DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 14 april 2005 (*)
”Inre marknad för el – Uttag av en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el – Statligt stöd – Direktiv 96/92/EG – Tillträde till systemet – Icke-diskrimineringsprincipen”
I de förenade målen C-128/03 och C-129/03,
angående begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Consiglio di Stato (Italien), genom beslut av den 14 januari 2003, som inkom till domstolen den 24 mars 2003, i målet mellan
AEM SpA (C-128/03),
AEM Torino SpA (C-129/03)
och
Autorità per l’energia elettrica e per il gas m.fl.,
i närvaro av
ENEL Produzione SpA,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna A. Borg Barthet, S. von Bahr (referent), J. Malenovský och U. Lõhmus,
generaladvokat: C. Stix-Hackl,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,
med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 8 september 2004,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– AEM SpA och AEM Torino SpA, genom O. Brouwer, advocaat, och T. Salonico, avvocato,
– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av M. Fiorilli, avvocato dello Stato,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Di Bucci och H. Støvlbæk, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 28 oktober 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 87 EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EGT L 27, 1997, s. 20), särskilt artiklarna 7 och 8 i detta direktiv.
2 Begäran har framställts i två mål, i vilka bolaget AEM SpA (nedan kallat AEM) och bolaget AEM Torino SpA (nedan kallat AEM Torino) har väckt talan mot två beslut av Autorità per l’energia elettrica e per il gas (el- och gasmyndigheten) (nedan kallad AEEG) och ett ministeriellt dekret om att vissa vatten- och jordvärmekraftverk skall betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 Enligt artikel 1 i direktiv 96/92/EG fastställs i detta direktiv ”gemensamma regler för produktion, överföring och distribution av el. Häri fastställs regler för elsektorns organisation och funktion, tillträde till marknaden, kriterier och förfaranden som skall tillämpas för anbud och för beviljande av tillstånd och för driften av system”.
4 I artikel 7.1 och 7.5 i direktiv 96/92 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall, för en tid som de själva bestämmer med beaktande av effektivitet och ekonomisk balans, utse eller ålägga de företag som äger överföringssystem att utse en systemansvarig som skall ansvara för drift och underhåll och, om det är nödvändigt, utveckling av överföringssystemet inom ett visst område och dess länkar till andra system för att garantera försörjningstrygghet.
…
5. Den systemansvarige får inte diskriminera användare av systemet eller kategorier av användare av systemet, i synnerhet inte till förmån för sina dotterbolag eller aktieägare.”
5 I artikel 8.1–8.3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Den systemansvarige för överföringssystemet skall vara ansvarig för produktionsanläggningarnas inmatningsordning inom sitt område och för att bestämma hur länkar till andra system utnyttjas.
2. Utan att detta inverkar på elleveranser som grundas på kontraktsskyldigheter, inklusive dem som härrör från anbudsspecifikationerna, skall inmatningsordningen mellan produktionsanläggningar och utnyttjandet av länkar bestämmas på grundval av kriterier vilka kan godkännas av medlemsstaten och som måste vara objektiva, offentliggjorda och tillämpade på ett icke‑diskriminerande sätt, vilket garanterar att den inre marknaden för el fungerar väl. Kriterierna skall beakta det ekonomiska företrädet hos el från tillgängliga installationer för elproduktion eller från överföring genom länkar samt de tekniska begränsningarna i systemet.
3. En medlemsstat kan ålägga den systemansvarige att, då denne avgör inmatningsordningen mellan produktionsanläggningar, prioritera anläggningar som använder förnybara energikällor eller avfall eller producerar el i anläggningar för kombinerad el- och värmeproduktion.”
6 I artikel 24.1 i det nämnda direktivet föreskrivs följande:
”1. De medlemsstater, i vilka driftåtaganden eller driftgarantier som getts före ikraftträdandet av detta direktiv inte kan uppfyllas till följd av bestämmelserna i detta direktiv, kan ansöka om en övergångsordning, vilken kan beviljas av kommissionen, med beaktande av bl.a. storleken på systemet i fråga, systemets grad av sammanlänkning och elbranschens struktur. Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om dessa ansökningar innan den fattar beslut, med beaktande av respekten för sekretess. Detta beslut skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.”
7 I artikel 24.2 i direktiv 96/92 preciseras att ansökningar om en övergångsordning skall ges in till kommissionen inom ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv.
Den nationella lagstiftningen
8 I artikel 3.10 i lagstiftningsdekret nr 79 av den 16 mars 1999, om genomförande av direktiv 96/92/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el (Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana nr 75 av den 31 mars 1999, s. 8) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 79/99), föreskrivs att den systemansvarige skall ta ut en avgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el. Avgiften fastställs oberoende av var produktionsanläggningarna och slutkonsumenterna befinner sig samt, under alla omständigheter, på grundval av icke-diskriminerande kriterier. Det är AEEG som fastställer storleken på avgiften och som anpassar dess tariff.
9 I artikel 3.11 i lagstiftningsdekret nr 79/99 anges att de allmänna kostnaderna för elsystemet inkluderar kostnader för forskning, rivning av kärnkraftverk som inte längre är i bruk, slutförande av atomförbränningsprocesser och kostnader för verksamheter som hänger samman därmed eller uppkommer i anslutning därtill. De allmänna kostnaderna fastställs genom ett eller flera dekret från Ministro dell’industria, del commercio e dell’artigianato (ministern för industri, handel och hantverk) i samförstånd med Ministro del tesoro, del biliancio e della programmazione economica (ministern för statsfinanser, budget och ekonomisk planering) och på förslag av AEEG.
10 Enligt artikel 2.1 i dekretet från Ministro dell’industria, del commercio e dell’artigianato av den 26 januari 2000, om fastställelse av de allmänna kostnaderna för elsystemet, vilket antogs efter överenskommelse med Ministro del tesoro, del bilancio e della programmazione economica och på förslag av AEEG (Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana nr 27 av den 3 februari 2000, s. 12) (nedan kallat dekretet av den 26 januari 2000) omfattar de allmänna kostnaderna för elsystemet följande kostnader:
”a) Ersättning till produktions- och distributionsföretag, med tillämpning av de kriterier som anges i detta dekret, för den del av kostnaderna för elproduktionen som på grund av genomförandet av direktiv [96/92] inte kan återvinnas,
b) kompensation för den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el som produceras i vatten- eller jordvärmekraftverk, vilka ägdes eller disponerades av produktions- eller distributionsföretag den 19 februari 1997, som genomförandet av direktiv 96/92 har gett upphov till,
c) kostnader som uppstår i samband med rivning av nedlagda kärnkraftverk och slutförande av atomförbränningsprocesser liksom kostnader för åtgärder som hänger samman därmed och som föranleds därav,
d) kostnader för forsknings- och utvecklingsverksamhet till nytta för den teknologiska utvecklingen av elsystemet, när denna utveckling är av allmänintresse,
e) kostnader för tillämpningen av en fördelaktigare tariff för leverans av el i enlighet med de omnämnda bestämmelserna i artikel 2.2.4 i AEEG:s beslut nr 70/97 och dekretet från Ministro dell’industria, del commercio e dell’artigianato av den 19 december 1995.”
11 Avseende kompensationen för den mer gynnsamma ekonomiska behandling som avses i artikel 2.1 b i dekretet av den 26 januari 2000 föreskrivs följande, under rubriken ”kostnader till följd av genomförandet av direktiv 96/92”, i artikel 3.3 i samma dekret:
”För att åtminstone delvis kompensera de allmänna kostnaderna för elsystemet återbetalas, från och med den 1 januari 2000 och sju år framåt samt i enlighet med vad som anges i artikel 5, endast en summa motsvarande den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el som produceras i vatten- eller jordvärmekraftverk och som inte omfattades av reglerna om bidrag till förmån för nya anläggningar som använder förnybara energikällor, enligt beslut nr 15 av den 12 juli 1989, beslut nr 34 av den 14 november 1990 och beslut nr 6 av den 19 april 1996, samtliga i ändrad lydelse, av Comitato interministerale dei prezzi (interministeriell priskommitté). Dessa bestämmelser gäller inte anläggningar med en nominell produktion under 3 MW och vattenkraftverk som drivs med pumpar.”
12 I artikel 5.9 i dekretet av den 26 januari 2000 föreskrivs följande:
”Summan, motsvarande den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen, vilken skall återbetalas för den tidsperiod som anges i artikel 3.3 motsvarar, för år 2000, den erkända variabla enhetskostnaden för el som produceras i värmekraftverk vilka använder sedvanligt fossilt bränsle, i den mening som avses i artikel 6.5 i AEEG:s beslut nr 70/97. För de följande åren görs beräkningen för två månader i taget för varje verk och utgår från en andel av skillnaden mellan det viktade genomsnittliga grossistpriset för el och verkets genomsnittliga fasta kostnad per enhet. Det viktade genomsnittliga grossistpriset beräknas på den el som levereras på den nationella marknaden under tvåmånadersperioden. Vid viktningen skall den mängd el som verket producerar under de olika tvåmånadersperioderna användas som koefficient. Den genomsnittliga fasta kostnaden per enhet fastställs varje år av AEEG och beräknas från och med den 31 december föregående år. Denna andel utgör 75 procent för åren 2001 och 2002, 50 procent för åren 2003 och 2004 samt 25 procent för åren 2005 och 2006. Därefter är andelen noll.”
13 Enligt artikel 2.1 och 2.2 i AEEG:s beslut nr 231/00 av den 20 december 2000 samt artikel 2.1, 2.2 och 2.8 i AEEG:s beslut nr 232/00 av den 20 december 2000, om fastställande av tilläggsavgiften för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el som produceras i vatten- och jordvärmekraftverk för åren 2000–2006 (Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana, ordinarie tillägg nr 4 av den 5 januari 2001, s. 13) (nedan kallat beslut nr 231/00 respektive beslut nr 232/00), skall en tilläggsavgift för nyttjande av systemet betalas för sådan el som avses i artikel 3.3 i dekretet av den 26 januari 2000 och som produceras och levereras till systemet av anläggningar som den 19 februari 1997 tillhörde eller disponerades av produktions- eller distributionsföretag, i syfte att täcka de dynamiska tjänsterna, såsom kompensation för den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen, i den mening som avses i artikel 2.1 b i dekretet av den 26 januari 2000.
14 Enligt artikel 3.1 i besluten nr 231/00 och nr 232/00 skall intäkten från tilläggsavgiften som avses i artikel 2 i vart och ett av de ovannämnda besluten (nedan kallad tilläggsavgiften) betalas in till ”Cassa conguaglio per il settore elettrico” (utjämningsfond för elsektorn) (nedan kallad utjämningsfonden) av de systemansvariga. I artikel 3.2 i de ovannämnda besluten föreskrivs att dessa inbetalningar tillfaller ”Conto per la gestione della compensazione della maggiore valorizzazione dell’energia elettrica nella transizione” (konto för kompensation för den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el under övergångsperioden). Enligt artikel 3.3 i samma beslut överförs eventuella överskott på detta konto till ”Conto per nuovi impianti da fonti rinnovabili e assimilate” (konto för nya anläggningar som använder förnybara och jämförbara energikällor).
Tvisterna vid den nationella domstolen
15 Av besluten om hänskjutande framgår att AEM och AEM Torino väckte talan mot besluten nr 231/00 och nr 232/00 liksom mot de rättshandlingar som föregick, låg till grund för och hängde samman med besluten, inklusive dekretet av den 26 januari 2000, vid Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia.
16 Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia ogillade bolagens respektive talan varpå AEM och AEM Torino överklagade domarna till Consiglio di Stato och yrkade att de skulle upphävas.
17 I besluten om hänskjutande anförde Consiglio di Stato bland annat att AEM och AEM Torino har gjort gällande att tilläggsavgiften i sin helhet omfattas av det bidragssystem för vissa företag eller viss produktion, som finansieras genom avdrag på leveranser från företag i samma sektor, vilket innebär att statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG föreligger, vilket beviljades utan tillämpning av det förfarande som föreskrivs i fördraget. AEM och AEM Torino har också gjort gällande att tillämpningen av olika pris för tillträde till överföringssystemet för el, vilken innebär att vissa företag betalar en högre avgift än andra, strider mot de grundläggande principerna i direktiv 96/92 vad gäller tillträde till det nämnda systemet för alla utan diskriminering.
Tolkningsfrågorna
18 Enligt Consiglio di Stato visar en genomgång av samtliga ifrågasatta bestämmelser att tilläggsavgiften har sin grund i att det har ansetts nödvändigt att avhjälpa de otillbörliga fördelar och den obalans i konkurrensen som uppkommit under den första liberaliseringsperioden (åren 2000–2006) av elmarknaden till följd av införlivandet av direktiv 96/92.
19 Consiglio di Stato har uppgett att produktions- och distributionsföretag av el från vatten- och jordvärmekraftverk före liberaliseringen tillämpade en tariff som innehöll en komponent (komponent B), vilken var hänförlig till bränslekostnaden. Den del av tariffen som motsvarade denna komponent betalade företagen in till utjämningsfonden. Utjämningsfonden betalade i sin tur ut denna del till värmekraftverk, vilka var ensamma om att ha bränslekostnader.
20 Den genomförda ändringen gynnar de ovannämnda företagen på två sätt. För det första kan företagen, till följd av att komponenten B, vilken tidigare tillföll utjämningsfonden, inte längre ingår i tariffen för kunder på den bundna marknaden, ta ut ett fast och enhetligt pris i den egna medlemsstaten på denna marknad, vilken fortfarande omfattas av ett tariffsystem som grundas på parametrar som tar hänsyn till bränslekostnader trots att företagen inte längre har några sådana kostnader. För det andra kommer företagen i åtnjutande av samma fördel också på den fria marknaden, på så vis att grossistpriserna på den bundna marknaden används som referenspris för bilaterala avtal på den fria marknaden. Dessa två fördelar är uteslutande resultatet av den ändring av den rättsliga ramen som följde av liberaliseringen av sektorn och följer inte av en ändring av parametrarna för effektivitet och konkurrens.
21 Consiglio di Stato har preciserat att AEEG i en promemoria av den 4 augusti 1999 om tariffbestämmelserna (nedan kallad promemorian) uppgav att den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el som produceras i vatten- och jordvärmekraftverk, om den tilläts komma produktions- och distributionsföretagen till godo, skulle skapa intäkter för dessa företag och generera kostnader för elsystemet, såsom en direkt konsekvens av liberaliseringsförfarandet, genom att konsumenterna tvingades betala högre priser, vilka inte baserades på högre kostnader.
22 I promemorian preciseras också att ”[v]ad avser el som produceras i vatten- och jordvärmeanläggningar skall denna konsekvens undvikas genom att en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el införs för denna el, i den mening som avses i artikel 3.10 i lagstiftningsdekret nr 79/99, till dess att de nuvarande koncessionerna avseende avledning av vatten för vattenkraftsbruk och användning av jordvärmeresurser i termoelektriskt syfte avslutats. Intäkterna från denna tilläggsavgift skulle kunna användas för att kompensera icke-återvinningsbara kostnader som inte erkänns på annat sätt, eller för att finansiera gemensamma kostnader som är hänförliga till elsystemet, särskilt kostnader för befrämjande av el som produceras i anläggningar där förnybara energikällor används.”
23 I bilaga 2 till promemorian preciseras inledningsvis att det i de tariffbestämmelser som baseras på systemet som tillämpades före införlivandet av direktiv 96/92 föreskrevs att utjämningsfonden skulle ge bidrag till elproduktion. Bidragen varierade i storlek beroende på vilken typ av anläggning och vilken producent det var fråga om.
24 I den nämnda bilagan konstateras att en sådan differentiering inom systemet för bidrag till elproduktion inte är förenlig med en liberaliserad produktionsordning. I en sådan produktionsordning är det oundvikligt att det för varje tidsperiod uppstår ett enda marknads- och grossistpris för el, vilket fastställs och tillämpas av samtliga producenter, oberoende av vilken typ av anläggning de använder.
25 Avslutningsvis anges det i bilagan att inkomsten från el som produceras i vatten- och jordvärmekraftverk beror på tillgången till knappa resurser, nämligen vatten och jordvärmeresurser för elproduktion, vilka i det nuvarande systemet inte värdesätts tillräckligt högt.
26 Vad avser el som distribueras på den fria marknaden har Consiglio di Stato erinrat om att tilläggsavgiften för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el infördes från och med år 2000 genom beslut nr 231/00, medan motsvarande tilläggsavgift för el som distribueras på den bundna marknaden infördes först från och med år 2001 genom beslut nr 232/00. Detta beror på att komponenten B i tariffen och bidragen för bränslekostnader som är kopplade till denna komponent togs bort för den sistnämnda marknaden först från och med år 2001.
27 Consiglio di Stato har dessutom preciserat att återbetalningen av den summa som motsvarar den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen gradvis avtar fram till slutet av år 2006, detta för att marknaden skall ha möjlighet att nå faktisk jämvikt i konkurrenshänseende.
28 Consiglio di Stato har vidare uppgett att det noterat att uttaget av en tilläggsavgift inte baseras på artikel 24 i direktiv 96/92.
29 Med hänsyn till dessa överväganden anser Consiglio di Stato att det är nödvändigt att, i första hand, pröva huruvida ett system som det aktuella medför att statligt stöd, i den mening som avses i artikel 87 EG och följande artiklar, skall anses föreligga.
30 Consiglio di Stato har anfört att intäkten från tilläggsavgiften inte har anslagits till förmån för vissa företag eller företagskoncerner som är verksamma på marknaden enligt ett system för korsvisa subventioner, utan syftar till att täcka allmänna kostnader för elsystemet till förmån för konsumenterna. Det rör sig således om en allmän finanspolitisk åtgärd som inte syftar till att gynna vissa företag eller viss produktion, utan tvärtom skall främja ett allmänt intresse. Enligt Consiglio di Stato är syftet med bestämmelserna i fråga nämligen, i motsats till vad som framgår av vissa uppgifter i förarbetena, inte att omfördela inkomsterna till förmån för en viss grupp av företag för att täcka de icke-återvinningsbara kostnaderna. I besluten nr 231/00 och nr 232/00 anges för övrigt enbart, såsom en ren eventualitet, att ett eventuellt överskott på kontot för kompensation för den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el under övergångsperioden skall föras över till kontot för nya anläggningar som använder förnybara och jämförbara energikällor. Det är slutligen inte de berörda bestämmelserna i dekretet av den 26 januari 2000, enligt vilka beloppen i fråga skall samlas på ett konto vars syfte är att bidra till finansieringen av allmänna kostnader för elsystemet, som skall betecknas som statligt stöd, utan möjligen det separata och därpå följande beslutet att föra över dessa belopp, som hädanefter finns i det allmännas besittning, till vissa företag eller viss produktion i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
31 Consiglio di Stato har i andra hand bedömt att det är nödvändigt att pröva huruvida ett sådant system överensstämmer med principerna och bestämmelserna i direktiv 96/92, särskilt med artikel 7 och skäl 25 häri, vad avser garantin om tillträde till systemet för alla utan diskriminering, och med artikel 8 i direktivet, vad avser fastställandet av de kriterier som gäller för produktionsanläggningarnas inmatningsordning.
32 Under dessa omständigheter beslutade Consiglio di Stato att vilandeförklara målen och ställa två tolkningsfrågor med identisk lydelse i målen C-128/03 och C‑129/03:
”1) Kan en administrativ bestämmelse i vilken det, på de villkor och av de skäl som anges i begäran om förhandsavgörande, föreskrivs att vissa företag skall betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av överföringssystemet för el, i syfte att finansiera de allmänna kostnaderna för elsystemet, anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG och följande artiklar i fördraget?
2) Skall de grundläggande principerna för liberalisering av den inre marknaden för el i direktiv 96/92, särskilt artiklarna 7 och 8 häri avseende driften av överföringssystem, tolkas så att de hindrar medlemsstaterna från att anta övergångsbestämmelser som innebär att vissa bestämda företag skall betala en tilläggsavgift i syfte att uppväga den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el som produceras med vattenkraft eller jordvärme, vilken beror på de ändrade rättsliga förutsättningarna (för vilka det närmare redogörs i begäran om förhandsavgörande), när tilläggsavgiften används för att finansiera elsystemets allmänna kostnader?”
33 Genom ett beslut av den 6 maj 2003 förordnade domstolens ordförande om gemensam handläggning av målen C-128/03 och C-129/03.
Prövning i sak
Den första frågan
34 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en bestämmelse som den aktuella, genom vilken en medlemsstat har infört en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, för enbart vissa användare av detta system, utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.
Synpunkter som har inkommit till domstolen
35 AEM och AEM Torino har erinrat om att det i dekretet av den 26 januari 2000, besluten nr 231/00 och nr 232/00 samt AEEG:s beslut nr 228/01 av den 18 oktober 2001, genom vilka en konsoliderad version av AEEG:s bestämmelser om tillhandahållande av tjänster för överföring, mätning och försäljning av el godkändes (Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana, ordinarie tillägg nr 277 av den 22 december 2001, s. 5), föreskrivs att vissa producenter och distributörer av el som produceras i vatten- och jordvärmekraftverk skall betala en högre avgift än andra för tillträde till det nationella överföringssystemet för el, i syfte att kompensera de allmänna kostnaderna för elsystemet och produktionskostnaderna för de verk som omfattas av reglerna om bidrag till förmån för nya anläggningar som använder förnybara energikällor. AEM och AEM Torino har gjort gällande att dessa bestämmelser utgör en integrerad del av de stödprogram som har inrättats genom dekretet av den 26 januari 2000 för att finansiera de allmänna kostnaderna för det italienska elsystemet (icke‑återvinningsbara kostnader) och genom artikel 22.3 i lag nr 9/91 av den 9 januari 1991 om regler för genomförande av den nya nationella energiplanen: Institutionella aspekter, vattenkraftverk, ledningar för el, kolväte och jordvärme, egenproduktion samt bestämmelser om skatt (Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana, ordinarie tillägg nr 13 av den 16 januari 1991, s. 3) för att skapa incitament att producera el med förnybara och jämförbara energikällor.
36 Den italienska regeringen har gjort gällande att en administrativ bestämmelse i vilken det, i samband med en sänkning av produktionskostnaderna, föreskrivs att vissa produktions- och distributionsföretag av el som produceras i vatten- och jordvärmekraftverk, vilka utnyttjar det nationella överföringssystemet för el, är skyldiga att betala en övergående och avtagande tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av detta system, vilken syftar till att finansiera de allmänna kostnaderna för elsystemet, inte kan betecknas som statligt stöd.
37 Europeiska gemenskapernas kommission har gjort gällande att en bestämmelse som den aktuella vilken, på de villkor och av de skäl som anges, innebär att vissa bestämda företag som använder de nationella elledningarna är skyldiga att betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av elsystemet, vars syfte är att finansiera de allmänna kostnaderna för elsystemet, inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG och följande artiklar.
Domstolens bedömning
38 Det skall erinras om att i EG-fördraget reglerade statliga stöd i artikel 87.1 EG definieras som stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Begreppet statligt stöd i den mening som avses i denna bestämmelse är mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget (se bland annat dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 1, s. 39, svensk specialutgåva, volym 1, s. 69, av den 29 juni 1999 i mål C‑256/97, DM Transport, REG 1999, s. I-3913, punkt 19, och av den 14 september 2004 i mål C-276/02, Spanien mot kommissionen, REG 2004, s. I‑0000, punkt 24).
39 Begreppet stöd omfattar emellertid inte åtgärder som medför att företag behandlas olika i fråga om avgifter när denna skillnad följer av det aktuella avgiftssystemets art och funktion (se bland annat dom av den 26 september 2002 i mål C-351/98, Spanien mot kommissionen, REG 2002, s. I-8031, punkt 42, och av den 29 april 2004 i mål C-159/01, Nederländerna mot kommissionen, REG 2004, s. I‑0000, punkt 42).
40 Av besluten om hänskjutande i målet vid den nationella domstolen framgår att den tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, som endast produktions- och distributionsföretag av el från vatten- eller jordvärmekraftverk är skyldiga att betala, syftar till att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag genom liberaliseringen av elmarknaden till följd av genomförandet av direktiv 96/92. De övergångsregler som är tillämpliga under den första delen av liberaliseringsperioden innebär nämligen att nämnda företag kan tillämpa dels ett pris, på den bundna marknaden, vilket grundas på parametrar som tar hänsyn till en bränslekostnad som företagen inte har och som inte längre vägs upp genom att företagen betalar en del av tariffen till utjämningsfonden, dels ett pris, på den fria marknaden, för vilket grossistpriset på den bundna marknaden används som referens trots att dessa resurser, inom ramen för koncessionerna avseende avledning av vatten för vattenkraftsbruk och användning av jordvärmeresurser i termoelektriskt syfte, fortfarande inte värdesätts tillräckligt högt. Detta följer bland annat av bilaga 2 i promemorian.
41 Precis som den hänskjutande domstolen har uppgett beror denna fördel inte på att parametrarna för effektivitet och konkurrens har ändrats, utan på att den rättsliga ramen ändrades till följd av liberaliseringen av elsektorn.
42 Av promemorian framgår dessutom att företagen som producerar denna el endast är skyldiga att betala en tilläggsavgift fram till dess att de nuvarande koncessionerna avseende avledning av vatten för vattenkraftsbruk och användning av jordvärmeresurser i termoelektriskt syfte har upphört att gälla. Av beslutet om hänskjutande framgår också att tilläggsavgiften minskas gradvis fram till slutet av år 2006.
43 Av detta drar domstolen slutsatsen att en bestämmelse som den aktuella, vilken innebär att produktions- och distributionsföretag av el från vatten- eller jordvärmekraftverk under en övergångsperiod ensamma är skyldiga att betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, vilken syftar till att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag under övergångsperioden genom liberaliseringen av elmarknaden till följd av införlivandet av direktiv 96/92, utgör en åtgärd som medför att företag behandlas olika i fråga om avgifter, vilken följer av det aktuella avgiftssystemets art och funktion. Åtgärden utgör därför inte i sig statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.
44 AEM och AEM Torino har emellertid gjort gällande att tilläggsavgiften utgör en integrerad del av de stödprogram som har inrättats genom dekretet av den 26 januari 2000 för att finansiera de allmänna kostnaderna för det italienska elsystemet (icke-återvinningsbara kostnader) och genom artikel 22.3 i lag nr 9/91 för att skapa incitament att producera el med förnybara och jämförbara energikällor.
45 Det skall erinras om att det av domstolens rättspraxis följer att metoden för att finansiera ett stöd kan medföra att hela det stödprogram som finansieras på detta sätt är oförenligt med den gemensamma marknaden. Följaktligen kan prövningen av en stödåtgärd inte ske utan att verkningarna av dess finansieringsmetod beaktas. Tvärtom måste kommissionens prövning av en stödåtgärd med nödvändighet också omfatta finansieringsmetoden om den utgör en del av stödåtgärden (se dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C-261/01 och C-262/01, Van Calster m.fl., REG 2003, s. I-12249, punkt 49).
46 För att en skatteliknande avgift skall anses utgöra en del av en stödåtgärd krävs emellertid att avgiften enligt relevanta bindande nationella bestämmelser är avsedd att finansiera stödåtgärden. Det är endast om ett sådant samband föreligger som intäkten från den skatteliknande avgiften har en direkt inverkan på stödets storlek och följaktligen även på bedömningen av om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2005 i mål C-174/02, Streekgewest, REG 2005, s. I-0000, punkt 26, och i mål C-175/02, Pape, REG 2005, s. I-0000, punkt 15).
47 Av detta följer att om det, i en situation som den aktuella, föreligger ett tvingande samband mellan tilläggsavgiften för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el och ett nationellt stödprogram, på så sätt att intäkten från tilläggsavgiften har en direkt inverkan på finansieringen av stödet, utgör tilläggsavgiften en integrerad del av detta stödprogram och skall undersökas tillsammans med programmet.
48 Domstolen konstaterar att handlingarna i målet inte innehåller tillräckligt precisa uppgifter för att den skall kunna ta ställning i denna fråga.
49 Det skall noteras att kommissionen har uppgett att de italienska myndigheterna den 25 juli 2000 underrättade institutionen om dekretet av den 26 januari 2000, i egenskap av stödåtgärd i den mening som avses i artikel 88.3 EG, samt om att det i dekretet hänvisas till kompensationen för den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen och därmed indirekt till tilläggsavgiften. Vid förhandlingen uppgav kommissionen att förfarandet för granskning av dekretet ännu inte har avslutats.
50 Den första frågan skall därför besvaras så, att en bestämmelse som den aktuella, vilken innebär att produktions- och distributionsföretag av el från vatten- eller jordvärmekraftverk under en övergångsperiod ensamma är skyldiga att betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, vilken syftar till att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag under övergångsperioden genom liberaliseringen av elmarknaden till följd av införlivandet av direktiv 96/92, utgör en åtgärd som medför att företag behandlas olika i fråga om avgifter, vilken följer av det aktuella avgiftssystemets art och funktion. Åtgärden utgör därför inte i sig statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.
51 Prövningen av ett stöd kan emellertid inte ske utan att verkningarna av stödets finansieringsmetod beaktas. Om det, i en situation som den aktuella, föreligger ett tvingande samband mellan tilläggsavgiften för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el och ett nationellt stödprogram, på så sätt att intäkten från tilläggsavgiften obligatoriskt skall användas för att finansiera stödet, utgör tilläggsavgiften en integrerad del av detta stödprogram och skall undersökas tillsammans med programmet.
Den andra frågan
52 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 7.5 och 8.2 i direktiv 96/92, genom att förbjuda diskriminering av användare av det nationella överföringssystemet för el, hindrar medlemsstaterna från att anta en övergångsbestämmelse som den aktuella vilken innebär att vissa produktions- och distributionsföretag ensamma skall betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nämnda systemet.
Synpunkter som har inkommit till domstolen
53 AEM och AEM Torino har gjort gällande att den tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el som har införts för enbart vissa företag, oberoende av om det rör sig om en övergångsbestämmelse eller ej, strider mot den grundläggande princip om tillträde till detta system på grundval av klara, tydliga och icke-diskriminerande kriterier som föreskrivs i direktiv 96/92, i synnerhet med tanke på att tilläggsavgiftens tillämpningsperiod sammanfaller med den inledande fasen av introduktionen av konkurrens på den italienska elmarknaden efter dess öppnande.
54 Den italienska regeringen anser att den omständigheten att en medlemsstat för vissa produktions- och distributionsföretag av el har infört en övergående och avtagande tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, i syfte att avhjälpa en fördel till följd av den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el som produceras med vattenkraft eller jordvärme, vilken beror på de ändrade rättsliga förutsättningarna till följd av liberaliseringen av den inre marknaden för elektricitet, inte är oförenlig med principerna i direktiv 96/92.
55 Enligt kommissionen utgör principerna i direktiv 96/92 avseende liberaliseringen av den inre marknaden för el, och i synnerhet bestämmelserna i artiklarna 7 och 8 om driften av det nationella överföringssystemet, inte hinder för att en medlemsstat, under en övergångsperiod, antar en bestämmelse om att vissa bestämda företag skall betala en tilläggsavgift i syfte att uppväga den mer gynnsamma ekonomiska behandlingen av el som produceras med vattenkraft eller jordvärme, vilken beror på de ändrade rättsliga förutsättningarna, och för att finansiera de allmänna kostnaderna för elsystemet.
Domstolens bedömning
56 Till att börja med konstaterar domstolen att artikel 7.5 i direktiv 96/92 gäller den ansvariga för det nationella överföringssystemet för el och att artikel 8.2 i samma direktiv gäller inmatningsordningen mellan produktionsanläggningar. De bestämmelser som är aktuella i målet vid den nationella domstolen utgörs emellertid av ett ministeriellt dekret och beslut som antagits av en nationell myndighet, inte av den systemansvariga. De nationella bestämmelser som avses med AEM:s och AEM Torinos talan gäller dessutom villkoren för tillträde till systemet, inte inmatningsordningen mellan produktionsanläggningar.
57 Av artikel 16 i direktiv 96/92 följer emellertid att även om medlemsstaterna vid organisationen av tillträdet till systemet kan välja mellan förfarandet för förhandlat tillträde och förfarandet för ensamköpare, skall de båda förfarandena genomföras i enlighet med objektiva, klara, tydliga och icke-diskriminerande kriterier.
58 I vilket fall som helst innebär dessa bestämmelser, i likhet med den allmänna principen om icke-diskriminering för vilken bestämmelserna är särskilda uttryck, förbud mot att dels behandla lika situationer olika, dels behandla olika situationer lika (se, vad avser icke-diskrimineringsprincipen, bland annat dom av den 12 december 2002 i mål C-442/00, Rodríguez Caballero, REG 2002, s. I-11915, punkt 32).
59 I den nationella bestämmelse som är aktuell i målet vid den nationella domstolen föreskrivs emellertid, vilket domstolen har konstaterat i punkterna 42 och 43 i förevarande dom, att produktions- och distributionsföretag av el från vatten- eller jordvärmekraftverk under en övergångsperiod ensamma är skyldiga att betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, i syfte att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag under övergångsperioden genom den ändring av den rättsliga ramen som gjordes till följd av liberaliseringen av elmarknaden med anledning av införlivandet av direktiv 96/92. Även om en sådan bestämmelse innebär att olika situationer behandlas olika ankommer det likväl på den hänskjutande domstolen att kontrollera att tilläggsavgiften inte överstiger vad som är nödvändigt för att uppväga den nämnda fördelen.
60 Den andra frågan skall därför besvaras så, att den regel om tillträde utan diskriminering till det nationella överföringssystemet för el, som fastställts i direktiv 96/92, inte hindrar en medlemsstat från att anta en övergångsbestämmelse som den aktuella, vilken innebär att vissa produktions- och distributionsföretag av el ensamma skall betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nämnda systemet, i syfte att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag under övergångsperioden genom den ändring av den rättsliga ramen som gjordes till följd av liberaliseringen av elmarknaden med anledning av införlivandet av det nämnda direktivet. Den hänskjutande domstolen skall likväl kontrollera att tilläggsavgiften inte överstiger vad som är nödvändigt för att uppväga den nämnda fördelen.
Rättegångskostnader
61 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
På dessa grunder beslutar (tredje avdelningen) följande dom:
1) En bestämmelse som den aktuella, vilken innebär att produktions- och distributionsföretag av el från vatten- eller jordvärmekraftverk under en övergångsperiod ensamma är skyldiga att betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el, vilken syftar till att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag under övergångsperioden genom liberaliseringen av elmarknaden till följd av införlivandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el, utgör en åtgärd som medför att företag behandlas olika i fråga om avgifter, vilken följer av det aktuella avgiftssystemets art och funktion. Åtgärden utgör därför inte i sig statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG.
Prövningen av ett stöd kan emellertid inte ske utan att verkningarna av dess finansieringsmetod beaktas. Om det, i en situation som den aktuella, föreligger ett tvingande samband mellan tilläggsavgiften för tillträde till och nyttjande av det nationella överföringssystemet för el och ett nationellt stödprogram, på så sätt att intäkten från tilläggsavgiften obligatoriskt skall användas för att finansiera stödet, utgör tilläggsavgiften en integrerad del av detta stödprogram, och den skall alltså undersökas tillsammans med programmet.
2) Regeln om tillträde utan diskriminering till det nationella överföringssystemet för el, som fastställts i direktiv 96/92, hindrar inte en medlemsstat från att anta en övergångsbestämmelse som den aktuella, vilken innebär att vissa produktions- och distributionsföretag av el ensamma skall betala en tilläggsavgift för tillträde till och nyttjande av det nämnda systemet, i syfte att uppväga den fördel som uppkom för dessa företag under övergångsperioden genom den ändring av den rättsliga ramen som gjordes till följd av liberaliseringen av elmarknaden med anledning av införlivandet av det nämnda direktivet. Den hänskjutande domstolen skall likväl kontrollera att tilläggsavgiften inte överstiger vad som är nödvändigt för att uppväga den nämnda fördelen.
Underskrifter