TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 25 oktober 2018 (*)
”EU-varumärke – Ogiltighetsförfarande – EU-ordmärket DEVIN – Absolut registreringshinder – Beskrivande karaktär – Geografiskt namn – Artikel 7.1 c i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 7.1 c i förordning (EU) 2017/1001)”
I mål T‑122/17,
Devin AD, Devin (Bulgarien), företrätt av advokaten B. Van Asbroeck,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av S. Di Natale och D. Gája, båda i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Haskovo Chamber of Commerce and Industry, Haskovo (Bulgarien), företrädd av advokaten D. Dimitrova,
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 2 december 2016 (ärende R 579/2016–2), om ett ogiltighetsförfarande mellan Devin AD och Haskovo Chamber of Commerce and Industry,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),
sammansatt av ordföranden A.M. Collins samt domarna M. Kancheva (referent) och J. Passer,
justitiesekreterare: handläggaren I. Dragan,
med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 22 februari 2017,
med beaktande av EUIPO:s svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 8 maj 2017,
med beaktande av intervenientens svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 9 maj 2017,
efter förhandlingen den 14 mars 2018, vid vilken intervenienten inte närvarade,
följande
Dom
I. Bakgrund till tvisten
1 Den 21 januari 2011 erhöll klagandebolaget, Devin AD, registrering av EU-ordmärket DEVIN under nummer 9408865 (nedan kallat det omstridda varumärket) vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken) (EUT L 154, 2017, s. 1).
2 De varor som varumärkesregistreringen avsåg omfattas av klass 32 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Icke alkoholhaltiga drycker; mineralvatten; seltersvatten; drycker med fruktsmak; juicer; safter och andra preparat för framställning av drycker; aperitifviner, läsk; källvatten; smaksatt vatten; icke alkoholhaltiga fruktextrakt; icke alkoholhaltiga drycker med fruktjuicer; bordsvatten; vatten (dryck); seltersvatten; grönsakssafter (drycker); isotoniska drycker; alkoholfria cocktails; alkoholfri fruktnektar; sodavatten (kolsyrat vatten)”.
3 Den 11 juli 2014 ingav intervenienten, Haskovo Chamber of Commerce and Industry (HCCI, Haskovos handels- och industrikammare, Bulgarien), en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket med stöd av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009 (nu artikel 59.1 a i förordning 2017/1001), jämförd med artikel 7.1 c, f och g i samma förordning (nu artikel 7.1 c, f och g i förordning 2017/1001).
4 Genom beslut av den 29 januari 2016 avslog EUIPO:s annulleringsenhet de ansökningar om ogiltighetsförklaring som grundades på artikel 7.1 f och g i förordning nr 207/2009. Den biföll däremot den ansökan om ogiltighetsförklaring som grundades på artikel 7.1 c i samma förordning och ogiltigförklarade det omstridda varumärket i dess helhet. Annulleringsenheten ansåg i synnerhet att det geografiska namnet Devin omfattades av nämnda bestämmelse, eftersom det numera uppfattades av den breda allmänheten i Bulgarien och av en del av allmänheten i grannländerna som en beskrivning av de aktuella varornas geografiska ursprung och i framtiden potentiellt sett skulle kunna uppfattas så av en större europeisk allmänhet, med tanke på de marknadsföringsansträngningar som gjorts och tillväxten inom den bulgariska turistsektorn. Annulleringsenheten uppgav även att klagandebolaget inte hade lagt fram några bevis för att det omstridda varumärket hade särskiljningsförmåga på andra marknader än den bulgariska marknaden.
5 Den 23 mars 2016 överklagade klagandebolaget annulleringsenhetens beslut vid EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001).
6 Genom beslut av den 2 december 2016 (nedan kallat det angripna beslutet) avslog EUIPO:s andra överklagandenämnd överklagandet. Överklagandenämnden ansåg i huvudsak att den bulgariska staden Devin var känd av den breda allmänheten i Bulgarien och av en betydande andel av konsumenterna i grannländerna, såsom Grekland och Rumänien, särskilt som en känd kurort, och att namnet på denna stad associerades av omsättningskretsen med den kategori av varor i klass 32 som omfattas av det omstridda varumärket, särskilt mineralvatten. Överklagandenämnden ”fastställde [således] konstaterandet i [annulleringsenhetens] beslut, enligt vilket staden Devin, för en stor andel av omsättningskretsen utanför Bulgarien, har ett samband med de varor som täcks av det omstridda varumärket … och kan enligt omsättningskretsens uppfattning visa dessa varors geografiska ursprung”. Överklagandenämnden drog därav slutsatsen att för en betydande andel av den bulgariska och icke-bulgariska omsättningskretsen, särskilt för allmänheten i nämnda grannländer, var det omstridda varumärket beskrivande med avseende på de aktuella varornas geografiska ursprung.
II. Parternas yrkanden
7 Klagandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– ogiltigförklara annulleringsenhetens beslut av den 29 januari 2016,
– helt eller åtminstone delvis avslå ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket, och
– förplikta EUIPO att bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandebolagets rättegångskostnader.
8 EUIPO och intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
III. Rättslig bedömning
9 Klagandebolaget har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. För det första har bolaget hävdat att överklagandenämnden åsidosatte artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning, genom att slå fast att det omstridda varumärket, enligt omsättningskretsens uppfattning, är beskrivande med avseende på det geografiska ursprunget för de varor som varumärket omfattar i klass 32. För det andra har klagandebolaget gjort gällande att även om överklagandenämnden inte åsidosatte artikel 7.1 i förordningen, åsidosatte den artikel 7.3 i samma förordning (nu artikel 7.3 i förordning 2017/1001) genom att slå fast att det omstridda varumärket inte har förvärvat särskiljningsförmåga till följd av användning i de delar av Europeiska unionen där varumärket anses vara beskrivande.
10 Tribunalen påpekar inledningsvis att klagandebolagets andra och tredje yrkande, om att tribunalen ska ogiltigförklara annulleringsenhetens beslut och helt eller åtminstone delvis avslå ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket, i huvudsak syftar till att tribunalen ska fatta det beslut som klagandebolaget anser att överklagandenämnden borde ha fattat när den prövade överklagandet. Vid förhandlingen bekräftade klagandebolaget att dessa yrkanden skulle tolkas som ett yrkande om ändring.
11 I det avseendet framgår det av artikel 64.1 andra meningen i förordning nr 207/2009 (nu artikel 71.1 andra meningen i förordning 2017/1001) att överklagandenämnden får ogiltigförklara det beslut som meddelats av den enhet vid EUIPO som meddelat det vid överklagandenämnden överklagade beslutet och utöva den behörighet som tillkommer denna enhet, vilket i förevarande fall är att fatta beslut avseende ansökan om ogiltighetsförklaring och avslå den. Denna åtgärd ingår således i de åtgärder som tribunalen får vidta med stöd av sin behörighet enligt artikel 65.3 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 72.3 i förordning 2017/1001) att ändra ett beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2011, Völkl/harmoniseringskontoret – Marker Völkl (VÖLKL), T‑504/09, EU:T:2011:739, punkt 40, dom av den 13 maj 2015, easyGroup IP Licensing/harmoniseringskontoret – Tui (easyAir-tours), T‑608/13, ej publicerad, EU:T:2015:282, punkt 20, och dom av den 4 maj 2017, Kasztantowicz/EUIPO – Gbb Group (GEOTEK), T‑97/16, ej publicerad, EU:T:2017:298, punkt 17).
12 Tribunalen ska först pröva det yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet som följer av klagandebolagets första yrkande.
A. Yrkandet om ogiltigförklaring
1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning
13 Klagandebolaget har som första grund hävdat att överklagandenämnden gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att konstatera att det omstridda varumärket var beskrivande för de varor i klass 32 som omfattas av varumärket. Denna grund består av två delar. Den första delgrunden avser igenkänningsgraden för ordet ”devin” som geografiskt namn inom omsättningskretsen, och den andra delgrunden avser sambandet mellan det omstridda varumärket och alla de aktuella varorna.
14 Genom den första grundens första del, vilken ska prövas först, har klagandebolaget i huvudsak kritiserat överklagandenämnden för att den felaktigt fastställde, på grundval av enbart antaganden, att en stor andel av omsättningskretsen kunde uppfatta ett samband mellan ordet ”devin” och det geografiska ursprunget för de varor som omfattas av det omstridda varumärket. I det avseendet har klagandebolaget gjort åtskillnad mellan tre geografiska kategorier av genomsnittskonsumenter, nämligen för det första en kategori från Bulgarien, för det andra en kategori från Grekland och Rumänien, och för det tredje en kategori från unionens övriga medlemsstater. Klagandebolaget har därav dragit slutsatsen att överklagandenämnden inte fastställde att det fanns tillräcklig kännedom om staden Devin hos genomsnittskonsumenten i unionens länder och att överklagandenämnden gjorde en felaktig rättstillämpning genom att tillämpa artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, i vart fall vad beträffar genomsnittskonsumenten i Bulgariens grannländer, nämligen Grekland och Rumänien, och alla andra länder i unionen, endast med undantag av Bulgarien.
15 EUIPO har bestritt klagandebolagets argument. Den anser att den centrala frågan i tvisten är huruvida det omstridda varumärket, när ansökan om registrering ingavs, var beskrivande i de områden som ligger utanför Bulgarien, i synnerhet i grannområdena Grekland och Rumänien. EUIPO har hävdat att det angripna beslutet inte är behäftat med något fel i samband med konstaterandet att uppgifterna i akten är tillräckliga för att fastställa att när ansökan om registrering av det omstridda varumärket ingavs, kunde en betydande andel, eller i vart fall en inte obetydlig andel, av omsättningskretsen i Grekland och Rumänien associera kännetecknet DEVIN, i betydelsen namnet på en kurort i Bulgarien, med de aktuella varornas geografiska ursprung, i synnerhet de vatten som omfattas av klass 32. EUIPO har anfört att det enligt rättspraxis var möjligt för överklagandenämnden att genom slutledning konstatera att en betydande andel av den grekiska eller rumänska allmänheten associerade, eller en dag skulle kunna komma att associera, ordet ”devin” med de aktuella varornas geografiska ursprung. EUIPO anser att överklagandenämnden, på grundval av de bevis som lades fram, hade fog för att anse att Devins ”obestridliga renommé” som kurort med naturligt hälsobringande vatten inte upphörde vid den bulgariska gränsen, utan omfattade grannländerna, och att det var rimligt att anta att Devin var mycket välkänd bland konsumenter som bodde utanför Bulgarien. Enligt EUIPO är det felaktigt av klagandebolaget att tro att ”staden Devin på något sätt är skyddad av naturliga befästningar och avskärmad från världen, vilket gör den nästan otillgänglig”. EUIPO är av den uppfattningen att det låga antalet besök av grekiska och rumänska turister som registrerats i staden Devins hotell, stadens lilla storlek och dess geografiska placering inte påverkar det angripna beslutets giltighet. Härav har EUIPO dragit slutsatsen att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den skyddade allmänintresset av att frihålla ett sådant geografiskt namn som namnet på kurorten Devin.
16 Intervenienten har bestritt klagandebolagets argument. Den anser att överklagandenämndens slutsats att omsättningskretsen i unionen uppfattar ordet ”devin” som ett geografiskt namn, grundar sig på faktiska omständigheter och på objektiva uppgifter, såsom antalet utländska turister som har besökt Bulgarien, staden Devins betydande infrastruktur inom turism eller information som finns tillgänglig på internet, i synnerhet reklam för Devins berömda mineralvattenkällor på Bulgariens officiella turistportal. Vidare har intervenienten framhållit de marknadsföringsansträngningar som har gjorts på nationell och lokal nivå för att lansera Devin som ett internationellt turistmål året om och som en plats känd för sitt mineralvatten, vilket intygas särskilt genom en skrivelse från den regionala turistföreningen Rhodopes. Enligt intervenienten är det – med hänsyn till ”Nationella strategin för en hållbar utveckling av turism i Bulgarien fram till år 2030”, som antogs av den bulgariska regeringen år 2014, samt ”geopolitiska faktorer”, däribland ”det ökade hotet om terrorism i Turkiet, Egypten och Tunisien och den politiska instabilitet som kännetecknar dessa länder”, som har ”styrt om en del av turistströmmarna till Bulgarien”, framför allt tack vare ”säkerheten i landet” – rimligt att anta att Bulgarien kommer att bli ett mer populärt turistmål bland europeiska turister året om och att antalet turister som söker information om vissa turistmål i landet, däribland Devin, indirekt kommer att öka.
17 Enligt artikel 52.1 a, jämförd med artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, ska ett registrerat EU-varumärke förklaras ogiltigt om det endast består av ett tecken eller en upplysning som i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna. Enligt artikel 7.2 i nämnda förordning (nu artikel 7.2 i förordning 2017/1001) ska artikel 7.1 tillämpas även om registreringshindret eller grunden för ogiltighet finns i endast en del av unionen.
18 Enligt fast rättspraxis är de kännetecken och upplysningar som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 de som, vid normal användning från omsättningskretsens synpunkt, antingen direkt eller genom att nämna en av dess egenskaper, kan användas för att beskriva den vara eller tjänst för vilken ansökan om registrering har gjorts eller registreringen har angripits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2001, Procter & Gamble/harmoniseringskontoret, C‑383/99 P, EU:C:2001:461, punkt 39, och dom av den 10 september 2015, Laverana/harmoniseringskontoret (BIO organic), T‑610/14, ej publicerad, EU:T:2015:613, punkt 14). Härav följer att ett kännetecken omfattas av förbudet i denna bestämmelse bara om det har ett tillräckligt direkt och konkret samband med de ifrågavarande varorna eller tjänsterna, så att omsättningskretsen omedelbart och utan vidare eftertanke kan uppfatta en beskrivning av de ifrågavarande varorna eller tjänsterna eller en av deras egenskaper (dom av den 22 juni 2005, Metso Paper Automation/harmoniseringskontoret (PAPERLAB), T‑19/04, EU:T:2005:247, punkt 25, och dom av den 7 december 2017, Colgate-Palmolive/EUIPO (360°), T‑332/16, ej publicerad, EU:T:2017:876, punkt 15). Det räcker att ett registreringshinder eller en grund för ogiltighet föreligger med avseende på en icke obetydlig andel av omsättningskretsen och det är inte nödvändigt att undersöka huruvida de övriga konsumenter som ingår i omsättningskretsen också kände till kännetecknet (se dom av den 6 oktober 2017, Karelia/EUIPO (KARELIA), T‑878/16, ej publicerad, EU:T:2017:702, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
19 Det allmänintresse som ligger bakom artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 ska säkerställa att kännetecken, som beskriver en eller flera egenskaper hos de varor eller tjänster som registreringsansökan avser, fritt kan användas av alla de ekonomiska aktörer som tillhandahåller sådana varor eller tjänster (dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, C‑51/10 P, EU:C:2011:139, punkt 37). Denna bestämmelse hindrar att dessa kännetecken eller upplysningar förbehålls ett enda företag genom att de registreras som varumärke (dom av den 23 oktober 2003, harmoniseringskontoret/Wrigley, C‑191/01 P, EU:C:2003:579, punkt 31) och att ett företag – till nackdel för andra företag, inbegripet konkurrenter – monopoliserar användningen av ett beskrivande ord och därmed begränsar det ordförråd som andra företag kan använda sig av för att beskriva sina egna varor (se dom av den 7 december 2017, 360°, T‑332/16, ej publicerad, EU:T:2017:876, punkt 17 och där angiven rättspraxis). Tillämpningen av nämnda bestämmelse beror dock inte på om det föreligger ett konkret, aktuellt och tungt vägande frihållningsbehov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 oktober 2015, Cypern/harmoniseringskontoret (XAΛΛOYMI och HALLOUMI), T‑292/14 och T‑293/14, EU:T:2015:752, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
20 Vad mer specifikt gäller kännetecken och upplysningar som kan användas för att visa det geografiska ursprunget eller avsedda ändamålet för de varukategorier eller den plats där de tjänster tillhandahålls som är föremål för en ansökan om registrering av EU-varumärke, i synnerhet geografiska namn, föreligger det ett allmänintresse av att se till att frihållningsbehovet iakttas. Sådana kännetecken och upplysningar kan nämligen inte endast ge information om kvaliteten och andra egenskaper hos de berörda varu- eller tjänstekategorierna, utan kan också på olika sätt påverka konsumenternas preferenser, till exempel genom att varorna eller tjänsterna förknippas med en plats som kan väcka positiva känslor (dom av den 25 oktober 2005, Peek & Cloppenburg/harmoniseringskontoret (Cloppenburg), T‑379/03, EU:T:2005:373, punkt 33, dom av den 15 januari 2015, MEM/harmoniseringskontoret (MONACO), T‑197/13, EU:T:2015:16, punkt 47, och dom av den 27 april 2016, Niagara Bottling/EUIPO (NIAGARA), T‑89/15, ej publicerad, EU:T:2016:244, punkt 15).
21 Registrering av geografiska namn som varumärken är inte tillåten när dessa pekar ut vissa geografiska platser som redan är ansedda eller kända för den berörda varu- eller tjänstekategorin och som därför enligt omsättningskretsens uppfattning har en koppling till denna kategori. Det är inte heller tillåtet att registrera sådana geografiska namn som kan komma att användas av företag, vilka även ska vara tillgängliga för dessa såsom geografiska ursprungsbeteckningar för den berörda varu- eller tjänstekategorin (dom av den 25 oktober 2005, Cloppenburg, T‑379/03, EU:T:2005:373, punkt 34, dom av den 15 januari 2015, MONACO, T‑197/13, EU:T:2015:16, punkt 48, och dom av den 27 april 2016, NIAGARA, T‑89/15, ej publicerad, EU:T:2016:244, punkt 16).
22 Tribunalen påpekar emellertid att artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 i princip inte utgör något hinder mot registrering av geografiska namn som är okända för omsättningskretsen, eller i vart fall är okända som beteckning på en geografisk plats, eller av geografiska namn vilka omsättningskretsen, på grund av den utpekade platsens karaktär, sannolikt inte kommer att uppfatta som en upplysning om att den berörda varu- eller tjänstekategorin har sitt ursprung i denna plats eller att de utformats där (dom av den 25 oktober 2005, Cloppenburg, T‑379/03, EU:T:2005:373, punkt 36, dom av den 15 januari 2015, MONACO, T‑197/13, EU:T:2015:16, punkt 49, och dom av den 27 april 2016, NIAGARA, T‑89/15, ej publicerad, EU:T:2016:244, punkt 17).
23 Med hänsyn till det ovan anförda kan bedömningen av huruvida ett kännetecken är beskrivande endast göras med utgångspunkt i de aktuella varorna eller tjänsterna och hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknet (dom av den 25 oktober 2005, Cloppenburg, T‑379/03, EU:T:2005:373, punkt 37, dom av den 15 januari 2015, MONACO, T‑197/13, EU:T:2015:16, punkt 50, och dom av den 27 april 2016, NIAGARA, T‑89/15, ej publicerad, EU:T:2016:244, punkt 18).
24 Vid denna bedömning är EUIPO skyldig att fastställa att det geografiska namnet är känt av omsättningskretsen som benämning på en geografisk plats. Det är vidare nödvändigt att det aktuella namnet enligt omsättningskretsens uppfattning har samband med den varu- eller tjänstekategori som avses, eller i vart fall att det är rimligt att anta att ett sådant namn, enligt omsättningskretsens uppfattning, kan beteckna denna varu- eller tjänstekategoris geografiska ursprung. Inom ramen för denna prövning ska hänsyn särskilt tas till den större eller mindre kunskap som omsättningskretsen har om det aktuella geografiska namnet samt till de utmärkande dragen hos den plats som avses och den aktuella varu- eller tjänstekategorin (dom av den 25 oktober 2005, Cloppenburg, T‑379/03, EU:T:2005:373, punkt 38, dom av den 15 januari 2015, MONACO, T‑197/13, EU:T:2015:16, punkt 51, och dom av den 27 april 2016, NIAGARA, T‑89/15, ej publicerad, EU:T:2016:244, punkt 19).
25 Vidare följer det av fast rättspraxis att det enda relevanta datumet vid prövningen av en ansökan om ogiltighetsförklaring som grundar sig på artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009 är datumet för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket. Denna tolkning av nämnda artikel motsägs inte av att det enligt rättspraxis är möjligt att beakta handlingar som upprättats efter det att ansökan ingivits. Tvärtom stöder nämnda rättspraxis den aktuella tolkningen, eftersom sådana handlingar endast får beaktas på villkor att de rör situationen vid datumet för ingivandet av ansökan om registrering av varumärket (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 23 april 2010, harmoniseringskontoret/Frosch Touristik, C‑332/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:225, punkterna 52 och 53, beslut av den 4 oktober 2018, Safe Skies/EUIPO, C‑326/18 P, ej publicerat EU:C:2018:800, punkt 5, dom av den 3 juni 2009, Frosch Touristik/harmoniseringskontoret – DSR touristik (FLUGBÖRSE), T‑189/07, EU:T:2009:172, punkterna 18 och 19, och dom av den 26 februari 2016, provima Warenhandels/harmoniseringskontoret – Renfro (HOT SOX), T‑543/14, ej publicerad, EU:T:2016:102, punkt 44). I förevarande fall är således datumet för ingivandet av ansökan om registrering, det vill säga den 21 januari 2011, det relevanta datumet för att bedöma det omstridda varumärkets förenlighet med artikel 7 i förordning nr 207/2009.
26 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva den första delen av klagandebolagets första grund.
27 I förevarande fall är det ostridigt att Devin (latiniserad form av Девин) är en stad i södra Bulgarien, belägen i bergsområdet Rodopi. I punkterna 30–33 i det angripna beslutet gjorde överklagandenämnden ytterligare preciseringar, som inte har bestritts av parterna. Staden Devin är således ”full av varma källor och kuranläggningar” samt vattenreserver, däribland ett borrhål V-5 (eller B-5) som för närvarande används av klagandebolaget enligt ett tillstånd som beviljats av den bulgariska staten. På Bulgariens officiella turistportal, som har ett avsnitt om Devin, hänvisas det till ”uppsvinget för dess ’kurortsturism’ och dess ’berömda’ källor med mineralvatten”, och till de ”hälsobringande egenskaper” som har varit kända sedan antiken. Klagandebolaget har, utan att motsägas, angett att Devin har cirka 7 000 invånare och därmed är ungefär den 109:e största staden i Bulgarien vad gäller invånarantal.
28 Överklagandenämnden angav även att Devins vatten, som är förbundet med källan ”Devin sondazh 5”, finns med i den officiella förteckningen över naturliga mineralvatten som erkänts av Bulgarien och de andra medlemsstaterna, vilken har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 65, 2010, s. 1) i enlighet med artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG av den 18 juni 2009 om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (EUT L 164, 2009, s. 45). Överklagandenämnden nämnde även en geografisk beteckning, ”Devin Natural Mineral Water”, som är registrerad i Bulgarien under nummer 190–01/1995, och en identisk ursprungsbeteckning som är registrerad under nummer 883/2006 i vissa medlemsstater i unionen, däribland Grekland och Rumänien, vilka är parter i Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering av den 31 oktober 1958, med ändringar och tillägg.
29 Tribunalen noterar i det avseendet att förevarande tvist inte avser ett eventuellt registreringshinder (eller en grund för ogiltighet) som grundar sig på nya artikel 7.1 j i förordning 2017/1001, där det föreskrivs att ”[f]öljande får inte registreras: … Varumärken som är undantagna från registrering i enlighet med unionslagstiftningen eller nationell rätt eller internationella överenskommelser som unionen eller den berörda medlemsstaten är part i, som ger skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar”, eller på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 343, 2012, s. 1).
30 I punkt 27 i det angripna beslutet konstaterade överklagandenämnden vidare att eftersom de berörda varorna är gängse konsumentvaror, består omsättningskretsen av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument i unionen. Eftersom genomsnittskonsumenten av sådana gängse konsumentvaror är den breda allmänheten, finns det inte någon anledning att ifrågasätta detta konstaterande, vilket för övrigt har godtagits av klaganden.
31 Tribunalen ska först undersöka hur genomsnittskonsumenten i unionen uppfattar ordet ”devin” och därefter frihållningen av det geografiska namnet Devin.
a) Hur genomsnittskonsumenten i unionen uppfattar ordet ”devin”
32 Överklagandenämnden ansåg att frågan hur ordet ”devin” uppfattas av den breda allmänheten utanför Bulgarien var ”den centrala frågan i tvisten” mellan parterna. Tribunalen anser i likhet med klagandebolaget att överklagandenämnden, vid sin bedömning av det omstridda varumärkets beskrivande karaktär, i huvudsak gjorde åtskillnad mellan tre geografiska kategorier av genomsnittskonsumenter, som bestod av för det första den bulgariska genomsnittskonsumenten, för det andra genomsnittskonsumenten i Bulgariens grannländer, det vill säga Grekland och Rumänien, och för det tredje genomsnittskonsumenten i unionens övriga medlemsstater.
1) Den bulgariska genomsnittskonsumenten
33 Vad beträffar den bulgariska genomsnittskonsumenten, har klagandebolaget inte bestritt att denne kan uppfatta ordet ”devin” som namnet på en stad i Bulgarien. Klagandebolaget har dock gjort gällande att detta ord även är känt och uppenbarligen uppfattas som ett varumärke för vatten av en betydande andel av de bulgariska konsumenterna. Enligt bolaget känner de enda konsumenter som kan förstå ordet ”devin” som en geografisk ursprungsbeteckning, det vill säga de bulgariska konsumenterna, även väl till varumärket på grund av dess särskiljningsförmåga som förvärvats till följd av användning i den mening som avses i artikel 7.3 i förordning nr 207/2009. Det omstridda varumärket anger således inte bara det geografiska ursprunget, utan utgör en klar indikation på de aktuella varornas kommersiella ursprung. Klagandebolaget har därav dragit slutsatsen att det omstridda varumärket är giltigt i Bulgarien, även om det kan uppfattas som en hänvisning till namnet på en stad, på grund av att det där mer uppfattas som ett varumärke. Bolaget har tillagt att ordet ”devin” inte bara har förvärvat särskiljningsförmåga till följd av dess användning, utan även har förvärvat en hög särskiljningsförmåga i Bulgarien, där det anses vara ett välkänt varumärke för vatten. Klagandebolaget har i det avseendet hänvisat till beslut nr OM-22 av Патентно ведомство на Република България (Republiken Bulgariens patentverk) av den 19 mars 2010, vilket är giltigt i fem år och vari det slås fast att det bulgariska ordmärket Девин (Devin), som är registrerat under nummer 24137 och som innehas av klagandebolaget, är känt i Bulgarien sedan den 1 december 2005 för varor som ingår i klass 32, det vill säga ”mineralvatten”. Vid förhandlingen uppgav klagandebolaget att även om detta beslut inte hade kunnat förnyas år 2015 på grund av upphävandet av lagbestämmelser, var det faktiska konstaterande som låg till grund för beslutet fortfarande giltigt.
34 I det avseendet räcker det att tribunalen konstaterar att den omständigheten att klagandebolaget inte har bestritt att den bulgariska genomsnittskonsumenten känner igen ordet ”devin” som det geografiska namnet på en stad i Bulgarien inte alls är avgörande i förevarande fall, eftersom klagandebolaget har skyndat sig att tillägga att det omstridda varumärket har förvärvat en förhöjd särskiljningsförmåga och till och med är känt för mineralvatten hos den bulgariska genomsnittskonsumenten.
35 Vidare ska det påpekas att eftersom Republiken Bulgariens patentverk har erkänt att det bulgariska ordmärket Devin är känt, framstår det vid första anblicken som högst osannolikt att det omstridda varumärket, det vill säga EU-ordmärket DEVIN, inte skulle ha förvärvat åtminstone en normal särskiljningsförmåga, utan att det är nödvändigt att ta ställning till varumärkets förhöjda särskiljningsförmåga eller huruvida det är känt.
2) Den grekiska eller rumänska genomsnittskonsumenten
36 Vad beträffar genomsnittskonsumenten i grannländerna (Grekland och Rumänien), har klagandebolaget anfört att intervenienten inte lade fram några bevis som gjorde det möjligt för överklagandenämnden att fastställa att ordet ”devin” skulle uppfattas av denna konsument som en geografisk plats. Bolaget har hävdat att överklagandenämnden, för att komma fram till en sådan slutsats, stödde sig på slutledningar eller antaganden som inte stöds av någon bevisning och som huvudsakligen grundar sig på antalet turister som besöker Bulgarien. Klagandebolaget har dessutom gjort gällande att det, trots att bolaget självt inte har bevisbördan, har lagt fram tillförlitliga och konkreta bevis till stöd för sitt motsatta argument om att en grekisk eller rumänsk genomsnittskonsument inte skulle fastställa ett direkt samband mellan det omstridda varumärket och ett geografiskt ursprung.
37 Tribunalen ska undersöka de bevis som överklagandenämnden beaktade för att slå fast att det omstridda varumärket är beskrivande för genomsnittskonsumenten i Grekland och Rumänien.
38 I likhet med annulleringsenheten stödde sig överklagandenämnden på en rad uppgiftskällor rörande turism, i synnerhet Bulgariens officiella turistportal och andra webbplatser. Med stöd av det faktum att mer än 5,4 miljoner utländska turister besökte Bulgarien år 2014, en ”imponerande” siffra med hänsyn till landets 7,3 miljoner invånare, fann överklagandenämnden att ”[ä]ven om det var riktigt att de flesta av dessa turister slutligen valde att tillbringa sina semestrar på bad- eller skidorter, såsom [klagandebolaget] har anfört, utesluter inte detta att de känner till andra regioner eller andra platser”. Överklagandenämnden ansåg att ”[n]är en person väljer ett semestermål, har personen i allmänhet tittat på flera destinationer innan vederbörande väljer en bestämd destination” och drog därav slutsatsen att ”[v]id granskningen av de olika föreslagna destinationerna, kommer en person som vill besöka Bulgarien säkerligen att upptäcka mindre kända eller mindre tillgängliga destinationer även om den potentiella turisten slutligen väljer en annan destination”. På grundval av dessa rena antaganden, spekulerade överklagandenämnden att det var ”högst osannolikt att Devin, och dess koppling till hälsobrunnar, inte framgick vid internetsökningar på semesterdestinationer i Bulgarien”.
39 Tribunalen konstaterar dock, i likhet med klagandebolaget, att enbart den omständigheten att sökmotorer på internet hittar staden Devin inte räcker för att, i enlighet med de krav som följer av lag och rättspraxis, fastställa att det rör sig om en plats som är känd av en betydande andel av omsättningskretsen i Grekland och Rumänien. Såsom klagandebolaget har påpekat skulle ett sådant resonemang som överklagandenämndens, om det drevs in absurdum, leda till slutsatsen att utländska konsumenter skulle, genom enbart en sökning på internet, kunna känna till alla städer i världen oavsett storlek, även små städer.
40 Överklagandenämnden nämnde även ”Devins påvisade närvaro på webbplatser som ger reseomdömen och på interaktiva reseforum”, såsom ”TripAdvisor.com” eller ”Booking.com”. I förbigående underkände överklagandenämnden klagandebolagets påpekande om att Devin endast intog 68:e (eller enligt intervenienten numera 59:e) plats bland de 70 mest populära destinationerna i Bulgarien i rankningen på webbplatsen ”TripAdvisor.com”, av det skälet att detta visade att det åtminstone fanns en inte obetydlig turistprofil på internet, i motsats till hundratals städer och byar i Bulgarien som inte fanns med där.
41 Att det finns en ”inte obetydlig turistprofil på internet” kan dock inte i sig räcka för att fastställa att omsättningskretsen i utlandet känner till en liten stad. Det faktum att Devin inte finns med bland de mest populära destinationerna i Bulgarien på webbplatsen ”TripAdvisor.com” är i det avseendet åtminstone relevant, eftersom det är rimligt att anta att omsättningskretsen i utlandet endast känner till huvudattraktionerna i ett tredjeland som Bulgarien.
42 Vidare stödde sig överklagandenämnden på kommunen Devins ”betydande” eller ”viktiga” ”infrastruktur inom turism”, som enligt överklagandenämnden omfattade ”nästan två dussin hotell i regionen”, varav ett flertal kurbadshotell och femstjärniga lyxhotell.
43 Enbart den omständigheten räcker dock inte i sig för att dra slutsatsen att en grekisk eller rumänsk genomsnittskonsument skulle kunna känna till staden Devin över gränserna eller fastställa ett direkt samband med den. Det går nämligen inte att utesluta att denna infrastruktur inom turism används huvudsakligen av den bulgariska genomsnittskonsumenten, vars kännedom om staden Devin inte har bestritts, och i andra hand av en liten andel utländska genomsnittskonsumenter som besöker Bulgarien som turister.
44 Vidare antog överklagandenämnden, i punkt 41 i det angripna beslutet, att den omständigheten att det i Devins hotellregister omnämns ett begränsat antal utlänningar ”inte med precision kan avspegla antalet besökare som denna stad har”, eftersom ”[e]n stor andel besökare som gillar naturen inte nödvändigtvis kommer att bo på lyxhotell, utan kommer att välja att bo på campingplats eller hyra rum i närliggande städer och byar”, och den preciserade dessutom att ”den populära anläggningen i Pamporovo ligger endast en dryg halvtimme bort med bil”. Överklagandenämnden gjorde även antagandet att ”det skulle vara oerhört överraskande om turister som bor i Pamporovo (den 16:e mest populära destinationen i Bulgarien, enligt webbplatsen ’TripAdvisor.com’) inte skulle våga sig på att besöka ett område med en påstått enastående naturlig skönhet som ligger bara ett stenkast därifrån”.
45 Det ska dock konstateras att inget av de bevis som intervenienten har ingett stöder något av dessa antaganden och att bevisvärdet av dessa antaganden är lägre än varje påstående som är exakt motsatt.
46 Framför allt ska det, vad beträffar samtliga ovannämnda bevis, framhållas att det rättsliga kriterium som ska tillämpas inte består i att en och en räkna antalet utländska turister som besöker staden Devin, utan att fastställa hur hela omsättningskretsen i unionen, inbegripet de personer som inte nödvändigtvis besöker Devin eller Bulgarien och som utgör majoriteten av omsättningskretsen, uppfattar ordet ”devin”. Överklagandenämndens argumentation avser inte den största andelen av genomsnittskonsumenter i unionen, i synnerhet grekiska och rumänska, som inte besöker Bulgarien, utan inriktar sig på den yttersta lilla andel av dem som planerar att besöka detta land, och framför allt på den minimala andel av dem som besöker Devin eller gör sökningar på staden.
47 I det avseendet ska det framhållas att genomsnittskonsumenten av mineralvatten och drycker i unionen inte har en hög grad av specialisering inom geografi eller turism. I det mål som utmynnade i dom av den 15 oktober 2008, Powerserv Personalservice/harmoniseringskontoret – Manpower (MANPOWER) (T‑405/05, EU:T:2008:442, punkterna 85, 89 och 93), underkände således tribunalen analogt påståenden om ett ”språkutbyte till följd av den engelska och tyska turismen” i andra länder i unionen som ”alltför vaga”, och konstaterade att överklagandenämnden inte hade beaktat hela omsättningskretsen, som omfattade hela befolkningen i arbetsför ålder, genom att felaktigt inrikta sig på arbetsgivare som sökte personal.
48 I förevarande fall konstaterar tribunalen att överklagandenämnden, genom att felaktigt fokusera på utländska turister, särskilt grekiska eller rumänska turister, som besöker Bulgarien eller Devin, inte beaktade hela omsättningskretsen som består av genomsnittskonsumenten i unionen, särskilt från Grekland och Rumänien, utan felaktigt begränsade sig till en ytterst liten eller minimal andel av omsättningskretsen som under alla omständigheter visar sig vara obetydlig och inte kan anses vara tillräcklig representativ för omsättningskretsen med hänsyn till den rättspraxis som har angetts ovan i punkt 18. Det är en sådan begränsning till en ytterst liten eller minimal andel av omsättningskretsen, nämligen de utländska turister som besöker Bulgarien eller Devin, som förklarar varför de uppgifter som överklagandenämnden beaktade endast har ett mycket begränsat bevisvärde, så till den grad att de nästan är utan verkan. Kort sagt tillämpade överklagandenämnden ett felaktigt kriterium, som oundvikligen ledde den till en felaktig faktisk bedömning av hur omsättningskretsen uppfattar ordet ”devin”.
49 I punkt 55 i det angripna beslutet uppgav slutligen överklagandenämnden att den var ”övertygad om att Devins obestridliga renommé som kurort med naturligt vatten inte godtyckligt upphör vid den bulgariska gränsen, utan sträcker sig till grannländerna”, och den uppgav avslutningsvis att ”det skulle vara konstigt om det betydande renommé som Devin åtnjuter i Bulgarien för sitt vatten mystiskt skulle upphöra när gränsen passeras mellan Bulgarien och Grekland”.
50 Tribunalen konstaterar dock, i likhet med klagandebolaget, att ett sådant uttalande inte kan utgöra ett giltigt bevis för att fastställa att staden Devin är känd ”av en ’stor andel’ av konsumenterna i grannländerna, såsom Grekland och Rumänien”, vilket överklagandenämnden fann, i likhet med annulleringsenheten på denna punkt. Det ska vidare påpekas att staden Devin, som är svårtillgänglig och avskild från den grekiska gränsen genom en bergskedja, har ett särskilt geografiskt läge som gör detta uttalande ännu mindre sannolikt.
51 Det ska analogt erinras om att i det mål som utmynnade i dom av den 25 oktober 2005, Cloppenburg (T‑379/03, EU:T:2005:373, punkterna 39 och 46), rörande staden Cloppenburg i Niedersachsen (Tyskland) med omkring 30 000 invånare, det vill säga mer än fyra gånger så många som Devins befolkning, fann tribunalen att det inte var nödvändigt att ta ställning till huruvida staden Cloppenburg var känd av omsättningskretsen, det vill säga den tyska genomsnittskonsumenten, som geografisk plats. Tribunalen ansåg att på grund av stadens ”mindre betydande storlek” kunde det under alla omständigheter antas att om den tyske konsumenten kände till den, var denna kunskap liten eller på sin höjd medelmåttig. I det målet övervägde inte ens tribunalen att denna tyska stad av ”mindre betydande storlek” kunde vara känd av genomsnittskonsumenten i unionens övriga medlemsstater.
52 Härav följer att de skäl som angavs i det angripna beslutet för att visa att genomsnittskonsumenten i Grekland och i Rumänien känner till Devin som geografisk plats varken är särskilt övertygande eller avgörande.
53 Klagandebolaget har dessutom lagt fram andra bevis till stöd för sitt argument att en grekisk eller rumänsk genomsnittskonsument inte skulle fastställa ett direkt samband mellan det omstridda varumärket och ett geografiskt ursprung.
54 Klagandebolaget har således ingett en officiell sammanställning från kommunen Devin själv, som på grundval av hotellägarnas uppgifter anger antalet utländska turister som besökte staden Devin år 2014, vilket påstås ha varit ett ”rekordår”. Av denna handling framgår att under detta år besökte färre än 3 500 turister, av alla nationaliteter, staden Devin och av dessa var endast 400 grekiska turister och 50 rumänska turister. Jämfört med siffran på 5,4 miljoner utländska turister som besökte Bulgarien år 2014 (se punkt 38 ovan) och jämfört med befolkningen i unionens medlemsstater, i synnerhet Grekland och Rumänien – som uppgick till 10,7 miljoner respektive 19,6 miljoner invånare den 1 januari 2017 enligt Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat) – tyder dessa uppgifter på att staden Devin inte är en stor attraktion för utländska turister, i synnerhet grekiska och rumänska turister, och än mindre är känd av genomsnittskonsumenten i utlandet.
55 Klagandebolaget har även ingett uppgifter från en marknadsundersökning ”omnibus” som gjorts i flera medlemsstater, däribland Grekland (fastlandet och Kreta), Rumänien, Tyskland och Förenade kungariket (nedan kallad omnibusundersökningen). Beträffande den undersökning som gjordes i Grekland och som omfattar ett urval på 1 007 personer av den grekiska allmänheten, tycks resultaten visa att mindre än 1 procent av detta urval associerade ordet ”devin” med en plats i Bulgarien, och mindre än 3 procent associerade det med någon plats över huvud taget.
56 Överklagandenämnden ansåg att omnibusundersökningen var ”bristfällig i vissa avseenden”, vilka räknades upp i punkterna 44–47 i det angripna beslutet. Enligt överklagandenämnden försökte undersökningen för det första bevisa en negativ omständighet, nämligen att allmänheten inte kände till staden Devin, och på grund av detta tvivelaktiga antagande var de flesta uppgifter som samlades in tvetydiga. Det hade krävts att de tillfrågade personerna ”uppmuntrades att vara mer exakta”, men överklagandenämnden preciserade inte på vilket sätt. För det andra fanns det inte något som indikerade om personer som bor i Bulgariens gränsområden hade deltagit i den grekiska undersökningen och i så fall i vilken omfattning. För det tredje innehöll resultaten av den grekiska undersökningen felaktigheter och uppgifterna var ibland inte tillförlitliga (exempelvis hade en totalsumma felaktigt angivits som 71 i stället för 72). För det fjärde, även om uppgifterna tolkades på det för klagandebolaget mest förmånliga sättet, skulle det tas hänsyn till den omständigheten att i den grekiska undersökningen hade 30 tillfrågade personer svarat att Devin var antingen en ”stad”, en ”plats” eller en ”region i Bulgarien”. Överklagandenämnden drog därav slutsatsen att dessa 30 tillfrågade personer, av ett urval på 1 007 personer, motsvarade mer än 270 000 invånare av en total grekisk befolkning på 11 miljoner, vilket inte var en obetydlig siffra. Av allt detta drog överklagandenämnden slutsatsen att uppgifterna från undersökningen ”uppenbarligen … inte [var] övertygande” och ”inte avgörande”.
57 Även om det antas att denna omnibusundersökning har de brister som överklagandenämnden identifierade, ska det anses att undersökningens slutsatser åtminstone kan tas i beaktande, med en tillräcklig felmarginal och utan att vara avgörande. Även om det antas att den faktiska procentandelen av den grekiska allmänheten som känner igen Devin som geografisk plats (i Bulgarien eller någon annanstans) uppgår till 3 procent, eller till och med två eller tre gånger högre, är detta fortfarande en ytterst liten procentandel, som inte kan anses representera den grekiska genomsnittskonsumenten.
58 Även om ett antal på 270 000 invånare inte är ett obetydligt antal i absoluta tal, är den relevanta frågan fortfarande hur hela omsättningskretsen uppfattar saken, med avseende på vilken en relativ procentandel på 3 procent är föga representativ. Samma resultat kan även tolkas som att det betyder att 97 procent (eller en liknande procentandel) av den grekiska befolkningen inte känner igen ordet ”devin” vare sig som en ”stad”, en ”plats” eller en ”region i Bulgarien”, vilket är klart mer övertygande och avgörande.
59 Vad beträffar avsaknaden av uppgifter i den grekiska undersökningen om personer som bor vid Bulgariens gräns, räcker det att erinra om att en mycket stor majoritet av de grekiska genomsnittskonsumenterna under alla omständigheter inte bor i närheten av den bulgariska gränsen.
60 Slutligen kan tribunalen inte godta EUIPO:s påstående, som framfördes i svarsskrivelsen, om att det faktum att Grekland och Rumänien är parter i Lissabonöverenskommelsen innebär att medborgarna i dessa medlemsstater känner till Devin som en geografisk beteckning på ett bulgariskt mineralvatten. Det är uppenbart att ett sådant påstående saknar stöd i de faktiska omständigheterna, då den presumerar att den grekiska eller rumänska genomsnittskonsumenten har en oerhört hög grad av kunskap som denne uppenbarligen inte har, däribland om internationella fördrag och förteckningen över skyddade geografiska beteckningar i sitt land. En medlemsstats rättsliga skydd av en geografisk beteckning kan för övrigt inte vara tillräckligt för att automatiskt fastställa att genomsnittskonsumenten i denna medlemsstat känner igen det ord som motsvarar denna beteckning, såsom beskrivande med avseende på ett geografiskt ursprung.
61 Tribunalen finner följaktligen, i likhet med klagandebolaget, att överklagandenämnden inte iakttog de krav som har uppställts i den fasta rättspraxis som har angetts i punkt 24 ovan, vilka kräver att den ska ”fastställa” att ordet ”devin” är känt som benämning på ett geografiskt ursprung av genomsnittskonsumenten i Grekland och i Rumänien.
3) Genomsnittskonsumenten i unionens övriga medlemsstater
62 Efter att överklagandenämnden hade fastslagit att det omstridda varumärket var beskrivande för den grekiska eller rumänska genomsnittskonsumenten, undersökte den knappt samma fråga sett ur synvinkeln för genomsnittskonsumenten i unionens övriga medlemsstater. I punkt 47 i det angripna beslutet begränsade sig överklagandenämnden till att fastslå att det genom extrapolering av omnibusundersökningen, som den likväl hade avfärdat som ”föga övertygande”, gick att utläsa att cirka 455 000 tyska konsumenter uppfattar ordet ”devin” som namnet på en stad eller på en stad i Bulgarien. I punkt 55 i det angripna beslutet tillade överklagandenämnden att ”[d]et vore orealistiskt att hävda att ingen av dessa medlemmar av den breda allmänheten i andra medlemsstater [som besöker Bulgarien] bekantar sig med Bulgariens kultur, historia och naturattraktioner, däribland staden Devin, när de förbereder sin resa”.
63 Tribunalen konstaterar dock, i likhet med klagandebolaget, att 455 000 konsumenter motsvarar mindre än 0,6 procent av den totala tyska befolkningen, vilket knappast kan utgöra en betydande andel eller representera den tyska genomsnittskonsumenten av mineralvatten och drycker. Enbart den omständigheten att konsumenter svarade ”stad” på en fråga i undersökningen är inte heller avgörande, eftersom detta svar inte kan likställas med kännedom om en viss stad eller att det föreligger ett särskilt direkt samband med de aktuella varorna.
64 Vad beträffar karakteriseringen av genomsnittskonsumenten i unionen som en turist som förbereder en resa till Bulgarien och som gör sig bekant med en relativt liten attraktion i landet, framstår den faktiskt som mer ”orealistisk” än det motsatta konstaterandet. Det ska i det avseendet på nytt framhållas att genomsnittskonsumenten av mineralvatten och drycker i unionen inte har en hög grad av specialisering inom geografi eller turism (se punkt 47 ovan).
65 Vidare har intervenienten inte lagt fram några särskilda bevis som gör det möjligt att fastställa att genomsnittskonsumenten i unionen uppfattar ordet ”devin” som en geografisk plats i Bulgarien.
66 Vad gäller annulleringsenhetens påstående om att det geografiska namnet Devin i framtiden potentiellt sett skulle kunna uppfattas av allmänheten i unionen som en beskrivning av de relevanta varornas geografiska ursprung, med tanke på de marknadsföringsansträngningar som gjorts och tillväxten inom den bulgariska turistsektorn (se punkt 4 ovan), ska det konstateras att ett sådant påstående inte stöds av uppgifterna i målet och enbart utgör ett antagande, i synnerhet eftersom staden Devin inte finns med bland de 50 huvuddestinationerna i Bulgarien och endast högst marginellt drar fördel av tillväxten av den utländska turismen i landet. Det är därför inte ”rimligt”, i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 24, att anta att namnet Devin, enligt uppfattningen hos omsättningskretsen i unionen, kan beteckna de aktuella varornas geografiska ursprung. Bevisbördan kan inte heller kastas om genom att kräva att klagandebolaget ska styrka en negativ omständighet, nämligen att staden Devin inte skulle kunna besökas eller bli känd i framtiden.
67 Tribunalen finner att det inte framgår av handlingarna i målet att genomsnittskonsumenten i unionens andra medlemsstater än Bulgarien känner igen ordet ”devin” som benämning på ett geografiskt ursprung.
68 Med hänsyn till allmänintresset av att se till att frihållningsbehovet iakttas vad gäller geografiska namn (se punkt 20 ovan), ska tribunalen undersöka konsekvenserna av ovanstående slutsats för frihållningen av det geografiska namnet Devin.
b) Frihållningen av det geografiska namnet Devin
69 I punkt 8 i det angripna beslutet påpekade överklagandenämnden att annulleringsenheten hade framhållit allmänintresset av att se till att frihållningsbehovet iakttas vad gäller geografiska namn. Enligt annulleringsenheten illustrerade Devin-fallet logiken bakom artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, nämligen behovet av att vissa geografiska beskrivningar fortsätter att vara tillgängliga så att andra aktörer kan använda dem, och förekomsten av ett EU-varumärke ska inte utgöra hinder för nuvarande och framtida ekonomiska ansträngningar för att utveckla en traditionell kurorts renommé utanför landets gränser. Annulleringsenheten hade underkänt klagandebolagets argument om att vattenkoncessionen beviljades endast ett företag, med motiveringen att det inte tog hänsyn till fast rättspraxis enligt vilken allmänintresset eller det offentliga intresset av att låta beskrivande eller potentiellt beskrivande varumärken vara tillgängliga för att användas av tredje man var fastställt på förhand och presumerades.
70 Överklagandenämnden underkände själv i punkterna 49–52 i det angripna beslutet ett ”väsentligt argument” från klagandebolagets sida, som av överklagandenämnden beskrevs som att det avsåg ”den påstådda ’ensamrätten’ i dess avtal som ger bolaget rätt att utvinna Devins vattenreserver”, en bestämmelse i bulgarisk rätt enligt vilken ”en koncession för utvinning … beviljas en enda koncessionshavare” (artikel 47.11 i vattenlagen) och ett ”faktiskt monopol på den geografiska beteckningen ’Devin Natural Mineral Water’” (se punkt 28 ovan), vilket enligt överklagandenämnden hindrar att ”denna beteckning förblir tillgänglig för användning av andra aktörer”.
71 I det avseendet fann överklagandenämnden att klagandebolagets potentiella monopol är tidsbegränsat och går att säga upp av olika affärsmässiga eller juridiska skäl. Vidare ansåg överklagandenämnden att ”utvinningen” av en naturlig källa och dess senare tappning på flaska kan inbegripa flera företag, som vart och ett måste ha rätt att ange ordet ”devin” på sina etiketter. Slutligen påpekade överklagandenämnden att ”[o]beroende av de aktuella rättsliga kraven i Bulgarien, … begränsar inte direktiv [2009/54] utvinningen av mineralvattenkällor till ett enda företag”, att ”[a]rtikel 8.2 i [nämnda] direktiv endast uppställer en begränsning om att vatten från en och samma källa alltid ska saluföras under en och samma ’handelsbeteckning’, men den begränsar inte saluföringen till ett enda företag” och att ”[d]enna bestämmelse strävar inte efter att reglera antalet ’koncessionshavare’ [vilket klagandebolaget tycks hävda]”.
72 I punkt 54 i det angripna beslutet behandlade överklagandenämnden ett annat av klagandebolagets argument, i vilket det framhölls att EUIPO hade registrerat EU-ordmärkena VITTEL (under nummer 958322) och EVIAN (under nummer 1422716) för bland annat ”mineralvatten” som omfattas av klass 32. Överklagandenämnden bemötte detta med att EUIPO inte nödvändigtvis hade som ”praxis” att utan invändningar godta registreringen av sådana varumärken, eftersom en granskning av det sistnämnda varumärkets historik visade att det hade framställts en invändning mot varumärket vid prövningen av de absoluta registreringshindren, även om den senare lämnades utan avseende efter det att bevis hade lagts fram.
73 EUIPO har både i svarsskrivelsen och vid förhandlingen anfört att överklagandenämnden korrekt skyddade allmänintresset av att frihålla ett sådant geografiskt namn som namnet på kurorten Devin. Den har angett att klagandebolaget naturligtvis kan fortsätta att använda sitt kända varumärke i Bulgarien. EUIPO har dock tillagt att den omständigheten att klagandebolaget har ett känt varumärke i Bulgarien inte ger bolaget rätt att ha ett monopol på unionsnivå till det beskrivande ordet ”devin”, vilket skulle utgöra hinder för de ekonomiska ansträngningarna för att utveckla renomméet för en traditionell kurort utanför Bulgariens gränser. EUIPO har inte heller uteslutit att andra konkurrenter i framtiden kan ha ett berättigat intresse av att använda den beskrivande beteckningen ”devin” i andra medlemsstater i unionen, där Devin är känd och associeras med sitt vatten, men inte har förvärvat särskiljningsförmåga till följd av dess användning.
74 Klagandebolaget har hävdat att artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 inte syftar till att systematiskt blockera registreringen av beskrivande kännetecken som varumärke. Bolaget har angett att när ett beskrivande kännetecken har fått en självständig innebörd som varumärke genom användningen av detta, kan det registreras, vilket inte hindrar att tredje man använder kännetecknet i beskrivande syfte.
75 Tribunalen påpekar, för det första, att enligt artikel 12.1 b i förordning nr 207/2009 (nu, med några mindre ändringar, artikel 14.1 b i förordning 2017/1001), ger ”[EU-]varumärket … inte innehavaren rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda … uppgifter om varornas eller tjänsternas … geografiska ursprung … eller andra egenskaper”.
76 Domstolen har slagit fast att genom att på detta sätt begränsa rättsverkningarna av varumärkesinnehavarens ensamrätt, syftar artikel 12 i förordning nr 207/2009 till att förena det grundläggande intresset av varumärkesskydd med det grundläggande intresset av fri rörlighet för varor och frihet att tillhandahålla tjänster inom den inre marknaden på ett sådant sätt att varumärkesrätten kan fylla sin funktion som ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som FEUF syftar till att införa och upprätthålla (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 april 2008, Adidas och Adidas Benelux, C‑102/07, EU:C:2008:217, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
77 Syftet med artikel 12.1 b i förordning nr 207/2009 är mer specifikt att säkerställa möjligheten för alla ekonomiska aktörer att använda beskrivande uppgifter. Denna bestämmelse är således ett uttryck för frihållningsbehovet. Frihållningsbehovet kan emellertid inte i något fall på egen hand utgöra en begränsning av varumärkets rättsverkan utöver de begränsningar som uttryckligen föreskrivs i nämnda artikel (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 april 2008, Adidas och Adidas Benelux, C‑102/07, EU:C:2008:217, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).
78 Det ska visserligen påpekas att under andra omständigheter än dem som är aktuella i förevarande mål har det slagits fast att den princip i rättspraxis, som nämnts ovan i punkterna 19 och 20, avseende det allmänintresse som ligger bakom artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, inte motsägs genom artikel 12.1 b i nämnda förordning, vilken inte heller påverkar tolkningen av den förstnämnda bestämmelsen på något avgörande sätt. Även om det i artikel 12.1 b i förordningen, som särskilt avser de fall då ett varumärke som helt eller delvis består av ett geografiskt namn har registrerats, inte föreskrivs att tredje man har rätt att bruka ett sådant namn som varumärke, garanterar den likväl att de kan använda namnet i beskrivande syfte, det vill säga som upplysning om det geografiska ursprunget, förutsatt att tredje man handlar i enlighet med god affärssed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2003, Nordmilch/harmoniseringskontoret (OLDENBURGER), T‑295/01, EU:T:2003:267, punkt 55, och dom av den 20 juli 2016, Internet Consulting/EUIPO – Provincia Autonoma di Bolzano-Alto Adige (SUEDTIROL), T‑11/15, EU:T:2016:422, punkt 55; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 maj 1999, Windsurfing Chiemsee, C‑108/97 och C‑109/97, EU:C:1999:230, punkterna 26–28).
79 Särskilt en beskrivande användning av namnet ”Devin” i syfte att lansera staden som turistdestination är således tillåten. I motsats till vad intervenienten har befarat kan det omstridda varumärket således inte utgöra ett hinder för de ekonomiska ansträngningar som har gjorts för att utveckla staden Devins renommé för sina hälsobrunnar utanför Bulgariens gränser.
80 För tydlighetens skull ska det påpekas att denna påminnelse om lagstiftning och rättspraxis inte innebär att det förordas en minimal kontroll av de registreringshinder som föreskrivs i artikel 7 i förordning nr 207/2009 när registreringsansökan prövas, under förevändning att risken att en aktör kan förbehålla sig vissa kännetecken som ska hållas tillgängliga undviks genom de begränsningar som uppställs i artikel 12 i nämnda förordning, när det registrerade varumärkets rättsverkan träder i kraft. Prövningen av de registreringshinder som anges i artikel 7 i förordningen ska nämligen göras av den myndighet som är behörig med avseende på registrerings- eller ogiltighetsförfarandet rörande varumärket, och kan inte fråntas denna myndighet för att i stället göras av den domstol som ska säkerställa att de rättigheter som varumärket ger faktiskt kan utövas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 maj 2003, Libertel, C‑104/01, EU:C:2003:244, punkt 58).
81 Vad beträffar överklagandenämndens citat från dom av den 23 oktober 2003, harmoniseringskontoret/Wrigley (C‑191/01 P, EU:C:2003:579, punkt 32), enligt vilken ”[r]egistrering av ett ordmärke skall således vägras … om åtminstone en av dess potentiella betydelser avser en egenskap hos de berörda varorna eller tjänsterna”, räcker det att påpeka att i denna rättspraxis besvaras frågan huruvida det ”krävs … att de kännetecken eller upplysningar av vilka … varumärken[a] … är sammansatta faktiskt används vid tidpunkten för registreringsansökan för att beskriva … varor eller tjänster” nekande. I förevarande mål är dock detta inte den relevanta frågan – eftersom ordet ”devin” är beskrivande i Bulgarien, med förbehåll för att särskiljningsförmåga har förvärvats till följd av användningen av det omstridda varumärket för de aktuella varorna – utan frågan hur detta ord uppfattas av omsättningskretsen utanför Bulgarien.
82 Om sannolikheten att en geografisk ursprungsbeteckning kan påverka konkurrensförhållandena är stor när det rör sig om en stor region som är känd för kvaliteten på många olika varor och tjänster, är den däremot liten när det rör sig om en väl avgränsad plats som endast är känd för ett begränsat antal varor eller tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2011, Mövenpick/harmoniseringskontoret (PASSIONATELY SWISS), T‑377/09, ej publicerad, EU:T:2011:753, punkt 41, och dom av den 20 juli 2016, SUEDTIROL, T‑11/15, EU:T:2016:422, punkt 44). I förevarande fall är Devin en väl avgränsad plats, som är känd endast för genomsnittskonsumenten i Bulgarien och som i stor utsträckning är okänd för genomsnittskonsumenten i övriga unionen, och som är känd endast för sitt vatten.
83 För det andra ska det påpekas att även om det antas att det omstridda varumärket har fått en självständig innebörd och förvärvat särskiljningsförmåga i Bulgarien, som är den enda medlemsstat där ordet ”devin” är beskrivande, och följaktligen är giltigt som EU-varumärke, kvarstår det faktum att det i förordning nr 207/2009 föreskrivs, i själva definitionen av den ensamrätt som ett sådant varumärke ger, garantier som är avsedda att skydda tredje mans intressen.
84 Domstolen har således erinrat om att förordning nr 207/2009 syftar allmänt till att varumärkesinnehavarens intresse av att varumärkets grundläggande funktion bevaras ska vägas mot andra ekonomiska aktörers intresse av att kännetecken som kan beteckna deras varor eller tjänster hålls fria. Följaktligen är inte skyddet av varumärkesinnehavarens rättigheter enligt denna förordning absolut (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 april 2006, Levi Strauss, C‑145/05, EU:C:2006:264, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 september 2011, Budějovický Budvar, C‑482/09, EU:C:2011:605, punkterna 34 och 48, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkterna 41–43, och dom av den 30 maj 2018, Tsujimoto/EUIPO, C‑85/16 P och C‑86/16 P, EU:C:2018:349, punkt 90).
85 Skyddet för varumärkets funktion att ange ursprung, som föreskrivs i artikel 9.2 a och b i förordning nr 207/2009 (nu artikel 9.2 a och b i förordning 2017/1001), omfattar endast varumärkets användning för varor (eller tjänster) som är identiska eller av liknande slag och kräver att det föreligger en risk för förväxling hos omsättningskretsen, vilken antas föreligga när både kännetecknen och varorna är identiska.
86 Vidare omfattar skyddet för det kända varumärkets reklamfunktion, som föreskrivs i artikel 9.2 c i förordning nr 207/2009 (nu artikel 9.2 c i förordning 2017/1001), även varor som inte är av liknande slag, men kräver att det föreligger en risk för urvattning, nedsvärtning eller snyltning, och avser för övrigt inte användning som sker av ”skälig anledning”.
87 Enligt domstolens praxis kan begreppet skälig anledning inte tolkas så, att det endast omfattar objektivt tvingande skäl, utan det kan även avse det subjektiva intresset hos en tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke. Detta begrepp är inte avsett att lösa tvister mellan ett känt varumärke och ett kännetecken som liknar detta och som hade använts innan ansökan om registrering av detta varumärke gavs in. Begreppet är inte heller avsett att begränsa omfattningen av det varumärkesskydd som innehavaren av detta varumärke har. Det är avsett att – i det särskilda sammanhang som rör artikel 9.2 c i förordning nr 207/2009 och med hänsyn till det utökade skyddet för ett känt varumärke – en jämvikt ska uppnås mellan de intressen som är i fråga, med beaktande av intressena hos den tredje man som använder kännetecknet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkterna 45–48).
88 Det följer av artikel 9.2 c i förordning nr 207/2009 att på grund av att ”skälig anledning” föreligger kan innehavaren av ett känt varumärke tvingas tolerera att tredje man använder ett kännetecken som liknar detta varumärke för en vara som är identisk med den vara för vilken detta varumärke har registrerats, när det kan konstateras att kännetecknet togs i bruk innan ansökan om registrering av varumärket gavs in och att användningen för den identiska varan har skett i god tro. Enligt artikel 8.5 i samma förordning (nu artikel 8.5 i förordning 2017/1001) kan denna innehavare inte heller motsätta sig registreringen av ett sådant kännetecken (dom av den 5 juli 2016, Future Enterprises/EUIPO – McDonald’s International Property (MACCOFFEE), T‑518/13, EU:T:2016:389, punkt 113; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 60).
89 I förevarande fall framgår det av det ovan anförda att namnet på staden Devin fortfarande är tillgängligt för tredje man för att användas inte bara i beskrivande syfte, såsom reklam för turism i denna stad, utan även som särskiljande kännetecken när det föreligger ”skälig anledning” och när det inte föreligger någon risk för förväxling som utesluter en tillämpning av artiklarna 8 och 9 i förordning nr 207/2009.
90 Allmänintresset av att frihålla ett sådant geografiskt namn som namnet på kurorten Devin kan således skyddas tack vare att det är tillåtet att använda sådana namn i beskrivande syfte och tack vare de garantier som begränsar ensamrätten för innehavaren av det omstridda varumärket, utan att det krävs att varumärket ogiltigförklaras och att den ensamrätt som varumärket ger i fråga om de varor i klass 32 som registreringen avser helt undanröjs.
91 Det är för övrigt denna nödvändiga balans mellan innehavarnas rättigheter och tredje mans intressen som möjliggör registreringen av varumärken som härrör från ett eponymt geografiskt namn, såsom EU-ordmärkena VITTEL och EVIAN som klagandebolaget har nämnt, på vissa villkor som särskilt avser att det har fått en självständig innebörd och förvärvat särskiljningsförmåga till följd av användning i de områden där kännetecknet i sig är beskrivande för ett geografiskt ursprung och att kännetecknet inte är vilseledande vad gäller detta ursprung.
2. Slutsats avseende den första grunden och yrkandet om ogiltigförklaring
92 Mot bakgrund av det ovan anförda, särskilt i punkterna 32–67 ovan, finner tribunalen, i likhet med klagandebolaget, att överklagandenämnden inte har fastställt att det föreligger en tillräcklig igenkänningsgrad för staden Devin hos genomsnittskonsumenten i unionen, i synnerhet den grekiska eller rumänska genomsnittskonsumenten, och att intervenienten till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring inte har åberopat någon bevisning som gör det möjligt att konstatera att genomsnittskonsumenten i unionen skulle associera ordet ”devin” med en stad i Bulgarien. Även om det ska slås fast att en andel av konsumenterna i unionen känner till staden Devin, ska denna andel under alla omständigheter anses vara minimal. Denna slutsats ifrågasätter inte på något sätt Devins naturliga skönhet och dess hälsobrunnars hälsobringande egenskaper, eller de ekonomiska ansträngningar som har gjorts för att främja turism i Bulgarien.
93 Enligt den rättspraxis som har angetts i punkt 22 ovan utgör artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 i princip inte något hinder mot registrering av geografiska namn som är okända för omsättningskretsen, eller i vart fall är okända som beteckning på en geografisk plats. I förevarande fall ska det konstateras att medan det geografiska namnet Devin är känt i omsättningskretsen i Bulgarien, vilket är det land där det omstridda varumärket har förvärvat särskiljningsförmåga enligt klagandebolaget, är det geografiska namnet Devin i stor utsträckning okänt eller i vart fall okänt som beteckning på en geografisk plats för omsättningskretsen i unionens övriga medlemsstater, bland annat Grekland och Rumänien.
94 Enligt den rättspraxis som har angetts i punkt 24 ovan var likaså EUIPO vid sin bedömning skyldig att fastställa att det geografiska namnet är känt av omsättningskretsen som benämning på en geografisk plats. I förevarande fall ska det dock konstateras att inom omsättningskretsen, som består av genomsnittskonsumenter, är det geografiska namnet Devin okänt för en stor majoritet av allmänheten. Den andel av omsättningskretsen som känner till detta namn som en geografisk plats utgör endast en minimal och obetydlig andel, på högst en eller några procent. För övrigt tycks denna procentandel vid första påseendet vara lägre än den procentandel av omsättningskretsen som känner till Devin som varumärke för ett mineralvatten.
95 Av det ovan anförda följer att överklagandenämnden gjorde en oriktig bedömning när den slog fast att det omstridda varumärket var beskrivande för ett geografiskt ursprung vad beträffar genomsnittskonsumenten i Bulgariens grannländer, det vill säga Grekland och Rumänien, och genomsnittskonsumenten i unionens alla övriga medlemsstater, endast med undantag för Bulgarien. Därigenom åsidosatte överklagandenämnden artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning.
96 Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grundens första del, och det angripna beslutet ska därför ogiltigförklaras, i enlighet med klagandebolagets första yrkande. Det är inte nödvändigt att pröva den första grundens andra del eller den andra grunden, inbegripet de rättegångshinder som intervenienten respektive EUIPO har gjort gällande föreligger avseende dessa, eller att ta ställning till huruvida vissa bilagor, som enligt klagandebolaget ingavs av intervenienten för första gången vid tribunalen, kan beaktas.
B. Yrkandet om ändring
97 Vad beträffar klagandebolagets andra och tredje yrkande om att tribunalen ska helt avslå intervenientens ansökan om ogiltighetsförklaring och som i huvudsak syftar till ändring av det angripna beslutet (se punkt 10 ovan), ska det erinras om att tribunalens behörighet enligt artikel 65.3 i förordning nr 207/2009 att ändra överklagandenämndens beslut inte innebär att tribunalen får göra bedömningar i frågor i vilka överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Tribunalens behörighet att ändra beslut ska således i princip endast avse de fall där den – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan fastställa vilket beslut överklagandenämnden var skyldig att fatta (dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 72, och dom av den 13 maj 2015, easyAir-tours, T‑608/13, ej publicerad, EU:T:2015:282, punkt 68).
98 I förevarande fall är villkoren för att utöva tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut, såsom de framgår av domen av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret (C‑263/09 P, EU:C:2011:452), inte uppfyllda. Även om det faktiskt framgår av de överväganden som angetts i punkt 95 ovan att överklagandenämnden var skyldig att konstatera att det omstridda varumärket inte var beskrivande vad beträffar den andel av omsättningskretsen som inte är bulgarisk, särskilt för den grekiska eller rumänska genomsnittskonsumenten, kvarstår det faktum att överklagandenämnden – eftersom den felaktigt ansåg att det omstridda varumärkets påstådda beskrivande karaktär för den grekiska eller rumänska delen av omsättningskretsen var tillräcklig för att fastställa att det förelåg en ogiltighetsgrund som motiverade att överklagandet av annulleringsenhetens beslut avslogs – inte klart tog ställning till huruvida särskiljningsförmåga hade förvärvats till följd av användningen av det omstridda varumärket vad beträffar den bulgariska delen av omsättningskretsen, som är den enda del för vilken det omstridda varumärket är beskrivande för ett geografiskt ursprung. Eftersom frågan huruvida särskiljningsförmåga har förvärvats till följd av användningen av det omstridda varumärket i Bulgarien inte klart prövades och avgjordes av överklagandenämnden, ankommer det inte på tribunalen att behandla frågan, för första gången, i samband med sin prövning av huruvida det angripna beslutet är lagenligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkterna 72 och 73, och dom av den 13 maj 2015, easyAir-tours, T‑608/13, ej publicerad, EU:T:2015:282, punkterna 69 och 70 och där angiven rättspraxis).
99 Härav följer att tribunalen för närvarande inte kan utöva sin behörighet att ändra det angripna beslutet i syfte att ogiltigförklara annulleringsenhetens beslut av den 29 januari 2016 – vilken i det avseendet för övrigt hade slagit fast att ”med hänsyn till de uppgifter som ingetts av [klagandebolaget], … kan det inte råda någon tvekan om att varumärket Devin har förvärvat särskiljningsförmåga i Bulgarien” – och avslå ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket.
100 Klagandebolagets andra och tredje yrkande ska således ogillas.
IV. Rättegångskostnader
101 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
102 Eftersom EUIPO och intervenienten i huvudsak har tappat målet, ska EUIPO i enlighet med klagandebolagets yrkande förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandebolagets rättegångskostnader. Intervenienten ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 2 december 2016 (ärende R 579/2016–2) ogiltigförklaras.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) EUIPO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Devin AD:s rättegångskostnader.
4) Haskovo Chamber of Commerce and Industry ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 oktober 2018.
Underskrifter
Innehållsförteckning
I. Bakgrund till tvisten
II. Parternas yrkanden
III. Rättslig bedömning
A. Yrkandet om ogiltigförklaring
1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 7.1 c i samma förordning
a) Hur genomsnittskonsumenten i unionen uppfattar ordet ”devin”
1) Den bulgariska genomsnittskonsumenten
2) Den grekiska eller rumänska genomsnittskonsumenten
3) Genomsnittskonsumenten i unionens övriga medlemsstater
b) Frihållningen av det geografiska namnet Devin
2. Slutsats avseende den första grunden och yrkandet om ogiltigförklaring
B. Yrkandet om ändring
IV. Rättegångskostnader