DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 29 februari 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Asylpolitik – Direktiv 2011/95/EU – Villkor för beviljande av internationellt skydd – Innehållet i det beviljade skyddet – Artikel 5 – Skyddsbehov på plats (sur place) – Efterföljande ansökan om flyktingstatus – Artikel 5.3 – Begreppet ’omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet’ – Avsiktligt missbruk och manipulering av det tillämpliga förfarandet – Verksamhet i den mottagande medlemsstaten vilken inte är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet – Religiös konvertering”
I mål C‑222/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) genom beslut av den 16 mars 2022, som inkom till domstolen den 29 mars 2022, i målet
Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl
mot:
JF,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, samt domarna N. Piçarra (referent) och N. Jääskinen,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– JF, genom C. Schmaus, Rechtsanwalt,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och V.-S. Strasser, samtliga i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom J. Möller och A. Hoesch, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom A. Azéma och L. Hohenecker, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 15 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för utlännings- och asylrätt, Österrike) (nedan kallad Bundesamt) och tredjelandsmedborgaren JF. Målet rör lagenligheten av ett beslut att inte tillerkänna JF flyktingstatus till följd av en efterföljande ansökan om internationellt skydd från honom.
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
3 Artikel 1 A i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som undertecknades den 28 juli 1951 i Genève (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954, i dess kompletterade version enligt protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967, vilket i sin tur trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), har följande lydelse:
”I denna konvention avses med uttrycket ’flykting’ följande personer, nämligen
…
2) den, som i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar begagna sig av sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare i något land befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit.
…”
4 I artikel 2 i konventionen, med rubriken ”Allmänna skyldigheter”, föreskrivs följande:
”Varje flykting har gentemot det land, varest han befinner sig, skyldigheter främst innebärande, att han skall ställa sig till efterrättelse gällande lagar och föreskrifter ävensom anstalter, som vidtagas för upprätthållande av den allmänna ordningen.”
5 Enligt artikel 33.1 i Genèvekonventionen, med rubriken ”Förbud mot utvisning och avvisning”, får inte en fördragsslutande stat ”på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”.
6 I artikel 42.1 i Genèvekonventionen föreskrivs att ”[v]id tidpunkten för undertecknande eller ratifikation av konventionen eller för anslutning till densamma må stat göra förbehåll mot artiklar i konventionen med undantag för artiklarna l, 3,4 och 16 moment l., 33 och 36–46”.
Unionsrätt
Direktiv 2011/95
7 Skälen 4, 12, 24 och 25 i direktiv 2011/95 har följande lydelse:
”(4) Genèvekonventionen och protokollet utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar.
…
(12) Huvudsyftet med detta direktiv är dels att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater.
…
(24) Det är nödvändigt att införa gemensamma kriterier för när asylsökande kan erkännas som flyktingar i den mening som avses i artikel 1 i Genèvekonventionen.
(25) Det är särskilt nödvändigt att införa en gemensam uppfattning av följande begrepp: skyddsbehov på plats (sur place) …”
8 I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
d) flykting: en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl som nämnts ovan befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av artikel 12.
e) flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting.
…”
9 I artikel 4 i direktivet, som ingår i kapitel II och har rubriken ”Bedömning av fakta och omständigheter”, föreskrivs följande i punkt 3:
”Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:
…
b) De relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada.
c) Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada.
d) Om den sökande efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, ska man bedöma om denna verksamhet skulle utsätta den sökande för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till landet.
…”
10 I artikel 5 i samma direktiv, som även den ingår i kapitel II och har rubriken ” Internationellt skyddsbehov ’sur place’”, föreskrivs följande:
”1. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade ursprungslandet.
2. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på verksamhet som sökanden ägnat sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, i synnerhet om det kan fastställas att den verksamhet som åberopas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.
3. Utan att det påverkar Genèvekonventionen får medlemsstaterna besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet.”
11 I artikel 10 i direktiv 2011/95, som ingår i kapitel III och har rubriken ”Skäl till förföljelsen”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna ska ta hänsyn till följande faktorer vid bedömningen av skälen till förföljelsen:
…
b) Begreppet religion ska särskilt omfatta teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar, deltagande i eller avstående från deltagande i formella privata eller offentliga gudstjänster, enskilt eller tillsammans med andra, samt andra religiösa handlingar eller åsiktsyttringar, eller former av personligt eller gemensamt handlande grundat på eller påbjudet genom någon trosriktning.
…”
12 Enligt artikel 13 i direktivet ska ”[m]edlemsstaterna bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting enligt kapitlen II och III”.
Direktiv 2013/32/EU
13 I artikel 2 q i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) definieras en ”efterföljande ansökan” som ”en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan …”
Österrikisk rätt
14 I 3 § Bundesgesetz über die Gewährung von Asyl (Asylgesetz 2005) (2005 års federala lag om beviljande av asyl) av den 16 augusti 2005 (BGBl, I, 100/2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AsylG 2005), med rubriken ”Ställning som asylberättigad”, föreskrivs följande:
”1) En utlänning som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Österrike ska beviljas ställning som asylberättigad, förutsatt att denna ansökan inte ska avslås enligt artiklarna 4, 4a eller 5, om det är sannolikt att han eller hon hotas av förföljelse i ursprungslandet, i den mening som avses i artikel 1.A punkt 2 i [Genèvekonventionen].
2) Förföljelsen kan även grundas på händelser som inträffat efter det att utlänningen lämnade sitt ursprungsland … eller på verksamhet som utlänningen har bedrivit sedan han eller hon lämnade ursprungslandet, inbegripet uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet … En utlänning som lämnar in en efterföljande ansökan ska normalt inte beviljas ställning som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan fastställas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som han eller hon hade i ursprungslandet.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
15 Den 3 oktober 2015 ingav JF, som är iransk medborgare, en ansökan om internationellt skydd till Bundesamt. JF gjorde därvid gällande dels att han hade intervjuats av den iranska underrättelsetjänsten i samband med utövandet av hans yrkesverksamhet som trafiklärare, dels att han i egenskap av studerande hade åtalats för att ha kritiserat en muslimsk predikant.
16 Bundesamt ansåg att dessa påståenden inte var trovärdiga och avslog därför ansökan genom beslut av den 7 juni 2017 samt fattade beslut om återvändande i hans fall. Genom dom av den 3 januari 2018, som vunnit laga kraft, avslog Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) JF:s överklagande av detta beslut.
17 Den 26 juni 2019 lämnade JF in en efterföljande ansökan om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32, och gjorde gällande att han under tiden hade konverterat till kristendomen och därför fruktade förföljelse i sitt ursprungsland. Genom beslut av den 24 juni 2020 avslog Bundesamt hans ansökan om flyktingstatus med stöd av 3 § 2 andra meningen AsylG 2005, eftersom den åberopade risken för förföljelse hade uppkommit på plats och hade skapats av sökanden själv genom eget beslut. Bundesamt konstaterade däremot att JF på ett trovärdigt sätt hade visat att hans konvertering till kristendomen i Österrike hade skett genom ”en inre övertygelse”, att han aktivt utövade denna religion och att han av denna anledning riskerade att utsättas för personlig förföljelse om han återvände till Iran. Mot denna bakgrund beviljade Bundesamt honom status som subsidiärt skyddsbehövande och tillfälligt uppehållstillstånd.
18 JF överklagade beslutet till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen), som biföll överklagandet genom dom av den 29 september 2020. Denna domstol fann att om risken för förföljelse beror på omständigheter som sökanden själv skapat genom eget beslut ska visserligen beviljande av flyktingstatus ”normalt” vara utesluten vid prövningen av en efterföljande ansökan. Den bedömde emellertid att detta adverb tyder på att flyktingstatus i vissa fall kan beviljas, utan att det påverkar den behöriga myndighetens skyldighet att enligt 3 § 2 andra meningen AsylG 2005 kontrollera huruvida sökanden har gjort sig skyldig till missbruk. Enligt den hänskjutande domstolen framgick det inte av Bundesamts beslut av den 24 juni 2020 att JF:s beteende utgjorde missbruk. Den omständigheten att det saknades uppgifter som visade att JF:s konvertering var ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som han redan hade i ursprungslandet var enligt denna domstol inte tillräcklig för att motivera att hans ansökan om flyktingstatus skulle avslås.
19 Bundesamt överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) och gjorde gällande att ordalydelsen i 3 § 2 andra meningen AsylG 2005 utesluter en tolkning enligt vilken det avgörande för prövningen av en efterföljande ansökan om internationellt skydd, som grundar sig på en risk för förföljelse till följd av omständigheter som sökanden själv har skapat på plats genom eget beslut, endast är bedömningen huruvida dessa omständigheter har åberopats genom avsiktligt missbruk. Enligt Bundesamt innebär denna bestämmelse en allmän regel enligt vilken en sökande som själv genom eget beslut har skapat den åberopade risken för förföljelse i den mottagande medlemsstaten ska nekas flyktingstatus. Det enda undantaget från denna regel avser det fall då den aktuella verksamheten är tillåten i Österrike och kan konstateras utgöra ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden redan hade i ursprungslandet.
20 Den hänskjutande domstolen har påpekat att eftersom artikel 5.3 i direktiv 2011/95 införlivades med österrikisk rätt genom 3 § 2 andra meningen AsylG 2005, är tolkningen av denna förstnämnda bestämmelse avgörande för utgången i det nationella målet.
21 Vad gäller uttrycket ”utan att det påverkar Genèvekonventionen” i nämnda bestämmelse, har den hänskjutande domstolen påpekat att betydelsen av det tyska ordet ”unbeschadet” (”utan att det påverkar”) är tvetydig. Enligt den första betydelsen av detta ord ska Genèvekonventionen iakttas utan någon begränsning, även i situationer som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.3 i direktiv 2011/95, medan medlemsstaterna, enligt den andra betydelsen, kan införa en presumtion om missbruk vad gäller efterföljande ansökningar om internationellt skydd vilka grundar sig på ”omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet”. Adverbet ”normalt” är vidare ett allmänt hållet begrepp vars konkreta betydelse inte kan utläsas vare sig av direktivets lydelse eller av dess skäl.
22 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Ska artikel 5.3 i direktiv [2011/95] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken en utlänning som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas status som asylberättigad om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som utlänningen genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, såvida det inte är fråga om verksamhet som är tillåten i Österrike och som kan fastställas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet?”
Tolkningsfrågan
23 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken två villkor uppställs för att flyktingstatus ska kunna beviljas genom en efterföljande ansökan i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32, vilken grundar sig på en risk för förföljelse till följd av omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, nämligen att omständigheterna hänför sig till verksamhet som är tillåten i den berörda medlemsstaten och är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet.
24 Enligt artikel 5.3 i direktiv 2011/95 får medlemsstater ”[u]tan att det påverkar Genèvekonventionen … besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet”.
25 Det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande inte bara av bestämmelsens ordalydelse utan även det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, samt i förekommande fall förarbetena inför antagandet av den aktuella bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 1984, Ekro, 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11, dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 38, och dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd), C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 53).
26 Vad gäller ordalydelsen i artikel 5.3 i direktiv 2011/95, framgår det av denna bestämmelse att medlemsstaterna inte är skyldiga att införliva den med sin nationella rätt, utan endast att de ”får” göra det. Det är vidare endast om den risk för förföljelse som sökanden har åberopat till stöd för en efterföljande ansökan grundar sig ”på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet” som sökanden ”normalt” inte ska beviljas flyktingstatus. Detta adverb utesluter således inte att en sökande, även under sådana omständigheter, på vissa villkor kan tillerkännas flyktingstatus.
27 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 5.3 i direktiv 2011/95 förekommer, ska det understrykas, såsom bland annat anges i skäl 4 i direktivet, att Genèvekonventionen utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar. Bestämmelserna i direktivet ska följaktligen inte enbart tolkas mot bakgrund av direktivets systematik och ändamål, utan även med beaktande av Genèvekonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2021, Bundesrepublik Deutschland (Flyktingstatus för en statslös palestinier), C‑507/19, EU:C:2021:3, punkterna 38 och 39, samt dom av den16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkterna 36 och 37).
28 Det ska även erinras om att artikel 5 i direktiv 2011/95, såsom anges i dess rubrik, avser ”internationella skyddsbehov” som uppstår ”sur place”. En gemensam definition av detta begrepp bör såsom anges i skäl 25 i direktivet införas. I artikel 5.1 och 5.2, vilka i motsats till punkt 3 i denna artikel är tillämpliga på alla ansökningar om internationellt skydd, preciseras att en välgrundad fruktan för förföljelse kan grunda sig inte bara på händelser som har ägt rum sedan sökanden lämnade sitt ursprungsland, utan även på verksamhet som sökanden ägnat sig åt efter att ha lämnat det landet. Den omständighet att uttrycket ”i synnerhet” används i artikel 5.2, med hänvisning till den situation där det fastställs att denna verksamhet är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet, innebär att verksamhet som inte utgör ett sådant uttryck eller en sådan fortsättning i princip även kan åberopas, oberoende av om det sker i samband med en första ansökan om internationellt skydd eller en efterföljande ansökan.
29 Av det ovan anförda följer att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 utgör ett undantag från den princip som fastställs i punkterna 1 och 2 i denna artikel. Enligt bestämmelsen tillåts nämligen att en risk för förföljelse, som åberopats till stöd för en efterföljande ansökan om internationellt skydd på grundval av omständigheter som sökanden själv har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, ”normalt” ska leda till att flyktingstatus utesluts. Med hänsyn till bestämmelsens beskaffenhet som undantag ska, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, det handlingsutrymme som medlemsstaterna tillerkänns enligt artikel 5.3 tolkas restriktivt.
30 Denna tolkning bekräftas av flyktingdefinition i artikel 1 A led 2 i Genèvekonventionen, vilken återges i artikel 2 d i direktiv 2011/95. Enligt denna definition föreskrivs inte någon begränsning i form av att en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av minst ett av de skäl till förföljelse som anges i denna bestämmelse inte får grunda sig på verksamhet som sökanden har ägnat sig åt efter att ha lämnat ursprungslandet och som inte är ett uttryck för eller en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.
31 Denna tolkning vinner även stöd av förarbetena till artikel 5.3 i direktiv 2011/95. Det framgår nämligen av förslaget till rådets direktiv om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (KOM(2001) 510 slutlig), framlagt av Europeiska kommissionen den 30 oktober 2001 och som ledde till antagandet av rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12), vilket upphävdes och ersattes av direktiv 2011/95, att kommissionen genom att använda verbet ”skapa” i den artikel som i direktiv 2004/83 motsvarade artikel 5.3 i direktiv 2011/95, avsåg att reglera en situation där sökandes fruktan för förföljelse ”hade fabricerats” av denne själv.
32 Av det ovan anförda följer att syftet med att flyktingstatus till följd av en efterföljande ansökan om internationellt skydd, med stöd av artikel 5.3 i direktiv 2011/95, kan nekas är att sanktionera sökandens avsiktliga missbruk när denne har ”fabricerat” de omständigheter på vilka risken för den förföljelse som sökanden kan komma att utsättas för i ursprungslandet grundar sig och således har manipulerat det tillämpliga förfarandet för att beviljas internationellt skydd, såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 56 och 64 i sitt förslag till avgörande, med hänsyn till den ofrånkomligt avsiktliga dimensionen av uttrycket ”omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat”.
33 En sådan tolkning vinner slutligen stöd av direktivets huvudsakliga syfte, vilket, såsom anges i skäl 12 i direktivet, är dels att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Synnerligen allvarligt brott), C‑402/22, EU:C:2023:543, punkt 36).
34 För att besvara frågan huruvida de omständigheter som åberopats i en efterföljande ansökan till stöd för att det föreligger en risk för förföljelse på grund av ett av de skäl som anges i artikel 10.1 i direktiv 2011/95, vilka kan leda till att flyktingstatus erkänns, omfattas av en avsikt att missbruka och manipulera det tillämpliga förfarandet, måste en individuell bedömning av ansökan göras mot bakgrund av samtliga föreliggande omständigheter, med beaktande av alla relevanta uppgifter. Denna bedömning ska genomföras av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.3 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Politisk åskådning i den mottagande medlemsstaten), C‑151/22, EU:C:2023:688, punkt 42, och dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 60).
35 Frågan huruvida den sökande efter att ha lämnat sitt ursprungsland har ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, såsom anges i artikel 4.3 d i direktivet, utgör i detta avseende endast en av de omständigheter som de behöriga nationella myndigheterna ska beakta vid denna individuella bedömning. Myndigheterna ska nämligen göra en fullständig prövning av alla omständigheter i det enskilda fallet, med beaktande av samtliga faktorer som räknas upp i artikel 4.3 a–e.
36 I motsats till vad den österrikiska och den tyska regeringen har hävdat i sina skriftliga yttranden följer härav att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 inte kan tolkas så, att ett frivilligt införlivande av denna bestämmelse befriar medlemsstaterna från att föreskriva en skyldighet för de behöriga nationella myndigheterna att göra en individuell bedömning av varje efterföljande ansökan om internationellt skydd. Denna bestämmelse kan inte heller tolkas så, att ett sådant införlivande gör det möjligt för medlemsstaterna att uppställa en presumtion för att varje efterföljande ansökan som grundar sig på omständigheter som sökanden själv har skapat efter att ha lämnat sitt ursprungsland i princip härrör från avsikten att missbruka och manipulera förfarandet för beviljande av internationellt skydd och att det ankommer på sökanden att motbevisa denna presumtion.
37 Sådana tolkningar skulle beröva artikel 4 i direktiv 2011/95 – vilken är tillämplig på alla typer av ansökningar om internationellt skydd oavsett vilka skäl för förföljelse som åberopas till stöd för dessa – dess ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 36, och dom av den 21 september 2023, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Politisk åskådning i den mottagande medlemsstaten), C‑151/22, EU:C:2023:688, punkt 41). Artikel 4.3 i direktivet innebär i synnerhet att den behöriga nationella myndigheten ska göra en fullständig prövning av samtliga omständigheter i sökandens enskilda fall, vilket utesluter varje form av automatisk bedömning (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkterna 48 och 49, samt dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkterna 72 och 73).
38 I förevarande fall konstaterade Bundesamt, efter en individuell bedömning av JF:s efterföljande ansökan, i enlighet med artikel 4.3 i direktiv 2011/95, att han på ett trovärdigt sätt hade visat att han genom ”inre övertygelse” hade konverterat till kristendomen i Österrike och att han aktivt utövade denna religion, varför han riskerade att utsättas för personlig förföljelse om han återvände till sitt ursprungsland. Ett sådant konstaterande är emellertid, om det visar sig vara riktigt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, ägnat att utesluta att sökanden har för avsikt att missbruka eller manipulera det tillämpliga förfarandet, vilket skulle kunna föranleda den behöriga nationella myndigheten att neka sökanden flyktingstatus med tillämpning av artikel 5.3 i direktivet.
39 Om en sådan sökande i övrigt uppfyller villkoren i kapitel III i direktiv 2011/95 för att betraktas som ”flykting” i den mening som avses i artikel 2 d i detta direktiv är den ifrågavarande medlemsstaten enligt artikel 13 i direktivet för övrigt skyldig att bevilja denna sökande flyktingstatus, i den mening som avses i artikel 2 e i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2015, T., C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 63, och dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 72).
40 I samtliga fall där den risk för förföljelse som åberopats till stöd för en efterföljande ansökan grundar sig på sådana omständigheter som anges i artikel 5.3 i direktiv 2011/95, men beträffande vilka det, efter en individuell bedömning av ansökan i enlighet med artikel 4.3 i direktivet, konstateras att sökanden har för avsikt att missbruka och manipulera det tillämpliga förfarandet, innebär artikel 5.3 att den berörda medlemsstaten ges rätt att föreskriva att sökanden i princip inte ska beviljas flyktingstatus i den mening som avses i artikel 2 e. direktiv 2011/95. Detta trots att sökanden har en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt ursprungsland till följd av sådana omständigheter och därför bör betraktas som ”flykting” i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen och artikel 2 d i direktiv 2011/95. Ställningen som flykting, i den mening som avses i dessa bestämmelser, är nämligen inte är avhängig det formella erkännandet av denna ställning genom att ”flyktingstatus” beviljas i den mening som avses i artikel 2 e i direktivet (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 90).
41 Det är mot denna bakgrund som innebörden och räckvidden av uttrycket ”utan att det påverkar Genèvekonventionen” i artikel 5.3 i direktivet ska bedömas. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att även om ordet ”unbeschadet” i den tyska språkversionen av denna bestämmelse kan förstås så, att det betyder ”i enlighet med”, kan det tvärtom betyda ”utan beaktande av”. Enligt den hänskjutande domstolen innebär den sistnämnda betydelsen av ordet ”unbeschadet”, om denna ges företräde, att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ger medlemsstaterna rätt att, i den situation som artikeln reglerar, underlåta att beakta bestämmelserna i denna konvention.
42 Den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse kan emellertid inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Behovet av att varje unionsrättslig bestämmelse tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt utgör hinder för att en viss språkversion av en unionsrättsakt betraktas isolerat. I stället ska den tolkas i förhållande till såväl den allmänna systematiken av som syftet med den lagstiftning i vilken den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 1969, Stauder, 29/69, EU:C:1969:57; svensk specialutgåva, s. 421, punkterna 2 och 3, samt dom av den 15 september 2022, Minister for Justice and Equality (Tredjelandsmedborgare som är kusin till en unionsmedborgare), C‑22/21, EU:C:2022:683, punkt 20).
43 I bland annat den spanska, den tjeckiska, den engelska, den ungerska, den portugisiska, den finska och den svenska språkversionen ska det uttryck som motsvarar ”unbeschadet” i artikel 5.3 i direktiv 2011/95 förstås så, att medlemsstaterna ska beakta bestämmelserna i Genèvekonventionen när de införlivar den möjlighet som ges enligt artikel 5.3, att ”normalt” inte bevilja en sökande flyktingstatus under de omständigheter som anges i punkt 32 i förevarande dom. Härav följer att ordet ”unbeschadet” i den tyska språkversionen av denna bestämmelse ska tolkas på samma sätt, i enlighet med såväl den allmänna systematiken som syftet med direktiv 2011/95, vilka det erinras om i punkterna 27 respektive 33 i förevarande dom.
44 Uttrycket ”utan att det påverkar Genèvekonventionen” innebär följaktligen i samtliga fall där den behöriga nationella myndigheten – som har att pröva en efterföljande ansökan – har fastställt att de omständigheter som sökanden åberopar utgör ett avsiktligt missbruk eller en manipulering av det tillämpliga förfarandet, på så sätt att sökanden kan nekas flyktingstatus med stöd av artikel 5.3 i direktiv 2011/95, om denna myndighet mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar att det finns en sannolik risk för förföljelse om sökanden återvänder till sitt ursprungsland, att denna sökande ändå i den berörda medlemsstaten kan komma i åtnjutande av de rättigheter som garanteras genom Genèvekonventionen och som inte kan bli föremål för något förbehåll, i enlighet med artikel 42.1 i denna konvention. Bland dessa rättigheter återfinns den rättighet som garanteras i artikel 33.1 i denna konvention, enligt vilken ingen fördragsslutande stat, på vilket sätt det må vara, får utvisa eller avvisa en flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans religion.
45 Vad slutligen gäller den hänskjutande domstolens frågor om huruvida det villkor som uppställs i den nationella lagstiftning genom vilken artikel 5.3 i direktivet införlivats, enligt vilket den verksamhet som ligger till grund för den risk för förföljelse som sökanden gör gällande ska vara tillåten i den mottagande medlemsstaten, är förenligt med direktiv 2011/95, räcker det att erinra om att det i artikel 2 i Genèvekonventionen föreskrivs att ”[v]arje flykting har skyldigheter gentemot det land vari han befinner sig, vilket främst innebär att han ska rätta sig efter landets lagar och föreskrifter samt efter åtgärder som vidtas för upprätthållande av den allmänna ordningen”. Härav följer att uttrycket ”utan att det påverkar Genèvekonventionen” i artikel 5.3 inte kan tolkas så, att det utgör hinder för ett sådant villkor som föreskrivs i nationell rätt.
46 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 5.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken flyktingstatus genom en efterföljande ansökan i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32, vilken grundar sig på en risk för förföljelse till följd av omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, endast kan beviljas om dessa omständigheter är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet.
Rättegångskostnader
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet
ska tolkas så,
att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken flyktingstatus genom en efterföljande ansökan i den mening som avses i artikel 2 q i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, vilken grundar sig på en risk för förföljelse till följd av omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, endast kan beviljas om dessa omständigheter är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter som sökanden hade i ursprungslandet.
Underskrifter