DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 11 april 2016
Mål F‑41/15 DISS II
FN med flera
mot
Europeiska polisakademin (Cepol)
”Personalmål – Cepols personal – Tillfälligt anställda – Kontraktsanställda – Anställningsorten är densamma som Cepols säte – Omlokalisering av Cepol till Budapest (Ungern) – Motsvarande ändring av de anställdas anställningsort – Avtalsmässiga följder – Krav på de anställdas samtycke – Korrigeringskoefficient som är tillämplig på den nya anställningsorten – Berättigade förväntningar – Principen om god förvaltning”
Saken: Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, genom vilken FN, FP, FQ och fyra andra sökanden, närmare bestämt FK, FL, FM och FO, bland annat har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara beslut nr 17/2014/DIR av direktören för Europeiska polisakademin (Cepol) (nedan kallad byrån), av den 23 maj 2014, om omlokalisering av Cepol till Budapest (Ungern) (nedan kallad det angripna beslutet), ogiltigförklara Cepols olika beslut av den 28 november 2014 att avslå sökandenas klagomål, enskilt ingivna mellan den 8 och den 21 augusti 2014, mot det angripna beslutet, samt att Cepol ska ersätta ekonomisk och ideell skada.
Avgörande: Talan ogillas. FN, FP och FQ ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska polisakademin.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad – Sökanden har samtyckt till den rättsakt som talan avser – Upptagande till sakprövning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän – Uppsägning – Flyttning av sätet för en unionsbyrå – Omständigheten att en anställd inte infinner sig på sin nya anställningsort – Uppförande som innebär uppsägning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 7 och 20; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 11, 47 och 81)
3. Tjänstemän – Tillfälligt anställda och kontraktsanställda – Anställningsförhållandets avtalsmässiga karaktär – Avtalsfrihet – Gränser – Skyldigheter enligt den särskilda uppgiften av allmänt intresse som anförtros EU:s institutioner, organ och byråer – Flyttning av sätet för en unionsbyrå – Omplacering av anställda – Samtycke behövs inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 10)
4. Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal – Omplacering vid flyttning av sätet för en unionsbyrå – Samtycke från anställda krävs inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)
5. Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Syfte – Likvärdighet i köpkraft
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 64; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 20)
1. En rättsakt förlorar inte sin karaktär av rättsakt som går någon emot på grund av att den berörda personen har samtyckt till den.
Därtill kan en rättsakt som fastställer principen om att personal vid en unionsbyrå ska tillträda tjänsten, även om den genomför en allmängiltig rättsakt från rådet och parlamentet, anses utgöra en rättsakt som går sökandena emot i den del som den ändrar deras anställningsort på ett sätt som påstås vara olagligt.
(se punkterna 47 och 49)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkt 14
Förstainstansrätten: dom av den 11 juli 1996, Ortega Urretavizcaya/kommissionen, T‑587/93, EU:T:1996:100, punkt 28
2. Den omständigheten att en anställd inte infinner sig på den nya anställningsorten kan tolkas som ett uppförande som innebär uppsägning från den anställdes sida i den mening som avses i artikel 47 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.
I detta hänseende innebär en fungerande EU-förvaltning en skyldighet för alla tjänstemän eller anställda inom den europeiska offentliga förvaltningen att godta varje anställning som överensstämmer med dennes tjänstegrupp och lönegrad och som är förenlig med kraven på tjänsten, i hela unionen och på varje arbetsplats vid den institution eller byrå vid vilken vederbörande tillträdde sin tjänst. Vidare ska tjänstemän och anställda i Europeiska unionen, enligt artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, vilken är analogt tillämplig på tillfälligt anställda och kontraktsanställda enligt artiklarna 11 och 81 i anställningsvillkoren för övriga anställda, vara bosatta antingen på anställningsorten eller på ett sådant avstånd från den att de inte kan hindras i tjänsteutövningen.
Under dessa omständigheter kan inte den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal för en unionsbyrå klandras för att den, när den för att verkställa unionslagstiftarens beslut om att flytta sätet för nämnda byrå, har krävt av byråns personal att den ska tillträda sina tjänster på den nya orten.
Följaktligen, och med beaktande av byråns stora utrymme för skönsmässig bedömning vid organisationen och struktureringen av sina tjänster, kan nämnda byrå i händelse av att en av de anställda vid byrån eventuellt vägrar att inleda sin tjänst vid det nya sätet som fastslagits av unionslagstiftaren, genom utövande av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning, besluta att en sådan vägran likställs med en uppsägning.
(se punkterna 58 och 60–62)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkterna 23 och 37, och dom av den 6 juli 1983, Geist/kommissionen, 285/81, EU:C:1983:192, punkt 15
Förstainstansrätten: dom av den 9 april 2003, Walton/kommissionen, T‑155/01, EU:T:2003:105, punkterna 31–34
Personaldomstolen: dom av den 10 september 2014, Tzikas/ERA, F‑120/13, EU:F:2014:197, punkt 82 och där angiven rättspraxis
3. Det är ett anställningsavtal som utgör grunden för anställningsförhållandet mellan en tillfälligt anställd eller en kontraktsanställd och den aktuella institutionen eller byrån. Således ger den ömsesidiga viljeförklaringen mellan de avtalsslutande parterna, vilken bland annat uttrycks genom att anställningsavtalet undertecknas, upphov till avtalsrättsliga skyldigheter som begränsar anställningsmyndighetens möjlighet att agera ensidigt utom i de fall som uttryckligen föreskrivs i anställningsvillkoren för övriga anställda.
Räckvidden av och villkoren för att utnyttja denna avtalsfrihet regleras och begränsas dock av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i nämnda föreskrifter, eller i förekommande fall genom en analog tillämpning av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, på så sätt att avtalsparterna inte genom kontrakt kan kringgå de skyldigheter som följer av den särskilda uppgiften av allmänt intresse som anförtros EU:s institutioner, organ och byråer.
När det gäller frågan huruvida anställningsorten, när den nämns i anställningsavtalet för en tillfälligt anställd eller kontraktsanställd, kan ändras ensidigt från myndighetens sida, ska det understrykas att unionslagstiftaren eller medlemsstaternas stats- eller regeringschefer när som helst kan ändra sätena för olika institutioner och byråer inom unionen. Det ska även erinras om att skyldigheten som åligger unionens institutioner och byråer att endast placera sin personal utifrån tjänstens intresse är tillämplig även om det kan innebära en ändring av anställningsort som arbetstagaren inte önskar.
Dessutom kan anställningsmyndigheten i tjänstens intresse ändra anställningsorten för en tillfälligt anställd utan att det är nödvändigt att erhålla samtycke från den berörda personen, vilken dock ska höras.
När det gäller kontraktsanställda kan anställningsmyndigheten, oberoende av frågan huruvida artikel 7 i tjänsteföreskrifterna är analogt tillämplig med avseende på dem, även besluta om att placera dem vid, eller omplacera dem till, en annan ort. Det är nämligen endast de lokalanställda, vilka rekryteras genom ett avtal där en bestämd ort anges, som har rätt att invända mot en ändring av deras anställningsort, eftersom arbetsplatsens stadigvarande karaktär i deras fall utgör en del av själva anställningsvillkoren.
(se punkterna 68–70, 72 och 73)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 18 oktober 1977, Schertzer/parlamentet, 25/68, EU:C:1977:158, punkt 40; dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkterna 28 och 34; dom av den 14 juli 1988, Aldinger och Virgili/parlamentet, 23/87 och 24/87, EU:C:1988:406, punkt 17, och dom av den 19 juni 1992, V./parlamentet, C‑18/91 P, EU:C:1992:269, punkt 39
Förstainstansrätten: dom av den 11 juli 1996, Aubineau/kommissionen, T‑102/95, EU:T:1996:104, punkt 29
Personaldomstolen: dom av den 4 juni 2009, Plasa/kommissionen, F‑52/08, EU:F:2009:54, punkt 77; dom av den 12 februari 2014, Bodson m.fl./EIB, F‑73/12, EU:F:2014:16, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juli 2015, Murariu/Eiopa, F‑116/14, EU:F:2015:89, punkterna 101 och 103
4. Trots att en omplacering av en tjänsteman eller anställd vid unionen kan innebära olägenheter för den berördes familj och ekonomi utgör den inte något onormalt och oförutsett i vederbörandes karriär, eftersom förvaltningsledningen kan vara tvungen att besluta om sådan omplacering på grund av kraven på tjänsten.
Så är bland annat fallet när arbetsplatserna vid den institution eller byrå vid vilken denne tjänsteman eller anställde tjänstgör är fördelade mellan flera medlemsstater eller ligger i tredjeland. Detsamma gäller även, och i ännu högre grad, när det är unionslagstiftaren som har beslutat att flytta sätet för en unionsbyrå från en medlemsstat till en annan medlemsstat. Skyldigheten för unionens institutioner och byråer att endast placera sin personal utifrån verksamhetens intresse och deras därtill nära anknutna rätt att på eget initiativ ändra anställningsorten utan att detta önskats av arbetstagaren, gäller inte enbart med avseende på tjänstemän utan även med avseende på tillfälligt anställda.
Därtill innebär en fungerande EU-förvaltning en skyldighet för samtliga tjänstemän eller anställda i unionen att godta varje ändring som överensstämmer med dennes tjänstegrupp och lönegrad och som är förenlig med kraven på tjänsten, i hela unionen, på varje arbetsplats vid institutionen eller byrån vid vilken vederbörande tillträdde sin tjänst, eftersom de begränsningar av personlig karaktär och familjekaraktär som utförandet av tjänsten kan innebära under dessa omständigheter kompenseras av de förmåner och privilegier som EU-tjänstemän åtnjuter.
(se punkterna 81–84)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 14 juli 1977, Geist/kommissionen, 61/76, EU:C:1977:127, punkt 34; dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkterna 23 och 37; dom av den 23 januari 1986, Rasmussen/kommissionen, 173/84, EU:C:1986:29, punkt 25; dom av den 14 juli 1988, Aldinger och Virgili/parlamentet, 23/87 och 24/87, EU:C:1988:406, punkt 17, och beslut av den 11 februari 1999, Costacurta/kommissionen, C‑75/98 P, EU:C:1999:73, ej publicerat, punkt 49
Förstainstansrätten: dom av den 11 juli 1996, Aubineau/kommissionen, T‑102/95, EU:T:1996:104, punkt 30
Europeiska unionens tribunal: dom av den 14 september 2011, Marcuccio/kommissionen, T‑236/02, EU:T:2011:465, punkt 248
5. Tillämpningen av en given korrigeringskoefficient utgör inte, som sådan, en del av lönen för tjänstemän och övriga anställda och den varierar faktiskt över tid på grund av den ekonomiska situationen på anställningsorten eller bosättningsorten. Principen om likvärdighet i köpkraft, som iakttas genom en korrigeringskoefficient, grundar sig faktiskt på att det konstateras vara en väsentlig skillnad mellan den ekonomiska situationen i de olika medlemsstaterna och tredjeländerna som tjänstgöringsorter, och betyder att de ekonomiska rättigheterna för unionens tjänstemän och övriga anställda ska ge samma köpkraft, under motsvarande yrkesmässiga och familjesituation, oavsett anställnings- eller bosättningsorten. Denna princip, som är inspirerad av principen om likabehandling, genomförs genom att en korrigeringskoefficient som uttrycker förhållandet mellan levnadskostnaderna i referensorterna Bryssel (Belgien) och Luxemburg (Luxemburg) respektive i anställnings- eller bosättningsorten tillämpas på det nominella lönebeloppet och helt eller delvis på vissa pensionsbelopp.
Vidare är inte tillämpningen av korrigeringskoefficienter på löner till tillfälligt anställda och kontraktsanställda vid en unionsbyrå resultatet av ett val från anställningsmyndigheten, utan dessa tillämpas automatiskt, och enbart på grund av de berördas anställningsort, enligt tjänsteföreskrifterna, det vill säga de som föreskrivs i en förordning som har direkt effekt i den mening som avses i artikel 288 andra stycket FEUF.
(se punkterna 95, 96 och 98)
Hänvisning till
Europeiska unionens tribunal: dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB, T‑241/14 P, EU:T:2016:103, punkt 98
Personaldomstolen: domarna av den 5 februari 2016, Barnett och Mogensen/ kommissionen, F‑56/15, EU:F:2016:11, punkterna 73 och 74, och där angiven rättspraxis; Clausen och Kristoffersen/parlamentet, F‑62/15, EU:F:2016:12, punkt 59, och Barnett m.fl./EESK, F‑66/15, EU:F:2016:13, punkt 60