Mål C‑606/21
Doctipharma SAS
mot
Union des Groupements de pharmaciens d’officine (UDGPO)
och
Pictime Coreyre
(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris))
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 29 februari 2024
”Begäran om förhandsavgörande – Humanläkemedel – Direktiv 2001/83/EG – Artikel 85c – Tillämpningsområde – Distansförsäljning till allmänheten av läkemedel – Receptfria humanläkemedel – Personer som har behörighet eller tillstånd att sälja läkemedel på distans till allmänheten – Medlemsstaternas möjlighet att föreskriva villkor som är motiverade med hänsyn till skyddet för folkhälsan för detaljhandeln med läkemedel som säljs via internet inom deras territorier – Informationssamhällets tjänster – Direktiv 98/34/EG – Direktiv (EU) 2015/1535 – Tjänst som sammanför apotekare och kunder med varandra för försäljning av läkemedel online”
1. Tillnärmning av lagstiftning – Informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster – Direktiven 98/34 och 2015/1535 – Informationssamhällets tjänster – Begrepp – Tjänst som sammanför apotekare och kunder med varandra för försäljning av receptfria humanläkemedel online – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34 i dess lydelse enligt direktiv 98/48, artikel 1 led 2, direktiv 2000/31, artikel 2 a och direktiv 2015/1535, artikel 1.1 b)
(se punkterna 27, 29–33 och 35–38 samt punkt 1 i slutet)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Humanläkemedel – Direktiv 2001/83 – Receptfria humanläkemedel – Personer som har behörighet eller tillstånd att sälja läkemedel på distans till allmänheten – Möjlighet för medlemsstaterna att förbjuda tillhandahållandet av en tjänst som kopplar samman apotekare och kunder vid försäljning av receptfria läkemedel via en webbplats – Tillåtet – Villkor
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83, i dess lydelse enligt direktiv 2011/62, artikel 85c)
(se punkterna 45, 48–55 och 57 samt punkt 2 i slutet)
Resumé
Med anledning av en begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) preciserar EU-domstolen begreppet ”informationssamhällets tjänster” och lämnar tolkningsdata som gör det möjligt att bedöma huruvida en medlemsstats förbud av en tjänst som tillhandahålls via en webbplats och som består i att sammanföra apotekare och kunder för försäljning online av receptfria läkemedel (nedan kallad den tillhandahållna tjänsten) är förenlig med unionsrätten.
Doctipharma skapade webbplatsen www.doctipharma.fr, där internetanvändarna kunde köpa receptfria läkemedel och farmaceutiska produkter från webbplatser tillhörande apotek.
På denna webbplats tecknade apoteksföreståndarna ett abonnemang avseende plattformen för försäljning online med en månatlig avgift som erlades till Doctipharma, och kunderna behövde skapa ett kundkonto för att få tillgång till valfria apotekares webbplatser.
Union des Groupements de pharmaciens d’officine (UDGPO), som ansåg att detta förfaringssätt innebar att Doctipharma deltog i elektronisk handel med läkemedel, väckte talan mot Doctipharma vid Tribunal de commerce de Nanterre (Handelsdomstolen i Nanterre, Frankrike), som konstaterade att webbplatsen var olaglig och ålade Doctipharma att upphöra med sin verksamhet. Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) upphävde den dom som meddelats av Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike), genom vilken domen i första instans hade upphävts. Den fann att Doctipharma, genom att sammanföra apotekare och potentiella patienter, hade fungerat som mellanhand vid försäljningen av receptfria läkemedel och deltog i den elektroniska handeln med läkemedel, utan att ha den ställning som apotekare som krävs enligt den nationella lagstiftningen. Den återförvisade målet till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål.
Mot bakgrund av de olika synsätt som de franska domstolarna har intagit beslutade den hänskjutande domstolen att hänskjuta flera tolkningsfrågor till EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen har frågat EU-domstolen om tolkningen av direktiv 98/34(1) för att få klarhet i huruvida den tillhandahållna tjänsten omfattas av begreppet ”informationssamhällets tjänster” och om tolkningen av artikel 85c i direktiv 2001/83(2) för att få klarhet i huruvida medlemsstaterna med stöd av denna bestämmelse får förbjuda tillhandahållandet av den aktuella tjänsten.
Domstolens bedömning
Vad för det första gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att en tjänst ska anses omfattas av begreppet ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i direktiven 98/34 och 2015/1535,(3) slår domstolen inledningsvis fast att det saknar betydelse att Doctipharma erhöll ersättning från de apotek som abonnerade på dess plattform på grundval av en fast avgift. Det saknar även betydelse att den tjänst som plattformen tillhandahöll var föremål för ett månatligt abonnemang som betalades till Doctipharma av apotekarna och för en återbetalning av en procentandel av försäljningsbeloppet, vilken avräknades av plattformen. Dessa omständigheter innebär nämligen, om de visar sig vara riktiga, att tjänsten i fråga ska anses uppfylla villkoret att den tillhandahålls mot ersättning. Kvalificeringen av den aktuella tjänsten som en av ”informationssamhällets tjänster” följer även av den omständigheten att den tillhandahålls via en webbplats som inte kräver att tjänsteleverantören och kunden eller apotekaren samtidigt är närvarande, samt av den omständigheten att tjänsten tillhandahålls på individuell begäran av apotekare och kunder.
Domstolen drar härav slutsatsen att en tjänst, som tillhandahålls på en webbplats och som sammanför apotekare och kunder för försäljning av receptfria läkemedel från webbplatser tillhörande de apotek som har tecknat sig för denna tjänst, omfattas av begreppet ”informationssamhällets tjänster”.
Vad för det andra gäller medlemsstaternas möjlighet att förbjuda en sådan förmedlingstjänst enligt artikel 85c i direktiv 2001/83, erinrar domstolen om att medlemsstaterna ensamma är behöriga att fastställa vilka fysiska eller juridiska personer som har behörighet eller tillstånd att på distans, via informationssamhällets tjänster, lämna ut läkemedel till allmänheten.
Domstolen slår fast att artikel 85c.1 a i direktiv 2001/83 innebär en skyldighet för den hänskjutande domstolen att pröva huruvida leverantören av den aktuella tjänsten, genom en egen tjänst som är fristående från försäljningen, ska anses endast sammanföra säljare med kunder, eller om tjänsteleverantören själv ska anses vara den som tillhandahåller försäljningen.
Om Doctipharma efter denna bedömning skulle anses självt tillhandahålla försäljningen, utgör artikel 85c.1 a inte hinder för att den medlemsstat där bolaget är etablerat förbjuder denna tjänst. En medlemsstat får nämligen begränsa rätten till distansförsäljning av receptfria läkemedel till allmänheten, via informationssamhällets tjänster, till personer som är apotekare.
Om det däremot visade sig att Doctipharma tillhandahåller en egen tjänst som är skild från försäljningen, skulle den tillhandahållna tjänsten inte kunna förbjudas med stöd av artikel 85c.2 i direktiv 2001/83 och skulle inte omfattas av begreppet ”villkor … för detaljhandeln” med läkemedel som säljs på distans till allmänheten. Den tillhandahållna tjänsten ska nämligen kvalificeras som en av ”informationssamhällets tjänster”. I artikel 85c.1 föreskrivs uttryckligen att medlemsstaterna, utan att det påverkar nationell lagstiftning som förbjuder distansförsäljning av receptbelagda läkemedel till allmänheten, ska se till att läkemedel erbjuds genom distansförsäljning till allmänheten via informationssamhällets tjänster. Det vore därför inkonsekvent att anse att medlemsstaterna kan förbjuda en sådan tjänst.