Överklagande ingett den 21 maj 2011 av Carlo De Nicola av den dom som personaldomstolen meddelade den 8 mars 2011 i mål F-59/09, De Nicola mot EIB
(Mål T-264/11 P)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: Carlo De Nicola (Strassen, Luxemburg) (ombud: advokaten L. Isola)
Övrig part i målet: Europeiska investeringsbanken
Yrkanden
Klaganden yrkar att tribunalen ska avgöra målet i sak, ogilla motpartens yrkanden, delvis upphäva den överklagade domen och bifalla begäran om bevisupptagning och klagandens övriga yrkanden i första instans samt förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden 7 grunder.
Yrkandena om upphävande
Första grunden: Klaganden gör gällande att personaldomstolen helt har underlåtit att beakta klagandens yrkande om ogiltigförklaring av utvärderingsrapport nr HR/Coord/2008-0038/BK av den 22 september 2008, då den godtagit EIB:s svaromål att EIB var i sin rätt att inte tillhandahålla av avskrift eller en ljudupptagning av sammanträdet med överklagandenämnden eller det officiella protokollet med följden att det står EIB fritt att förvränga omständigheterna, eftersom det inte är möjligt att bevisa motsatsen.
Andra grunden: Klaganden yrkar även att överklagandenämndens beslut ska ogiltigförklaras.
Personaldomstolen har, genom en analogi med förfarandena enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, slagit fast att yrkandenas utformning (vilka först formulerades inom ramen för klagomålet och därefter vid personaldomstolen) gjorde det möjligt att endast undersöka det andra yrkandet och att det första helt innefattas däri. Klaganden bestrider att artikel 90 är tillämplig och anser att beslutet ska ogiltigförklaras, eftersom den aktuella handlingen lagts till klaganden personakt och kan få negativa följder för dennes karriär.
Tredje grunden: Personaldomstolen har slutligen ogillat yrkandet om ogiltigförklaring av befordringarna, då detta yrkande kommit in för sent. Klaganden anser att detta är rättsstridigt av fyra skäl.
Fastställelseyrkandet
Fjärde grunden: Klaganden yrkade att personaldomstolen skulle konstatera och slå fast att de trakasserier som han utsatts för under 18 år ska bedömas tillsammans och motsvarar alla former av trakasserier som anges i doktrin och rättspraxis på arbetsrättens område. Klaganden anser att handlingen med rubriken "Handlingsprogram för iakttagande av personlig värdighet på arbetsplatsen" (i vilken det inte ens finns en definition av mobbning) är otillräcklig och bestrider personaldomstolens beslut att inte ta upp yrkandet till sakprövning, eftersom yrkandet avsåg principiella fastställanden eller förpliktelser för EIB, vilka inte är tillåtna. Klaganden anser att yrkandet har misstolkats. Klaganden yrkade nämligen att personaldomstolen skulle konstatera de övergrepp som viss personal gjort sig skyldig till gentemot klaganden, att dessa trakasserier i sin helhet utgör trakasserier och slå fast att EIB i egenskap av arbetsgivare är ansvarig.
Femte grunden: Klaganden kritiserar från en annan synpunkt den del av den överklagade domen där personaldomstolen i strid med artikel 41 i tjänsteföreskrifterna ansett sig behöva, vilket inte är sant, göra en analog tillämpning och själv skapat en ordning för EIB i strid med dennas självständighet.
Sjätte grunden: Personaldomstolen har vidare felaktigt tillämpat regler som endast är tillämpliga på unionens tjänstemän på ett privaträttsligt anställningsavtal. Den har dessutom sökt tillämpa bestämmelserna om administrativa handlingar på oegentligheter som begåtts av vissa av personalen.
Yrkandena vid personaldomstolen
Sjunde grunden: Klaganden framförde tre yrkanden om förelägganden. 1. Föreläggande att upphöra med trakasserierna. 2. Föreläggande att ersätta klaganden för den fysiska, ideella och sakskada som klaganden åsamkats. 3. föreläggande att ersätta rättegångskostnaderna.
Personaldomstolen har inte tagit ställning till det första yrkandet.
Den har ogillat det andra yrkandet efter att ha misstolkat det, eftersom klaganden hade yrkat vissa ersättningar till följd av EIB:s rättsstridiga handlande, oberoende av hur detta handlande sedan skulle kvalificeras efter en sammantagen prövning som yrkats.
Klaganden anser under alla omständigheter att detta yrkande kan tas upp till sakprövning trots att det inte finns någon rättsakt som går någon emot till vilken kravet kan kopplas. Det är nämligen fråga om et privat anställningsförhållande och det är fråga om rättsstridiga omständigheter och inte administrativa handlingar.
Personaldomstolen ogillade det tredje yrkandet om förelägganden och fann, vilket inte är sant, att klaganden inte yrkat att EIB skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
____________