Förenade målen C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15

Francisco Gutiérrez NaranjomotCajasur Banco SAU,

Ana María Palacios MartínezmotBanco Bilbao Vizcaya Argentaria SA (BBVA)

och

Banco Popular Español SAmotEmilio Irles LópezochTeresa Torres Andreu

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil n.º 1 de Granada och Audiencia Provincial de Alicante)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 93/13/EEG – Konsumentavtal – Hypotekslån – Oskäliga villkor – Artikel 4.2 – Artikel 6.1 – Ogiltigförklaring – Den nationella domstolens begränsning av verkningarna i tiden av att ett oskäligt villkor förklaras ogiltigt”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 21 december 2016

1.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Fastställande av att ett villkor är oskäligt – Räckvidd – Nationell domstols ändring av innehållet i ett oskäligt villkor – Otillåtlighet

(Rådets direktiv 93/13, skäl 24 samt artiklarna 6.1 och 7.1)

2.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Skyldighet för nationell domstol att ex officio pröva om ett avtalsvillkor är oskäligt

(Rådets direktiv 93/13)

3.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Fastställande av att ett villkor är oskäligt – Räckvidd – Skyldighet för nationell domstol att ex officio dra alla de slutsatser som följer av att ett avtalsvillkor befunnits vara oskäligt

(Rådets direktiv 93/13, artikel 6.1)

4.        Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Fastställande av att ett villkor är oskäligt – Räckvidd – Nationell rättspraxis enligt vilken den nationella domstolen tillåts begränsa verkningarna i tiden av ett avtals återgång med anledning av att ett oskäligt avtalsvillkor konstaterats – Otillåtet

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 3.1, 6.1 och 7.1)

1.      Se domen.

(se punkterna 57 och 60)

2.      Se domen.

(se punkt 58)

3.      Se domen.

(se punkt 59)

4.      Artikel 6.1 i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska nämligen tolkas så, att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt ska följaktligen i princip innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat. Den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp som visat sig vara felaktiga ska erläggas, medför således i princip avtalets återgång såvitt avser dessa belopp. För det fall avtalet inte hade återgått, skulle det nämligen ha kunnat undanröja den avhållande verkan som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 i förening med artikel 7.1 i detta direktiv åsyftas genom fastställandet av att villkor i ett avtal mellan konsumenter och en näringsidkare är oskäliga.

Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 kan emellertid inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom att anta enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av Europeiska unionens lagstiftare och såsom framgår av tionde skälet i direktiv 93/13. Även om det följaktligen åligger medlemsstaterna att genom sin nationella rätt definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse uppkommer, måste emellertid en sådan fastställelse göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om detta oskäliga avtalsvillkor inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit, till konsumentens nackdel, på grundval av det oskäliga villkoret.

De villkor som i detta sammanhang fastställts i nationell rätt, vilka det hänvisas till i artikel 6.1 i direktiv 93/13, kan inte påverka innehållet i konsumenternas rätt enligt denna bestämmelse att inte vara bunden av ett villkor som ansetts oskäligt.

Härav följer att en nationell rättspraxis angående begränsningen i tiden av de rättsverkningar som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 följer av fastställandet av att ett avtalsvillkor är oskäligt, enbart säkerställer ett begränsat skydd för konsumenter. Ett sådant skydd är således ofullständigt och otillräckligt och utgör inte en lämplig eller verkningsfull åtgärd för att få användningen av denna typ av villkor att upphöra, vilket strider mot vad som föreskrivs i artikel 7.1 i detta direktiv. Mot denna bakgrund ska de hänskjutande domstolarna, vilka för avgörandet av de nationella målen är bundna av den tolkning av unionsrätten som EU-domstolen ger, på eget initiativ underlåta att tillämpa den tidsmässiga begränsningen av rättsverkningarna som följer av denna rättspraxis, eftersom den inte är förenlig med unionsrätten.

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska följaktligen tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.

(se punkterna 61–63, 65, 66, 71 och 73–75 samt domslutet)