanden som överklagas på grundval av en risk för en omänsklig eller förnedrande behandling som strider mot artikel 3 i Europakonventionen.(26).
67. Denna enda hänvisning till den aktuella domen från Europadomstolen ger inte rättvisa åt variationerna inom Europadomstolens praxis vad gäller invandring i kombination med skydd för familjelivet.(27) Det kan dessutom konstateras att omständigheterna i det mål som gett upphov till nämnda dom skiljer sig påtagligt från förhållandena i förevarande begäran om förhandsavgörande, vilket fråntar denna hänvisning till rättspraxis dess relevans. Det berörda målet gällde nämligen en person som var myndig vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om interimistiska åtgärder – uppskjutande av verkställigheten av avlägsnandet och vilandeförklaring av huvudmålet, vilken bodde tillsammans med sin familj i Franska Guyana och som upprätthöll förbindelser med dess medlemmar som inte visade på några särskilda förhållanden utöver de normala känslomässiga banden. Den berörda personen kunde återvända till Franska Guyana en viss tid efter det att han utvisats och dessutom erhålla uppehållstillstånd.
68. Det är av vikt att understryka att den rättsliga problematik som tas upp genom förevarande begäran om förhandsavgörande gäller möjligheten att fastställa att en talan mot ett beslut om återvändande i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2008/115, har suspensiv verkan, vilket enligt min åsikt innebär att familjesituationen för klaganden i det nationella målet liksom en eventuell kränkning av rätten till skydd för familjelivet bör bedömas utifrån den tidpunkt då denne väckte talan.
69. Av beslutet om hänskjutande framgår att klaganden i det nationella målet den 25 mars 2016 för sig själv och i egenskap av rättslig företrädare för sin underåriga dotter, som då var 17 år, väckte talan mot beslutet om avslag på ansökan om uppehållstillstånd, åtföljt av ett beslut om utvisning,(28) varvid de båda var bosatta i Belgien sedan den 8 april 2012 och sedan dess hade gemensamt hushåll. Denna situation visar obestridligen på förekomsten av ”familjeliv”, såsom krävs av Europadomstolen i dess praxis i fråga om artikel 8 i Europakonventionen, varvid den har påpekat att begreppet familjeliv kan innefatta förhållandet mellan ett barn som fötts inom eller utom äktenskapet och dess far, oberoende av om modern ingår i hushållet eller ej, och att det skydd som garanteras genom denna bestämmelse omfattar samtliga familjemedlemmar.(29)
70. I de mål som gäller familjeliv i kombination med invandring, och särskilt frågan om utvisning av utländska medborgare, inbegripet sådana som vistas olagligt i en medlemsstat, avväger Europadomstolen de olika intressena, det vill säga de berörda personernas personliga intresse av ett familjeliv i ett visst land och det allmänintresse som företräds av staten, i detta fall immigrationskontroll. De faktorer som har beaktats är om det verkligen föreligger hinder för familjelivet, omfattningen av den anknytning som personerna har i den berörda staten, huruvida det föreligger oövervinnerliga hinder för att familjen ska kunna leva i den berörda utländska medborgarens ursprungsland och huruvida det bedömts att det finns faktorer rörande migrationsfrågor eller allmän ordning som väger över till förmån för utvisning.(30)
71. Vad avser barn finner Europadomstolen att deras bästa måste beaktas. Europadomstolen framhåller på denna punkt att det råder bred enighet om att barnets bästa ska ha företräde vid alla beslut som berör dem, och särskilt inom internationell rätt. Detta intresse är förvisso inte ensamt avgörande men det måste garanterat tillmätas stor vikt. Europadomstolen fäster i mål som gäller familjeåterförening särskild vikt vid de berörda underårigas situation, och särskilt vid deras ålder och deras situation i det eller de berörda länderna samt vid graden av beroende av sina föräldrar.(31)
72. Jag noterar härvid att samma begrepp, det vill säga beroendeförhållande, används av EU-domstolen för att motivera en härledd uppehållsrätt i unionen för en tredjelandsmedborgare, om en sådan rätt i enlighet med artikel 20 FEUF är möjlig genom en familjemedlem som är unionsmedborgare. EU-domstolen anser nämligen att beslut att neka en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt endast kan medföra att unionsmedborgarskapet förlorar sin ändamålsenliga verkan om det föreligger ett beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och den unionsmedborgare som är dess familjemedlem och detta beroendeförhållande leder till att unionsmedborgaren blir tvungen att följa med tredjelandsmedborgaren och lämna unionen i dess helhet.(32)
73. De behöriga myndigheterna bör vid denna bedömning ta hänsyn till rätten till skydd för familjelivet, såsom den anges i artikel 7 i stadgan, varvid denna artikel bör tolkas jämförd med den skyldighet att beakta barnets bästa som fastställs i artikel 24.2 i densamma. Fastställandet av ett beroendeförhållande bör, med hänsyn till barnets bästa, göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan i dess känslomässiga band till både den förälder som är unionsmedborgare och den förälder som är tredjelandsmedborgare samt den risk som en separation från den sistnämnda föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande. Att en förälder som är tredjelandsmedborgare bor tillsammans med ett underårigt barn som är unionsmedborgare är sålunda en av de relevanta faktorer som bör beaktas för att fastställa om det föreligger ett beroendeförhållande mellan dem, utan att detta är ett nödvändigt villkor.(33)
74. Som redan angetts kan dessa överväganden tillämpas inom ramen för en eventuell kränkning av rätten till skydd för familjelivet, bedömd tillsammans med barnets bästa, för en tredjelandsmedborgare som är förälder till ett allvarligt sjukt barn, om denne skulle avlägsnas.
75. I detta fall förefaller det av de handlingar som framlagts för domstolen framgå ett faktiskt beroendeförhållande mellan klaganden i det nationella målet och dennes dotter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
76. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att LM:s dotter lider av allvarlig sicklecellanemi, ett allvarligt patologiskt tillstånd som när som helst kan leda till en smärtsam kris, vid vilken komplikationer med en eventuellt dödlig utgång kan uppstå, vilken redan nödvändiggjort flera sjukhusvistelser för LM:s dotter under kritiska tillstånd, och att hon även drabbats av en stor kyfos vilken kräver ett kirurgiskt ingrepp för att förhindra förlamning. Detta förhållande föranledde klaganden i det nationella målet att lämna Kongo tillsammans med sin dotter och att den 20 augusti 2012 till de behöriga belgiska myndigheterna inge en ansökan om uppehållstillstånd grundad på dotterns hälsotillstånd.
77. Eftersom familjeenheten endast utgörs av klaganden och dennes dotter utgjorde klagandens fysiska närvaro, när talan väcktes och den är fortsatt nödvändig för att han ska kunna följa med henne under hennes olika sjukhusvistelser och för att övervaka den medicinska behandlingen samt för att ge känslomässigt stöd i syfte att mentalt bistå sin dotter med att ta sig igenom de olika prövningar hon utstår till följd av sina sjukdomar. Det är av vikt att understryka att läkarkåren tydligt har angett att dottern till klaganden i det nationella målet ”behöver åtföljas av en förälder som stadigvarande sammanlever med henne på grund av hennes hälsotillstånd (återkommande sicklecellanemikriser)”.
78. Därför kan avlägsnandet av den berörde tredjelandsmedborgaren, vilken är far till ett allvarligt sjukt barn och berättigad till suspensiv verkan av den talan som väckts mot beslutet om återvändande, vars verkställighet kan utsätta barnet för en allvarlig risk för att dess hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, på allvarligt och obotligt sätt kränka det skydd för familjelivet som fastställs i artikel 7 i stadgan jämförd med den skyldighet att beakta barnets bästa som fastställs i artikel 24.2 i densamma. Ett påtvingat återvändande till Kongo för LM skulle innebära att hans dotter som lider av allvarliga sjukdomar berövas faderns närvaro vid sin sida, vilken av läkarkåren betraktas som nödvändig och utan vilken ett barns grundläggande rättighet till det skydd och den omvårdnad som krävs för dess välfärd samt till rätten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med sina föräldrar, så som det anges i artikel 24.1 och 24.3, inte beaktas.
79. Effektiviteten i det rättsmedel som anlitas mot ett beslut om återvändande, vars verkställighet kan ge upphov till den situation som angetts ovan, kräver därför under dessa omständigheter att tredjelandsmedborgaren har tillgång till ett rättsmedel med suspensiv verkan för att säkerställa att beslutet om återvändande inte verkställs innan en invändning gällande åsidosättande av artikel 5 i direktiv 2008/115 jämförd med artiklarna 7 och 24 i stadgan har kunnat prövas av en behörig myndighet.(34) Detta gäller i än högre grad när det är fråga om ett eventuellt beslut om avlägsnande i den mening som avses i artikel 8.3 i nyssnämnda direktiv.(35)
80. Jag finner att en motsatt tolkning skulle medföra ett åsidosättande av de grundläggande rättigheter som anges i nämnda bestämmelser i stadgan, vilken enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga status som fördragen, och vars iakttagande ska säkerställas av domstolen. Det bör framhållas att det åligger medlemsstaterna att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med unionsrätten utan att också se till att de inte grundar sig på en tolkning av en sekundärrättslig bestämmelse som strider mot de grundläggande rättigheter som skyddas genom unionens rättsordning.(36)
81. Jag finner dessutom att samma slutsats skulle bli resultatet om det beaktas att klagandens dotter den 11 april 2017 blev myndig och om en analys görs med utgångspunkt i att det finns ett familjeförhållande mellan en förälder och ett vuxet barn,
82. Vad gäller Europadomstolens praxis i fråga om invandring bör det påpekas att denna domstol i ett antal mål som rör yngre vuxna som ännu inte bildat egen familj konstaterat att deras band till sina föräldrar och andra nära familjemedlemmar också kan betraktas som ett ”familjeliv”.(37) Europadomstolen har förklarat att ett ”familjeliv” mellan föräldrar och vuxna barn endast föreligger om andra kompletterande faktorer kan påvisa ett annat beroendeförhållande än de normala känslomässiga banden.(38)
83. Inom den redan nämnda bedömningen av om det föreligger en stadigvarande relation såsom villkor för erkännandet av en härledd uppehållsrätt i enlighet med artikel 20 FEUF till förmån för tredjelandsmedborgare gör domstolen också åtskillnad mellan barn och vuxna, varvid de senare i princip är i stånd att leva sitt liv oberoende av sina familjemedlemmar. Följaktligen finner EU-domstolen att ett erkännande av ett beroendeförhållande, mellan två vuxna som är familjemedlemmar, som skapar en sådan rättighet endast är tänkbart i undantagsfall där den berörda personen med beaktande av samtliga relevanta omständigheter inte under några förhållanden kan skiljas från den familjemedlem som denne är beroende av.(39)
84. Det framstår även här som om dessa överväganden kan tillämpas inom förevarande mål och att de handlingar som lagts fram för domstolen gör att det kan bedömas att det här föreligger ett undantagsfall. Konstaterandena i fråga om hälsotillståndet för dottern till klaganden i det nationella målet och nämnda konstaterandens inverkan på arten av förbindelse mellan dessa båda personer leder mig till slutsatsen att det föreligger ett familjeliv värt att skyddas, de berörda relationerna går till sin karaktär utöver de normala känslomässiga banden, samt ett beroendeförhållande som är sådant att det vuxna barnet avgjort inte kan skiljas från sin far som hon enligt läkarnas åsikt är beroende av.
2. Åtagande att tillgodose de grundläggande existensvillkoren för en förälder till ett allvarligt sjukt barn i avvaktan på avlägsnande
85. I syfte att undvika ett rättsligt vakuum för dessa personer föreslog kommissionen ursprungligen att det skulle fastställas en miniminivå i fråga om villkor för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna i avvaktan på avlägsnande och angav därvid ett antal villkor utöver akutsjukvård och de grundläggande existensvillkor som anges i rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna.(40)
86. Till följd av de betänkligheter som framfördes under lagstiftningsförfarandet avseende att denna hänvisning kunde uppfattas som en ”uppgradering” av situationen för migranter som olagligt vistas i medlemsstaterna och därmed sända en olämplig politisk signal hänvisas det i den slutliga lydelsen av direktiv 2008/115 inte till direktiv 2003/9. I artikel 14.1 i direktiv 2008/115 anges endast att ”[m]edlemsstaterna ska … säkerställa att … [vissa] principer beaktas så långt som möjligt” och i skäl 12 framhålls att migranternas grundläggande existensvillkor i avvaktan på ett avlägsnande ”bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning”.
87. Genom en dynamisk samtolkning av artiklarna 9 och 14 i direktiv 2008/115 med beaktande av den allmänna systematiken i detta direktiv tillerkände domstolen i domen i målet Abdida(41) först och främst artikel 9.1 b i direktivet en omfattande räckvidd och förklarade att verkställigheten av avlägsnandet skulle skjutas upp så länge som den suspensiva verkan enligt artikel 13.2 i samma direktiv gäller och fann att den första angivna bestämmelsen måste omfatta ”alla situationer” i vilka en medlemsstat är skyldig att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återvändande till följd av att ett rättsmedel anlitats mot nämnda beslut. Domstolen drog därefter slutsatsen att medlemsstaterna är ”skyldiga” att erbjuda en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom och som anlitat ett rättsmedel mot ett beslut om återvändande – vars verkställighet kan medföra att den berörda medborgaren utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras – de garantier i avvaktan på återvändandet som föreskrivs i artikel 14 i direktiv 2008/115.
88. Domstolen har angett att den berörda medlemsstaten i ovannämnda särskilda situationer, med tillämpning av artikel 14.1 b i direktiv 2008/115, är skyldig att i största möjliga utsträckning tillgodose de grundläggande behoven hos en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom i avvaktan på prövningen av den talan som denne väckt mot ett beslut om återvändande för det fall att han eller hon inte själv har medel för att tillgodose sina behov, eftersom motivet till denna skyldighet är att sörja för en faktisk verkan vad gäller tillhandahållande av akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar som föreskrivs i nämnda artikel.(42)
89. Det framgår sålunda att domstolen med ett deduktivt resonemang grundat på ordalydelsen i artiklarna 9 och 14 i direktiv 2008/115 fann att fastställandet av att rättsmedlet mot beslutet om återvändande hade suspensiv verkan med nödvändighet innebar att den berörda personen hade rätt till garantier avseende återvändande, eftersom åtagandet att tillgodose de grundläggande existensvillkoren var nödvändigt för att inte frånta den särskilda garantin rörande den berörda migrantens försämrade hälsotillstånd dess reella verkan.
90. En på förhand given suspensiv verkan åt den talan som väckts av klaganden i det nationella målet mot beslutet att han måste återvända förefaller därför med nödvändighet leda till slutsatsen att den berörda medlemsstaten i avvaktan på återvändande måste erbjuda vederbörande de garantier som införs genom artikel 14 i direktiv 2008/115.(43) Vad gäller den berörda medlemsstatens åtagande att i största möjliga utsträckning tillgodose LM:s grundläggande existensvillkor bör frågan ställas huruvida det resonemang som domstolen grundade sig på för att förelägga nämnda åtagande till förmån för en allvarligt sjuk person kan tillämpas i förhållande till den förälder som denne är beroende av.
91. Bland de principer som anges i artikel 14.1 i direktiv 2008/115 återfinns att de familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska hållas samlade och att utsatta personers särskilda behov ska beaktas, varvid jag finner att en faktisk tillämpning av dessa samtidigt ger upphov till ett krav på att de grundläggande existensvillkoren för klaganden i det nationella målet ska tillgodoses
92. Oberoende av att dottern till klaganden i det nationella målet den 11 april 2017 blev myndig förefaller det som om hennes särskilt allvarliga hälsotillstånd och hennes därmed sammanhängande beroendeförhållande till sin far kan motivera slutsatsen att både den princip att de familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska hållas samlade och hänsynen till att de särskilda behoven hos utsatta personer, en kategori som det allvarligt sjuka barnet tillhör, ska beaktas skulle kunna fråntas sin reella verkan om de inte åtföljs av ett åtagande att tillgodose klagandens grundläggande existensvillkor, så att denne kan skaffa sig mat, kläder och logi.(44)
93. Hur kan man egentligen i praktiken tänka sig att de familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska hållas samlade, och att de särskilda behoven hos ett barn som befinner sig i ett beroendeförhållande på grund av en allvarlig sjukdom ska beaktas, om den materiella situationen för en av de två enda medlemmarna av denna enhet, vilken dagligen ger nämnda person nödvändigt stöd, inte alls beaktas? Med andra ord utgör tillgodoseendet av de grundläggande behoven hos klaganden i det nationella målet ett slags förutsättning för en faktisk tillämpning av de garantier i avvaktan på återvändande som avses i artikel 14.1 a och d i direktiv 2008/115, som bör tolkas mot bakgrund av artikel 7 i stadgan.
94. Genom att direkt tillämpa samma resonemang som det som tillämpades i domen av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453), finns det vidare enligt min åsikt skäl att anse att säkerställandet av akutsjukvård och den nödvändiga behandlingen av sjukdomar, som anges i artikel 14.1 b i direktiv 2008/115, som den allvarligt sjuka dottern till klaganden i det nationella målet omfattas av under den tid då avlägsnandet skjuts upp till följd av att ett rättsmedel med suspensiv verkan anlitats mot beslutet om återvändande, skulle kunna fråntas sin reella verkan om det inte åtföljs av ett åtagande att tillgodose de grundläggande existensvillkoren för hennes far, en tredjelandsmedborgare som omfattas av samma uppskov med verkställigheten och vars närvaro vid sin dotters sida har bedömts vara nödvändig av medicinska skäl.(45)
95. Det är emellertid av vikt att understryka att domstolen i fråga om medlemsstaternas skyldighet att tillgodose de grundläggande existensvillkoren för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat i avvaktan på avlägsnande införde två modereringar i den nämnda domen.
96. Den första är att åtagandet förutsätter att den berörda migranten inte själv kan tillgodose sina behov,(46) vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att i förevarande fall kontrollera, varvid EU-domstolen dock kan ge vägledning angående vilka faktorer som bör beaktas vid en sådan granskning.
97. Den grundläggande frågan är självfallet huruvida vederbörande ännu har en inkomstkälla, på vilken ett nekande svar tycks framgå av beslutet om hänskjutande. Det står sålunda klart att klaganden i det nationella målet sedan den 11 april 2017 inte längre uppbär ett ekonomiskt socialt stöd motsvarande integrationsbidraget beräknat till den nivå som beviljas personer som lever tillsammans med ett underårigt underhållsberättigat barn och att det sociala stöd som beviljats vederbörande efter nämnda datum är begränsat till akutsjukvård.
98. Även möjligheten till tillträde för klaganden i det nationella målet till den reguljära arbetsmarknaden i Belgien bör undersökas. Trots att det i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt(47) förskrivs att medlemsstaterna ska förbjuda anställning av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt anges i punkt 3 i denna artikel att en ”[e]n medlemsstat får besluta att inte tillämpa förbudet i punkt 1 på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt vars återsändande har uppskjutits och som får arbeta i enlighet med nationell lagstiftning”.(48) Dessutom är inte frågan om tillgång för klaganden i det nationella målet till en anställning begränsad till den rättsliga dimensionen utan bör i det konkreta fallet bedömas med hänsyn till den berörda personens ställning som medhjälpare och till den tillgänglighet som denna situation kräver.
99. Den andra modereringen utgörs av domstolens uttryckliga anvisning om att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa under vilka former den berörda tredjelandsmedborgarens grundläggande existensvillkor ska tillgodoses.(49)
100. Detta förtydligande erinrar om medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning enligt direktiv 2008/115 beträffande migranters grundläggande existensvillkor i avvaktan på avlägsnande, åtminstone vad avser det sätt på vilket dessa existensvillkor kan tillgodoses. Jag finner att det av detta följer att slutsatsen att den berörda medlemsstaten i största möjliga utsträckning ska tillgodose de grundläggande existensvillkoren för klaganden i det nationella målet om denne inte själv kan sörja för sina egna behov inte med nödvändighet innebär att denne ska ges ett bidrag i form av kontanter så som har begärts vid den hänskjutande domstolen.
101. Jag noterar här att den belgiska regeringen i sitt yttrande gör gällande att dottern till klaganden i det nationella målet uppbär ett anpassat socialt stöd beräknat utifrån hennes förälders närvaro vid hennes sida. I beslutet om hänskjutande anges att den unga flickan sedan hon blivit myndig uppbär ett socialt stöd motsvarande stödet ”för ensamboende”, ökat med de familjeförmåner hon kan göra gällande på grund av sitt handikapp.
102. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om åtagandet att tillgodose de grundläggande existensvillkoren för klaganden i det nationella målet, som bor tillsammans med sin dotter, under dessa förhållanden faktiskt fullgörs och om så är fallet att sluta sig till att den belgiska lagstiftningen överensstämmer med unionsrätten.(50)
V. Förslag till avgörande
103. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska svara Cour du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien) på följande sätt:
Artiklarna 5 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförda med artiklarna 7, 24 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt artiklarna 9 och 14.1 b i samma direktiv, jämförda med artiklarna 7 och 24 i nämnda stadga ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning
– som inte ger suspensiv verkan åt ett rättsmedel som anlitats mot ett beslut om återvändande och/eller avlägsnande av en tredjelandsmedborgare som är förälder till ett barn som lider av en allvarlig sjukdom, i förhållande till vilket den talan som väckts mot nämnda beslut har suspensiv verkan i den mån detta rör barnet, och som skulle utsättas för en allvarlig risk för att dennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras om beslutet verkställs, eftersom det föreligger ett beroendeförhållande mellan föräldern och dennes underåriga eller myndiga barn, och
– i vilken det inte föreskrivs att de grundläggande existensvillkoren för denna tredjelandsmedborgare ska tillgodoses i den mån det är möjligt, för att effektivt säkerställa dels sammanhållningen av de familjemedlemmar som befinner sig på territoriet och beaktandet av utsatta personers särskilda behov, dels akutsjukvård och den nödvändiga behandlingen av sjukdomar som drabbat tredjelandsmedborgarens underåriga eller myndiga barn, under den tid då medlemsstaten till följd av att nämnda rättsmedel anlitats måste skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet av nämnda tredjelandsmedborgare, med förbehåll för möjligheten för nämnda tredjelandsmedborgare att själv sörja för sina behov.