Mål T‑398/13

TVR Automotive Ltd

mot

Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret)

ˮGemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av figurmärket TVR ITALIA – Det äldre nationella ordmärket och gemenskapsordmärket TVR – Relativt registreringshinder – Risk för förväxling – Artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 – Upphävandeförfarande – Verkligt bruk av det äldre varumärket – Artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009 – Artikel 15.1 i förordning nr 207/2009”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 15 juli 2015

1.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Förhållandet mellan ett slutgiltigt beslut avseende upphävande eller ogiltighetsförklaring och ett invändningsförfarande – Rättskraft – Räckvidd

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 42.2, 53.4, 57.2, och 100.2)

2.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 15.1 och 42.2; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.3)

3.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Tolkning med beaktande av ratio legis i artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 42.2 och 42.3)

4.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande till unionsdomstolen – Tribunalens möjlighet att ändra det angripna beslutet – Gränser

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65.3)

1.      Principen om res judicata, enligt vilken ett domstolsavgörande som vunnit laga kraft inte kan ändras, är inte tillämplig i förhållandet mellan ett slutgiltigt beslut som fattats av invändningsenheten och en ansökan om ogiltighetsförklaring. Förfarandena vid Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) är nämligen av administrativ karaktär, och de kan inte anses vara förfaranden vid domstol. Vidare föreskrivs inte några regler i detta avseende i artiklarna 53.4 och artikel 100.2 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. Detsamma gäller för den omvända situationen som rör förhållandet mellan det förfarande som resulterar i ett slutgiltigt beslut avseende upphävande eller ogiltighetsförklaring och ett invändningsförfarande. Harmoniseringskontoret kan dock inte till fullo bortse från konstaterandena i annulleringsenhetens slutgiltiga beslut avseende ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring när den ska pröva en invändning som avser samma parter, rör samma sak och har samma grunder under förutsättning att dessa konstateranden eller de aspekter som har prövats inte påverkas av nya sakomständigheter, ny bevisning eller nya grunder. Detta påstående ger nämligen endast uttryck för gällande rättspraxis att harmoniseringskontorets tidigare beslutspraxis utgör en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om ett kännetecken kan registreras.

En överklagandenämnd är således inte skyldig att strikt följa de skäl och slutsatser som godtagits i annulleringsenhetens beslut. I annat fall skulle de skilda rättsmedlens – det vill säga invändning mot registreringen av ett gemenskapsvarumärke, å ena sidan, och upphävande eller ogiltighetsförklaring av ett registrerat gemenskapsvarumärke, å andra sidan – ändamålsenliga verkan undermineras trots att det enligt förordning nr 207/2009 är möjligt att vidta dessa rättsmedel efter varandra eller parallellt. Denna bedömning stöds av att, enligt artikel 42.2 och artikel 57.2 i förordning nr 207/2009, de femårsperioder under vilka det krävs bevis på att ett gemenskapsvarumärke verkligen har använts kan vara olika beroende på den dag då ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring gjordes eller dagen för offentliggörandet av ansökan om registrering.

(se punkterna 38 och 39)

2.      Det framgår av fast rättspraxis att det är fråga om ”verkligt bruk” av ett varumärke när detta används i enlighet med sin grundläggande funktion, nämligen att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Så är inte fallet vid symbolisk användning som enbart har till syfte att bibehålla varumärkesrätten. Bedömningen av huruvida varumärket verkligen har brukats ska göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att det faktiskt utnyttjas kommersiellt i näringsverksamhet. Sådana omständigheter är, i synnerhet, användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts. Bedömningen av huruvida ett äldre varumärke verkligen har brukats kan emellertid inte endast bestå av ett konstaterande av att det varumärket använts i näringsverksamhet, eftersom det dessutom ska röra sig om verkligt bruk enligt ordalydelsen i artikel 42.2 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. Huruvida ett varumärke ska anses ha varit i verkligt bruk beror på varans egenskaper eller tjänsten i fråga på den relevanta marknaden. Allt kommersiellt utnyttjande som påvisats kan därför inte per automatik utgöra verkligt bruk av det aktuella varumärket.

När det gäller frågan i vilken omfattning det äldre varumärket har använts, ska det särskilt tas hänsyn till dels den försäljningsvolym som den samlade användningen motsvarar, dels hur länge och hur ofta nämnda varumärke har använts. Vid prövningen av huruvida det har gjorts verkligt bruk av ett äldre varumärke, ska det dessutom göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det förevarande fallet. Bedömningen ska utgå från att de omständigheter som beaktas i viss utsträckning påverkar varandra. Således kan en mindre kvantitet av de varor som har saluförts under nämnda varumärke kompenseras av att varumärket tidigare har använts mycket intensivt eller regelbundet och vice versa. Slutligen kan verkligt bruk av ett varumärke inte styrkas genom antaganden eller presumtioner, utan det ska finnas konkreta och objektiva omständigheter som visar att varumärket faktiskt och i tillräcklig omfattning har använts på den relevanta marknaden.

Angående användningstiden har det redan slagits fast att endast varumärken av vilka verkligt bruk inte skett inom en period av fem år i följd omfattas av de sanktionsåtgärder som föreskrivs i artikel 15.1 i förordning nr 207/2009. Det räcker därför att ett varumärke har varit föremål för verkligt bruk under en del av den perioden för att inte omfattas av dessa sanktionsåtgärder. På liknande sätt anges villkoret på användningstid i regel 22.3 i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 207/2009 utan att det däri krävs att det ska bevisas att användningen ska ha skett oavbrutet under femårsperioden och regeln skiljer bland annat det villkoret från villkoren rörande omfattning och typen av användning, vilka enbart tagna tillsammans gör det möjligt att fastställa huruvida det äldre varumärket verkligen har använts. Det är nämligen endast samtliga de omständigheter som varit föremål för överklagandenämndens bedömning som ska beaktas för att avgöra huruvida en sådan användning ska kunna anses styrkt.

Att det i bestämmelserna i artikel 42.2 och artikel 15.1 i förordning nr 207/2009 föreskrivs en femårsperiod innebär således inte att bevis på att det äldre varumärket verkligen har använts ska läggas fram för varje enskilt år som omfattas av den perioden, utan det räcker att styrka – med beaktande av samtliga de relevanta omständigheterna i varje fall – att varumärket, åtminstone under en tid av den perioden, inte endast användes symboliskt utan faktiskt och i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för de aktuella varorna och tjänsterna. I annat fall, och särskilt i ett fall som det ifrågavarande, skulle uppkomsten av en endast tillfällig finansiell kris som hindrar att det äldre varumärket används under en begränsad period räcka för att varumärkets innehavare – trots att samma innehavare avser att fortsätta använda varumärket inom en nära framtid – inte längre skulle tillåtas att invända mot registreringen av ett liknande varumärke.

(se punkterna 44, 46, 52 och 53)

3.      Se domen.

(se punkt 45)

4.      Se domen.

(se punkt 62)