Förenade målen C‑609/17 och C‑610/17
Terveys- ja sosiaalialan neuvottelujärjestö (TSN) ry
mot
Hyvinvointialan liitto ry
och
Auto- ja Kuljetusalan Työntekijäliitto AKT ry
mot
Satamaoperaattorit ry
(begäran om förhandsavgörande från arbetsdomstolen)
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 19 november 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Artikel 153 FEUF – Minimikrav för säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 7 – Rätt till årlig betald semester om minst fyra veckor – Artikel 15 – Nationella lagar eller kollektivavtal som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet – Arbetstagare som på grund av sjukdom är oförmögna att arbeta under en period av årlig betald semester– Nekad framflyttning av denna semester när detta kan göras utan att den faktiska varaktigheten av den årliga betalda semestern understiger fyra veckor – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Ej tillämplig när det inte föreligger en situation där unionsrätten tillämpas, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna”
1. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning enligt vilken det föreskrivs fler dagar av årlig betald semester än den i direktiv 2003/88 föreskrivna minimiperioden på fyra veckor – Nekad framflyttning av dessa ytterligare semesterdagar i fall av sjukdom – Tillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artiklarna 1.1, 1.2 a , 7.1 och 15)
(se punkterna 33‐36, 39 och 40 samt punkt 1 i domslutet)
2. Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Tillämpningsområde – Tillämpning av unionsrätten – Nationell lagstiftning enligt vilken det föreskrivs fler dagar av årlig betald semester än den i direktiv 2003/88 föreskrivna minimiperioden på fyra veckor samtidigt som framflyttning av dessa ytterligare semesterdagar i fall av sjukdom nekas – Nationell lagstiftning som omfattas av medlemsstaternas kvarstående befogenheter och inte av direktivets tillämpningsområde – Situation där unionsrätten tillämpas föreligger inte
(Artiklarna 2.2, 4.2 b och 153 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 31.2 och 51; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, skäl 2 och artiklarna 7.1 och 15)
(se punkterna 42‐55 samt punkt 2 i domslutet)
Resumé
En medlemsstat kan neka framflyttning av årlig betald semester i fall av sjukdom när det rör sig om semesterdagar som överskrider den minimiperiod på fyra veckor som krävs enligt direktiv 2003/88
I domen TSN och AKT (de förenade målen C‑609/17 och C‑610/17), meddelad den 19 november 2019, slår domstolen (stora avdelningen) fast att artikel 7.1 i direktiv 2003/88(1), där en minimiperiod på fyra veckors årlig betald semester föreskrivs, inte utgör hinder för nationella bestämmelser och kollektivavtal enligt vilka fler dagar av årlig betald semester än den angivna minimiperioden kan beviljas, samtidigt som dessa ytterligare semesterdagar inte kan flyttas fram i fall av sjukdom. Domstolen konstaterar även att artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), där det bland annat föreskrivs att alla arbetstagare ska ha rätt till årlig betald semester, inte är tillämplig med avseende på sådana nationella bestämmelser och kollektivavtal.
De båda målen vid den hänskjutande domstolen avser arbetstagare som enligt kollektivavtalen för deras respektive yrkesbranscher hade rätt till årlig betald semester som överskred den minimiperiod på fyra veckor som föreskrivs i direktiv 2003/88, nämligen sju veckor (i mål C‑609/17) respektive fem veckor (i mål C‑610/17). Dessa arbetstagare som varit oförmögna att arbeta på grund av sjukdom under en period av årlig betald semester hade begärt att deras respektive arbetsgivare skulle flytta fram den del av semestern som de inte hade kunnat tillgodogöra sig. Deras arbetsgivare har emellertid nekat framflyttning av semesterdagarna i den mån de motsvarade den del av den årliga betalda semestern som överskred den minimiperiod på fyra veckor som föreskrivs i direktiv 2003/88.
Vad beträffar direktiv 2003/88 erinrar domstolen om att detta direktiv inte utgör hinder för nationella bestämmelser vari föreskrivs en rätt till årlig betald semester under en längre period än den period på fyra veckor som föreskrivs i artikel 7.1 i nämnda direktiv. Rätten till årlig betald semester utöver denna minimiperiod regleras i detta fall inte av direktivet utan av nationell rätt, bland annat vad avser villkoren för beviljande och förlust av dessa ytterligare semesterdagar. Domstolen bedömer följaktligen att medlemsstaterna har rätt att föreskriva huruvida arbetstagare, som har varit arbetsoförmögna på grund av sjukdom under hela eller en del av perioden för årlig betald semester, ska kunna flytta fram semester eller inte, under förutsättning att den årliga betalda semester som arbetstagarna faktiskt kan tillgodogöra sig alltjämt åtminstone är lika med den minimiperiod om fyra veckor som föreskrivs i direktiv 2003/88.
Vad beträffar stadgan, vars tillämpningsområde fastställs i artikel 51.1 i denna, erinrar domstolen om att med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna riktar sig bestämmelserna i stadgan till dem endast när de tillämpar unionsrätten. Domstolen konstaterar emellertid att när medlemsstaterna antar nationella bestämmelser eller tillåter framförhandlingen av kollektivavtal, vilka ger arbetstagarna rätt till dagar av årlig betald semester som överstiger den i direktiv 2003/88 föreskrivna minimiperioden på fyra veckor, samtidigt som framflyttning av sådana ytterligare semesterdagar i fall av sjukdom nekas, kan de inte anses tillämpa direktivet i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Denna stadga och särskilt artikel 31.2 i denna kan således inte tillämpas.
Direktiv 2003/88, som har antagits med stöd av artikel 137.2 EG, nu artikel 153.2 FEUF, innehåller endast minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden. Enligt artikel 153.4 FEUF utgör sådana minimikrav inte hinder för någon medlemsstat att bibehålla eller införa sådana mera långtgående skyddsåtgärder som är förenliga med fördragen. Härav följer att medlemsstaterna vid utövandet av sina kvarstående befogenheter inom det socialpolitiska området får anta mer långtgående bestämmelser än de som införs genom unionslagstiftarens ingripande, under förutsättning att de inte äventyrar enhetligheten i nämnda ingripande.
Domstolen konstaterar således att när medlemsstaterna ger arbetsmarknadens parter rätt att bevilja årlig betald semester som överstiger den i direktiv 2003/88 föreskrivna minimiperioden på fyra veckor eller ger arbetsmarknadens parter möjlighet att göra detta, omfattas rätten till denna semester samt villkoren för en eventuell framflyttning av denna, i fall av sjukdom under semesterperioden, av medlemsstaternas kvarstående befogenhet, utan att denna rätt eller dessa villkor regleras av direktivet. När unionsbestämmelserna inom det berörda området inte reglerar en viss aspekt eller ålägger medlemsstaterna någon specifik skyldighet med avseende på en viss situation, kan den nationella lagstiftning som en medlemsstat inför vad gäller denna aspekt vidare inte anses omfattas av tillämpningsområdet för stadgan.