DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 23 november 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 2 e – Radio- och televisionsföretag – Rätt till mångfaldigande av upptagningar av utsändningar – Artikel 5.2 b – Undantag för privatkopiering – Rimlig kompensation – Förfång för radio- och televisionsföretagen – Likabehandling – Nationell lagstiftning enligt vilken radio- och televisionsföretag inte har rätt till rimlig kompensation”
I mål C‑260/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Erfurt (Regiondomstolen i Erfurt, Tyskland) genom beslut av den 31 mars 2022, som inkom till domstolen den 19 april 2022, i målet
Seven.One Entertainment Group GmbH
mot
Corint Media GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna T. von Danwitz, P.G. Xuereb, A. Kumin och I. Ziemele (referent),
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: handläggaren K. Hötzel,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 29 mars 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Seven.One Entertainment Group GmbH, genom C. Masch och W. Raitz von Frentz, Rechtsanwälte,
– Corint Media GmbH, genom O. Fiss och M. von Albrecht, Rechtsanwälte,
– Tysklands regering, genom J. Möller, J. Heitz och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av R. Guizzi, avvocato dello Stato,
– Österrikes regering, genom G. Eberhard, F. Koppensteiner och G. Kunnert, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av G. von Rintelen och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 13 juli 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan radio- och televisionsföretaget Seven.One Entertainment Group GmbH (nedan kallat Seven.One) och Corint Media GmbH, en upphovsrättsorganisation, angående betalning av ”rimlig kompensation” enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 4, 9, 31, 35 och 38 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:
”(4) Harmoniserade rättsliga ramar för upphovsrätt och närstående rättigheter kommer genom ökad klarhet i rättsligt hänseende och genom att en hög skyddsnivå skapas inom området för immaterialrätt att uppmuntra till betydande investeringar i kreativ och innovativ verksamhet, bland annat då det gäller nätinfrastruktur, vilket i sin tur leder till tillväxt och ökad konkurrenskraft för europeisk industri inom såväl innehållsskapande som informationsteknik och mer allmänt inom ett brett område av industri- och kultursektorer. Detta kommer att säkerställa sysselsättningen och främja skapandet av nya arbetstillfällen.
…
(9) Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.
…
(31) En skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster måste upprätthållas. De befintliga undantag och inskränkningar från rättigheterna som fastställts av medlemsstaterna måste bli föremål för en ny bedömning där hänsyn tas till den nya elektroniska miljön. De skillnader som finns i fråga om undantag och inskränkningar, då det gäller vissa handlingar som omfattas av ensamrättigheter, har en direkt negativ inverkan på hur den inre marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter fungerar. Sådana skillnader kan mycket väl bli mer uttalade på grund av den vidare utvecklingen av gränsöverskridande utnyttjande av verk samt av verksamheter som sker över nationsgränser. För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör dessa undantag och inskränkningar ges en mer harmoniserad definition. Harmoniseringsgraden bör vara beroende av undantagens effekter på den inre marknadens förmåga att fungera väl.
…
(35) När det gäller vissa undantag eller inskränkningar bör rättsinnehavarna få rimlig kompensation för att ge dem skälig ersättning för användningen av deras skyddade verk eller andra alster. Vid fastställande av formen, de närmare bestämmelserna om och den eventuella nivån på denna rimliga kompensation bör de särskilda förhållandena i varje enskilt fall beaktas. När dessa förhållanden bedöms är ett värdefullt kriterium den eventuella skadan för rättsinnehavarna av åtgärden i fråga. I de fall när rättsinnehavarna redan har erhållit betalning i någon annan form, t.ex. som en del av en licensavgift, behöver det inte krävas någon särskild eller separat betalning. Vid fastställandet av nivån på den rimliga kompensationen bör full hänsyn tas till i hur stor utsträckning sådana tekniska åtgärder som avses i detta direktiv används. I vissa situationer när förfånget för rättsinnehavaren är obetydligt behöver det inte uppkomma någon betalningsskyldighet.
…
(38) Medlemsstaterna bör ges möjlighet att besluta om undantag eller inskränkningar, förutsatt att rimlig kompensation säkerställs, från mångfaldiganderätten för vissa former av mångfaldigande av ljudmaterial, bildmaterial och audiovisuellt material för privat bruk. Detta kan omfatta införande eller förlängning av ersättningssystem som kompensation för förfånget för rättsinnehavarna. Även om skillnader mellan dessa ersättningssystem påverkar den inre marknadens funktion, bör dessa skillnader, då det gäller analog privatkopiering, inte få några betydande effekter på informationssamhällets utveckling. Digital privatkopiering kan bli vanligare och få större ekonomisk betydelse. Vederbörlig hänsyn bör därför tas till skillnaderna mellan digital privatkopiering och analog privatkopiering, och det bör i vissa avseenden göras åtskillnad mellan dem.”
4 I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk,
b) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
c) för fonogramframställare: av deras fonogram,
d) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,
e) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras sändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.”
5 I artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Undantag och inskränkningar”, föreskrivs följande i punkterna 2 och 5:
”2. Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
…
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.
…
5. De undantag och inskränkningar som föreskrivs i punkterna 1, 2, 3 och 4 får endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.”
Tysk rätt
6 53 § punkt 1 Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. 1965 I, s. 1273), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UrhG), har följande lydelse:
”Det är tillåtet för en fysisk person att framställa enstaka exemplar för privat bruk på alla typer av medier, förutsatt att syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt och att de inte framställs på grundval av ett exemplar som framställts eller gjorts tillgängligt för allmänheten på ett uppenbart rättsstridigt sätt. Den person som har rätt att själv framställa kopior får också låta en tredje man göra detta förutsatt att detta sker kostnadsfritt eller att det är fråga om ett mångfaldigande på papper eller annat liknande medium med någon form av fotografisk teknik eller någon annan process med liknande resultat.”
7 I 54 § punkt 1 UrhG föreskrivs följande:
”Om verkets slag föranleder en förväntan om att mångfaldigande är tillåtet enligt 53 § punkterna 1 och 2 eller 60a-60f §§, har verkets upphovsman rätt till rimlig kompensation från tillverkaren av anordningar och lagringsmedier av den typ som, ensamma eller i kombination med andra anordningar, lagringsmedier eller tillbehör, används för att göra sådana kopior.”
8 87 § UrhG har följande lydelse:
”1) Radio- och televisionsföretagen har ensamrätt
…
2. att göra video- eller ljudupptagningar av sina utsändningar, att framställa fotografier av sina utsändningar samt att mångfaldiga och sprida video- och ljudupptagningar eller fotografier, dock med undantag för uthyrningsrätten,
…
4) 10 § punkt 1 och bestämmelserna i del 1 avsnitt 6 ska, med undantag för 47 § punkt 2 andra meningen och 54 § punkt 1, äga motsvarande tillämpning.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Corint Media är en upphovsrättsorganisation som förvaltar upphovsrätt och närstående rättigheter för privata radio- och televisionsföretag. I detta sammanhang överför organisationen intäkterna från den så kallade skatten på tomma medier till radio- och televisionsföretag.
10 Seven.One är ett radio- och televisionsföretag som driver en privat reklamfinansierad tv-kanal som sänds i hela Tyskland.
11 Dessa parter är bundna av ett förvaltningsavtal som reglerar Corint Medias exklusiva utövande och utnyttjande av Seven.Ones upphovsrätt och närstående rättigheter för denna kanal. I detta avseende begärde Seven.One bland annat, i enlighet med detta avtal, att Corint Media skulle betala ersättning i form av en privatkopieringsavgift. Corint Media kunde emellertid inte tillmötesgå denna begäran, eftersom radio- och televisionsföretag, enligt 87 § punkt 4 UrhG, inte har rätt till rimlig kompensation.
12 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida denna nationella bestämmelse är förenlig med unionsrätten. Denna domstol har påpekat att den rimliga kompensationen, i enlighet med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, ska betalas till dem som har ensamrätt till mångfaldigande och berörs av undantaget för privatkopiering, däribland radio- och televisionsföretag. I denna bestämmelse föreskrivs emellertid inte någon begränsning av den rimliga kompensationen till nackdel för vissa rättsinnehavare. Vidare är det tveksamt om det undantag som föreskrivs i den nationella lagstiftningen är giltigt med hänsyn till likabehandlingsprincipen i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Slutligen skulle detta undantag kunna begränsa radioutsändningsfriheten, som föreskrivs i artikel 11 i stadgan.
13 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Erfurt (Regiondomstolen i Erfurt) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska direktiv 2001/29/EG tolkas så, att radio- och televisionsföretag är direkt och ursprungligen berättigade till den rimliga kompensation som i enlighet med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29/EG föreskrivs inom ramen för det så kallade undantaget för privatkopiering?
2) Får radio- och televisionsföretag, med hänsyn till deras rättigheter enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29, uteslutas från den rätt till rimlig kompensation som de har enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29/EG, på grund av att de även kan ha rätt till rimlig kompensation enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29/EG i deras egenskap av filmproducenter?
3) Om fråga 2 ska besvaras jakande:
Är det tillåtet att schablonmässigt utesluta radio- och televisionsföretag, trots att radio- och televisionsföretag, beroende på programutbudet, ibland endast i mycket liten omfattning, förvärvar filmproducenträttigheter (särskilt tv-sändningar med en hög andel program som licensierats av tredje part), och ibland över huvud taget inte förvärvar filmproducenträttigheter (särskilt företag som sänder radioprogram)?”
Prövning av begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet
14 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 26 juli 2023 begärde Seven.One att den muntliga delen av förfarandet, med stöd av artikel 83 i domstolens rättegångsregler, skulle återupptas.
15 Till stöd för sin begäran har Seven.One gjort gällande att generaladvokatens förslag till avgörande kräver en mer ingående diskussion, eller till och med en rättelse. Seven.One har särskilt påpekat, för det första, att radio- och televisionsföretagens ensamrätt att tillåta mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar enligt artikel 2 e i direktiv 2001/29 ska behandlas på samma sätt som dessa företags ensamrätt att tillåta eller förbjuda upptagning av sina utsändningar enligt artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28). För det andra kan bedömningen av det förfång som radio- och televisionsföretagen har lidit till följd av privatkopiering inte överlåtas på den nationella domstolen att bedöma.
16 Domstolen erinrar för det första om att det vare sig i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för de berörda parter som avses i artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
17 För det andra ska generaladvokaterna, enligt artikel 252 andra stycket FEUF, vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram. Det rör sig således inte om ett yttrande riktat till domare eller parter som härrör från en myndighet utanför domstolen, utan om en enskild, motiverad och offentligt formulerad ståndpunkt från en av institutionens medlemmar. Under dessa omständigheter kan generaladvokatens förslag till avgörande inte avhandlas av parterna. Domstolen är inte heller bunden av vare sig generaladvokatens förslag till avgörande eller av den motivering som han eller hon lagt till grund för det. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
18 Med det sagt får domstolen emellertid, enligt artikel 83 i rättegångsreglerna, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.
19 I förevarande fall finner domstolen emellertid, efter att ha hört generaladvokaten, att den har kännedom om samtliga omständigheter som är nödvändiga för att kunna besvara förevarande begäran om förhandsavgörande. Domstolen anser för övrigt att de omständigheter som Seven.One har anfört till stöd för sin begäran om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, inte utgör sådana nya omständigheter som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.
20 Mot denna bakgrund saknas det anledning att återuppta den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av tolkningsfrågorna
21 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken radio- och televisionsföretag vars upptagningar av utsändningar mångfaldigas av fysiska personer för privat bruk och i icke-kommersiellt syfte, undantas från den rätt till rimlig kompensation som föreskrivs i nämnda artikel.
22 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt, i förekommande fall, dess tillkomsthistoria (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
23 För det första får medlemsstaterna, enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, föreskriva undantag eller inskränkningar från den ensamrätt till mångfaldigande som fastställs i artikel 2 i detta direktiv vid mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation.
24 Det framgår uttryckligen av artikel 2 e att radio- och televisionsföretag, i likhet med de andra rättsinnehavare som avses i leden a–d i denna artikel, har ensamrätt ”att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis” av upptagningar av deras utsändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.
25 Det följer således av artikel 2 e, jämförd med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, att radio- och televisionsföretag som är innehavare av en ensamrätt till mångfaldigande i princip ska tillerkännas rätten till rimlig kompensation i de medlemsstater som har genomfört undantaget för privatkopiering, när fysiska personer mångfaldigar upptagningar av deras sändningar för privat bruk där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt.
26 För det andra stöds denna bokstavstolkning av det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår och av förarbetena till direktiv 2001/29.
27 Det ska således påpekas att det i artikel 2 i direktiv 2001/29, i vilken ensamrätten till mångfaldigande för olika kategorier av rättsinnehavare definieras i leden a–e, inte görs någon skillnad i behandling mellan dessa kategorier. I detta avseende framgår det också av förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället av den 10 december 1997 (KOM(97) 628 slutlig, vilket ligger till grund för direktiv 2001/29, att den lösning som valts i artikel 2 i detta direktiv säkerställer att alla upphovsmän, utövande konstnärer, fonogramframställare och radio- och TV-företag åtnjuter samma skydd för sina verk eller andra alster med avseende på de handlingar som skyddas av mångfaldiganderätten.
28 Vidare framgår det av skäl 35 i direktiv 2001/29 att rättsinnehavarna, när det gäller vissa undantag, bör få rimlig kompensation för att ge dem skälig ersättning för användningen av deras skyddade verk eller andra alster. Det framgår dessutom av artikel 5.5 i direktiv 2001/29 att undantaget i artikel 5.2 b i direktivet endast får tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.
29 Av detta följer att dessa bestämmelser – för att de inte ska förlora sin ändamålsenliga verkan – innebär att en medlemsstat som har införlivat undantaget för privatkopiering har en skyldighet att inom ramen för sin behörighet säkerställa en effektiv uppbörd av denna kompensation som ska ersätta rättsinnehavarna för den skada de lider, särskilt om skadan uppkommer i den medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
30 För det tredje stöds en sådan tolkning av de mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna.
31 I skälen 4 och 9 i direktiv 2001/29 anges att direktivet syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå inom området för immaterialrätt som kommer att uppmuntra till betydande investeringar i kreativ och innovativ verksamhet, bland annat då det gäller nätinfrastruktur, vilket i sin tur leder till tillväxt och ökad konkurrenskraft för europeisk industri. Vidare anges där att utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet.
32 Vad särskilt gäller artikel 5.2 b i detta direktiv framgår det av skälen 35 och 38 i samma direktiv att nämnda artikel utgör ett uttryck för unionslagstiftarens vilja att införa ett särskilt kompensationssystem, där det som utlöser att kompensation ska betalas är att rättsinnehavarna tillfogas en skada, vilken i princip ger upphov till en skyldighet att ge dessa ”ersättning” eller ”kompensation” (dom av den 24 mars 2022, Austro-Mechana, C‑433/20, EU:C:2022:217, punkt 37, och dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
33 En fysisk persons kopiering för privat bruk ska nämligen anses utgöra en handling som är ägnad att medföra skada för den berörda rättsinnehavaren, när detta sker utan föregående tillstånd från den rättsinnehavaren (dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
34 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att de radio- och televisionsföretag som avses i artikel 2 e i direktiv 2001/29, i de medlemsstater som har genomfört undantaget för privatkopiering, i princip ska tillerkännas den rätt till rimlig kompensation som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktivet, i likhet med de andra rättsinnehavare som uttryckligen anges i nämnda artikel 2.
35 Eftersom de olika beståndsdelarna i systemet för rimlig kompensation inte preciseras ytterligare i direktiv 2001/29, har medlemsstaterna ett stort skönsmässig utrymme när det gäller att avgränsa dessa. På medlemsstaterna ankommer bland annat att bestämma vem som ska vara skyldig att betala kompensationen och att fastställa formen för, de närmare bestämmelserna om och nivån på kompensationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2022, Austro-Mechana, C‑433/20, EU:C:2022:217, punkt 41, och dom av den 8 september 2022, Ametic, C‑263/21, EU:C:2022:644, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
36 Vid fastställande av formen, de närmare bestämmelserna om och den eventuella nivån på denna rimliga kompensation bör medlemsstaterna, såsom framgår av skäl 35 i direktiv 2001/29, beakta de särskilda förhållandena i varje enskilt fall, däribland den eventuella skadan för rättsinnehavarna av åtgärden i fråga. I detta skäl preciseras dessutom att det i vissa situationer när förfånget för rättsinnehavaren är obetydligt inte behöver uppkomma någon betalningsskyldighet.
37 Det framgår således av fast rättspraxis att den rimliga kompensationen, och följaktligen systemet för rimlig kompensation och nivån på kompensationen, emellertid måste stå i samband med den skada som rättsinnehavarna orsakas på grund av privatkopieringen. En rimlig kompensation som inte är knuten till den skada som rättsinnehavarna lider är nämligen inte förenlig med kravet i skäl 31 i direktiv 2001/29, enligt vilket det måste upprätthållas en skälig avvägning mellan rättsinnehavarna och användarna av skyddade alster (dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl., C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 62, och dom av den 24 mars 2022, Austro-Mechana, C‑433/20, EU:C:2022:217, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis).
38 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att medlemsstaterna, på samma sätt som de kan välja att föreskriva, eller att inte föreskriva, något av undantagen i artikel 5.2 i direktiv 2001/29 kan, enligt vad som anges i skäl 35 i direktivet, välja att – i vissa situationer som omfattas av tillämpningsområdet för de undantag som de valt att införa – föreskriva att rimlig kompensation inte ska betalas om förfånget för rättsinnehavarna är obetydligt (dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkterna 59 och 60).
39 Vad gäller fastställandet av skadan framgår det visserligen av domstolens praxis att fastställandet av en gräns under vilken förfånget kan kvalificeras som ”obetydligt”, i den mening som avses i detta skäl, ska omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 61).
40 I samband med tillämpningen av denna gräns måste medlemsstaterna emellertid iaktta principen om likabehandling, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten och vilken stadfästs i artikel 20 i stadgan (dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
41 I förevarande fall påpekar domstolen inledningsvis, för det första, i likhet med vad generaladvokaten påpekat, i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, att den omständigheten – som den tyska regeringen har åberopat för att motivera uteslutandet av samtliga radio- och televisionsföretag från rätten till rimlig kompensation –, att vissa av dem, som också är filmproducenter, redan får skälig ersättning i detta avseende, saknar relevans.
42 Föremålet för dessa olika rättsinnehavares ensamrätt till mångfaldigande är nämligen inte identiskt. Medan artikel 2 d i direktiv 2001/29 ger framställarna av de första upptagningarna av filmer ensamrätt att tillåta mångfaldigande av original och kopior av deras filmer, och skyddar dessa framställares organisatoriska och ekonomiska tjänster, ger artikel 2 e i detta direktiv radio- och televisionsföretagen ensamrätt att mångfaldiga upptagningar av utsändningar och skyddar den tekniska tjänst som uppkommer genom utsändningen. Härav följer att de skador som rättsinnehavarna lidit till följd av privatkopiering inte heller sammanfaller.
43 Vidare framgår det av handlingarna i målet att radio- och televisionsföretagens grad av filmproducent kan variera beroende på om de själva producerar sina program med egna resurser i form av materiel och personal, oavsett om de sänder program som producerats på uppdrag av avtalsparter eller om de på licens gör utsändningar som producerats av utomstående.
44 För det andra, och såsom det har erinrats om i punkterna 37 och 40 ovan, måste det system som ligger till grund för en rimlig kompensation och nivån på kompensationen, dels stå i samband med den skada som rättsinnehavarna orsakas på grund av privatkopieringen, dels iaktta likabehandlingsprincipen såsom den framgår av artikel 20 i stadgan.
45 Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En skillnad i behandlingen är berättigad då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (dom av den 16 december 2008, Huber, C‑524/06, EU:C:2008:724, punkt 75, och dom av den 4 maj 2023, Glavna direktsia ”Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto” (Nattarbete), C‑529/21–C‑536/21 och C‑732/21–C‑738/21, EU:C:2023:374, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
46 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 23–34 ovan anser domstolen att de radio- och televisionsföretag som avses i artikel 2 e i direktiv 2001/29 befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för andra innehavare av de rättigheter som nämns i denna artikel, eftersom samtliga dessa rättsinnehavare åtnjuter den ensamrätt till mångfaldigande som föreskrivs där.
47 En skillnad i behandling mellan dessa radio- och televisionsföretag och andra rättsinnehavare ska således vara grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, och stå i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga.
48 När den kategori av rättsinnehavare som utgörs av radio- och televisionsföretagen, till följd av privatkopiering av upptagningar av deras utsändningar, inte lider något förfång, eller enbart ett ”obefintligt” sådant, utgör detta, mot bakgrund av de överväganden om vilka det erinrats i punkterna 36 och 37 i förevarande dom, ett sådant objektivt och skäligt kriterium som inte går utöver vad som är nödvändigt för att upprätthålla en skälig avvägning mellan rättsinnehavarna och användarna av skyddade alster.
49 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 38 och 39 ovan ankommer det emellertid på den nationella domstolen att för det första och mot bakgrund av objektiva kriterier försäkra sig om att radio- och televisionsföretagen, till skillnad från de andra kategorier av rättsinnehavare som avses i artikel 2 i direktiv 2001/29, endast lider ett förfång som kan kvalificeras som ”obefintligt” vid otillåtet mångfaldigande av upptagningar av deras utsändningar. För det andra ska den hänskjutande domstolen, likaså mot bakgrund av objektiva kriterier, pröva huruvida samtliga dessa företag, inom den kategori av rättsinnehavare som utgörs av radio- och televisionsföretag, befinner sig i jämförbara situationer, bland annat med hänsyn till det förfång som de lider, vilket skulle rättfärdiga att samtliga dessa företag ska undantas från rätten till rimlig kompensation.
50 Det är nämligen endast om detta dubbla villkor är uppfyllt som en nationell lagstiftning som utesluter samtliga dessa företag från rätten till rimlig kompensation ska anses uppfylla kraven i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.
51 De berörda parter som har inkommit med skriftliga yttranden är inte överens om vare sig typen eller omfattningen av det förfång som radio- och televisionsföretagen skulle lida till följd av privatkopiering av upptagningarna av deras sändningar, och inte heller om huruvida de situationer som dessa företag befinner sig i är jämförbara, vilket beror på om de erhåller offentlig finansiering eller inte.
52 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 26 i sitt förslag till avgörande, omfattas förekomsten och omfattningen av det förfång som radio- och televisionsföretagen eventuellt har lidit, liksom prövningen av huruvida situationerna för eventuella olika kategorier av radio- och televisionsföretag är jämförbara, av den bedömning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.
53 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de hänskjutna frågorna besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken radio- och televisionsföretag vars upptagningar av utsändningar mångfaldigas av fysiska personer för privat bruk och i icke-kommersiellt syfte, undantas från den rätt till rimlig kompensation som föreskrivs i nämnda artikel, förutsatt att dessa företag lider eventuellt förfång som inte kan kvalificeras som ”obetydligt”.
Rättegångskostnader
54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället,
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken radio- och televisionsföretag vars upptagningar av utsändningar mångfaldigas av fysiska personer för privat bruk och i icke-kommersiellt syfte, undantas från den rätt till rimlig kompensation som föreskrivs i nämnda artikel, förutsatt att dessa företag lider eventuellt förfång som inte kan kvalificeras som ”obetydligt”.
Underskrifter