TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
den 19 mars 2013 (*)
”Tullunion – Import av bananer från Ecuador – Uppbörd av importtull i efterhand – Ansökan om eftergift av importtull – Artiklarna 220.2 b och 239 i förordning (EEG) nr 2913/92 – Misstag av tullmyndigheterna – Uppenbar vårdslöshet av den person det gäller”
I mål T‑324/10,
Firma Léon Van Parys NV, Antwerpen (Belgien), inledningsvis företrädd av advokaterna P. Vlaemminck och A. Hubert, därefter av advokaterna P. Vlaemminck, R. Verbeke och J. Auwerx,
sökande,
med stöd av
Konungariket Belgien, företrätt av J.-C. Halleux och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten P. Vander Schueren,
intervenient,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av L. Keppenne och F. Wilman, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2010) 2858 slutlig av den 6 maj 2010 enligt vilket – i ett särskilt fall – bokföring av importtullar i efterhand är motiverad och eftergift av tull är motiverad beträffande en tullskyldig, men inte beträffande en annan tullskyldig,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden N. J. Forwood samt domarna F. Dehousse och J. Schwarcz (referent),
justitiesekreterare: handläggaren J. Plingers,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 november 2012,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Mellan den 22 juni 1998 och den 8 november 1999 lämnade sökanden, Firma Léon Van Parys NV, genom sitt tullombud in 116 importdeklarationer avseende bananer från Ecuador till tullkontoret i Antwerpen (Belgien).
2 Importdeklarationerna stöddes av 221 importlicenser som av allt att döma hade utfärdats av Konungariket Spanien. Dessa importlicenser medförde rätt att importera bananer till Europeiska gemenskapen inom ramen för en tullkvot som innebar att sänkt tull skulle betalas med 75 euro per ton enligt rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 129), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3290/94 av den 22 december 1994 om de anpassningar och övergångsåtgärder som krävs inom jordbrukssektorn för att genomföra avtalen som slöts inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan (EGT L 349, s. 105; svensk specialutgåva, område 3, volym 66, s. 52), under tiden fram till den 31 december 1998, samt enligt förordning nr 404/93 och kommissionens förordning (EG) nr 2362/98 av den 28 oktober 1998 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EEG) nr 404/93 rörande ordningen för import av bananer till gemenskapen (EGT L 293, s. 32), under tiden från och med den 1 januari 1999.
3 Genom skrivelse av den 1 februari 2000 upplyste Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) de belgiska tullmyndigheterna om att förfalskade spanska importlicenser, som försetts med förfalskade stämplar från den myndighet i Spanien som är behörig att utfärda sådana handlingar, hade använts för att importera bananer till gemenskapen. Vid en undersökning upptäckte tullmyndigheterna att de 221 importlicenser som sökanden hade lämnat in till tullkontoret i Antwerpen mellan den 22 juni 1998 och den 8 november 1999 motsvarades av förfalskade spanska importlicenser.
4 Den 5 juli 2002 upprättade de belgiska tullmyndigheterna ett protokoll över vad som konstaterats och riktade detta protokoll till bland annat sökanden och tullombudet (nedan kallat protokollet av den 5 juli 2002). Det framgår av protokollet av den 5 juli 2002 att 233 av de importlicenser som sökanden hade använt motsvarades av förfalskade spanska importlicenser. 221 av dessa importlicenser hade getts in i Antwerpen och 12 i Hamburg (Tyskland). För tiden mellan den 1 januari och den 8 november 1999 berördes 107 importlicenser, som samtliga hade ingetts av sökanden till tullkontoret i Antwerpen.
5 I skrivelse av den 26 juli 2002 uppmanade de belgiska tullmyndigheterna sökanden och tullombudet att erlägga 7 084 967,71 euro för importen av bananer mellan den 1 januari 1998 och den 8 november 1999. Detta motsvarade tull med 850 euro per importerat ton i enlighet med artikel 18.2 i förordning nr 404/93.
6 Den 28 november 2003 upprättade de belgiska tullmyndigheterna ett kompletterande protokoll (nedan kallat det kompletterande protokollet). I detta redogjordes bland annat för resultaten av framställningar om bevisupptagning i Portugal, Spanien och Italien i samband med utredningen avseende de förfalskade spanska importlicenserna.
7 Sedan sökanden och tullombudet hade bestritt uppbörd i efterhand av den tull som ålagts dem, menade de belgiska tullmyndigheterna att begäran om att uppbörd i efterhand av tullskulden inte skulle ske borde bifallas och att detsamma gällde ansökan om eftergift av tull. De belgiska tullmyndigheterna sände i skrivelse av den 14 december 2007 handlingarna i ärendet till Europeiska gemenskapernas kommission för att denna skulle fatta beslut i enlighet med artiklarna 871 och 905 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1).
8 I sin skrivelse av den 14 december 2007 angav de belgiska tullmyndigheterna att artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen) inte kunde tillämpas, eftersom det inte fanns tillräcklig bevisning för att göra gällande att medlemsstaternas myndigheter eller kommissionen hade begått ett misstag. De belgiska tullmyndigheterna ansåg däremot att det fanns anledning att efterge ovannämnda tull i enlighet med artikel 239 i tullkodexen, eftersom en särskild situation förelåg i den mening som avses i denna artikel och varken sökanden eller tullombudet hade gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet.
9 Den 5 maj samt den 18 och 26 november 2008 samt den 15 januari 2009 och den 4 mars 2010 begärde kommissionen ytterligare upplysningar från de belgiska tullmyndigheterna som besvarade varje begäran.
10 I skrivelse av den 8 januari 2010 upplyste kommissionen i enlighet med artikel 906 a i förordning nr 2454/93 de belgiska tullmyndigheterna och sökanden om att den hade för avsikt att avslå ansökan om eftergift och återbetalning av tull. Sökanden yttrade sig i en skrivelse av den 8 februari 2010.
11 Vid ett möte den 12 april 2010 behandlades sökandens ärende i enlighet med artiklarna 873 och 907 i förordning nr 2454/93 av en grupp experter bestående av företrädare från alla medlemsstaterna.
12 Genom beslut K(2010) 2858 slutlig av den 6 maj 2010 biföll kommissionen – i ett särskilt fall – bokföring av importtullen i efterhand (artikel 1.1) och eftergift av tull beträffande en tullskyldig, tullombudet (artikel 1.2), men inte beträffande en annan tullskyldig, sökanden (artikel 1.3) (nedan kallat det angripna beslutet).
13 I skälen 4 och 5 i det angripna beslutet anges att kommissionen, beträffande import av bananer år 1998, tillät att de belgiska tullmyndigheterna själva beslutade huruvida de skulle bevilja eftergift av tullen. Kommissionen ansåg nämligen i ett ärende som delvis avsåg ett i faktiskt och rättsligt avseende jämförbart fall, att bokföring av importtullar i efterhand var motiverad och att eftergift av dessa tullar var motiverad. Det framgår av skäl 6 i det angripna beslutet att detta beslut endast avser import som genomfördes mellan den 1 januari och den 8 november 1999 samt därtill hänförliga importtullar, vilka uppgår till 3 628 248,48 euro.
14 Beträffande den import som genomfördes år 1999 angav kommissionen i skäl 11 i det angripna beslutet att tullombudet, när varorna övergick till fri omsättning, uppvisade importlicenser som av allt att döma hade utfärdats av spanska myndigheter och som sökanden hade erhållit från två spanska företag genom en portugisisk handlare (nedan kallad M). Kommissionen konstaterade att sökanden inte var angiven på licenserna, eftersom sökanden hade köpt endast rätten att använda importlicenserna, men inte hade förvärvat dem. Enligt skäl 11 i det angripna beslutet förmodades innehavarna av merparten av dessa licenser vara ”nya” aktörer i den mening som avses i artikel 7 i förordning nr 2362/98. En mindre del av licenserna förmodades tillhöra traditionella aktörer i den mening som avses i artikel 3 i samma förordning.
15 I skäl 32 i det angripna beslutet angav kommissionen att den tull som importören lagenligt var skyldig skulle ha bokförts i efterhand, eftersom det i förevarande ärende inte kunde konstateras att tullmyndigheterna hade begått något misstag. För att komma fram till denna slutsats angav kommissionen i skäl 26 i det angripna beslutet att den gynnsamma tullbehandling som föreskrivs i artikel 18.1 i förordning nr 404/93, i dess lydelse enligt förordning nr 3290/94, kan beviljas under förutsättning att importlicenser inges, men att de spanska myndigheterna hade tillkännagett att de inte hade utfärdat de licenser som sökanden hade använt. Enligt kommissionen var det således fråga om falska licenser. Kommissionen angav i skäl 27 i det angripna beslutet att det inte kunde vara fråga om ett misstag från de spanska tullmyndigheternas sida, eftersom dessa inte hade upprättat licenserna. I skäl 28 angav kommissionen att en spansk tjänsteman hade misstänkts vara delaktig i bedrägeriet. Dessa misstankar skingrades dock efter en skriftväxling mellan Olaf och de spanska rättsliga myndigheterna. I skälen 29–31 i det angripna beslutet underkände kommissionen slutligen sökandens argument att det var omöjligt för de ekonomiska aktörerna att kontrollera om de företag till vilka licenserna hade utfärdats verkligen var registrerade samt huruvida licenserna och stämplarna på dessa var äkta, att det hade varit omöjligt för de nationella myndigheterna att genomföra en kontroll och att gemenskapsmyndigheterna inte genomförde några kontroller. Ingen av dessa omständigheter innebar nämligen att tullmyndigheterna hade begått något misstag.
16 Eftersom de tre villkoren i artikel 220.2 b i tullkodexen är kumulativa, anförde kommissionen, i skäl 33 i det angripna beslutet, att det saknades anledning att kontrollera huruvida fler villkor var uppfyllda än det om att tullmyndigheterna har begått ett misstag.
17 I den följande delen av det angripna beslutet undersökte kommissionen huruvida villkoren enligt artikel 239 i tullkodexen om eftergift av importtull var uppfyllda.
18 I skälen 37–51 i det angripna beslutet kontrollerade kommissionen huruvida en särskild situation förelåg, vilket är det första villkoret för eftergift av importtull. I skäl 38 erinrade kommissionen först och främst om att den omständigheten att förfalskade handlingar inges, även om detta sker i god tro, inte i sig kan innebära att ett särskilt fall föreligger som motiverar eftergift av importtull. I skäl 39 angav kommissionen att sökanden och tullombudet grundade begäran om eftergift inte endast på att falska importlicenser förelåg, utan även och huvudsakligen på brister i kommissionens övervakning av tullkvoten för import av bananer, vilka de gjorde gällande. I skälen 40–44 erinrade kommissionen om att den och medlemsstaterna enligt tillämpliga bestämmelser hade olika skyldigheter beträffande förvaltningen av tullkvoten. I skälen 45–49 angav kommissionen brister som hade konstaterats beträffande förvaltningen av tullkvoten. Dessa avsåg dels att det inte fanns någon mekanism för att upptäcka om tullkvoten överskreds genom import av bananer som omfattades av importlicenser, dels att de spanska myndigheternas försiktighetsåtgärder när dessa utfärdade importlicenser var otillräckliga, särskilt med avseende på att meddela upplysningar om modellen för den stämpel som användes när licenser utfärdades. Kommissionen ansåg vidare att dessa omständigheter gick utöver den normala affärsrisk som en aktör måste godta och att de utgjorde en särskild situation i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen.
19 Med avseende på det andra villkoret för eftergift av importtull undersökte kommissionen tre villkor med hänsyn till vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kunde göras gällande. I skäl 53 ansåg kommissionen att det saknades anledning att bedöma det första villkoret, avseende komplexiteten i lagstiftningen, eftersom tullskulden uppkommit på grundval av att importlicenser hade förfalskats och inte på grund av att lagstiftningen hade tillämpats felaktigt. I skälen 54–56 bedömde kommissionen att villkoret avseende den berördes yrkeserfarenhet var uppfyllt.
20 Kommissionen ansåg däremot att sökanden inte hade visat tillräcklig omsorg. Kommissionen beskrev de faktiska omständigheter som förelegat när de förfalskade importlicenserna användes. I skäl 58 erinrade den om det organisatoriska arrangemang som i allmänhet användes för att de traditionella aktörerna skulle kunna importera en större mängd bananer än vad som följde av de importlicenser som dessa aktörer innehade. Detta arrangemang bestod i att en av dessa aktörer sålde bananer som ännu inte importerats till en aktör som var innehavare av en importlicens och att denne sålde tillbaka bananerna sedan varorna hade importerats och övergått till fri omsättning. I skäl 59 konstaterade kommissionen beträffande år 1999 dels att de bananer som sökanden importerat hade övergått till fri omsättning genom tullombudets försorg på grundval av sökandens instruktioner, dels att bananerna inte hade sålts till innehavaren av importlicensen, vilken var angiven som varumottagare i deklarationen för övergång till fri omsättning. Tullombudet fakturerade för övrigt alltid sökanden för importtullen.
21 Kommissionen framlade därefter olika omständigheter mot bakgrund av vilka den ansåg att sökanden inte hade varit omsorgsfull. I skäl 60 angav kommissionen för det första att det inte fanns några spår av kontakter mellan sökanden och de företag som angetts vara innehavare av importlicenser. Sådana kontakter är enligt kommissionen nödvändiga för varornas övergång till fri omsättning, eftersom företagsnamnen anges i deklarationen för övergång till fri omsättning, vilket kan innebära att de görs ansvariga. I skälen 60 och 61 drog kommissionen slutsatsen att om sökanden hade kontaktat dessa företag, hade det framkommit att de inte hade kännedom om att rätten att använda importlicenser som upprättats i deras namn hade sålts. Kommissionen drog vidare slutsatsen att det organisatoriska arrangemang som använts och den omständigheten att kontakter inte hade förekommit, visade att sökanden var beredd att ta vissa risker för att importera bananer som omfattades av en tullkvot. Kommissionen har för det andra framhållit vissa affärsförbindelser mellan sökanden och M, nämligen den omständigheten att förhandlingarna om försäljning av importlicenser fördes direkt mellan dem (skäl 62), att sökandens betalningar gjordes direkt på M:s personliga konto och inte på ett konto som tillhörde M:s arbetsgivare (skäl 63), och att sökanden inte förebringade bevisning för att M verkligen erhöll de importlicenser som sökanden sände till denne, trots att innehavarna var tvungna att hämta dessa licenser för att den säkerhet som de varit tvungna att ställa skulle återlämnas (skäl 64). Kommissionen anmärkte för det tredje att rätten att använda importlicenser köptes med hjälp av proformafakturor som sändes av två spanska företag och att fakturor sändes med telefax från okända adresser eller av okända personer. Hela detta organisatoriska arrangemang, som sökanden inte verkar ha ifrågasatt, utgör inte normalt handelsbruk.
22 I skäl 67 i det angripna beslutet drog kommissionen slutsatsen att sökanden inte hade visat sådan omsorg som kan förväntas av en erfaren aktör och att det därför inte kunde göras gällande till sökandens fördel att uppenbar vårdslöshet inte förelåg. Kommissionen ansåg emellertid att sökandens tullombud inte hade gjort sig skyldig till oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet, och att denne därför kunde beviljas eftergift av importtullen.
Förfarandet och parternas yrkanden
23 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 augusti 2010.
24 Målet, som inledningsvis tilldelats sjunde avdelningen, tilldelades andra avdelningen den 23 september 2010, i samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades.
25 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara artikel 1.1 och 1.3 i det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
26 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
27 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2010 har Konungariket Belgien ansökt om att få intervenera till stöd för sökandens yrkanden, i enlighet med artikel 115.1 i tribunalens rättegångsregler.
28 Genom beslut av ordföranden på tribunalens andra avdelning av den 18 januari 2011 tilläts Konungariket Belgien att intervenera till stöd för sökandens yrkanden.
29 Till stöd för sökandens yrkanden har Konungariket Belgien i huvudsak yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara artikel 1.1 och 1.3 i det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Kommissionen yttrade sig över Konungariket Belgiens interventionsinlaga genom handling som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2011. Sökanden har inte inkommit med något yttrande.
31 Som en åtgärd för processledning har tribunalen ställt flera frågor till parterna och anmodat dem att inge vissa handlingar. Parterna har besvarat dessa frågor i skrivelser som inkom den 18 oktober 2012 för sökandens del och den 19 oktober 2012 för kommissionens.
Rättslig bedömning
32 Sökanden har åberopat sex grunder till stöd för sin talan, nämligen åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 239 i tullkodexen, kommissionens förordning (EEG) nr 1442/93 av den 10 juni 1993 om tillämpningsföreskrifter för ordningen för import av bananer till gemenskapen (EGT L 142, s. 6; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 6) och förordning nr 2362/98, affärsmetoder som godkänts av Världshandelsorganisationen (WTO), felaktig kvalificering av omständigheterna och felaktig bedömning av den förebringade bevisningens bevisvärde, åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 239 i tullkodexen och proportionalitetsprincipen, åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 239 i tullkodexen, den tidigare artikel 211 EG, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen att den som har stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti), åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 239 i tullkodexen och likhetsprincipen, åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 220.2 b i tullkodexen, samt åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, särskilt rätten till försvar.
33 Tribunalen ska pröva den femte och den sjätte grunden först. Dessa avser uppbörd av tull i efterhand enligt artikel 220.2 b i tullkodexen.
Genomförande av artikel 220.2 b i tullkodexen
34 Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 220.2 b i tullkodexen ska uppbörd i efterhand inte ske om tre kumulativa villkor är uppfyllda. När dessa tre villkor är uppfyllda kan gäldenären göra gällande att uppbörd i efterhand inte ska ske (se, analogt, domstolens dom av den 14 november 2002 i mål C‑251/00, Ilumitrónica, REG 2002, s. I‑10433, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
35 För det första ska den omständigheten att tullarna i fråga inte har tagits ut bero på ett misstag från de behöriga myndigheternas sida. Vidare måste deras misstag vara av sådant slag att det inte rimligen kunde ha upptäckts av en gäldenär i god tro, trots dennes yrkeserfarenhet och den omsorg som denne bör visa. Slutligen måste gäldenären ha följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen vid sin tulldeklaration (se, analogt, domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Ilumitrónica, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
36 Frågan huruvida dessa villkor är uppfyllda ska bedömas mot bakgrund av syftet med artikel 220.2 b i tullkodexen, som är att skydda den betalningsskyldiges berättigade förväntningar på att samtliga omständigheter som utgör grund för beslutet huruvida uppbörd av tull ska ske är riktiga (se, analogt, domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Ilumitrónica, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
37 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den femte och den sjätte grunden ska prövas.
Den femte grunden, åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 220.2 b i tullkodexen
38 Den femte grunden sönderfaller i tre delar. Sökanden har för det första gjort gällande att det inte kan slås fast med säkerhet att de spanska myndigheterna inte var inblandade i samband med att de falska importlicenserna upprättades. Sökanden anser för det andra att det finns ett samband mellan nivån på de tullbelopp som utkrävdes och de misstag som kommissionen begick vid förvaltningen av tullkvoten. För det tredje undersökte kommissionen inte de övriga villkoren för tillämpning av artikel 220.2 b i tullkodexen. Dessa är emellertid uppfyllda i förevarande fall.
39 Kommissionen har tillbakavisat sökandens argument. Konungariket Belgien har inte intervenerat till stöd för denna grund.
– Kommissionens slutsatser
40 Kommissionen undersökte i det angripna beslutet om det var möjligt att uppbörd i efterhand av importtullen inte skulle ske. Kommissionen kontrollerade endast om ett av villkoren för denna åtgärd var uppfyllt, nämligen om de spanska myndigheterna hade begått ett misstag.
41 I skälen 26 och 27 i det angripna beslutet anmärkte kommissionen för det första att gynnsam behandling i tullhänseende beviljas under förutsättning att importlicenser inges. Kommissionen anmärkte för det andra att de spanska myndigheterna hade angett att de inte hade utfärdat de omtvistade licenserna och att det därmed var fråga om förfalskade licenser. Kommissionen anmärkte för det tredje att det under dessa förhållanden inte kunde vara ”tal” om ett misstag från dessa myndigheters sida, eftersom de inte hade varit delaktiga när licenserna upprättades.
42 I skäl 28 i det angripna beslutet angav kommissionen att det i början av undersökningen antogs att en spansk tjänsteman hade varit delaktig i bedrägeriet, men att detta antagande hade tillbakavisats efter en skriftväxling mellan Olaf och de spanska rättsliga myndigheterna.
43 Kommissionen besvarade sökandens argument i skälen 29–31 i det angripna beslutet. Enligt kommissionen kunde ett antal omständigheter inte läggas till grund för påståendet att tullmyndigheterna hade begått ett misstag, nämligen, för det första, att det inte hade varit möjligt för de ekonomiska aktörerna att kontrollera om innehavarna av importlicenserna verkligen var registrerade och om licenserna och stämplarna på dessa var äkta, för det andra att det skulle ha varit omöjligt för de nationella myndigheterna att genomföra en kontroll och för det tredje att gemenskapsmyndigheterna inte genomförde några kontroller.
– Den femte grundens första del
44 Sökanden har anfört att det inte är fastslaget med säkerhet att de spanska myndigheterna inte begått något misstag. Sökanden har grundat detta huvudsakligen på de belgiska tullmyndigheternas protokoll, ett arbetsdokument från Olaf och olika delar av ett brottmål som avgjorts genom en dom från Tribunale civile e penale di Ravenna (domstol för tvistemål och brottmål i Ravenna, Italien) av den 6 oktober 2004, varav framgår att spanska tjänstemän hade varit delaktiga när förfalskade licenser upprättats.
45 Sökanden har genom dessa argument klandrat kommissionen för att den inte visat att tullmyndigheterna inte hade begått något misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b i tullkodexen. Såsom kommissionen har anfört, måste ett misstag styrkas för att uppbörd i efterhand inte ska ske. Den femte grundens första del grundar sig således på ett antagande som står i strid med artikel 220.2 b i tullkodexen och som i vart fall inte gör det möjligt att styrka att ett misstag begåtts.
46 Denna slutsats påverkas inte av bedömningen av sökandens argument eller av de handlingar som lagts till grund för dessa.
47 För det första har sökanden till stöd för sin talan åberopat det kompletterande protokollet avseende Olafs utredning. Under denna nämndes en stöld av importlicenser hos generalsekretariatet för utrikeshandel i Spanien. Det framgår emellertid av Olafs arbetsdokument av den 22 september 2000 att denna händelse ägde rum i slutet av år 1999 och att de stulna licenserna användes under de två första kvartalen år 2000. Det kan därför inte vara fråga om de omtvistade licenserna, eftersom dessa ingavs för import som ägde rum fram till den 8 november 1999 och de sista licenser som användes vid det tillfället, enligt sin lydelse hade utfärdats den 23 september 1999.
48 Sökanden har för det andra hänvisat till domen från Tribunale civile e penale. Nämnda domstol begränsade sig emellertid till att ange det antagande som Olaf hade gjort, nämligen att en tjänsteman vid det spanska utrikeshandelsministeriet möjligen mutats, och den omständigheten att Olaf hade överlämnat en akt till de nationella rättsliga myndigheterna. Tribunale civile e penale slog inte själv fast att en spansk tjänsteman mutats. Domstolen i fråga angav nämligen att brottmålsutredningen fortfarande pågick i Spanien den dag då domen avkunnades.
49 Sökanden har för det tredje gjort gällande att det inte har visats att de spanska myndigheterna inte begick något misstag. Det har nämligen enligt sökanden inte styrkts att en skriftväxling förekommit mellan Olaf och de spanska rättsliga myndigheterna, avseende att någon spansk tjänsteman inte ska ha varit inblandad. I en skrivelse av den 20 oktober 2005 från de spanska rättsliga myndigheterna till Olaf anges emellertid att spanska tjänstemän inte hade varit inblandade i ärendet avseende förfalskade importlicenser. Kommissionen sände dessutom, den 28 januari 2010, en kopia av denna skrivelse till sökanden i samband med det administrativa förfarandet.
50 Sökanden har visserligen hänvisat till ett flertal bevis för att spanska tjänstemän var inblandade när förfalskade licenser upprättades, men det framgår inte av handlingarna i målet att sådana bevis existerar. I såväl Olafs arbetsdokument av den 22 september 2000, som i det kompletterande protokollet och i Tribunale civile e penales dom av den 6 oktober 2004 görs nämligen på sin höjd antaganden i denna riktning.
51 Sökanden har för det fjärde, i sin replik, pekat på olika ageranden som sökanden anser vara misstag från de spanska myndigheternas sida. Importlicenser påstås ha utfärdats in blanco. Det påstås att vissa upplysningar inte lämnades till kommissionen, såsom beträffande stölden av formulär för importlicenser eller av den stämpel som myndigheterna använder. Det påstås vidare att upplysningar inte lämnades om att den stämpel som myndigheterna använder byttes ut.
52 Tribunalen erinrar för det första om att stölden av importlicenser inte inverkar på förevarande tvist (se ovan, punkt 47) och att den påstådda stölden av en stämpel hos den spanska administrationen inte är styrkt. I handlingarna i målet finns nämligen inte något stöd för en sådan gärning och sökanden har inte angett någon handling med detta innehåll.
53 Den omständigheten att kommissionen inte har fått några upplysningar om att den stämpel som användes byttes ut, utgör en brist från de spanska myndigheternas sida som emellertid inte kan anses utgöra ett misstag som ligger till grund för att det tullbelopp som enligt lag ska erläggas inte bokfördes. Det är nämligen endast myndigheternas aktiva agerande som kan medföra att uppbörd i efterhand inte ska ske (se domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Ilumitrónica, punkterna 38 och 42 och där angiven rättspraxis).
54 Sökanden har för det tredje inte hänvisat till några ytterligare upplysningar eller någon handling med avseende på att de spanska myndigheterna ställt importlicenser in blanco till förfogande. Sökanden har endast angett att denna omständighet framgår av Olafs arbetsdokument av den 22 september 2000. Olaf har konstaterat att de spanska myndigheterna sålde icke ifyllda formulär för importlicenser och att detta system upphörde år 1999 med hänsyn till den risk för missbruk som det innebar. De spanska myndigheterna ansåg visserligen att en sådan omständighet innebar en risk för missbruk, men den kan inte ensam utgöra ett misstag från tullmyndigheternas sida.
55 Talan kan därför inte bifallas på den femte grundens första del.
– Den femte grundens andra del
56 Sökanden har klandrat kommissionen för att den begick misstag i samband med förvaltningen av tullkvoten som den borde ha beaktat vid tillämpningen av artikel 220.2 b i tullkodexen.
57 Kommissionen har hävdat att den inte är en del av de tullmyndigheter vilkas misstag beaktas vid tillämpningen av artikel 220.2 b i tullkodexen.
58 I artikel 220.2 b i tullkodexen föreskrivs att bokföring i efterhand av importtull inte ska ske om det tullbelopp som enligt lag ska erläggas inte har bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida.
59 I samband med de bestämmelser som var i kraft före tullkodexen slog domstolen fast att avsaknaden av en tydlig och uttömmande definition av begreppet ”behöriga myndigheter” innebär att inte endast de myndigheter som är behöriga att inleda ett uppbördsförfarande ska betraktas som ”behöriga myndigheter”, utan varje myndighet som inom ramen för sina befogenheter tillhandahåller uppgifter som beaktas vid uppbörd av tull och som på så sätt kan inge den betalningsskyldige berättigade förväntningar ska anses vara en ”behörig myndighet” (domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Ilumitrónica, punkt 40).
60 Det framgår dessutom av artikel 4.3 i tullkodexen att tullmyndigheter är myndigheter som bland annat har ansvar för tillämpningen av tullagstiftningen. Detta innebär att de myndigheter som avses är de administrativa myndigheter i både medlemsstaterna och tredjeland som har ansvar för att övervaka och kontrollera att tullagstiftningen efterlevs i enlighet med definitionen av dessa uppgifter i artikel 4.13 och 4.14 i tullkodexen. Kommissionen har visserligen vissa uppgifter i förvaltningen av tullkvoten som möjliggör import av bananer med sänkt tull, men den kan inte därmed anses vara en tullmyndighet i den mening som avses i tullkodexen. Misstag som kommissionen eventuellt begår i detta sammanhang kan därför inte medföra att uppbörd i efterhand inte ska ske enligt artikel 220.2 b i tullkodexen.
61 Tribunalen kan inte godta sökandens argument, att den omständigheten att kommissionen inte är en tullmyndighet är otillräcklig för att den ska fritas från sina misstag, eftersom artikel 220.2 b i tullkodexen är en skälighetsklausul som utgör hinder för att sanktionsåtgärder vidtas mot aktörerna på grund av myndigheternas misstag. Om detta argument godtogs, skulle det leda till att tribunalen inte tillämpade artikel 220.2 b i tullkodexen, utan i stället tillämpade en skälighetsklausul som enligt bestämmelserna i tullagstiftningen inte ska tillämpas under förfarandet för uppbörd i efterhand, utan senare, i samband med tillämpningen av artikel 239 i tullkodexen.
62 Talan kan därför inte bifallas på den femte grundens andra del.
– Den femte grundens tredje del
63 Det är, såsom sökanden har hävdat, riktigt att kommissionen, efter att ha undersökt om de spanska myndigheterna hade gjort sig skyldiga till något misstag, i skäl 33 i det angripna beslutet uttryckligen slog fast att det inte fanns anledning att kontrollera huruvida de båda andra villkoren för att tillämpa artikel 220.2 b i tullkodexen var uppfyllda. Eftersom villkoren i denna artikel är kumulativa, var kommissionen emellertid inte tvungen att undersöka de övriga villkoren för tillämpning när det första villkoret under alla omständigheter inte var uppfyllt (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 9 juni 1998 i de förenade målen T‑10/97 och T‑11/97, Unifrigo och CPL Imperial 2 mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2231, punkt 65).
64 Talan kan därför inte bifallas på den femte grundens tredje del och ska således inte bifallas på denna grund.
Den sjätte grunden, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, särskilt rätten till försvar
65 Sökanden har påstått sig ha begärt att Olaf skulle ge tillgång till samtliga handlingar och upplysningar beträffande möjlig delaktighet när de förfalskade licenserna utfärdades. Merparten av de begärda handlingarna ställdes emellertid aldrig till sökandens förfogande, inte ens sedan Europeiska ombudsmannen ingripit. Denne föreslog en uppgörelse i godo som Olaf ännu inte genomfört. Alla försök från sökandens sida att få fler upplysningar och försvara sig mot uppbörd i efterhand har avvisats med avseende på de väsentliga handlingarna avseende de påstådda förfalskningarna och de spanska myndigheternas delaktighet. Sökanden har hävdat att rätten till försvar härvid åsidosattes väsentligt.
66 Kommissionen har tillbakavisat sökandens argument. Konungariket Belgien har inte intervenerat till stöd för denna grund.
67 Sökanden har först och främst anfört att Olaf inte beviljade en fullständig tillgång till de begärda handlingarna. Sökanden anser att de upplysningar som inte lämnats ut skulle ha varit väsentliga för att avgöra huruvida de spanska myndigheterna begått ett misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b i tullkodexen.
68 I den mån sökandens argument förefaller rikta sig mot de beslut genom vilka Olaf vägrade fullständig tillgång till de begärda handlingarna, fattade på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), finner tribunalen att det framgår av handlingarna i målet att Olaf, genom beslut av den 26 oktober och den 3 december 2004, besvarade två bekräftande ansökningar från sökanden om tillgång till handlingar. Sökandebolaget har vidare inte bestritt att det, såsom kommissionen har anfört, inte väckte talan mot dessa beslut. Den omständigheten att Olaf inte lämnade fullständig tillgång till de begärda handlingarna inverkar därför inte på förevarande talan.
69 Sökandebolaget har för det andra gjort gällande att dess rätt till försvar åsidosattes väsentligt, eftersom det inte kunde erhålla de upplysningar som det sökte om den påstådda förfalskningen av de omtvistade importlicenserna och om de spanska myndigheternas möjliga delaktighet.
70 I enlighet med principen om rätten till försvar har kommissionen inte rätt att ensam avgöra vad som är användbart för den berörda personen i samband med förfarandet för avstående från uppbörd i efterhand. I kommissionens akt kan det finnas handlingar som innehåller uppgifter till stöd för att uppbörd i efterhand inte ska ske och som skulle kunna åberopas av den berörde till stöd för dennes ansökan även om kommissionen inte har grundat sina invändningar på dem. Den som ansöker ska således kunna få tillgång till samtliga icke-konfidentiella handlingar i akten, inklusive dem som inte använts för att motivera kommissionens invändningar (förstainstansrättens dom av den 13 september 2005 i mål T‑53/02, Ricosmos mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3173, punkt 72).
71 Sökandebolaget har genom sina argument endast gjort gällande att det inte hade tillgång till handlingar avseende förfalskning av de omtvistade importlicenserna och den spanska administrationens eventuella delaktighet. Såsom kommissionen har betonat, ska två konstateranden göras i detta avseende.
72 Innan kommissionen fattade det angripna beslutet, sände den en kopia av de spanska rättsliga myndigheternas skrivelse av den 20 oktober 2005 till sökanden. I denna angavs att spanska tjänstemän inte hade varit delaktiga i förfalskningen av importlicenser. Kommissionen har dessutom hävdat att det kanske inte är möjligt att få upplysningar om den påstådda delaktigheten hos den spanska administrationen av det enda skälet att någon sådan gärning inte har styrkts. Kommissionen ska därför anses ha gjort gällande att den inte känner till huruvida sådana upplysningar finns och att den inte har någon handling som hänvisar till detta. Det framgår emellertid av rättspraxis att det antas att en handling, vilken har begärts ut, inte existerar när den berörda institutionen har påstått att det förhåller sig på detta sätt. Det är emellertid endast fråga om en presumtion som sökanden kan bryta genom att åberopa relevanta och samstämmiga uppgifter (förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2002 i mål T‑5/02, Tetra Laval mot kommissionen, REG 2002, s. II‑4381, punkt 95, och av den 22 december 2005 i mål T‑146/04, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet, REG 2005, s. II‑5989, punkt 121). Sökanden har i förevarande mål inte förebringat några sådana uppgifter om handlingar som skulle göra det möjligt att styrka påståendet att de omtvistade importlicenserna förfalskats och de spanska myndigheternas möjliga delaktighet.
73 Sökanden har å andra sidan gett in ett flertal handlingar till tribunalen till stöd för den påstådda delaktigheten och sättet eller sätten att förfalska de omtvistade importlicenserna. Detta gäller särskilt Olafs arbetsdokument av den 22 september 2000 och den dom som avkunnades av Tribunale civile e penale, vilka nämndes i samband med den femte grunden. Detsamma gäller protokollet av den 23 juni 2004 med vittnesmål från Olafs ombud som ansvarade för utredningen av den olagliga importen vid förundersökningen i Ravenna. Av handlingarna i målet framgår vidare att sökandebolaget innehade dessa tre handlingar när det gav in en handling med rubriken ”Position paper” (rapport) av den 25 juni 2007 till de belgiska tullmyndigheterna, till vilken dessa var bifogade. Såsom tribunalen har angett ovan i punkterna 48 och 50, anges såväl i Olafs arbetsdokument, som i Tribunale civile e penales dom endast att det fanns misstankar om att den spanska administrationen varit delaktig i upprättandet av förfalskade importlicenser. Detsamma gäller protokollet med vittnesmål från Olafs ombud.
74 Av vad som anförts följer att sökanden, innan ansökan gavs in om att uppbörd i efterhand inte skulle ske, innehade handlingar med uppgifter om att det fanns misstankar om att den spanska administrationen hade varit delaktig i utarbetandet av förfalskade importlicenser och med relativt precisa uppgifter om på vilket sätt licenserna troligen hade förfalskats. Detta gav sökanden möjlighet att formulera sitt försvar med avseende på frågan huruvida en spansk tjänsteman hade varit delaktig vid upprättandet av de förfalskade licenserna.
75 Under dessa förhållanden konstaterar tribunalen att sökandebolaget saknar grund för sitt påstående att rätten till försvar åsidosattes väsentligt, eftersom det inte haft tillgång till vissa upplysningar eller vissa handlingar.
76 Eftersom sökandebolaget inte har preciserat det påstådda åsidosättandet av rätten till försvar och, eftersom det inte, utöver ett enkelt påstående, har anfört stöd för att väsentliga formföreskrifter åsidosatts, kan dessa argument inte godtas, och talan ska därför inte bifallas på den sjätte grunden.
Genomförandet av artikel 239.1 andra strecksatsen i tullkodexen
Inledande synpunkter
77 Artikel 905 i förordning nr 2454/93, där bestämmelsen i artikel 239 i tullkodexen klargörs och utvecklas, utgör en generalklausul för skälighetsbedömning, som särskilt är avsedd att täcka undantagssituationer som inte kan hänföras till något av de fall som avses i artiklarna 900–904 i denna förordning (domstolens dom av den 25 februari 1999 i mål C‑86/97, Trans-Ex-Import, REG 1999, s. I‑1041, punkt 18). Det följer av artikel 905 att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att återbetalning av importtull ska kunna ske. För det första ska det föreligga en särskild situation och för det andra får den berörde inte ha förfarit uppenbart vårdslöst eller bedrägligt (förstainstansrättens dom av den 12 februari 2004 i mål T‑282/01, Aslantrans mot kommissionen, REG 2004, s. II‑693, punkt 53). Följaktligen är det tillräckligt att ett av dessa villkor inte är uppfyllt för att ansökan om återbetalning av tull ska avslås (förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T‑75/95, Günzler Aluminium mot kommissionen, REG 1996, s. II‑497, punkt 54, och domen i det ovannämnda målet Aslantrans mot kommissionen, punkt 53).
78 Det framgår av det angripna beslutet att villkoret att en särskild situation ska föreligga är uppfyllt i förevarande mål (se ovan, punkt 18). Tribunalens prövning ska därför endast avse frågan huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att uppenbar vårdslöshet förelåg.
79 Vid bedömningen av om det föreligger uppenbar vårdslöshet i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen, ska enligt rättspraxis tas särskild hänsyn till komplexiteten av de bestämmelser som inte har iakttagits och som har gett upphov till tullskulden samt till aktörens yrkeserfarenhet och den omsorg som denne har visat (domstolens dom av den 11 november 1999 i mål C‑48/98, Söhl & Söhlke, REG 1999, s. I‑7877, punkt 56, och av den 13 mars 2003 i mål C‑156/00, Nederländerna mot kommissionen, REG 2003, s. I‑2527, punkt 92).
80 Kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar ett beslut med tillämpning av artikel 239 i tullkodexen (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 18 januari 2000 i mål T‑290/97, Mehibas Dordtselaan mot kommissionen, REG 2000, s. II‑15, punkterna 46 och 78). Återbetalning eller eftergift av importtullar, som endast kan medges under vissa förutsättningar och i vissa bestämda fall, utgör vidare ett undantag från den normala import- och exportordningen. Följaktligen ska de bestämmelser i vilka en sådan återbetalning eller eftergift föreskrivs tolkas restriktivt. Eftersom avsaknaden av uppenbar vårdslöshet är ett nödvändigt villkor för rätt till återbetalning eller eftergift av importtullar, ska detta begrepp tolkas på ett sådant sätt att antalet fall av återbetalning eller eftergift begränsas (se domen i det ovan i punkt 79 nämnda målet Söhl & Söhlke, punkt 52).
81 Även om kommissionen har ett stort utrymme för eget skön vad gäller tillämpningen av artikel 239 i tullkodexen, är den, när den tillämpar detta fria skön, skyldig att göra en avvägning mellan å ena sidan unionens intresse av att tullagstiftningen iakttas och å andra sidan det intresse som en importör som har handlat i god tro har av att inte lida skada som överskrider den vanliga affärsrisken (se förstainstansrättens dom av den 30 november 2006 i mål 382/04, Heuschen & Schrouff Oriëntal Foods mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
82 Mot bakgrund av dessa skäl ska särskilt den andra grunden för talan prövas. Konungariket Belgien har intervenerat till stöd för denna grund.
Den andra grunden, om åsidosättande av fördraget och tillämpningsföreskrifter för detta, bland annat artikel 239 i tullkodexen och proportionalitetsprincipen
83 Sökanden har kritiserat kommissionens konstaterande i det angripna beslutet att sökanden hade gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet. Sökanden har, med stöd av Konungariket Belgien, utvecklat ett flertal argument till stöd för denna grund.
84 Sökandebolaget har för det första gjort gällande att kommissionen inte kunde klandra det för att ha gjort sig skyldigt till någon som helst uppenbar vårdslöshet. De påstådda bristerna grundar sig nämligen på det felaktiga antagandet att sökanden hade ingått en överenskommelse om återköp av varor. Sökandebolaget har för det andra hävdat att det, med hänsyn till omständigheterna i fallet, inte hade möjlighet att känna till att det fanns förfalskade importlicenser som köpts på marknadsvillkor genom M, som sedan flera år hade ett förtroendeförhållande med sökandens dotterbolag. I strid med tribunalens praxis förebringade kommissionen för det tredje inte bevisning för att sökanden hade gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet. Emellertid har sökanden alltid agerat i överensstämmelse med sedvanliga affärsmetoder och varit professionell och omsorgsfull. Sökanden har för det fjärde gjort gällande i huvudsak att kommissionen saknar grund för sin kritik mot affärsförbindelserna med M och med innehavarna av de omtvistade importlicenserna. Dessa förbindelser utgör nämligen normala affärsmetoder. Den omsorg som åläggs strider, för det femte, mot rättspraxis och är synnerligen tung och oproportionerlig i en särskild situation som går långt utöver den normala affärsrisken. Vid tiden för omständigheterna i målet fanns det emellertid inte någon anledning att betvivla att importlicenserna var äkta. För det sjätte ansåg kommissionen felaktigt att villkoret avseende komplexiteten i lagstiftningen inte var relevant.
85 Sökanden har, genom det tredje, det fjärde och det femte argumentet, som ska prövas tillsammans och inledningsvis, hävdat i huvudsak att kommissionen inte har visat att sökanden inte varit omsorgsfull.
86 När tullmyndigheterna slår fast att det inte kan styrkas att den ekonomiske aktören har gjort sig skyldig till oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet, ankommer det på kommissionen, när den vill bortse från de nationella myndigheternas ställningstagande, att på grundval av relevanta faktiska omständigheter visa att denne aktör har varit uppenbart vårdslös (förstainstansrättens dom av den 27 september 2005 i mål T‑26/03, GeoLogistics mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3885, punkterna 78 och 82).
87 I sin skrivelse av den 14 december 2007 angav emellertid de belgiska tullmyndigheterna att en särskild situation förelåg i den mening som avses i artikel 239 i tullkodexen och att sökanden inte hade gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet.
88 För att komma till slutsatsen att sökanden inte hade varit omsorgsfull, angav kommissionen, i skäl 60 i det angripna beslutet, att det inte fanns några spår av kontakter med innehavarna av importlicenser. Sådana kontakter är, enligt kommissionen, emellertid nödvändiga för varornas övergång till fri omsättning, eftersom företagsnamnen anges i deklarationen för övergång till fri omsättning, vilket kan innebära att de hålls ansvariga. I skälen 60 och 61 angav kommissionen att om sökanden hade kontaktat dessa företag, hade det framkommit att de inte hade kännedom om att rätten att använda importlicenser som upprättats i deras namn hade sålts. Kommissionen drog slutsatsen att det organisatoriska arrangemang som använts och den omständigheten att kontakter inte hade förekommit visade att sökanden var beredd att ta vissa risker för att importera bananer som omfattades av en tullkvot. I skäl 62 angav kommissionen att förhandlingarna om köp av importlicenser fördes direkt mellan sökanden och M. I skäl 63 angav kommissionen att sökandens betalningar gjordes direkt på M:s personliga konto och inte på ett konto som tillhörde M:s arbetsgivare. I skäl 64 angav kommissionen att sökanden inte förebringade bevisning för att M verkligen erhöll de importlicenser som sökanden sände till denne, trots att innehavarna var tvungna att hämta dessa licenser för att den säkerhet som de enligt bestämmelserna varit tvungna att ställa skulle återlämnas. Kommissionen anmärkte i skäl 65 att rätten att använda importlicenser köptes med hjälp av proformafakturor som sändes av två spanska företag och att vissa fakturor sändes med telefax från okända adresser eller av okända personer. Enligt kommissionens uppfattning utgör detta organisatoriska arrangemang inte normalt handelsbruk.
89 Sammanfattningsvis har kommissionen åberopat fem omständigheter till stöd för att sökanden inte varit omsorgsfull, nämligen följande: Det har inte förekommit kontakter mellan sökanden och de företag som var innehavare av importlicenser. Förhandlingar om köp av rätten att använda importlicenser fördes direkt mellan sökanden och M. Betalningar gjordes på M:s personliga konto. Det finns inte något bevis för att M tog emot de licenser som sökanden sände. Köpet av rätten att använda importlicenser fakturerades med hjälp av proformafakturor som sändes med telefax, varav vissa från okända adresser eller av okända personer.
90 Som försvar har kommissionen anfört att det organisatoriska arrangemang som sökanden använde för att få rätt att använda importlicenser är ”rättsstridigt”, eftersom det står i strid med artikel 21.2 andra stycket i förordning nr 2362/98. Enligt denna bestämmelse är överlåtelser av rättigheter, enligt en importlicens, från nya aktörer till traditionella aktörer inte tillåtna. Eftersom ansökan om eftergift av importtull avslås i det angripna beslutet, grundar sig detta beslut i detta avseende inte på att det organisatoriska arrangemanget för köp av rätten att använda importlicenser är rättsstridigt, utan på att sökanden varit uppenbart vårdslös.
91 Kommissionens argument inverkar därför inte på frågan om det var befogat att avslå ansökan om eftergift av importtull.
92 Sökanden har, med stöd av Konungariket Belgien, anfört att graden av omsorg bör utgöra en aktiv skyldighet för denne endast om det kan betvivlas att importlicenserna är äkta. Kommissionen har hävdat att sökanden, med hänsyn till de omständigheter i fallet som endast denne hade kännedom om, borde ha hyst tvivel och krävt mer upplysningar om innehavarna av importlicenserna. Huruvida tullmyndigheterna hyste några tvivel har nämligen inte någon betydelse i detta avseende.
93 Vid första påseendet framgår det inte av det angripna beslutet att kommissionen beslutade att inte bevilja eftergift av importtull med anledning av att sökanden borde ha hyst tvivel om att de omtvistade importlicenserna var äkta. Bristen på omsorg förefaller där vara grundad på det organisatoriska arrangemang som användes för att få rätt att använda dessa importlicenser. Vissa delar av detta arrangemang utgör inte normalt handelsbruk (skäl 65 i det angripna beslutet). Med beaktande av detta innehåll är sökandens argument inte relevant för bedömningen av huruvida det angripna beslutet är välgrundat.
94 Det kan emellertid inte uteslutas att kommissionen, med hänsyn till det organisatoriska arrangemang som användes för att få rätt att använda de omtvistade importlicenserna, ansåg att sökanden borde ha tvivlat på att dessa var äkta. I skälen 60 och 65 i det angripna beslutet angav kommissionen nämligen att kontakter med innehavarna av dessa importlicenser var nödvändiga och att sökanden inte satte i fråga att stora penningsummor betalades ut på grundval av proformafakturor som mottagits med telefax. Av de skäl som anges nedan i punkterna 98–102 och 111–115, var omständigheterna emellertid inte sådana att tvivel kunde uppkomma om de omtvistade importlicensernas äkthet.
95 Tribunalen ska pröva kommissionens fem argument för påståendet att sökanden inte varit omsorgsfull.
96 Sökandebolaget har för det första gjort gällande att det – utan att, med hänsyn till det stora antalet omtvistade licenser, ta på sig en oproportionerligt stor administrativ börda – inte kunde kontakta var och en av importlicensinnehavarna. Sökandebolaget agerade i enlighet med bruket vid normala affärsförbindelser när det lät M sköta kontakterna med sitt nätverk. Om sökanden hade handlat på annat sätt hade affärsförbindelsen med M äventyrats. Sökanden hade behov av denna förbindelse för att finna nya aktörer som var villiga att sälja rätten att använda sina importlicenser. Sökanden anser sig vid tiden för omständigheterna i målet inte ha haft någon anledning att visa någon särskild vaksamhet med avseende på de överenskommelser som ingicks genom M. Tillvägagångssättet var nämligen detsamma som det som användes med andra mellanhänder.
97 Enligt kommissionen kan sökandebolaget inte förskansa sig bakom argumentet om förtroendeförhållandet med M, om det inte vill bära konsekvenserna av detta. Sökanden prioriterade nämligen det förhållandet framför att iaktta erforderlig omsorg. Kommissionen anser i övrigt att sökanden borde ha krävt att M lämnade upplysningar om licensinnehavarna, eftersom deras affärsförbindelser var relativt färska vid tiden för omständigheterna i målet. Kommissionen anser slutligen att de åtgärder som sökanden särskilt vidtog för förvaltningen av importlicenserna saknar betydelse, eftersom det inte har uppgetts hur dessa åtgärder bidrog till att kontrollera att licenserna användes med omsorg och på ett rättsenligt sätt.
98 Det framgår av handlingarna i målet att sökanden genom M förfogade över samtliga omtvistade importlicenser och att dessa licenser i allmänhet ställdes till sökandens förfogande i slutet av det kvartal för vilket de användes. Såväl i sina skrivelser som under förhandlingen har sökanden insisterat på att samtliga transaktioner, för vilka de omtvistade importlicenserna användes, avsåg små kvantiteter bananer. Denna omständighet innebär enligt sökanden att det var motiverat att vända sig till en mellanhand som hade större möjligheter att med relativt kort varsel anskaffa licenser som möjliggjorde import av skeppslaster inom gränserna för en tullkvot. Kommissionen har inte bestritt dessa faktiska omständigheter. Sökandebolaget har i övrigt obestritt gjort gällande att det, beträffande de importlicenser som användes, kontrollerade formen och innehållet, bland annat med avseende på huruvida de kvantiteter som angavs på licenserna överensstämde med de kvantiteter som tilldelats den nye aktör, vars namn angavs på licensen.
99 Trots att dessa kontroller gjordes, innebär kommissionens första anmärkning att sökanden skulle ha varit skyldig att kontakta innehavarna av de omtvistade licenserna med relativt kort varsel för att undvika den kritik som anfördes i skälen 60 och 61 i det angripna beslutet.
100 När kommissionen har hörts under förhandlingen med avseende på arten och omfattningen av denna skyldighet, som framgår av skäl 60 i det angripna beslutet, har den inte kunnat redogöra för vilka bestämmelser som kan läggas till grund för den eller precisera vilken inverkan den har på tullbehandlingen av importerade varor, bland annat deras övergång till fri omsättning. Kommissionen har endast gjort gällande att köp från nya aktörer av rätten att använda importlicenser inte överensstämmer med tullagstiftningen. Såsom anförts ovan i punkterna 90 och 91, grundar sig det angripna beslutet inte på att det organisatoriska arrangemanget vid köpet av rätten att använda importlicenser var rättsstridigt.
101 Kommissionen har således inte styrkt att sökanden var skyldig att kontakta innehavarna av de omtvistade importlicenserna med anledning av tullbehandlingen. Kommissionen har inte anfört någon omständighet som utvisar att sökanden var skyldig att ta en sådan kontakt för att varorna skulle kunna övergå till fri omsättning. Det är emellertid obestritt att sökanden utan hinder kunde fullgöra alla administrativa formaliteter i samband med importen av de varor som avsågs i de omtvistade importlicenserna.
102 Det kan för övrigt inte godtas att en ekonomisk aktör som importerar varor till unionen och i detta syfte tar hjälp av en mellanhand för att få rätt att använda importlicenser, i regel ska anses ha brustit i försiktighet eller omsorg om han inte genomför kontroller hos licensinnehavarna. Att ta hjälp av en mellanhand är nämligen en praktisk metod som importören efter eget önskemål kan välja för att genomföra import och som syftar till att underlätta verksamheten, då denne i ett visst ekonomiskt sammanhang anser att mellanhanden lättare kan finna nya aktörer som har erhållit licenser och vill överlåta rätten att använda dessa. Detta gäller särskilt när importören, såsom i förevarande fall, behöver ett större antal licenser med relativt kort varsel (se ovan, punkt 98). Eftersom några närmare omständigheter inte har anförts som hade kunnat ge upphov till tvivel hos aktören beträffande huruvida de importlicenser som användes var äkta, kan kontakter med innehavarna av importlicenser inte anses ha varit nödvändiga för varornas övergång till fri omsättning.
103 Kommissionen har således inte styrkt att de omständigheter som anges i punkterna 60 och 61 i det angripna beslutet innebär att sökanden inte varit omsorgsfull.
104 Sökanden har för det andra gjort gällande att det var normalt att genomföra betalningarna på M:s personliga konto, eftersom denne agerade självständigt och eftersom sökanden förfor på samma sätt med andra mellanhänder. Sökanden kan inte klandras för att inte ha kontrollerat om M verkligen erhöll de licenser som sökanden sände till denne. Detta skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsbörda och överensstämmer inte med normala affärsmetoder. Om M inte hade erhållit licenserna, skulle sökanden ha fått kännedom om detta, bland annat genom att de hade regelbundna affärsförbindelser.
105 Kommissionen har till sitt försvar upprepat kritiken i det angripna beslutet, nämligen att det på grundval av den omsorg som ska tillämpas i förevarande fall kunde förväntas att sökanden skulle försäkra sig om att betalningar görs på lämpliga konton och kontrollera att mottagaren erhöll de licenser som sökanden sände. Kommissionen har anfört att den omständigheten att M ville att stora penningsummor, utan hans arbetsgivares vetskap, skulle betalas i hans eget namn och på privata konton, borde ha väckt misstankar hos sökanden, i egenskap av en omsorgsfull aktör.
106 Kommissionens andra, tredje och fjärde argument återfinns i skälen 62–64 i det angripna beslutet och avser köpet av rätten att använda importlicenserna genom förhandlingar direkt mellan sökanden och M, den omständigheten att betalningar gjordes på M:s personliga konto och den omständigheten att det saknades bevis för att M hade erhållit de licenser som sökanden hade sänt (se ovan, punkt 89).
107 I faktiskt avseende ska konstateras att sökanden hade vissa affärsförbindelser med M sedan år 1997, eftersom ett av sökandens dotterbolag, i Italien, tidigare hade haft förbindelser under flera år med ett portugisiskt företag som utövade internationell handel och M arbetade för detta bolag. Av handlingarna i målet framgår vidare att affärsförbindelsen i syfte att köpa rätten att använda de omtvistade importlicenserna, såsom sökanden har gjort gällande, upprättades endast mellan sökanden och M. Under förhandlingen har kommissionen medgett att den inte bestrider detta. I det angripna beslutet och i kommissionens skrivelser finns det heller inte något stöd för att ifrågasätta sökandens påstående att M var verksam som självständig mellanhand, eller för att M utövade denna verksamhet på ett rättsstridigt sätt. Kommissionens argument som angetts ovan i punkt 105 kan därför inte godtas. De grundar sig nämligen på tanken, som även framgår av det angripna beslutet, att det föreligger en större risk för bedrägligt förfarande när en mellanhand – som dessutom varit anställd hos ett företag som utövade internationell handel – anlitas för att förvärva rätten att använda de omtvistade licenserna.
108 Under förevarande omständigheter och med beaktande av vad som ovan anförts i punkt 102, utvisar inte sökandens förhandlingar direkt med M om köp av rätten att använda de omtvistade importlicenserna, den omständigheten att dessa köp i sin helhet betalades till M:s personliga konto eller den omständigheten att denne inte ombads att visa att han verkligen erhållit de licenser som sökanden återsände honom att sökanden hade visat brist på omsorg.
109 Sökanden har för det tredje anfört att användning av proformafakturor överensstämmer med normala affärsmetoder som tillämpas med andra mellanhänder och av andra importörer. Dessa fakturor utgjorde nämligen ordersedlar som låg till grund för sökandens betalningar till M. Denne upprättade därefter de stutgiltiga fakturorna. Att spanska företag som sökanden inte kände till sände fakturorna var inte en särskild omständighet som borde ha gett anledning till större vaksamhet. De ifrågavarande aktörerna var nämligen företag som var okända i bananbranschen och samtliga kontakter med dem sköttes av M. Kommissionen har inte förebringat bevisning för att sökanden hade visat uppenbar vårdslöshet.
110 Kommissionen anser att det är omständigheterna i samband med att proformafakturorna användes som utgör ett problem, med andra ord att okända personer sände dessa med telefax från okända adresser. Sökanden borde av denna anledning ha gjort kontroller.
111 Tribunalen erinrar härvid om att kommissionen angav följande i punkt 65 i det angripna beslutet:
”[K]öpet av rätten att använda licenser fakturerades genom proformafakturor som de båda ovannämnda spanska företagen sände med [telefax]. Det framgår av handlingarna i ärendet att vissa av dessa proformafakturor sändes med [telefax] från okända adresser eller av okända personer. Kommissionen tvivlar på att det överensstämmer med normala affärsmetoder att betala mycket stora penningsummor på grundval av proformafakturor som mottagits med [telefax] under sådana förhållanden. Det framgår emellertid inte av handlingarna i ärendet att [sökanden] hyste något tvivel i detta avseende.”
112 Tribunalen finner först och främst att det genom åtgärder för processledning och under förhandlingen har framkommit att en faktisk omständighet bedömts på olika sätt. Till svar på frågor från tribunalen, har kommissionen nämligen ingett fakturor från fyra företag, från vilka sökanden hade köpt rätten att använda de omtvistade importlicenserna. Under förhandlingen har sökanden emellertid bestritt riktigheten av dessa uppgifter. Sökanden har hävdat att endast ett av de aktuella företagen sålde rätten att använda de omtvistade importlicenserna till sökanden. Dessa uppgifter står dessutom i strid med de uppgifter som Olaf angav i arbetsdokumentet av den 22 september 2000. Där angavs att två spanska företag var inblandade, det ena under år 1998 och det andra under år 1999. Uppgifterna står även i strid med det angripna beslutet (skälen 11 och 65).
113 Påståendet att sökanden hade visat brist på omsorg har kommissionen grundat särskilt på den omständigheten att proformafakturorna för köpet av rätten att använda de omtvistade importlicenserna sändes från okända telefaxapparater av okända personer. Kommissionen angav under förhandlingen närmare bestämt att de ifrågavarande proformafakturorna kom från Spanien, att telefaxnumren var spanska eller att copy shops (kopieringsateljéer) i Spanien angavs på de fakturor som hade mottagits med telefax.
114 Det framgår emellertid av handlingarna i målet att rätten att använda de omtvistade importlicenserna, vilka endast avsåg år 1999, köptes från ett spanskt företag (se ovan, punkt 112). Kommissionen har gett in proformafakturorna från detta företag till svar på åtgärderna för processledning. I sidhuvudet på alla dessa fakturor anges en postadress och ett telefonnummer. En av fakturorna innehåller uppgiften casa de fotocopia (kopieringsateljé) i övermarginalen. På en annan faktura anges ett av allt att döma spanskt telefaxnummer och ordet cemon i övermarginalen.
115 Även om de uppgifter som anges ovan i punkt 114 inte uttryckligen framgår av det angripna beslutet, kan det anses att kommissionen hänvisade till dem när den i skäl 65 angav att proformafakturor hade sänts med telefax från okända adresser. Denna omständighet är emellertid inte tillräcklig för att visa att sökanden i förevarande fall hade brustit i omsorg. Det förhållandet att en proformafaktura från ett företag i Spanien sänds från en telefaxapparat i det landet, förefaller inte vara en slags omständighet som leder till att den aktör som tar emot fakturan blir mer omsorgsfull. Den omständigheten att en av de fem fakturor som det ovannämnda spanska företaget sände till sökanden, sändes från vad som verkar vara en kopieringsateljé, kan heller inte i sig ge upphov till tvivel hos sökandebolaget med avseende på dess affärsförbindelser med detta företag eller med avseende på huruvida de omtvistade licenserna var äkta. Eftersom några närmare omständigheter inte har anförts till stöd för argumentet om användning av proformafakturor, finns det inte fog för kommissionens tvivel om huruvida det överensstämmer med normala affärsmetoder att betala mycket stora penningsummor på grundval av sådana fakturor som mottagits under ovannämnda förhållanden.
116 Kommissionen har således inte, genom de omständigheter som anges i skäl 65 i det angripna beslutet, styrkt att sökanden i förevarande fall visat brist på omsorg.
117 Det följer av punkterna 103, 108 och 116 ovan att talan ska bifallas på den andra grunden, eftersom kommissionen inte, i enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 86, har förebringat bevisning för att sökanden visat brist på omsorg och därmed för att denne varit uppenbart vårdslös. Det saknas härvid skäl att pröva det första, det andra och det sjätte argumentet för den andra grunden för talan.
118 Av det ovanstående följer att artikel 1.3 i det angripna beslutet ska ogiltigförklaras utan att det är nödvändigt att pröva den första, den tredje och den fjärde grunden för talan. Talan ska ogillas i övrigt.
Rättegångskostnader
119 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt punkt 3 i samma artikel kan tribunalen emellertid besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sina kostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.
120 Eftersom kommissionen i huvudsak har tappat målet, ska den förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.
121 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Konungariket Belgien ska därför förpliktas att bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
Tribunalen (andra avdelningen)
följande:
1) Artikel 1.3 i kommissionens beslut K(2010) 2858 slutlig av den 6 maj 2010 enligt vilket – i ett särskilt fall – bokföring av importtullar i efterhand är motiverad och eftergift av tull är motiverad beträffande en tullskyldig, men inte beträffande en annan tullskyldig, ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Firma Léon Van Parys NV.
4) Konungariket Belgien ska bära sina rättegångskostnader.
Forwood | Dehousse | Schwarcz |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 19 mars 2013.
Underskrifter