DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 27 februari 2024 (*)
”Överklagande – Immateriella rättigheter – Gemenskapsformgivningar – Konventionen om patentsamarbete (PCT) – Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter – Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten – Artikel 4 – Förordning (EG) nr 6/2002 – Artikel 41 – Ansökan om ett formskydd – Rätt till prioritet – Åberopande av prioritet som grundar sig på en internationell ansökan som lämnats in enligt PCT – Frist – Tolkning i överensstämmelse med artikel 4 i Pariskonventionen – Gränser”
I mål C‑382/21 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 23 juni 2021,
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av D. Gája, D. Hanf, E. Markakis och V. Ruzek, samtliga i egenskap av ombud,
klagande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Němečková, J. Samnadda och G. von Rintelen, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient i andra instans,
i vilket den andra parten är:
The KaiKai Company Jaeger Wichmann GbR, München (Tyskland), företrätt av J. Hellmann-Cordner, Rechtsanwältin, biträdd av T. Lachmann och F. Steinbach, Patentanwälte,
klagande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, E. Regan och N. Piçarra samt domarna M. Ilešič, P.G. Xuereb, L.S. Rossi (referent), I. Jarukaitis, A. Kumin, N. Jääskinen, N. Wahl, I. Ziemele och J. Passer,
generaladvokat: T. Ćapeta,
justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 mars 2023,
och efter att den 13 juli 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 14 april 2021, The KaiKai Company Jaeger Wichmann/EUIPO (Gymnastik- och sportartiklar) (T‑579/19, EU:T:2021:186) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen det beslut som meddelades av EUIPO:s tredje överklagandenämnd den 13 juni 2019 (ärende R 573/2019–3).
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Pariskonventionen
2 Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten undertecknades i Paris den 20 mars 1883, reviderades senast i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrades den 28 september 1979 (United Nations Treaty Series, vol. 828, nr 11851, s. 305) (nedan kallad Pariskonventionen). Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen är parter i konventionen.
3 I artikel 1.1 och 1.2 i Pariskonventionen föreskrivs följande:
”1. De länder, på vilka denna konvention är tillämplig, bildar en union för industriellt rättsskydd.
2. Det industriella rättsskyddet har till föremål patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks‑ eller handelsmärken, servicemärken, firma samt ursprungsbeteckningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens.”
4 I artikel 4 i konventionen föreskrivs följande:
”A.
1. Den som i ett av [länderna i unionen för industriellt rättsskydd] i behörig ordning gjort ansökan om patent eller om skydd för nyttighetsmodell eller för industriellt mönster eller modell eller för fabriks- eller handelsmärke eller hans rättsinnehavare skall för ansökan i de övriga länderna äga en prioritetsrätt under tid, som här nedan bestämmes.
2. Varje ansökan, som enligt [den inhemska lagstiftningen i ett land i unionen för industriellt rättsskydd] eller bilaterala eller multilaterala avtal mellan flera [länder i unionen för industriellt rättsskydd] är likställd med en behörig nationell ansökan, erkännes kunna ge upphov till prioritetsrätt.
…
C.
1. Tiden för ovannämnda prioritetsrätt utgör i fråga om patent och nyttighetsmodeller tolv månader samt i fråga om industriella mönster och modeller ävensom fabriks- eller handelsmärken sex månader.
2. Dessa frister löper från tidpunkten för ingivande av den första ansökningen i unionsland; dagen för ingivandet medräknas ej i fristen.
…
4. Som första ansökan, vars ingivande är utgångspunkt för prioritetsfristen, skall anses en senare ansökan med samma ämne som en tidigare första ansökan enligt [punkt] 2 ovan, vilken ingivits i samma [land i unionen för industriellt rättsskydd], under förutsättning att denna tidigare ansökan vid tidpunkten för ingivandet av den senare ansökningen återkallats, övergivits eller avslagits utan att ha underkastats offentlig granskning och utan att ha kvarlämnat några rättigheter samt under förutsättning att den ännu icke tjänat som grund för anspråk på prioritetsrätt. Den tidigare ansökningen kan i sådant fall icke längre tjäna som grund för anspråk på prioritetsrätt.
…
E.
1. Då i ett land skydd sökes för industriellt mönster eller modell under åberopande av rätt till prioritet på grund av ansökan om skydd för nyttighetsmodell, skall prioritetstiden vara den som är bestämd för industriella mönster och modeller.
2. Vidare är det tillåtet att i ett land söka skydd för nyttighetsmodell med anspråk på prioritet, grundad på en ansökning om patent, och omvänt.
…”
5 I artikel 19 i Pariskonventionen föreskrivs följande:
”Det förutsätts att [länderna i unionen för industriellt rättsskydd] förbehåller sig rätt att separat träffa särskilda överenskommelser sinsemellan för skydd av den industriella äganderätten, i den mån sådana överenskommelser ej står i strid med bestämmelserna i denna konvention.”
6 I artikel 25.1 i konventionen föreskrivs följande:
”Varje land som tillträtt denna konvention förpliktar sig att, i överensstämmelse med sin författning, genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa konventionens tillämpning.”
TRIPs-avtalet
7 Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPs-avtalet) återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), vilket undertecknades i Marrakech den 15 april 1994 och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3). Parterna i TRIPs-avtalet är medlemmarna i WTO, däribland alla medlemsstater i unionen och unionen i sig.
8 I artikel 2.1 i avtalet, som ingår i del I i detta, föreskrivs följande:
”Beträffande delarna II, III och IV i detta avtal skall medlemmarna uppfylla artiklarna 1–12 och 19 i Pariskonventionen.”
9 Enligt artikel 25.1 i avtalet, som ingår i del II i detta, är WTO:s medlemmar skyldiga att tillhandahålla skydd för självständigt skapade mönster som är nya eller särpräglade.
10 Artikel 62 i samma avtal, som utgör del IV i detta, rör bland annat erhållande av immaterialrätter.
PCT
11 Konventionen om patentsamarbete upprättades i Washington den 19 juni 1970 och ändrades senast den 3 oktober 2001 (United Nations Treaty Series, vol. 1160, nr 18336, s. 231) (nedan kallad PCT). Samtliga medlemsstater i unionen är parter i PCT.
12 I artikel 1.2 i PCT föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i denna konvention får icke tolkas som innebärande inskränkning i de rättigheter som enligt [Pariskonventionen] tillkommer den som är medborgare i eller har hemvist i något av de länder som har tillträtt den konventionen.”
13 I artikel 2 i konventionen föreskrivs följande:
”I denna konvention och i tillämpningsföreskrifterna har följande uttryck nedan angivna betydelse om annat ej uttryckligen anges:
i) ’ansökan’: ansökan om skydd för en uppfinning; uttrycket ’ansökan’ omfattar ansökan om patent, uppfinnarcertifikat, certifikat för nyttighetsmodell, nyttighetsmodell, tilläggspatent, tilläggscertifikat, tillläggsuppfinnarcertifikat och tilläggscertifikat för nyttighetsmodell;
ii) ’patent’: med uttrycket avses – förutom patent – uppfinnarcertifikat, certifikat för nyttighetsmodell, nyttighetsmodell, tilläggspatent, tilläggscertifikat, tilläggsuppfinnarcertifikat och tilläggscertifikat för nyttighetsmodell;
…
vii) ’internationell ansökan’: ansökan som ingivits enligt denna konvention;
…”
Unionsrätt
14 I artikel 25.1 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1) föreskrivs följande:
”En gemenskapsformgivning får förklaras ogiltig endast om
…
g) formgivningen innebär en felaktig användning av något av det som förtecknas i artikel 6 ter i [Pariskonventionen], eller av märken, emblem och vapen som inte omfattas av nämnda artikel 6 ter och som är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat.”
15 I artikel 41.1 och 41.2 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Den som i vederbörlig ordning har lämnat in en ansökan om ett formskydd eller en nyttighetsmodell i eller med verkan för en stat som är part i Pariskonventionen eller i avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, eller dennes rättsinnehavare, skall vid inlämningen av en ansökan om en registrerad gemenskapsformgivning för samma formgivning eller nyttighetsmodell åtnjuta prioritet under sex månader från den dag då den första ansökningen lämnades in.
2. Varje ansökan som enligt den nationella lagstiftningen i den stat där den lämnades in eller enligt bilaterala eller multilaterala överenskommelser jämställs med en korrekt nationell ansökan skall anses som prioritetsgrundande.”
Bakgrund till tvisten
16 Bakgrunden till tvisten har beskrivits av tribunalen i punkterna 12–22 i den överklagade domen och kan, i de delar den är relevant i förevarande mål, sammanfattas enligt följande.
17 The KaiKai Company Jaeger Wichmann GbR (nedan kallat KaiKai) ingav den 24 oktober 2018 en gemensam ansökan om registrering av gemenskapsformgivning avseende tolv formgivningar (nedan kallad den aktuella registreringsansökan) till EUIPO. KaiKai gjorde därvid, beträffande samtliga dessa formgivningar, gällande en prioritet som grundade sig på den internationella ansökan PCT/EP2017/077469, som hade lämnats in den 26 oktober 2017 i enlighet med PCT till Europeiska patentverket (nedan kallad den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT).
18 EUIPO:s granskare informerade i skrivelse av den 31 oktober 2018 KaiKai om att den aktuella registreringsansökan hade beviljats i sin helhet, men att den begärda prioritetsrätten hade vägrats för samtliga aktuella formgivningar, eftersom den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT hade lämnats in mer än sex månader före den aktuella registreringsansökan.
19 Då KaiKai vidhöll sitt anspråk på prioritet och begärde ett överklagbart beslut, avslog granskaren genom beslut av den 16 januari 2019 rätten till prioritet för samtliga aktuella formgivningar (nedan kallat granskarens beslut).
20 Till stöd för beslutet angav granskaren att även om en internationell ansökan som lämnats in enligt PCT i princip kunde utgöra grund för en prioritet enligt artikel 41.1 i förordning nr 6/2002, eftersom den breda definitionen av begreppet ”patent” i artikel 2 i PCT även omfattade de nyttighetsmodeller som avses i artikel 41.1, så gällde en frist på sex månader även för åberopandet av en sådan prioritet, vilken i det aktuella fallet inte hade iakttagits.
21 Den 14 mars 2019 överklagade KaiKai granskarens beslut till EUIPO.
22 Genom beslut av den 13 juni 2019 (nedan kallat det omtvistade beslutet) avslog EUIPO:s tredje överklagandenämnd KaiKais överklagande. Överklagandenämnden ansåg i huvudsak att granskaren hade gjort en korrekt tillämpning av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002, vilken troget återspeglade bestämmelserna i Pariskonventionen.
23 Följaktligen ansåg överklagandenämnden att KaiKai endast kunde åberopa prioritet, på grundval av den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT, inom sex månader från den dag då denna ansökan lämnades in, det vill säga fram till den 26 april 2018.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
24 Genom överklagande som inkom till tribunalen den 20 augusti 2019 överklagade KaiKai det omtvistade beslutet och yrkade
– i första hand, genom sitt första, tredje och fjärde yrkande, att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och att EUIPO skulle förpliktas att ersätta kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden och tribunalen,
– genom sitt andra yrkande, att granskarens beslut skulle upphävas och att den åberopade prioriteten skulle erkännas, och
– i andra hand, genom sitt femte yrkande, att en muntlig förhandling skulle hållas.
25 Till stöd för sitt överklagande åberopade KaiKai två grunder. Den första grunden avsåg att EUIPO:s överklagandenämnd hade åsidosatt väsentliga formföreskrifter. Den andra grunden avsåg att överklagandenämnden hade gjort en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002.
26 Genom den överklagade domen avvisade tribunalen, i punkterna 25–33 i denna, KaiKais andra och femte yrkande. Därefter prövade tribunalen huruvida överklagandet kunde bifallas såvitt avsåg den andra grunden.
27 För det första underkände tribunalen, i punkterna 41–50 i den överklagade domen, den andra grundens första del, vilken avsåg felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet ”nyttighetsmodell” i den mening som avses i artikel 41.1 i förordning nr 6/2002.
28 Tribunalen konstaterade i punkt 44 i den överklagade domen att KaiKais argument var tvetydigt och inte medförde någon fördel för KaiKai. I punkterna 45–47 i den överklagade domen påpekade tribunalen att ”internationella patentansökningar” som lämnats in med stöd av PCT under alla omständigheter omfattar nyttighetsmodeller, eftersom det i den konventionen inte görs någon åtskillnad utifrån de olika rättigheter genom vilka de olika fördragsslutande staterna beviljar ett skydd för uppfinningar. Tribunalen fann således, i punkterna 49 och 50 i den överklagade domen, att även om lydelsen i artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 inte uttryckligen omfattar åberopande av en rätt till prioritet grundad på ett patent, så gjorde EUIPO:s överklagandenämnd inte någon felaktig rättstillämpning när den tolkade denna bestämmelse extensivt mot bakgrund av systematiken i PCT, så att den kunde anse att åberopandet av rätten till prioritet grundat på den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT omfattas av nämnda bestämmelse vad gäller frågan huruvida en rätt till prioritet kan grunda sig på en sådan ansökan.
29 För det andra biföll tribunalen, i punkterna 51–87 i den överklagade domen, överklagandet såvitt avsåg den andra grundens andra del. Den delgrunden avsåg att artikel 4 C punkt 1 i Pariskonventionen inte hade beaktats vid fastställandet av den frist inom vilken en sådan rätt till prioritet kan åberopas.
30 Tribunalen fann i detta sammanhang, i punkterna 56–66 i den överklagade domen, att eftersom artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 inte reglerar frågan om fristen för att åberopa prioritet från en ”internationell patentansökan” i samband med en senare ansökan om formgivning, och eftersom den bestämmelsen syftar till att göra förordningen förenlig med de skyldigheter som unionen har enligt Pariskonventionen, så ska artikel 4 i Pariskonventionen tillämpas för att fylla luckan i nämnda förordning. Tribunalen påpekade därefter, i punkterna 72 och 77–85 i den överklagade domen, att även om konventionen inte heller innehåller några uttryckliga bestämmelser avseende den prioritetstid som är tillämplig i ett sådant fall, följer det emellertid av den inneboende logiken i prioritetssystemet och förarbetena till nämnda konvention att det, i allmänhet, är den tidigare rättighetens karaktär som avgör en sådan prioritetstids varaktighet. Tribunalen drog härav, i punkt 86 i samma dom, slutsatsen att EUIPO:s överklagandenämnd hade gjort en felaktig rättstillämpning genom att anse att den frist som var tillämplig på KaiKais åberopande av prioritet från den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT var sex månader.
31 Tribunalen biföll följaktligen, utan att pröva den första grunden, i punkt 88 i den överklagade domen, överklagandet i den del det avsåg ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och ogiltigförklarade följaktligen det beslutet.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
32 Genom överklagande som inkom till domstolens kansli den 23 juni 2021 överklagade EUIPO den överklagade domen.
33 Genom handling som inkom samma dag ansökte EUIPO enligt artikel 170a.1 i domstolens rättegångsregler om att prövningstillstånd skulle meddelas i enlighet med artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.
34 Genom beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann (C‑382/21 P, EU:C:2021:1050), meddelade domstolen prövningstillstånd.
35 Genom beslut av domstolens ordförande den 8 april 2022 tilläts Europeiska kommissionen att intervenera i målet till stöd för EUIPO:s yrkanden.
36 EUIPO har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i dess helhet,
– ogilla, i dess helhet, överklagandet i första instans mot det omtvistade beslutet, och
– förplikta KaiKai att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för EUIPO i förevarande mål och i målet i första instans.
37 KaiKai har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta EUIPO att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för KaiKai i förevarande mål om överklagande, i målet i första instans och i överklagandeförfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd.
38 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i dess helhet,
– ogilla överklagandet i första instans i dess helhet, och
– förplikta KaiKai att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål.
Prövning av överklagandet
Parternas argument
39 EUIPO har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, avseende åsidosättande av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002. Denna grund består av tre delar.
40 EUIPO har genom den första delgrunden kritiserat tribunalen för att, i punkterna 56, 57 och 64–66 i den överklagade domen, felaktigt ha funnit att den omständigheten att det i den bestämmelsen inte föreskrivs att en tidigare patentansökan kan utgöra grund för prioritet för en senare ansökan om registrering av gemenskapsformgivning, och att den således inte fastställer den frist inom vilken en sådan prioritet kan åberopas, utgör en lucka i lagstiftningen.
41 En sådan tolkning strider nämligen enligt EUIPO uppenbart mot den otvetydiga ordalydelsen i nämnda bestämmelse. I den bestämmelsen fastställs uttryckligen både arten av de enda industriella rättigheter som kan ligga till grund för ett yrkande om prioritet, det vill säga tidigare formskydd eller nyttighetsmodell – och således inte patent – och längden på den frist inom vilken en sådan prioritet kan göras gällande, det vill säga sex månader från den dag då den tidigare ansökan lämnades in.
42 EUIPO har genom den andra delgrunden gjort gällande att tribunalen, genom att medge att det fanns en frist på tolv månader för att åberopa prioritet, i punkterna 75–86 i den överklagade domen inte endast har tolkat artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 konformt med artikel 4 i Pariskonventionen, utan har underlåtit att tillämpa artikel 41.1 för att i stället tillämpa artikel 4 i Pariskonventionen. Därigenom har tribunalen gett nämnda artikel 4 direkt effekt i unionens rättsordning.
43 Att erkänna att artikel 4 i Pariskonventionen har direkt effekt skulle strida mot den rättspraxis som följer av domen av den 25 oktober 2007, Develey/harmoniseringskontoret (C‑238/06 P, EU:C:2007:635, punkterna 37–44), enligt vilken såväl bestämmelserna i Pariskonventionen som bestämmelserna i TRIPs-avtalet, genom vilket unionen är bunden av den konventionen, inte har direkt effekt. Den omständigheten att Pariskonventionen inte har direkt effekt följer dessutom även av artikel 25 i den konvention, vilket analogt framgår av domen av den 15 mars 2012, SCF (C‑135/10, EU:C:2012:140, punkterna 47 och 48). Vidare anser EUIPO att den regel som tribunalen fastställde i den överklagade domen under alla omständigheter inte kan härledas ur ordalydelsen i artikel 4 i Pariskonventionen, vilket innebär att de krav på klarhet, precision och ovillkorlighet som uppställs i rättspraxis avseende folkrättens direkta tillämplighet i unionsrätten, bland annat i domen av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. (C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 45), inte är uppfyllda.
44 Kommissionen har likaledes påpekat att de begränsningar som fastställts i domstolens praxis avseende skyldigheten att tolka nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, vilken bland annat följer av domen av den 24 januari 2012, Dominguez (C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 25), även är tillämpliga på tribunalen när den tolkar artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 mot bakgrund av Pariskonventionen. Eftersom tribunalens tolkning skulle strida mot bestämmelsens klara ordalydelse, tillämpade tribunalen således i själva verket konventionen direkt, trots att den inte – inte ens genom TRIPs-avtalet – kan ha direkt effekt.
45 Kommissionen anser särskilt att domstolens praxis, som bland annat följer av domen av den 23 november 1999, Portugal/rådet (C‑149/96, EU:C:1999:574, punkt 49) och domen av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal (C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkterna 40 och 41), enligt vilken vissa bestämmelser i avtalet om upprättande av WTO och avtalen i bilagorna 1–4 till det avtalet (nedan kallade WTO-avtalen) undantagsvis är direkt tillämpliga, inte är tillämplig i förevarande fall. Eftersom artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till en viss bestämmelse i Pariskonventionen, kan unionslagstiftarens avsikt att ge artikel 4 i den konventionen direkt effekt inte härledas ur artikel 41.1. Detta framgår även av en jämförelse mellan nämnda bestämmelse och artikel 25.1 g i förordningen, vilken i motsats till artikel 41.1 visar på en sådan avsikt genom att konkret och uttryckligen hänvisa till artikel 6 ter i den konventionen.
46 EUIPO har genom den tredje delgrunden kritiserat tribunalen för att ha fyllt den påstådda juridiska luckan i artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 genom att göra en felaktig tolkning av artikel 2 i PCT och artikel 4 i Pariskonventionen.
47 EUIPO har närmare bestämt gjort gällande att tribunalen, genom att i punkterna 15, 18, 20, 22, 39, 40, 44–50, 56, 64, 66, 70, 72, 74, 79, 83, 84 och 86 i den överklagade domen använda uttrycket ”internationell patentansökan”, har missförstått begreppet ”internationell ansökan” i den mening som avses i artikel 2 i), ii) och vii) i PCT samt den omständigheten att, enligt artikel 4 E punkt 1 i Pariskonventionen och artikel 41.1 i förordning nr 6/2002, endast en tidigare ”internationell ansökan” om ”nyttighetsmodell”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, kan ge rätt till prioritet för en senare ansökan om registrering av ”gemenskapsformgivning”.
48 EUIPO har i detta avseende betonat att såväl granskarens beslut som det omtvistade beslutet i förevarande fall korrekt kvalificerat den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT som en ”internationell ansökan” om ”nyttighetsmodell” och inte som en ”internationell patentansökan”, såsom tribunalen felaktigt antog. EUIPO har i detta sammanhang anfört att i den mån orden ”internationell ansökan”, i den mening som avses i led vii) i nämnda artikel 2, inte uttryckligen utesluter skydd för en ”nyttighetsmodell” i den mening som avses i led i) i samma artikel, så omfattar det skydd som görs gällande genom en sådan ansökan, i likhet med den ansökan som ingetts av KaiKai, per automatik en nyttighetsmodell. Det är endast tack vare den omständigheten att den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT, i enlighet med den regeln, kvalificerades som en ”internationell ansökan” om ”nyttighetsmodell” som ansökan av den 26 oktober 2017 i princip kunde ligga till grund för en rätt till prioritet vad gäller ingivandet av en ansökan om registrering av gemenskapsformgivning.
49 EUIPO har gjort gällande att det bland annat följer av artikel 4 C punkterna 2 och 4 i Pariskonventionen att det som huvudregel endast är en senare ansökan som har ”samma ämne” som en tidigare ansökan som kan åtnjuta prioritet. Enligt nämnda regel ger således varje typ av industriell äganderätt rätt till prioritet endast för samma typ av industriell äganderätt, inom de frister som föreskrivs i artikel 4 C punkt 1 i den konventionen. Det är endast i undantagsfall som det i artikel 4 E punkt 1 i konventionen föreskrivs att en ansökan avseende en nyttighetsmodell kan ge rätt till prioritet för en senare ansökan som inte också avser en nyttighetsmodell, utan en formgivning, dock under förutsättning att det ”olikartade paret av ämnen” omfattar samma produkt och då endast inom en frist på sex månader. Det undantag som föreskrivs i nämnda artikel 4 E punkt 1 hänför sig således till huvudregeln avseende ”samma ämne” i artikel 4 C punkterna 2 och 4 och inte, såsom tribunalen felaktigt fann i punkterna 77–85 i den överklagade domen, till en påstådd huvudregel enligt vilken den tidigare rättighetens karaktär avgör vilken prioritetstid som är knuten till den.
50 Det följer således av huvudregeln avseende ”samma ämne” i artikel 4 C punkterna 2 och 4 i Pariskonventionen, jämförd med undantaget från den regeln i artikel 4 E punkt 1 i den konventionen, att endast två typer av industriell äganderätt, nämligen en tidigare formgivning och en tidigare nyttighetsmodell, med giltig verkan kan ge rätt till prioritet för en senare registrerad formgivning enligt nämnda konvention. Ett tidigare patent gör det följaktligen inte möjligt att fastställa en rätt till prioritet för en senare registrerad gemenskapsformgivning. Tribunalens slutsats att den frist som är tillämplig på ett yrkande om prioritet med anledning av en ansökan om patent för en senare formgivningsansökan är tolv månader, saknar således laglig grund i Pariskonventionen.
51 Till stöd för EUIPO:s argument har kommissionen gjort gällande att – såsom bland annat framgår av de tolkningshandlingar till Pariskonventionen som upprättats av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo), vilka trots att de inte är rättsligt bindande ändå kan åberopas vid unionsdomstolen för tolkning av den konventionen – de fördragsslutande parterna medvetet har beslutat att inte inkludera patent i undantaget i artikel 4 E i konventionen, eftersom det inte finns någon möjlighet till överlappning mellan patent och formgivningar. Kommissionen har gjort gällande att detta synsätt är förenligt med artikel 41.1 i förordning nr 6/2002, eftersom den artikeln medger en viss genomtränglighet mellan å ena sidan enbart nyttighetsmodeller och å andra sidan formgivningar, till följd av att båda två, såsom domstolen slog fast i domen av den 8 mars 2018, DOCERAM (C‑395/16, EU:C:2018:172, punkterna 24–29), kan skydda en viss produkts tekniska funktion.
52 KaiKai har genmält att artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 endast återger den specialregel som föreskrivs i artikel 4 E punkt 1 i Pariskonventionen, vilken endast är tillämplig på ett prioritetsyrkande som grundas på en nyttighetsmodell och inte har till syfte eller verkan att fastställa den frist som är tillämplig på ett prioritetsyrkande som grundar sig på en internationell patentansökan. Eftersom artikel 25 i konventionen inte tillåter unionslagstiftaren att begränsa sökandens rätt till prioritet, utgör avsaknaden av en bestämmelse som gör det möjligt att åberopa prioritet från en tidigare patentansökan en lucka i förordningen.
53 KaiKai har vidare gjort gällande att tribunalen, genom att fylla den luckan med hänvisning till Pariskonventionen, inte direkt tillämpade den konventionen och därmed underlät att tillämpa artikel 41.1 i nämnda förordning, utan tolkade den bestämmelsen mot bakgrund av Pariskonventionen, i enlighet med domstolens fasta praxis, vilken det bland annat erinrats om i domen av den 15 mars 2012, SCF (C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 51). Denna lucka utesluter således all oförenlighet med den rättspraxis från domstolen som det hänvisas till i punkt 43 ovan, enligt vilken konventionen inte har någon direkt effekt.
54 KaiKai har slutligen gjort gällande att en internationell ansökan som lämnats in enligt PCT utgör både en patentansökan och en ansökan om nyttighetsmodell. Båda ansökningarna är således identiska vad gäller ämnet, eftersom de båda beskriver en teknisk uppfinning. Härav följer att såväl prioritet från en ansökan om nyttighetsmodell som prioritet från en patentansökan skulle kunna åberopas vid ingivandet av en ansökan om registrering av gemenskapsformgivning. Den omständigheten att det i Pariskonventionen fastställs olika prioritetstider i dessa två fall beror således inte på skillnaden mellan de skyddade industriella äganderättsobjekten, utan på skillnaden mellan de registreringsförfaranden som är tillämpliga på dem.
55 KaiKai anser dessutom att den omständigheten att patent utesluts som grund för prioritet för gemenskapsformgivningar leder till en diskriminering av sökandena på grund av deras nationalitet. Även om det i vissa medlemsstater är möjligt att omvandla ett nationellt patent till en nationell nyttighetsmodell och därefter använda den som grund för prioritet för en formgivning, skulle sökanden i andra medlemsstater, såsom Belgien, Cypern och Nederländerna, i vars lagstiftning det inte föreskrivs något om någon nationell nyttighetsmodell, nämligen inte ha någon sådan möjlighet.
Domstolens bedömning
56 EUIPO har genom de tre delgrunderna, vilka ska prövas tillsammans, kritiserat tribunalen för att direkt ha tillämpat artikel 4 i Pariskonventionen och därvid underlåtit att tillämpa den klara och uttömmande bestämmelsen i artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 och ersätta den med en felaktig tolkning av nämnda artikel 4.
Pariskonventionens verkningar i unionens rättsordning
57 Såsom framgår av artikel 216.2 FEUF och domstolens fasta praxis är internationella avtal som ingås av unionen bindande för unionen och utgör en integrerad del av dess rättsordning från och med den tidpunkt då de träder i kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1974, Haegeman, 181/73, EU:C:1974:41, punkt 5, och dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkt 94).
58 Unionen kan dessutom överta medlemsstaternas internationella åtaganden när medlemsstaterna genom ett av de konstituerande unionsfördragen har överfört sina befogenheter avseende dessa åtaganden till unionen. Detta är fallet när unionen har fått exklusiv befogenhet på ett område som regleras av bestämmelserna i ett internationellt avtal som ingåtts av alla dess medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl., 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkterna 10–18, och yttrande 2/15 (Frihandelsavtal EU-Singapore) av den 16 maj 2017, EU:C:2017:376, punkt 248).
59 För prövningen av förevarande överklagande är det emellertid inte nödvändigt att pröva huruvida och, i förekommande fall, i vilken utsträckning unionen har fått exklusiv befogenhet på de områden som regleras i Pariskonventionen, vilken ingåtts av samtliga medlemsstater men inte av unionen. Såsom domstolen redan har slagit fast har nämligen de regler som föreskrivs i vissa artiklar i den konventionen, däribland artikel 4, införlivats med TRIPs-avtalet, vilket unionen har ingått (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2004, Anheuser-Busch, C‑245/02, EU:C:2004:717, punkt 91).
60 I artikel 2.1 i det avtalet föreskrivs närmare bestämt att WTO:s medlemmar, däribland unionen, ska uppfylla artiklarna 1–12 och 19 i Pariskonventionen beträffande delarna II–IV i avtalet, vilka omfattar artiklarna 9–62 i samma avtal.
61 Vad bland annat gäller det skydd för mönster som avses i artikel 25 i TRIPs-avtalet och erhållandet av det skyddet som avses i artikel 62 i avtalet, ska de regler som föreskrivs i nämnda artiklar i Pariskonventionen, däribland artikel 4, följaktligen anses utgöra en integrerad del av nämnda avtal.
62 Under dessa omständigheter ska de regler som föreskrivs i artikel 4 i Pariskonventionen anses ha samma verkningar som dem som följer av TRIPs-avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2004, Anheuser-Busch, C‑245/02, EU:C:2004:717, punkt 96).
63 Det framgår av fast rättspraxis att bestämmelserna i TRIPs-avtalet inte har direkt effekt med hänsyn till avtalets beskaffenhet och systematik. Dessa bestämmelser ingår således i princip inte bland de regler utifrån vilka domstolen prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter och är inte heller av sådant slag att de för enskilda rättssubjekt medför rättigheter som dessa kan göra gällande direkt vid domstol i enlighet med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2000, Dior m.fl., C‑300/98 och C‑392/98, EU:C:2000:688, punkterna 43–45, dom av den 16 november 2004, Anheuser-Busch, C‑245/02, EU:C:2004:717, punkt 54, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkterna 70 och 71).
64 Artikel 4 i Pariskonventionen omfattas dessutom inte heller av de två undantagssituationer där domstolen har medgett att enskilda rättssubjekt direkt kan åberopa bestämmelserna i WTO-avtalen vid unionsdomstolen; det rör sig, för det första, om en situation då den aktuella unionsrättsakten uttryckligen hänvisar till precisa bestämmelser i dessa avtal och, för det andra, om en situation då unionen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för nämnda avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 1989, Fediol/kommissionen, 70/87, EU:C:1989:254, punkterna 19–22, dom av den 7 maj 1991, Nakajima/rådet, C‑69/89, EU:C:1991:186, punkterna 29–31, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkterna 74 och 75).
65 Artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 innehåller nämligen inte någon uttrycklig hänvisning till artikel 4 i Pariskonventionen.
66 Domstolen har vidare slagit fast att det, för att det ska anses styrkt att unionslagstiftaren hade för avsikt att i unionsrätten genomföra en särskild förpliktelse som unionen åtagit sig inom ramen för WTO-avtalen, inte räcker att det av skälen i den aktuella unionsrättsakten allmänt framgår att unionen har antagit rättsakten med beaktande av unionens internationella förpliktelser. Det är tvärtom nödvändigt att det av den angripna särskilda unionsbestämmelsen framgår att den avser att i unionsrätten genomföra en särskild förpliktelse som följer av WTO-avtalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal, C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkterna 45, 46 och 48, och dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkterna 76, 78 och 79).
67 Någon sådan avsikt hos unionslagstiftaren kan emellertid inte härledas ur artikel 41 i förordning nr 6/2002 enbart på grundval av att ordalydelsen i nämnda artikel 41 motsvarar ordalydelsen i artikel 4 i Pariskonventionen. Förordningen ger nämligen uttryck för unionslagstiftarens avsikt att för en av de industriella äganderätter som omfattas av konventionen anta ett synsätt som är specifikt för unionens rättsordning, genom att inrätta ett särskilt regelverk för enhetligt och odelbart skydd för gemenskapsformgivningar inom unionen, i vilket den rätt till prioritet som föreskrivs i förordningens artikel 41 utgör en integrerad del.
68 Härav följer att de regler som föreskrivs i artikel 4 i Pariskonventionen inte har direkt effekt och följaktligen inte är av sådant slag att de för enskilda rättssubjekt medför rättigheter som dessa kan göra gällande direkt enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2007, Develey/harmoniseringskontoret, C‑238/06 P, EU:C:2007:635, punkterna 39 och 43).
69 Rätten till prioritet vid ingivande av en ansökan om registrering av gemenskapsformgivning regleras följaktligen av artikel 41 i förordning nr 6/2002, utan att de ekonomiska aktörerna direkt kan åberopa artikel 4 i Pariskonventionen.
70 Eftersom TRIPs-avtalet är bindande för unionen och följaktligen har företräde framför unionens sekundärrättsakter, ska dessa i den mån det är möjligt tolkas i överensstämmelse med bestämmelserna i det avtalet (se, analogt, dom av den 10 september 1996, kommissionen/Tyskland, C‑61/94, EU:C:1996:313, punkt 52, och dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkterna 92 och 94 och där angiven rättspraxis). Härav följer att förordning nr 6/2002 i den mån det är möjligt ska tolkas i överensstämmelse med TRIPs-avtalet och följaktligen i överensstämmelse med de regler som föreskrivs i de artiklar i Pariskonventionen, däribland artikel 4 i konventionen, som införlivats med TRIPs-avtalet (se, analogt, dom av den 15 november 2012, Bericap Záródástechnikai, C‑180/11, EU:C:2012:717, punkterna 70 och 82, och dom av den 11 november 2020, EUIPO/John Mills, C‑809/18 P, EU:C:2020:902, punkterna 64 och 65).
71 När artikel 41 i förordning nr 6/2002 tolkas i överensstämmelse med artikel 4 i Pariskonventionen ska hänsyn även tas till bestämmelserna i PCT, enligt vilken den tidigare ansökan som KaiKai stöder sig på för att åberopa en rätt till prioritet har lämnats in. Eftersom samtliga medlemsstater i unionen är parter i PCT, kan nämligen bestämmelserna i den konventionen beaktas vid tolkningen av bestämmelser i unionens sekundärrätt som omfattas av dess tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkt 90 och där angiven rättspraxis). Det ska i detta sammanhang även påpekas att PCT, enligt dess artikel 1.2, inte ska påverka de rättigheter som föreskrivs i Pariskonventionen.
72 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska prövas huruvida tribunalen, såsom EUIPO har gjort gällande, underlät att tillämpa artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 till förmån för en direkt tillämpning av artikel 4 i Pariskonventionen.
Huruvida artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 är klar och uttömmande
73 Tribunalen fann i punkterna 56–66 i den överklagade domen, med stöd av en tolkning av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 som överensstämde med dess tolkning av artikel 4 i Pariskonventionen, att artikel 41.1 innehöll en lucka, eftersom den inte fastställde den frist inom vilken en rätt till prioritet som grundas på den internationella ansökan av den 26 oktober 2017 som lämnats in enligt PCT – vilken tribunalen definierat som en ”internationell patentansökan” – får åberopas, och att denna lucka skulle fyllas medelst tillämpning av nämnda artikel 4. Tribunalen fann vidare i punkterna 70–86 i den överklagade domen, med stöd av dess tolkning av nämnda artikel 4, att den fristen var tolv månader. EUIPO:s överklagandenämnd hade således enligt tribunalen gjort en felaktig bedömning då den fann att nämnda frist var den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 41.1
74 Oberoende av huruvida tribunalens tolkning av artikel 4 i Pariskonventionen är välgrundad, konstaterar domstolen att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning, eftersom den uppenbart överskred gränserna för en konform tolkning av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 och i själva verket direkt tillämpade nämnda artikel 4, såsom den tolkats av tribunalen, till förfång för den klara ordalydelsen i artikel 41.1 och med åsidosättande av denna bestämmelses uttömmande karaktär.
75 I artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 föreskrivs nämligen följande: ”Den som i vederbörlig ordning har lämnat in en ansökan om ett formskydd eller en nyttighetsmodell i eller med verkan för en stat som är part i Pariskonventionen eller i avtalet om upprättande av [WTO], … skall vid inlämningen av en ansökan om en registrerad gemenskapsformgivning … åtnjuta prioritet under sex månader från den dag då den första ansökningen lämnades in.”
76 Det framgår således otvetydigt av den klara ordalydelsen i artikel 41.1 att enligt denna bestämmelse kan endast två kategorier av tidigare ansökningar – nämligen dels en ansökan om ett formskydd, dels en ansökan om en nyttighetsmodell – ligga till grund för en rätt till prioritet för en senare ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning, och då endast inom sex månader från den dag då den tidigare ansökan lämnades in.
77 Härav följer även att nämnda artikel 41.1 är uttömmande och att den omständigheten att det i denna bestämmelse inte fastställs någon frist inom vilken en rätt till prioritet som grundar sig på en patentansökan kan åberopas, inte är en lucka i nämnda bestämmelse, utan en följd av att den inte gör det möjligt att grunda en sådan rätt på denna kategori av tidigare ansökningar.
78 En internationell ansökan som lämnats in enligt PCT kan således utgöra grund för en rätt till prioritet enligt artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 endast under förutsättning att den aktuella internationella ansökan avser en nyttighetsmodell. Vidare är fristen för att åberopa den rätten på grundval av en sådan ansökan sex månader, vilket uttryckligen fastställs i artikel 41.1.
Tribunalens tolkning av Pariskonventionen
79 Vad gäller tribunalens tolkning, i punkterna 70–86 i den överklagade domen, av artikel 4 i Pariskonventionen, nämligen att prioritet kan åberopas enligt denna bestämmelse för en tidigare ”internationell patentansökan” när en senare ansökan om registrering av en formgivning lämnas in inom en frist på tolv månader, konstaterar domstolen att även denna tolkning är behäftad med en felaktig rättstillämpning.
80 Det ska inledningsvis erinras om att i den mån de regler som föreskrivs i vissa artiklar i Pariskonventionen, däribland artikel 4, har införlivats med TRIPs-avtalet, vilket ingåtts av unionen och utgör en integrerad del av unionens rättsordning, är domstolen behörig att tolka dessa regler (se, analogt, dom av den 14 december 2000, Dior m.fl., C‑300/98 och C‑392/98, EU:C:2000:688, punkterna 33–35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 2 september 2021, Republiken Moldavien, C‑741/19, EU:C:2021:655, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
81 I artikel 4 A punkt 1 i Pariskonventionen föreskrivs att innehavaren av rätten till prioritet är den som i ett av de länder som är parter i konventionen i behörig ordning gjort ansökan om patent eller om skydd för nyttighetsmodell eller för industriellt mönster eller modell eller för fabriks- eller handelsmärke, och att rätten till prioritet erkänns för att ge nämnda innehavare möjlighet att ansöka i de andra länder som omfattas av denna konvention.
82 Det framgår dessutom av artikel 4 C punkterna 1, 2 och 4 i nämnda konvention att det i princip endast är en senare ansökan med ”samma ämne” som en tidigare ansökan som kan åtnjuta prioritet och att de frister inom vilka rätten till prioritet kan utövas fastställs utifrån vilken typ av industriell äganderätt det är fråga om. Dessa frister är fastställda till tolv månader för patent och nyttighetsmodeller och till sex månader för industriella mönster och modeller.
83 Såsom även anges i vägledningen för genomförande av Pariskonventionen, som är en tolkningshandling som utarbetats av Wipo och som, även om den saknar normativ betydelse, likväl bidrar till tolkningen av konventionen (se, analogt, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 41), följer det således av artikel 4 A, jämförd med artikel 4 C, i nämnda konvention att den senare ansökan ska avse ”samma ämne” som den tidigare prioritetsgrundande ansökan.
84 Även om det i artikel 4 E i Pariskonventionen medges att ett och samma ämne ibland kan komma i åtnjutande av mer än en form av skydd, vilket innebär att en rätt till prioritet kan åberopas för en annan form av skydd än det som tidigare sökts, så innehåller denna bestämmelse emellertid en uttömmande uppräkning av de fall där detta kan ske. I punkt 1 i denna bestämmelse föreskrivs närmare bestämt att en ansökan om nyttighetsmodell kan ge rätt till prioritet för en ansökan om registrering av formgivning inom den frist som fastställts för formgivningar, nämligen sex månader, och i punkt 2 föreskrivs att en patentansökan kan ge rätt till prioritet för en ansökan om nyttighetsmodell och vice versa.
85 Det är under dessa omständigheter inte möjligt att med stöd av artikel 4 i Pariskonventionen åberopa prioritet från en tidigare patentansökan vid ingivandet av en senare ansökan om registrering av formgivning. Det föreskrivs således i än mindre grad några regler om vilken frist som gäller för den sökande i denna artikel. Endast en internationell ansökan om en nyttighetsmodell som lämnats in enligt PCT kan således ge rätt till prioritet för en ansökan om registrering av formgivning enligt nämnda artikel 4, och då inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 4 E punkt 1.
86 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den enda grunden. Den överklagade domen ska följaktligen upphävas i den del tribunalen biföll överklagandet såvitt avser den andra grundens andra del och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet.
Prövning av överklagandet vid tribunalen
87 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
88 Mot bakgrund av att KaiKai till stöd för sitt överklagande med yrkande om ogiltigförklaring i mål T‑579/19 anfört grunder som varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen och vars prövning inte kräver någon ytterligare åtgärd för processledning eller bevisupptagning, anser domstolen att målet är färdigt för avgörande och att det ska avgöras slutligt inom ramen för den tvist som domstolen har kvar att pröva (se, analogt, dom av den 8 september 2020, kommissionen och rådet/Carreras Sequeros m.fl., C‑119/19 P och C‑126/19 P, EU:C:2020:676, punkt 130, och dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona, C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkt 108).
89 Till stöd för överklagandet vid tribunalen åberopades två grunder (se punkt 25 ovan). Såsom framgår av punkt 27 ovan underkände tribunalen den andra grundens första del, utan att KaiKai genom ett anslutningsöverklagande har bestritt att denna del av den överklagade domen är välgrundad. Den omständigheten att domstolen delvis har upphävt den överklagade domen påverkar således inte domen i den del tribunalen underkände nämnda delgrund. Under dessa omständigheter har den överklagade domen rättskraft i den del tribunalen fann att överklagandet i första instans inte kunde vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
90 Härav följer att detsamma gäller för de skäl i den överklagade domen som anges i punkt 26 ovan, genom vilka tribunalen avvisade det andra och det femte yrkandet.
91 Mot bakgrund av det ovan anförda ska domstolen endast pröva den första grunden och den andra grundens andra del, vilka KaiKai har åberopat till stöd för sitt överklagande vid tribunalen med yrkande om ogiltigförklaring, och endast i den del den grunden och den delgrunden avser ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och att EUIPO ska förpliktas att ersätta kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden och tribunalen.
Parternas argument
92 KaiKai har genom den första grunden för sitt överklagande gjort gällande att EUIPO:s överklagandenämnd har åsidosatt väsentliga formföreskrifter.
93 KaiKai har genom den andra delen av den andra grunden för överklagandet gjort gällande att i avsaknad av en tydlig bestämmelse i förordning nr 6/2002 avseende fristen för att åberopa den prioritet som följer av en internationell patentansökan som lämnats in enligt PCT, borde EUIPO:s överklagandenämnd ha tillämpat artikel 4 C punkt 1 i Pariskonventionen vid fastställandet av fristen.
94 KaiKai anser i detta avseende inledningsvis att det följer av artikel 4 E punkt 1 i konventionen att eftersom det materiella innehållet i en patentansökan respektive en ansökan om nyttighetsmodell i allt väsentligt är identiskt, vilket innebär att den första av dessa båda ansökningar kan åberopas till stöd för en rätt till prioritet vid ingivandet av den andra ansökan, och innehållet i en ansökan om nyttighetsmodell är tillräckligt för att den ska kunna åberopas som grund för prioritet för en senare ansökan om registrering av formgivning, räcker innehållet i en patentansökan med nödvändighet för att den ska kunna ge rätt till prioritet för en senare ansökan om registrering av formgivning. KaiKai anser vidare att nämnda konvention grundas på principen att den frist som är lämplig för att åberopa en rätt till prioritet beror på vilken typ av industriell äganderätt som avses i den tidigare ansökan, oavsett vilken typ av rättighet som avses i den senare ansökan. KaiKai har dessutom gjort gällande att det i artikel 4 C punkt 1 i Pariskonventionen föreskrivs en frist på tolv månader för att åberopa en rätt till prioritet som grundar sig på en tidigare patentansökan. KaiKai har härav slutligen dragit slutsatsen att i den mån en internationell ansökan som lämnats in enligt PCT ska betraktas som en ”patentansökan” i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse, är den prioritetstid som är tillämplig på nämnda ansökan tolv månader.
95 EUIPO har bestritt detta argument.
Domstolens bedömning
96 Vad gäller den första grunden för överklagandet med yrkande om ogiltigförklaring ska det erinras om att det följer av artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler att ett överklagande bland annat ska innehålla uppgifter om saken i målet, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av nämnda grunder. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att motparten kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva överklagandet. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning krävs det i synnerhet för att ett överklagande vid tribunalen ska kunna tas upp till sakprövning att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som överklagandet grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva överklagandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Estland, C‑505/09 P, EU:C:2012:179, punkt 34, och dom av den 3 mars 2022, WV/Europeiska utrikestjänsten, C‑162/20 P, EU:C:2022:153, punkterna 67 och 68).
97 I förevarande fall kan det konstateras att de rättsliga omständigheter som det påstådda åsidosättandet av väsentliga formföreskrifter som åberopats i den första grunden baseras på, inte på något sätt framgår av ordalydelsen i överklagandet i första instans. KaiKai har nämligen endast åberopat ett sådant åsidosättande utan att anföra något som helst argument till stöd för denna grund. Härav följer att överklagandet ska avvisas såvitt avser den första grunden.
98 Vad gäller den andra grundens andra del räcker det att påpeka att överklagandet, av de skäl som anges i punkterna 57–85 ovan, inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund. Varken artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 eller artikel 4 i Pariskonventionen, vilken dessutom inte har direkt effekt i unionens rättsordning, gör det nämligen möjligt att åberopa prioritet från en internationell ansökan som lämnats in enligt PCT vid ingivandet av en senare ansökan om registrering av formgivning inom tolv månader, och detta oberoende av huruvida den internationella ansökan avser en nyttighetsmodell eller ett patent. I enlighet med dessa bestämmelser är fristen för att åberopa en rätt till prioritet på grundval av den internationella ansökan i det första av dessa fall fastställd till sex månader, medan det i det andra fallet redan från början är uteslutet att det föreligger någon sådan rätt.
99 Överklagandet med yrkande om ogiltigförklaring kan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden och den andra grundens andra del. Överklagandet ska därmed ogillas.
Rättegångskostnader
100 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.
101 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
102 EUIPO och kommissionen har yrkat att KaiKai ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom KaiKai i förevarande fall både har tappat målet i förevarande överklagande och målet i första instans, ska KaiKai förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för EUIPO i dessa två mål.
103 I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.
104 Kommissionen, som har intervenerat i målet om överklagande, ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 14 april 2021, The KaiKai Company Jaeger Wichmann/EUIPO (Gymnastik - och sportartiklar) (T‑579/19, EU:T:2021:186), upphävs i den del tribunalen genom denna dom biföll överklagandet i första instans såvitt avser den andra grundens andra del och ogiltigförklarade det beslut som meddelades av tredje överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 13 juni 2019 (ärende R 573/2019–3).
2) The KaiKai Company Jaeger Wichmann GbR:s överklagande i mål T‑579/19 ogillas.
3) The KaiKai Company Jaeger Wichmann GbR ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) både i förevarande mål om överklagande och i målet i första instans.
4) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter