Mål T‑57/01
Solvay SA
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Sodamarknaden i gemenskapen (med undantag av Förenade kungariket och Irland) – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 82 EG konstateras – Leveransavtal för en alltför lång period – Lojalitetsrabatt – Preskription av kommissionens befogenhet att ålägga böter eller sanktioner – Rimlig tidsfrist – Väsentliga formföreskrifter – Relevant geografisk marknad – Dominerande ställning föreligger – Missbruk av dominerande ställning – Rätt till tillgång till handlingar i ärendet – Böter – Överträdelsens allvar och varaktighet – Försvårande omständigheter – Upprepning av överträdelse – Förmildrande omständigheter”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstider i fråga om förfaranden – Tillfälligt upphävande – Kommissionens beslut är föremål för prövning vid domstolen – Räckvidd
(Rådets förordning nr 2988/74, artikel 3)
2. Gemenskapsrätt – Principer – Iakttagande av en rimlig tidsfrist – Tillämpningsområde – Konkurrens – Administrativt förfarande – Domstolsprövning – Åtskillnad vid bedömningen av huruvida en rimlig tidsfrist har iakttagits
(Rådets förordning nr 17)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en rimlig tidsfrist
(Rådets förordning nr 17)
4. Kommissionen – Kollegialitetsprincipen – Räckvidd – Beslut i ett konkurrensärende
(Fusionsfördraget, artikel 17)
5. Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras – En institutions arbetsordning
(Artikel 241 EG)
6. Institutionernas rättsakter – Bekräftande av antagna rättsakters giltighet – Procedur
(Kommissionens arbetsordning från år 1999, artikel 16 första stycket)
7. Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Tillämpningsområde – Konkurrens – Administrativt förfarande – Principens tillämpning när kommissionens första beslut har ogiltigförklarats
(Artikel 81.1 EG)
8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Räckvidd – Tillträde till företags affärslokaler
(Rådets förordning nr 17, artikel 14)
9. Konkurrens – Dominerande ställning – Den berörda marknaden – Geografisk avgränsning
(Artikel 82 EG)
10. Konkurrens – Dominerande ställning – Fastställande av en dominerande ställning på grundval av innehavet av en oerhört stor marknadsandel
(Artikel 82 EG)
11. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Rabatt som har utestängningseffekter på marknaden – Lojalitetsrabatter
(Artikel 82 EG)
12. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Mängdrabatt – Tillåtet – Villkor – Missbruk av ett rabattsystem
(Artikel 82 EG)
13. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Exklusiva inköpsavtal – Lojalitetsrabatter
(Artikel 82 EG)
14. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Mängdrabatt – Tillåtet – Villkor – Regler för beräkning
(Artikel 82 andra stycket EG)
15. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Vägran att lämna ut en handling – Följder
16. Konkurrens – Administrativt förfarande – Tillgång till handlingarna i ärendet – Föremål för talan – Handlingar som innehas av kommissionen har inte lämnats ut – Tribunalens bedömning utifrån frågan huruvida rätten till försvar har iakttagits i det aktuella fallet
17. Konkurrens – Administrativt förfarande – Åsidosättande av rätten till försvar – Ej vederbörlig tillgång till handlingarna i ärendet – Tillgång ges under domstolsförfarandet – Rättelse – Omfattas inte
18. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut – Beslut i vilket en överträdelse konstateras och böter åläggs – Ogiltigförklaring på grund av fel i förfarandet
(Rådets förordning nr 17)
19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Särskilt allvarliga överträdelser
(Artikel 82 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Upprepning av överträdelse – Begreppet överträdelser av samma art – Överträdelser som avses i artiklarna 81 respektive 82 EG – Omfattas inte
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Ingen upprepning av överträdelse – Omfattas inte
(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
22. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Företaget har samarbetat när kommissionens tjänstemän gjort sina kontroller – Omfattas inte
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 14)
23. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Omsättning som ska beaktas vid beräkningen av det högsta bötesbelopp som kan utdömas
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
24. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande effekt
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
1. Enligt artikel 3 i förordning nr 2988/74 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler upphävs preskriptionstiden beträffande förfaranden så länge kommissionens beslut är ”föremål för prövning vid Europeiska gemenskapernas domstol”. Denna hänvisning ska, efter det att förstainstansrätten inrättats, uppfattas så, att den i första hand avser ett mål som är anhängigt vid nämnda domstol, i den utsträckning som talan mot beslut om påföljder eller böter på konkurrensrättens område omfattas av dess behörighet.
Preskriptionstiden upphävs även under hela den tid då ett mål om överklagande prövas vid domstolen. Artikel 60 i domstolens stadga och artikel 3 i förordning nr 2988/74 har olika tillämpningsområden. Det förhållandet att ett överklagande inte har suspensiv verkan kan inte frånta artikel 3 i nämnda förordning, som avser de situationer i vilka kommissionen ska avvakta gemenskapsdomstolens beslut, all verkan. Artikel 3 förordning nr 2988/74 skyddar dessutom kommissionen mot preskriptionens verkningar i de fall den måste avvakta gemenskapsdomstolens avgörande i förfaranden som kommissionen inte har kontroll över, innan det står klart huruvida den angripna rättsakten är rättsstridig eller ej. Argumentet att inrättandet av en prövning i två instanser inte gör det möjligt att utsträcka perioden av tillfälligt upphävande av preskriptionstiden saknar således stöd. Ett tillfälligt upphävande av preskriptionstiden ger endast kommissionen möjlighet att eventuellt fatta ett nytt beslut i det fall då överklagandet av en dom av förstainstansrätten, enligt vilken ett kommissionsbeslut ogiltigförklaras, ogillas. Detta tillfälliga upphävande av preskriptionstiden får ingen verkan på det beslut som har ogiltigförklarats genom förstainstansrättens dom. Vid överklaganden är kommissionen inte formellt förhindrad att vidta åtgärder efter förstainstansrättens ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet. Att talan väcks mot ett beslut om böter upphäver preskriptionstiden i samma ärende fram till dess att gemenskapsdomstolen slutligt tagit ställning i nämnda mål. Om kommissionen ska fatta ett nytt beslut efter det att förstainstansrätten har ogiltigförklarat ett beslut utan att avvakta domstolens dom, finns det risk för att det samtidigt föreligger två beslut som avser samma sak i det fall då domstolen upphäver förstainstansrättens dom. Det skulle strida mot kraven på ett processekonomiskt administrativt förfarande att, i det enda syftet att hindra att preskriptionstiden löper ut, ålägga kommissionen att fatta ett nytt beslut innan det står klart huruvida det ursprungliga beslutet är rättsstridigt eller ej.
Preskriptionstiden upphävs slutligen, enligt artikel 3 i förordning nr 2988/74, tillfälligt under hela den tid målet pågår vid domstolen. Kommissionen kan följaktligen inte anses ha åsidosatt principen om en rimlig tidsfrist endast på grund av att den avvaktat domstolens avgörande av detta överklagande innan den antog ett nytt beslut.
(se punkterna 90, 97, 98, 102, 103, 105–108 och 121)
2. Vid prövningen av en anmärkning avseende ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist ska åtskillnad göras mellan det administrativa förfarandet, vilket inletts i ett konkurrensärende med tillämpning av förordning nr 17, och det rättsliga förfarandet, där talan väcks mot kommissionens beslut. Den period under vilken gemenskapsdomstolen prövar lagenligheten av ett kommissionsbeslut och, i mål om överklagande, giltigheten av domen i första instans, får inte beaktas vid fastställandet av hur länge förfarandet vid kommissionen har pågått.
(se punkt 124)
3. Att principen om en rimlig tidsfrist har åsidosatts när ett beslut antas efter ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende motiverar inte att kommissionens beslut ska ogiltigförklaras, såvida beslutet inte samtidigt medför att det berörda företagets rätt till försvar åsidosätts. Om det inte har fastställts att den oskäligt långa tid som förflutit har påverkat de berörda företagens möjlighet att försvara sig effektivt, saknar underlåtelsen att iaktta principen om en rimlig tidsfrist betydelse för det administrativa förfarandets giltighet.
(se punkt 132)
4. Kollegialitetsprincipen grundas på kommissionsledamöternas jämbördighet i beslutsfattandet och innebär särskilt dels att besluten ska fattas gemensamt, dels att alla ledamöterna i kollegiet, på ett politiskt plan, är kollektivt ansvariga för samtliga beslut som antas. Iakttagandet av denna princip, särskilt kravet att besluten ska fattas gemensamt, är med nödvändighet av betydelse för de rättssubjekt som berörs av beslutens rättsverkningar, i den meningen att rättssubjekten måste vara säkra på att besluten verkligen har fattats av kollegiet och att de exakt överensstämmer med dess vilja. Detta gäller i synnerhet rättsakter vilka uttryckligen betecknas som beslut, som kommissionen har att utfärda gentemot företag eller företagssammanslutningar med tanke på efterlevnaden av konkurrensreglerna och som har till syfte att fastställa överträdelse av dessa regler, utfärda förelägganden för företagen och ålägga dem ekonomiska sanktioner.
Endast den omständigheten att det i ett pressmeddelande som inte kommer från kommissionen och som inte har någon officiell karaktär anges att kommissionens talesman anger vilken dag ett konkurrensbeslut kommer att meddelas och vad det kommer att handla om kan inte räcka för att det ska anses att kommissionen har åsidosatt kollegialitetsprincipen. Eftersom kommissionsledamöternas kollegium inte är bundet av ett sådant uttalande, kan det efter överläggningar besluta att inte anta ett sådant beslut.
(se punkterna 151–155)
5. Tillämpningsområdet för artikel 241 EG omfattar även bland annat bestämmelser i en institutions arbetsordning, vilka visserligen inte utgör rättslig grund för det omtvistade beslutet och inte har samma verkningar som en förordning, i den mening som avses i artikeln i fördraget, men som bildar den egentliga ramen för antagandet av beslutet och som därmed tillgodoser kravet på rättssäkerhet för de personer till vilka beslutet är riktat. Det är nämligen viktigt att en mottagare av ett beslut ges möjlighet att i särskild ordning ifrågasätta lagenligheten av den rättsakt som avgör beslutets formella giltighet, oaktat att den ifrågavarande rättsakten inte utgör rättslig grund för beslutet, när mottagaren inte har kunnat begära ogiltigförklaring av den rättsakten innan han delgavs det omtvistade beslutet. En invändning om rättsstridighet kan följaktligen framställas mot bestämmelserna i kommissionens arbetsordning, i den mån de ska säkerställa skyddet för enskilda. En invändning om rättsstridighet ska begränsas till det som är absolut nödvändigt för att lösa tvisten. Artikel 241 EG har inte till syfte att ge en part möjlighet att, oavsett vilken form av talan det rör sig om, ifrågasätta tillämpligheten av vilken rättsakt av allmän karaktär som helst. Den allmänna rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts måste dessutom vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det måste föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som ifrågasätts och den ifrågavarande allmänna rättsakten.
(se punkterna 165–167)
6. I artikel 16 första stycket i kommissionens arbetsordning från år 1999 föreskrivs att rättsakter som antas vid kommissionens sammanträden ska fogas till protokollet för det sammanträde vid vilket de antogs, på det eller de språk på vilka de är giltiga och på ett sådant sätt att de inte kan avskiljas och att deras giltighet ska bekräftas genom ordförandens och generalsekreterarens underskrift på den sammanfattande anteckningens sista sida. Denna bestämmelse är inte rättsstridig. De föreskrivna formaliteterna för bekräftande är förenliga med rättssäkerhetsprincipens krav.
(se punkterna 170, 175 och 176)
7. När kommissionen – efter det att ett beslut, varigenom företag som överträtt artikel 81.1 EG åläggs sanktionsåtgärder, ogiltigförklarats på grund av ett formfel som endast avser kommissionsledamöternas kollegiums sätt att slutligt anta beslutet – antar ett nytt beslut, med ett i huvudsak identiskt innehåll och som grundas på samma anmärkningar, är den inte skyldig att höra de berörda företagen på nytt.
Kommissionen är inte heller skyldig att hålla ett nytt samråd med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor även om flera nya medlemsstater har anslutit sig till gemenskapen under tiden från det att kommittén behandlade ärendet till det att det nya beslutet antogs, och kommitténs sammansättning således har förändrats. En institutions ändrade sammansättning påverkar nämligen inte själva institutionens kontinuitet, eftersom dess slutliga eller förberedande rättsakter i princip bevarar alla sina rättsverkningar. Det finns heller ingen allmän princip i gemenskapsrätten om kontinuitet i ett förvaltningsorgans sammansättning vid behandlingen av ett ärende som kan leda till åläggande av böter.
De rättsfrågor som kan uppstå vid tillämpningen av artikel 233 EG, exempelvis frågor rörande den tid som har förflutit, möjligheten att återuppta förfaranden enligt konkurrensreglerna, rätten att få tillgång till handlingarna i akten till följd av återupptagandet av förfarandet, åtgärder av förhörsombudet samt eventuella konsekvenser av artikel 20 i förordning nr 17, kräver inte heller att nya förhör hålls, eftersom de inte ändrar innehållet i anmärkningarna och enbart kan bli föremål för prövning vid en eventuell senare domstolsprövning.
(se punkterna 184, 185, 202 och 207–209)
8. Både syftet med förordning nr 17 och uppräkningen i dess artikel 14 av de befogenheter som tillkommer kommissionens tjänstemän visar att undersökningarna kan vara mycket omfattande.
Det är härvid av stor betydelse att kommissionen har tillträde till alla lokaler, all mark och alla fordon som används av ett företag, för att den härigenom ska kunna inhämta bevisning om överträdelser av konkurrensreglerna på de platser där sådan information normalt står att finna, nämligen i företagens affärslokaler.
Denna rätt till tillträde skulle vara meningslös om kommissionens tjänstemän endast kunde begära handlingar av olika slag som de exakt kunde definiera i förväg. Tillträdesrätten innebär därför befogenhet att efterforska upplysningar som ännu inte är kända eller fullt ut identifierade. Utan denna rätt skulle kommissionen inte kunna inhämta de uppgifter som behövs för en undersökning, om de berörda företagen skulle vägra att samarbeta eller rentav inta en obstruerande hållning.
Kommissionens vittgående undersökningsbefogenheter begränsas emellertid av villkor som ska säkerställa att de berörda företagens rättigheter iakttas. I detta hänseende utgör kommissionens skyldighet att ange föremålet för och syftet med undersökningen ett grundläggande krav inte bara för att visa att det ingripande som ska genomföras i de berörda företagens lokaler är befogat, utan också för att göra det möjligt för dessa företag att bedöma i vilken utsträckning de är skyldiga att samarbeta, samtidigt som deras rätt till försvar tillvaratas.
Härav följer att omfattningen av skyldigheten att ange motiven för ett undersökningsbeslut inte kan inskränkas av överväganden om undersökningens effektivitet. Även om kommissionen visserligen inte behöver meddela den som är föremål för ett undersökningsbeslut alla de uppgifter som den har om de påstådda överträdelserna eller göra en strikt juridisk analys av dem, måste den dock tydligt ange vilka förmodade omständigheter som den har för avsikt att undersöka.
Eftersom kommissionen inte är skyldig att göra en strikt juridisk analys av överträdelserna, innebär den omständigheten att det i beslutet endast hänvisas till artikel 81 EG och inte uttryckligen till artikel 82 EG i sig inte att det kan anses att kommissionen har åsidosatt artikel 14 i förordning nr 17. Det är nämligen så att även om det framgår av ordalydelsen i beslutet om undersökning att kommissionen uttryckligen endast avser att undersöka huruvida ett företag har deltagit i karteller och/eller i samordnade förfaranden, så innebär detta inte att utgångspunkten är att det finns anledning att misstänka missbruk av dominerande ställning. Att beslagta handlingar är inte en åtgärd som ligger utanför den rättsliga ram som uppställts genom beslutet om undersökning, eftersom en del av de faktiska omständigheter för vilka kommissionens tjänstemän har getts fullmakt för att få bevis beträffande en överträdelse av artikel 81 EG är desamma som de faktiska omständigheter som ligger till grund för invändningarna om att det berörda företaget har missbrukat sin dominerande ställning och eftersom beslutet om undersökning innehåller de väsentliga uppgifter som krävs enligt artikel 14.3 i förordning nr 17.
(se punkterna 218–222, 225 och 226)
9. Artikel 82 EG bygger på att den geografiska marknaden kan definieras som det område där konkurrensförhållandena för samtliga ekonomiska aktörer är lika i fråga om just de berörda produkterna. Det är inte alls nödvändigt att de objektiva konkurrensvillkoren mellan aktörerna är fullständigt enhetliga. Det räcker att de liknar varandra eller är tillräckligt enhetliga. Det är följaktligen endast de områden inom vilka de objektiva konkurrensförhållandena är olikartade som inte kan anses utgöra en gemensam marknad.
Även om gemenskapsdomstolarna generellt sett gör en fullständig prövning av huruvida villkoren för tillämpning av konkurrensreglerna är uppfyllda, måste de likväl begränsa sin prövning av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömning till att endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt korrekta samt att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning eller något maktmissbruk.
(se punkterna 249 och 250)
10. Med begreppet dominerande ställning i artikel 82 EG avses den situationen att ett företag har en sådan ekonomisk maktställning att det får möjlighet att hindra en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden genom att företagets ställning tillåter det att i betydande omfattning agera oberoende i förhållande till sina konkurrenter, kunder och, i sista hand, konsumenter. En sådan ställning utesluter, i motsats till en monopolsituation eller en monopolliknande situation, inte att viss konkurrens förekommer, men den möjliggör för det dominerande företaget om inte att bestämma så åtminstone att ha ett avsevärt inflytande på de villkor under vilka denna konkurrens kan utveckla sig, och att i vart fall i stor omfattning agera utan att behöva ta hänsyn till konkurrensen och utan att denna hållning för den skull skadar den egna verksamheten.
En dominerande ställning grundar sig i allmänhet på en kombination av flera faktorer som var för sig inte nödvändigtvis är avgörande. Undersökningen av huruvida det föreligger en dominerande ställning på den ifrågavarande marknaden måste först göras genom en undersökning av marknadens struktur och sedan av konkurrensläget på denna marknad.
Särskilt stora marknadsandelar utgör i sig själva, utom i undantagsfall, bevis för att det föreligger en dominerande ställning. Ett företag som har särskilt stora marknadsandelar under en längre tidsperiod befinner sig nämligen genom omfattningen av sin produktion och sitt utbud i en maktposition som gör det dominerande företaget till en oundgänglig handelspartner och som redan av denna anledning, åtminstone under relativt långa tidsperioder, ger företaget i fråga en för den dominerande ställningen karaktäristisk handlingsfrihet. Innehavarna av betydligt mindre andelar kan inte snabbt uppfylla en efterfrågan från de kunder som inte längre vill använda sig av företaget med den avsevärt större andelen.
En marknadsandel som uppgår till 70–80 procent utgör således i sig ett klart tecken på att det föreligger en dominerande ställning. Även en marknadsandel på 50 procent utgör i sig, utom i undantagsfall, bevis för att det föreligger en dominerande ställning.
(se punkterna 275–279)
11. Ett rabattsystem som har utestängningseffekter på marknaden anses strida mot artikel 82 EG, om det tillämpas av ett företag i dominerande ställning. Så är fallet med en lojalitetsrabatt, som ges i utbyte mot ett åtagande från kunden att uteslutande eller i princip uteslutande göra inköp från ett företag i dominerande ställning. En sådan rabatt innebär nämligen att företaget genom ekonomiska förmåner söker hindra sina kunder från att göra inköp från dess konkurrenter.
(se punkterna 316 och 317)
12. System med mängdrabatter, som endast är knutna till inköpsvolymen från ett företag i dominerande ställning, anses i allmänhet inte ha sådana utestängningseffekter som är förbjudna enligt artikel 82 EG. Om en ökning av den levererade kvantiteten medför en lägre kostnad för leverantören, har denne nämligen rätt att låta kunden komma i åtnjutande av denna kostnadsminskning genom en fördelaktigare prissättning. Mängdrabatter anses således återspegla de effektivitetsvinster och de stordriftsfördelar som företaget i dominerande ställning kan få.
Av detta följer att ett rabattsystem där rabatten ökar i takt med inköpsvolymen inte strider mot artikel 82 EG, om inte kriterierna och sättet för beviljandet av rabatten visar att systemet inte bygger på en ekonomiskt motiverad motprestation, utan att det i likhet med en lojalitetsrabatt och en målrabatt syftar till att hindra kunder att köpa in från konkurrerande tillverkare.
För att bedöma huruvida ett mängdrabattsystem eventuellt utgör ett fall av missbruk, är det således nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna och sättet för beviljandet av rabatterna, samt att undersöka huruvida syftet med rabatten, genom att ge en förmån som inte baseras på någon ekonomisk motprestation som berättigar till den, är att frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden, att gentemot handelspartnerna tillämpa olika villkor för likvärdiga prestationer eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.
(se punkterna 318–320)
13. Om ett företag som har en dominerande ställning på en marknad binder köparna, genom en skyldighet eller ett löfte, att göra alla eller de flesta av sina inköp uteslutande från detta företag, även om företaget gör detta på köparnas begäran, så innebär detta ett missbruk av företagets dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 82 EG, och detta oavsett om förpliktelsen gäller utan vidare eller motsvaras av en rabatt. Så är även fallet om det dominerande företaget, utan att binda köparna genom en formell förpliktelse, antingen enligt avtal med köparna eller ensidigt, tillämpar ett system med lojalitetsrabatter, det vill säga rabatter som ges på villkor att kunden gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande från företaget med dominerande ställning. Såväl exklusiva inköpsförpliktelser av detta slag, med eller utan rabatter, som lojalitetsrabatter för att ge köparen incitament att endast köpa från företaget med dominerande ställning är oförenliga med målet att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte ska snedvridas. De grundar sig nämligen inte på en ekonomisk transaktion som motiverar en sådan börda eller förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden.
(se punkt 365)
14. Ett företag med dominerande ställning har rätt att bevilja sina kunder mängdrabatter, som endast är knutna till företagets inköpsvolym. Beräkningssättet för dessa rabatter får dock inte vara utformat så, att olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner i strid med artikel 82 andra stycket c EG.
Själva idén med ett mängdrabattsystem är att de mest betydelsefulla köparna eller förbrukarna av en vara eller en tjänst kommer i åtnjutande av lägre genomsnittspris per enhet eller, vilket innebär samma sak, av större genomsnittsrabatter, än mindre betydelsefulla köpare eller förbrukare av denna vara eller tjänst. Även vid en linjär ökning av rabattnivån i förhållande till mängden, med en maximal rabatt, ökar genomsnittsrabatten (eller minskar genomsnittspriset) matematiskt, till att börja med mer i förhållande till inköpsökningen och sedan mindre i förhållande till inköpsökningen, innan den har en tendens att stabiliseras mot den maximala rabattnivån. Att ett mängdrabattsystem leder till att vissa kunder vid vissa givna mängder kommer i åtnjutande av ett proportionellt större genomsnittligt rabattbelopp jämfört med andra kunder i förhållande till skillnaderna i deras inköpsvolymer ligger i själva systemets natur och det är inte möjligt att enbart utifrån denna omständighet dra slutsatsen att systemet är diskriminerande.
När emellertid de trösklar – som är knutna till tillämpade rabattsatser – vid vilka de olika rabattnivåerna blir aktuella leder till att rabattförmånen eller de ytterligare rabatterna förbehålls vissa handelspartner, samtidigt som dessa handelspartner ges en ekonomisk fördel som varken motiveras av den av dem föranledda verksamhetsvolymen eller av de eventuella stordriftsfördelar som leverantören tack vare dessa uppnår i förhållande till deras konkurrenter, innebär det att mängdrabattsystemet medför att olika villkor för likvärdiga transaktioner tillämpas.
Om det saknas sakliga skäl kan en mycket hög tröskelnivå för att rabattsystemet ska bli tillämpligt, som endast kan beröra vissa särskilt betydelsefulla kunder till företaget med dominerande ställning, utgöra en sådan omständighet som tyder på att det föreligger en diskriminerande behandling. En annan sådan omständighet är att ökningen av rabattbeloppet inte är linjär i förhållande till mängden.
(se punkt 396)
15. Rätten att få ta del av handlingarna i akten följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den innebär att kommissionen måste ge ett företag som berörs möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten i utredningen och som kan vara relevanta för företagets försvar. Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter.
Det berörda företaget ska när det gäller omständigheter till företagets nackdel visa att den slutsats som kommissionen drog i sitt beslut skulle ha varit en annan om en handling som inte har kommunicerats, och som kommissionen har lagt till grund för sitt beslut att ålägga företaget böter, egentligen inte borde ha använts som fällande material. När det gäller friande material måste det berörda företaget visa att underlåtenheten att lämna ut handlingarna i fråga kan ha påverkat förfarandet och innehållet i kommissionens beslut på ett sätt som är till nackdel för företaget. Det är tillräckligt att företaget visar att det skulle ha kunnat använda nämnda friande material till sitt försvar, i den meningen att företaget, om handlingen hade kunnat åberopas under det administrativa förfarandet, skulle ha kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med kommissionens slutsatser i detta skede, och därmed påverka kommissionens bedömning i ett eventuellt beslut i någon riktning, åtminstone vad avser allvaret och varaktigheten av det agerande som har lagts företaget till last, och därmed även nivån på böterna. Möjligheten att en handling som inte lämnats ut skulle ha kunnat påverka förfarandet och innehållet i kommissionens beslut kan enbart fastställas efter en provisorisk bedömning av viss bevisning som ger vid handen att de handlingar som inte lämnades ut hade kunnat få en betydelse – med hänsyn till dessa bevis – som det inte bör bortses ifrån.
Ett åsidosättande av rätten att få tillgång till handlingarna i akten kan medföra att ett kommissionsbeslut helt eller delvis ogiltigförklaras enbart om den omständigheten att det berörda företaget eller de berörda företagen inte har beviljats vederbörlig tillgång till handlingarna i utredningen under det administrativa förfarandet har inneburit att nämnda företag har hindrats från att få kännedom om handlingar som kunde ha varit användbara vid deras försvar, och att deras rätt till försvar därmed har åsidosatts. Ett sådant fall föreligger om det finns minsta möjlighet att det administrativa förfarandet skulle ha fått en annan utgång om en handling hade lämnats ut, och det berörda företaget därmed hade kunnat åberopa handlingen under nämnda förfarande.
(se punkterna 405–407)
16. Tillgången till akten hör till de processrättsliga skyddsregler som syftar till att skydda rätten till försvar, och ett åsidosättande av rätten till insyn i kommissionens akt under det förfarande som leder fram till ett beslut kan i princip utgöra grund för ogiltigförklaring av detta beslut då beslutet innebär att det berörda företagets rätt till försvar har åsidosatts.
En påstådd kränkning av rätten till försvar måste prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, eftersom den i huvudsak är beroende av de anmärkningar som kommissionen har anfört för att fastställa den överträdelse som det berörda företaget anklagas för. Således ska en kortfattad prövning göras av de anmärkningar i sak som kommissionen har anfört i meddelandet om invändningar och i det angripna beslutet, och med beaktande av de argument som det berörda företaget konkret har åberopat mot det angripna beslutet.
I en situation då kommissionen, under det administrativa förfarande som föregick antagandet av ett beslut att ålägga ett företag böter, inte har upprättat någon förteckning över handlingarna i akten och inte överlämnat samtliga handlingar till det berörda företaget, utan endast handlingar som är till dess nackdel, och utan att erbjuda företaget att i kommissionens lokaler ta del av samtliga handlingar i ärendet, ska förfarandet anses ha genomförts på ett felaktigt sätt. Det slutliga beslutet ska emellertid inte ogiltigförklaras om det inte har visats att det berörda företaget inte beretts möjlighet att undersöka samtliga de handlingar som förekommer i utredningsakten och som skulle kunna vara relevanta för dennes försvar, och detta gäller även fall då det inom ramen för en talan vid domstol mot detta beslut, genom åtgärder för processledning avsedda att säkerställa en fullständig tillgång till handlingarna i akten, visar sig att vissa handlingar i akten saknas.
(se punkterna 450, 454, 456, 458, 465, 467, 468, 481 och 482)
17. Tribunalen får, inom ramen för en talan vid domstol mot ett beslut från kommissionen att ålägga ett företag böter på grund av att det har åsidosatt konkurrensreglerna, besluta om åtgärder för processledning avsedda att säkerställa en fullständig tillgång till handlingarna i akten, för att bedöma om kommissionens vägran att lämna ut eller översända en handling kan ha skadat företagets försvar. Denna prövning är begränsad till en domstolskontroll av åberopade grunder. Prövningen har således varken till avsikt eller resultat att ersätta en fullständig utredning av ärendet, vilken ska ske inom ramen för det administrativa förfarandet. Omständigheten att ett företag som har väckt talan senare får ta del av vissa handlingar i ärendet innebär inte att det försätts i samma situation som om det hade kunnat grunda sig på samma handlingar i sina skriftliga och muntliga yttranden till denna institution. Om företaget får ta del av handlingarna först under domstolsförfarandet, är det berörda företaget inte heller skyldigt att bevisa att kommissionens beslut hade fått ett annat innehåll om företaget hade haft tillgång till de handlingar som inte lämnades ut. Företaget är endast skyldigt att bevisa att det kunde ha använt nämnda handlingar för sitt försvar.
(se punkterna 458 och 459)
18. När kommissionens beslut i ett konkurrensärende ogiltigförklaras på grund av ett fel i förfarandet, har kommissionen rätt att anta ett nytt beslut, utan att ett nytt administrativt förfarande behöver inledas. Om innehållet i det nya beslutet är nästan identiskt med innehållet i det föregående beslutet och samma skäl ligger till grund för dessa två beslut, omfattas det nya beslutet i samband med fastställandet av bötesbeloppet av de bestämmelser som gällde vid den tidpunkt då det föregående beslutet antogs. Kommissionen återupptar nämligen förfarandet i det skede då felet i förfarandet begicks och antar ett nytt beslut, utan att göra någon ny bedömning av fallet mot bakgrund av de bestämmelser som inte förelåg vid den tidpunkt då det första beslutet antogs.
(se punkterna 492–494)
19. Kommissionen kan för att bedöma hur allvarliga ett företags överträdelser av gemenskapens konkurrensregler är, i syfte att fastställa ett proportionerligt bötesbelopp, ta hänsyn till att vissa överträdelser har pågått särskilt länge, att det är fråga om många och olikartade överträdelser som har rört alla eller nästan alla företagets varor och av vilka en del har påverkat alla medlemsstaterna, att överträdelserna har varit särskilt allvarliga och ingått i en överlagd samlad strategi som – genom olika förfaranden för att slå ut konkurrenterna och genom att binda kunderna till sig – har syftat till att på ett konstlat sätt upprätthålla eller förstärka företagets dominerande ställning på marknader där konkurrensen redan var begränsad, och slutligen till missbrukets särskilt skadliga inverkan på konkurrensen och den fördel som företaget har haft av sina överträdelser.
Kommissionen kan med rätta förklara att vissa överträdelser som ett företag i dominerande ställning har gjort sig skyldigt till är särskilt allvarliga, när dessa består i att bevilja kunderna extramängdrabatter och att med dem ingå lojalitetsavtal, och företaget härigenom på ett konstlat sätt kan upprätthålla eller förstärka sin dominerande ställning på den aktuella marknaden, där konkurrensen redan är begränsad.
(se punkterna 498–500)
20. Vid analysen av en överträdelses svårighetsgrad ska eventuell upprepning av överträdelsen beaktas. Begreppet återfall, såsom det uppfattas i många nationella rättsordningar, förutsätter att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit straffad för liknande överträdelser. Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget innehåller samma synsätt, vilket framgår av hänvisningen till ”överträdelser av samma typ”. Om ett företag har missbrukat sin dominerande ställning på en marknad, i den mening som avses i artikel 82 EG, kan kommissionen således inte fastställa att ett företag gjort sig skyldigt till återfall, och ta upp detta som en försvårande omständighet, på grund av att företaget tidigare ägnat sig åt hemlig samverkan, som ska bedömas enligt artikel 81 EG, och detta särskilt inte när detta beteende helt skiljer sig från det beteende som ska bedömas enligt artikel 82 EG.
(se punkterna 507–511)
21. Vid en analys av hur allvarlig en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler är ska hänsyn tas till en eventuell upprepning som kan motivera att bötesbeloppet höjs. Att överträdelsen inte har upprepats kan däremot inte utgöra någon förmildrande omständighet, eftersom ett företag i princip är skyldigt att inte överträda gemenskapens konkurrensregler.
(se punkterna 522 och 523)
22. Ett företags eventuella samarbete med kommissionen när denna besöker företagets lokaler ingår bland företagets skyldigheter och kan inte utgöra någon förmildrande omständighet som gör det aktuellt att sänka det bötesbelopp som utdöms på grund av överträdelse av gemenskapens konkurrensregler.
(se punkterna 527 och 529)
23. När ett bötesbelopp fastställs i konkurrensärenden består den omsättning som avses i artikel 15.2 i förordning nr 17, vilket utgör den övre gränsen för de böter som kan åläggas, av det berörda företagets totala omsättning. Denna ger endast en ungefärlig anvisning om företagets betydelse och inflytande på marknaden. Nämnda bestämmelse innehåller för övrigt inte någon geografisk begränsning vad gäller omsättningen. Kommissionen kan med iakttagande av den begränsning som har fastställts i denna bestämmelse fastställa bötesbeloppet utifrån en omsättning som den själv har valt med hänsyn till det geografiska underlaget och de berörda produkterna.
(se punkt 548)
24. Vid fastställande av böter för överträdelser av gemenskapens konkurrensregler ska kommissionen inte bara ta hänsyn till överträdelsens svårighetsgrad och de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, utan även till det sammanhang i vilket överträdelsen har ägt rum, och säkerställa att dess åtgärder har en avskräckande effekt, framför allt vad beträffar sådana överträdelser som särskilt försvårar förverkligandet av gemenskapens mål. Böter får således inte förlora sin bestraffande och avskräckande effekt i fall då det har fastställts att det berörda företaget har åsidosatt konkurrensrätten, bland annat genom ytterst allvarliga överträdelser. Detta gäller även om böterna fastställs efter en lång tidsutdräkt efter att ett första beslut har ogiltigförklarats.
(se punkterna 554 och 555)