Mål C‑325/11

Krystyna Alder och Ewald Alder

mot

Sabina Orlowska och Czeslaw Orlowski

(begäran om förhandsavgörande från

Sąd Rejonowy w Koszalinie)

”Förordning (EG) nr 1393/2007 – Delgivning av handlingar – Part med hemvist i en annan medlemsstat – Representant med hemvist i landet – Någon sådan representant har inte utsetts – Rättegångshandlingar som läggs till akten – Presumtion om kännedom”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 19 december 2012

1.        Civilrättsligt samarbete – Delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar – Förordning nr 1393/2007 – Tillämpningsområde – Fastställande i den nationella lagstiftningen – Otillåtet

(Rådets förordning nr 1393/2007)

2.        Civilrättsligt samarbete – Delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar – Förordning nr 1393/2007 – Delgivning av rättsakter till en part som har hemvist eller stadigvarande vistas i en annan medlemsstat och som inte har utsett något ombud i den stat där domstolsförfarandet äger rum – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att delgivning ska ske genom att rättegångshandlingarna läggs till akten – Otillåtet

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket; rådets förordning 1393/2007, artikel 1.1)

1.        Se beslutet.

(punkterna 19–27)

2.        Artikel 1.1 i förordning nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur och om upphävande av förordning nr 1348/2000 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken rättegångshandlingar till en part som har hemvist i en annan medlemsstat eller som stadigvarande vistas i den staten läggs till akten och anses delgivna, när nämnda part inte utsett någon representant med hemvist i förstnämnda stat i vilken domstolsförfarandet äger rum, som är behörig att ta emot delgivningar.

Eftersom det i förordning nr 1393/2007 uttömmande anges vilka metoder för översändande av rättegångshandlingar som får tillämpas, lämnar denna således inte något utrymme för ett sådant förfarande för fiktiv delgivning som det i Polen, och den utgör därmed ett hinder för ett sådant förfarande.

Ett sådant system med fiktiv delgivning leder dessutom till att rätten, för den person som ska delges en rättegångshandling – och som varken har hemvist eller vistas stadigvarande i den medlemsstat där förfarandet äger rum – att faktiskt och på ett ändamålsenligt sätt erhålla denna handling, förlorar sin ändamålsenliga verkan, bland annat på grund av att vederbörande inte garanteras någon rätt till vare sig kännedom om rättegångshandlingen i så god tid att svaromål kan förberedas eller till översättning av densamma.

Ändamålen med förordning nr 1393/2007 att förbättra och påskynda översändandet av rättegångshandlingar mellan medlemsstaterna kan nämligen inte uppnås om den i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, föreskrivna rätten till försvar för handlingarnas adressater på något sätt begränsas genom nationella bestämmelser.

(se punkterna 32, 34–36, 41 och 42 samt domslutet)