Tribunalens dom (nionde avdelningen)

av den 15 november 2023 (*)

”Personalmål – Tjänstemän – Omplacering i tjänstens intresse – Beslut med retroaktiv verkan som antagits för att följa domar från EU-domstolen – Artikel 266 FEUF – Artiklarna 22a och 22c i tjänsteföreskrifterna – Oegentlighet i det administrativa förfarandet – Principen om god förvaltningssed – Rätt att yttra sig – Principen om opartiskhet – Rimlig tidsfrist – Omsorgsplikt – Ansvar – Ideell skada”

I mål T‑790/21,

PL, företrädd av advokaten N. de Montigny,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av M. Brauhoff och L. Vernier, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen),

sammansatt av ordföranden L. Truchot samt domarna H. Kanninen och M. Sampol Pucurull (referent),

justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 15 mars 2023,

följande

Dom

1        Sökanden, PL, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat att tribunalen dels ska ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut av den 16 februari 2021 om att med retroaktiv verkan omplacera honom till generaldirektorat (GD) ”Transport och rörlighet”, från och med den 1 januari 2013 (nedan kallat det angripna beslutet) och av beslutet av den 16 september 2021 om delvis avslag på hans klagomål (nedan kallat beslutet att delvis avslå klagomålet), dels ersättning för den ekonomiska och ideella skada som han påstår sig ha lidit.

I.      Bakgrund till tvisten

2        Förevarande tvist rör omplaceringen av sökanden från kommissionens delegation i Västbanken och i Gaza (östra Jerusalem) (nedan kallad delegationen), där han arbetade sedan den 16 februari 2012 till GD ”Transport och rörlighet”, från och med den 1 januari 2013 (nedan kallad den omtvistade omplaceringen).

3        Det angripna beslutet är en följd av EU-domstolens ogiltigförklaring av två tidigare beslut om den omtvistade omplaceringen och kommissionens återkallande av ett tredje beslut med samma räckvidd (nedan tillsammans kallade de tre första besluten om omplacering).

4        De faktiska omständigheterna kring antagandet av dessa beslut är följande.

5        Den 20 december 2012 underrättades sökanden genom ett e‑postmeddelande om att den omtvistade omplaceringen hade godkänts dagen före (nedan kallat det första beslutet om omplacering). Sökanden väckte talan mot detta beslut vid personaldomstolen (mål F‑96/13).

6        De omständigheter under vilka det första beslutet om omplacering antogs beskrevs i punkterna 2–14 i domen av den 15 april 2015, PL/kommissionen (F‑96/13,, EU:F:2015:29) (nedan kallad domen i mål F‑96/13), enligt följande:

”2 Sökanden är tjänsteman vid kommissionen. Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna var han placerad i lönegrad AD 11 och förordnades inledningsvis att tjänstgöra vid enheten ’Ekonomiska resurser’ vid avdelningen ’Gemensamma resurser’ vid GD ’Rörlighet’. Genom beslut av tillsättningsmyndigheten av den 16 januari 2012 överfördes han till enheten ’Ekonomi, avtal, revision’ vid direktoratet ’Grannskapspolitiken’ vid GD ’Utveckling och samarbete – EuropeAid’ (nedan kallat GD ’Utveckling och samarbete’ och förordnades att tjänstgöra som sektionschef vid delegationen …, med verkan från och med den 16 februari 2012.

3      Medan han utförde sina uppgifter som chef för delegationens enhet ’Ekonomi, avtal och revision’, var denna sektion föremål för ett revisionsbesök som genomfördes av Europeiska revisionsrätten som avsåg programmet med namnet [konfidentiellt].(1) Vid slutet av sitt uppdrag rapporterade revisionsrättens revisorer brister i förvaltningen av programmet. Under samma period delgav sökanden olika relevanta personer den oro som han kände över de påstådda oegentligheterna i förvaltningen av nämnda program, sina farhågor avseende verksamheten i en internationell organisation som hade flera avtal med GD ’Utveckling och samarbete’, sina betänkligheter avseende risken för en intressekonflikt till följd av banden mellan vissa lokalanställda vid delegationen och denna internationella organisation och hans misstankar om korruption i samband med nämnda organisations genomförande av ett EU-projekt med namnet [konfidentiellt]. Vidare har sektionen ’Ekonomi, avtal och revision’ vid delegationen, som förvaltar programmet [konfidentiellt], varit föremål för utredningar av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning … som inleddes 2011 och 2013.

4      Den 15 oktober 2012 skickade [A], som företrädde personalen vid delegationen (nedan kallad personalföreträdaren), ett meddelande till delegationschefen, undertecknat av 21 delegationsmedlemmar …, i vilket han påtalade den frustration som en del av personalen kände till följd av en ändring av arbetssättet vid delegationens sektion ’Ekonomi, avtal och revision’ under de sju månader under vilka sökanden hade ansvar för ledningen. Denna ändring av arbetssätt hade lett till kraftiga förseningar i projektförvaltningen, eller till och med till att vissa av projekten blockerades, samt till en förlust av trovärdigheten för unionens partner. Personalföreträdaren påtalade i detta meddelande också att olämpligt beteende som äventyrade personalens yrkesmässiga integritet hade rapporterats under de föregående sju månaderna och att detta fortfarande ägde rum. Meddelandet avslutades med en uppmaning till de överordnade att snabbt finna en lösning på denna situation som beskrevs ha blivit oacceptabel.

5      Den 22 och den 23 oktober 2012 besökte enhetschefen för ’Ekonomi, avtal och revision’ vid avdelningen ’Grannskapspolitik’ vid GD ’Samarbete och utveckling’ som sökanden ingick i (nedan kallad sökandens enhetschef) delegationen och samtalade med kollegor till den berörda personen, som var frånvarande.

6      Ett möte som hölls i Bryssel den 25 oktober 2012, i närvaro av bland annat sökandens enhetschef och sökanden, ägnades åt sökandens beteende och de kommunikationsproblem som fanns mellan sektionerna ’Ekonomi, avtal och revision’ och ’Transaktioner’ vid delegationen.

7      Den 9 november 2012 skickade personalföreträdaren ett e‑postmeddelande till sökandens enhetschef med klagomål om att sökandens beteende hade förvärrats ytterligare. Enligt personalföreträdaren klandrade sökanden personalen för att ha talat med enhetschefen under besöket den 22 och 23 oktober 2012. I samma e‑postmeddelande begärde personalföreträdaren att förebyggande åtgärder skulle vidtas för att skydda personalen mot trakasserier.

8      Genom e‑postmeddelanden från delegationschefen och den ställföreträdande generaldirektören för GD ’Utveckling och samarbete’ av den 12 november 2012 samt från hans enhetschef av den 13 november samma år informerades sökanden om att hans beteende var olämpligt och om de kommunikationsproblem som hans sektion och han själv gav upphov till. Enligt sökandens överordnade påverkade dessa svårigheter delegationens arbete och Europeiska unionens politiska förbindelser i regionen.

9      Den 20 november 2012 underrättades sökanden per telefon om hans omplacering och erhöll ett e‑postmeddelande från enhetschefen för ’Personal vid delegationerna’ vid GD ’Utveckling och samarbete’ ’i vilket det bekräftades att han hade omplacerats till [sitt] ursprungliga generaldirektorat [GD Rörlighet]’. I samma e‑postmeddelande angavs att ’han [i]nom några dagar, det vill säga den tid som behövdes för att slutföra förfarandena, [skulle] erhålla ett officiellt meddelande’ och han uppmanades att ta ut innestående ledighet före årets slut, vilket skulle ’leda till att han härnäst skulle lämna delegationen’.

10      Genom e‑postmeddelanden av den 28 och den 29 november 2012 begärde sökanden att hans delegationschef respektive enhetschef skulle tillhandahålla honom en exakt förteckning över de omständigheter som de hänvisade till i sina e‑postmeddelanden av den 12 och den 13 november samma år för att kunna bemöta dem.

11      Den 4 december 2012 underrättade sökanden chefen för enheten ’Personal vid delegationerna’ vid GD ’Utveckling och samarbete’ om att han förberedde sin avresa, men att han ännu inte hade fått något officiellt meddelande om det beslut om omplacering som nämndes i hans e‑postmeddelande av den 20 november 2012, trots att han var tvungen att fullgöra flyttformaliteterna.

12      Den 6 december 2012 besvarade delegationschefen sökandens e‑postmeddelande av den 28 november samma år och upplyste honom om att de problem som han hade nämnt var återkommande och att han inte kunde notera dem varje gång han mottog ett klagomål avseende honom.

13      Den 10 december 2012 begärde sökanden på nytt att delegationschefen skulle lägga fram bevisning till stöd för den kritik som delegationschefen hade riktat mot honom. Den 12 december samma år uppmanade delegationschefen sökanden att för all annan kommunikation vända sig till den behöriga personalavdelningen.

14      Den 20 december 2012 skickade en anställd vid enheten för ’Karriär- och resultatplanering’ vid GD ’Personal och säkerhet’ ett e‑postmeddelande till sökanden i vilket han informerades om att hans omplacering till ’GD [och] enheten MOVE.SRD (Bryssel)’, det vill säga till GD ’Rörlighet’, ’ha[de] godkänts’ av gruppledaren för ’Personaländringar’ vid enheten ’Karriär- och resultatplanering’ i egenskap av tillsättningsmyndighet den 19 december 2012, med verkan från och med den 1 januari 2013. E-post:meddelandets upphovsman preciserade även att den rättsliga grunden för denna omplacering var artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som då var tillämplig, att ’denna förflyttning [var] registrerad och att tillgång till information om denna förflyttning [kunde] fås [via datasystemet för personalförvaltning kallat Sysper 2, att en kopia av nämnda e‑postmeddelande skulle bifogas sökandens akt och att ’det inte [skulle] upprättas någon pappershandling’.”

7        Från och med den 1 januari 2013 befordrades sökanden till lönegrad AD 12 befordringsåret 2013.

8        Den 16 januari 2015 förordnades sökanden att tjänstgöra vid kommissionens representation i London (Förenade kungariket).

9        Genom domen F‑96/13, som meddelades den 15 april 2015, ogiltigförklarade personaldomstolen det första beslutet om omplacering på grund av att sökandens rätt till försvar hade åsidosatts.

10      Den 15 oktober 2015 hölls, efter flera skriftväxlingar mellan kommissionen och sökanden, ett möte inom ramen för verkställigheten av domen F‑96/13 mellan enhetschefen för ”Karriär- och resultatplanering” vid GD ”Personal och säkerhet” (nedan kallad enheten GD RH.B4) och sökanden, även i närvaro av sökandens ombud och två andra enhetschefer (nedan kallat mötet av den 15 oktober 2015).

11      Under detta möte underrättade enhetschefen för GD RH.B4 sökanden om sin avsikt, i egenskap av tillsättningsmyndighet, att för att följa domen i mål F‑96/13 med retroaktiv verkan besluta om den omtvistade omplaceringen. Enhetschefen förklarade att syftet med mötet var att ge sökanden möjlighet att lägga fram sina synpunkter innan hon fattade detta beslut.

12      Enhetschefen för GD RH.B4 hänvisade till handlingarna i ärendet vid den aktuella tidpunkten, vilka enligt henne visade att sökanden hade betett sig olämpligt. Under mötet nämndes i detta avseende vissa e‑postmeddelanden av den 27 juli 2012, den 18 september 2012, den 3, 5 och 14 oktober 2012 samt den 12 och den 13 november 2012.

13      Sökanden har uttalat sig om bakgrunden till e‑postmeddelandena. Han lämnade även en förklaring till den anmälan som han hade gjort till sina överordnade av den 3 oktober 2012 avseende den internationella organisation som nämns ovan i punkt 6. Han anförde även att händelser hade ägt rum mellan den 13 och den 20 november 2012, som han fortfarande inte kände till, som hade föranlett administrationen att besluta om den omtvistade omplaceringen. Enligt honom fanns det ett samband mellan omplaceringen och hans anmälan, vilket skulle utredas. De skäl som enhetschefen för GD RH.B4 åberopade ansågs otillräckliga i domen F‑96/13.

14      Den 22 december 2015 förordnade enhetschefen för GD RH.B4 om den omtvistade omplaceringen med retroaktiv verkan från den 1 januari 2013 (nedan kallat det andra beslutet om omplacering).

15      Till stöd för detta beslut konstaterade enhetschefen för GD RH.B4 att ”kommunikationen” mellan sökanden och hans kollegor såväl vid delegationen som vid huvudkontoret varit ”mycket spänd”, vilket enligt henne på ett väsentligt sätt kunde påverka delegationens goda funktion. I detta avseende hänvisade hon uttryckligen till e‑postmeddelanden från den 18 september till den 13 november 2012 som administrationen hade ingett till sökanden vid mötet den 15 oktober 2015 och hänvisade till några utdrag.

16      Vid tribunalen ifrågasatte sökanden det andra beslutet om omplacering. Genom dom av den 13 december 2018, PL/kommissionen (T‑689/16, ej publicerad, EU:T:2018:925) (nedan kallad dom T‑689/16), ogiltigförklarades detta beslut med motiveringen att det hade antagits av en myndighet som saknade behörighet, med hänsyn till det skydd som sökanden åtnjuter enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) i egenskap av uppgiftslämnare.

17      Till följd av denna ogiltigförklaring fattade enhetschefen för GD RH.B4 på nytt beslut om den omtvistade omplaceringen den 25 juni 2019, med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2013 (nedan kallat det tredje beslutet om omplacering).

18      Genom ansökan som ingavs den 18 maj 2020 (mål T‑308/20) yrkade sökanden att det tredje beslutet om omplacering skulle ogiltigförklaras, bland annat på grund av att rättsaktens upphovsman saknade behörighet.

19      Genom skrivelse av den 27 juli 2020 underrättade generaldirektören för GD ”Personal och säkerhet” (nedan kallad generaldirektören för GD RH) sökanden om sin avsikt att återkalla det tredje beslutet om omplacering och ersätta det med ett nytt beslut som fattats av generaldirektören själv i egenskap av tillsättningsmyndighet. Hon preciserade att detta beslut avsåg den omtvistade omplaceringen med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2013. Generaldirektören för GD RH anmodade sökanden att inkomma med eventuella synpunkter innan ett nytt beslut antogs.

20      Genom skrivelse av den 13 augusti 2020 begärde sökanden att generaldirektören för GD RH skulle precisera skälen till att hon ansåg att enhetschefen för GD RH.B4 inte var den tillsättningsmyndighet som var behörig att besluta om hans omplacering. Han ansåg att han, med hänsyn till den aviserade återkallelsen av det tredje beslutet om omplacering, fortfarande hade ställning som uppgiftslämnare och gjorde gällande att det nya beslutet skulle antas med beaktande av artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. Vidare påpekade han att återkallelsen av det tredje beslutet om omplacering hade återverkningar på frågan huruvida den talan som väckts i mål T‑308/20 kunde tas upp till sakprövning. Slutligen begärde han att kommissionen skulle ta ställning till dessa frågor.

21      Genom en skrivelse av den 7 september 2020 anförde generaldirektören för GD RH att det, mot bakgrund av skälen i dom T‑689/16, framgick att beslutet om omplacering endast kunde fattas av henne. Hon preciserade även att det tredje beslutet om omplacering återkallades för att följa denna dom på det mest obestridliga sättet, utan att invänta utgången av det förfarande som inletts i mål T‑308/20. I detta syfte upprepade hon sin anmodan till sökanden att inkomma med synpunkter på det beslut som övervägdes, som nämndes i skrivelsen av den 27 juli 2020.

22      Genom skrivelse av den 17 september 2020 erinrade sökanden om de omständigheter under vilka det första beslutet om omplacering hade antagits. I synnerhet informerades han om denna omplacering den 20 november 2012, det vill säga mindre än en månad efter meddelandet till hans överordnade om eventuella oegentligheter i förvaltningen av programmet [konfidentiellt], hans farhågor avseende verksamheten i en internationell organisation som hade flera avtal med GD ”Utveckling och samarbete – EuropeAid” (nedan kallat GD ”Utveckling och samarbete”), hans betänkligheter avseende risken för en intressekonflikt till följd av banden mellan vissa lokalanställda vid delegationen och denna internationella organisation och hans misstankar om korruption i samband med nämnda organisations genomförande av projektet [konfidentiellt]. Sökanden erinrade även om de skäl som föranledde personaldomstolen att ogiltigförklara det första beslutet om omplacering, med hänvisning till punkterna 66 och 67 i domen F‑96/13. Sökanden hävdade också att kommissionen vid mötet den 15 oktober 2015 inte hade lämnat några nya uppgifter eller klargjort någon invändning som hade framställts efter den 13 november 2012. Sökanden har således inte kunnat framföra sina synpunkter på ett ändamålsenligt sätt. Sökanden erinrade även om att han sedan den 10 oktober 2016 hade begärt att bli hörd av generaldirektören för GD RH angående hans situation, som kännetecknades av sju omplaceringar i tjänstens intresse sedan den 1 januari 2013, till tjänster som särskilt skapats för detta ändamål och som dragits in efter hans avgång. Även det tredje beslutet om omplacering fattades utan att sökanden på ett ändamålsenligt sätt hade kunnat framföra sina synpunkter. Om detta beslut, såsom generaldirektören för GD RH tillkännagett, skulle återkallas i ett senare skede, ankommer det på kommissionen att underrätta sökanden om de exakta skälen till den omtvistade omplaceringen, så att han kan framföra sina synpunkter på ett ändamålsenligt sätt. Kommissionen ska även försäkra sig om att det nya beslutet fattas i enlighet med de bestämmelser som reglerade hans ställning som uppgiftslämnare. Med hänsyn till att ärendet från år 2012 är komplicerat begärde sökanden att få till stånd ett möte med generaldirektören för GD RH för att först informellt undersöka de uppgifter som kunde få denna situation att upphöra.

23      Genom skrivelse av den 9 oktober 2020 tillkännagav generaldirektören för GD RH sökanden att han förfogade över alla relevanta uppgifter som gjorde det möjligt för honom att faktiskt utöva sin rätt att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt. Hon hänvisade i detta avseende till de protokoll från mötet den 15 oktober 2015 som administrationen och sökanden hade upprättat, av vilka enligt henne de skäl som enhetschefen för GD RH.B4 hade beaktat för att anta det andra beslutet om omplacering framgick. Generaldirektören för GD RH erinrade om att detta beslut hade ogiltigförklarats av tribunalen enbart på grund av att dess upphovsman saknade behörighet. Hon anmodade därför sökanden att inom två veckor inkomma med sina synpunkter och bifogade protokollen till skrivelsen. Hon delgav dessutom sökanden beslutet om återkallelse av det tredje beslutet om omplacering. Hon preciserade att återkallelsen syftade till att åtgärda den befintliga oegentlighet som bestod i bristande behörighet hos den som fattat detta beslut och att återkallelsen skulle följas av ett nytt beslut om omplacering av sökanden, efter det att sökanden hade hörts.

24      Genom skrivelse av den 31 oktober 2020 gjorde sökanden gällande, såsom framgår av punkterna 60, 61 och 66 i dom F‑96/13, att hans överordnade hade riktat klander mot hans beteende efter den 13 november 2012, vilka han inte kunnat bestrida. Händelserna efter detta datum klargjordes inte vid mötet den 15 oktober 2015, under vilket kommissionen endast läste upp e‑postkorrespondensen mellan sökanden och delegationschefen, å ena sidan, och hans enhetschef vid GD ”Utveckling och samarbete”, å andra sidan. Sökanden erinrade om att han utan framgång hade begärt att få tillgång till en hemligstämplad skrivelse av den 26 november 2012 som var riktad till ledamöterna av utskottet för förvaltning av resurser vid delegationerna (nedan kallad Comdel) avseende honom samt till samtliga handlingar som hänförde sig till denna och, i synnerhet, till de skrivelser som GD ”Utveckling och samarbete” år 2012 skickade till kommissionens rättstjänst och till de skrivelser som innehades av denna. Enligt sökanden har personaldomstolen slutgiltigt slagit fast att de skäl som hänför sig till tiden före den 13 november 2012 inte lagligen kunde motivera den omtvistade omplaceringen. Enligt sökanden hade Europeiska revisionsrätten lämnat de uppgifter som han hade lämnat till sina överordnade, utan att dessa hade reagerat, till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), som hade kallat honom fyra gånger. På grundval av samma omständigheter har kommissionen ogiltigförklarat samtliga avtal om indirekt förvaltning som ingåtts med den aktuella organisationen inom ramen för programmet [konfidentiellt]. Samma omständigheter föranledde chefen för revisionsuppdraget vid revisionsrätten att vid ett möte uttryckligen påtala korruption, bedrägeri, svågerpolitik och hemlig samverkan. Sökanden var i egenskap av chef för avdelningen för ”Ekonomi, avtal och revision” vid delegationen skyldig att vidta åtgärder för att skydda unionens intressen. Skälen för ett eventuellt nytt beslut om omplacering, vilka enligt honom inte framgick av skrivelsen av den 27 juli 2020, ska således vara objektiva, klara och precisa för att möjliggöra för honom att bestrida dem vid ett förhör med den behöriga tillsättningsmyndigheten, vilket han begärde i egenskap av uppgiftslämnare, för att avhjälpa sin administrativa situation och återställa hans anseende och yrkesmässiga värdighet.

25      Genom beslut av den 25 november 2020, PL/kommissionen (T‑308/20, ej publicerat, EU:T:2020:571), konstaterade tribunalen att sökandens talan mot det tredje beslutet om omplacering saknade föremål eftersom beslutet hade återkallats. Kommissionen förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna, eftersom det ansågs att kommissionen, genom att återkalla det tredje beslutet om omplacering, underförstått hade erkänt att förfarandet vid dess antagande inte var klanderfritt.

26      Genom ett e‑postmeddelande av den 11 december 2020 upprepade sökanden sin begäran för generaldirektören för GD RH om att få yttra sig vid ett möte.

27      Den 16 februari 2021 antog generaldirektören för GD RH det angripna beslutet.

28      I de tre första skälen i det angripna beslutet angav generaldirektören för GD RH att det i de olika skrivelser som utväxlades år 2012 mellan sökanden och hans överordnade, antingen vid GD ”Utveckling och samarbete” i Bryssel (Belgien) eller inom delegationen, påtalades att det förelåg en ”situation där relationerna blev allt mer ohållbara” och att det, i syfte att mildra situationen inom delegationen, var lämpligt att besluta om den omtvistade omplaceringen, eftersom administrationen hade ett stort utrymme för eget skön vad gäller organiseringen av sina tjänster.

29      Generaldirektören för GD RH erinrade därefter om de förfaranden som ledde fram till antagandet av de tre första besluten om omplacering och om de skäl som, beroende på omständigheterna, motiverade att de ogiltigförklarades av EU-domstolen eller återkallades av kommissionen.

30      I skäl 12 i det angripna beslutet konstaterade generaldirektören för GD RH att sökanden omfattades av bestämmelserna i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna och att hon följaktligen var den tillsättningsmyndighet som var behörig att fatta beslut om den omtvistade omplaceringen.

31      Generaldirektören för GD RH konstaterade vidare att sökanden hade kunnat utöva sin rätt att yttra sig inom ramen för den skriftväxling som beskrivs ovan i punkterna 19–24, och anförde i sista skälet i det angripna beslutet, att [sökandens] ”administrativa situation [borde] avhjälpas” med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2013, genom antagande av ett nytt beslut med samma innehåll som det andra beslutet om omplacering som grundade sig på samma skäl, vilka anges i de tre första skälen i det angripna beslutet.

32      I det e‑postmeddelandet, varigenom det angripna beslutet översändes, även det daterat den 16 februari 2021, meddelade generaldirektören för GD RH sökanden att han, under åren före antagandet av detta beslut, onekligen hade haft möjlighet att framföra sin ståndpunkt om den omtvistade omplaceringen och de skäl som motiverade den, varför generaldirektören för GD RH ansåg att ett möte på tu man hand mellan henne och sökanden inte var nödvändigt.

33      Den 17 maj 2021 ingav sökanden ett klagomål mot det angripna beslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Han yrkade bland annat att beslutet skulle återkallas, att alla andra beslut som fattats med avseende på honom av de icke behöriga myndigheterna skulle ogiltigförklaras med hänsyn till hans ställning som uppgiftslämnare och att alla andra administrativa beslut som fattats på ett otillbörligt sätt mellan åren 2013 och 2022 skulle raderas från kommissionens datasystem för personalförvaltning, Sysper 2, samt att ett belopp på 100 000 euro respektive 250 000 euro skulle utbetalas för den ekonomiska respektive ideella skada som sökanden påstod sig ha lidit.

34      Klagomålet ingavs med hjälp av ett formulär i vilket det hänvisades till artikel 22c i tjänsteföreskrifterna som skulle skickas till enheten för ”Överklaganden och målövervakning” vid kommissionens GD ”Personal och säkerhet” (nedan kallad enheten GD RH.E2). Formuläret och klagomålet åtföljdes av en skrivelse från sökanden till generaldirektören för GD RH, i vilken det angavs att det rörde sig om ett klagomål som ingetts på grundval av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna. Formuläret, klagomålet och skrivelsen översändes tillsammans genom e‑postmeddelande till enheten GD RH.E2.

35      Genom ett e‑postmeddelande av den 31 maj 2021 som skickades till sökanden bekräftade enheten GD RH.E2 mottagandet av försändelsen den 17 maj 2021, genom att hänvisa till det klagomål som ”ingetts enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna” och bifoga en handling kallad ”Sekretessförklaring om skydd av personuppgifter”. Genom samma e‑postmeddelande anmodades sökanden att, om han ansåg det lämpligt, inkomma med nya handlingar avseende hans klagomål inom femton dagar.

36      Genom ett e‑postmeddelande av den 3 juni 2021 begärde sökanden att enheten GD RH.E2 skulle klargöra vissa aspekter av e‑postmeddelandet av den 31 maj 2021, efter godkännande av generaldirektören för GD RH i egenskap av behörig tillsättningsmyndighet. För det första påpekade han att klagomålet hade ingetts med stöd av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna. För det andra begärde han att tillsättningsmyndighetens interna regler för handläggning av klagomål enligt denna bestämmelse skulle tillkännages. För det tredje begärde han att den tidsfrist på 15 dagar som han hade beviljats för att inkomma med alla relevanta handlingar skulle skjutas upp i avvaktan på ett svar på hans begäran om förtydligande. Han begärde dessutom att den sekretess som säkerställs i tjänsteföreskrifterna för denna typ av mål skulle iakttas.

37      Genom ett e‑postmeddelande av den 4 juni 2021 preciserade en person vid enheten för GD RH.E2 att det klagomål som sökanden hade ingett med stöd av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna skulle handläggas av denna enhet, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och såsom framgår av Administrativa meddelanden nr 79–2013 av den 19 december 2013 om ingivande av klagomål enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och ansökningar om bistånd på grundval av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilka ingetts som bilagor.

38      Genom beslut om delvis avslag på klagomålet, vilket delgavs sökanden den 16 september 2021, biföll kommissionsledamoten med ansvar för personal och säkerhet (nedan kallad kommissionsledamoten med ansvar för GD RH), som agerade i egenskap av tillsättningsmyndighet, delvis sökandens klagomål genom att godta att det tredje beslutet om omplacering och alla hänvisningar till artikel 22a i tjänsteföreskrifterna avseende besluten om omplacering skulle avlägsnas från hans akt i Sysper 2. Klagomålet avslogs i övrigt. Vad gäller den begäran om ersättning som hade framställts i klagomålet slog den ledamot av kommissionen som ansvarade för GD RH fast att den inte hade något samband med det angripna beslutet, eftersom den påstådda skadan enligt honom berodde på en rad händelser som ägt rum sedan år 2013. Följaktligen omkvalificerades denna del av klagomålet till en begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Kommissionsledamoten med ansvar för GD RH angav att han inte var den tillsättningsmyndighet som var behörig att handlägga denna ansökan och att ett svar på ansökan under dessa omständigheter skulle ges i ett annat beslut.

II.    Parternas yrkanden

39      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet och, i den mån det är nödvändigt, beslutet att delvis avslå klagomålet,

–        fastställa att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder för att följa domarna F‑96/13 och T‑689/16, med iakttagande av domskälen i dessa och åsidosättande av domarnas rättskraft,

–        förplikta kommissionen att utge ersättning till ett belopp om 250 000 euro för den ekonomiska skada som sökanden har lidit, och till ett belopp om 100 000 euro för den ideella skada som sökanden har lidit, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

40      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Föremålet för talan

41      Sökanden har genom sitt första yrkande begärt att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet och, ”i den mån det är nödvändigt”, ogiltigförklara beslutet att delvis avslå klagomålet.

42      I enlighet med principen om processekonomi kan domstolen fastställa att det saknas anledning att särskilt besluta om de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar självständigt innehåll och i själva verket flyter ihop med yrkandena avseende det beslut mot vilket klagomålet riktas (se dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑584/16, EU:T:2017:282, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

43      I förevarande fall ska yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att delvis avslå klagomålet inte förväxlas med det yrkande som är riktat mot det angripna beslutet. Sökanden har till stöd för det första yrkandet specifikt gjort gällande att de garantier som uppgiftslämnare har enligt artikel 22c i tjänsteföreskrifterna avseende hanteringen av klagomål som framförts under det administrativa förfarandet har åsidosatts. För det första har sökanden inom ramen för den första grunden gjort gällande att klagomålet inte har prövats av en behörig tillsättningsmyndighet. För det andra har sökanden till stöd för den tredje grundens första del gjort gällande att den särskilda hanteringen av hans klagomål som garanteras enligt artikel 22c i tjänsteföreskrifterna inte har säkerställts.

44      Sökanden måste ha rätt att få lagenligheten av klagomålsförfarandet – som har till syfte att möjliggöra och underlätta en lösning i godo av en tvist mellan tjänstemannen och administrationen och som innebär att den myndighet som tjänstemannen lyder under är skyldig att i överenstämmelse med gällande regler ompröva sitt beslut mot bakgrund av tjänstemannens eventuella invändningar – kontrollerat av unionsdomstolarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2015, Z/domstolen, T‑88/13 P, EU:T:2015:393, punkterna 143–146 och där angiven rättspraxis).

45      Under dessa omständigheter ska tribunalen inte enbart pröva yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, utan även yrkandet om att delvis avslå klagomålet.

46      Det ska dessutom påpekas att sökanden genom sitt andra yrkande har begärt att tribunalen ska fastställa att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder för att följa domarna F‑96/13 och T‑689/16, med iakttagande av domskälen i dessa domar och åsidosättandet av domarnas rättskraft.

47      Sökanden har vid besvarandet av en fråga som tribunalen ställde under förhandlingen preciserat att hans andra yrkande avsåg ett av de rättsstridiga ageranden som låg till grund för den begäran om ersättning som framställts i det tredje yrkandet.

48      Det andra och det tredje yrkandet ska således tolkas som ett enda yrkande om ersättning.

B.      Yrkandet om ogiltigförklaring

49      Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopat följande tre grunder:

–        den första grunden avser bristande behörighet hos den administrativa myndighet som avslog klagomålet;

–        den andra grunden avser åsidosättande av artikel 266 FEUF, principen om rättskraft och principen om förbudet mot retroaktiv tillämpning, åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av hans rättssäkerhetsgarantier och av rätten att yttra sig på ett effektivt sätt och i enlighet med det syfte som eftersträvas med denna rättighet;

–        den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, av biståndsskyldigheten och omsorgsplikten i samband med omplaceringsförfarandet, av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna och av skyddet för uppgiftslämnare, av skyldigheterna att visa tillbörlig aktsamhet, neutralitet, opartiskhet och saklighet, av hans rätt till en rättvis handläggning av hans ärende av administrationen och åsidosättande av sökandens berättigade förväntningar och av handläggningsregler.

1.      Inledande anmärkningar

50      Tribunalen erinrar inledningsvis om de skyldigheter som åligger administrationen när den beslutar att omplacera en tjänsteman.

51      Beslut om omplacering ska, när det gäller skyddet av de berörda tjänstemännens rättigheter och legitima intressen, omfattas av bestämmelserna i artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna. Enligt denna bestämmelse ska tillsättningsmyndigheten, när den tillsätter eller förflyttar en tjänsteman till en tjänst i dennes tjänstegrupp som motsvarar hans eller hennes lönegrad, göra detta endast i tjänstens intresse och utan hänsyn till nationalitet.

52      Institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i hur de organiserar sin verksamhet för att fullgöra sina uppgifter och – med tanke på dessa uppgifter – hur de placerar den personal som de har till sitt förfogande, dock under förutsättning att placeringen görs i tjänstens intresse och med iakttagande av principen om samband mellan lönegrad och tjänst (se dom av den 27 oktober 2022, CE/Regionkommittén, C‑539/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:840, punkt 44).

53      Interna relationsproblem som orsakar skadliga spänningar för verksamhetens bedrivande kan motivera att en tjänsteman omplaceras i tjänstens intresse, utan den berörde tjänstemannens samtycke, särskilt när denna tjänst har anförtrotts diplomatiska beskickningar. En sådan åtgärd får vidtas oberoende av frågan om ansvar för de ifrågavarande problemen (se dom av den 12 oktober 2022, Paesen/Europeiska utrikestjänsten, T‑88/21, EU:T:2022:631, punkt 213 och där angiven rättspraxis).

54      Eftersom sökanden ansågs vara en uppgiftslämnare i god tro i den mening som avses i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna, ska det även erinras om de garantier som han åtnjöt vid antagandet av det angripna beslutet.

55      Det skydd som föreskrivs i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna gäller utan formaliteter för tjänstemän som har lämnat information i god tro om förhållanden som ger anledning att misstänka att en olaglig verksamhet föreligger, och detta enbart på grund av att de lämnat nämnda information (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2014, AN/kommissionen, T‑512/13 P, EU:T:2014:1073, punkterna 30 och 31).

56      Den omständigheten att ett beslut som går en tjänsteman eller anställd emot följer kronologiskt efter det att denne tjänsteman eller anställd lämnat information i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna medför att tribunalen, när talan väckts mot detta beslut, är tvungen att pröva grunden om åsidosättande av dessa bestämmelser med särskild vaksamhet. Det ska emellertid erinras om att denna bestämmelse inte ger tjänstemannen skydd mot varje beslut som kan gå honom emot, utan endast mot beslut som har samband med den anmälan som tjänstemannen har gjort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, CJ/ECDC, T‑692/16, ej publicerad, EU:T:2017:894, punkterna 109 och 110).

57      När det gäller bevisbördan preciseras det i punkt 3 i meddelande SEC(2012) 679 slutlig från vice ordförande Maroš Šefčovič till kommissionen om riktlinjer för visselblåsning (nedan kallade riktlinjer för visselblåsning) att det ankommer på den person som vidtar en åtgärd som går uppgiftslämnaren emot att visa att åtgärden har motiverats av andra skäl än anmälan om missförhållanden.

58      Slutligen föreskrivs i artikel 22c i tjänsteföreskrifterna att tillsättningsmyndigheten vid varje institution ska utarbeta interna regler om bland annat den information som tillhandahålls de tjänstemän som avses i artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna om hanteringen av de ärenden som de har rapporterat om, skyddet av deras legitima intressen och integritet, och förfarandet för hantering av deras klagomål. Dessa ska behandlas konfidentiellt och, om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna, före utgången av de tidsfrister som anges i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna.

59      Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva de grunder som sökanden har anfört till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och av beslutet att delvis avslå klagomålet.

2.      Första grunden: Den administrativa myndighet som avslagit sökandens klagomål saknar behörighet

60      Sökanden har bestritt att den ledamot av kommissionen som ansvarar för GD RH är behörig att avslå hans klagomål, som enligt sökanden har ingetts med stöd av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna och inte med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Enligt sökanden finns det ingen bestämmelse som gör det möjligt att erkänna denna behörighet. Sökanden har för övrigt inte erkänt denna behörighet i sitt klagomål. Sökanden har i repliken tillagt att det var enheten GD RH.E2 som hanterade klagomålet, och att den kommissionsledamot som ansvarade för GD RH nöjt sig med att underteckna beslutet. Denna delegering eller detta administrativa bistånd föreskrivs emellertid inte i den tillämpliga lagstiftningen.

61      Kommissionen har bestritt sökandens argument, den anser att de ska avvisas, eftersom de framfördes för sent, eller ogillas.

62      Tribunalen konstaterar att det angripna beslutet antogs utan delegering av generaldirektören för GD RH i egenskap av behörig tillsättningsmyndighet, i överensstämmelse med de bestämmelser som det erinras om i punkterna 47 och 48 i dom T‑689/16.

63      Enligt punkt 12 i tabell V i bilaga I till kommissionens beslut (2013) 3288 av den 4 juni 2013 om utövande av de befogenheter som enligt tjänsteföreskrifterna för tjänstemän tillkommer tillsättningsmyndigheten och den myndighet som är behörig att ingå anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten), i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2014) 9864 av den 16 december 2014 (nedan kallat kommissionens beslut om tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten), ska klagomål mot beslut som fattats mot tjänstemän i samtliga lönegrader normalt sett inges till generaldirektören för GD RH. I fotnot 2 avseende punkt 12 i tabellen anges emellertid att om generaldirektören för GD HR har fattat ett beslut utan delegering av befogenheter, såsom är fallet i förevarande fall (se ovan punkt 62), ska svaret på det klagomål som ingetts mot detta beslut lämnas av den kommissionsledamot som ansvarar för GD HR.

64      Punkt 12 i tabell V i bilaga I till kommissionens beslut om tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten avser visserligen klagomål som grundar sig på artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, medan sökanden även har åberopat artikel 22c i tjänsteföreskrifterna.

65      I artikel 22c i tjänsteföreskrifterna hänvisas emellertid till klagomål som framförts av tjänstemän beträffande det sätt på vilket de behandlats efter det att eller till följd av att de fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, med hänvisning till bland annat till artikel 90 i tjänsteföreskrifterna.

66      Under dessa omständigheter var den kommissionsledamot som ansvarade för GD RH behörig att handlägga sökandens klagomål.

67      När det gäller sökandens invändning avseende enheten GD RH.E2:s hantering av hans klagomål, konstaterar tribunalen att varken artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, kommissionens beslut om tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten eller riktlinjerna för visselblåsning hindrar denna enhet från att ge bistånd till den behöriga tillsättningsmyndigheten. Sökanden har inte framlagt några bevis för sitt argument att den kommissionsledamot som ansvarar för GD RH nöjt sig med att underteckna det utkast till beslut som föreslagits av tjänstegrenarna. Tribunalen finner således att det saknas grund för dessa invändningar, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de har framförts för sent.

68      Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

3.      Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 266 FEUF, principen om rättskraft och principen om förbudet mot retroaktiv tillämpning, åsidosättande av handläggningsregler och åsidosättande av rättssäkerhetsgarantier samt av rätten att yttra sig

69      Den andra grunden består av tre delar.

70      Den första delgrunden avser ”åsidosättande av rätten till försvar, rätten att yttra sig, avsaknaden av en administrativ utredning, åsidosättande av principen om kontradiktoriskt förfarande, av principen om parternas likställdhet i processen, av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av rätten till god förvaltning samt till en rimlig frist”.

71      Den andra och den tredje delgrunden, som tribunalen kommer att pröva gemensamt, avser flera åsidosättanden vad gäller det sätt på vilket kommissionen följde domarna F‑96/13 och T‑689/16.

a)      Den första delgrunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten att yttra sig, avsaknad av en administrativ utredning, åsidosättande av principen om kontradiktoriskt förfarande, av principen om parternas likställdhet i processen, av artikel 41 i stadgan och av rätten till god förvaltning samt till en rimlig tidsfrist

72      Först ska det påpekas att sökanden, i likhet med kommissionen, i rubriken till denna delgrund har åberopat ett åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande och principen om parternas likställdhet i processen, som rör rätten till försvar som också nämns. Dessa invändningar har emellertid inte utvecklats därefter. Enligt artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler ska ansökan innehålla uppgifter om saken, de grunder och argument som åberopas, och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Eftersom ansökan, vad avser dessa invändningar, inte uppfyller kraven i denna bestämmelse kan den inte tas upp till sakprövning.

73      Sökanden har till stöd för denna delgrund i huvudsak anfört två invändningar avseende, för det första, åsidosättande av hans rätt att yttra sig och, för det andra, åsidosättande av rätten till god förvaltning som garanteras i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), i avsaknad av en administrativ utredning och på grund av att en rimlig tidsfrist överskridits.

1)      Åsidosättande av rätten att yttra sig

74      Sökanden har till stöd för denna invändning gjort gällande att de tre första skälen i det angripna beslutet innehåller en retroaktiv tolkning av de faktiska omständigheterna som inte förekom i de tre första besluten om omplacering som han inte har fått yttra sig över. Han underrättades inte heller före det angripna beslutet om att den behöriga tillsättningsmyndigheten skulle beakta skriftväxlingen med hans överordnade år 2012.

75      Sökanden har tillagt att generaldirektören för GD RH nekade att anordna ett möte med honom, trots att kommissionen vid tribunalen i mål T‑308/20 hade hävdat att det angripna beslutet skulle antas efter det att han hade hörts i vederbörlig ordning. Enligt sökanden hade han under detta möte för första gången kunnat höras av den behöriga tillsättningsmyndigheten angående sambandet mellan den information som han lämnat enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, vilken var känslig och konfidentiell i förhållande till tjänstegrenarna, och den omtvistade omplaceringen, som hans tidigare överordnade hade begärt av delegationen som var föremål för Olafs utredning, genom rena repressalier.

76      I stället för att höra sökanden vid ett samtal på tu man hand, nöjde sig generaldirektören för GD RH med att beakta den skriftväxling som ägde rum under år 2015 mellan sökanden och administrationen angående den kritik som hans överordnade hade framfört, inom ramen för ett förfarande under vilket han inte hade kunnat omfattas av de garantier som ges i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, vad beträffar frågan om konfidentialitet, vid en behörig tillsättningsmyndighet. Sökanden kunde inte heller komma i åtnjutande av dessa garantier inom ramen för den skriftväxling som ägde rum med administrationen omedelbart efter det att det tredje beslutet om omplacering hade återkallats.

77      Sökanden anser slutligen att han inte kunde höras på ett ändamålsenligt sätt nästan nio år efter de omständigheter som ligger till grund för kritiken.

78      Kommissionen har gjort gällande att sökandens argument ska underkännas.

79      Det ska i detta hänseende erinras om att innebörden av den grundläggande rätten att yttra sig är att en berörd person ska ha möjlighet att påverka beslutsprocessen i fråga, vilket bland annat säkerställer att beslutet är resultatet av en lämplig avvägning mellan tjänstens intresse och den berörda personens personliga intresse (se dom av den 13 december 2017, CJ/ECDC, T‑692/16, ej publicerad, EU:T:2017:894, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

80      I förevarande fall ska generaldirektören för GD RH, i egenskap av tillsättningsmyndighet, enligt rättspraxis, fatta ett beslut för att följa domarna om ogiltigförklaring med avseende på den tidpunkt då det första beslutet om omplacering antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, CJ/ECDC, T‑692/16, ej publicerad, EU:T:2017:894, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

81      När ett beslut, såsom i förevarande fall, kan fattas endast efter det att rätten att yttra sig har iakttagits ska den berörda personen ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter angående den tilltänkta åtgärden inom ramen för ett utbyte av skriftliga eller muntliga synpunkter som initieras av anställningsmyndigheten, varvid bevisbördan för att så har skett vilar på denna myndighet (se dom av den 10 januari 2019, RY/kommissionen, T‑160/17, EU:T:2019:1, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

82      Tribunalen påpekar att åsidosättandet av sökandens rätt till försvar i samband med antagandet av det första beslutet om omplacering konstaterades av personaldomstolen i domen F‑96/13 under de omständigheter som det erinrats om ovan i punkt 6. Personaldomstolen konstaterade särskilt att även om sökanden år 2012 inte kunde vara ovetande om att hans kollegor och överordnade hade en negativ uppfattning om hans beteende, hade den konsekvens som tillsättningsmyndigheten avsåg, det vill säga den omtvistade omplaceringen, inte anförts innan det första beslutet antogs, utan att han således kunde göra gällande sin ståndpunkt. Enligt personaldomstolen framgick det dessutom av handlingarna i målet att sökandens överordnade hade riktat klander mot hans beteende efter den 13 november 2012, vilka han inte kunnat bestrida.

83      Det angripna beslutet har emellertid inte antagits på samma villkor.

84      Vid mötet den 15 oktober 2015, som nämns i det angripna beslutet, upplystes nämligen sökanden bland annat om att uppgifterna i en serie på varandra följande e‑postmeddelanden från den 18 september till den 13 november 2012 kunde motivera den omtvistade omplaceringen. Kommissionen har inte anfört någon omständighet som hänför sig till tiden efter detta datum. Såsom framgår av de detaljerade protokollen från detta möte kunde sökanden framföra sina synpunkter på dessa omständigheter och förklara det sammanhang i vilket e‑postmeddelandena hade skickats, vilket inbegrep hans misstankar om den organisation som nämns ovan i punkt 6 och de uppgifter som han hade lämnat till sina överordnade sedan den 3 oktober 2012.

85      I samband med antagandet av det angripna beslutet beaktade generaldirektören för GD RH protokollen från dessa möten, under vilka sökanden framförde sin ståndpunkt. Efter att ha meddelat att det tredje beslutet om omplacering hade återkallats anmodade generaldirektören för GD RH sökanden vid tre tillfällen att yttra sig över det sammanhang i vilket det första och det andra beslutet om omplacering hade antagits och som enligt generaldirektören framgick av dessa protokoll.

86      Mot bakgrund av dessa omständigheter finner tribunalen att rätten att yttra sig, som det erinrats om i punkt 79 ovan, har iakttagits.

87      Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument.

88      För det första innehåller de tre första skälen i det angripna beslutet, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, inte någon ny retroaktiv tolkning av de omtvistade omständigheterna. Såsom framgår av det sista skälet i detta beslut upprepas i dessa tre skäl nämligen endast innehållet i det andra beslutet om omplacering som beskrivs ovan i punkt 15.

89      För det andra skickade generaldirektören för GD RH i sin skrivelse av den 9 oktober 2020 protokollen från mötet den 15 oktober 2015 till sökanden, i vilka den e‑postkorrespondens som ägt rum mellan honom och hans överordnade nämndes. Det framgår av denna skrivelse att generaldirektören för GD RH avsåg att beakta uppgifterna i dessa protokoll, med avseende på vilka generaldirektören uppmanade sökanden att inkomma med synpunkter.

90      För det tredje har kommissionen, såsom framgår av beslutet av den 25 november 2020, PL/kommissionen (T‑308/20, ej publicerat, EU:T:2020:571), vid tribunalen preciserat att den avsåg att höra sökanden efter det att det tredje beslutet om omplacering hade återkallats. I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 81 kräver iakttagandet av rätten att yttra sig emellertid inte att den berörda personen framför sina synpunkter vid ett möte, vederbörandes synpunkter kan nämligen inhämtas skriftligen, såsom skett i förevarande fall.

91      För det fjärde är det riktigt att sökanden, i egenskap av uppgiftslämnare, hördes vid mötet den 15 oktober 2015 av en tillsättningsmyndighet som saknade behörighet. De omständigheter som diskuterades under detta möte beskrevs emellertid detaljerat i två protokoll, varav ett upprättades av sökanden själv. Dessa protokoll kunde således med giltig verkan beaktas av generaldirektören för GD RH vid antagandet av det angripna beslutet, efter det att sökanden getts möjlighet att tillföra ytterligare uppgifter.

92      För det femte fanns det, såsom kommissionen har gjort gällande, inget som hindrade sökanden från att, som svar på tre förfrågningar från generaldirektören för GD RH, precisera de oegentligheter som han hade påtalat när han arbetade vid delegationen. Dessa anmälningar, i form av e‑postmeddelanden som skickades till hans överordnade, hade redan nämnts vid mötet den 15 oktober 2015 och vid unionsdomstolarna i målen F‑96/13 och T‑689/16. Dessutom kommer iakttagandet av de garantier som sökanden har gjort gällande avseende hans ställning som uppgiftslämnare att prövas nedan inom ramen för den tredje grunden.

93      Slutligen kan tribunalen inte heller godta sökandens argument att han inte kunde höras på ett ändamålsenligt sätt nästan nio år efter de faktiska omständigheterna. Sökanden och kommissionen har nämligen haft en långvarig skriftväxling sedan år 2013 angående den omtvistade omplaceringen, inbegripet vid unionsdomstolarna. Trots den tid som förflutit hade sökanden således möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter till generaldirektören för GD RH om de omständigheter under vilka det första beslutet om omplacering hade antagits.

94      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att invändningen om åsidosättande av rätten att yttra sig saknar fog och ska underkännas.

2)      Åsidosättande av artikel 41.1 i stadgan i avsaknad av en administrativ utredning och på grund av att en rimlig tidsfrist har överskridits

95      Sökanden har för det första gjort gällande att generaldirektören för GD RH, i det angripna beslutet, år 2021 uttalade sig om hans situation mellan den 1 januari 2013 och den 16 januari 2015, då han omplacerades till kommissionens representation i London, utan att den tidsfrist som förlöpt rimligen och legitimt kunde motiveras, i strid med artikel 41.1 i stadgan. Sökanden har tillagt att kommissionens på varandra följande oegentligheter inte kan motivera denna tidsfrist. Enligt honom var det inte möjligt att avhjälpa hans situation i efterhand och han borde ha fått ersättning.

96      Sökanden har för det andra gjort gällande att principen om god förvaltningssed, som garanteras i artikel 41.1 i stadgan, kräver en ingående, effektiv och konkret bedömning av samtliga omständigheter, vilket innebär att kommissionen måste inhämta samtliga uppgifter om sak- och rättsförhållandena som behövs för att den ska kunna använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Enligt sökanden innebar iakttagandet av dessa skyldigheter att generaldirektören för GD RH var skyldig att genomföra en administrativ utredning av de faktiska omständigheterna, vilka hade ägt rum för nio år sedan, i stället för att grunda sin slutsats på protokollen från mötet den 15 oktober 2015, som hölls av en obehörig tillsättningsmyndighet, under vilket viss ofullständig skriftväxling mellan sökanden och hans överordnade, som ägde rum före den 13 november 2012 i strid med de bestämmelser om skydd för ställningen som uppgiftslämnare, nämndes.

97      För det tredje har sökanden i repliken gjort gällande att generaldirektören för GD RH borde ha handlagt hans ärende själv, utan bistånd från kommissionens tjänstegrenar och att det ankom på generaldirektören att visa att den omtvistade omplaceringen inte på något sätt, vare sig direkt eller indirekt, följde av de omständigheter som låg till grund för erkännandet av sökandens ställning som uppgiftslämnare. Sökandens överordnade var en person som berördes av de omständigheter som var föremål för Olafs utredning avseende de uppgifter som sökanden hade lämnat i egenskap av uppgiftslämnare.

98      Kommissionen har yrkat att sökandens argument ska avvisas, eftersom de har framförts för sent, eller ogillas.

99      Tribunalen ska först pröva sökandens andra och tredje invändning, vilka avser det sätt på vilket generaldirektören för GD RH undersökte hans situation, innan den prövar den första invändningen, som avser överskridandet av en rimlig tidsfrist.

100    När det gäller sökandens andra invändning, avseende skyldigheten för generaldirektören för GD RH att genomföra en utredning, ska det erinras om att det enligt unionsrätten krävs att administrativa förfaranden genomförs i enlighet med de garantier som följer av principen om god förvaltningssed, som föreskrivs i artikel 41 i stadgan. Dessa garantier innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i ett mål och att inhämta alla uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den ska kunna utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning samt säkerställa att de förfaranden som den genomför fungerar väl och är effektiva (se dom av den 11 juli 2019, BP/FRA, T‑888/16, ej publicerad, EU:T:2019:493, punkt 162 och där angiven rättspraxis).

101    Även om de omtvistade omständigheterna i förevarande fall härrör från år 2012, förfogade generaldirektören för GD RH över de omständigheter som var nödvändiga för att kunna utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Hon beaktade särskilt de detaljerade protokollen från mötet av den 15 oktober 2015, under vilket situationen vid delegationen hade diskuterats med sökanden. Såsom angetts ovan i punkt 91 hölls detta möte visserligen inför en tillsättningsmyndighet som saknade behörighet. I protokollen nämns emellertid precisa och objektiva omständigheter, vilka återges i motiveringen till det andra beslutet om omplacering, med avseende på vilka sökanden den 9 oktober 2020 av generaldirektören för GD RH anmodades att yttra sig på nytt. Personaldomstolens konstateranden i dom F‑96/13 bidrog även till fastställandet av de omtvistade faktiska omständigheterna.

102    Generaldirektören för GD RH kan således inte klandras för att inte ha genomfört en utredning efter det att det tredje beslutet om omplacering hade återkallats.

103    När det gäller sökandens tredje invändning som framställts i repliken, enligt vilken generaldirektören för GD RH borde ha antagit det angripna beslutet utan bistånd från kommissionens tjänstegrenar, konstaterar tribunalen att den, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida invändningen har framställts för sent, inte avser åsidosättande av rätten till god förvaltning, utan åsidosättande av de garantier som han åtnjuter i egenskap av uppgiftslämnare. Denna invändning har även framförts av sökanden inom ramen för den tredje grunden, som avser åsidosättande av artiklarna 22a och 22c i tjänsteföreskrifterna och kommer därför att prövas inom ramen för denna grund.

104    Vad gäller sökandens första invändning, avseende överskridande av den rimliga tidsfristen i samband med antagandet av det angripna beslutet i strid med artikel 41.1 i stadgan, ska det erinras om att skyldigheten att iaktta skäliga tidsfrister vid handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna och som för övrigt återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i stadgan (se dom av den 11 november 2020, AV och AW/parlamentet, T‑173/19, ej publicerad, EU:T:2020:535, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

105    Frågan huruvida ett administrativt förfarande har pågått under rimlig tid ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende och särskilt det sammanhang detta ärende förekommer i, de olika steg i förfarandet som institutionen har vidtagit, parternas agerande under förfarandet, ärendets komplexitet samt tvistens betydelse för de olika berörda parterna (se dom av den 14 september 2010, AE/kommissionen, F‑79/09, EU:F:2010:99, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

106    I förevarande fall förklaras antagandet av det angripna beslutet avseende den omtvistade omplaceringen mer än åtta år efter de omständigheter som sökanden klandrades för, huvudsakligen av ogiltigförklaringen av det första och det andra beslutet om omplacering och av kommissionens återkallelse av det tredje beslutet om omplacering.

107    Såsom kommissionen har påpekat har endast fyra månader förflutit mellan denna återkallelse och det angripna beslutet.

108    Det rör sig emellertid endast om det sista steget i ett administrativt förfarande som borde ha återupptagits, på grund av det fel som kommissionen begick i det tredje beslutet om omplacering, för att följa domen T‑689/16, som meddelades den 13 december 2018.

109    Det är emellertid inte rimligt att det förflyter mer än två år mellan domen T‑689/16, vars verkställighet inte var komplicerad, och det angripna beslutet.

110    Detsamma gäller den tidsfrist på mer än åtta år som förflöt mellan de omständigheter som sökanden klandrades för och det angripna beslutet, som antogs den 16 februari 2021 med retroaktiv verkan från den 1 januari 2013.

111    Denna tidsfrist kan visserligen delvis tillskrivas avbrotten till följd av domstolsprövningen och ett flertal skriftväxlingar mellan sökanden och kommissionen inom ramen för verkställandet av domarna F‑96/13 och T‑689/16.

112    Kommissionen medgav emellertid vid förhandlingen att återkallelsen av det tredje beslutet om omplacering, som hade fattats för att följa domen T‑689/16, hade bidragit till att försena utgången av det administrativa förfarandet. På grund av de på varandra följande fel som kommissionen begick och som konstaterades i domarna F‑96/13 och T‑689/16 var detta förfarande emellertid redan långt.

113    Det angripna beslutet har således inte antagits inom en rimlig tidsfrist.

114    Det ska emellertid erinras om att ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist i allmänhet inte kan motivera en ogiltigförklaring av det beslut som antagits till följd av ett administrativt förfarande. Den omständigheten att principen om en rimlig tidsfrist inte iakttas inverkar på ett administrativt förfarandes giltighet endast om den orimligt långa tid som förflyter kan påverka innehållet i det beslut som antas efter det administrativa förfarandet (se dom av den 17 maj 2018, kommissionen/AV, T‑701/16 P, EU:T:2018:276, punkt 46 och där angiven rättspraxis). I annat fall skulle en ogiltigförklaring av detta beslut i praktiken främst få den motsatta effekten att förfarandet förlängdes ytterligare med motiveringen att det redan tagit för lång tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2013, Nardone/kommissionen, F‑111/12, EU:F:2013:140, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

115    I motsats till vad sökanden har anfört har den orimligt långa tid som förflutit i förevarande fall inte påverkat själva innehållet i det angripna beslutet.

116    Såsom har slagits fast ovan i punkt 93 hindrade nämligen inte den tid som förflutit mellan de omständigheter som sökanden klandrades för och tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet sökanden från att framföra sina synpunkter på den omtvistade omplaceringen för generaldirektören för GD RH. Såsom anges ovan i punkt 101 förfogade generaldirektören för GD RH, trots den tid som förflutit, över alla nödvändiga uppgifter för att fatta sitt beslut.

117    Åsidosättandet av den rimliga tidsfrist som garanteras i artikel 41.1 i stadgan motiverar således inte en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

118    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

b)      Den andra grundens andra och tredje del: Verkställigheten av domarna F‑96/13 och T‑689/16

119    Den andra delen som anförts till stöd för den andra grunden har rubriken ”Faktiska omständigheter i rättspraxis som inte har bestritts, [erkännande av] att man inte har agerat i enlighet med förfarandets syfte, åsidosättande av handläggningsregler, omsorgsplikten och skyddet för uppgiftslämnaren”.

120    Den tredje delgrunden avser ”åsidosättande av principer och regler om retroaktiv tillämpning och … rättssäkerhetsaspekter samt åsidosättande av principerna om opartiskhet (både objektivt och subjektivt). Avsikten att anta ett likadant beslut som har samma innebörd och som grundas på samma skäl, i stället för att kompensera för sökandens förlust av möjligheten att i ändamålsenlig tid kunna utöva sina processuella rättigheter på ett verkningsfullt sätt. ”

121    Inom ramen för dessa två delgrunder, som tribunalen kommer att pröva gemensamt, har sökanden gjort en rad konstateranden och angett flera åsidosättanden avseende kommissionens verkställande av domarna F‑96/13 och T‑689/16.

122    De argument som har anförts till stöd för de två delgrunderna har upprepats och, utom i undantagsfall, är de inte specifikt knutna till de överträdelser som har åberopats i rubrikerna till delgrunderna. Det är emellertid möjligt att identifiera två grupper av argument.

123    Den första gruppen av argument som sökanden har anfört kan hänföras till åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av omsorgsplikten och åsidosättande av principen om opartiskhet.

124    Den andra gruppen av argument utgör stöd för ett åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, av artikel 266 FEUF och av skyddet för uppgiftslämnaren.

125    Först ska den andra gruppen av argument av prövas.

1)      Åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, rättssäkerhetsprincipen, artikel 266 FEUF och det skydd som tillkommer uppgiftslämnaren i samband med verkställandet av domarna F‑96/13 och T‑689/16

126    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionen inte har förklarat varför den, när den antog det angripna beslutet, avvek från principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, trots att det inte längre var möjligt för kommissionen att undersöka en situation som gick så långt tillbaka i tiden och som var definitivt avslutad, i synnerhet med iakttagande av skyddet för de processrättsliga skyddsregler som är knutna till sökandens ställning som uppgiftslämnare. För att följa domarna F‑96/13 och T‑689/16 krävdes således att den omtvistade omplaceringen återkallades och att sökanden fick ersättning.

127    Kommissionen har bestritt sökandens argument och anser att de ska avvisas eller ogillas

128    Enligt fast rättspraxis ska institutionen, för att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den till fullo, respektera såväl domslutet i domen som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är nämligen i domskälen som den bestämmelse anges som anses vara rättsstridig, och som de exakta skälen redovisas för den rättsstridighet som fastslås i domslutet. Den berörda institutionen ska beakta dessa domskäl när den ogiltigförklarade rättsakten ersätts. Enligt artikel 266 FEUF är den berörda institutionen dessutom skyldig att förhindra att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten är behäftade med samma rättsstridigheter som de som fastslagits i domen om ogiltigförklaring. Dessa principer gäller i än högre grad när den aktuella domen om ogiltigförklaring har vunnit laga kraft (se dom av den 10 november 2010, harmoniseringsbyrån/Simões Dos Santos, T‑260/09 P, EU:T:2010:461, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

129    För att följa den skyldighet som åvilar den enligt artikel 266 FEUF ska en institution vidta konkreta åtgärder som kan neutralisera det fel som har begåtts mot berörd person. Institutionen kan således enligt rättspraxis inte åberopa praktiska problem som skulle kunna uppkomma när den återställer sökandens rättsställning till den som gällde innan den ogiltigförklarade rättsakten antogs för att undandra sig sin skyldighet (se dom av den 8 december 2014, Cwik/kommissionen, F‑4/13, EU:F:2014:263, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

130    Det är enbart i andra hand och under förutsättning att det är förenat med stora problem att följa domen som berörd institution kan leva upp till sina skyldigheter genom att fatta ett beslut som på ett rimligt sätt kompenserar för skada som personen i fråga har åsamkats av det ogiltigförklarade beslutet. Administrationen kan i detta sammanhang inleda en dialog med honom i syfte att nå en överenskommelse som ger honom en skälig kompensation för den rättsstridiga handling som han eller hon har utsatts för (se dom av den 8 december 2014, Cwik/kommissionen, F‑4/13, EU:F:2014:263, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

131    Slutligen framgår det av den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 80 att ogiltigförklaringen av ett beslut har en retroaktiv verkan som innebär en skyldighet för myndigheten att fatta ett beslut med avseende på tidpunkten då det ogiltigförklarade beslutet antogs. Denna fråga ska emellertid skiljas från frågan om den retroaktiva karaktären av det nya beslut som myndigheten fattat i syfte att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. Rättssäkerhetsprincipen, som är en allmän princip inom unionsrätten hindrar i allmänhet en unionsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande. Enligt fast rättspraxis kan det dock undantagsvis förhålla sig på annat sätt när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (se dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/Commission, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Detta förtroende uppstår när administrationen ger den berörda personen tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor, som inger grundade förhoppningar. Dessa försäkringar ska dessutom vara förenliga med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och med allmänt gällande bestämmelser (se dom av den 7 november 2013, Cortivo/parlamentet, F‑52/12, EU:F:2013:173, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

132    I förevarande fall har grunden avseende åsidosättande av artikel 266 FEUF, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, i tillräcklig utsträckning förklarats i ansökan med iakttagande av de skyldigheter som följer av artikel 76 d i rättegångsreglerna. Denna invändning kan således tas upp till sakprövning.

133    I enlighet med de principer som det erinrats om ovan i punkterna 128 och 129 var kommissionen skyldig att följa domarna F‑96/13 och T‑689/16 inte bara att iakttaga domsluten i domarna utan även de domskäl som föranlett domsluten och som utgjorde det nödvändiga stödet för dessa, genom att undanröja den rättsstridighet som hade begåtts i förhållande till sökanden och genom att undvika att det nya beslutet var behäftat med samma rättsstridigheter som dem som konstaterats i dessa domar.

134    I domen F‑96/13 konstaterade personaldomstolen emellertid endast att sökandens rätt till försvar hade åsidosatts under de omständigheter som det erinrats om ovan i punkt 82, vilket ledde till att det första beslutet om omplacering ogiltigförklarades. Vad gäller domen T‑689/16 konstaterade tribunalen endast att enhetschefen för GD RH.B4 saknade behörighet att anta det andra beslutet om omplacering.

135    För att följa domarna F‑96/13 och T‑689/16 var generaldirektören för GD RH, i egenskap av behörig tillsättningsmyndighet, skyldig att undersöka sökandens situation vid tidpunkten för antagandet av det första beslutet om omplacering genom att ge honom möjlighet att yttra sig över de påstådda spänningarna och de slutsatser som generaldirektören avsåg att dra av dessa i egenskap av behörig tillsättningsmyndighet, nämligen den omtvistade omplaceringen med retroaktiv verkan från den 1 januari 2013.

136    Efter att ha hört sökanden bekräftade generaldirektören för GD RH att spänningarna inom delegationen hade gett upphov till en allt mer ohållbar situation vad gäller relationerna och att den omtvistade omplaceringen var motiverad. Enligt generaldirektören var det därför nödvändigt att bekräfta det första beslutet om omplacering och att avhjälpa sökandens administrativa situation. Detta syfte krävde att det angripna beslutet hade en retroaktiv verkan, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 131.

137    I motsats till vad sökanden har hävdat, utan att anföra några specifika argument i detta avseende, har rättssäkerhetsprincipen inte åsidosatts genom denna retroaktiva verkan, eftersom varken unionsdomstolarna eller administrationen någonsin har ifrågasatt huruvida den omtvistade omplaceringen sedan år 2012 var välgrundad eller a fortiori gett sökanden tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar som kunde ge upphov till berättigade förväntningar, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 131.

138    Det angripna beslutet kunde således ha retroaktiv verkan med beaktande av de kriterier som det erinrats om ovan i punkt 131.

139    Det ska dessutom påpekas att det inte förelåg några större hinder i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkt 130 för att följa domarna F‑96/13 och T‑689/16. Såsom anges ovan i punkterna 93 och 101 hindrade nämligen inte den tid som förflutit sökanden från att fullt ut utöva sin rätt att yttra sig inför generaldirektören för GD RH, eller för GD RH att förfoga över alla uppgifter om sammanhanget för att uttala sig om de omtvistade omständigheterna, vilket innebär att kommissionen kunde avhjälpa de rättsstridigheter som konstaterats i dessa domar genom att anta ett nytt beslut och inte var skyldig att ge sökanden skälig kompensation. Det angripna beslutet har således antagits med iakttagande av artikel 266 FEUF.

140    Sökanden har slutligen inte förklarat varför skyldigheten att pröva en situation som går så långt tillbaka i tiden vid verkställandet av domarna F‑96/13 och T‑689/16 inte skulle säkerställa att processrättsliga skyddsregler som är knutna till sökandens ställning som uppgiftslämnare iakttas.

141    Mot denna bakgrund kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra gruppen av argument som sökanden har anfört till stöd för den andra grundens andra och tredje del.

2)      Åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av omsorgsplikten och åsidosättande av principen om opartiskhet

142    Sökanden har till stöd för den första gruppen av argument som har konstaterats ovan i punkt 123 och som avser åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av omsorgsplikten och åsidosättande av principen om opartiskhet, gjort gällande att kommissionen, vid verkställandet av domarna F‑96/13 och T‑689/16, aldrig hade någon som helst avsikt att ompröva sin ståndpunkt avseende den omtvistade omplaceringen.

143    Enligt sökanden tillkännagavs det angripna beslutets innebörd redan från början i den skriftväxling som föregick beslutet. Generaldirektören för GD RH som ställdes inför ett fullbordat faktum antog endast samma beslut med retroaktiv verkan, genom att formalisera en omplacering som var rättsstridig sedan den 1 januari 2013. Om detta vittnar nödvändigheten av att ”avhjälpa” sökandens administrativa situation som nämns i det angripna beslutet, den omständigheten att det första beslutet om omplacering borde ha formaliserats efter det att det antogs den 20 november 2012 samt kommissionens påstående vid tribunalen i mål T‑689/16 att det var ”föga troligt” att generaldirektören för GD RH skulle ha antagit ett annat beslut år 2015 i förhållande till det beslut som fattades av enhetschefen för GD RH.B4. Sökanden anser att den eftersträvade retroaktiviteten har påverkat rättsaktens räckvidd och inte tvärtom. Kommissionen har inte konkret fokuserat på det eftersträvade målet med de ”föreskrivna stegen i förfarandet” i domarna F‑96/13 och T‑689/16, bland annat att göra det möjligt för sökanden att faktiskt kunna påverka tillsättningsmyndigheten inom ramen för en saklig och opartisk analys. I förevarande fall hördes sökanden endast av ren formalitet.

144    Tribunalen påpekar i detta avseende inledningsvis att sökanden i huvudsak har anfört samma argument till stöd för samtliga påstådda åsidosättanden, medan begreppen ”opartiskhet”, ”åsidosättande av handläggningsregler” och ”omsorgsplikt” har en mycket precis innebörd.

145    Kravet på opartiskhet omfattar dels den subjektiva opartiskheten, det vill säga ingen av de av institutionens ledamöter som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, varvid denna personliga opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats, dels den objektiva opartiskheten, det vill säga att institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2021, PL/kommissionen, T‑586/19, ej publicerad, EU:T:2021:370, punkterna 107 och 110 och där angiven rättspraxis).

146    Begreppet maktmissbruk avser det fall då en administrativ myndighet använder sin behörighet för ett annat ändamål än det som ligger till grund för behörigheten. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har antagits för att uppnå andra mål än de som har angetts (se dom av den 19 juni 2013, BY/AESA, F‑81/11, EU:F:2013:82, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

147    Slutligen är administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda ett uttryck för den jämvikt av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentligt anställda. Denna plikt liksom principen om en god förvaltning innebär bland annat att den behöriga myndigheten, när den fattar beslut som rör en tjänstemans situation, ska ta hänsyn till samtliga de omständigheter som kan vara avgörande för dess beslut och därvid beakta inte enbart tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse (se dom av den 25 juni 2003, Pyres/kommissionen, T‑72/01, EU:T:2003:176, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

148    Sökandens argument ska prövas mot bakgrund av dessa principer.

149    För det första kan generaldirektören för GD RH inte klandras för att, inom ramen för den skriftväxling som det erinrats om ovan i punkterna 19–24, för klaganden ha redogjort för innebörden av det beslut som generaldirektören avsåg att fatta. Den omständigheten att administrationen inte lämnade ut denna information före antagandet av det första beslutet om omplacering motiverade nämligen att beslutet ogiltigförklarades av personaldomstolen i domen F‑96/13, på grund av att sökandens rätt till försvar hade åsidosatts.

150    För det andra tyder användningen av ordet ”avhjälpa” i det angripna beslutet inte heller på partiskhet eller personliga förutfattade meningar från generaldirektören för GD RH:s sida, eller på att handläggningsregler hade åsidosatts. De rättsstridigheter som det första och det andra beslutet om omplacering är behäftade med som unionsdomstolarna konstaterade i domarna F‑96/13 och T‑689/16 avsåg nämligen inte huruvida den omtvistade omplaceringen var välgrundad, utan villkoren för antagande av dessa beslut. Även om unionsdomstolarna i dessa mål inte uteslöt att ett annat beslut kunde antas vid verkställandet av dess domar, innebar beslutet att de konstaterade rättsstridigheterna avhjälptes, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkterna 128 och 129.

151    För det tredje påverkar inte villkoren för antagandet av det första beslutet om omplacering, vilka i domen F‑96/13 befanns vara rättsstridiga, villkoren för antagande av det angripna beslutet. Det angripna beslutet antogs för övrigt i syfte att avhjälpa de rättsstridigheter som konstaterats.

152    För det fjärde utgör kommissionens påstående i mål T‑689/16 att det var föga troligt att generaldirektören för GD RH år 2015 hade fattat ett annat beslut än det som antogs av enhetschefen för GD RH.B4 endast ett ställningstagande från kommissionens rättstjänst inom ramen för tvisten vid tribunalen, vilket för övrigt inte utesluter ett annat resultat.

153    När det slutligen gäller sökandens argument att han endast hördes av generaldirektören för GD RH som en ren formalitet, grundar sig detta inte på något objektivt indicium.

154    Tvärtom kan det konstateras att sökanden, såsom har påpekats ovan i punkt 85, vid tre tillfällen anmodades att yttra sig över generaldirektören för GD RH:s avsikt att avhjälpa hans administrativa situation genom att bekräfta den omtvistade omplaceringen.

155    Den första gruppen av argument som sökanden har anfört till stöd för den andra och den tredje delgrunden saknar således grund.

156    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

4.      Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, biståndsskyldigheten och omsorgsplikten, artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, av skyldigheterna att visa tillbörlig aktsamhet, neutralitet, opartiskhet och saklighet, av rätten till en rättvis handläggning av sökandens ärende och åsidosättande av sökandens berättigade förväntningar och av handläggningsregler

157    Denna grund består av fyra delar. Den första delgrunden avser åsidosättande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, den andra avser åsidosättande av omsorgsplikten, den tredje avser åsidosättande av principerna om saklighet, opartiskhet och neutralitet av den behöriga tillsättningsmyndigheten samt åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering och den fjärde delgrunden avser åsidosättande av de bevisbörderegler som föreskrivs i riktlinjerna för visselblåsning.

158    Tribunalen påpekar inledningsvis, i likhet med kommissionen, att även om åsidosättandet av biståndsskyldigheten har åberopats i rubriken till förevarande grund, har inget argument anförts till stöd för nämnda åsidosättande i ansökan. Denna invändning uppfyller således inte kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna och talan kan således inte tas upp till sakprövning såvitt avser denna grund. Detsamma gäller invändningen om åsidosättande av sökandens berättigade förväntningar. Denna nämns i rubriken till grunden, men har inte utvecklats tillräckligt tydligt i ansökan.

159    Efter dessa preciseringar ska tribunalen först pröva den första och den fjärde delgrunden som sökanden har åberopat till stöd för den tredje grunden, innan de två andra delgrunderna prövas.

a)      Den tredje grundens första del: Åsidosättande av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna

160    Sökanden har gjort gällande att kommissionen enligt artikel 22c i tjänsteföreskrifterna är skyldig att anta bestämmelser om konfidentiell behandling av klagomål som inges av en person som har ställning som uppgiftslämnare när denna person anser sig vara offer för repressalier. Enligt sökanden ska dessa bestämmelser avse de tre aspekter som nämns i artikel 22c andra stycket i tjänsteföreskrifterna. Det finns emellertid ingen bestämmelse som omfattar dessa tre aspekter. De enda bestämmelser som kommissionen har antagit med stöd av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna avser handläggningstider, bevisbördan och generaldirektörens behörighet, och inte tjänstegrenarnas behörighet att fatta beslut i egenskap av tillsättningsmyndighet.

161    Sökanden har tillagt att den särskilda behandlingen av begäranden från uppgiftslämnare, som garanteras genom artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, kräver att den behöriga tillsättningsmyndigheten agerar på egen hand, utan bistånd från kommissionens tjänstegrenar, och att uppgiftslämnaren skyddas, genom att undvika att denne omfattas av samma bestämmelser som övriga tjänstemän eller anställda, genom att systematiskt behöva ange sin ställning som uppgiftslämnare och motivera denna.

162    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

163    Tribunalen påpekar inledningsvis att det inte har bestritts att artikel 22c i tjänsteföreskrifterna ska iakttas vid antagandet av det angripna beslutet.

164    I artikel 22c i tjänsteföreskrifterna anges följande:

”Varje institution ska i enlighet med artiklarna 24 och 90 införa ett förfarande för hantering av klagomål som framförts av tjänstemän beträffande det sätt på vilket de behandlats efter det att eller till följd av att de fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 22a eller 22b. Den berörda institutionen ska se till att sådana klagomål hanteras konfidentiellt och, om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna, innan de tidsfrister som anges i artikel 90 löper ut.

Varje institutions tillsättningsmyndighet ska fastställa interna bestämmelser om bland annat

–        tillhandahållande av information till de tjänstemän som avses i artikel 22a.1 eller 22b om hanteringen av de ärenden som de har rapporterat om,

–        skydd av dessa tjänstemäns legitima intressen och integritet, och

–        det förfarande för hantering av klagomål som avses i första stycket i denna artikel.”

165    Artikel 22c i tjänsteföreskrifterna infördes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (EUT L 287, 2013, s. 15), i syfte att ålägga varje institutions tillsättningsmyndighet en skyldighet att fastställa interna bestämmelser för att ge uppgiftslämnare garantier, inbegripet ett förfarande för hantering av klagomål beträffande det sätt på vilket de behandlats efter det att eller till följd av att de fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 22a eller 22b i tjänsteföreskrifterna.

166    I motsats till vad sökanden har gjort gällande krävs det inte enligt artikel 22c andra stycket i tjänsteföreskrifterna att alla bestämmelser som är tillämpliga på uppgiftslämnare, inbegripet när de inger klagomål, ska föreskrivas i en enda rättsakt.

167    När det gäller kommissionen föreskrevs vissa av de garantier som avses i artikel 22c i tjänsteföreskrifterna redan innan denna bestämmelse trädde i kraft i riktlinjerna för visselblåsning.

168    Flera åtgärder till skydd för uppgiftslämnare nämns i dessa riktlinjer, däribland konfidentiell behandling av uppgiftslämnarens identitet, som kommissionen åtar sig att respektera. Enligt denna bestämmelse ska uppgiftslämnarens namn inte lämna ut till personer som kan vara inblandade i de klandervärda handlingarna eller till någon som inte har ett strikt behov av att få kännedom om det, såvida inte uppgiftslämnaren personligen tillåter att hans eller hennes identitet röjs eller det rör sig om ett krav inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som skulle kunna bli följden av dessa handlingar. De bevisbörderegler som nämns ovan i punkt 57 och som sökanden har åberopat föreskrivs även som en skyddsåtgärd för uppgiftslämnarna. Vidare preciseras att för att kommissionen ska kunna vidta skyddsåtgärder måste den anställde som berörs ge sig till känna för institutionen i egenskap av uppgiftslämnare.

169    I kommissionens beslut om tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten, som nämns ovan i punkt 63, föreskrivs även särskilda bestämmelser för beslut om omplacering av en tjänsteman som anmält missförhållanden i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i detta avseende. Såsom framgår av punkterna 47 och 48 i dom T‑689/16 kan sådana beslut endast fattas av generaldirektören för GD RH, utan delegering. Såsom angetts ovan i punkt 63 fastställs i kommissionens beslut om tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten även behörigheten för den kommissionsledamot som ansvarar för GD RH att pröva de klagomål som denna tjänsteman har ingett mot beslutet om omplacering.

170    Dessa bestämmelser kompletteras av Administrativa meddelanden nr 79–2013 som nämns ovan i punkt 37. Enligt meddelandet ges enheten GD RH.D 2 (numera kallad GD RH.E2) behörighet att hantera alla begäranden och klagomål, även sådana som inges av uppgiftslämnare, i syfte att den behöriga tillsättningsmyndigheten ska fatta ett beslut. I detta meddelande föreskrivs att klagomål som inges med stöd av artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, om omständigheterna motiverar det, ska erhålla ett motiverat svar inom kortare tidsfrister än de som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Det föreskrivs även att klagomål som rör känsliga ämnen inte ska diskuteras under samråden mellan tjänstegrenarna.

171    Dessa bestämmelser kompletteras även av de bestämmelser som återfinns i den sekretessförklaring om skydd av personuppgifter som nämns ovan i punkt 35. Enligt denna förklaring, i vilken det även hänvisas till artikel 22c i tjänsteföreskrifterna, ska endast behörig personal som har ett strikt behov ges tillgång till personuppgifterna i klagomålet. Mekanismer för skydd av personuppgifter, såsom begränsad tillgång inom GD ”Personal och säkerhet” till hårddisken inom enheten GD RH.E2, inrättas. Det erinras dessutom om att anställda på denna enhet är bundna av skyldigheten att iaktta konfidentialitet och diskretion.

172    Det ska slutligen påpekas att ett klagomål från en uppgiftslämnare, såsom var fallet i förevarande mål, kan inges med hjälp av ett formulär i vilket det hänvisas till artikel 22c i tjänsteföreskrifterna. Hänvisningen till denna bestämmelse i formuläret för klagomål gör det möjligt för enheten GD RH.E2 att redan när det inges fastställa huruvida det är känsligt och säkerställa att de skyddsåtgärder som vidtas för uppgiftslämnarna, vilka det erinrats om ovan i punkterna 165–171, iakttas.

173    Av detta följer, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, att kommissionen har antagit särskilda bestämmelser för handläggningen av klagomål från uppgiftslämnare, i enlighet med artikel 22c i tjänsteföreskrifterna.

174    När det gäller sökandens argument att den behöriga tillsättningsmyndigheten borde ha handlat utan bistånd från kommissionens tjänstegrenar, uppställs något sådant krav varken i artikel 22c i tjänsteföreskrifterna eller i någon av de interna bestämmelser som nämns ovan i punkterna 167–172. Sekretessen för uppgiftslämnarens identitet skyddas dessutom tillräckligt av dessa bestämmelser.

175    När det slutligen gäller sökandens argument att det skydd som ges personer som har anmält missförhållanden syftar till att undvika att de tvingas att systematiskt avslöja sin ställning som uppgiftslämnare och motiveringen av denna ställning till alla som ansvarar för klagomål, krävs enligt de bestämmelser som det erinrats om ovan i punkterna 168–172 inte att dessa personer i detalj beskriver de missförhållanden som påtalats i deras klagomål. Såsom anges i riktlinjerna för visselblåsning ska dessa personer däremot ge sig till känna för institutionen som uppgiftslämnare, så att institutionens tjänstegrenar kan säkerställa de skyddsåtgärder som föreskrivs i de bestämmelser som antagits i enlighet med artikel 22c i tjänsteföreskrifterna.

176    Mot bakgrund av dessa överväganden kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

b)      Den tredje grundens fjärde del: Åsidosättande av bevisbördereglerna i riktlinjerna för visselblåsning

177    Sökanden har gjort gällande att det enligt punkt 3 i riktlinjerna för visselblåsning är den person som vidtar en åtgärd som går uppgiftslämnaren emot som har bevisbördan för att det inte finns något samband mellan de uppgifter som lämnats i enlighet med de skyldigheter som anges i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna och denna åtgärd. Eftersom kommissionen avsåg att reglera en redan avslutad period, försökte kommissionen emellertid aldrig skydda sökanden mot den omtvistade omplaceringen, trots att den i hög grad skadade sökanden.

178    Kommissionen har bestritt sökandens argument och anser att de ska avvisas eller ogillas.

179    Det ska inledningsvis påpekas att sökanden inte har åberopat att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning i syfte att bestrida konstaterandet i det angripna beslutet att det förelåg interna relationssvårigheter inom delegationen.

180    Sökanden har däremot gjort gällande att de bevisbörderegler som fastställs i riktlinjerna för visselblåsning har åsidosatts på grund av att generaldirektören för GD RH inte har visat att det saknas ett samband mellan den omtvistade omplaceringen och sökandens anmälan.

181    Det ska påpekas att kommissionen inte har bestritt att bevisbördereglerna i punkt 3 i riktlinjerna för visselblåsning, vilka nämns ovan i punkt 57, var tillämpliga i förevarande fall.

182    I punkt 3 i riktlinjerna för visselblåsning anges följande:

”Anställda som rapporterar om allvarliga oegentligheter ska skyddas mot repressalier, förutsatt att de handlar i god tro och i överensstämmelse med bestämmelserna i dessa riktlinjer. När det gäller bevisbördan ankommer det på den person som vidtar en åtgärd som går uppgiftslämnaren emot att visa att åtgärden motiverades av andra skäl än anmälan om missförhållanden.”

183    Det ska således prövas huruvida generaldirektören för GD RH har styrkt att den omtvistade omplaceringen motiverades av andra skäl än sökandens anmälan om missförhållanden.

184    I det angripna beslutet, som kompletterats genom beslutet att delvis avslå klagomålet, motiverades den omtvistade omplaceringen av interna relationssvårigheter som framgick av flera e‑postmeddelanden från den 18 september till den 13 november 2012. Som svar på klagomålet anges att den omtvistade omplaceringen inte motiverades av de anmälningar som sökanden gjorde år 2012. Dessutom nämns problemen mellan sökanden och hans kollegor.

185    Det ska i detta hänseende konstateras att även om sökandens anmälan av den 3 oktober 2012 har kunnat försvåra relationerna mellan honom, hans överordnade och hans kollegor, var det i förevarande fall fråga om problem mellan olika personer och problem som rörde arbetsklimatet inom delegationen som föregick anmälningen och som kunde motivera den omtvistade omplaceringen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkterna 52 och 53.

186    Såsom kommissionen har angett lyftes dessa problem fram i bland annat det e‑postmeddelande som delegationschefen skickade till sökanden den 18 september 2012 som nämndes vid mötet den 15 oktober 2015 (se ovan punkt 12).

187    I detta e‑postmeddelande underrättade delegationschefen sökanden om att det rörde sig om en andra gång inom en kort tid som sökanden begärde ursäkter av sina kollegor. Delegationschefen frågade sig varför dessa kollegor kom med vissa kommentarer och erinrade sökanden om att respekt bygger på ömsesidighet och antydde att hans beteende inte var oklanderligt i detta avseende. Delegationschefen försvarade dessutom den person som sökanden begärt ursäkter från. Även om det sammanhang som det hänvisas till i e‑postmeddelandet inte kan fastställas enbart vid en läsning av e‑postmeddelandet, möjliggör det att konstatera förekomsten av problem mellan olika personer som påverkade delegationen och som föregick anmälan.

188    Likaledes tog delegationschefen i det e‑postmeddelande av den 12 november 2012 som skickades till sökanden, vilket även nämndes under mötet den 15 oktober 2015 (se ovan punkt 12) upp kommunikationsproblem och de klagomål som hade ingetts av flera kollegor om att sökanden hade intagit en olämplig verbal och inte verbal attityd. I detta e‑postmeddelande begärde delegationschefen även att sökanden omedelbart skulle ändra sin attityd, sitt uppförande och sitt sätt att kommunicera.

189    Det framgår av dessa e‑postmeddelanden att incidenterna hade samband med sökandens attityd och inte var isolerade och att han vid flera tillfällen hade uppmärksammats på dessa relationssvårigheter.

190    Kommissionen har med stöd av dessa omständigheter fullgjort den bevisbörda som åligger den enligt de bestämmelser som det erinrats om ovan i punkterna 181 och 182, genom att visa att den omtvistade omplaceringen hade motiverats av andra skäl än den anmälan om missförhållanden som sökanden hade gjort enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna.

191    Talan kan således inte bifallas på den tredje grundens fjärde del.

c)      Den tredje grundens andra del: Åsidosättande av omsorgsplikten

192    Sökanden har gjort gällande att endast tjänstens intresse har beaktats vid hans omplacering till flera på varandra följande tjänster, vilka skapades för honom sedan år 2013, trots att även hans personliga intresse och ställning som uppgiftslämnare borde ha beaktats, efter det att han hörts i frågan i syfte att garantera honom det bästa skyddet.

193    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

194    Det ska erinras om att åsidosättandet av omsorgsplikten även har åberopats av sökanden i den andra grundens andra del, avseende ett påstått maktmissbruk och ett åsidosättande av principen om opartiskhet. Sökanden har till stöd för dessa invändningar som har lämnats utan bifall (se ovan punkterna 142–155) gjort gällande att kommissionen, vid verkställandet av domarna F‑96/13 och T‑689/16, aldrig har haft någon som helst avsikt att ompröva sitt ställningstagande avseende den omtvistade omplaceringen.

195    Sökanden har inom ramen för denna delgrund gjort gällande ett åsidosättande av omsorgsplikten av en annan anledning, till följd av att hans personliga intressen inte har beaktats.

196    Det ska i detta hänseende erinras om att den behöriga myndigheten enligt omsorgsplikten, när den bedömer tjänstens intresse, är skyldig att beakta samtliga omständigheter som kan ha betydelse för dess beslut, bland annat intresset för den anställde som berörs. Den omständigheten att tjänstemannens personliga intresse ska beaktas går emellertid inte så långt att tillsättningsmyndigheten är förbjuden att omplacera en tjänsteman mot hans vilja om det är i tjänstens intresse (se dom av den 28 oktober 2004, Meister/harmoniseringsbyrån, T‑76/03, EU:T:2004:319, punkt 192 och där angiven rättspraxis).

197    Såsom framgår av bedömningen av den andra grundens första del har sökanden vid flera tillfällen beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på den omtvistade omplaceringen. Denna utgjorde inte hinder för hans befordran till lönegrad AD 12 befordringsåret 2013. När det gäller tjänstens intresse har sökanden inte bestritt de relationssvårigheter som kommissionen har framhållit.

198    Mot bakgrund av dessa konstateranden kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

d)      Den tredje delgrunden: Åsidosättande av principerna om saklighet, opartiskhet och neutralitet av den behöriga tillsättningsmyndigheten samt åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering

199    Sökanden har gjort gällande att administrationen har erkänt att den endast har agerat för att rätta till de på varandra följande rättsstridigheterna, utan att ha som mål att ge honom det skydd som han var berättigad till på grund av hans ställning som uppgiftslämnare, vilket strider mot skyldigheten att förhålla sig neutral, opartisk och saklig.

200    Sökanden har tillagt att den behöriga tillsättningsmyndigheten borde ha rådfrågat Comdel. Om kommittén redan år 2012 hade informerats om den felaktiga motiveringen till stöd för den omtvistade omplaceringen och om sökandens ställning som uppgiftslämnare samt om hans misstankar om korruption i förbindelse med den organisation som nämns ovan i punkt 6, hade sannolikt ett annat beslut fattats. GD ”Budget” ingår nämligen i denna kommitté och kommissionens tjänstegrenar är de som formellt har utfärdat en varning mot denna internationella organisation.

201    Kommissionen har yrkat att sökandens argument ska avvisas eller ogillas

202    När det gäller invändningarna om åsidosättande av skyldigheten att vara neutral, opartisk och saklig, påpekar tribunalen, i likhet med kommissionen, att sökanden har upprepat de argument som redan har prövats och underkänts inom ramen för den andra grundens andra del, till stöd för ett åsidosättande av principen om opartiskhet, enligt vilka kommissionen begränsade sig till att avhjälpa sökandens administrativa situation, utan att ha som mål att ompröva hans situation. Av de skäl som anges ovan i punkterna 144–155 saknas grund för dessa invändningar.

203    Vad gäller åsidosättandet av principerna om likabehandling och icke-diskriminering, vilket nämns i rubriken till denna delgrund, har kommissionen påpekat att sökanden inte har anfört något argument till stöd för dessa invändningar, vilket innebär att ansökan på denna punkt inte uppfyller kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna. Dessa invändningar kan således inte tas upp till sakprövning.

204    De enda argument som sökanden har anfört till stöd för denna delgrund, vilka inte har prövats inom ramen för andra grunder, avser underlåtenheten att samråda med Comdel.

205    Tribunalen konstaterar i detta avseende, i likhet med kommissionen, att sökanden inte har gjort gällande att någon särskild bestämmelse i kommissionens beslut av den 10 oktober 2012 om förvaltningen av dess resurser i unionens delegationer, vilken reglerar Comdel och formerna för dess samråd, har åsidosatts.

206    Argumenten avseende Comdel har anförts som stöd för att den behöriga tillsättningsmyndigheten har åsidosatt principerna om saklighet, opartiskhet och neutralitet, vilket har åberopats inom ramen för denna delgrund. Sökanden har i detta avseende i repliken preciserat att Comdels ingripande åtminstone till synes utgjorde en objektiv omständighet som tydde på att det angripna beslutet var neutralt och sakligt, eftersom en utomstående hade kunnat göra en bedömning av ärendet.

207    Även om det antas att ansökan på denna punkt kan anses uppfylla de krav som uppställs i artikel 76 d i rättegångsreglerna, ska det påpekas att den behörighet som generaldirektören för GD RH har att besluta om omplacering av personer som påtalat missförhållanden, vilken det erinrats om i punkt 48 i dom T‑689/16, just syftar till att ge uppgiftslämnarna de ytterligare garantier avseende opartiskhet, saklighet och neutralitet som sökanden har begärt.

208    Det har för övrigt inte bestritts att Comdel hade rådfrågats innan det första beslutet om omplacering antogs. För att följa domen F‑96/13 var kommissionen emellertid endast skyldig att avhjälpa den rättsstridighet som beslutet var behäftat med och som avsåg åsidosättandet av sökandens rätt till försvar.

209    För det fall att det skulle anses att generaldirektören för GD RH borde ha rådfrågat Comdel innan det angripna beslutet antogs, ska det dessutom erinras om att ett förfarandefel endast kan leda till att ett beslut helt eller delvis ogiltigförklaras om det visas att det administrativa förfarandet utan denna rättsstridighet hade kunnat leda till ett annat resultat och att det angripna beslutet följaktligen hade kunnat få ett annat innehåll (se dom av den 2 mars 2010, Evropaïki Dynamiki/EMSA, T‑70/05, EU:T:2010:55, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

210    Det finns emellertid inte några uppgifter i handlingarna i målet som gör det möjligt att fastställa att förfarandet skulle ha fått en annan utgång om Comdel hade rådfrågats på nytt. Såsom har konstaterats ovan i punkterna 184–190 motiverades den omtvistade omplaceringen av de relationssvårigheter som rådde vid delegationen och hade inget samband med anmälan om missförhållanden som GD ”Budget” i förekommande fall hade kunnat reagera på inom Comdel.

211    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del. Den tredje grunden ska således delvis avvisas, delvis ogillas.

212    Av det ovan anförda följer att yrkandet om ogiltigförklaring ska ogillas.

C.      Skadeståndsyrkandet

213    Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att betala 250 000 euro i ersättning för ekonomisk skada och 100 000 euro i ersättning för den påstådda ideella skadan.

214    När det gäller de rättsstridigheter som åberopats, har sökanden först hänvisat till de tre första besluten om omplacering och gjort gällande att de successivt har ogiltigförklarats eller återkallats på grund av att de var rättsstridiga.

215    Sökanden har vidare gjort gällande att det angripna beslutet bland annat antogs i strid med hans rätt att yttra sig och rätten till försvar, utan att bestämmelserna om skydd för uppgiftslämnare iakttagits, med avseende på vilket kvaliteten, skyddets innehåll och avsaknad av tidsbegränsning redan hade klargjorts av unionsdomstolarna. Enligt sökanden var de tre första besluten om omplacering behäftade med samma rättsstridighet. Vid förhandlingen preciserade sökanden, som svar på en fråga från tribunalen, att hans skadeståndsyrkande även grundades på det felaktiga verkställandet av domarna F‑96/13 och T‑689/16 i strid med artikel 266 FEUF.

216    Slutligen har sökanden anfört en rad invändningar om rättsstridighet. Han har hävdat att han sedan år 2013 har omplacerats sju gånger mot sin vilja på tjänster som skapats för honom, utan att omfattningen av de på varandra följande ogiltigförklaringarna har beaktats fullt ut. GD ”Personal och säkerhet” har inte gett bistånd under omplaceringarna. Generaldirektören för GD RH har systematiskt nekat att ta möta honom, fastän unionsdomstolarna ansåg att de påstådda skälen till omplacering hade en subjektiv konnotation som innebar att den behöriga tillsättningsmyndigheten var skyldig att själv höra sökanden. Han svartlistades och katalogiserades som ”besvärlig”, utan att administrationen försökte förstå hans situation som uppgiftslämnare. Hans ansökningar om bistånd avslogs trots att det inte hade antagits någon bestämmelse om genomförande av det skydd som är knutet till uppgiftslämnaren. Det har skett ett systematiskt åsidosättande av rätten till en konfidentiell behandling av personuppgifter som orsakats av besluten om omplacering. Med undantag för det angripna beslutet antogs de på varandra följande besluten om omplacering av en myndighet som saknade behörighet.

217    När det gäller den påstådda skadan har klaganden hävdat att han lidit ideell skada, vilken vid tribunalen uppskattas till 100 000 euro, på grund av tre faktorer. Sökanden har för det första gjort gällande att hans anseende, personliga och yrkesmässiga värdighet samt hans yrkesmässiga trovärdighet har skadats på grund av att kommissionen olagligen hållit kvar honom i en rättsstridig situation och förnekat räckvidden av de lärdomar som kan dras av de på varandra meddelade domarna. För det andra har sökanden hänvisat till osäkerheten kring hans administrativa situation sedan mer än nio år, på grund av de på varandra följande rättsstridiga besluten om omplacering, varav två har ogiltigförklarats av tribunalen, vilket visar på en bristfällig handläggning och bristande omsorg som har orsakat honom oro och stress. För det tredje har sökanden påtalat de successiva förändringarna vad gäller tjänst och arbetsuppgifter sedan det första beslutet om omplacering, utan att något särskilt bistånd lämnats trots hans ställning som uppgiftslämnare.

218    Vidare har sökanden gjort gällande att han lidit en ekonomisk skada, vilken uppskattats till 250 000 euro, för det första, till följd av att de kostnader som uppkommit före domstolsförfarandet ökat sedan ogiltigförklaringen av det första beslutet om omplacering, för det andra, till följd av att den rättsliga och administrativa osäkerhet som kännetecknades av att han sedan år 2013 omplacerades till tjänster som inrättats särskilt för honom, vilket ledde till en försening av hans karriär och till att han av sina överordnade uppfattades som en ”svart får” som stör, och, för det tredje, till följd av att han inte kunde komma i åtnjutande av de villkor som fastställs i bilaga X till tjänsteföreskrifterna och en internationell karriär samt att han inte kunde befordras på grundval av resultaten av sitt yrkesmässiga engagemang.

219    Kommissionen har yrkat att skadeståndsyrkandet ska avvisas eller ogillas.

220    Det ska i detta avseende erinras om att inom ramen för ett skadeståndsyrkande som framställts av en tjänsteman eller en anställd förutsätter skadeståndsansvar för unionens institutioner, organ eller byråer att en uppsättning villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. De tre villkoren för institutionens ansvar är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt kan inte institutionen hållas ansvarig (se dom av den 16 juni 2021, CE/Regionkommittén, T‑355/19, EU:T:2021:369, punkt 142 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

221    Det ska även erinras om att det administrativa förfarandet vid skadeståndstalan varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning orsakats av en åtgärd som gått den berörde emot enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller av åtgärder av administrativ art som inte är av beslutskaraktär. I det första fallet ankommer det på den berörda parten att inom en bestämd frist vända sig till administrationen med klagomål mot åtgärden i fråga. I det andra fallet måste däremot det administrativa förfarandet börja med ingivandet av en begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, som syftar till att erhålla skadestånd, och fullföljas genom en talan mot ett eventuellt avslagsbeslut (se dom av den 13 december 2012, A/kommissionen, T‑595/11 P, EU:T:2012:694, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

222    Vad beträffar yrkanden om skadestånd vid verkställande av en meddelad dom i enlighet med artikel 266 FEUF, som avser att de beslut som vidtas endast delvis kompenserar rättstridighetens effekter, kan de även framställas i klagomålet mot dessa beslut, utan att det för att talan ska kunna tas upp till sakprövning krävs att en ansökan har ingetts med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2011, AA/kommissionen, F‑101/09, EU:F:2011:133, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

223    Slutligen följer det av fast rättspraxis att en tjänsteman som har underlåtit att, inom de i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristerna, väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som går honom emot, inte kan reparera denna underlåtenhet och på så sätt få nya tidsfrister för talan att börja löpa genom att väcka talan om skadestånd för en skada som samma rättsakt har förorsakat. Han kan inte heller åberopa att denna rättsakt är rättsstridig inom ramen för en skadeståndstalan. Rent allmänt kan en tjänsteman således inte använda en talan om skadestånd för att försöka uppnå ett resultat som är identiskt med det som skulle ha följt vid framgång med en talan om ogiltigförklaring som han har underlåtit att väcka i tid (se dom av den 18 november 2014, McCoy/Regionkommittén, F‑156/12, EU:F:2014:247, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

224    I förevarande fall ska tribunalen först pröva de invändningar om rättsstridighet som nämns ovan i punkt 216, vars upptagande till sakprövning har bestritts av kommissionen, och därefter pröva de rättsstridigheter som sökanden har åberopat avseende de på varandra följande besluten om den omtvistade omplaceringen som beskrivs ovan i punkterna 214 och 215.

225    Sökanden har i repliken preciserat att de påståenden som det erinras om ovan i punkt 216 endast innebar att talan i de mål som ledde till på varandra följande ogiltigförklaringar av unionsdomstolarna sattes i sitt sammanhang.

226    Vid förhandlingen gjorde sökanden gällande att beskrivningen, i dessa påståenden, av administrationens behandling av honom sedan det första beslutet om omplacering gör det möjligt att tillhandahålla uppgifter om tidsföljden som är användbara för att tribunalen i förevarande fall ska kunna slå fast att en rimlig tidsfrist har iakttagits. De beslut som administrationen har fattat med avseende på sökanden sedan den 1 januari 2013 är dessutom behäftade med samma rättsstridighet som den omtvistade omplaceringen och som avser bristen på beaktande av sökandens ställning som uppgiftslämnare. Dessutom låg denna omplacering och den omständigheten att sökanden uppfattades som ett ”svart får” efter sina anmälningar till grund för de på varandra följande omplaceringarna.

227    I likhet med kommissionen anser tribunalen att sökandens påståenden som det erinrats om ovan i punkt 216 inte kan tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkterna 221–223. Den skada för vilken ersättning begärts avseende dessa invändningar om rättsstridighet följer nämligen inte av det angripna beslutet eller av verkställigheten av domarna F‑96/13 och T‑689/16, utan av en rad ageranden från administrationens sida som inte utgör något beslut samt av andra rättsakter som går någon emot före det angripna beslutet, vilka sökanden har underlåtit att bestrida vid tribunalen.

228    Under alla omständigheter saknar dessa invändningar om rättsstridighet grund. Sökandens påståenden utgår nämligen i huvudsak från att den omtvistade omplaceringen, som bekräftats genom det angripna beslutet med retroaktiv verkan från den 1 januari 2013, beslutades på grund av hans anmälningar och att den därför inverkade på hans framtida karriär.

229    Såsom har slagits fast ovan i punkt 190 har kommissionen uppfyllt sin bevisbörda och styrkt att den omtvistade omplaceringen motiverades av andra skäl än sökandens anmälningar. Unionsdomstolarna har inte heller i sina domar F‑96/13 och T‑689/16 ifrågasatt huruvida den omtvistade omplaceringen var välgrundad.

230    De rättsstridigheter som nämns ovan i punkt 215 har även åberopats av sökanden till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och beslutet att delvis avslå klagomålet.

231    Det räcker härvidlag att erinra om att enligt fast rättspraxis ska yrkanden om ersättning för ekonomisk eller ideell skada ogillas när de har ett nära samband med de yrkanden om ogiltigförklaring som, såsom i förevarande fall, redan har avvisats eller ogillats (se dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

232    När det slutligen gäller antagandet av en rad rättsstridiga beslut om omplacering som nämns ovan i punkt 214, har kommissionen gjort gällande att de skadeståndsyrkanden som hänger samman med de rättsstridigheter som konstaterats i domarna F‑96/13 och T‑689/16 som behäftar det första och det andra beslutet om omplacering redan har prövats och avvisats av unionsdomstolarna i dessa domar. Dessa invändningar strider således mot rättskraftsprincipen och kan inte tas upp till sakprövning.

233    När det gäller återkallelsen av det tredje beslutet om omplacering under förfarandet på grund av rättsstridighet (mål T‑308/20), framgår det av bedömningen ovan i punkterna 109–113 att denna återkallelse har bidragit till att försena ett redan långvarigt administrativt förfarande, vilket innebär att det angripna beslutet inte antogs inom en rimlig tidsfrist, vilket strider mot artikel 41.1 i stadgan.

234    Denna rättsstridighet har emellertid inte lett till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, eftersom det inte har visats att åsidosättandet av denna frist i förevarande fall hade kunnat påverka dess innehåll (se ovan punkterna 115–117).

235    Enligt rättspraxis kan emellertid ett överskridande av en rimlig tidsfrist föranleda unionsdomstolarna att förplikta administrationen att, även ex officio, betala ersättning för den ideella skada som orsakats av åsidosättandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2011, A/kommissionen, F‑12/09, EU:F:2011:136, punkterna 225 och 226 och där angiven rättspraxis).

236    I förevarande fall har sökanden, till stöd för sitt yrkande om ersättning för ideell skada, bland annat gjort gällande att kommissionen, på grund av de på varandra följande felaktigheterna som de tre första besluten om omplacering är behäftade med, skapade ett tillstånd av osäkerhet som kvarstod beträffande hans situation, vilket utgör ett fall av administrativa missförhållanden och bristande omsorg som orsakade honom oro och stress utöver vad som kan anses rimligt.

237    Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att till honom utge 100 000 euro för samtliga påstådda ideella skador, utan att göra någon åtskillnad mellan dem.

238    Även om sökanden inte har lämnat några uppgifter som gör det möjligt att exakt kvantifiera den skada som har samband med sökandens långvariga tillstånd av osäkerhet, anser tribunalen, i motsats till vad kommissionen har hävdat, att denna omständighet inte hindrar möjligheten att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) fastställa ett belopp som kan ersätta en sådan skada, vars förekomst i förevarande fall kan fastställas.

239    Det ska härvid beaktas att det förhållandet att den synnerligen långa varaktigheten hos det administrativa förfarande, som ledde till antagandet av det angripna beslutet mer än åtta år efter det att de faktiska omständigheterna inträffade, berodde på administrationens på varandra följande fel, vilka kunde ha gett upphov till ett tillstånd av osäkerhet och oro hos sökanden beträffande hans situation, särskilt som han åberopat sin ställning som uppgiftslämnare.

240    Under dessa omständigheter finner tribunalen att det är skäligt att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) fastställa ersättningen för den ideella skada som sökanden har lidit till ett belopp om 3 000 euro.

241    Mot bakgrund av det ovan anförda ska skadeståndsyrkandet, till ett belopp om 3 000 euro, delvis bifallas och ogillas i övrigt.

IV.    Rättegångskostnader

242    Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

243    Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål beslutar tribunalen att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader. Sökanden förpliktas att bära den andra hälften av sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande dom:

1)      Europeiska kommissionen förpliktas att betala en ersättning på 3 000 euro till PL.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader. Sökanden förpliktas att bära den andra hälften av sina rättegångskostnader.

Truchot Kanninen Sampol Pucurull

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 november 2023.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: franska.

1Konfidentiella uppgifter utelämnade.