Language of document : ECLI:EU:T:2021:822

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 24 november 2021 (*)

”Personalmål – EIB:s personal – Hälsotillstånd – Arbetsoförmåga – Omotiverad frånvaro – Talan om ogiltigförklaring – Begreppet invaliditet – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art – Retroaktiv utbetalning av invaliditetspension – Skadeståndstalan”

I mål T‑370/20,

KL, företrädd av advokaterna L. Levi och A. Champetier,

sökande,

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av G. Faedo och M. Loizou, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten A. Duron,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol om, för det första, ogiltigförklaring av EIB:s beslut av den 8 februari och den 8 mars 2019 om att förklara att sökanden har arbetsförmåga och har varit olovligt frånvarande från arbetet sedan den 18 februari 2019 och, i den mån det är nödvändigt, av beslutet av EIB:s ordförande av den 16 mars 2020 att vidhålla ovannämnda beslut, för det andra, förpliktande av EIB att retroaktivt betala sökanden invaliditetspension från och med den 1 februari 2019, och, för det tredje, ersättning för den skada sökanden har lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna P. Nihoul (referent) och R. Frendo,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 24 juni 2021,

följande

Dom

 Bakgrunden till tvisten

1        Mellan åren 1997 och 2001 arbetade sökanden, KL, som IT‑konsult vid Europeiska investeringsbanken (EIB).

2        Från och med den 1 september 2001 var han tillsvidareanställd vid EIB.

3        Efter det att sökanden under flera perioder hade varit frånvarande från arbetet informerade EIB, genom skrivelse av den 22 maj 2017, sökanden om att A, som var EIB:s förtroendeläkare, hade rekommenderat att sökanden skulle förklaras vara tillfälligt arbetsoförmögen (motsvarande 50 procent) under en period på sex månader från och med den 1 juni 2017.

4        Genom skrivelse av den 1 juni 2017 bestred sökanden A:s rekommendation och begärde ett medicinskt skiljeförfarande för att bedöma hans påstådda fullständiga oförmåga att återinträda i tjänst vid EIB.

5        Genom skrivelse som skickades till sökanden den 9 oktober 2017 preciserade EIB att det planerade förfarandet var det som föreskrivs i artikel 4 i bilaga X till de administrativa bestämmelser som är tillämpliga på EIB:s personal och som antagits för att genomföra EIB:s personalföreskrifter (nedan kallade de administrativa föreskrifterna) och upplyste honom om att EIB hade utsett B, i egenskap av oberoende läkare, att genomföra detta förfarande.

6        Den 18 oktober 2017 träffade sökanden B, som bekräftade A:s yttrande och underrättade EIB och sökanden om sina slutsatser den 29 november respektive den 11 december 2017.

7        Genom skrivelse av den 14 december 2017 informerade EIB sökanden om att diskussioner pågick för att göra det möjligt för honom att återgå till arbetet på deltid under en period på tre månader, med andra arbetsuppgifter än han tidigare haft, eftersom han mellan den 1 januari 2018 och hans återinträde i tjänst inte behövde inställa sig vid EIB.

8        I ett telefax av den 28 december 2017 hävdade sökandens ombud att det förfarande som borde ha genomförts inte var det förfarande för medicinsk skiljeförfarande som föreskrivs i artikel 4 i bilaga X till de administrativa föreskrifterna, utan invaliditetskommitténs förfarande enligt artikel 13-1 i övergångsbestämmelserna till pensionsbestämmelserna för EIB:s anställda (nedan kallade övergångsbestämmelserna). Han bestred således de slutsatser som EIB avsåg att dra av det medicinska skiljeförfarandet.

9        Genom telefax av den 19 januari 2018 begärde sökandens ombud att EIB skulle genomföra förfarandet vid invaliditetskommittén med stöd av artikel 11.3 i de administrativa föreskrifterna och artikel 13-1 i övergångsbestämmelserna.

10      I en skrivelse av den 7 februari 2018 godtog EIB sökandens begäran och anmodade honom att utse en läkare som skulle företräda honom vid invaliditetskommittén och att senast den 16 februari 2018 lämna in kommitténs rapport, med beaktande av att han skulle anses vara tillfälligt helt arbetsoförmögen till dess att invaliditetskommittén hade avgivit sitt yttrande.

11      Genom telefax av den 28 mars 2018 informerade sökandens ombud EIB om att hans klient hade utsett sin behandlande läkare C till att företräda honom vid invaliditetskommittén och att samtliga medicinska handlingar rörande problemet skulle överlämnas till denna kommitté, så snart den hade inrättats.

12      Genom telefax av den 24 april 2018 tillsände sökandens ombud bland annat EIB en rapport från C om de omtvistade medicinska frågorna till invaliditetskommittén.

13      Genom skrivelse av den 26 oktober 2018 underrättade EIB sökanden om att invaliditetskommittén bestod av C, som är en läkare som företräder sökanden, A, som företräder EIB, och D, som är en läkare som utsetts i samförstånd av de två förstnämnda, som skulle vara ordförande för invaliditetskommittén i enlighet med artikel 13-1 i övergångsbestämmelserna. EIB anmodade dessutom sökanden att inställa sig inför invaliditetskommittén den 9 november 2018.

14      Genom telefax av den 2 november 2018 avböjde sökandens ombud denna uppmaning på grund av hans klients hälsotillstånd.

15      I en skrivelse av den 6 november 2018 uppgav EIB för sökandens ombud att hans klients hälsotillstånd inte utgjorde ett hinder mot hans närvaro vid invaliditetskommittén, särskilt som denna kommitté hade samlats just för att bedöma dennes hälsotillstånd, och detta på dennes begäran.

16      Genom skrivelse av den 14 november 2018 kallade EIB sökanden till ett möte den 21 november 2018 med endast doktor D, som var ordförande för invaliditetskommittén. Sökanden inställde sig till detta möte.

17      Såsom framgår av punkt 15 i dupliken mottog EIB den 21 december 2018 en handling från D som var undertecknad av D, daterad den 18 december samma år och som hade rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”. Dess innehåll hade följande lydelse:

”På grund av sitt psykiska problem är [KL] oförmögen att återvända till sina senaste arbetsuppgifter och till sin tidigare arbetsgivare. Han är således invalidiserad i förhållande till EIB, men han är inte invalidiserad i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden. Kommittén är enhällig i denna fråga.”

18      Det framgår dessutom av punkt 16 i dupliken att D samtidigt överlämnade en komplett rapport till läkartjänsten, som också var daterad den 18 december 2018, med rubriken ”Medicinskt utlåtande inom ramen för invaliditetskommittén av den 9/11/2018”. Rapporten innehöll samma slutsats som handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”.

19      Den 27 december 2018 påminde sökanden EIB om invaliditetskommitténs yttrande. Kommissionen svarade att den ännu inte hade mottagit detta yttrande.

20      Genom skrivelse av den 8 februari 2019 underrättade EIB sökandens ombud om att invaliditetskommittén den 23 januari samma år hade underrättat honom om sitt enhälliga beslut att hans klient inte var invalidiserad och bad honom att återgå till arbetet från och med den 18 februari samma år, efter att ha tagit kontakt med personalavdelningen för att diskutera villkoren för hans återinträde i tjänst. Till denna skrivelse bifogades tre formulär med rubriken ”Invalidity committee decision”, i vilka fältet ”not invalid” (inte invalidiserad) hade kryssats. Två av formulären var daterade den 16 januari 2019 och det tredje den 23 januari samma år (nedan kallade formulären av den 16 och den 23 januari 2019). I samma skrivelse av den 8 februari 2019 tillade EIB att dess läkartjänst hade mottagit en ytterligare handling från D, vilken kunde sändas till sökanden på dennes begäran.

21      Beslutet i denna skrivelse av den 8 februari 2019 (nedan kallat beslutet av den 8 februari 2019) utgör det första beslut som angripits inom ramen för förevarande talan, i den del det däri fastställs att sökanden har arbetsförmåga och att denne har varit olovligt frånvarande från och med den 18 februari 2019.

22      Genom telefax av den 14 februari 2019 begärde sökandens ombud att EIB skulle översända det motiverade yttrande från invaliditetskommittén som avses i artikel 15-3 i övergångsbestämmelserna.

23      Genom skrivelse av den 8 mars 2019 översände EIB till sökandens ombud den handling som nämns i punkt 17 ovan, med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”. EIB förklarade att den hade tolkat denna handling som en överenskommelse om att sökanden slutgiltigt skulle lämna EIB mot att denne skulle mottaga ett penningbelopp. En sådan överenskommelse var möjlig enligt det luxemburgska socialförsäkringssystemet, men inte enligt EIB:s regelverk.

24      EIB upprepade följaktligen i samma skrivelse att sökanden, i enlighet med invaliditetskommitténs beslut att inte invalidförklara honom, borde ha återgått i tjänst den 18 februari 2019. EIB tillade att sökandens frånvaro inte var motiverad enligt artikel 3.4 i bilaga X till de administrativa föreskrifterna, varför de dagar under vilka han inte hade arbetat skulle dras av från hans årliga semester.

25      Beslutet i skrivelsen av den 8 mars 2019, i den del det slås fast att sökanden har arbetsförmåga och har varit olovligt frånvarande sedan den 18 februari 2019 (nedan kallat beslutet av den 8 mars 2019), utgör det andra beslut som angripits inom ramen för förevarande talan.

26      I ett telefax av den 29 mars 2019 till EIB bestred sökandens ombud besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019. Till detta telefax bifogades ett läkarintyg från C av den 15 mars 2019, i vilket det redogjordes för att ”invaliditetskommitténs enhälliga åsikt i sina slutsatser av den 9 november 2018 [var] att [sökanden var] invalidiserad med avseende på ett eventuellt återinträde i tjänst vid EIB” och att C, om han hade förstått det formulär som hade överlämnats till EIB på ett korrekt sätt, ”skulle ha kryssat i rutan ’invalidiserad’ med hänvisning till EIB”.

27      I en skrivelse av den 2 maj 2019 till sökandens ombud bekräftade EIB sina beslut av den 8 februari och den 8 mars samma år.

28      Den 16 maj 2019 mottog sökanden, efter att själv ha begärt det, av D en handling med rubriken ”Medicinsk expertutlåtande inom ramen för invaliditetskommittén av den 9/11/2018”, samt en signerad post-it-lapp på vilken det angavs att invaliditetskommitténs beslut var att förklara sökanden ”invalidiserad i förhållande till EIB”.

29      Den 8 juni 2019 begärde sökanden att ett förlikningsförfarande skulle inledas enligt artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter (nedan kallade personalföreskrifterna). Denna ansökan avsåg beslutet av den 8 mars 2019, i den del detta bekräftade beslutet av den 8 februari 2019, i det avseendet att sökanden förklarades ha varit olovligen frånvarande från och med den 18 februari 2019 och artikel 3.4 i bilaga X till de administrativa föreskrifterna tillämpades genom att denna frånvaro avräknades från sökandens årliga semester.

30      Genom skrivelse av den 25 juli 2019 meddelade EIB att man samtyckte till att ett sådant förfarande skulle inledas.

31      Från och med den 1 augusti 2019 erhöll sökanden inte längre någon lön, eftersom han hade förbrukat samtliga sina semesterdagar.

32      Den 12 september 2019 förklarade doktor C, i en skrivelse till sökanden, att han först hade kryssat i rutan ”invalid” (invalidiserad) och att han därefter, till följd av en kontakt med EIB varigenom han upplystes om att de två andra läkarna hade kryssat i rutan ”not invalid” (inte invalidiserad) och att han borde göra detsamma, hade ändrat sitt svar till ”not invalid”, eftersom han trodde att formuläret var avsett att visa att sökanden inte var invalidiserad i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden.

33      I ett e-postmeddelande av den 18 september 2019 skrev D följande till sökanden:

”EIB har gett mig ett uppdrag som jag anser mig ha utfört. De tre läkarna i expertkommittén har kommit fram till att Ni är invalidiserad i förhållande till Er senaste arbetsplats, det vill säga EIB, men inte i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden, vilket inte är liktydigt med förmåga att återinträda i tjänst vid EIB. De tre läkarna var av den åsikten att Ni inte längre kunde återvända till EIB. Detta angavs tydligt i mitt sakkunnigutlåtande och i invaliditetskommitténs slutsatser (som på grund av medicinsk sekretess endast inkluderar den sista meningen i sakkunnigutlåtandet och inte någon medicinsk diagnos: expertutlåtandet har enbart skickats till EIB:s läkare). Jag har översänt dessa två handlingar till Er.

Jag kan inte se hur jag kan vara ännu mer precis. Om EIB:s administration tolkar detta utlåtande och dessa slutsatser på sitt eget sätt, så är det på rättslig nivå som detta måste klargöras med administrationen. Enligt sakkunnigutlåtandet är Ni invalidiserad i förhållande till Er senaste arbetsplats.”

34      Genom e-postmeddelande av den 27 november 2019 gjorde sökandens ombud gällande för förlikningskommittén att EIB hade gjort en felaktig tillämpning av invaliditetskommitténs slutsatser genom att göra en felaktig tolkning av dess eget invaliditetsbegrepp, såsom det framgår av artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna, enligt vilken invaliditet ska bedömas i förhållande till den tjänst som innehas av den berörde EIB‑anställde.

35      Den 20 januari 2020 underrättade förlikningskommissionens ordförande EIB:s ordförande om att förlikningsförfarandet hade misslyckats.

36      I en skrivelse av den 16 mars 2020 konstaterade EIB att förlikningsförfarandet hade misslyckats och meddelade sökanden denna kommittés slutsatser. Beslutet i denna skrivelse, i den del förlikningskommissionens slutsatser beaktas och besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019 följaktligen bekräftas, ifrågasätts i den mån det är nödvändigt i förevarande mål.

37      Mellan den 18 februari 2019 och den 28 december 2020 uppvisade sökanden olika läkarintyg för att rättfärdiga sin frånvaro från arbetet.

38      Den 12 juni, den 18 juli, den 13 augusti, den 25 september, den 28 oktober, den 14 november och den 18 december 2019 samt den 15 och den 25 februari 2020 kallade EIB sökanden till läkarundersökningar som skulle utföras den 18 juni, den 8 augusti, den 27 augusti, den 2 oktober, den 4 november, den 25 november och den 23 december 2019 samt den 3 och den 28 februari 2020.

39      Genom sitt ombud vägrade sökanden att underkasta sig dessa kontroller och överlämnade läkarintyg i vilka det intygades att han var oförmögen att infinna sig till dessa kontroller.

 Förfarandet och parternas yrkanden

40      Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 juni 2020.

41      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli samma dag begärde sökanden att få vara anonym. Tribunalen biföll denna begäran genom beslut av den 21 juli 2020.

42      Svaromål, replik och duplik inkom den 17 september 2020, den 25 november 2020 respektive den 19 januari 2021.

43      Den 26 april 2021 inkom sökanden med ytterligare bevisning med stöd av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler.

44      På förslag av referenten beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) den 27 april 2021 att inleda det muntliga förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, parterna att inkomma med vissa handlingar och ställde skriftliga frågor och uppmanade parterna att besvara dessa frågor skriftligen. Parterna efterkom denna anmodan inom den föreskrivna fristen.

45      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 24 juni 2021.

46      Vid förhandlingen begärde tribunalen dels att EIB på nytt skulle inkomma med handlingar och att sökanden skulle besvara ett antal frågor, dels att sökanden skulle yttra sig över EIB:s svar, vilket båda parter gjorde inom de föreskrivna fristerna.

47      Den muntliga delen av förfarandet avslutades den 29 juli 2021.

48      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019, i den del det slås fast att sökanden har arbetsförmåga och har varit olovligt frånvarande sedan den 18 februari 2019,

–        i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet av EIB:s ordförande av den 16 mars 2020, i den del förlikningskommissionens slutsatser vidhålls och, följaktligen, besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019,

–        följaktligen förplikta EIB att retroaktivt betala den invaliditetspension som i princip ska betalas ut från och med den 1 februari 2019 till dess full betalning sker, varvid dröjsmålsräntan ska fastställas till den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar, plus två procentenheter,

–        förplikta EIB att ersätta den ideella skada som sökanden har lidit, och

–        förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.

49      EIB har yrkat att tribunalen ska

–        delvis avvisa talan,

–        ogilla talan i dess helhet, och

–        förplikta sökanden att ersätta dess rättegångskostnader.

 Rättslig bedömning

 Yrkandet om ogiltigförklaring

50      Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring har sökanden åberopat två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artiklarna 46-1 och 48-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 och 11.3 i de administrativa föreskrifterna samt en uppenbart oriktig bedömning, medan den andra avser åsidosättande av omsorgsplikten.

51      Genom den första grunden har sökanden bland annat gjort gällande att EIB, genom att i besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019, vilka bekräftats genom beslutet av den 16 mars 2020 (nedan kallade de angripna besluten), anse att han har arbetsförmåga och har varit olovligt frånvarande från arbetet sedan den 18 februari 2019, dels har åsidosatt artiklarna 46-1 och 48-1 i övergångsbestämmelserna samt artikel 11.1 och 11.3 i de administrativa föreskrifterna, dels har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

52      Enligt sökanden följer dessa rättsstridigheter av att invaliditetskommittén hade invalidförklarat honom i förhållande till EIB i två handlingar med rubrikerna ”Medicinskt utlåtande inom ramen för invaliditetskommittén av den 9/11/2018” respektive ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”.

53      Invaliditetskommitténs ståndpunkt i dessa två handlingar stöds dels av C:s intyg av den 12 september 2019, dels av D:s e-postmeddelande av den 18 september 2019.

54      För att förklaras invalidiserad, i den mening som avses i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna, räcker det enligt sökanden att den anställde eller tjänstemannen är invalidiserad i förhållande till EIB utan att en invaliditet måste fastställas i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden.

55      EIB anser tvärtom att invaliditetskommitténs yttrande inte återfinns i de handlingar som sökanden har hänvisat till, utan i formulären av den 16 och den 23 januari 2019, i vilka de tre medlemmarna i invaliditetskommittén kryssade i rutan ”not invalid” (inte invalidiserad). Tillsammans utgör dessa tre formulär det yttrande som invaliditetskommittén var skyldig att överlämna till EIB med tillämpning av artikel 15-4 i övergångsbestämmelserna.

56      EIB har gjort gällande att det framgår av invaliditetskommitténs yttrande, enligt vilket sökanden ansågs vara ”inte invalidiserad”, att han borde ha återupptagit sitt arbete vid EIB den 18 februari 2019 och att han, om så inte skedde, skulle anses vara olovligt frånvarande från och med detta datum, såsom EIB angav i besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019.

57      Enligt EIB erkänner övergångsbestämmelserna endast en typ av invaliditet, nämligen invaliditet på den allmänna arbetsmarknaden, och inte en invaliditet som endast föreligger i förhållande till EIB.

 De handlingar som utgör invaliditetskommitténs yttrande

58      Såsom framgår av punkterna 52, 53 och 55 ovan är parterna oeniga om vilka handlingar som ska beaktas för att avgöra huruvida sökanden, enligt invaliditetskommittén, var invalidiserad eller inte.

59      I förevarande fall framgår det av punkterna 17, 18 och 20 ovan att EIB vid tidpunkten för antagandet av besluten av den 8 februari och den 8 mars 2019 hade tillgång till följande:

–        handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”, som mottogs den 21 december 2018,

–        formulären av den 16 och den 23 januari 2019, vilka mottogs i januari 2019,

–        rapporten med rubriken ”Medicinskt utlåtande inom ramen för invaliditetskommittén av den 9/11/2018”, som den 18 december 2018 hade skickats till EIB:s läkartjänst, vilken, såsom anges i beslutet av den 8 mars 2019, meddelade EIB:s administration innehållet i utlåtandet utan att röja känsliga personuppgifter. Den slutsats som anges längst ned i denna handling överensstämde med slutsatsen i handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”.

60      EIB anser i sina inlagor att det bland dessa handlingar endast är formulären av den 16 och den 23 januari 2019 som kan beaktas, och detta av fyra skäl.

61      För det första utgör dessa formulär den enda officiella handling som äger vitsord, eftersom de innehåller invaliditetskommitténs yttrande i enlighet med artikel 15-4 i övergångsbestämmelserna.

62      För det andra har dessa formulär tillkommit efter handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”.

63      För det tredje undertecknades formulären av den 16 och den 23 januari 2019 av de tre medlemmarna i invaliditetskommittén, medan handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018” endast undertecknats av D.

64      För det fjärde innehåller rubriken till den sistnämnda handlingen ett vilseledande datum, eftersom sökanden inte undersöktes av invaliditetskommittén den 9 november 2018.

65      Vad gäller EIB:s första argument ska det påpekas att EIB inte har ingett några föreskrifter eller någon arbetsordning av vilka det framgår att invaliditetskommitténs yttrande som tillställts dess administration i enlighet med artikel 15-4 i övergångsbestämmelserna ovillkorligen måste uttryckas i ett sådant formulär som de som upprättades den 16 och den 23 januari 2019. Under dessa omständigheter kan det inte anses att dessa formulär utgjorde den enda officiella handling från invaliditetskommittén som EIB hade rätt att beakta för att invalidförklara sökanden.

66      När det gäller EIB:s andra argument ska det påpekas att den omständigheten att handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018” föregick formulären av den 16 och den 23 januari 2019 inte utgjorde något hinder för att beakta den, eftersom invaliditetskommitténs ledamöter inte invände mot dess innehåll när de fyllde i dessa formulär. Om invaliditetskommitténs ledamöter hade velat ompröva den bedömning som gjorts i den första handlingen, eller nyansera den, skulle det ha räckt att förse formulären med uppgifter om detta.

67      Vad gäller EIB:s tredje argument konstaterar tribunalen att även om handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018” faktiskt endast undertecknats av doktor D, hänvisar den till invaliditetskommittén i dess helhet, varvid följande anges: ”Kommitténs sammansättning: Dr [C], Dr [A], Dr [D]”. Enligt artikel 15-2 i övergångsbestämmelserna reglerar invaliditetskommittén själv sitt förfarande. I avsaknad av en bestämmelse från EIB, av vilken det framgår att invaliditetskommitténs yttrande skulle undertecknas av var och en av dess ledamöter, kan denna handling således inte avfärdas av det skälet att den endast har undertecknats av invaliditetskommitténs ordförande, eftersom denne har kunnat bli befullmäktigad av övriga ledamöter för att upprätta den. EIB har inte lagt fram några uppgifter som tyder på att andra ledamöter i invaliditetskommittén än dess ordförande skulle ha tagit avstånd från innehållet i denna handling och innehållet i det medicinska expertutlåtandet.

68      När det gäller EIB:s fjärde argument ska det påpekas att datumet den 9 november 2018 som anges i rubriken till nämnda handling inte kan leda till slutsatsen att denna handling ska avfärdas på grund av att sökanden vid denna tidpunkt inte hade infunnit sig till invaliditetskommittén.

69      Det enda som ska beaktas vid fastställandet av sökandens eventuella invaliditet är nämligen att varje ledamot av invaliditetskommittén verkligen har konstaterat sökandens hälsotillstånd och att det finns en majoritet eller enhällighet i denna kommitté för att stödja den slutsats som denna kommit fram till.

70      Ingen av dessa omständigheter har emellertid ifrågasatts vid tribunalen. För det första framgår det av handlingarna i målet att sökandens hälsojournal granskades av de tre medlemmarna i invaliditetskommittén och att D träffade sökanden den 21 november 2018. För det andra har parterna inte bestritt att det rådde samstämmighet i denna kommitté om att sökanden var invalidiserad i förhållande till EIB, men inte i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden.

71      Under dessa omständigheter kan handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018” inte avfärdas av det skälet att det datum som där anges inte är det datum då invaliditetskommittén undersökte sökanden.

72      Detta gäller i än högre grad då detta datum inte nödvändigtvis är felaktigt, eftersom invaliditetskommitténs ordförande, under de omständigheter som anges i punkt 70 ovan, redan den 9 november 2018 kunde konstatera att det förelåg majoritet till stöd för den slutsats som han själv bekräftade den 21 november 2018, efter att ha undersökt sökanden.

73      Tribunalen avfärdar således de argument som EIB har anfört till stöd för sin ståndpunkt att endast formulären av den 16 och den 23 januari 2019 ska beaktas för att fastställa innehållet i invaliditetskommitténs yttrande och följaktligen bedöma lagenligheten av de angripna besluten. Dessa bedömningar ska följaktligen grundas på nämnda formulär och på handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”, vilken har bekräftats genom handlingen med rubriken ”Medicinskt utlåtande inom ramen för invaliditetskommittén av den 9/11/2018”.

 Innehållet i invaliditetskommitténs yttrande

74      Tribunalen har ovan identifierat vilka handlingar som ska beaktas och kommer nu att fastställa innehållet i invaliditetskommitténs yttrande.

75      Av handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”, som den 21 december 2018 mottogs av EIB:s administration, framgår att sökanden enligt de tre ledamöterna i invaliditetskommittén inte längre kunde utföra arbetsuppgifter vid EIB, men fortfarande kunde utöva yrkesverksamhet utanför EIB.

76      Denna ståndpunkt motsvarar den som kommit till uttryck i den nedre delen av handlingen med rubriken ”Medicinskt utlåtande inom ramen för invaliditetskommittén av den 9/11/2018”, vilken den 18 december 2018 överlämnades till EIB:s läkartjänst, vilken, såsom denna skrivit den 8 mars 2019, underrättade administrationen om detta, utan att röja känsliga personuppgifter.

77      Invaliditetskommitténs yttrande, uttryckt på detta sätt, står inte i strid med den ståndpunkt som de tre ledamöterna i kommittén intog i formulären av den 16 och den 23 januari 2019.

78      Det framgår nämligen av beslutet av den 8 mars 2019, av punkt 75 i svaromålet och av de uttalanden som EIB gjorde vid förhandlingen, att det mellan delgivningen av de två handlingar som nämns ovan i punkterna 75 och 76 och översändandet av formulären av den 16 och den 23 januari 2019 förekom informella kontakter mellan EIB och åtminstone invaliditetskommitténs ordförande. Till följd av dessa kontakter kunde kommitténs medlemmar anse att eftersom sökanden inte var invalidiserad i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden, var det lämpligt att kryssa i rutan ”not invalid”, eftersom detta var EIB:s uppfattning om invaliditet.

79      Mot denna ståndpunkt har EIB gjort gällande att invaliditetskommitténs ordförande, genom att i handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018” ange att sökanden var invalidiserad i förhållande till EIB, men inte i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden, i själva verket föreslog en form av ekonomisk uppgörelse enligt nationell rätt som skulle ha gjort det möjligt för sökanden att lämna institutionen mot ersättning med ett visst penningbelopp.

80      Förutom att detta påstående inte har bevisats, avser det de skäl som föranledde invaliditetskommitténs ordförande att i ovannämnda handling ange att sökanden kunde utöva yrkesverksamhet på den allmänna arbetsmarknaden även om han inte längre kunde arbeta vid EIB, men detta påverkar inte själva påståendet.

81      Vid bedömningen av lagenligheten av de angripna besluten ska det följaktligen utgås från slutsatsen att sökanden, enligt invaliditetskommitténs yttrande, inte längre kunde utföra arbetsuppgifter vid EIB, men fortfarande kunde utöva yrkesverksamhet på den allmänna arbetsmarknaden.

 Begreppet invaliditet som används i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna

82      Sökanden anser att eftersom han inte kan arbeta vid EIB, borde han förklaras invalidiserad av EIB. Enligt EIB utesluter emellertid begreppet invaliditet att en person fortfarande kan arbeta utanför detta organ.

83      Enligt artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i förvaltningsbestämmelserna ska en berörd person anses vara invalidiserad om det styrks att denne, till följd av sjukdom, olycksfall eller handikapp, är fysiskt eller mentalt oförmögen att varaktigt utföra ”sitt arbete eller andra arbetsuppgifter på motsvarande nivå”.

84      Det framgår av dessa bestämmelser att en anställds invaliditet ska bedömas med hänsyn till dennes förmåga att återgå till ”sitt arbete eller andra arbetsuppgifter på motsvarande nivå”.

85      I motsats till vad EIB har hävdat skulle de ”andra arbetsuppgifter på motsvarande nivå” som sökanden inte heller kunde utföra, i den mening som avses i artikel 46‑1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna, vara interna inom EIB.

86      För det första ska nämligen artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna på denna punkt tolkas analogt med artikel 78 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), enligt vilken ”[e]n tjänsteman ska … ha rätt till invaliditetsersättning vid total bestående invaliditet som hindrar honom att utföra de arbetsuppgifter som en tjänst i hans tjänstegrupp omfattar”.

87      På samma sätt som det i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna hänvisas till de tjänstegrupper som definieras i artikel 5 i tjänsteföreskrifterna och i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, vilka är specifika för de europeiska institutionernas organisation, anser tribunalen att artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna hänvisar till EIB:s interna uppdelning av olika tjänster enligt artikel 14 i personalföreskrifterna.

88      I artikel 14 i personalföreskrifterna finns fyra personalkategorier, nämligen personal med ledningsansvar, handläggare, assistenter och nyutexaminerade, och inom dessa kategorier finns det olika tjänstekategorier, nämligen högre chefer och tjänstekategori C för personal med ledningsansvar, tjänstekategorierna D, E och F för handläggare och tjänstekategorierna G, H, I och K för assistenter.

89      Av denna hänvisning till den arbetsorganisation som inrättats genom artikel 14 i personalföreskrifterna följer att begreppet invaliditet i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna ska definieras i förhållande till EIB och till de arbetsuppgifter som utförs där.

90      För det andra ska det understrykas att de invaliditetskommittéer som EIB har inrättat är bankens organ (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 april 2006, Angeletti/kommissionen, T‑394/03, EU:T:2006:111, punkt 159) och därför, juridiskt sett, saknar behörighet att bedöma EIB:s personals förmåga att utföra arbetsuppgifter utanför EIB.

91      Dessa kommittéer har i rättsligt hänseende behörighet att uttala sig om EIB:s personals förmåga att arbeta inom denna institution. Däremot saknar de en sådan behörighet när det gäller att bedöma en persons förmåga, även om den är anställd vid EIB, att arbeta för en annan unionsinstitution eller, på den nationella marknaden, för ett företag eller en förvaltning som hör till medlemsstaterna. För att uttala sig om dessa personers förmåga att arbeta utanför EIB ankommer det på andra kommittéer, vilka inrättats av andra institutioner eller nationella myndigheter, att undersöka den berörda personen.

92      Det går således inte att föreställa sig att de yttranden som avges av en invaliditetskommitté som inrättats av EIB kan binda kommittéer av samma slag som har inrättats av de andra institutionerna eller de nationella myndigheterna i de länder där EIB:s personal därefter kan tänkas utöva yrkesverksamhet.

93      Genom att uttala sig om sökandens förmåga att utöva yrkesverksamhet på den allmänna arbetsmarknaden har den invaliditetskommitté som inrättats i förevarande mål således inkräktat på behörigheten för sådana kommittéer, vilket skapat en risk för motstridigheter mellan dess bedömning av sökandens förmåga att arbeta på den allmänna arbetsmarknaden och de bedömningar som senare skulle kunna göras av de invaliditetskommittéer som inrättats av de andra institutionerna eller de nationella myndigheterna.

94      För det tredje ska det påpekas att enligt artikel 51-1 i övergångsbestämmelserna ska invaliditetspensionen minskas om den invalidiserade personen förvärvsarbetar i vinstsyfte, i den mån summan av invaliditetspensionen, barnpensioner och inkomster från detta förvärvsarbete överstiger nettolönen för den tjänstekategori och löneklass som den försäkrade hade, med samma familjesituation, vid den tidpunkt då denne invalidförklarades.

95      Av denna bestämmelse följer att det enligt de bestämmelser som är tillämpliga på EIB är möjligt för en anställd som förklarats vara invalidiserad inom EIB att utöva förvärvsarbete utanför detta organ, förutsatt att dennes totala inkomster inte överstiger den nettolön som han uppbar när han arbetade vid EIB.

96      Vid förhandlingen har EIB hävdat att denna möjlighet är begränsad till verksamhet som inte kan anses motsvara den verksamhet som den anställde utövade inom detta organ. Enligt EIB avser begreppet invaliditet i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna att den berörde inte inom eller utanför detta organ kan utöva en verksamhet som är identisk eller likvärdig med den som den anställde utövade när invaliditetskommittén avgav sitt yttrande. Artikel 51.1 i övergångsbestämmelserna avser således endast de ovanliga situationer där en person som förklarats vara invalidiserad inom EIB utövar en annan verksamhet utanför EIB än den som vederbörande utövade inom EIB.

97      Den tolkning som EIB har gjort gällande kan inte godtas.

98      Dels finner denna tolkning inget stöd i lydelsen av de aktuella bestämmelserna, i vilka det tvärtom, utan begränsningar, anges att en anställd vid EIB har möjlighet att utöva en annan verksamhet efter att ha förklarats vara invalidiserad inom EIB. Av en sådan formulering, i allmänna ordalag, följer att det är tillåtet att utöva valfri verksamhet utanför EIB, efter att en anställd har invaliditetsförklarats, varvid den enda begränsningen är den inkomstgräns som anges i nämnda bestämmelse.

99      Dels kan den tolkning som EIB har förespråkat ge upphov till rättsosäkerhet. För det fall en sådan tolkning skulle godtas, uppkommer nämligen frågan hur EIB skulle kunna definiera de arbetsuppgifter som på den allmänna marknaden skulle kunna eller borde anses motsvara dem som utförs av EIB:s anställda inom densamma. Tribunalen är särskilt osäker på vilka kriterier som ska användas för att fastställa en sådan motsvarighet, varvid den frågar sig om sådana kriterier inte borde ha offentliggjorts och konstaterar att ett sådant definitions- och offentliggörandearbete förefaller vara omöjligt att utföra på grund av att olika arbetsuppgifter som utövas på den allmänna arbetsmarknaden är under ständig utveckling.

100    Mot bakgrund av dessa olika omständigheter finner tribunalen att begreppet invaliditet, i den mening som avses i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna ska tolkas så, att det avser en anställd vid EIB som av denna förklaras vara oförmögen att återgå till sina arbetsuppgifter eller att utföra motsvarande arbetsuppgifter vid detta organ.

 Åsidosättande av artiklarna 46-1 och 48-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 och 11.3 i de administrativa föreskrifterna

101    Eftersom invaliditetskommittén i förevarande fall hade förklarat att sökanden inte kunde utföra arbetsuppgifter vid EIB och eftersom begreppet invaliditet i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna endast ska bedömas i förhållande till detta organ, var EIB skyldig att invalidförklara sökanden.

102    Tribunalen finner följaktligen att EIB har åsidosatt artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.1 i de administrativa föreskrifterna genom att i de angripna besluten förklara att sökanden har arbetsförmåga och har varit olovligt frånvarande från arbetet sedan den 18 februari 2019.

103    EIB har dessutom åsidosatt artikel 48.1 i övergångsbestämmelserna och artikel 11.3 i de administrativa bestämmelser, som sökanden också har åberopat inom ramen för den första grunden, enligt vilka det är invaliditetskommittén som är behörig att fastställa invaliditeten vid bestridande.

104    Åsidosättandet av ovannämnda bestämmelser är än mer uppenbart vad avser beslutet av den 16 mars 2020, eftersom EIB vid tidpunkten för antagandet av detta beslut även hade tillgång till C:s intyg av den 15 mars 2019, i vilket det angavs dels att sökanden, enligt invaliditetskommitténs enhälliga uppfattning, var invalidiserad i förhållande till EIB, dels att C, om han hade förstått formulären av den 23 januari 2019 korrekt, skulle ha kryssat i ”rutan ’invalidiserad’ med hänvisning till EIB”. Detta intyg bekräftade, utan att det var nödvändigt, att invaliditetskommittén ansåg att sökanden inte kunde återgå i tjänst vid EIB.

 Slutsats angående den första grunden

105    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att talan ska bifallas såvitt avser den första grunden och att de angripna besluten följaktligen ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som sökanden har anfört inom ramen för den första grunden eller huruvida den ytterligare bevisning som sökanden förebringade den 26 april 2021 till stöd för denna grund kan tillåtas eller den andra grunden kan upptas till sakprövning.

 Yrkandet om att EIB ska förpliktas att retroaktivt betala sökandens invaliditetspension

106    Sökanden har i sitt tredje yrkande yrkat att EIB ska förpliktas att retroaktivt betala den invaliditetspension som i princip ska betalas ut från och med den 1 februari 2019 till dess full betalning sker. Dröjsmålsräntan ska fastställas till den räntesats som ECB tillämpar, plus två procentenheter.

107    EIB anser att detta yrkande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom tribunalen, om denna begäran skulle bifallas, därigenom ålägger EIB att erkänna sökanden som invalidiserad, i den mening som avses i den tillämpliga lagstiftningen. Enligt EIB kan tribunalen emellertid inte rikta förelägganden till institutionerna, vilka enligt artikel 266 FEUF endast ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom om ogiltigförklaring.

108    Vidare anser EIB att varken tribunalen eller EIB själv kan sätta sig i invaliditetskommitténs ställe vad gäller dess medicinska konstateranden, vilka ska betraktas som slutgiltiga. För att en invaliditetspension ska kunna tilldelas sökanden anser EIB att en ny invaliditetskommitté måste inrättas, vilken ska ha till uppgift att avgöra om sökanden är invalidiserad eller inte.

109    Såsom EIB har påpekat kan unionsdomstolen inte, utan att inkräkta på den administrativa myndighetens befogenheter, förplikta en unionsinstitution eller ett unionsorgan att vidta de särskilda åtgärder som krävs för att följa en dom genom vilken ett beslut ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2011, Marcuccio/kommissionen, T‑236/02, EU:T:2011:465, punkt 163 och där angiven rättspraxis).

110    Enligt rättspraxis ska emellertid bestämmelsen i artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna tillämpas på tvister mellan EIB och dess anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 1999, Hautem/EIB, T‑140/97, EU:T:1999:176, punkt 77, fastställd genom dom av den 2 oktober 2001, EIB/Hautem, C‑449/99 P, EU:C:2001:502, punkt 95).

111    Denna bestämmelse ger unionsdomstolen obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art och den kan inom ramen för denna behörighet om nödvändigt ex officio förplikta svaranden att betala ersättning för den skada denne vållat. Tribunalen kan i det fallet värdera skadan utifrån rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter (se dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

112    Unionsdomstolens obegränsade behörighet enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna innebär bland annat att unionsdomstolen har till uppgift att avgöra de tvister som den har att pröva fullständigt och att säkerställa att dess domar om ogiltigförklaring i personalmål får verkan i praktiken (se dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis).

113    När unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet riktar den inte förelägganden till de berörda institutionerna eller organen, utan har, i förekommande fall, behörighet att sätta sig i deras ställe för att fatta de beslut som nödvändigtvis följer av de slutsatser som den har dragit efter sin rättsliga prövning av tvisten.

114    I förevarande fall uppkommer frågan huruvida sökandens tredje yrkande ska tolkas som ett yrkande riktat till tribunalen om att den ska utöva sin obegränsade behörighet. Det ska i detta avseende avgöras huruvida ett sådant yrkande har anhängiggjorts vid tribunalen i en tvist av ekonomisk art, i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

115    När EIB tillfrågades om detta av tribunalen, bestred den inte att unionsdomstolen, i tvister mellan banken och dess anställda, har obegränsad behörighet, även i förhållande till EIB, i den mån dessa tvister är av ekonomisk karaktär.

116    EIB anser emellertid att förevarande tvist inte har en sådan karaktär, eftersom sökandens yrkande om retroaktiv utbetalning av invaliditetspension förutsätter att han har förklarats vara invalidiserad, i den mening som avses i de bestämmelser som är tillämpliga på EIB, och eftersom en sådan invalidförklaring endast kan beslutas av invaliditetskommittén.

117    Det ska härvidlag påpekas att enligt rättspraxis omfattar begreppet ”tvister av ekonomisk art”, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, inte enbart mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en unionsinstitution eller ett unionsorgan, utan även alla mål i vilka anställda har framställt yrkanden om att en sådan institution ska betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon rättsakt som reglerar anställningsförhållandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 65, och dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 45).

118    När sökanden i förevarande fall yrkar att unionsdomstolen ska uttala sig om lagenligheten av beslutet att inte tillerkänna honom ställning som ”invalidiserad” person och, inom ramen för det tredje yrkandet, att EIB ska förpliktas att betala ut en summa pengar till honom, ska det anses att förevarande talan blir en tvist av ekonomisk art. Beslutet att anse sökanden vara ”inte invalidiserad” får nämligen direkta konsekvenser för kontinuiteten i den berördes situation i egenskap av anställd vid EIB, och således för hans lön och ekonomiska rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 47, och dom av den 30 september 2013, Possanzini/Frontex, F-124/11, EU:F:2013:137, punkt 73).

119    Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att förevarande tvist är av ekonomisk art och att tribunalen i förevarande fall följaktligen har full prövningsrätt.

120    Det är visserligen nödvändigt att EIB, till följd av ogiltigförklaringen av de angripna besluten, vilket beslutades i punkt 105 ovan, med stöd av artikel 266 FEUF antar ett nytt beslut varigenom sökandens invaliditet erkänns och varigenom han tillerkänns rätt till en invaliditetspension, eftersom kommitténs yttrande inte ensamt kan medföra sådana verkningar.

121    För att anta detta beslut behöver EIB emellertid inte på nytt undersöka sökandens situation, eftersom EIB i förevarande fall endast har en normbunden behörighet som innebär att EIB är skyldig att dra de administrativa konsekvenserna av att den invaliditetskommitté som i vederbörlig ordning har inrättats för detta ändamål har invalidförklarat sökanden (se e contrario, vad gäller ogiltigförklaring av ett medicinskt beslut som ledde till att administrationen blev skyldig att på nytt undersöka sökandens situation, dom av den 28 september 2011, Allen/kommissionen, F-23/10, EU:F:2011:162, punkt 115).

122    Det framgår nämligen av artiklarna 46-1 och 48-1 i övergångsbestämmelserna att det är invaliditetskommittén som fastställer huruvida invaliditet föreligger. Enligt artiklarna 33d och 36 i personalföreskrifterna och artikel 49-1 i övergångsbestämmelserna har anställda som av invaliditetskommittén bedöms vara invalidiserade rätt till invaliditetspension.

123    I förevarande fall framgår det av punkterna 75–81 ovan att invaliditetskommitténs utlåtande, enligt vilket sökanden är invalidiserad, uttrycktes i handlingen med rubriken ”Slutsatser från invaliditetskommittén av den 9/11/2018”. Denna handling sägs, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, uttrycka invaliditetskommitténs medlemmars ståndpunkt, varför EIB, som inte har hävdat att förfarandet vid invaliditetskommittén var rättsstridigt, inte har något annat val än att invalidförklara sökanden, och således tillerkänna honom rätt att erhålla en invaliditetspension, utan att en ny invaliditetskommitté behöver inrättas.

124    EIB ska följaktligen förpliktas att till sökanden betala den invaliditetspension som han har rätt till från och med den 1 februari 2019 samt dröjsmålsränta på denna pension till dess full betalning sker. Dröjsmålsräntan ska fastställas enligt den räntesats som ECB tillämpar för sina huvudsakliga återfinansieringstransaktioner och som gäller den första dagen i den månad då betalningen förfaller till betalning, plus två procentenheter.

125    Från det sålunda beräknade beloppet ska avdrag göras för de belopp som betalats ut till sökanden såsom lön under samma period och som sökanden inte hade rätt till på grund av invaliditetspensionen.

 Yrkandet om skadestånd

126    Sökanden anser att EIB, genom att tvinga honom att väcka talan trots att invaliditetskommitténs utlåtande var tydligt i fråga om hans invaliditet, har orsakat honom en ideell skada, bestående i att hans orostillstånd förvärrats, vilken ska ersättas genom en i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) bestämd utbetalning av ett belopp på 5 000 euro.

127    Enligt sökanden är orsakssambandet mellan denna ideella skada och EIB:s agerande uppenbart, eftersom han inte skulle ha lidit denna ytterligare stress om EIB hade godtagit att följa invaliditetskommitténs slutsatser.

128    Sökanden har i detta avseende ingett en rapport från sin psykiatriker, E, daterad den 2 juni 2020.

129    EIB har bestritt detta yrkande.

130    Enligt rättspraxis kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig ersättning för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat (dom av den 9 november 2004, Montalto/rådet, T‑116/03, EU:T:2004:325, punkt 127; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1987, Hochbaum och Rawes/kommissionen, 44/85, 77/85, 294/85 och 295/85, EU:C:1987:348, punkt 22).

131    Det förhåller sig annorlunda endast om sökanden visar att denne har lidit en ideell skada som kan skiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan ersättas fullt ut genom denna ogiltigförklaring (dom av den 31 maj 2018, Korwin-Mikke/parlamentet, T‑352/17, EU:T:2018:319, punkt 78).

132    Även om det i förevarande fall står klart att den skada som sökanden har gjort gällande, i form av förvärrat orostillstånd, har samband med EIB:s agerande under det administrativa förfarandet, anser tribunalen emellertid att sökanden inte har visat att denna skada inte kan gottgöras fullt ut genom att EIB:s beslut ogiltigförklaras, detta särskilt som denna ogiltigförklaring i förevarande fall är knutet till ett beslut att EIB ska betala sökanden samtliga ekonomiska ersättningar som denne berövats genom det ogiltigförklarade beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, BZ/kommissionen, T‑336/19, ej publicerad, EU:T:2020:21, punkt 55).

133    Sökandens yrkande om ersättning för ideell skada ska således ogillas.

 Rättegångskostnader

134    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

135    Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EIB i huvudsak har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut av den 8 februari och den 8 mars 2019 att förklara att sökanden har arbetsförmåga och har varit olovligt frånvarande från arbetet sedan den 18 februari 2019 och EIB:s ordförandes beslut av den 16 mars 2020 att vidhålla ovannämnda beslut ogiltigförklaras.

2)      EIB förpliktas att till KL betala en invaliditetspension från och med den 1 februari 2019 samt dröjsmålsränta på denna pension till dess full betalning sker, enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar på sina huvudsakliga återfinansieringstransaktioner och som gäller den första dagen i den månad då betalningen förfaller till betalning, plus två procentenheter. Från det sålunda beräknade beloppet ska avdrag göras för de belopp som betalats ut till sökanden såsom lön under samma period och som sökanden inte hade rätt till på grund av invaliditetspensionen.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      EIB ska ersätta rättegångskostnaderna.

Gervasoni

Nihoul

Frendo

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 november 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.