Mål T‑402/13

Orange

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut om inspektion – Proportionalitet – Ändamålsenlighet – Nödvändighet – Ingen godtycklighet – Motivering”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 25 november 2014

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Beslut om inspektion – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Iakttagande av proportionalitetsprincipen

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)

2.      Konkurrens – Fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Beslut av en nationell konkurrensmyndighet som godtar åtaganden eller konstaterar att det inte finns skäl att intervenera – Tillämpningen av principen ne bis in idem påverkas inte

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 5)

3.      Konkurrens – Fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Underrättelse om ett planerat beslut av en nationell konkurrensmyndighet – Kommissionens skyldighet att frånta nämnda myndighet dess behörighet – Föreligger inte – Kommissionens möjlighet att senare inleda en egen undersökning påverkas inte

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 11.4 och 11.6)

4.      Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Villkor – Utvidgning av en tidigare åberopad grund – Upptagande till sakprövning

(Tribunalens rättegångsregler, artiklarna 44.1 c och 48.2)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Endast möjligt för det berörda företaget att fullt ut utnyttja nämnda rätt efter avsändandet av meddelandet om invändningar – Kommissionens skyldighet att vid den tidpunkt då den första åtgärden vidtas mot företaget lämna upplysningar till detta om föremålet för och ändamålet med utredningen

(Rådets förordning nr 1/2003)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Beslut om inspektion – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att det har skett en överträdelse – Domstolsprövning – Tribunalens skyldighet att vidta en materiell prövning av indiciernas innehåll – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)

1.      Se beslutet.

(se punkterna 22–24, 53, 68 och 72)

2.      Visserligen ska principen ne bis in idem respekteras i bötesförfaranden som följer av konkurrensrätten. Denna princip innebär på konkurrensrättens område ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande enligt konkurrensreglerna på nytt inleds mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har ålagts böter för eller som företaget har förklarats inte vara ansvarigt för genom ett tidigare beslut som inte längre kan överklagas.

Emellertid är konkurrensmyndigheter i medlemsstaterna inte behöriga att fatta beslut varigenom ett företag förklaras inte ansvara för en överträdelse av artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF, det vill säga konstatera att det inte har skett något åsidosättande av artikeln. Det framgår nämligen av ordalydelsen, systematiken och det eftersträvade syftet i förordning nr 1/2003 att det endast är kommissionen som får fatta beslut i vilka det konstateras att det inte föreligger någon överträdelse av artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF, även om denna artikel tillämpas i ett förfarande som genomförs av en nationell konkurrensmyndighet. I detta hänseende skulle antagandet av ett sådant ”negativt” beslut i sak av en nationell konkurrensmyndighet kunna äventyra en enhetlig tillämpning av artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF – vilket är ett av de syften med förordning nr 1/2003 som lyfts fram i dess skäl 1 –, eftersom det skulle kunna hindra kommissionen från att senare konstatera att det berörda förfarandet strider mot dessa unionsrättsliga bestämmelser. När en konkurrensmyndighet i en medlemsstat i enlighet med artikel 5 i förordning nr 1/2003 godtar åtaganden eller konstaterar att det inte finns skäl att intervenera, kan det således inte anses att myndigheten beslutat att någon överträdelse av artiklarna 101 FEUF eller 102 FEUF inte har skett. Vad gäller tillämpning av principen ne bis in idem kan följaktligen ett företag inte med framgång hänvisa till en nationell konkurrensmyndighetens beslut avseende det företaget.

(se punkterna 29–31)

3.      På konkurrensrättens område är det visserligen när kommissionen tar emot planerade beslut från en nationell konkurrensmyndighet i enlighet med artikel 11.4 i förordning nr 1/2003 som den har möjlighet att utöva sin företrädesrätt och sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 11.6 i samma förordning att frånta en konkurrensmyndighet i en medlemsstat behörigheten att i det enskilda fallet tillämpa artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF. Härav följer emellertid inte – i ett fall där kommissionen inte delar den bedömning som gjorts i det planerade beslutet avseende tillämpningen av artikel 101 FEUF och 102 FEUF, som den nationella konkurrensmyndigheten i en medlemsstat har översänt, eller för det fall kommissionen hyser tvivel därom – att kommissionen nödvändigtvis måste inleda ett förfarande enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 eller att den omständigheten att kommissionen inte inleder ett förfarande hindrar den från att senare göra en egen utredning som leder till en annan slutsats än den som nämnda konkurrensmyndighet dragit.

Den omständigheten att kommissionen inte intervenerar i enlighet med artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 kan således inte betraktas som en bekräftelse av att den nationella konkurrensmyndighetens beslut bedöms vara välgrundat i förhållande till artikel 102 FEUF.

(se punkterna 35, 36 och 39)

4.      Se beslutet.

(se punkterna 45–47, 85 och 86)

5.      Se beslutet.

(se punkterna 77–81 och 90)

6.      Det är visserligen riktigt att skyddet mot godtyckliga och oproportionerliga ingripanden av offentliga organ på fysiska och juridiska personers privata områden är erkänt som en allmän unionsrättslig princip.

Men för att iaktta denna allmänna princip ska ett beslut från kommissionen om inspektion enligt artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 syfta till att samla in de handlingar som är nödvändiga för att fastställa huruvida en viss faktisk och rättslig situation, som kommissionen redan har upplysningar om, verkligen föreligger och i sådant fall i vilken omfattning. Dessa upplysningar ska utgöra tillräckligt starka indicier för att det ska finnas anledning att misstänka att konkurrensreglerna har överträtts.

Undersökningen av om kommissionen innan den antog ett inspektionsbeslut förfogade över tillräckligt starka indicier för att det skulle finnas anledning att misstänka att konkurrensreglerna hade överträtts utgör i detta sammanhang emellertid inte det enda sättet varigenom tribunalen kan säkerställa att nämnda beslut inte var godtyckligt. Det är nämligen så, att prövningen av motiveringen av ett beslut gör det vidare möjligt för domstolen att säkerställa att principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden och om rätten till försvar iakttas, eftersom denna motivering kan visa att det ingripande som ska genomföras i de berörda företagens lokaler är motiverat.

För det fall tribunalen bedömer att de antaganden kommissionen avser att kontrollera och de uppgifter som inspektionen ska omfatta är angivna på ett tillräckligt exakt sätt i inspektionsbeslutet kan tribunalen således fastställa att det beslutet inte var godtyckligt utan att det krävs att den gör en materiell prövning av innehållet i de indicier som kommissionen förfogade över vid tidpunkten för antagandet av detta beslut.

(se punkterna 83, 84, 87, 89 och 91)