TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 13 december 2011

Mål T‑311/09 P

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Ersättning för sjukvårdskostnader – Kommissionens beslut att inte ersätta vissa sjukvårdskostnader till 100 procent – Missuppfattning – Motiveringsskyldighet – Utredning – Rättsakt som går någon emot – Rättskraft – Litispendens – Bekräftande rättsakt”

Saken:      Överklagande av det beslut som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 20 maj 2009 i mål F-73/08, Marcuccio mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen) med yrkande om beslutet ska upphävas.

Avgörande:      Överklagandet ogillas. Luigi Marcuccio ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Motivering till avgöranden – Räckvidd

(Domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)

2.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket och artikel 90.2)

3.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

4.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Bekräftande rättsakt – Omfattas inte

(Artikel 233 EG; artikel 266 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.      Även om unionsdomstolens skyldighet att motivera sina beslut inte innebär att den i detalj måste bemöta varje argument som parterna åberopar, särskilt om argumenten inte är tillräckligt klara och precisa och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning, innefattar den likväl ett krav på att unionsdomstolen åtminstone undersöker alla påstådda åsidosättanden av rättigheter.

(se punkt 34)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 juni 2009, Krcova mot domstolen, T‑498/07 P, REGP 2009, s. I‑B‑1-35 och II‑B-1-197, punkterna 34 och 35 och där angiven rättspraxis

2.      Den motiveringsskyldighet som åligger administrationen enligt bestämmelserna i artikel 25 andra stycket i förening med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna har till syfte dels att ge den som berörs av ett avslagsbeslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat och en möjlighet att väcka talan vid unionsdomstolen, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet.

Härav följer att den berörde i princip ska underrättas om skälen för beslutet samtidigt som den mottar det beslut som går denne emot och att en bristfällig motivering endast kan rättas innan talan väcks mot beslutet. Motiveringen till ett beslut om avslag på ett klagomål anses dessutom sammanfalla med motiveringen av det beslut som klagomålet riktas mot. Denna princip gäller även för beslut som antagits inom ramen för de gemensamma reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän i unionen, genom vilka det införts ett gemensamt sjukförsäkringssystem för unionens institutioner. Artikel 35 i dessa regler hänvisar till det administrativa förfarande som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 42 och 43)

Hänvisning till

Domstolen: 26 november 1981, Michel mot parlamentet, 195/80, REG 1981, s. 2861, punkt 22; 28 februari 2008, Neirinck mot kommissionen, C‑17/07 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 50

Förstainstansrätten: 11 juli 2007, Konidaris mot kommissionen, T‑93/03, REGP 1993, s. I‑A-2-149 och II‑A-2-1045, punkterna 49 och 52 och där angiven rättspraxis;

Tribunalen: 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, T‑377/08 P, REUP 2009, s. I‑B‑1–133 och II‑B–1–807, punkt 55

3.      Frågan om motiveringsskyldighetens räckvidd utgör en rättsfråga som ska prövas av tribunalen i ett mål om överklagande. Den prövning av ett besluts lagenlighet som tribunalen härvid gör ska med nödvändighet omfatta de omständigheter som personaldomstolen har lagt till grund för sin slutsats att en motivering är tillräcklig eller otillräcklig.

(se punkt 51)

Hänvisning till

Tribunalen: ovannämnda målet kommissionen mot Birkhoff, punkt 55

4.      För att en talan som en tjänsteman väckt mot den institution som han eller hon tillhör ska kunna tas upp till sakprövning krävs det att det finns ett beslut som går vederbörande emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

Sådana rättsakter utgörs endast av avgöranden från en behörig myndighet varigenom administrationens slutgiltiga ställningstagande fastställs och vilka har bindande rättsverkningar som direkt eller indirekt kan påverka sökandens intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning.

Om en angripen rättsakt inte har ansetts gå sökanden emot i den mening som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och detta grundats på bedömningen att rättsakten inte har ändrat sökandens rättsliga ställning – vilken tidigare fastställts genom en annan rättsakt som antagits av administrationen och som utgör den rättsakt som går sökanden emot – kan det faktum att den rättsakt som går sökanden emot ogiltigförklarats efter det att den angripna rättsakten antogs inte leda till någon annan bedömning. I ett sådant fall kan den angripna rättsakten endast anses utgöra en följd av den rättsakt som går sökanden emot. Härav följer att så länge den rättsakt som går sökanden emot inte har ogiltigförklarats presumeras den vara lagenlig och den angripna rättsakten kan således bestå. I ett sådant fall då den rättsakt som går sökanden emot ogiltigförklaras beror det däremot på vilka åtgärder den institution eller de institutioner som antagit den rättsakt som går sökanden emot är skyldiga att vidta för att genomföra beslutet om ogiltigförklaring – enligt de krav som ställs i artikel 233 EG (nu artikel 266 FEUF) – om den angripna rättsakten ska bestå eller återkallas.

(se punkterna 73, 74 och 92)

Hänvisning till

Domstolen: 11 november 1981, IBM mot kommissionen, 60/81, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225

Förstainstansrätten: 30 juni 1993, Devillez m.fl. mot parlamentet, T‑46/90, REG 1993, s. II‑699, punkterna 13 och 14; 13 juli 1993, T‑20/92, Moat mot kommissionen, REG 1993, s. II‑799, punkt 39; 14 september 1995, T‑480/93 och T‑483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2305, punkt 60 och där angiven rättspraxis; 13 december 1995, T‑481/93 och T‑484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2941, punkt 47; 3 juni 1997, T‑196/95, H mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A-133 och II‑403, punkt 44; 21 juli 1998, T‑66/96 och T‑221/97, Mellett mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A-449 och II‑1305, punkt 83; 17 december 2003, T‑324/02, McAuley mot rådet, REGP 2003, s. I‑A-337 och II‑1657, punkt 28