TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 10 september 2015 (*)
”Gemenskapsformgivning – Ogiltighetsförfarande – Registrerad gemenskapsformgivning för handväskor – Tidigare formgivning – Ogiltighetsgrund – Särprägel – Artikel 6 i förordning (EG) nr 6/2002– Motiveringsskyldighet”
I mål T‑525/13,
H&M Hennes & Mauritz BV & Co. KG, Hamburg (Tyskland), företrätt av advokaterna H. Hartwig och A. von Mühlendahl,
klagande,
mot
Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret), företrätt av A. Folliard-Monguiral, i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringskontorets överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Yves Saint Laurent SAS, Paris (Frankrike), företrätt av advokaten N. Decker,
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av harmoniseringskontorets tredje överklagandenämnd den 8 juli 2013 (ärende R 207/2012-3), om ett ogiltighetsförfarande mellan H&M Hennes & Mauritz BV & Co. KG och Yves Saint Laurent SAS,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen samt domarna F. Dehousse och A. M. Collins (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 30 september 2013,
med beaktande av harmoniseringskontorets svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 20 januari 2014,
med beaktande av intervenientens svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 24 januari 2014,
med beaktande av att ingen av parterna en månad efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen således, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 135a i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Intervenienten, Yves Saint Laurent SAS, ingav den 30 oktober 2006 en ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning (nedan kallad den omstridda formgivningen) till harmoniseringskontoret, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).
2 Den omstridda formgivningen är avsedd att användas för ”handväskor” i klass 03‑01 i Locarnoöverenskommelsen av den 8 oktober 1968 om upprättande av en internationell klassificering för mönster, i dess ändrade lydelse, och återges genom följande sex avbildningar:
3 Den omstridda formgivningen registrerades under nummer 613294-0001 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsformgivningar nr 135/2006 den 28 november 2006.
4 Klaganden, H&M Hennes & Mauritz BV & Co. KG, ingav den 3 april 2009 en ansökan om ogiltighetsförklaring av den omstridda formgivningen till harmoniseringskontoret. Ansökan grundades på artiklarna 4–9 i förordning nr 6/2002 och på artikel 25.1 c–f eller g i samma förordning. I ansökan om ogiltighetsförklaring gjorde klaganden endast gällande att den omstridda formgivningen saknade särprägel i den mening som avses i artikel 6 i nämnda förordning.
5 Till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring åberopade klaganden, till styrkande av avsaknaden av särprägel hos den omstridda formgivningen, den nedan återgivna tidigare formgivningen:
6 Genom beslut av den 4 november 2011 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring.
7 Klaganden överklagade annulleringsenhetens beslut vid harmoniseringskontoret den 25 januari 2012 med stöd av artiklarna 55–60 i förordning nr 6/2002.
8 Genom beslut av den 8 juli 2013 (nedan kallat det angripna beslutet) avslog harmoniseringskontorets tredje överklagandenämnd överklagandet. Överklagandenämnden slog fast att den bevisning som klaganden ingett styrkte att den handväska som avsågs med den tidigare formgivningen hade gjorts tillgänglig för allmänheten och gjorde därefter en bedömning av den omstridda formgivningens särprägel. Överklagandenämnden definierade en kunnig användare av formgivningen som en kunnig kvinna som, i egenskap av tänkbar användare, intresserar sig för handväskor. Enligt överklagandenämnden var vissa kännetecken i de aktuella formgivningarna gemensamma för dem båda, särskilt den övre ytterlinjen och handtagen i form av remmar som var fastsatta i väskan med hjälp av ett med nitar förstärkt system av ringar. Skillnaderna mellan handväskornas form, struktur och ytbehandling var dock av avgörande betydelse för produkternas helhetsintryck. I det avseendet fann överklagandenämnden att formgivaren hade en hög grad av frihet men att denna omständighet, från en kunnig kvinnlig användares synpunkt, i det aktuella fallet inte utplånade de betydande skillnader i form, struktur och ytdetaljer som förelåg mellan de båda handväskorna.
Rättegångsdeltagarnas yrkanden
9 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– förklara den omstridda formgivningen ogiltig, och
– förplikta intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkommit vid överklagandenämnden.
10 Harmoniseringskontoret har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet,
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
11 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– avvisa bilaga A.6 till överklagandet,
– ogilla överklagandet,
– fastställa det angripna beslutet,
– förklara den omstridda formgivningen giltig, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkommit vid överklagandenämnden.
Rättslig bedömning
12 Klaganden har som enda grund för överklagandet gjort gällande ett åsidosättande av artikel 6 i förordning nr 6/2002. Grunden består av två delar. Såvitt gäller den första delgrunden har klaganden hävdat att överklagandenämnden i det angripna beslutet oriktigt, och utan att lämna en tillräcklig motivering, slog fast att formgivarens stora frihet inte påverkade slutsatsen att en kunnig användare fick olika helhetsintryck av de aktuella formgivningarna. Som andra delgrund har klaganden hävdat att överklagandenämnden gjorde fel när den i det angripna beslutet å ena sidan medgav att formgivaren hade en stor frihet och å andra sidan slog fast att skillnaderna mellan de aktuella formgivningarna var tillräckligt betydelsefulla för att de skulle ge olika helhetsintryck.
13 Såvitt gäller den första delgrunden har klaganden gjort gällande att det föreligger brister i det angripna beslutets motivering. Tribunalen finner det lämpligt att pröva denna anmärkning separat, innan den prövar argumenten i sakfrågan.
14 Harmoniseringskontoret och intervenienten har bestritt sökandens argument.
Anmärkningen rörande brister i motiveringen
15 Harmoniseringskontorets beslut ska, enligt artikel 62 i förordning nr 6/2002, innehålla beslutets grunder. Denna motiveringsskyldighet har samma innehåll som den skyldighet som följer av artikel 296 FEUF, enligt vilken det klart och tydligt ska framgå hur den som har antagit en rättsakt har resonerat. Denna skyldighet har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs av en åtgärd att få kännedom om skälen till denna så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Det kan emellertid inte krävas att överklagandenämnderna utformar motiveringen så, att samtliga resonemang som parterna fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger dem som berörs av beslutet möjlighet att få kännedom om skälen för överklagandenämndens beslut och den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att göra sin prövning (dom av den 25 april 2013, Bell & Ross/harmoniseringskontoret – KIN (boett på ett klockarmband), T‑80/10, EU:T:2013:214, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
16 Det ska dessutom erinras om att skyldigheten att motivera ett beslut utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida skälen är välgrundade, vilken är hänförlig till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom Boett på ett klockarmband, punkt 15 ovan, EU:T:2013:214, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
17 I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet att överklagandenämnden ansåg att skillnaderna mellan de aktuella formgivningarna var så tydliga att graden av formgivarens frihet inte påverkade slutsatsen angående de olika helhetsintryck som formgivningarna gav. Inledningsvis konstaterade överklagandenämnden i punkt 42 i det angripna beslutet att ”vissa kännetecken i de båda [aktuella] handväskmodellerna visserligen [va]r gemensamma för dem, men [att] det, av de skäl som angetts tidigare [i punkterna 30–34], [var] skillnaderna mellan handväskornas form, struktur och ytbehandling som [va]r av avgörande betydelse för det helhetsintryck som en kunnig kvinnlig användare fick av dem”. I punkt 44 i det angripna beslutet erinrade överklagandenämnden vidare om att graden av formgivarens frihet är en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av formgivningens särprägel enligt artikel 6.2 i förordning nr 6/2002 och som tjänar till att förstärka eller nyansera användarens intryck i det avseendet. Slutligen tillstod överklagandenämnden, i punkt 45 i nämnda beslut, att formgivaren har stor frihet när det gäller sådana modeartiklar som handväskor, innan den angav att ”det förhållandet – i motsats till vad [klaganden] verka[de] hävda – inte automatiskt inne[bar] att den [omstridda] [formgivningen] för handväskor g[av] samma helhetsintryck som den handväska som avsågs med den tidigare formgivningen”. Överklagandenämnden preciserade att ”utgångspunkten för bedömningen av detta helhetsintryck enligt artikel 6.1 i [förordning nr 6/2002] nämligen [var] en kunnig användare” och att ”den stora friheten i det aktuella fallet, från en kunnig kvinnlig användares synpunkt, inte utplånar de betydande skillnader i form, struktur och ytdetaljer som förel[åg] mellan de båda handväskorna” samt att ”den höga graden av frihet för formgivaren, i det aktuella fallet, inte på något sätt [var] oförenlig … med slutsatsen att de båda handväskorna g[av] olika helhetsintryck”.
18 I motsats till vad klaganden har hävdat framgår det således klart och tydligt hur överklagandenämnden resonerade när den i det aktuella fallet kom fram till att formgivarens höga grad av frihet inte påverkade slutsatsen att en kunnig kvinnlig användare fick olika helhetsintryck av de aktuella formgivningarna. Anmärkningen rörande brister i motiveringen ska följaktligen ogillas.
Prövning i sak
19 Den åberopade grundens båda delar avser fel som överklagandenämnden enligt klaganden gjorde sig skyldig till vid tillämpningen av artikel 6 i förordning nr 6/2002 och tribunalen finner därför att de ska prövas gemensamt.
20 Enligt artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002 ska en registrerad gemenskapsformgivning anses ha särprägel om det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen, skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten före den dag då en ansökan om registrering lämnades in eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas. I artikel 6.2 i samma förordning preciseras att prövningen av en formgivnings särprägel ska göras med beaktande av den grad av frihet formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen.
21 Det framgår av skäl 14 i förordning nr 6/2002 att bedömningen av en formgivnings särprägel ska ske med beaktande av arten av den produkt som formgivningen används för eller ingår i och i synnerhet den industrisektor dit den hör samt graden av formgivarens frihet att utveckla formgivningen. I förevarande fall används den omstridda formgivningen, i likhet med den tidigare formgivningen, för handväskor.
22 Det framgår vidare av artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002 och av fast rättspraxis att bedömningen av huruvida en formgivning har särprägel beror på det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen (dom av den 25 oktober 2013, Merlin m.fl./harmoniseringskontoret – Dusyma (spel), T‑231/10, EU:T:2013:560, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
23 Begreppet kunnig användare, i förhållande till vilken den omstridda formgivningens särprägel ska bedömas, definierades i förevarande fall av överklagandenämnde så, att det avser en kunnig kvinna som, i egenskap av tänkbar användare, intresserar sig för handväskor.
24 När det gäller en kunnig användares uppmärksamhetsnivå erinrar tribunalen, i likhet med överklagandenämnden, om att med en kunnig användare menas, inte bara en genomsnittligt uppmärksam användare, utan en särskilt uppmärksam användare, oberoende av om detta beror på användarens personliga erfarenhet eller vederbörandes vidsträckta kunskap om den aktuella sektorn (dom av den 20 oktober 2011, PepsiCo/Grupo Promer Mon Graphic, C‑281/10 P, REU, EU:C:2011:679, punkt 53).
25 Det följer likaså av rättspraxis att även om den kunnige användaren inte är en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument som vanligtvis uppfattar en formgivning som en helhet och inte ägnar sig åt att undersöka dess olika detaljer, är det inte heller fråga om en sakkunnig eller fackman som kan uppfatta minsta skillnad på detaljnivå som skulle kunna föreligga mellan de motstående formgivningarna. Kvalificeringen ”kunnig” tyder på att användaren, utan att vara konstruktör eller teknisk expert, känner till de olika formgivningar som förekommer inom den berörda sektorn, besitter vissa kunskaper om de delar som dessa formgivningar vanligtvis brukar innehålla och på grund av sitt intresse för produkterna är relativt uppmärksam när han eller hon använder dem (dom PepsiCo/Grupo Promer Mon Graphic, punkt 24 ovan, EU:C:2011:679, punkt 59).
26 Överklagandenämnden fann att den kunniga kvinnliga användaren i det här aktuella fallet varken var en genomsnittlig köpare av handväskor eller en särskilt uppmärksam expert utan någon med en profil däremellan som är förtrogen med produkten i enlighet med den uppmärksamhetsnivå som följer av den rättspraxis som angetts i punkterna 24 och 25 ovan.
27 Klaganden har inte bestritt överklagandenämndens slutsatser angående definitionen av en kunnig kvinnlig användare och dennas uppmärksamhetsnivå, vilka ska anses giltiga.
28 Vad gäller den grad av frihet som formgivaren haft vid utvecklingen av en formgivning framgår det av rättspraxis att den bland annat är beroende av krav som följer av de kännetecken som är bestämda av produktens, eller en del av produktens, tekniska funktion och av krav som ställs på produkten enligt tillämplig lagstiftning. Dessa krav leder till att vissa kännetecken standardiseras och således blir gemensamma för flera formgivningar som används för den berörda produkten (dom av den 9 september 2011, Kwang Yang Motor/harmoniseringskontoret – Honda Giken Kogyo (förbränningsmotor), T‑11/08, EU:T:2011:447, punkt 32, och dom Boett på ett klockarmband, punkt 15 ovan, EU:T:2013:214, punkt 112).
29 Ju större formgivarens frihet är vid utvecklingen av formgivningen, i desto mindre utsträckning är smärre skillnader mellan de formgivningar som jämförs tillräckliga för att de helhetsintryck som den kunniga användaren får ska skilja sig åt. Omvänt gäller att ju mer formgivarens frihet vid utvecklingen av formgivningen är begränsad, i desto större utsträckning är smärre skillnader mellan de formgivningar som jämförs tillräckliga för att de helhetsintryck som den kunniga användaren får ska skilja sig åt. Om formgivaren således har stor frihet vid utvecklingen av formgivningen stärker det slutsatsen att det helhetsintryck som den kunniga användaren får är detsamma när det inte föreligger några betydande skillnader mellan formgivningarna (dom Förbränningsmotor, punkt 28 ovan, EU:T:2011:447, punkt 33 och dom Boett på ett klockarmband, punkt 15 ovan, EU:T:2013:214, punkt 113).
30 I förevarande fall gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den fann att formgivaren hade stor frihet när det gäller sådana modeartiklar som handväskor. Klaganden har för övrigt inte bestritt denna bedömning. Klaganden har emellertid gjort gällande att överklagandenämndens bedömning är oriktig i så måtto att kriteriet ”formgivarens frihet” borde ha beaktats under hela bedömningen av den omstridda formgivningens särprägel, medan överklagandenämnden kastade om stegen i denna bedömning. Överklagandenämndens metod, som bestod i att först jämföra de båda formgivningarna och slå fast att de inte gav en kunnig kvinnlig användare samma helhetsintryck och därefter ta ställning till formgivarens frihet, är, enligt klaganden, felaktig. Skillnaderna mellan de aktuella formgivningarna är vidare, enligt denne, inte heller tillräckligt stora för att ge en kunnig kvinnlig användare olika helhetsintryck.
31 Tribunalen konstaterar, för det första, att ett sådant ”resonemang i två steg” som klaganden har förespråkat inte är ett krav i vare sig tillämplig lagstiftning eller i rättspraxis.
32 I punkt 1 i artikel 6 i förordning nr 6/2002, vilken artikel rör bedömningen av formgivningars särprägel, föreskrivs nämligen kriteriet om det helhetsintryck som de motstående formgivningarna ger, och i punkt 2 i samma artikel anges att formgivarens grad av frihet ska beaktas vid denna bedömning (se punkt 20 ovan). Av dessa bestämmelser, och särskilt av artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002, framgår att bedömningen av en gemenskapsformgivnings särprägel består i en undersökning i fyra steg. Undersökningen syftar till att fastställa, för det första, till vilken sektor de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för hör, för det andra, vem den kunnige användaren av dessa produkter är med utgångspunkt i produkternas avsedda användning samt denne användares kunskap om den tidigare konstnivån och uppmärksamhetsnivån vid jämförelsen – om möjligt en direkt jämförelse – av de aktuella formgivningarna, för det tredje, den grad av frihet som formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen samt, för det fjärde, resultatet av jämförelsen av de aktuella formgivningarna med beaktande av den berörda sektorn, graden av formgivarens frihet och de helhetsintryck som en kunnig användare får av den omstridda formgivningen och av varje tidigare formgivning som gjorts tillgänglig för allmänheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2013, Budziewska/harmoniseringskontoret – Puma (kattdjur som hoppar), T‑666/11, EU:T:2013:584, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
33 Av rättspraxis, däribland den rättspraxis som angetts i punkt 29 ovan till vilken klaganden själv har hänvisat, framgår att den omständighet som rör graden av formgivarens frihet kan ”stärka” (eller e contrario nyansera) slutsatsen angående det helhetsintryck som var och en av de aktuella formgivningarna ger. Det följer varken av den schematiska modell som klaganden har identifierat i rättspraxis eller av det utdrag ur domen från Bundesgerichtshof (Högsta domstolen i Tyskland) som har återgetts i punkt 29 i överklagandet, att bedömningen av graden av formgivarens frihet utgör ett inledande och teoretiskt steg vid jämförelsen av det helhetsintryck som var och en av de aktuella formgivningarna ger.
34 Tribunalen underkänner likaså samtliga invändningar som klaganden anfört i punkt 33 i överklagandet, vilka rör punkt 44 i det angripna beslutet. Dessa invändningar bygger till viss del på en felaktig tolkning av den punkten och har i vart fall inte styrkts. Överklagandenämnden konstaterade följande i nämnda punkt 44:
”När det gäller graden av formgivarens frihet erinrar överklagandenämnden om att det visserligen är en omständighet som ska beaktas, enligt artikel 6.2 i [förordning nr 6/2002], vid bedömningen av en formgivnings särprägel. … Det råder dock inte någon egentlig ’ömsesidighet’ eller automatik. I dom [Förbränningsmotor, punkt 28 ovan, EU:T:2011:447], till vilken [klaganden] har hänvisat till stöd för sin ståndpunkt, angav tribunalen att om formgivaren har en hög grad av frihet vid utvecklingen av formgivningen ’stärker’ det slutsatsen att det helhetsintryck som en kunnig användare får är detsamma när det inte föreligger några betydande skillnader mellan formgivningarna … Graden av frihet kan således inte i sig vara avgörande vid bedömningen av särprägeln. Såsom föreskrivs i artikel 6.1 i [förordning nr 6/2002] ska den bedömningen nämligen grunda sig på helhetsintrycket. Det är alltså helt riktigt att graden av formgivarens frihet ska beaktas, men utgångspunkt för bedömningen av en formgivnings särprägel ska under alla omständigheter vara en kunnig användares intryck. Med andra ord bör graden av formgivarens frihet användas för att anpassa den slutsats som är en följd av en kunnig användares intryck – antingen genom att ’stärka’ den eller nyansera den på så sätt som tribunalen har angett. I motsats till vad [klaganden] förefaller hävda är således inte graden av formgivarens frihet utgångspunkten för bedömningen av en formgivnings särprägel utan, såsom följer av artikel 6.2 i [förordning nr 6/2002], en aspekt som ska ’beaktas’ i samband med att den kunniga användarens intryck analyseras.”
35 Överklagandenämnden gjorde inte fel när den angav att formgivarens frihet inte i sig kan vara avgörande för bedömningen av en formgivnings särprägel men att den däremot är en omständighet som ska beaktas vid den bedömningen. Överklagandenämnden fann således helt korrekt att formgivarens frihet snarare är en omständighet som gör det möjligt att nyansera bedömningen av den omstridda formgivningens särprägel än en självständig omständighet som avgör hur mycket två formgivningar måste skilja sig åt för att en av dem ska ha särprägel.
36 För det andra, när det gäller jämförelsen av de helhetsintryck som den omstridda formgivningen respektive den tidigare formgivningen gav angav överklagandenämnden i punkt 30 i det angripna beslutet att de skilde sig åt i tre avseenden som på ett avgörande sätt påverkade deras allmänna utseende, det vill säga väskans allmänna form, struktur och ytbehandling.
37 Överklagandenämnden angav inledningsvis att den omstridda formgivningen uppfattades som rektangulär till följd av förekomsten av tre raka linjer som markerade väskans sidor och nederdel, vilket gav intryck av ett relativt kantigt föremål. Den tidigare formgivna väskans sidor och nederdel var däremot rundade och konturerna gav, enligt överklagandenämnden, huvudsakligen ett rundat intryck. Vidare fann överklagandenämnden att den omstridda formgivningen såg ut att vara tillverkad i ett enda stycke skinn, utan någon synlig skiljelinje eller söm bortsett från ett kort stycke i de nedre hörnen. Den tidigare formgivningens fram- och baksida var däremot, enligt överklagandenämnden, indelad i tre delar med hjälp av sömmar, närmare bestämt en övre rundad del, avgränsad genom en liten krage, och två nedre lika stora delar som avgränsades genom en lodrät söm. Slutligen angav överklagandenämnden att den omstridda formgivningen hade en helt slät utsida, bortsett från två korta synliga sömmar i de nedre hörnen. Den tidigare formgivningens utsida var däremot, enligt överklagandenämnden, täckt av väl synliga dekorationer i relief, närmare bestämt en liten veckad krage i väskans övre del, en lodrät söm som delade in väskan i två delar och veck i väskans nederdel. Överklagandenämnden fann för var och en av dessa tre omständigheter att skillnaderna mellan de aktuella formgivningarna var stora och därför på ett betydande sätt inverkade på det helhetsintryck som en kunnig kvinnlig användare fick. Enligt överklagandenämnden gav den omstridda formgivningen intryck av en väska som kännetecknades av klassiska linjer och en formell enkelhet medan den tidigare formgivningen gav ett mer ”arbetat” intryck som kännetecknades av rundade former och en utsmyckad utsida.
38 Vad gäller de kännetecken som var gemensamma för de aktuella formgivningarna, det vill säga den övre ytterlinjen och handtagen i form av remmar som var fastsatta i själva väskan med hjälp av ett med nitar förstärkt system av ringar ansåg överklagandenämnden att de inte räckte för att, i en kunnig kvinnlig användares ögon, ge samma helhetsintryck. Överklagandenämnden angav bland annat att ringarna användes på mycket olika sätt i de båda väskmodellerna, eftersom ringarna var klart synliga och öppna så att ljus släpptes igenom i den omstridda formgivningen, vilket inte var fallet med den tidigare formgivningen. Detta var en detalj som var uppenbar för en kunnig kvinnlig användare.
39 Tribunalen erinrar härvid om att bedömningen av det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen även ska ta hänsyn till det sätt på vilket den formgivna produkten används (dom av den 21 november 2013, El Hogar Perfecto del Siglo XXI/harmoniseringskontoret – Wenf International Advisers (korkskruv), T‑337/12, REU, EU:T:2013:601, punkt 46 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall är det klart att remmarna och handtagen på de motstående formgivningarna är ägnade att användas på helt olika sätt, eftersom den omstridda formgivningen används för en väska som endast är avsedd att bäras i handen medan den tidigare formgivningen används för en väska som ska bäras på axeln.
40 Mot denna bakgrund och med beaktande av ovan angivna överväganden finner tribunalen att det föreligger stora skillnader mellan de aktuella formgivningarna och att likheterna dem emellan saknar betydelse för det helhetsintryck de ger. Överklagandenämndens bedömning ska således fastställas i den del den innebär att den omstridda formgivningen gav en kunnig kvinnlig användare ett annat helhetsintryck än det som den tidigare formgivningen gav.
41 Klagandens invändningar påverkar inte ovanstående bedömning.
42 Genom en första anmärkning avseende underlåtenhet att undersöka de aktuella handväskornas kännetecken i sitt sammanhang har klaganden hävdat att överklagandenämnden inte tog ställning till likheterna mellan de aktuella formgivningarna, inte redogjorde för skillnaderna dem emellan och inte heller undersökte huruvida dessa skillnader eller likheter var små, normala eller stora, i syfte att dra slutsatser härav med avseende på helhetsintrycket, med hänsyn till formgivarens stora frihet. Denna anmärkning ska underkännas, eftersom den saknar stöd i de faktiska omständigheterna, med hänsyn till de överväganden som redovisats i punkterna 36–38, vilka innehåller en redogörelse för de olika stegen i den bedömning som överklagandenämnden gjorde i punkterna 30–42 i det angripna beslutet.
43 Genom en andra anmärkning har klaganden gjort gällande att även om skillnaderna mellan de aktuella formgivningarna inte är obetydliga, är de dock inte tillräckligt stora för att skapa olika helhetsintryck för en kunnig kvinnlig användare. Enligt klaganden berörs inte denna fråga i det angripna beslutet, vilket således åsidosätter de kriterier som fastställts i rättspraxis.
44 Denna anmärkning, om det antas att den kan tas upp till prövning, saknar helt stöd. Det framgår klart av punkterna 37–42 i det angripna beslutet att överklagandenämnden noggrant undersökte de båda aktuella formgivningarnas gemensamma beståndsdelar innan den slog fast att skillnaderna dem emellan var dominerande i helhetsintrycket, vilket tribunalen har bekräftat (se punkt 40 ovan). Det följer vidare av punkt 42 ovan att överklagandenämnden har tillämpat de kriterier som fastställts i rättspraxis på ett korrekt sätt.
45 Talan ska således ogillas i sin helhet. Det saknas därvid anledning att pröva huruvida klagandens tredje yrkande samt intervenientens tredje och fjärde yrkande kan tas upp till prövning, liksom huruvida en bilaga till överklagandet ska tillåtas som bevisning, vilket intervenienten har bestritt.
Rättegångskostnader
46 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
47 Eftersom klaganden har tappat målet ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med harmoniseringskontorets och intervenientens yrkande.
48 Intervenienten har dessutom yrkat att tribunalen ska förplikta klaganden att ersätta intervenientens kostnader för det administrativa förfarandet vid harmoniseringskontoret. Enligt artikel 190.2 i rättegångsreglerna ska nödvändiga kostnader som rättegångsdeltagarna haft med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden anses som ersättningsgilla rättegångskostnader. Detta gäller emellertid inte de kostnader som har uppkommit för förfarandet vid annulleringsenheten. Intervenientens yrkande att klaganden, som har tappat målet, ska förpliktas att ersätta kostnaderna för det administrativa förfarandet vid harmoniseringskontoret, kan således endast bifallas avseende intervenientens nödvändiga kostnader för förfarandet vid överklagandenämnden (se dom Boett på ett klockarmband, punkt 15 ovan, EU:T:2013:214, punkt 164 och där angiven rättspraxis).
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) H&M Hennes & Mauritz BV & Co. KG ska ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som Yves Saint Laurent SAS har haft för förfarandet vid överklagandenämnden vid Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret).
Frimodt Nielsen | Dehousse | Collins |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 september 2015.
Underskrifter