Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT ANTHONY COLLINS
Fördraget den 23 november 2023(1)
Mål C‑221/22 P
Europeiska kommissionen
mot
Deutsche Telekom AG
”Överklagande – Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Dom som delvis ogiltigförklarar ett beslut och sätter ned ett bötesbelopp – Skyldighet för kommissionen att betala ränta – Dröjsmålsränta – Artikel 266 och 340 FEUF – Artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012”
I. Inledning
1. En EU-institution fattar ett beslut om att ett företag, preliminärt, ska betala en summa pengar till EU-institutionen. EU-domstolen ogiltigförklarar därefter en del av, eller hela, beslutet. Företaget kräver återbetalning av beloppet från EU-institutionen, jämte vad företaget beskriver som en dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan beräknas på det belopp som det fastslogs hade utbetalats felaktigt och löper från dagen då företaget betalade detta belopp till dess domstolens dom meddelas. Är EU-institutionen skyldig att, enligt EU-lagstiftningen, gå med på kravet? Detta är essensen av frågan som kommissionen begär att domstolen ska ta ställning till i detta överklagande.
2. Svaret på den frågan berör artikel 266, första stycket, FEUF. Omfattas betalning av dröjsmålsräntan, som har begärts i dessa förfaranden, av de nödvändiga åtgärder som en EU-institution kan komma att behöva vidta för att efterkomma en dom från domstolen? Den bedömningen måste göras inom ramen för rättspraxis, där begreppet ”dröjsmålsränta” har använts för att beskriva specifika rättsfigurer med olika syften. Den diskussionen för ibland tankarna till det berömda utbytet mellan Humpty Dumpty och Alice i Lewis Carrolls Alice i spegellandet.(2)
II. Bakgrund och förfarandet
A. Bakgrund till överklagandet
3. Den 15 oktober 2014 antog kommissionen beslut C(2014) 7465 final rörande förfaranden enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.39523 – Slovak Telekom) (nedan kallat 2014 års beslut). I 2014 års beslut slogs det fast att Deutsche Telekom AG och Slovak Telekom a.s. hade brutit mot artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet. Genom beslutet ålades Deutsche Telekom och Slovak Telekom att solidariskt erlägga böter på 38 838 000 euro. Deutsche Telekom ålades dessutom att ensamt erlägga böter på 31 070 000.
4. Den 24 december 2014 väckte Deutsche Telekom talan om att ogiltigförklara 2014 års beslut.
5. Den 16 januari 2015 betalade Deutsche Telekom, preliminärt, 31 070 000 euro till kommissionen.
6. Genom dom av den 13 december 2018 Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930)(nedan kallad 2018 års dom) satte tribunalen ned bötesbeloppet, som Deutsche Telekom ensamt hade att svara för, med 12 039 019 euro. Den 19 februari 2019 återbetalade kommissionen det beloppet till Deutsche Telekom.
7. Den 21 februari 2019 överklagade Deutsche Telekom 2018 års dom.
8. Den 12 mars 2019 begärde Deutsche Telekom att kommissionen skulle betala dröjsmålsränta på 12 039 019 euro, från den 16 januari 2015 till den 19 februari 2019. Deutsche Telekom åberopade domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81), till stöd för sin begäran.
9. Kommissionen vägrade, genom skrivelse av den 28 juni 2019 (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), att betala dröjsmålsränta och angav att återbetalning, i enlighet med 2018 års dom, måste ske av det nominella värdet av bötesnedsättningen. Med tillämpning av artikel 90 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (nedan kallad delegerade förordning nr 1268/2012),(3) återbetalade kommissionen det nominella värdet, utan ränta, eftersom det nominella värdet av bötesnedsättningen hade gett negativ avkastning under den aktuella perioden. Kommissionen tillade att den hade överklagat domen av den 12 februari 2019, Printeos/kommissionen (T‑201/17, EU:T:2019:81).
10. Domstolen ogillade kommissionens överklagande genom dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39)( nedan kallad domen Printeos).
11. Domstolen ogillade Deutsche Telekoms överklagande av 2018 års dom, genom dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen (C‑152/19 P, EU:C:2021:238). Därmed vann det utdömda bötesbeloppet laga kraft.
B. Den överklagade domen
12. Den 9 september 2019 väckte Deutsche Telekom talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet vid tribunalen. Deutsche Telekom yrkade också att kommissionen skulle förpliktigas att ersätta bolaget för den skada som det har lidit till följd av att det inte har haft tillgång till det felaktigt inbetalda beloppet. I andra hand yrkade Deutsche Telekom att kommissionen skulle förpliktigas att betala dröjsmålsränta på det felaktigt utbetalda beloppet, från dagen för den preliminära inbetalningen av bötesbeloppet till dess återbetalning sker. Dröjsmålsräntan skulle beräknas på grundval av räntesatsen som den Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter eller, alternativt, på grundval av en räntesats som tribunalen ansåg vara lämplig. Det yrkade också att kommissionen skulle förpliktigas att betala dröjsmålsränta på beloppet, som kommissionen var skyldig Deutsche Telekom, från avkunnandet av domen, som skulle meddelas i förfarandet vid tribunalen, till dess kommissionen återbetalade detta belopp.
13. I dess dom av den 19 januari 2022, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑610/19, EU:T:2022:15)(nedan kallad den överklagade domen), ogillade tribunalen skadeståndsyrkandet, som grundade sig på att Deutsche Telekom inte har haft tillgång till det felaktigt betalade beloppet. Deutsche Telekom hade inte visat att det hade drabbats av utebliven vinst till följd av att det saknade möjlighet att investera detta belopp i sin verksamhet eller att avsaknaden av detta belopp hade lett till att det avstod från några specifika projekt.
14. Vad gäller skadeståndsyrkandet, som grundades på kommissionens vägran att betala dröjsmålsränta på det felaktigt utbetalda beloppet, från dagen för betalningen till dess återbetalning sker, drog tribunalen slutsatsen att 2014 års beslut utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266, första stycket FEUF, till följd av vilket Deutsche Telekom hade lidit skada. Tribunalen ansåg att artikel 266, första stycket FEUF, utgör en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Unionsdomstolarnas ogiltigförklaring av en rättsakt sker med verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc). Rättsakten sätts således ur spel med retroaktiv verkan. Om en summa pengar felaktigt har betalats till en EU-institution uppkommer en rätt till återbetalning av detta belopp jämte dröjsmålsränta. Syftet med dröjsmålsränta är att schablonmässigt gottgöra den uteblivna möjligheten att förfoga över fordringsbeloppet och att förmå en gäldenär att, så fort som möjligt, rätta sig efter en dom. Betalning av dröjsmålsränta är således en väsentlig del av kommissionens förpliktelse, enligt artikel 266, första stycket FEUF, att, efter ogiltigförklaringen av böterna, försätta sökanden i samma situation som den ursprungligen befann sig i. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta syftar till att schablonmässigt gottgöra ett dröjsmål i objektiv mening, som har orsakats av, för det första, varaktigheten av det rättsliga förfarandet, för det andra, rätten till återbetalning för ett företag, som provisoriskt har erlagt böter som sedermera har ogiltigförklarats eller satts ned, och, för det tredje, verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc)avseende unionsdomstolarnas beslut. Tribunalen godtog att skyldigheten att betala dröjsmålsränta inte kan förmå kommissionen att återbetala ett belopp, som det felaktigt har erhållit, innan domen, genom vilken böterna helt eller delvis ogiltigförklaras, har meddelats.
15. Tribunalen godtog inte kommissionens argument att den, i enlighet med artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, endast var skyldig att återbetala ”upplupen ränta” på det belopp som den felaktigt hade mottagit.(4) Skyldigheten att betala dröjsmålsränta är fristående från en eventuell betalning av upplupna belopp med tillämning av artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012. Tribunalen ansåg följaktligen att det inte fanns något behov av att ta ställning till grunden, som Deutsche Telekom hade framfört, enligt vilken artikel 90.4 i delegerade förordning nr 1268/2012 är rättsstridig.
16. Tribunalen fastslog att kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta, beräknad från dagen för den preliminära betalningen, härrör från skylighten, i enlighet med artikel 266, första stycket FEUF, att följa 2018 års dom. Den maximala storleken på en fordran på återbetalning, som har uppstått till följd av den preliminära betalningen av böter, var säker eller kunde fastställas mot bakgrund av objektiva omständigheter, vid tidpunkten för den preliminära betalningen. Räntan som ska utgå är dröjsmålsränta och fråga uppstod inte om kompensationsränta. Tribunalen fastslog vidare att underlåtenheten att betala dröjsmålsränta levde upp till kraven för att aktualisera Europeiska unionens utomobligatoriska ansvar, i enlighet med artikel 266, andra stycket FEUF, jämförd med artikel 340, andra stycket FEUF.
17. För att fastställa dröjsmålsräntan gjorde tribunalen en analog tillämpning av artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, med rubriken ”Dröjsmålsränta”. Kommissionen var tvungen att betala den räntesats som ECB tillämpade på dess huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter, nämligen 3,55 procent, under perioden mellan den 16 januari 2015 och 19 februari 2019, vilket uppgick till 1 750 522,83 euro.
18. Tribunalen angav slutligen att tillägg på fordran skulle ske med dröjsmålsränta, från dagen då domen meddelas till dess fulla betalning sker, beräknad på grundval av den räntesats som ECB tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter.
C. Överklagandet
19. Kommissionen gav in det förevarande överklagandet den 28 mars 2022. Kommissionen har begärt att överklagandet ska hänskjutas till stora avdelningen, för att låta domstolen ompröva sitt förhållningssätt i domen Printeos.(5)
20. Kommissionen har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Kommissionen har som första grund åberopat att det, i den överklagade domen, skedde en felaktig rättstillämpning, genom fastställandet av att kommissionen, med stöd av artikel 266 FEUF, hade en ovillkorlig skyldighet att betala dröjsmålsränta beträffande perioden från dagen då böterna betalades preliminärt till och med dagen då återbetalning skedde av eventuella belopp som betalats felaktigt. Kommissionen har som andra grund åberopat att den överklagade domen innehåller en felaktig rättstillämpning, genom att det fastställdes att kommissionen, vid en analog tillämning av artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, var skyldig att betala dröjsmålsränta enligt den räntesats som ECB tillämpade för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter.
21. Deutsche Telekom har yrkat att domstolen ska avvisa överklagandet eftersom det inte kan tas upp till sakprövning och att överklagandet, oaktat detta, saknar grund.
22. Parterna har utvecklat sin talan och har svarat på domstolens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 juli 2023.
III. Bedömning
A. Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning
23. Enligt Deutsche Telekom ska hela överklagandet avvisas på grund av att det inte kan tas upp till sakprövning eftersom överklagandet, i själva verket, tar sikte på domen Printeos,vilken har vunnit laga kraft. Tribunalen följde troget denna rättspraxis och kunde därför inte ha gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning. Den argumentation som kommissionen stödjer sig på i sin kritik av domen Printeos kan enligt Deutche Telekom inte heller tas upp till sakprövning, eftersom den inte har framförts vid tribunalen.
24. Deutsche Telekom har vidare gjort gällande att överklagandets första grund inte kan tas upp till sakprövning eftersom kommissionen inte har lyckats identifiera ett enda av avsnitt i den överklagade domen där det fastslås att kommissionens skyldighet att betala dröjsmålsränta har en bestraffande karaktär. Tilldelningen av dröjsmålsränta är inte en sanktion utan snarare en kompensation som utgår, med en schablonmässig räntesats, för att ett företag har berövats möjligheten att förfoga över sina ekonomiska resurser. Deutsche Telekom har också gjort gällande att den första grundens första del och den andra grunden endast upprepar de argument som har framförts vid tribunalen och som således inte kan tas upp till sakprövning. Den första grundens andra, tredje, fjärde, femte och sjätte del kan inte tas upp till sakprövning eftersom dessa argument i detta förfarande framförs för första gången i överklagandet.
25. Kommissionen har svarat att överklagandet tar sikte på den överklagade domen och inte domen Printeos. Ett antal överväganden som anges i den överklagade domen förekommer inte i domen Printeos. Kommissionen har, såvitt avser den första grunden, bestridit att den är skyldig att betala dröjsmålsränta, såsom den fastställdes i den överklagade domen. Kommissionen har vidare gjort gällande att, även om kommissionen upprepar argument, som den har framfört vid tribunalen, i den första grundens första del och den andra grunden, har den rätt att göra det i sin invändning mot tribunalens tolkning och tillämpning av unionsrätten. I den första grundens andra, tredje, fjärde, femte och sjätte del utvecklas de argument som kommissionen framförde vid tribunalen och flera av de slutsatser som domstolen kom fram till i den överklagade domen ifrågasätts.
26. Enligt artikel 170, första stycket, i domstolens rättegångsregler får ett överklagande inte ändra saken i målet vid tribunalen. I ett överklagande får upprepning av argument ske avseende invändningar mot tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten.(6) Om en klagande, till stöd för sitt överklagande, inte kunde framföra grunder och argument som den har baserat sig på i första instans, skulle ett överklagande berövas en del av sitt syfte.(7) Att förhindra en klagande att göra det skulle också underminera den etablerade regeln att domstolens behörighet, vid ett överklagande, är begränsad till rättsliga bedömningar som har gjorts med avseende på de grunder som har åberopats i första instans.(8) Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att en klagande har rätt att åberopa grunder som följer av den överklagade domen och som syftar till att bestrida domens rättsliga grund.(9) Tribunalens tolkning och tillämpning av unionsdomstolarnas rättspraxis, inklusive domen Printeos, i den överklagade domen, tar upp rättsfrågor som kan ifrågasättas på detta sätt. Mot bakgrund av detta föreslår jag att domstolen inte godtar Deutsche Telekoms invändning mot att överklagandet över huvud taget kan tas upp till prövning.
27. I den första grunden har gjorts gällande att tribunalen, genom sin underlåtenhet att beakta dröjsmålsräntans bestraffande karaktär, gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, när den förelade kommissionen att betala dröjsmålsränta. Kommissionens anklagelse är inte att tribunalen aktivt gjorde en oriktig bedömning i sin rättsliga analys, utan snarare att den underlät att beakta en relevant omständighet. Det är således knappast förvånande att kommissionen inte har identifierat några stycken i den överklagade domen i vilka det fastslås att dröjsmålsränta har en bestraffande karaktär. Kommissionen har uppenbarligen tagit upp en rättslig fråga. Jag föreslår därför att domstolen inte godtar Deutsche Telekoms invändning att överklagandets första grund inte kan tas upp till sakprövning.
28. Dessa synpunkter är, enligt min mening, tillräckliga för att besvara Deutsche Telekoms invändningar mot att den första grundens första del och den andra grunden kan tas upp till prövning, vilka grundar sig på att kommissionen upprepar de argument som har framförts vid tribunalen. Detsamma gäller Deutsche Telekoms invändningar mot den första grundens andra, tredje, fjärde, femte och sjätte del, vilka grundar sig på att de framförs för första gången vid överklagandet. För att undvika tvivel tar jag hänsyn till att de olika argumenten under rubriken till den första grundens andra, tredje, fjärde, femte och sjätte del är rättsfrågor som följer av den överklagade domen, vilka kommissionen har rätt att framföra vid domstolen.
29. Jag föreslår därför att domstolen inte godtar Deutsche Telekoms invändning mot att överklagandet kan tas upp till prövning och att överklagandet tas upp i sin helhet.
B. Bedömning i sak
1. Felaktig rättstillämpning genom att fastslå en skyldighet att betala dröjsmålsränta från dagen då böterna preliminärt indrevs
– Parternas argument
30. Överklagandets första grund har sex delar. För det första har gjorts gällande att den överklagade domen innehåller en felaktig rättstillämpning, i den mån den ålade kommissionen att betala dröjsmålsränta på 12 039 019 euro från dagen för den preliminära indrivningen av böterna till dess 2018 års dom meddelades. Kommissionen återbetalade kapitalbeloppet som den var skyldig Deutsche Telekom till följd av 2018 års dom. Tillämpningen av artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, vars lagenlighet tribunalen inte tog ställning till, på den delen av böterna som preliminärt hade inkasserats, gav upphov till negativ ränta. Kommissionen förde inte vidare den förlusten till Deutsche Telekom.
31. I första grundens andra del har kommissionen gjort gällande att den överklagade domen strider mot rättspraxis som tillkom innan domen Printeos. Rättspraxis beträffande felaktigt indrivna avgifter,(10) återkrav av olagligt statligt stöd(11) och återbetalning av antidumpningstullar(12) indikerar att kommissionen är skyldig att betala kompensationsränta och inte dröjsmålsränta för att undvika obehörig vinst, under sådana förhållanden som är analoga med dem som det är i fråga i det förevarande överklagandet. Samma slutsats dras i rättspraxis beträffande återbetalning av böter, som har påförts på grundval av att det har skett överträdelser av konkurrensrättsliga regler.(13) Även om det i domen Guardian Europe(14) hänvisas till ”dröjsmålsränta”, återbetalade kommissionen de böterna, jämte upplupen ränta, i enlighet med artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012, varför fråga inte uppstod om dröjsmålsränta. I domen IPK International(15) var det fråga om betalning av dröjsmålsränta från dagen för en dom, i vilken ett beslut om att upphäva ett beslut om att bevilja ekonomiskt stöd hade ogiltigförklarats och beslutet att betala ut stödet i fråga därmed på nytt aktualiserades. Det målet rörde inte betalningen av dröjsmålsränta från dagen för den preliminära indrivningen av böter till och med meddelandet av en dom som ogiltigförklarar hela eller delar av beslutet att påföra böterna.
32. Kommissionen har godtagit att artikel 266, första stycket FEUF innebär en skyldighet för kommissionen att återbetala böterna som har indrivits preliminärt, jämte sådan upplupen ränta som följer av tillämpningen av artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, i syfte att förhindra att Europeiska unionen erhåller en obehörig vinst. Den överklagade domen blandar ihop dröjsmålsränta, vilken har en bestraffande karaktär, och kompensationsränta. En skyldighet för kommissionen att betala dröjsmålsränta på böter som har indrivits preliminärt skulle, i detta ekonomiska klimat, leda till obehörig vinst för det ifrågavarande företaget.
33. I den första grundens tredje del har gjorts gällande att den överklagade domen inte tog hänsyn till artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012. Tribunalen måste besluta att den bestämmelsen strider mot artikel 266 FEUF för att tribunalen inte ska behöva tillämpa den. Effekten av tribunalens dom är att syftet med artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 försvinner eftersom storleken på räntan, som dess tillämpning skulle kunna medföra, aldrig, i praktiken, skulle överstiga den ränta som genereras av tillämpningen av en dröjsmålsränta.
34. I den första grundens fjärde del har gjorts gällande att omständigheterna i det förevarande målet inte uppfyller de krav som gäller för att unionen ska kunna ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Eftersom den preliminära betalningen av böterna var rättsenlig hade kommissionen ingen skyldighet att, vid tidpunkten då den erhåll beloppet, betala dröjsmålsränta. Kommissionen kan därför inte ha gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel. Kommissionen kan inte hållas ansvarig för någon tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel på grund av att de rättsliga förfarandena ledde till viss försening och kommissionen inte hade någon kontroll över den omständigheten. Vidare har kommissionen gjort gällande att Deutsche Telekom inte har visat att det har lidit skada som kan bedömas vara likvärdig med räntesatsen som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringsförpliktelser, med tillägg av tre och en halv procentenheter.
35. Genom den första grundens femte del har kommissionen gjort gällande att det skedde en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen, genom att det fastslogs att det, till följd av att 2018 års dom hade verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc), krävdes att kommissionen betalar dröjsmålsränta från dagen för den preliminära indrivningen av böterna. Enligt fast rättspraxis anses kommissionens beslut vara lagenliga till dess de fastställs inte vara det.(16) Eftersom en talan som har väcks vid unionsdomstolarna inte har uppskjutande verkan var 2014 års beslut verkställbart till dess tribunalen ogiltigförklarade det. En skyldighet att återbetala bötesbeloppet kunde således inte ha uppstått innan 2018 års dom meddelades. Vidare var det belopp som kommissionen eventuellt var skyldig Deutsche Telekom varken säkert eller fastställbart med hänvisning till objektiva faktorer innan den domen. Det saknar betydelse att den maximala storleken på ett eventuellt skuldbelopp skulle ha kunnat fastställas.
36. I motsats till vad Deutsche Telekom påstår är kommissionen skyldig att verkställa ett beslut, genom att preliminärt indriva böterna, i det fall ett företag inte tillhandahåller en bankgaranti enligt artikel 78 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (”den finansiella förordningen”).(17) Om kommissionen inte gör det finns det en risk att kommissionen inte kan indriva böterna när alla rättsmedel är uttömda, till exempel för det fall ett företag under tiden går i konkurs, och därigenom misslyckas med att skydda unionens finansiella intressen.
37. Kommissionen noterar att företag får välja mellan att antingen tillhandahålla en bankgaranti, och därmed hålla inne beloppet som de är skyldiga under den tid som rättstvisten pågår, eller erlägga böterna preliminärt. I det senare fallet erhåller företaget den ränta som artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 medger, vilken är utformad för att tillhandahålla adekvat ersättning för att beloppet, som har betalats ut felaktigt, är otillgängligt och eventuellt har minskat i värde. Ett företag som påstår sig har lidit ytterligare skada till följd av det har gjort en felaktig betalning kan också väcka en skadeståndstalan enligt artikel 340 FEUF.
38. Kommissionen har gjort gällande att den överklagade domen har absurda följder. För det första ersätter unionsdomstolarna kommissionens bedömning med sin egen när den utövar sin obegränsade behörighet att bestämma bötesbeloppet. Eftersom det är omöjligt att i förväg veta huruvida unionsdomstolarna kommer att utöva den behörigheten och, i så fall, vilket belopp de kommer att fastställa i form av böter, kan det inte begäras att kommissionen betalar dröjsmålsränta avseende perioder före utövandet av den obegränsade behörigheten. För det andra utgör en skyldighet för kommissionen att betala dröjsmålsränta en nedsättning av böterna, i det fall kommissionen beslutar att påföra en nya, likadana, böter efter det att unionsdomstolarna har upphävt det ursprungliga beslutet på grund av beräkningsfel. För det tredje skapar det avsevärd osäkerhet vad gäller bötesbeloppet för det fall tribunalen och domstolen kommer fram till olika slutsatser vad gäller böternas lagenlighet.(18) Dessa överväganden visar att det är omöjligt att fastställa det belopp som kommissionen i slutändan kan bli skyldig att återbetala till ett företag som preliminärt har betalat böterna innan en dom slutligen har meddelats.
39. I den första grundens sjätte del har kommissionen gjort gällande att böternas avskräckande effekt undermineras för det fall kommissionen skulle tvingas betala dröjsmålsränta från dagen för den preliminära indrivningen av böterna. När den fastställer böter kan inte kommissionen förutse vare sig varaktigheten eller resultatet av rättsprocessen. Tillämpningen av rättsprincipen som härrör från domen Printeos och den överklagade domen kan således ha oproportionerliga och oönskade effekter, vilket målet Intel visar.(19)
40. Deutsche Telekom har yrkat att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.
41. Vad gäller den första grundens första del har Deutsche Telekom gjort gällande att det enligt rättspraxis inte krävs att varje försening med att reglera en befintlig skuld fastställs för att det ska krävas av en EU-institution att denna betalar dröjsmålsränta. Kommissionen vägrade att betala ränta när den återbetalade den del av böterna som hade ogiltigförklarats.
42. Deutsche Telekom menar att den rättspraxis som har anförts till stöd för första grundens andra del rör omständigheter som skiljer sig från de som behandlas i det förevarande målet och att rättspraxisen i fråga således inte är oförenlig med domen Printeos. Rättspraxis ger inte stöd för kommissionens inställning att den kan avstå från att betala ränta för det fall ett preliminärt indrivet bötesbelopp inte har genererat någon ränta.
43. Överklagandet kan inte bifallas såvitt avser den första grundens tredje del eftersom artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 inte påverkar skyldigheten att betala dröjsmålsränta enligt artikel 266, första stycket FEUF. Deutsche Telekom har föreslagit att kommissionen är skyldig att betala dröjsmålsränta eller den ränta som följer av tillämpningen av artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, beroende på vilken som är störst. I det fall domstolen skulle tolka den bestämmelsen så, att den utesluter en skyldighet att betala ränta enligt artikel 266, första stycket FEUF, stödjer sig Deutsche Telekom på invändningen om rättsstridighet som den framförde i första instans.
44. Deutsche Telekoms har, såvitt avser första grundens fjärde del, gjort gällande att vägran att betala någon ränta utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266, första stycket FEUF och orsakade skada. Deutsche Telekom tvingades därmed att väcka skadeståndstalan i enighet med artikel 266, andra stycket FEUF och artikel 340 FEUF om den avsåg att erhålla ersättning för den orsakade skadan.
45. Överklagandet kan inte bifallas såvitt avser den första grundens femte del eftersom kommissionen, även om dess beslut presumeras vara giltiga och är verkställbara, inte är skyldig att preliminärt indriva böter. Den finansiella förordningens krav på att kommissionen ska återkräva fordringar är inte tillämplig på böter. Inte heller ska företag ensamt behöva bära riskerna för en rättstvist på det konkurrensrättsliga området. Genom en undersökning av de rättsliga grunderna för en talan om ogiltighet av ett beslut att utdöma böter, är det möjligt att utröna det maximala beloppet som kommissionen kan komma att vara skyldig. I den överklagade domen fastslogs det, i laga ordning, att den retroaktiva verkan av den delvisa ogiltigförklaringen krävde att kommissionen skulle betala dröjsmålsränta på det felaktigt betalda beloppet från dagen för den preliminära indrivningen av böterna.
46. Även om Deutsche Telekom har medgett att den avskräckande verkan av böter, som påförs vid överträdelser av konkurrensrättsliga regler, är ett legitimt syfte, vidhåller Deutsche Telekom såvitt avser den första grundens sjätte del att kommissionen inte har någon skyldighet att preliminärt indriva böter. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta från dagen för den preliminära indrivningen av böterna är ett resultat av kommissionens beslut att indriva böterna innan alla rättsmedel har uttömts. Skulle kommissionen senarelägga indrivningen av böterna till tidpunkten då alla rättsmedel har uttömts, skulle böternas avskräckande effekt bibehållas, i den mån som företaget i fråga skulle behöva bibehålla tillräckligt med finansiella reserver under den tid som processen som den hade startat pågick. Slutligen är konsekvenserna för Intel, till följd av de rättsprinciper som fastslås i den överklagade domen, irrelevanta.
– Rättslig bedömning
47. För det fall en rättsakt har förklarats ogiltig krävs det, enligt artikel 266, första stycket FEUF, att en EU-institution vidtar alla de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Jag har tre synpunkter på denna bestämmelse. För det första är skyldigheten att vidta sådana åtgärder avhängiga att det finns en dom. Det är viktigt att skilja mellan förekomsten av en dom och dess verkningar. En dom som ogiltigförklarar en handling träder, både rättsligt och faktiskt, i kraft från och med den tidpunkt då den meddelas. Från den tidpunkten medför domen att rättsakten försvinner från unionens rättsordning, med verkan från den dagen åtgärden i fråga träder i kraft.(20) Det är uppenbart att det är omöjligt att följa en dom innan den har meddelats. En EU-institution kan inte heller uppfatta de åtgärder som den kan behöva vidta innan den vet vad den måste efterleva. 2014 års beslut var lagenligt vid tidpunkten då det antogs. Strax därefter, och i enlighet med beslutet, betalade Deutsche Telekom preliminärt hela bötesbeloppet till kommissionen. Vid avkunnandet av 2018 års dom visade det sig att Deutsche Telekom felaktigt hade betalat en del av den summan, vars belopp inte hade kunnat uppskattas innan denna händelse inträffade.
48. Om förekomsten av en dom är en nödvändig förutsättning för förekomsten av några krav på att vidta nödvändiga åtgärderna för att följa denna, följer det att kommissionen inte kunde ha handlat i strid med artikel 266, första stycket FEUF innan 2018 års dom meddelandes. Slutsatsen i punkt 111 i den överklagade domen, att kommissionen hade överträtt artikel 266, första stycket FEUF innan meddelandet av 2018 års dom, på grund av vilken kommissionen var tvungen att betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom, är således både rättsligt och logiskt ogrundad.
49. För det andra definieras inte de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom i artikel 266, första stycket FEUF. Åtgärderna är det, i första hand, upp till den berörda institutionen att identifiera och, för det fall det uppstår en tvist, utgör det en fråga för unionsdomstolarna att avgöra.(21) Den skyldigheten kan fullgöras på en mängd olika sätt, inbegripet genom antagandet av en ny åtgärd, avstå från att anta en ny åtgärd och, som i detta fall, betalning eller återbetalning av pengar.(22) För det fall en åtgärd, innan den helt eller delvis har ogiltigförklarats, har vidtagits, även på preliminär grund, inbegriper de nödvändiga åtgärderna, som avses i artikel 266, första stycket FEUF, en skyldighet att, så långt som det är möjligt, försätta sökanden i samma situation som den befann sig i innan den ogiltigförklarade åtgärden antogs.(23) Sådana åtgärder måste logiskt sett inbegripa en förpliktelse för kommissionen att säkerställa att parten, som felaktigt har betalat pengar, återfår samma värde i pengar när de skickas tillbaka. Den förpliktelsen är fristående från krav på ersättning för skada och erkänns uttryckligen i artikel 266, andra stycket FEUF. Förpliktelsen enligt artikel 266, första stycket FEUF skiljer sig även från varje förpliktelse att överlämna sådan obehörig vinst som kan uppkomma för en EU-institution på grund av att den förfogar över pengar som felaktigt har betalats. Jag håller därför med Deutsche Telekoms påstående att skyldigheten avseende fullständigt återställande är fristående från och oberoende av tillämpningen av mekanismen i artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, vilken, därutöver, tycks ha blivit utformad med hänsyn till den eventuella obehöriga vinst som EU-intuitionerna gör.(24)
50. För det tredje åläggs EU-institutionerna entydigt, enligt artikel 266, första stycket FEUF, en skyldighet att ge EU-domstolarnas domar full verkan. Den syftar inte till att bestraffa dem. Artikel 266, första stycket FEUF, ger inget rättsligt stöd för åtgärder som skulle kräva att en EU-institution betalar räntesatser som är överdrivna eller bestraffande. Artikel 266, andra stycket FEUF ger stöd för den iakttagelsen eftersom den uttryckligen vidmakthåller ett företags rätt att åberopa Europeiska unionens utomobligatoriska ansvar, oberoende av utsträckningen av en EU-institutions efterlevnad av artikel 266, första stycket FEUF. I fördragen görs alltså en tydlig åtskillnad mellan en rätt att kräva att EU-institutioner vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att efterkomma en dom från unionsdomstolarna och en rätt till kompensation för skada som orsakats av dessa institutioners rättsstridiga handlingar.(25)
51. Tribunalen ogillade Deutsche Telekoms talan om ersättning för förlusten som det påstod sig ha lidit på grund av det hade berövats möjligheten att förfoga över pengarna som det preliminärt hade betalat. Det finns inget anslutningsöverklagande som tar sikte på denna bedömning. Av den anledningen, samt de skäl som framförs i punkterna 47 och 48 i förevarande förslag till avgörande, uppkommer ingen fråga om ersättning enligt artikel 266, andra stycket FEUF jämförd med artikel 340, andra stycket FEUF, under förutsättning att kommissionen inte har överträtt artikel 266, första stycket FEUF innan 2018 års dom meddelades.
52. Frågan kvarstår om det, enligt artikel 266, första stycket FEUF, kan krävas att kommissionen betalar dröjsmålsränta på ett belopp som felaktigt har betalats, från tidpunkten för betalningen till dess domen meddelas, med följden att det rättsliga stödet, som låg till grund för betalningen av detta belopp, försvinner.
53. I fördragen nämns inte dröjsmålsränta. I den mån som unionslagstiftningen hänvisar till begreppet i rubriken till artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, återges termen ”default interest” i den engelska texten som ”Intérêts moratoires” i den franska språkversionen av texten, ”Intereses moratorios” i den spanska översättningen, ”Juros de mora” i den portugisiska språkversionen och ”Interessi di mora” i den italienska återgivningen. Dessa uttryck härrör från det latinska ordet mora, vilket betyder försening. Enligt romersk rätt tillämpades mora debitoris i det fall en gäldenär inte rättade sig efter en klart fastställd förpliktelse inom en specifik tidsperiod. Den var med andra ord utformad för att fungera som ett incitament för gäldenären att hörsamma förpliktelser i tid och således som en bestraffning för det fall en gäldenär underlåter att efterkomma ett krav på betalning av en summa pengar som kunde fastställas vid den tidpunkt då kravet ställdes.
54. Artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012 speglar dessa rötter. I artikel 83.1 föreskrivs följande: ”… [R]änta ska i enlighet med punkterna 2 och 3 beräknas för alla fordringar som inte betalats innan fristen som avses i artikel 80.3 b har löpt ut”. Enligt artikel 80.3 i delegerad förordning nr 1268/2012 ska en gäldenär, genom en debetnota, informeras om att unionen har fastställt beloppet som ska betalas och att ingen dröjsmålsränta kommer att utkrävas om betalning av den skulden sker senast på förfallodagen. Genom debetnotan informeras gäldenären även om att ränta kommer att beräknas på skulden enligt den räntesats som avses i artikel 83 i delegerad förordning nr 1268/2012, nämligen den ränta som ECB tillämpar på sina principiella refinansieringstransaktioner, med tillägg för tre och en halv procentenheter, om återbetalningen inte har inkommit senast på förfallodagen. Från detta följer att dröjsmålsräntan kan betalas om en EU-institution har tillhandahållit en gäldenär med ett förfallodatum och den gäldenären har underlåtit att betala inom denna tidsfrist. Betalning av ett belopp, som specificeras i en debetnota, före utgången av tidsfristen ger inte upphov till dröjsmålsränta.
55. Dessa bestämmelser överensstämmer med en bokstavstolkning av begreppet dröjsmålsränta, enligt vilken en sådan ränta ska betalas om en gäldenär underlåter att fullgöra en skyldighet att betala ett belopp inom en viss tidsfrist. Eftersom kommissionen inte underlät att fullgöra skyldigheten att återbetala den felaktigt utbetalade summan till Deutsche Telekom, förefaller betalningen av en sådan ränta inte vara en nödvändig åtgärd, i den mening som avses i artikel 266, första stycket FEUF, för att följa en dom från unionsdomstolarna.
56. Det har vederhäftigt konstaterats att medlemsstaternas rättssystem inte erkänner någon allmän princip genom vilken dröjsmålsränta beräknas från dagen för förlusten.(26) Krävs det, enligt medlemsstaternas nationella bestämmelser, att dröjsmålsränta betalas för de fall det har fastslagits att en del eller hela beloppet felaktigt har betalats till en nationell myndighet till följd av ett domstolsbeslut? Det är min uppfattning att, vad gäller omständigheter som är analoga med dem som uppkommer i det aktuella överklagandet, den frågan inte uppstår med tillämpning av tysk, irländsk, österrikisk och finsk rätt eftersom böter för överträdelser av konkurrensrätt inte tillämpas innan dess samtliga rättsmedel har uttömts. Elva medlemsstater(27) tycks ålägga myndigheten en skyldighet att betala ränta på pengarna, som rättsenligt har indrivits men som sedermera har konstaterats vara felaktigt betalda, från dagen för indrivning. Den förpliktelsen syftar till att ge ersättning för att dessa medel inte har varit tillgängliga och/eller för att förhindra obehörig vinst. Den kan inte kopplas till något dröjsmål med återbetalningen.(28) Sådan ränta är således inte dröjsmålsränta, så som det begreppet vanligen förstås. Fyra medlemsstater tycks ålägga myndigheter en specifik skyldighet att betala dröjsmålsränta för det fall den dröjer med att återbetala belopp som felaktigt har betalats. (29)
57. Jag går nu över till att granska domstolens rättspraxis, i vilken denna fråga behandlas.
58. Tidig rättspraxis skiljer mellan ränta kopplad till ett dröjsmål att reglera en skuld, senare betecknad som dröjsmålsränta, och kompensationsränta, som erläggs för det fall en skada har uppstått till följd av en olaglig handling. Dröjsmålsränta förutsatte, till skillnad från kompensationsränta, att information gavs om dagen då en skuld förfaller till betalning.(30) I efterföljande rättspraxis bekräftades det att dröjsmålsränta uteslutande kunde betalas till följd av ett dröjsmål i fullgörandet av en förpliktelse att betala eller återbetala en summa pengar.(31) Dröjsmålsränta löpte således från dagen för en dom i vilken det fastställs att en EU-institution hade en skuld.(32) För det fall kommissionen sedermera återbetalade pengar, vilka hade visat sig felaktigt ha betalats, gjorde förstainstansrätten gällande att räntesatsen, som kommissionen tillämpade, hade ett annat syfte jämfört med det som dröjsmålsränta har. Den förstnämnda syftar till att hindra att unionen gör en obehörig vinst medan den andra syftar till att minimera ett eventuellt otillbörligt dröjsmål att återbetala dessa belopp.(33)
59. Domen Corus avvek formellt från denna rättspraxis, men inte, som det påstås, materiellt. Kommissionen vägrade att betala ränta på beloppet, som det hade återbetalat till Corus till följd av den partiella ogiltigförklaringen av böterna, vilka grundade sig på en överträdelse av konkurrensrätt.(34) Corus väckte en skadeståndstalan vid förstainstansrätten och yrkade, bland annat, ränta i form av ersättning för utebliven möjlighet att förfoga över pengarna som det preliminärt hade betalat till kommissionen.(35) Förstainstansrätten beskrev detta yrkande som en dröjsmålsränta och biföll det på grundval av behovet att kompensera för pengarnas värdeminskning och för att undvika att unionen gör en obehörig vinst.(36) Förstainstansrätten tillerkände Corus en summa motsvarande räntan som kommissionen bedömde var upplupen på den felaktigt betalade boten mellan den preliminära indrivningen av boten och det att den hade återbetalats.(37) Användningen av begreppet dröjsmålsränta förvrängde således det faktum att förstainstansrätten tillerkände ränta på grundval av koncepten återställande och obehörig vinst, vilka kan vara relevanta för åtgärder som vidtas för att efterleva en dom från en unionsdomstol. Beträffande ett annat yrkande, tillerkände förstainstansrätten ett belopp som faktiskt var dröjsmålsränta beräknad från dagen som kommissionen hade återbetalat böternas ursprungliga belopp till dagen för meddelandet av dess dom i målet Corus.(38)
60. Bakgrunden till domen IPK Internationalvar en lyckad invändning mot kommissionens beslut att upphäva ett ekonomiskt stöd som kommissionen initialt hade beviljat IPK. Efter ogiltigförklaringen av detta beslut betalade kommissionen sökanden både de belopp som den hade återfått från sökanden och de belopp som den inte hade betalat ut till sökanden, med tillägg av kompensationsränta.(39) IPK väckte en ny talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte betala dröjsmålsränta. Tribunalen drog slutsatsen att räntan måste beräknas som om den var dröjsmålsränta ”oberoende av dess exakta benämning”, nämligen på grundval av räntesatsen som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med tillägg av två procentenheter.(40) Tribunalen förelade kommissionen att betala dröjsmålsränta från dagen för domen som ogiltigförklarade beslutet att inte betala denna ränta.(41) Så som var fallet i domen Corus, skiljde tribunalen mellan, å ena sidan, den ränta som den avstod från att namnge och, å andra sidan, dröjsmålsränta, när den ålade betalning av ränta på belopp som utdömdes i domen, eftersom det senare begreppet hade beskrivits i domstolens rättspraxis.
61. Kommissionen överklagade tribunalens dom. förslag till avgörande av generaladvokaten Bot skiljde, i sitt förslag till avgörande, mellan kompensationsränta och dröjsmålsränta vad gäller skadeståndstalan och godtog att en skyldighet att betala dröjsmålsränta inte kunde uppstå innan en dom hade meddelats som fastslår att det föreligger förpliktelse att gottgöra skadan. Han tillämpade inte det tillvägagångssättet på yrkanden avseende återbetalning av pengar som felaktigt hade betalats.(42) Genom detta angreppssätt tolkade han domen Corus(43) som om förstainstansrätten hade förelagt betalning av dröjsmålsränta trots att den, som anges i punkten 59 i förevarande förslag till avgörande, egentligen hade förelagt betalning av det som, vid en objektiv bedömning, var ränta i syfte att återställa och undvika obehörig vinst. Under rubriken ”Slutsatser av rättspraxis” fastslog generaladvokaten Bot att kompensations- och dröjsmålsränta ”… funktionsmässigt förefaller spela samma roll, närmare bestämt att kompensera den förlust som den enskilda borgenär som fråntagits förfogandet över sin fordran har lidit.”.(44) Han tillade att ”… kompensationsränta … kompenserar för den tid som har förflutit fram till den rättsliga bedömningen av skadeståndsbeloppet, oberoende av all försening som kan tillskrivas gäldenären. Dröjsmålsräntan utgör däremot en ersättning, genom ett schablonbelopp, för konsekvenserna av förseningen av betalningen av fordran genom att borgenären tillåts erhålla ungefär vad denne skulle ha erhållit om vederbörande hade investerat beloppet.”(45) I förslaget till avgörande av generaladvokaten Bot ansågs rätten till sådan dröjsmålsränta härröra från artikel 266, första stycket FEUF.(46) Av rättspraxis drog han drog likväl slutsatsen att den huvudsakliga strävan, för unionsdomstolarna, vid en ogiltigförklaring, ”ska vara att göra en så strikt tillämpning som möjligt av principen om återställande av ett tidigare tillstånd, vilket rubbats (restitutio in integrum), och se till att var och en försätts i sin ursprungliga situation, utan vare sig förlust eller vinst.”.(47) Det är återställande snarare än behovet av att skyndsamt uppfylla ekonomiska förpliktelser, enligt artikel 266, första stycket FEUF, som utgör grunden för den sistnämnda iakttagelsen. Generaladvokaten Bot gick så långt att han kritiserade domen i fråga på grundval att den hade gjort en åtskillnad mellan kompensatonsränta och dröjsmålsränta.(48)
62. Domstolen hade mer kortfattade skäl i domen IPK International.(49) Den fastslog att ”betalning av dröjsmålsränta utgör en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring … i den mån som den åtgärden syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att det inte varit möjligt att förfoga över fordran och uppmuntra gäldenären att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring.”.(50) Domstolen fann att tribunalen följaktligen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att kommissionen var skyldig att betala kompensationsränta för det fall det krävdes att dröjsmålsränta utgick för att efterleva en dom i enlighet med artikel 266, första stycket FEUF.(51)
63. Såvitt jag vet var domstolens dom i målet IPK International första gången som domstolen fastslog att dröjsmålsränta är utformad för att schablonmässigt gottgöra borgenären för den uteblivna möjligheten att förfoga över fordran. Domen tillhandahåller varken någon vederhäftig källa för eller förklaring till stöd för den slutsatsen. Den verkar ha sitt ursprung i punkten 77 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande, vilken i sin tur varken hänvisar till någon vederhäftig källa eller tillhandahåller någon motivering till stöd för denna slutsats. Även om domstolen tillade att dröjsmålsränta även syftar till att förmå gäldenären att, så fort som möjligt, följa ogiltigförklaringen av domen, fastslog den, för första gången, att ränta kan utgå för en tid före avkunnandet av den dom som ska verkställas. Det är inte omedelbart uppenbart hur det legitima syftet att uppmuntra efterlevnad av ett betalningskrav uppnås genom kommissionen åläggs att betala dröjsmålsränta avseende en period som föregår avkunnandet av dom, snarare än att kommissionen åläggs en skyldighet att betala dröjsmålsränta från dagen för domen.(52) Som det noteras i punkten 48–49 i förevarande förslag till avgörande saknas det stöd i artikel 266 FEUF för den uppfattningen.
64. I domen Wortmann avstod domstolen från att godta ett argument enligt vilket nationella myndigheter, till följd av ogiltigförklaringen av en förordning, är skyldiga att betala dröjsmålsränta på antidumpningstullar som de rättsstridigt hade påfört i enlighet med den förordningen.(53) Den fastslog i stället följande: ”Behörig nationell myndighet ska följaktligen anses vara skyldig att utge ränta på de tullbelopp som den återbetalat till det berörda företaget”.(54) I förslaget till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona framfördes ståndpunkten att domen IPK International ska läsas mot bakgrund av de särdrag som den tvisten har, med följden att slutsatsen inte kan dras att domstolen hade för avsikt att ändra sin rättspraxis vad gäller definitionen av dröjsmålsränta.(55) Vidare konstaterade han att det i rättspraxis visserligen har fastställts en unionsrättslig princip, enligt vilken belopp som har betalats ut i strid med unionsrätten måste återbetalas med ränta från dagen för den felaktiga betalningen, men att det inte följer av detta att dröjsmålsränta förfaller från detta datum.(56)
65. Den överklagade domen hänvisar också till domstolens dom i målet Guardian Europe. I november 2014 lyckades Guardian Europe med sin talan att minska boten som kommissionen hade påfört Guardian Europe år 2007.(57) I december 2014 återbetalade kommissionen den delen av boten som hade ogiltigförklarats jämte ränta uppgående i 988 620 euro i enlighet artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012.(58) Guardian Europe väckte sedan med talan mot Europeiska unionen, i vilken den yrkade skadestånd för skada som påstods ha lidits på grundval av rättsprocessernas tidsutsträckning. Denna skadeståndstalan ansågs kunna tas upp till sakprövning eftersom den inte angrep beslutet från december 2014, vilket hade vunnit laga kraft.(59) Tribunalen dömde ut ersättning om 654 523,43 euro för ekonomisk skada, med tillägg av vad den beskrev som kompensationsränta, i enlighet med den årliga inflationstakten i den medlemsstat där Guardian Europe har sitt säte, till dess tribunalens dom meddelas. Den dömde också ut dröjsmålsränta på beloppet från dagen för meddelandet av tribunalens dom till dess betalning sker.(60)
66. I sitt överklagande gjorde Europeiska unionen gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ogillade talan, i den mån den avsåg grunden att talan inte kunde tas upp till sakprövning. Även om domstolen fastställde tribunalen slutsats på denna punkt,(61) verkar den ha missuppfattat tribunalens dom på så vis att den angav att beloppet 988 620 euro var dröjsmålsränta(62) när det i själva verket motsvarade upplupen ränta som kommissionen hade betalat i enlighet med artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012.(63) Domstolen ogillade skadeståndstalan och slog fast att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den dömde ut ersättning till Guardian Europe.(64)
67. Domen Printeos, vilken den aktuella överklagade domen vilar på, tycks vara den senaste upprepningen av rättspraxis. Kommissionen påförde Printeos böter, som Printeos preliminärt betalade, för att det hade överträtt konkurrensrättsliga regler.(65) Efter det att beslutet hade ogiltigförklarats återbetalade kommissionen hela beloppet utan ränta eftersom fonden där kommissionen hade investerat bötesbeloppet(66) hade gett negativ avkastning.(67) Printeos väckte en skadeståndstalan i enlighet med artikel 266, andra stycket FEUF jämförd med artikel 340, andra stycket FEUF.(68) Vid förhandlingen framhöll Printeos att dess yrkande att erhålla betalning av kompensationsränta skulle förstås som ett yrkande att erhålla betalning av dröjsmålsränta. Trots en ytterligare indikation på att det inte avsåg att dess skadeståndsyrkande huvudsakligen skulle grundas på en överträdelse av artikel 266, första stycket FEUF,(69) vilade tribunalens grund på den bestämmelsen.(70) Med hänvisning till domstolens dom och Generaladvokaten Bot i målet IPK International,(71) drog tribunalen slutsatsen att kommissionen, enligt artikel 266, första stycket FEUF, var skyldig att återbetala den delen av böterna som utgjorde kapitalbeloppet, jämte dröjsmålsränta, som schablonersättning för den uteblivna möjligheten att förfoga över beloppet, från dagen för den preliminära indrivningen av böterna till dagen för återbetalningen av kapitalbeloppet.(72)
68. I domen Printeos fann domstolen att tribunalen, i enlighet med principen jura novit curia, hade rätt att beteckna den yrkade räntan som dröjsmålsränta snarare än kompensationsränta till skillnad från vad sökanden påstod i sin ursprungliga talan.(73) Vad gäller det materiella innehållet skiljde domstolen mellan dröjsmålsränta och kompensationsränta. Dröjsmålsränta syftar till att schablonmässigt gottgöra en borgenär för den uteblivna möjligheten att åtnjuta fordringsbeloppet och att uppmuntra en gäldenär att betala så fort som möjligt,(74) medan kompensationsränta syftar till att gottgöra för den tid som går innan den rättsliga bedömningen av skadans storlek sker, oaktat huruvida dröjsmålet kan hänföras till gäldenären.(75) Domstolen fastslog således att tribunalen inte hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den förelade kommissionen att betala dröjsmålsränta.(76) Eftersom målet rörde återbetalningen av en bestämd summa, nämligen böterna som hade ålagts Printeos och sedermera blivit ogiltigförklarade, uppstod ingen fråga om kompensationsränta.(77)
69. Jag har följande fyra anmärkningar avseende domen Printeos.
70. För det första är domstolens uppfattning av kompensationsränta alltför snäv. Den är begränsad till ersättning för förlust på grund av den tid som har förflutit med hänvisning till artikel 266, andra stycket FEUF jämförd med artikel 340, andra stycket FEUF. En mängd olika skäl kan rättfärdiga att ersättning utges på grundval av att betalning felaktigt sker, inklusive förlust av en viss affärsmöjlighet på grund av att dessa belopp inte står till förfogande. Deutsche Telekom lyckades inte bevisa omständigheterna som det redogjorde för vid tribunalen.(78)
71. För det andra hänvisade domstolen till domen IPK International(79) till stöd för förslaget att dröjsmålsränta är utformad för att gottgöra, i enlighet med en schablonräntesats, för den uteblivna möjligheten att åtnjuta fordringsbeloppet. Som noteras i punkten 63 i förevarande förslag till avgörande tycks detta påstående ha sitt ursprung i Generaladvokat Bot i det målet,(80) vilket varken hänvisade till någon vederhäftig källa eller gav någon motivering till stöd för påståendet. Kommentatorer har framfört kritik mot den rättspraxisen därför att den suddar ut skillnaden mellan dröjsmålsränta och kompensationsränta genom att den justerar definitionen av dröjsmålsränta.(81) På ett liknande sätt har en annan kommentator påstått att denna rättspraxis blandar ihop dröjsmålsränta och kompensatonsränta.(82) Medan dröjsmålsränta tillhandahåller ett incitament att skyndsamt reglera en skuld och beräknas från dagen för domen, som fastställer ersättningsbeloppet, till dess betalning sker, tar kompensationsräntan hänsyn till tiden före dagen för domen eftersom dess syfte är att gottgöra borgenären för att denne har fråntagits möjligheten att förfoga över pengarna.(83) Enligt min mening tillhandahåller dessa noteringar en övertygande förklaring till varför det föreligger en distinktion mellan dröjsmåls- och kompensationsränta, vilket helt och hållet saknas i den rättspraxis som kritiken riktas mot.
72. För det tredje angav domstolen, som svar på kritiken att skyldigheten att betala dröjsmålsränta inte är ett incitament att följa en dom eftersom denna ränta beräknas från dagen för den preliminära betalningen av böterna, att detta incitament endast utgör ett av de två syften som dröjsmålsränta har. Det andra syftet är att med en schablonräntesats gottgöra för utebliven möjlighet att förfoga över ekonomiska medel.(84) Detta svar sammanblandar åter igen helt enkelt begreppen kompensationsränta och dröjsmålsränta utan att hänvisning sker till någon vederhäftig rättskälla eller att några skäl anges till stöd för det.(85) Syftet med kompensationsränta är att tillhandahålla kompensation. Syftet med dröjsmålsränta är att säkerställa en skyndsam reglering av skulder som har förfallit till betalning. Det går inte att önska bort skillnaden mellan dessa två begrepp.
73. För det fjärde tillade domstolen att skyldigheten att betala dröjsmålsränta från dagen för den preliminära betalningen av bötesbeloppet utgör ”ett incitament för den berörda intuitionen att iaktta särskild uppmärksamhet vid antagandet av sådana beslut”.(86) Detta svar ignorerar kritiken att skyldigheten att betala dröjsmålsränta för en period som föregår meddelandet av en dom inte kan vara ett incitament att skyndsamt följa domen, vilket är det utmärkande draget för dröjsmålsränta. Domstolen föreslår att exponering för risken att tvingas betala dröjsmålsränta bör leda till att kommissionen iakttar särskild vaksamhet för att undvika att vidta rättsstridiga åtgärder när den ålägger böter. EU-institutionerna, inklusive domstolen, har en generell skyldighet att inte vita rättsstridiga åtgärder. När det sker framgår det av fördragen att återställande, i enlighet med artikel 266, första stycket FEUF, och ersättning för varje skada som åsamkats, i enlighet med artikel 266, andra stycket FEUF jämförd med artikel 340, andra stycket FEUF, utgör de lämpliga åtgärderna.
74. Med hänvisning till domstolens rättspraxis, som den ser ut efter domen Printeos, verkar det som om det som beskrivs som dröjsmålsränta, vilken debiteras från dagen för en felaktig betalning till dess att den återbetalas, är utformad för att (a) med en schablonmässig räntesats gottgöra för den uteblivna möjligheten att åtnjuta av fordringsbeloppet; (b) tillhandahålla ett incitament att följa domen; och (c) fungera som ett incitament att iaktta särskild vaksamhet vid antagandet av sådana beslut. I förevarande förslag till avgörande noteras att dröjsmålsränta varken är en återställande ränta, som utgår i enlighet med artikel 266, första stycket FEUF, eller kompensationsräntan, som möjliggörs av artikel 266, andra stycket FEUF.(87) Fördragen innehåller ingen rättslig grund för betalning av räntan såsom tycks följa av domen Printeos. Sådan dröjsmålsränta kan inte heller utgöra ett incitament att följa en dom, i avsaknad av den domen, förutom när den debiteras för en tidperiod efter det att en dom har meddelats, vilket är ett villkor för tillämpningen av artikel 266, första stycket FEUF. Genom påståendet att sådan dröjsmålsränta tillhandahåller ett incitament att följa lagen, introduceras inte bara ett säreget koncept, över vilken domstolen utövar någon form av disciplinär funktion i syfte att påminna EU-institutionerna om att uppfylla sina skyldigheter, utan också ett bestraffande inslag, som artikel 266, första stycket FEUF, inte tillhandahåller något rättsligt stöd för. Slutligen innehåller fördragen inte någon skyldighet att betala ränta på schablonmässig grund. Ett krav på att betala ränta måste bedömas med hänvisning till, beroende på omständigheterna, en eller fler av fyra rättsliga förpliktelser som en part kan åberopa i detta syfte, nämligen att återställa, att betala ersättning, att lämna över en eventuell obehörig vinst och att skyndsamt betala sådana belopp.
75. I en ny dom i målet Gräfendorfer fann domstolen att varje person som av en nationell myndighet påförs en skyldighet att betala en skatt, avgift eller annan kostnad i strid med unionsrätten har, enligt unionsrätten, rätt att få tillbaka motsvarande summa pengar från medlemsstaten i fråga, jämte ränta för att kompensera för att summan inte fanns tillgänglig.(88) Det följer från den domen att förluster som uppkommer till följd av att felaktigt betalda belopp inte är tillgängliga kan hänföras till kravet på återställande och/eller att betala ersättning. Det finns ingenting i domen som stöder tanken att unionsrätten kräver att nationella myndigheter betalar dröjsmålsränta på ett belopp som utbetalats i strid med unionsrätten, beräknad från dagen för den felaktiga betalningen. Till följd av domstolens tillvägagångssätt i domen Gräfendorfer förefaller vi ha den ganska märkliga situationen att en EU-institution, som bedöms rättsstridigt ha erhållit pengar, måste betala dröjsmålsränta som beräknas från dagen för mottagandet av pengarna till dess de återbetalas, medan en nationell myndighet, som erhåller pengar under liknande omständigheter, endast är skyldig att utge ersättning för att de felaktigt betalda beloppen inte var tillgängliga. Ingen förklaring har getts för denna åtskillnad i behandling och det är långt ifrån klart hur det kan rättfärdigas.
76. Förekomsten av berättigade meningsskiljaktigheter avseende tolkningen och tillämpningen av unionsrätten är ett vanligt förekommande inslag i överklagandeförfarandet vid domstolen.(89) Att ålägga kommissionen en skyldighet att betala dröjsmålsränta i avsaknad av en försening vad gäller kommissionens efterlevnad av en dom, verkar vara särskilt olämpligt för det fall en rättsprocess vid unionsdomstolarna pågår under en lång tidsperiod, vilket är en omständighet som kommissionen inte har någon kontroll över.(90) För fullständighetens skull vill jag tillägga att kommissionen inte kan, i motsats till vad Deutsche Telekom hävdar, skjuta upp indrivningen av böter till dess dom meddelas i någon rättsprocess vid unionsdomstolarna.(91) Enligt artikel 78.2 i den finansiella förordningen, ”ska” egna medel som ställs till kommissionens förfogande och varje fordran fastställas genom ett betalningskrav. I artikel 90.1 i delegerad förordning nr 1268/2012 föreskrivs det vidare att när talan väcks vid domstolen mot ett beslut av kommissionen om böter ska gäldenären preliminärt betala de aktuella beloppen eller ställa en finansiell säkerhet. Ingenting i dessa bestämmelser ger kommissionen rätt att skjuta upp indrivningen av böter i avvaktan på utgången av rättstvister.
77. Sammanfattningsvis måste man ta hänsyn till följande fyra faktorer vad gäller det belopp som en EU-institution enligt lag är skyldig att återbetala till ett företag, om det företaget visar sig ha gjort en felaktig betalning till institutionen i fråga:
– Att säkerställa att den summa som företaget återfår motsvarar exakt samma värde i pengar som det belopp som företaget betalade för mycket (restitutio in integrum), i enlighet med artikel 266, första stycket FEUF;
– Att betala ersättning till företaget för förluster som det lidit till följd av att företaget inte kunde förfoga över sina pengar, i enlighet med artikel 266, andra stycket FEUF jämförd med artikel 340, andra stycket FEUF;
– Att överlämna varje obehörig vinst som en EU-institution kan ha gjort, i enlighet med artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012;
– Så fort dessa summor är fastställda måste EU-institutionen återbetala dem utan dröjsmål för att undvika att försumma sina skyldigheter i enlighet artikel 266, första stycket FEUF.
78. Jag kommer att granska den första grunden för överklagandet i ljuset av dessa slutsatser.
– Bedömning av överklagandet
79. Syftet med dröjsmålsränta är att tillhandahålla ett incitament för gäldenären att skyndsamt efterkomma en dom från unionsdomstolarna. I februari 2019 följde kommissionen den dom som meddelades i december 2018 genom att den återbetalade den del av böterna som hade ogiltigförklarats. Härav följer att den enda dröjsmålsränta som kommissionen kan vara skyldig att betala är hänförlig till perioden mellan dessa två datum. I den mån det, i den överklagade domen, fastställdes en skyldighet att betala dröjsmålsränta för en tid före dagen för meddelandet av 2018 års dom, gjorde domstolen sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Denna slutsats påverkas inte av kommissionens skyldighet att följa principen om återställande av ett tidigare tillstånd, vilket har rubbats (restitutio in integrum), vilken innefattar en skyldighet att återbetala ett belopp som har beräknats med hänsyn till dess värdeminskning,(92) när det gäller Deutsche Telekoms rätt (som den utövade) att begära ersättning för all skada som det kan ha lidit till följd av den preliminära inkasseringen av böterna eller avseende något argument som stödjer sig på kommissionens obehöriga vinst. Jag föreslår därför att domstolen finner att överklagandet, såvitt avser den första grundens första del, är välgrundat.
80. Vad gäller argumentet att den överklagade domen går emot rättspraxis som har meddelats innan domen Printeos, noterar jag att den tidiga rättspraxisen tydligt skiljer mellan dröjsmålsränta och kompensationsränta. I domen Corus påbörjades en process genom vilken begreppet dröjsmålsränta först användes för att beskriva något som det inte var, innan domen IPK International suddade ut skiljelinjen mellan dröjsmålsränta och kompensationsränta till den grad att den försvann. Till detta kan tilläggas att kommissionen rätteligen noterar att domstolens dom i målet Guardian Europe inte ger stöd för påståendet att kommissionen är skyldig att betala dröjsmålsränta eftersom den, i det fallet, hade betalat ränta i enlighet med artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012. Domstolen kritiserade inte kommissionen för detta. Jag föreslår därför att domstolen finner att överklagandet, såvitt avser den första grundens andra del, är välgrundat.
81. Kommissionen har gjort gällande att den överklagade domen borde ha prövat Deutsche Telekoms invändning om rättsstridighet som anfördes beträffande artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, eftersom den bestämmelsen är utformad för att svara mot omständigheterna i det förevarande målet.(93) Artikel 90.4 i delegerad förordning nr 1268/2012 påverkar inte förpliktelserna som artikel 266, första stycket FEUF ålägger kommissionen, eftersom den bestämmelsen inte är utformad för att säkerställa att denna fördragsbestämmelse hörsammas och får nämligen inte göra det. Jag föreslår därför att domstolen ogillar överklagandet såvitt avser den första grundens tredje del.
82. Av de skäl som framförs i punkterna 47 – 50 och 69 – 74 i förevarande förslag till avgörande utgjorde inte kommissionens mottagande av den preliminära betalningen av böterna en sådan överträdelse av lagen, vare sig den var tillräckligt klar eller inte, som kunde fastställas innan 2018 års dom meddelades. Kommissionen var därför inte skyldig att betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom för tiden före denna händelse. Enbart på grundval av detta och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som kommissionen har framfört föreslår jag att domstolen finner att överklagandet, såvitt avser den första grundens fjärde del, är välgrundat.
83. I den första grundens femte del har gjorts gällande att den retroaktiva verkan (ex tunc) av 2018 års dom inte fordrar att kommissionen betalar dröjsmålsränta från dagen för den preliminära indrivningen av böterna. Enligt artikel 299 FEUF är kommissionens beslut att ålägga företag en ekonomisk förpliktelse omedelbart verkställbara. Den retroaktiva verkan (ex tunc) av 2018 års dom som innebar att en minskning av bötesbeloppet krävde att kommissionen skulle återbetala beloppet som kommissionen hade ansetts olovligen ha indrivit från Deutsche Telekom. Vid genomförandet av denna återbetalning krävdes det, enligt artikel 266, första stycket FEUF, att kommissionen skulle ta hänsyn till eventuell värdeminskning på grund av tiden som hade gått från dagen för den preliminära indrivningen till och med dagen för meddelandet av 2018 års dom. Den skyldigheten sträckte sig inte till en skyldighet för kommissionen att betala dröjsmålsränta till Deutsche Telekom, från dagen för den preliminära betalningen till dess 2018 års dom meddelas. Jag föreslår därför att domstolen bifaller överklagandet, såvitt avser den första grundens femte del.
84. I rättspraxis fastslås att kommissionen har rätt att anta riktlinjer för att säkerställa att sanktioner som den påför vid överträdelser av unionens konkurrenslagstiftning har en avskräckande effekt.(94) Sådana riktlinjer kan omöjligen ha någon bäring på någon skyldighet för kommissionen att betala dröjsmålsränta för det fall den misslyckas med att omedelbart följa en dom. Jag föreslår därför att domstolen ogillar överklagandet, såvitt avser den första grundens sjätte del.
85. Jag föreslår att domstolen bifaller överklagandet, såvitt avser den första grundens första, andra, fjärde och femte del och ogillar överklagandet, såvitt avser övriga delar av den första grunden.
2. Felaktig rättstillämpning vid fastställandet av dröjsmålsräntans räntesats
– Parternas argument
86. Kommissionen har framfört fyra argument till stöd för sin andra grund, enligt vilken tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen, i den mån tribunalen analogt tillämpade artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 när den fastställde att dröjsmålsräntan som ska betalas måste beräknas på grundval av den ränta som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av tre och en halv procentenheter.
87. För det första reglerar artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 gäldenärers betalning av dröjsmålsränta, om de är sena med att betala till kommissionen till följd av en debetnota som måste innehålla viss information. Dröjsmålsräntans karaktär är sådan att den inte kan löpa förrän det föreligger en skyldighet att betala kapitalbeloppet.
88. För det andra var hänvisningen till domstolens dom i målet Guardian Europe(95) inkorrekt eftersom det målet rörde betalning av ”upplupen ränta” beräknad i enlighet med artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012, vilket domstolen godkände.
89. För det tredje misstolkar den överklagade domen avgörandet i målet Printeos, i vilket Printeos begär att domstolen tillerkänner Printeos ränta i enlighet med den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg av två procentenheter. Varken tribunalen eller domstolen tillerkände dröjsmålsränta i enlighet med den räntesats som fastslås i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 från dagen för den preliminära indrivningen av böterna.
90. För det fjärde gjorde domstolen sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punken 135 i den överklagade domen, genom att den gjorde en analogi mellan situationen för Deutsche Telekom, för det fall det hade underlåtit att betala boten, och kommissionen efter avkunnandet av 2018 års dom. Dessa omständigheter är inte jämställbara. Medan Deutsche Telekom tvingades erlägga böter till följd av 2014 års beslut, vilket antogs gälla fram till dess att beslutet delvis ogiltigförklarades genom 2018 års dom, var kommissionen inte skyldig att preliminärt återbetala en del av de böter som indrevs innan domen meddelades.
91. För det fall domstolen lämnar dessa argument utan avseende har kommissionen gjort gällande att dröjsmålsränta ska beräknas på grundval av den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg för en och en halv procentenheter, i enlighet med 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, vilken tillämpas för det fall en gäldenär underlåter att tillhandahålla en bankgaranti inom den relevanta tidsgränsen. I andra hand begär kommissionen att domstolen bestämmer en lämplig räntesats, vilken ska bestämmas till en räntesats som understiger dröjsmålsräntans eftersom den senare har en bestraffande karaktär.
92. Deutsche Telekom har gjort gällande att överklagandet ska ogillas, såvitt avser den andra överklagandegrunden eftersom domen Printeos otvetydigt fastslår att kommissionen måste betala dröjsmålsränta med den räntesats som ECB tillämpade på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, med tillägg för tre och en halv procentenheter, i enlighet med 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012. Tribunalen hade inget utrymme för skönsmässig bedömning i det avseendet när den meddelade den överklagade domen. Domstolens dom i målet Guardian Europe hänvisar till dröjsmålsränta och inte till ”upplupen ränta” vid tillämpning av artikel 90 i delegerad förordning nr 1268/2012.
93. Deutsche Telekom har också gjort gällande att dröjsmålsräntans räntesats, som föreskrivs i artikel 83.4 i delegerad förordning nr 1268/2012, inte kan tillämpas analogt eftersom en underlåtenhet att ställa en bankgaranti inte är jämförbar med en skyldighet att betala dröjsmålsränta på belopp som betalats felaktigt. Så är fallet, eftersom ett företag som tillhandahåller en bankgaranti, i stället för att preliminärt betala böterna, bär betydande relaterade kostnader, som det inte kan återfå från kommissionen, även för det fall unionsdomstolarna sedermera ogiltigförklarar eller sätter ned böterna.
– Bedömning
94. Om domstolen bifaller överklagandet, såvitt avser den första grunden, föreslår jag att det även ska bifallas, såvitt avser den andra grunden, eftersom dröjsmålsränta inte kan tillämpas i det förevarande fallet av de skäl som framförs i punkterna 48–51 och 70–75 i förevarande förslag till avgörande. I vart fall har dröjsmålsränta, trots att dröjsmålsräntans räntesats nämns i artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012, utformats för att tillämpas under vissa omständigheter som inte är för handen i det förevarande fallet. Det är tydligt, mot bakgrund av artikel 83.1 i delegerad förordning nr 1268/2012, jämförd med artikel 80.3 b och c i den förordningen, att dröjsmålsränta utgår först när förfallodagen, som kommissionen fastställer avseende betalning av en skuld, har passerat. Denna kan inte tillämpas analogt på beräkningen av ränta på en fordran som förfaller innan en dom från unionsdomstolarna meddelas, i vilken det fastslås att det förekommer en fordran och storleken på skuldbeloppet. Räntesatsen för dröjsmålsränta enligt artikel 83.2 b i delegerad förordning nr 1268/2012 är således irrelevant för vilken räntesats som kan komma att löpa på ett sådant belopp.
95. Jag föreslår att domstolen bifaller överklagandet, såvitt avser den andra grunden och följaktligen upphäver den överklagade domen.
IV. Talan vid tribunalen
96. Enligt artikel 61, första stycket, andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol, får domstolen själv döma i målet för det fall tribunalens avgörande upphävs och ärendet är färdigt för avgörande.
97. I ljuset av de överväganden som framförs i punkterna 80–86 och 96–97 i förevarande förslag till avgörande, föreslår jag att domstolen ogillar yrkandena i den överklagade domen om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet och om utdömande av skadestånd i form av dröjsmålsränta på det bötesbelopp som sedermera ogiltigförklarades, beräknad från dagen för den preliminära indrivningen.
V. Rättegångskostnader
98. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna om överklagandet bifalls eller domstolen själv slutligt avgör saken.
99. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktigas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
100. Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.
101. De frågor som kommissionen tar upp i detta överklagande är aktuella i ett antal mål som är anhängiga både vid tribunalen(96) och domstolen(97) och domen som domstolen kommer att meddela i detta överklagande kommer sannolikt att vara utslagsgivande för dem. Det är således en tillfällighet att Deutsche Telekom kom att axla rollen som den naturliga och riktiga motståndaren (legitimus contradictor), en roll som dess ombud axlat väl. Under dessa omständigheter bedömer jag att det vore oproportionerligt att låta ett enda företag svara för hela de uppkomna kostnaderna som mycket väl kan visa sig vara något av ett testfall. Med tanke på att nuvarande rättsläget verkar ha lett till att de frågor som uppstår i dessa satelitförfaranden blivit onödigt komplexa, anser jag att det var rimligt av Deutsche Telekom att väcka talan om ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet och av kommissionen att överklaga tribunalens dom för att låta den ansökan gå till domstolen. Jag föreslår därför att domstolen förpliktigar vardera parten att bära sina rättegångskostnader avseende hela förfarandet.
VI. Förslag till avgörande
102. Mot bakgrund av det förevarande föreslår jag att domstolen beslutar om följande:
(1) Tribunalens dom av den 19 januari 2022, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑610/19, EU:T:2022:15), upphävs.
(2) Talan i mål T‑610/19, Deutsche Telekom/kommissionen ogillas.
(3) Deutsche Telekom AG och Europeiska kommissionen förpliktas att bära sina egna kostnader i mål T‑610/19, Deutsche Telekom/kommissionen och i mål C‑221/22 P, kommissionen/Deutsche Telekom.