FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 26 april 2017(1)
Mål C‑249/16
Saale Kareda
mot
Stefan Benkö
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike))
”Begäran om förhandsavgörande – Domstols behörighet på privaträttens område – Begreppet ʼtalan avser avtal’ – En gäldenärs begäran mot en medgäldenär om återbetalning av delbetalningar för en gemensam kredit – Fastställande av uppfyllelseorten för kreditavtalet”
1. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att återigen precisera begreppen ”talan avser avtal” och ”utförande av tjänster” i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)
2. Domstolen ska således slå fast om en regresstalan mellan medgäldenärer i ett kreditavtal avser avtal. Om så är fallet ska domstolen pröva om ett sådant avtal kan utgöra ett avtal om utförande av tjänster, vilket i förekommande fall innebär att domstolen ska fastställa uppfyllelseorten för den karakteristiska förpliktelsen.
3. I förevarande förslag till avgörande kommer jag att förklara varför jag anser att artikel 7 led 1 i förordningen ska tolkas så, att en regresstalan mellan medgäldenärer med anledning av ett kreditavtal ”avser avtal” i den mening som avses i bestämmelsen.
4. Därefter kommer jag att förklara varför artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordningen ska tolka så, att ett kreditavtal, som ligger till grund för en regresstalan som väckts av en medgäldenär, ska betraktas som ett avtal om utförande av tjänster i den mening som avses i bestämmelsen och att uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser är den ort där den borgenär som beviljade krediten har sitt säte.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning nr 1215/2012
5. I skäl 4 i förordning nr 1215/2012 anges följande:
”Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga, så att domar som meddelats i en medlemsstat kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.”
6. Skälen 15 och 16 i förordningen har följande lydelse:
”(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. …
(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.”
7. I artikel 4.1 i förordningen föreskrivs att ”[o]m inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap”.
8. Artikel 7 i förordning nr 1215/2012 lyder på följande sätt:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
1) a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
– vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
c) Om led b inte gäller, ska led a gälla.
…”
2. Förordning (EG) nr 593/2008
9. Skälen 7 och 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)(3) har följande lydelse:
”(7) Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område[(4)] (ʼBryssel I’) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser[(5)] (ʼRom II’).
…
(17) När det gäller frågan om tillämplig lag när inget lagval har gjorts, bör begreppen ʼutförande av tjänster’ och ʼförsäljning av varor’ tolkas på samma sätt som vid tillämpning av artikel 5 i förordning … nr 44/2001 i den mån försäljning av varor och utförande av tjänster omfattas av den förordningen. Franchise- och distributionsavtal omfattas av särskilda regler trots att de är tjänsteavtal.”
10. Artikel 16 i förordningen har rubriken ”Flera gäldenärer” och däri anges följande:
”Om en borgenär har en fordran på flera gäldenärer som är ansvariga för samma fordran och en av gäldenärerna redan helt eller delvis har fullgjort prestationen enligt denna fordran, ska den lag som reglerar gäldenärens förpliktelse gentemot borgenären även reglera gäldenärens regressrätt gentemot medgäldenärerna. Medgäldenärerna kan hänvisa till de invändningar de hade mot borgenären i den mån detta är tillåtet enligt den lag som reglerar deras förpliktelser mot borgenären.”
3. Direktiv 2002/65/EG
11. I artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG(6) definieras begreppet finansiell tjänst som ”alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar”.
B. Österrikisk rätt
12. I 896 § i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad ABGB) anges att en solidariskt ansvarig medgäldenär som själv har betalat hela skulden får, även utan att rättigheterna överlåts, kräva att de andra medgäldenärerna ersätter vederbörande i lika delar såvida de inte har kommit överens om någon annan uppdelning.
13. Innan 905 § stycke 2 ABGB ändrades genom Zahlungsverzugsgesetz (lagen om dröjsmål med betalning) av den 20 mars 2013,(7) föreskrev den att vid tvivel skulle gäldenären på egen risk och bekostnad se till att betalningen erlades på platsen för borgenärens hemvist (säte).
14. Genom denna lag infördes även 907a § ABGB i vilken det föreskrivs att en penningfordran ska fullgöras vid borgenärens hemvist eller säte genom att beloppet överlämnas där eller överförs på ett av borgenären meddelat bankkonto.
15. Enligt 1042 § ABGB ska den som åtar sig kostnader för andra, vilka denne enligt civillagen själv skulle ha burit, ha rätt att kräva ersättning.
16. Enligt 1503 § stycke 2 punkt 1 ABGB ska 907a § ABGB tillämpas, i dess lydelse enligt den lagen på rättsförhållanden som har kommit till stånd från och med den 16 mars 2013. På rättsförhållanden som har kommit till stånd före detta datum är de äldre bestämmelserna fortfarande tillämpliga. Om det i sådana tidigare rättsförhållanden emellertid föreskrivs upprepade betalningar, gäller de nya bestämmelserna för de betalningar som förfaller till betalning från och med den 16 mars 2013.
II. Tvisten vid den nationella domstolen
17. Stefan Benkö (nedan kallad käranden), österrikisk medborgare, väckte regresstalan vid de österrikiska domstolarna mot Saale Kareda (nedan kallad svaranden), estnisk medborgare och före detta sambo med käranden, och yrkade att svaranden skulle betala 17 145,41 euro jämte ränta och rättegångskostnader.
18. När käranden och svaranden bodde tillsammans i Österrike köpte de år 2007 ett hus och tecknade tre lån på ett totalbelopp på 300 000 euro (nedan kallad krediten) vid en österrikisk bank. Båda två var låntagare och den hänskjutande domstolen angav att båda två var solidariskt ansvariga medgäldenärer.
19. I slutet av år 2011 upplöste svaranden samlevnaden och flyttade tillbaka till Estland. Den hänskjutande domstolen har preciserat att hennes aktuella hemvist i Estland är okänd.
20. Från och med juni 2012 slutade svaranden att uppfylla sin skyldighet att betala tillbaka krediten. Utöver kärandens månatliga avbetalningar ansvarade han således dessutom för sin före detta sambos återbetalning till och med juni 2014. Det är dessa återbetalningar som är föremål för talan.
21. Landesgericht St. Pölten (Regionala domstolen i Sankt Pölten, Österrike), domstol i första instans, kontaktade Estlands ambassad i Österrike för att få kännedom om svarandens hemvist, men utan framgång. Det är under dessa omständigheter som ett ombud utsågs för att företräda henne.
22. Ombudet, som har mottagit alla delgivningar, gjorde en invändning om bristande behörighet i första instans, med anledning av att svaranden hade sin hemvist i Estland, inom en annan medlemsstats territorium. Ombudet ansåg dessutom att de faktiska omständigheter som käranden angav inte omfattades av bestämmelserna om domstols behörighet i avsnitten 2–7 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, som är undantagsbestämmelser till den allmänna bestämmelsen om domstols behörighet i artikel 4.1 i samma förordning. Ombudet hävdade att Landesgericht St. Pölten (Regionala domstolen i Sankt Pölten) – vid vilken käranden hade väckt talan – i vart fall inte hade territoriell behörighet, eftersom lånet hade utbetalats av en österrikisk bank och den uppfyllelseort som var knuten till transaktionen, nämligen bankens säte, inte låg inom denna domstols domsaga.
23. Genom beslut av den 5 augusti 2015 konstaterade Landesgericht St. Pölten (Regionala domstolen i Sankt Pölten) att den saknade internationell behörighet. Käranden överklagade beslutet till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), som genom beslut av den 28 december 2015 ändrade beslutet av den 5 augusti 2015.
24. Svaranden överklagade då beslutet till den hänskjutande domstolen.
III. Tolkningsfrågorna
25. Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), som önskar få klarhet i hur unionsrättens bestämmelser ska tolkas, har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 tolkas så, att en gäldenärs krav på återbetalning (ersättnings-/regresskrav) med anledning av ett (gemensamt) kreditavtal med en bank – när denne ensam har erlagt alla delbetalningar på lånet – mot den andra gäldenären i detta kreditavtal, utgör ett från detta kreditavtal härlett (sekundärt) anspråk?
2) Om den första frågan besvaras jakande:
Ska uppfyllelseorten för det krav på återbetalning (ersättnings-/regresskravet) som en gäldenär har mot den andra gäldenären med stöd av det kreditavtal som ligger till grund för kravet fastställas
a) enligt artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012 (ʼutförande av tjänster’) eller
b) enligt artikel 7 led 1 a och c i förordning nr 1215/2012 enligt lex causae (den lag som är tillämplig på den angripna rättshandlingen)?
3) Om fråga 2 a besvaras jakande:
Utgör bankens beviljande av kredit den karakteristiska prestationen för ett kreditavtal, och ska uppfyllelseorten för tillhandahållandet av denna tjänst således fastställas enligt artikel 7 led 1 b andra strecksatsen efter bankens säte, när beviljandet av krediten uteslutande har ägt rum där?
4. Om fråga 2 b besvaras jakande:
Är den avgörande tidpunkten vid fastställandet av uppfyllelseorten för den åsidosatta avtalsprestationen enligt artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012
a) den tidpunkt då de båda gäldenärerna tecknade lånen (mars 2007), eller
b) den respektive tidpunkt när den regressberättigade kreditgäldenären erlade de betalningar till banken, från vilka denne härleder regresskravet (juni 2012–juni 2014)?”
IV. Min bedömning
26. I förevarande mål vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken domstol som enligt behörighetsbestämmelserna i förordning nr 1215/2015 är behörig att pröva det nationella målet.
27. Svårigheten i förevarande mål är att den talan som käranden har väckt är en regresstalan mellan medgäldenärer, som har sitt ursprung i ett kreditavtal som ingåtts mellan de sistnämnda och en österrikisk bank.
28. Innan de behörighetsbestämmelser som kan knytas till situationen i det nationella målet prövas, är det i själva verket nödvändigt att besvara frågan om det för att tillämpa förordningen går att från kreditavtalet bryta loss de rättsliga förhållanden som uppkommit mellan de solidariskt ansvariga medgäldenärerna till följd av att avtalet ingicks eller om detta utgör oupplöslig helhet.
29. Av de skäl som anges nedan anser jag att de rättsliga förhållanden som uppkommit mellan de solidariskt ansvariga medgäldenärerna i och med att de ingick kreditavtalet inte kan brytas loss från avtalet.
30. Dessa rättsliga förhållanden följer nämligen av det kreditavtal som de solidariskt ansvariga medgäldenärerna tillsammans och frivilligt samtyckte till. I förhållandet till den gemensamma borgenären godtog således var och en att betala hela skulden. Tjänsten som består i att låna ut pengar är oskiljaktligen förbunden med återbetalningsskyldigheten. Ett lån som inte är knutet till en återbetalningsskyldighet är i själva verket en gåva. Den solidariska återbetalningsskyldigheten är således en väsentlig del i avtalsmekanismen.
31. Den medgäldenär som har betalat hela eller delar av den andra medgäldenärens del av den gemensamma skulden kan dock få tillbaka det erlagda beloppet genom att väcka en regresstalan. Själva syftet med talan är således knutet till avtalet. Det vore därmed onaturligt att vid tillämpningen av förordning nr 1215/2015 bryta loss dessa rättsliga förhållanden från det avtal som gav upphov till dem och som utgör grunden för dessa förhållanden.(8) En annan slutsats skulle kunna medföra en ökning av antalet behörighetsgrunder för anspråk som grundar sig på ett och samma avtal. En domstol i en medlemsstat skulle i så fall vara behörig vad gäller tvister mellan medgäldenärer och banken, medan en domstol i en annan medlemsstat skulle vara behörig när det gäller tvister mellan medgäldenärerna själva.
32. Det är således mer logiskt att samtliga frågor som kan uppkomma med anledning av att ett kreditavtal har slutits prövas av en och samma domstol. Det är för övrigt det som uttryckligen föreskrivs i Rom I‑förordningen när det gäller tillämplig lag. Såsom Europeiska kommissionen har påpekat föreskrivs det i artikel 16 i förordningen, som har rubriken ”Flera gäldenärer”, att ”[o]m en borgenär har en fordran på flera gäldenärer som är ansvariga för samma fordran och en av gäldenärerna redan helt eller delvis har fullgjort prestationen enligt denna fordran, ska den lag som reglerar gäldenärens förpliktelse gentemot borgenären även reglera gäldenärens regressrätt gentemot medgäldenärerna”.
33. Jag ser således inget skäl till att något annat skulle gälla när det gäller fastställandet av den domstol som är behörig att pröva en regresstalan som en medgäldenär i ett kreditavtal har väckt mot en annan medgäldenär. Detta gäller i än högre grad eftersom den ömsesidiga tillämpningen av Rom I‑förordningen och förordning nr 1215/2012 kräver att tolkningarna av dessa förordningar ska överensstämma.(9) Om de solidariskt ansvariga medgäldenärernas rättsliga förhållanden bröts loss från det avtal som binder dem till varandra, skulle det även strida mot det syfte att uppfylla kravet på förutsebarhet som förordning nr 1215/2015 eftersträvar.(10) Om de solidariskt ansvariga medgäldenärerna har vetskap om att tvister som uppstår på grund av deras rättsliga förhållande omfattas av samma behörighetsbestämmelser som dem som reglerar själva kreditavtalet, uppfylls således onekligen kravet på förutsebarhet.
34. Dessa omständigheter innebär att jag anser att behörig domstol att pröva en tvist som avser rättsliga förhållanden mellan solidariskt ansvariga medgäldenärer som uppkommit i och med att kreditavtalet slöts ska vara den som föreskrivs för tvister som uppstår på grund av avtalet.
35. Eftersom det inte råder några tvivel om att kreditavtalet utgör ett avtal, anser jag således att artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2015 ska tolkas så, att en regresstalan mellan medgäldenärer i ett kreditavtal ”avser avtal” i den mening som avses i bestämmelsen.
36. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i vilken ort som utgör uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, eftersom orten fastställs olika enligt artikeln beroende på om det avtal som är föremål för talan är ett avtal om försäljning av varor eller ett avtal om utförande av tjänster eller om det varken avser det ena eller det andra.
37. Den hänskjutande domstolen undrar således genom den andra och den tredje frågan om artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2015 ska tolkas så, att ett kreditavtal, som ligger till grund för en regresstalan som väckts av en medgäldenär, ska betraktas som ett avtal om utförande av tjänster i den mening som avses i bestämmelsen. Om så är fallet, är då beviljandet av lånet den avtalsförpliktelse som är karakteristisk för avtalet och uppfyllelseorten för förpliktelsen därmed bankens säte?
38. Enligt min mening råder det inga tvivel om att kreditavtalet utgör ett avtal om utförande av tjänster.
39. Domstolen har slagit fast att ”begreppet tjänst [innebär] att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning”.(11) Domstolen preciserade att det ska vara fråga om en verksamhet som kräver ett faktiskt handlande och att det inte räcker med ett avstående från att handla.(12)Domstolen uteslöt således från denna kvalificering ett licensavtal genom vilket innehavaren av den immateriella rättigheten till motparten upplät rätten att mot vederlag nyttja förevarande rättighet, eftersom innehavaren av den immateriella rättigheten inte utför någon tjänst när denne medger att rättigheten nyttjas, utan enbart åtar sig att låta motparten fritt utnyttja rättigheten i fråga.(13)
40. Det förhåller sig annorlunda när det gäller kreditavtal. Genom avtalet beviljar eller åtar sig nämligen långivaren, kreditinstitutet, att låna ut ett belopp till låntagaren i form av ett betalningsanstånd. Låntagaren åtar sig i sin tur att återbetala beloppet. Betalningen för lånet består i den ränta som tillkommer. Utförandet av tjänsten består således i att detta belopp betalas ut av ett kreditinstitut som vanligtvis utför det som kallas för banktransaktion.
41. Det följer härav att kredittransaktionen är en finansiell tjänst. Detta framgår för övrigt, såsom den hänskjutande domstolen har understrukit, av artikel 2 b i direktiv 2002/65, i vilken begreppet finansiell tjänst definieras som ”alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar”.
42. Enbart det faktum att den part som utför tjänsten omfattas av finanssektorn kan inte få som konsekvens att artikel 7 led 1 b i förordning nr 1515/2015 inte kan tillämpas på avtal som omfattas av denna verksamhet. I detta avseende anser jag att lagstiftaren hade för avsikt att låta denna typ av tjänster omfattas av tillämpningsområdet för förordningen om domstols behörighet. Såsom den hänskjutande domstolen och kommissionen har påpekat, föreskrevs det i artikel 63.1 i förordning nr 44/2001 ett undantag till behörighetsbestämmelserna när talan avsåg avtal om orten för tillhandahållande av tjänsten var i Luxemburg. Enligt artikel 63.3 var dock inte bestämmelserna i artikeln tillämpliga på avtal om tillhandahållande av finansiella tjänster, vilket innebär att de reglerades av den särskilda behörighetsbestämmelsen som föreskrevs i artikel 5 led 1 i förordningen, som nu motsvarar artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012.
43. Jag anser att ett kreditavtal således ska betraktas som ett avtal om utförande av tjänster i den mening som avses i artikel 7 led 1 b i förordningen.
44. Det återstår att avgöra vilken ort som är uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Enligt artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordningen är det den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts. Det är i själva verket fråga om att fastställa uppfyllelseorten för den karakteristiska avtalsförpliktelsen, eftersom det är anknytningsmomentet för att bestämma behörig domstol.(14)
45. I förevarande fall anser jag att det, när det gäller ett kreditavtal, är själva beviljandet av det utlånande beloppet som är den karakteristiska förpliktelsen. Den andra skyldigheten enligt ett sådant avtal, det vill säga låntagarens skyldighet att betala tillbaka det utlånade beloppet, uppstår nämligen endast genom att långivaren utför tjänsten och återbetalningen är endast en konsekvens därav.
46. Vad gäller själva uppfyllelseorten för den karakteristiska avtalsförpliktelsen anser jag att det endast är den ort där borgenären har sitt säte som kan säkerställa kravet på förutsebarhet och uppfylla de närhets- och enhetlighetssyften som eftersträvas med artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012.(15) Denna ort kommer nämligen att vara känd för parterna när avtalet ingås och det är även där den domstol finns som har starkast anknytningsmoment till avtalet.
47. Mot bakgrund av vad som anförts anser jag således att artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordningen ska tolkas så, att ett kreditavtal, som ligger till grund för en regresstalan som väckts av en medgäldenär, ska betraktas som ett avtal om utförande av tjänster i den mening som avses i bestämmelsen. Uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser är den ort där den borgenär som beviljade krediten har sitt säte.
V. Förslag till avgörande
48. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) har ställt, på följande sätt:
1) Artikel 7 led 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ska tolkas så, att en regresstalan mellan medgäldenärer i ett kreditavtal ”avser avtal” i den mening som avses i bestämmelsen.
2) Artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på följande sätt:
– Ett kreditavtal, som ligger till grund för en regresstalan som väckts av en medgäldenär, ska betraktas som ett avtal om utförande av tjänster i den mening som avses i bestämmelsen.
– Uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser är den ort där den borgenär som beviljade krediten har sitt säte.