TRIBUNALENS BESLUT (åttonde avdelningen)
den 4 juni 2012 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Offentlig upphandling av varor – Anbudsförfarande – Digitalisering av Montenegros offentliga radio- och tv-sändningar – Beslut om tilldelning av kontrakt fattat av Europeiska unionens delegation i Montenegro – Avsaknad av ställning som svarande – Avvisning”
I mål T‑395/11,
Elti d.o.o., med säte i Gornja Radgona (Slovenien), företrätt av advokaten N. Zidar Klemenčič,
sökande,
mot
Europeiska unionens delegation i Montenegro, inledningsvis företrädd av N. Bertolini, i egenskap av ombud, därefter av advokaterna J. Stuyck och A.‑M. Vandromme,
svarande,
angående en talan om, i första hand, ogiltigförklaring av det beslut som fattats av chefen för Europeiska unionens delegation i Montenegro den 21 mars 2011 om att inte anta det anbud som sökanden lämnade i upphandlingen avseende leverans av utrustning avsedd för digitaliseringen av Montenegros offentliga radio- och tv-sändningar och, i samband därmed, att tilldela ett annat bolag det aktuella kontraktet samt, i andra hand, skadestånd,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden L. Truchot samt domarna M.E. Martins Ribeiro (referent) och A. Popescu,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Den 14 september 2010 publicerades i tillägg till Europeiska unionens officiella tidning (EUT 2010/S 178-270613) ett meddelande om upphandling med referensen EuropeAid/129435/C/SUP/ME, som avsåg ett projekt med rubriken ”Stöd till digitalisering av Montenegros offentliga radio- och tv-sändningar – leverans av utrustning, Montenegro”, vars syfte var att sluta ett avtal om leverans av utrustning. Meddelandet innehöll bland annat följande uppgift: ”Upphandlande myndighet: Europeiska unionen, representerad av Europeiska unionens delegation i Montenegro, till förmån för och på uppdrag av mottagarlandet – Montenegro”.
2 Finansieringen av projektet omfattas av Europeiska gemenskapernas kommissions beslut C (2009) 6420 av den 20 augusti 2009 om att anta det nationella programmet för Montenegro inom ramen för instrumentet för stöd inför anslutningen i fråga om övergångsstöd och stöd till institutionsuppbyggnad för år 2009. I bilagorna till detta beslut finns en förteckning över projekt där det nu aktuella projektet ingår. Den rättsliga grunden för kommissionens beslut var rådets förordning (EG) nr 1085/2006 av den 17 juli 2006 om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen (EUT L 210, s. 82).
3 Det nämnda nationella programmet genomfördes med stöd av ett finansieringsavtal, som undertecknades av kommissionen, företrädd av delegationschefen, och Montenegros regering den18 oktober respektive den 6 november 2009.
4 Sökanden, Elti d.o.o. (nedan kallat Elti), är ett bolag bildat enligt slovensk rätt. Den 15 november 2010 lämnade Elti ett anbud i det ovannämnda upphandlingsförfarandet.
5 Europeiska unionens delegation i Montenegro (nedan kallad unionens delegation i Montenegro) underrättade i skrivelse av den 13 december 2010 Elti om att bolagets anbud inte kunde godtas av två tekniska skäl och om att upphandlingsförfarandet hade avbrutits på grund av att ingen av anbudsgivarna uppfyllde upphandlingsvillkoren fullt ut.
6 I skrivelse av den 26 januari 2011 uppmanade unionens delegation i Montenegro Elti att delta i ett förhandlat förfarande avseende samma projekt (med referensen EuropeAid/129435/C/SUP/ME‑NP) och angav att samtliga ursprungliga upphandlingsdokument fortfarande gällde i det förhandlade förfarandet.
7 I skrivelse av den 22 februari 2011 bad unionens delegation i Montenegro Elti att lämna kompletterande upplysningar om nio punkter i den tekniska delen av det nya anbud som bolaget lämnat den 10 februari 2011, vilket det gjorde i skrivelse av den 24 februari 2011.
8 I skrivelse av den 23 mars 2011 bad Elti unionens delegation i Montenegro att meddela vilket beslut den hade fattat beträffande det förhandlade förfarandet.
9 I skrivelse av den 11 maj 2011 lämnade unionens delegation i Montenegro följande svar till Elti:
”För er kännedom pågår förfarandet fortfarande och vi kan för närvarande inte lämna några ytterligare upplysningar. Jag försäkrar er att vi kommer att informera er om det slutliga beslutet inom kort.”
10 Den 27 maj 2011 mottog Elti en skrivelse från unionens delegation i Montenegro, som var daterad den 21 mars 2011. I skrivelsen angavs att Eltis anbud inte hade godtagits på grund av att bolagets tekniska kapacitet inte ansågs uppfylla ett flertal av de kriterier som angavs i upphandlingsdokumenten och att kontraktet hade tilldelats bolaget Eurotel SpA till ett belopp av 1 420 046 euro.
11 I skrivelse av den 6 juni 2011 till unionens delegation i Montenegro ifrågasatte Elti beslutet av den 21 mars 2011 och begärde att den skulle upphäva sitt ”oriktiga” beslut och välja Elti som leverantör i den aktuella upphandlingen.
12 I skrivelse av den 16 juni 2011 lämnade unionens delegation i Montenegro följande svar till Elti:
”Tack för ert brev, som vi mottog den 6 juni 2011. Det väckte ett antal frågor som föranleder en granskning, som nu pågår. I enlighet med avsnitt 2.4.15 i den praktiska handledningen för upphandling inom ramen för [Europeiska gemenskapens] yttre åtgärder kan ni räkna med ett svar inom 45 dagar från det att vi mottog ert brev.”
13 Den 18 juli 2011 skickade unionens delegation i Montenegro en skrivelse till Elti där den bland annat angav att det saknades skäl att revidera eller ändra det beslut som fattats av förhandlingskommittén, som hade ansett att Eltis anbud inte uppfyllde vissa tekniska krav och därför inte kunde godtas.
Förfarandet och parternas yrkanden
14 Elti väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 26 juli 2011.
15 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli samma dag gav Elti in en ansökan om interimistiska åtgärder. I ansökan yrkade Elti att tribunalens ordförande skulle förordna om uppskov med verkställigheten av delegationens beslut att inte godta bolagets anbud utan tilldela en annan anbudsgivare kontraktet samt av det aktuella upphandlingskontraktet, för det fall detta redan hade ingåtts.
16 Elti och unionens delegation i Montenegro besvarade i inlagor av den 22 augusti 2011 en fråga från tribunalen angående delegationens ställning som svarande i det interimistiska förfarandet och i målet rörande huvudsaken.
17 I beslut av den 30 september 2011 slog tribunalens ordförande fast att Eltis ansökan om interimistiska åtgärder skulle avslås och att beslut i fråga om rättegångskostnader skulle anstå.
18 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 26 oktober 2011 framställde unionens delegation i Montenegro med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler en invändning om rättegångshinder. Elti inkom med sitt yttrande över rättegångshindret den 15 december 2011.
19 Elti har yrkat att tribunalen ska
– slå fast att unionens delegation i Montenegro har åsidosatt artiklarna 2 och 30.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, s. 114),
– ogiltigförklara det förhandlade förfarandet, eftersom unionens delegation i Montenegro inte har tillämpat principen om likabehandling på Elti och bolaget därför inte har kunnat korrigera eller förklara sitt anbud,
– ogiltigförklara unionens delegation i Montenegros beslut om tilldelning av kontrakt efter det förhandlade förfarandet, enligt vilket Eltis anbud inte godtogs och kontraktet tilldelades Eurotel,
– för det fall upphandlingskontraktet redan har ingåtts, förklara att detta är ogiltigt och saknar rättsverkan, och
– förplikta unionens delegation i Montenegro att ersätta Eltis rättegångskostnader med ett belopp om 10 000 euro, i enlighet med artikel 87 i rättegångsreglerna, inbegripet eventuella intervenienters rättegångskostnader.
För det fall upphandlingskontraktet redan har genomförts när tribunalen meddelar sitt avgörande eller om beslutet inte längre kan ogiltigförklaras, har Elti i andra hand yrkat att tribunalen ska
– slå fast att unionens delegation i Montenegro har åsidosatt artiklarna 2 och 30.3 i direktiv 2004/18/EG,
– förplikta svaranden att utge skadestånd till sökanden med 172 541,56 euro som ersättning för åsamkad skada i samband med upphandlingsförfarandet, och
– förplikta unionens delegation i Montenegro att ersätta Eltis rättegångskostnader med ett belopp om 10 000 euro, i enlighet med artikel 87 i rättegångsreglerna, inbegripet eventuella intervenienters rättegångskostnader.
20 Unionens delegation i Montenegro har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan om ogiltigförklaring, och
– förplikta Elti att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Elti har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska ogilla invändningen om rättegångshinder på grund av att den saknar grund och det inte har anförts något som styrker den. Vidare har bolaget yrkat att tribunalen ska slå fast följande: ”I enlighet med rådets beslut av den 26 juli 2010 om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras och arbeta, företräder unionens delegation i Montenegro Europeiska unionen i Montenegro i fråga om den offentliga upphandlingen, med referensen EuropeAid/129435/C/SUP/ME‑NP av den 21 mars 2011 och är, i denna egenskap, en legitim part i förevarande mål.”
Rättslig bedömning
22 Enligt artikel 114.3 i tribunalens rättegångsregler gäller att om en part begär att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan, ska återstoden av förfarandet avseende rättegångshindret vara muntlig om inte tribunalen bestämmer annat.
23 I förevarande fall anser tribunalen att den har fått tillräcklig kännedom om omständigheterna genom handlingarna i målet och beslutar därför att det saknas anledning att inleda det muntliga förfarandet.
24 Unionens delegation i Montenegro har anfört att den inte kan ha ställning som svarande i förevarande mål, eftersom den inte har ställning som självständigt organ och inte har uppträtt som ett sådant i det aktuella fallet.
25 Tribunalen erinrar i detta avseende om att artikel 263.1 FEUF har följande lydelse:
”Europeiska unionens domstol ska granska lagenligheten av lagstiftningsakter, sådana akter som antas av rådet, av kommissionen eller av Europeiska centralbanken och som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och av Europeiska rådet och som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Den ska även granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.”
26 Av denna bestämmelse följer att en talan om ogiltigförklaring kan väckas mot vissa namngivna institutioners rättsakter, men även, mer allmänt, mot rättsakter som antagits av ”unionens organ eller byråer”, i den mån det är fråga om rättsakter som är avsedda att ha bindande rättsverkningar.
27 I motsats till vad Elti har gjort gällande ger varken lydelsen i artikel 263.1 FEUF eller unionsdomstolens rättspraxis, närmare bestämt den som bygger på domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, kallat Les Verts (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), stöd för uppfattningen att samtliga enheter eller strukturer som ingår i, och verkar inom, unionens organisatoriska ramverk enbart av detta skäl kan anses utgöra unionsorgan eller unionsbyråer i den mening som avses i nämnda artikel.
28 Det förhållandet att beslutet att inte tilldela Elti kontraktet kan anses utgöra en rättsakt som går bolaget emot genom att klart förändra dess rättsliga ställning innebär inte nödvändigtvis att den som fattat beslutet har partshabilitet som svarande om rättsaktens lagenlighet ifrågasätts inför unionsdomstolen.
29 Det måste nämligen göras en prövning, mot bakgrund av de bestämmelser som reglerar den berörda enhetens ställning, av huruvida den har tillräcklig rättskapacitet för att kunna anses vara ett självständigt unionsorgan och kunna ha ställning som svarande.
30 I artikel 221 FEUF anges följande om Europeiska unionens delegationer:
”1. Unionens delegationer i tredjeländer och vid internationella organisationer ska representera unionen.
2. Unionens delegationer ska lyda under unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. …”
31 I artikel 1 i rådets beslut av den 26 juli 2010 om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras (EUT L 201, s. 30) (nedan kallat beslutet av den 26 juli 2010), som antogs med stöd av artikel 27.3 FEU, anges följande:
”…
2. Europeiska utrikestjänsten, som ska ha sitt högkvarter i Bryssel, ska vara ett i funktionellt hänseende självständigt organ inom Europeiska unionen, åtskilt från rådets generalsekretariat och kommissionen, och ha den rättskapacitet som krävs för att kunna utföra sina arbetsuppgifter och nå sina mål.
3. Europeiska utrikestjänsten ska lyda under unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik …
4. Europeiska utrikestjänsten ska bestå av en central förvaltning och unionens delegationer i tredjeländer och vid internationella organisationer.”
32 Artikel 5 i beslutet av den 26 juli 2010 har rubriken ”Unionens delegationer” och innehåller följande bestämmelser:
”1. Beslutet att öppna eller stänga en delegation ska antas av den höga representanten, efter samråd med rådet och kommissionen.
2. Varje unionsdelegation ska vara underställd en delegationschef.
…
3. Delegationschefen ska få sina instruktioner från den höga representanten och Europeiska utrikestjänsten och ska vara ansvarig för att instruktionerna verkställs.
På de områden där kommissionen utövar de befogenheter som den tilldelats genom fördragen, får även kommissionen, i enlighet med artikel 221.2 [FEUF], utfärda instruktioner till delegationerna, som ska verkställas under delegationschefens övergripande ansvar.
4. Delegationschefen ska, i enlighet med budgetförordningen, genomföra driftsanslag som rör unionens projekt i det berörda tredjelandet, när kommissionen har vidaredelegerat dem.
...
8. Delegationschefen ska vara bemyndigad att företräda unionen i det land där delegationen är ackrediterad, särskilt när det gäller att ingå avtal och att föra talan inför domstol eller andra myndigheter.
... ”
33 Elti har för det första gjort gällande att denna nya rättsliga reglering, som infördes genom Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009, innebär att kommissionens delegationer har övergått till att bli Europeiska unionens delegationer, vilka agerar självständigt och är juridiska personer.
34 Endast den omständigheten att delegationerna numera inte enbart företräder kommissionen utan hela unionen räcker emellertid inte för att unionens delegation i Montenegro ska anses ha ställning som svarande.
35 Tribunalen finner för det första att det följer av artikel 221 FEUF och av beslutet av den 26 juli 2010 att unionens delegation i Montenegro ingår i Europeiska utrikestjänstens hierarkiska struktur och verksamhetsstruktur och endast utgör en av utrikestjänstens avdelningar. Utrikestjänsten betecknas klart som ett självständigt unionsorgan som har den rättskapacitet som krävs för att fullgöra sina uppdrag. Det som nu anförts har för övrigt även Elti kommit fram till i sina skriftliga inlagor.
36 Tribunalen har i beslut av den 30 juni 2011 i mål T‑264/09, Technoprocess mot kommissionen och Europeiska unionens delegation i Marocko (ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 70), anfört just den omständigheten att kommissionens delegationer är knutna till och underställda kommissionen till stöd för bedömningen att kommissionens delegationer inte är juridiska personer och att en talan mot en av kommissionens delegationer i ett tredjeland inte kan tas upp till prövning.
37 Förutom att unionens delegationer organisatoriskt sett således står i ett beroendeförhållande till utrikestjänsten, kan det för det andra konstateras att det av beslutet av den 26 juli 2010 även framgår att delegationerna, och särskilt delegationscheferna, är verksamhetsmässigt underordnade kommissionen vid genomförandet av unionens budget.
38 Det särskilda förhållandet mellan cheferna för unionens delegationer och kommissionen beskrivs i detalj i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen). Denna förordning var tvungen att ändras till följd av inrättandet av utrikestjänsten, bland annat för att garantera ”[k]ontinuiteten i delegationernas verksamhet …, särskilt att deras förvaltning av bistånd till tredje land kan fortsätta effektivt”, såsom anges i skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1081/2010 av den 24 november 2010 om ändring av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, med avseende på den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EUT L 311, s. 9).
39 I artikel 51 andra stycket i budgetförordningen föreskrivs sålunda att ”kommissionen får … delegera genomförandebefogenheterna för driftsanslag inom sitt eget budgetavsnitt” och att ”[n]är chefer för unionens delegationer fungerar som kommissionens utanordnare genom vidaredelegering[,] ska de tillämpa kommissionens regler för genomförande av budgeten och omfattas av samma uppgifter, skyldigheter och ansvarsskyldighet som kommissionens övriga vidaredelegerade utanordnare”.
40 I artikel 59 i budgetförordningen föreskrivs att ”[d]en delegerade eller vidaredelegerade utanordnaren inte [får] handla utöver vad som anges i det dokument genom vilket delegeringen eller vidaredelegeringen beslutas” och att ”[o]m chefer för unionens delegationer fungerar som utanordnare genom vidaredelegering i enlighet med artikel 51 andra stycket, ska kommissionen vara den institution som ansvarar för fastställande, utövande, kontroll och bedömning av deras uppgifter och ansvar som utanordnare genom vidaredelegering”, varvid. kommissionen samtidigt ska underrätta den höga representanten.
41 Det följer av artikel 60a i budgetförordningen att chefer för unionens delegationer, som fungerar som utanordnare, genom vidaredelegering ska lämna rapporter till sin delegerade utanordnare om bland annat förvaltningen av de operativa åtgärder som vidaredelegerats till dem och besvara varje begäran som framställs av den utanordnare som kommissionen delegerat till.
42 Enligt artikel 85 i budgetförordningen ska chefer för unionens delegationer som fungerar som utanordnare genom vidaredelegering ”omfattas av de kontrollbefogenheter som kommissionens internrevisor har vad gäller den ekonomiska förvaltning som vidaredelegerats till dem”.
43 Det ska vidare påpekas att det genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1080/2010 av den 24 november 2010 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska gemenskaperna (EUT L 311, s. 1) har införts en ny artikel 96 i tjänsteföreskrifterna. I andra stycket i den artikeln föreskrivs följande: ”En tjänsteman vid Europeiska utrikestjänsten som ska utföra arbetsuppgifter för kommissionen som en del av sitt arbete ska ta emot instruktioner från kommissionen angående arbetsuppgifterna, i enlighet med artikel 221.2 [FEUF].”
44 Mot bakgrund av ovannämnda bestämmelser finner tribunalen att unionens delegationer kan bistå kommissionen vid genomförandet av unionens budget på lokal nivå, särskilt när det är fråga om att genomföra projekt som finansieras genom unionens program för externt bistånd.
45 Sådant bistånd är en del av en vidaredelegering till delegationschefen och sker under sträng tillsyn av kommissionen, som enligt artiklarna 317 FEUF och 319 FEUF är ansvarig för att genomföra budgeten och enligt artikel 51 i budgetförordningen har befogenhet att återkalla delegeringen.
46 Det följer således av artikel 221 FEUF, av beslutet av den 26 juli 2010 och av ovannämnda relevanta bestämmelser i budgetförordningen att EU-delegationernas rättsliga ställning präglas av att de står i ett organisatoriskt och verksamhetsmässigt beroendeförhållande till såväl Europeiska utrikestjänsten som kommissionen, vilket gör att de inte kan anses utgöra organ i den mening som avses i artikel 263 FEUF.
47 Denna bedömning påverkas inte av den av Elti framhållna lydelsen av artikel 5.8 i beslutet av den 26 juli 2010, där det anges att delegationschefen ska vara bemyndigad att företräda unionen i det land där delegationen är ackrediterad, särskilt när det gäller att ingå avtal och att föra talan inför domstol eller andra myndigheter.
48 I denna bestämmelse erinras ju endast om att en EU-delegation inte handlar i eget namn och för egen räkning och att den som ansvarar för delegationen ska ha en strikt territoriellt begränsad rättskapacitet som svarar mot delegationens verksamhetsbehov.
49 I detta avseende ska det påpekas att det i artikel 274 FEUF anges att ”[u]tom i de fall där Europeiska unionens domstol är behörig enligt fördragen[, ska] tvister i vilka unionen är part inte på denna grund vara undantagna från de nationella domstolarnas behörighet”. I artikel 335 FEUF anges dessutom följande:
”Unionen ska i varje medlemsstat ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen: den ska särskilt kunna förvärva och avyttra fast och lös egendom samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Den ska i sådana fall företrädas av kommissionen. Unionen ska dock i frågor som rör en viss institutions funktion företrädas av den institutionen i enlighet med dess administrativa självständighet.”
50 Härtill kommer att artikel 5.8 i beslutet av den 26 juli 2010 inte kan läsas isolerat. Den bestämmelsen hör ihop med, och måste läsas mot bakgrund av, den övergripande rättsliga reglering som inrättats genom artikel 221 FEUF, beslutet av den 26 juli 2010 i sin helhet och relevanta bestämmelser i budgetförordningen.
51 Elti har för det andra gjort gällande att unionens delegation i Montenegro hela tiden har framställt sig som unionens företrädare, med full befogenhet att handla i unionens namn. Bolaget har anfört att den omtvistade upphandlingen offentliggjordes åt en upphandlande myndighet som utgjordes av unionen, företrädd av dess delegation i Montenegro, och att samtliga tillkännagivanden eller beslut rörande upphandlingen antogs av samma organ, nämligen delegationen, genom dess chef, varvid varken kommissionen eller Europeiska utrikestjänsten omnämns i någon av dessa handlingar.
52 Det bör erinras om att Elti i första hand har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det beslut som fattats av chefen för Europeiska unionens delegation i Montenegro den 21 mars 2011 om att inte anta det anbud som bolaget lämnade i upphandlingen avseende leverans av utrustning avsedd för digitaliseringen av Montenegros offentliga radio- och tv-sändningar och, i samband därmed, att tilldela ett annat bolag, bildat enligt italiensk rätt, det aktuella kontraktet.
53 Som redan nämnts omfattas finansieringen av det aktuella projektet av beslut C (2009) 6420.
54 Det nationella program för Montenegro som antagits genom detta beslut genomfördes med stöd av ett finansieringsavtal, som undertecknades av kommissionen, företrädd av delegationschefen, och Montenegros regering den18 oktober respektive den 6 november 2009.
55 Enligt artikel 2 i nämnda avtal ska det nationella programmet för Montenegro inom ramen för instrumentet för stöd inför anslutningen i fråga om övergångsstöd och stöd till institutionsuppbyggnad för år 2009 genomföras centralt av kommissionen, i enlighet med artikel 53.1 a i budgetförordningen.
56 Sedan förordning nr 1081/2010 trädde i kraft, den 29 november 2010, föreskrivs följande i artikel 53a i budgetförordningen: ”Om kommissionen genomför budgeten centralt ska genomförandeåtgärderna vidtas av kommissionens avdelningar eller unionens delegationer direkt i enlighet med artikel 51 andra stycket eller indirekt i enlighet med artiklarna 54–57.”
57 Det bör erinras om att det följer av artikel 51 andra stycket i budgetförordningen att kommissionen får delegera genomförandebefogenheterna för driftsanslag inom sitt eget budgetavsnitt till cheferna för unionens delegationer och att delegationscheferna i sådant fall ska tillämpa kommissionens regler för genomförande av budgeten och omfattas av samma uppgifter, skyldigheter och ansvarsskyldighet som kommissionens övriga vidaredelegerade utanordnare.
58 När det gäller medel som avsatts till instrumentet för stöd inför anslutningen har kommissionen vidaredelegerat befogenheter. Detta framgår av den handling genom vilken kommissionen vidaredelegerade befogenheter till chefen för unionens delegation i Montenegro, som är daterad den 18 april 2011 och ersätter handlingen av den 7 juli 2010, som föregick beslutet av den 26 juli 2010.
59 Detta förhållande är ett konkret uttryck för behovet av att garantera kontinuiteten i unionsdelegationernas verksamhet, särskilt att deras förvaltning av bistånd till tredjeland kan fortsätta effektivt, såsom anges i skäl 7 i förordning nr 1081/2010.
60 Ett exempel på de slags instruktioner som kan ges till en delegationschef ges dessutom genom den skrivelse genom vilken kommissionens generaldirektorat för utvidgning gav sitt bifall till ansökan från chefen för unionens delegation i Montenegro om att inleda ett förhandlat förfarande i den aktuella upphandlingen.
61 Elti har visserligen inte bestritt att beslutet att inte anta dess anbud fattades av chefen för unionens delegation i Montenegro i egenskap av vidaredelegerad utanordnare, men enligt bolaget kan det likväl inte anses att ansvaret för beslutet åvilar kommissionen eller den höga representanten.
62 Tribunalen erinrar om att ansvaret för rättsakter som antagits med stöd av delegerade befogenheter normalt sett åvilar den delegerande institutionen, och att det ankommer på den institutionen att uppträda som svarande om talan väcks mot den aktuella rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 juli 1957 i mål 7/56 och 3/57–7/57, Algera m.fl. mot EKSG:s gemensamma församling, REG 1957, s. 81, på s. 113, av den 17 juli 1959 i de förenade målen 32/58 och 33/58, Snupat mot Höga myndigheten, REG 1959, s. 275, på s. 298, och förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i de förenade målen T‑369/94 och T‑85/95, DIR International Film m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑357, punkterna 52 och 53). Sålunda ska ansvaret för rättsakter som antagits av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – under förutsättning att talan kan väckas mot dem – anses åvila kommissionen (förstainstansrättens dom av den 6 april 2006 i mål T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1173, punkt 66, och beslut meddelat av tribunalens ordförande den 15 mars 2010 i mål T‑435/09 R, GL2006 Europe mot kommissionen och OLAF, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 14–16).
63 Detsamma gäller i än högre grad vid delegering av rätten att underteckna (domstolens dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REG 1972, s. 619, punkterna 11–14; svensk specialutgåva, volym 2, s. 25) och, som i det nu aktuella fallet, vid vidaredelegering.
64 Under sådana förhållanden finner tribunalen att de rättsakter som antagits av chefen för unionens delegation i Montenegro, i egenskap av vidaredelegerad utanordnare, inom ramen för upphandlingsförfarandet med referensen EuropeAid/129435/C/SUP/ME-NP inte innebär att delegationen i Montenegro kan anses ha ställning som svarande då ansvaret för dessa rättsakter i förevarande fall åvilar kommissionen.
65 Vad Elti har anfört om den betydelse personalen vid unionens delegation i Montenegro har, om lydelsen av meddelandet om upphandling och om det förhållandet att varken kommissionen eller Europeiska utrikestjänsten gick med på att inträda som svarande i det interimistiska förfarandet föranleder inte någon annan bedömning.
66 Elti har för det tredje med stöd av förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑411/06, Sogelma mot AER, REG 2008, s. II‑2771), yrkat att tribunalen ska ogilla den invändning om rättegångshinder som framställts av unionens delegation i Montenegro.
67 I den domen slog förstainstansrätten fast att den var behörig att pröva en talan mot Europeiska byrån för återuppbyggnad (AER), där sökanden hade yrkat att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara AER:s beslut att avbryta en anbudsinfordran avseende upphandling av bygg- och anläggningsarbeten och att anordna en ny anbudsinfordran.
68 Tribunalen finner emellertid att den ställning som Europeiska unionens delegationer har inte på något sätt kan jämföras med AER:s ställning i det ovan i punkt 66 nämnda målet Sogelma mot AER.
69 Till stöd för sin bedömning anförde nämligen förstainstansrätten, i punkterna 3 och 50 i domen i det målet, att AER är ett gemenskapsorgan som uttryckligen är en juridisk person enligt rådets förordning (EG) nr 2667/2000 av den 5 december 2000 om Europeiska byrån för återuppbyggnad (EGT L 306, s. 7). Vidare anförde den att AER, på uppdrag av kommissionen, var behörig att själv genomföra gemenskapens biståndsprogram, till förmån för bland annat Serbien och Montenegro.
70 En sådan indirekt centraliserad förvaltning som i fallet med AER motsvarar inte den situation som gäller för unionens delegation i Montenegro då denna agerar inom ramen för den centraliserade förvaltning som avses i artikel 53a i budgetförordningen.
71 Härtill kommer att förstainstansrätten beaktade att det enligt artiklarna 13.2 och 13a.3 i förordning nr 2667/2000 ankommer på AER att uppträda som svarande vid unionsdomstolen i mål som rör dess utomobligatoriska ansvar och beslut som antagits med tillämpning av artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).
72 Det är uppenbart att Europeiska unionens delegationer saknar sådan partshabilitet.
73 Av det ovan anförda följer att unionens delegation i Montenegro inte kan anses utgöra ett unionsorgan eller en unionsbyrå och inte kan anses ha ställning som svarande.
74 Den talan som Elti väckt mot delegationen kan följaktligen inte tas upp till prövning, vare sig såvitt avser förstahandsyrkandet om ogiltigförklaring eller andrahandsyrkandet om skadestånd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 december 1992 i mål C‑370/89, SGEEM och Etroy mot EIB, REG 1992, s. I‑6211, punkt 16, svensk specialutgåva, tillägg, s. 59).
75 Talan ska således avvisas.
Rättegångskostnader
76 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Unionens delegation i Montenegro har yrkat att Elti ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Elti har tappat målet ska bolaget ersätta rättegångskostnaderna, både såvitt avser det interimistiska förfarandet och målet rörande huvudsaken.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Elti d.o.o ska ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet dem som avser det interimistiska förfarandet.
Luxemburg den 4 juni 2012.
Justitiesekreterare | | Ordförande |