Mål C‑194/14 P

AC‑Treuhand AG

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaderna för värmestabilisatorer av tenn och ESBO/estrar – Artikel 81.1 EG – Tillämpningsområde – Konsultbolag som inte är verksamt på de relevanta marknaderna – Begreppen ’avtal mellan företag’ och ’samordnade förfaranden’ – Beräkning av böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Obegränsad behörighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 22 oktober 2015

1.        Konkurrensbegränsande samverkan – Ett företags ansvar – Beslut i vilket kommissionen konstaterar att ett konsultbolag som inte är verksamt på den aktuella marknaden men som aktivt och uppsåtligt medverkat i det konkurrensbegränsande samarbetet är medansvarigt till överträdelsen – Tillåtet – Villkor

(Artikel 81.1 EG)

2.        Unionsrätt – Allmänna rättsprinciper – Principen inget straff utan lag – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.1)

3.        Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet – Metoden enligt riktlinjerna har inte tillämpats – Tillåtet – Villkor

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 13 och 37)

4.        Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Precisering av de bedömningskriterier som kommissionen tillämpat för att bedöma överträdelsens allvar och varaktighet – Tillräcklig precisering – Skyldighet för kommissionen att ange sifferuppgifter avseende sättet att beräkna böterna – Föreligger inte

(Artiklarna 81.1 EG och 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

5.        Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade behörighet – Räckvidd

(Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 23.3 och 31)

1.        Ett konsultföretag kan hållas ansvarigt för en överträdelse av artikel 81.1 EG när det aktivt bidrar till och är fullt medvetet om genomförandet eller uppföljningen av en konkurrensbegränsande samverkan mellan tillverkare verksamma på en annan marknad än konsultföretaget.

När det är fråga om avtal och samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte måste kommissionen, för att styrka ett företags deltagande i överträdelsen och dess ansvar för alla aspekter av denna, visa att nämnda företag genom sitt eget beteende avsåg att bidra till att uppnå de gemensamma mål som samtliga deltagare eftersträvade och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar. Begreppen avtal och samordnat förfarande förutsätter inte en ömsesidig inskränkning av handlingsfriheten på en och samma marknad, där samtliga parter är verksamma.

Det inget i lydelsen av artikel 81.1 EG som tyder på att förbudet däri enbart gäller de parter i sådana avtal eller samordnade förfaranden som är verksamma på de marknader som berörs av dessa överenskommelser. Bestämmelsens lydelse åsyftar tvärtom allmänt alla avtal och samordnade förfaranden som, antingen horisontellt eller vertikalt, snedvrider konkurrensen på den inre marknaden, oberoende av vilken marknad parterna är verksamma på och oberoende av att endast ett av företagens beteende på marknaden berörs av dessa överenskommelser.

Om ett konsultföretags beteende direkt ingår i avtalsparternas ansträngningar att förhandla fram och kontrollera tillämpningen av dessas skyldigheter inom den konkurrensbegränsande samverkan och själva syftet med de tjänster som konsultföretaget tillhandahåller enligt de avtal som ingåtts med dessa tillverkare är, vilket företaget också är fullt införstått med, att nå de konkurrensbegränsande målen i fråga, det vill säga fastställande av priser, uppdelning av marknader och kunder och utbyte av känslig affärsinformation, kan det företagets åtgärder, i egenskap av konsultbolag, inte anses utgöra rena kringtjänster som saknar samband med tillverkarnas avtalade skyldigheter och de konkurrensbegränsningar dessa medför.

(se punkterna 26, 27, 30, 33, 35, 38 och 39)

2.        Den straffrättsliga legalitetsprincipen kan inte tolkas så, att den förbjuder att regler om straffrättsligt ansvar gradvis klargörs genom domstols tolkning i en rad mål, förutsatt att denna tolkning rimligen kunnat förutses när överträdelsen ägde rum, bland annat mot bakgrund av den tolkning som gjordes i rättspraxis avseende den ifrågavarande lagbestämmelsen vid den tidpunkten.

Räckvidden av begreppet förutsebarhet beror i hög grad på innehållet i den författningstext som det är fråga om, vilket område den omfattar och hur många och vilka dess adressater är. Att lagen är förutsebar innebär inte att den berörda personen inte kan se sig nödsakad att anlita kvalificerade rådgivare för att bedöma, i rimlig grad under omständigheterna i fallet, vilka konsekvenser ett visst agerande kan få. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att vara tvungna att vara mycket försiktiga vid utövandet av sitt yrke. Man kan förvänta sig att de låter bedöma riskerna med yrkesutövningen extra noga.

(se punkterna 41 och 42)

3.        Punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 syftar till att utgångspunkten för beräkningen av de böter som ska åläggas ett företag i princip ska vara ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och företagets relativa tyngd i överträdelsen, kan kommissionen avvika från den metod som anges i 2006 års riktlinjer och med stöd av punkt 37 i riktlinjerna fastställa grundbeloppet för böterna schablonmässigt när de marknader som berörs av de konstaterade överträdelserna är marknaderna där företaget i fråga, som aktivt bidragit till överträdelserna, inte är verksamt och ingen del av det företagets omsättning alltså kan komma från de produkter som dessa överträdelser avsåg.

(se punkterna 64, 66 och 67)

4.        Se domen.

(se punkt 68)

5.        Vad gäller domstolsprövningen av kommissionens beslut att ålägga böter eller vite för överträdelse av konkurrensreglerna, har unionsdomstolarna – utöver sin laglighetsgranskning enligt artikel 263 FEUF – med stöd av artikel 261 FEUF, i artikel 31 i förordning nr 1/2003 tillerkänts obegränsad behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och följaktligen att undanröja, sätta ned eller höja de böter eller det vite som ålagts.

Utövandet av den obegränsade behörigheten är emellertid inte detsamma som en prövning ex officio, och förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt. Förutom omständigheter som omfattas av tvingande rätt och som domstolen är skyldig att behandla ex officio, såsom bristande motivering av det omtvistade beslutet, ankommer det på klaganden att framställa grunder och förete bevisning till stöd för sin talan mot nämnda beslut.

För att uppfylla kraven enligt principen om ett effektivt domstolsskydd, som slås fast i artikel 47.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och med hänsyn tagen till artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, är unionsdomstolen vid utövandet av sin behörighet enligt artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF skyldig att pröva varje anmärkning, avseende rättsliga eller faktiska omständigheter, som syftar till att styrka att bötesbeloppet inte är korrekt i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet.

(se punkterna 74–76)