Language of document : ECLI:EU:F:2014:16

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (tredje avdelningen)

den 12 februari 2014

Mål F‑73/12

Jean-Pierre Bodson m.fl.

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB)

ˮPersonalmål – EIB:s personal – Anställningsförhållandets avtalsmässiga karaktär – Reform av EIB:s system för löner och löneökningar”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, genom vilken sökandena yrkar dels att personaldomstolen ska ogiltigförklara beslut i lönespecifikationerna för april 2012 om tillämpning av det beslut av den 13 december 2011 som meddelats av styrelsen för Europeiska investeringsbanken (EIB) (nedan kallad banken) om begränsning till 2,8 procent av ökningen av budgeten för personalkostnader och av det beslut av den 14 februari 2012 som meddelats av bankens direktion, om genomförande av nämnda styrelsebeslut, dels att EIB ska förpliktas att till sökandena betala ut löneskillnaden mellan lönen enligt de nämnda besluten och lönen enligt den tidigare ordningen samt skadestånd.

Avgörande:      Talan ogillas. Jean-Pierre Bodson och övriga sju sökande ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska investeringsbankens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Anställningsförhållandet regleras genom föreskrifter – Organisering av verksamheten och fastställande av personalens lön – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning

(Protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier, art, 21; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artiklarna 13 och 20; Europeiska investeringsbankens arbetsordning, artikel 31)

2.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Lön – Reform av systemet – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

1.      När anställningskontrakten har ingåtts med ett unionsorgan, vilket innehar ett uppdrag av allmänintresse och har behörighet att genom föreskrifter anta de bestämmelser som ska tillämpas på dess personal, är den fria viljan hos parterna till ett sådant kontrakt nödvändigtvis begränsad genom de skyldigheter av alla slag som följer av detta särskilda uppdrag och som åligger såväl de styrande organen som de anställda. Enligt artikel 31 i arbetsordningen för Europeiska investeringsbanken rätt att anta de föreskrifter som ska tillämpas på dess personal. Bankens förhållande till sina kontraktsanställda regleras således i huvudsak genom föreskrifter.

Banken har, när den genomför sitt uppdrag av allmänintresse, ett utrymme för skönsmässig bedömning för att organisera sin verksamhet och ensidigt fastställa personalens lön, och detta oberoende av de rättsakter av avtalsmässig karaktär som ligger till grund för nämnda anställningsförhållanden.

(se punkterna 52, 53 och 55)

Hänvisning till

Domstolen: 14 oktober 2004, Pflugradt/ECB, C‑409/02 P, punkterna 34 och 36; 22 december 2008, Centeno Mediavilla m.fl./kommissionen, C‑443/07 P, punkt 60

Förstainstansrätten: 22 oktober 2002, Pflugradt/ECB, T‑178/00 och T‑341/00, punkt 53

2.      Såvitt avser en reform av EIB:s system för lön och löneökningar, inbegriper arbetet med att ta fram en budget för ett unionsorgan såsom banken komplicerade politiska bedömningar, varvid ekonomisk utveckling och ekonomiska faktorer måste beaktas. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som banken förfogar över i detta avseende tillåter enbart en begränsad domstolsprövning, som innebär att domstolen inte får ersätta organets bedömning med sin egen. Unionsdomstolen ska således enbart kontrollera att bankens bedömning inte var uppenbart oriktig och att banken inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

För att administrationen ska kunna anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som gör att ett beslut ska ogiltigförklaras måste bevisningen, som det ankommer på sökanden att inge, vara sådan att administrationens bedömningar förlorar sin trovärdighet. Sökandenas påstående att det är personalen som har fått bära alla bankens besparingar saknar således allt stöd kan inte bidra till en uppfattning att det är fråga om en uppenbart oriktig bedömning.

(se punkterna 78, 79 och 90)

Hänvisning till

Domstolen: 9 juni 2005, HLH Warenvertrieb och Orthica, C‑318/03, punkt 75