PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 20 september 2011

Mål F-103/06 REV

Antoine Saintraint

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Ansökan om resning – Artikel 119 i personaldomstolens rättegångsregler – Personaldomstolens beslut – Ansökan om resning avseende ett avskrivningsbeslut till följd av återkallande av talan – Rättskraft – Föreligger inte – Avvisning ex officio”

Saken:      Ansökan om resning avseende ett avskrivningsbeslut som ordföranden för personaldomstolens första avdelning meddelade den 16 september 2010 i mål F-103/06, Blank m.fl. mot kommissionen.

Avgörande:      Ansökan om resning avvisas. Resningssökanden ska ersätta kommissionens rättegångskostnader. Rådet, som intervenerat i resningsmålet, ska bära sina rättegångskostnader

Sammanfattning

1.      Förfarande – Resning beträffande dom – Ansökan om resning avseende ett avskrivningsbeslut till följd av sökandens återkallande av talan – Avvisning

(Domstolens stadga, artikel 44 och bilaga 1, artikel 7; personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 74, 89.5 och 119)

2.      Förfarande – Parternas företrädare – Rättegångsfullmakt – Ej krav på företeende

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 35.5, 39.1 tredje stycket och 74)

3.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd

(Artikel 6.1 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.7)

1.      Ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat och i vilket domstolen finner att anledning saknas att döma i saken eller genom vilket målet slutligt avgörs av det skälet att unionsdomstolen saknar behörighet eller att talan inte kan tas upp till prövning eller är uppenbart ogrundad har liknande rättsverkningar som en dom. Ett sådant beslut kan därmed bli föremål för en ansökan om resning med stöd av artikel 44 i domstolens stadga, vilken är tillämplig på personaldomstolen enligt artikel 7 i bilaga I till stadgan, trots att detta inte anges uttryckligen i artikel 44. Enligt ordalydelsen i artikel 119 i personaldomstolens rättegångsregler är möjligheten att ansöka om resning inte heller förbehållen personaldomstolens domar, utan det följer av denna bestämmelse att även personaldomstolens beslut kan bli föremål för resning.

Även om det framgår av ordalydelsen i artikel 119 att alla personaldomstolens avgöranden, oavsett om det rör sig om domar eller beslut, kan bli föremål för en ansökan om resning kvarstår det faktum att resning, inom unionens system för domstolsprövning, inte utgör ett rättsmedel för överklagande utan ett särskilt rättsmedel som gör det möjligt att upphäva en doms eller ett slutligt besluts rättskraft.

I ett avskrivningsbeslut som meddelats med stöd av artikel 74 i personaldomstolens rättegångsregler prövas inte frågan om upptagande till sakprövning. Inte heller prövas målet i sak. Beslutet äger därmed inte rättskraft och kan inte likställas med ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat, vilket har liknande rättsverkningar som en dom. När personaldomstolens ordförande, med stöd av artikel 74, genom ett beslut avskriver ett mål från vidare handläggning i personaldomstolen beaktar denne endast sökandens önskan att återkalla sin talan. I ett sådant beslut är det endast personaldomstolens ställningstagande i fråga om rättegångskostnaderna, vilka fördelas enligt bestämmelserna i artikel 89.5 i rättegångsreglerna, som påverkar parterna i målet.

(se punkterna 31–33, 35, 36, 38, 39 och 41)

Hänvisning till

Domstolen: 7 mars 1995, ISAE/VP och Interdata mot kommissionen, C‑130/91 REV, punkt 6; 29 november 2007, Meister mot harmoniseringsbyrån, C‑12/05 P‑REV, punkt 16; 5 mars 1998, Inpesca mot kommissionen, C‑199/94 P och C‑200/94 P‑REV, punkt 16; 2 april 2009, Yedaş Tarim ve Otomotiv Sanayi ve Ticaret mot rådet och kommissionen, C–255/06 P‑REV, punkterna 15–17

2.      Enligt artiklarna 35.5 och 39.1 tredje stycket i personaldomstolens rättegångsregler uppställs inga andra formkrav för den advokat som bistår eller företräder en part vid personaldomstolen än att denne ska kunna styrka sin ställning som ombud. Advokaten behöver inte visa en formellt riktig fullmaktshandling för att väcka talan, förutom om fullmakten ifrågasätts. Eftersom en advokat i princip inte behöver uppvisa någon formellt riktig fullmakt från sin klient för att kunna väcka talan eller för att meddela tribunalen att klienten avser att återkalla sin talan, vilket enligt artikel 74 i rättegångsreglerna till och med kan ske muntligen vid förhandlingen, omfattas varken frågan huruvida advokaten har mottagit en rättegångsfullmakt från sin klient eller frågan om räckvidden av eller ett eventuellt återkallande av en sådan fullmakt av personaldomstolens prövning, förutom i de fall då fullmakten ifrågasätts.

(se punkterna 45 och 46)

Hänvisning till

Domstolen: 16 februari 1965, Barge mot Haute Autorité, 14/64

Förstainstansrätten: 26 september 1990, Virgili-Schettini mot parlamentet, T‑139/89

3.      När det gäller rätten till ett effektivt rättsmedel framgår det av förklaringarna avseende artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilka enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av densamma, att andra stycket i artikel 47 motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen. I unionsrätten gäller emellertid rätten till domstolsprövning inte endast överklaganden som avser rättigheter och skyldigheter inom civilrätten. Första stycket i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna grundar sig, enligt dess ordalydelse, på artikel 13 i Europakonventionen. Skyddet är dock mer omfattande inom unionsrätten, eftersom var och en enligt unionsrätten har rätt att använda sig av ett effektivt rättsmedel inför en domstol, och inte endast inför en nationell myndighet. Rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 första stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan inte endast åberopas till skydd för de grundläggande rättigheterna utan den gör sig gällande för alla fri- och rättigheter enligt unionsrätten.

(se punkt 53)