TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
den 7 december 2022 (*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Livsmedelsförpackningar för detaljhandeln – Beslut om ändring av ett bötesbelopp – Föreskrifter för beräkning av böter – Ansvar för överträdelsen – 2006 års riktlinjer för beräkning av bötesbelopp – Tak för böter – Proportionalitet – Likabehandling – Betalningsförmåga”
I mål T‑130/21,
CCPL - Consorzio Cooperative di Produzione e Lavoro SC, Reggio d'Emilia (Italien),
Coopbox Group SpA, Bibbiano (Italien),
Coopbox Eastern s.r.o., Nové Mesto nad Váhom (Slovakien),
företrädda av advokaterna E. Cucchiara och E. Rocchi,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Rossi och T. Baumé, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
vid överläggningen sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna M.J. Costeira, M. Kancheva, P. Zilgalvis (referent) och I. Dimitrakopoulos,
justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
med hänsyn till beslutet av den 22 juli 2021, CCPL m.fl./kommissionen (T‑130/21 R, ej publicerat, EU:T:2021:488),
efter förhandlingen den 16 juni 2022,
följande
Dom
1 Genom talan grundad på artikel 263 FEUF har CCPL – Consorzio Cooperative di Produzione e Lavoro SC, Coopbox Group SpA och Coopbox Eastern s.r.o. yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2020) 8940 final av den 17 december 2020 (nedan kallat det angripna beslutet) om ändring av beloppet på de böter som ålagts genom kommissionens beslut C(2015) 4336 final av den 24 juni 2015 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39563 – livsmedelsförpackningar för detaljhandeln) (nedan kallat beslutet av år 2015).
Bakgrund till målet och faktiska omständigheter sedan talan väckts
2 Sökandena är bolag inom CCPL-koncernen, vilka är verksamma bland annat inom sektorn för livsmedelsförpackningar.
3 CCPL är ett kooperativt företag som genom CCPL SpA innehar andelar i rörelsedrivande företag, däribland Coopbox Group och Coopbox Eastern.
4 Den 24 juni 2015 antog Europeiska kommissionen beslutet av år 2015, genom vilket den konstaterade att bolag med verksamhet inom sektorn för livsmedelsförpackningar för detaljhandeln mellan år 2000 och år 2008 hade deltagit i fem separata överträdelser av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet. Genom artikel 2 i detta beslut ålade kommissionen i enlighet med artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) sökandena och två andra bolag som under den tiden ingick i CCPL-koncernen böter på sammanlagt 33 694 000 euro.
5 Det slutliga beloppet av dessa böter fastställdes efter det att de fem berörda bolagen med hänsyn till sin nedsatta betalningsförmåga hade beviljats en nedsättning med 25 procent av det slutliga bötesbelopp som kommissionen skulle ha ålagt dem i enlighet med punkt 35 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2, nedan kallade 2006 års riktlinjer).
6 Genom beslut av den 15 december 2015, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15 R, EU:T:2015:1012), inhiberade tribunalens ordförande skyldigheten att till kommissionen ställa en bankgaranti för att undvika en omedelbar indrivning av de böter som hade ålagts de fem berörda bolagen, på villkor att de dels till kommissionen skulle inbetala fem miljoner euro samt alla intäkter från den tilltänkta avyttringen av vissa andelar, dels skriftligen för kommissionen var tredje månad fram till dess att beslut hade meddelats i huvudmålet, samt vid varje händelse som skulle kunna inverka på deras framtida förmåga att erlägga de ålagda böterna, skulle lägga fram en utförlig rapport om genomförandet av omstruktureringsplanen inom det avtal om skulduppgörelse som ingåtts med deras fordringsägare (nedan kallad omstruktureringsplanen) och om beloppet av intäkter från försäljning av tillgångar, såväl i enlighet med planen som ”utanför” denna.
7 CCPL utförde för de fem berörda bolagens räkning preliminära inbetalningar till kommissionen till ett sammanlagt belopp av 5 942 000 euro.
8 I dom av den 11 juli 2019, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15, ej publicerad, EU:T:2019:500), konstaterade tribunalen att beslutet av år 2015 saknade tillräcklig motivering vad avser fastställelse av nedsättningen av de bötesbelopp som ålagts de fem berörda bolagen, vilken beviljats till följd av bristande betalningsförmåga. Tribunalen ogiltigförklarade därför artikel 2.1 f-h, 2.2 d och e samt 2.4 c och d i beslutet.
9 Genom skrivelse av den 18 september 2019 underrättade kommissionen CCPL om bland annat att den avsåg att fatta ett nytt beslut om att ålägga böter för de berörda bolagen inom dess koncern och uppmanade dessa att yttra sig.
10 Den 20 september 2019 överklagade sökandena domen av den 11 juli 2019, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15, ej publicerad, EU:T:2019:500).
11 Den 4 oktober 2019 begärde de berörda bolagen att kommissionen i enlighet med punkt 35 i 2006 års riktlinjer skulle pröva deras bristande betalningsförmåga inför möjligheten av en nedsättning av det bötesbelopp som den skulle kunna tillämpa till följd av det pågående förfarandet. För att pröva denna begäran begärde kommissionen upplysningar av CCPL-koncernen i enlighet med artikel 18.1 och 18.2 i förordning nr 1/2003, vilka besvarades av koncernen.
12 För att verkställa dom av den 11 juli 2019, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15, ej publicerad, EU:T:2019:500), återbetalade kommissionen den 7 oktober 2019 beloppet 5 942 084 euro till CCPL, vilket koncernen hade överfört till kommissionen i form av preliminär inbetalning.
13 Den 17 december 2020 antog kommissionen det angripna beslutet, genom vilket den avslog begäran från sökandena om nedsättning av bötesbeloppet på grund av bristande betalningsförmåga och ådömde dem böter till ett sammanlagt belopp av 9 441 000 euro.
14 Genom beslut av den 20 januari 2021, CCPL m.fl./kommissionen (C‑706/19 P, ej publicerat, EU:C:2021:45), avvisade domstolen sökandenas överklagande med motiveringen att det var uppenbart att överklagandet inte kunde tas upp till sakprövning. Domstolen förklarade bland annat att sökandena vid behov kunde åberopa de grunder och argument som tribunalen underkände i dom av den 11 juli 2019, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15, ej publicerad, EU:T:2019:500), inom ramen för en eventuell ny talan mot det beslut som nu hade fattats till följd av att tribunalen hade ogiltigförklarat det omtvistade beslutet (beslut av den 20 januari 2021, CCPL m.fl./kommissionen, C‑706/19 P, ej publicerat, EU:C:2021:45, punkt 26).
15 Genom beslut av den 22 juli 2021, CCPL m.fl./kommissionen (T‑130/21 R, ej publicerat, EU:T:2021:488), avslog tribunalens ordförande sökandenas ansökan om interimistiska åtgärder i form av uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet och förordnade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.
Parternas yrkanden
16 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
– i första hand undanröja de böter som de ålagts genom det angripna beslutet,
– i andra hand sätta ned bötesbeloppet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
17 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
18 Till stöd för sin talan har sökandena anfört tre grunder.
19 Den första grunden avser i huvudsak ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Den andra grunden avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och uppenbart oriktiga bedömningar genom att kommissionen inte hade beaktat de uppgifter som CCPL-koncernen lämnat för att styrka sin bristande betalningsförmåga.
Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003
20 Denna grund omfattar två delar, av vilka den första avser avsaknad av tillräcklig motivering vad gäller ansvaret för moderbolaget inom CCPL-koncernen avseende beteendet hos bolagen inom CCPL-koncernen och den andra ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 genom att kommissionen felaktigt grundade sig på presumtionen att CCPL utövade ett avgörande inflytande över bolagen inom CCPL-koncernen.
Den första delen av den första grunden: Avsaknad av tillräcklig motivering vad gäller ansvaret för moderbolaget inom CCPL-koncernen avseende beteendet hos bolagen inom koncernen
21 Sökandena har gjort gällande att det angripna beslutet saknade tillräcklig motivering, eftersom det inte innehåller skälen för att ansvaret för beteendet hos Coopbox Group och Coopbox Eastern tillskrevs CCPL.
22 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
23 Tribunalen framhåller att det i den motivering som krävs i artikel 296 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit den ifrågasatta rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och därmed kan göra gällande sina rättigheter och så att unionsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (se dom av den 18 september 2003, Volkswagen/kommissionen, C‑338/00 P, EU:C:2003:473, punkt 124 och där angiven rättspraxis).
24 Om ett ursprungligt kommissionsbeslut har ändrats genom ett beslut i vilket det uttryckligen föreskrivs att det utgör ett ändringsbeslut till det förstnämnda beslutet är för övrigt förfarandet för att anta ändringsbeslutet en fortsättning på det förfarande som utmynnade i det ursprungliga beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2017, Toshiba/kommissionen, C‑180/16 P, EU:C:2017:520, punkt 22).
25 Motiveringen i det ursprungliga beslutet kan därför beaktas för att bedöma rättsenligheten av ändringsbeslutet, i den mån som motiveringen inte har påverkats av en dom om ogiltigförklaring och inte motsägs av ordalydelsen i ändringsbeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2016, Toshiba/kommissionen, T‑404/12, EU:T:2016:18, punkt 95).
26 Det framgår i förevarande mål uttryckligen av det angripna beslutets rubrik och innehåll att det är ett ändringsbeslut till beslutet av år 2015 avseende de böter som ålagts sökandena.
27 Genom artikel 1 i det angripna beslutet åläggs sålunda sökandena böter för de överträdelser som anges i artikel 1 i beslutet av år 2015.
28 Det har för övrigt inte hävdats att de delar i beslutet av år 2015 som inte avser sökandenas betalningsförmåga har påverkats av domen av den 11 juli 2019, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15, ej publicerad, EU:T:2019:500), eller att detta beslut skulle motsägas av det angripna beslutet vad avser CCPL:s ansvar för de överträdelser som begåtts av bolagen inom CCPL-koncernen, vilket är föremålet för denna grund.
29 Det följer härav att motiveringen i det angripna beslutet, med tillämpning av den rättspraxis som anges i punkt 25 ovan, ska tolkas mot bakgrund av beslutet av år 2015 vad avser CCPL:s ansvar för de överträdelser som begåtts av bolagen inom CCPL-koncernen.
30 I skäl 848 i beslutet av år 2015 konstaterade kommissionen att CCPL var holdingbolag i CCPL-koncernen under hela den tid då de berörda överträdelserna pågick och att dess direkta eller indirekta andelsinnehav i en eller flera enheter, däribland Coopbox Group som direkt deltog i överträdelsen, var 100 procent fram till den 18 april 2006, och därefter 93,864 procent från den 18 april 2006 fram till dess att överträdelserna upphörde.
31 I skäl 849 i beslutet av år 2015 bedömde kommissionen att ett andelsinnehav om 93,864 procent räckte för att presumera att ett moderbolag utövade ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags beteende. Kommissionen förklarade också att den visserligen redan hade ansett att presumtionen om ett avgörande inflytande räckte för att fastställa ett ansvar för de berörda enheterna men att denna presumtion stärktes av analysen i skälen 850–855 i nämnda beslut av de rättsliga, personella och ekonomiska banden mellan de enheter som ingick i det berörda företaget.
32 Dessa omständigheter ger dock sökandena en möjlighet att förstå den bedömning som ligger till grund för kommissionens fastställelse av att CCPL har ansvar för de överträdelser som begåtts av bolagen inom CCPL-koncernen, liksom detta också ger tribunalen möjlighet att pröva om skälen är välgrundade.
33 Sökandenas argument vad avser att det angripna beslutet saknade tillräcklig motivering genom att det gäller ett ansvar för CCPL för de överträdelser som begåtts av bolagen inom CCPL-koncernen ska därmed ogillas.
Den andra delen av den första grunden: Åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 genom att kommissionen felaktigt grundade sig på presumtionen att CCPL utövade ett avgörande inflytande över bolagen inom CCPL-koncernen
34 Sökandena anser att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning genom att kommissionen vid tillämpning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 grundade sig på presumtionen att CCPL hade utövat ett avgörande inflytande över bolagen inom CCPL-koncernen.
35 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
36 Tribunalen erinrar om att kommissionen, i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, genom beslut får ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder bestämmelserna i artikel 101 FEUF.
37 Enligt fast rättspraxis omfattar begreppet företag varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras. Domstolen har härvid preciserat dels att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer, dels att då en sådan ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen (se dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
38 Vidare kan ett dotterbolags beteende tillskrivas moderbolaget då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak följer instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter (se dom av den 27 januari 2021, The Goldman Sachs Group/kommissionen, C‑595/18 P, EU:C:2021:73, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
39 Det framgår även av fast rättspraxis att i det särskilda fall där ett moderbolag direkt eller indirekt äger hela eller nästan hela kapitalet i ett dotterbolag som har överträtt konkurrensreglerna, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande över nämnda dotterbolags beteende. Det föreligger vidare en motbevisbar presumtion om att moderbolaget faktiskt utövar ett sådant avgörande inflytande. Under dessa omständigheter räcker det att kommissionen visar att moderbolaget äger hela eller nästan hela kapitalet i ett dotterbolag för att det ska kunna presumeras att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets affärspolicy. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för erläggandet av de böter som dotterbolaget ålagts, såvida inte moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, kan förete tillräcklig bevisning för att styrka att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden (se dom av den 27 januari 2021, The Goldman Sachs Group/kommissionen, C‑595/18 P, EU:C:2021:73, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
40 Förutsatt att en sådan presumtion inte kan motbevisas innebär den således att det ska anses styrkt att moderbolaget faktiskt utövat ett avgörande inflytande över dotterbolaget. Kommissionen kan då hålla moderbolaget ansvarigt för dotterbolagets beteende, utan att den behöver framlägga någon som helst ytterligare bevisning. För att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande ska kunna tillämpas krävs det således inte att det läggs fram ytterligare indicier avseende att moderbolaget faktiskt har utövat ett inflytande (se dom av den 27 januari 2021, The Goldman Sachs Group/kommissionen, C‑595/18 P, EU:C:2021:73, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
41 Vidare är kommissionen inte på något sätt skyldig att grunda sig enbart på nämnda presumtion. Det finns nämligen inget som hindrar kommissionen från att styrka att ett moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande över ett dotterbolag genom annan bevisning eller en kombination av sådana bevis och nämnda presumtion (se dom av den 27 januari 2021, The Goldman Sachs Group/kommissionen, C‑595/18 P, EU:C:2021:73, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
42 Tribunalen framhåller att kommissionen i skäl 846 i beslutet av år 2015 förklarade att den, för att tillskriva CCPL ansvaret för de berörda överträdelserna i dess egenskap av moderbolag, hade tillämpat ansvarspresumtionen på så sätt att CCPL hade utövat ett avgörande inflytande under den period (eller de perioder) då minst en enhet som var direkt inblandad i överträdelsen helt (eller nästan helt) kontrollerades av nämnda moderbolag.
43 Såsom framhålls i punkterna 30 och 31 ovan konstaterade kommissionen i beslutet av år 2015 att CCPL var holdingbolag i CCPL-koncernen under hela den tid då överträdelserna pågick, och att dess direkta eller indirekta andelsinnehav i en eller flera enheter i denna koncern vilka direkt medverkade i överträdelsen räckte för att presumera att detta bolag utövade ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags beteende. Kommissionen förklarade också att den visserligen redan hade ansett att presumtionen om ett avgörande inflytande var tillräcklig för att fastställa ett ansvar för de berörda enheterna, men att presumtionen stärktes av analysen av de rättsliga, personella och ekonomiska banden mellan de enheter som ingick i det berörda företaget.
44 Bland de faktorer som påvisade att det förelåg rättsliga, personella och ekonomiska band mellan de enheter som ingick i det berörda företaget angav kommissionen att CCPL kunde utse samtliga ledamöter i styrelsen liksom verkställande direktör för CCPL SpA, att det var CCPL som godkände CCPL SpA:s budget och fastställde ledningens ansvarsområden, att CCPL SpA:s styrelse hade mycket vida befogenheter med avseende på företagets ordinarie verksamhet och utsåg en ordförande som hade i uppgift att sörja för bolagets strategiska inriktning genom att övervaka att styrelsens beslut utfördes på rätt sätt, att det i aktieägaravtalet uttryckligen fastställdes att CCPL innehade en kontrollerande andel i CCPL SpA, att minoritetsägarna saknade särskilda rättigheter samt att de återstående 6,14 procenten av CCPL SpA:s kapital innehades av aktieägarna i CCPL själva. Kommissionen påpekade också att samma företagsmodell även tillämpades i fråga om Coopbox Group.
45 I detta sammanhang fann kommissionen i artikel 1.1 i beslutet av år 2015 att Coopbox Group och CCPL hade gjort sig skyldiga till brott mot artikel 101 FEUF genom deltagande från den 18 juni 2002 till den 17 december 2007 i en enda, fortlöpande överträdelse bestående av flera separata överträdelser som hade samband med bägare av polystyren avsedda för sektorn för livsmedelsförpackningar för detaljhandeln i Italien.
46 I artikel 1.4 i beslutet av år 2015 fann kommissionen att CCPL, från den 8 december 2004 till den 24 september 2007, och Coopbox Eastern, från den 5 november 2004 till den 24 september 2007, hade gjort sig skyldiga till brott mot artikel 101 FEUF genom att delta i en enda, fortlöpande överträdelse bestående av flera separata överträdelser som hade samband med bägare av polystyren avsedda för sektorn för livsmedelsförpackningar för detaljhandeln i Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien.
47 På grundval härav ålade kommissionen i artikel 1 i det angripna beslutet Coopbox Group och CCPL att för den överträdelse som angavs i artikel 1.1 i beslutet av år 2015 solidariskt erlägga ett bötesbelopp på 4 627 000 euro samt ålade CCPL att för den överträdelse som angavs i artikel 1.2 i beslutet av år 2015 erlägga ett bötesbelopp på 4 010 000 euro och Coopbox Eastern och CCPL att för den överträdelse som angavs i artikel 1.4 i beslutet av år 2015 solidariskt erlägga ett bötesbelopp på 789 000 euro, samt ålade slutligen Coopbox Eastern böter på 15 000 euro.
48 Tribunalen slog således fast att CCPL under hela den tid som överträdelserna pågick var ansvarigt bland annat på grund av sitt direkta eller indirekta andelsinnehav i en eller flera enheter inom CCPL-koncernen.
49 Sökandena har för det första hävdat att kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att tillskriva CCPL handlingar som utförts av Coopbox Group och Coopbox Eastern, vilka innehas av CCPL genom CCPL SpA, utan att slå fast att CCPL SpA gjort sig skyldigt till en överträdelse.
50 Av den rättspraxis som framhålls i punkt 38 ovan följer dock att ett moderbolag kan tillskrivas ansvar för dotterbolags agerande, om dotterbolaget, trots att det utgör ett självständigt rättssubjekt, inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det har fått av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som förenar de båda rättssubjekten.
51 I en sådan situation, då moderbolaget och dotterbolaget ingår i samma ekonomiska enhet och således utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, kan kommissionen tillställa moderbolaget ett bötesbeslut utan att det krävs att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen (se dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Med andra ord är det inte nödvändigtvis anstiftan till överträdelsen i relationen mellan moderbolaget och dotterbolaget, eller, i än mindre grad, den omständigheten att moderbolaget deltagit i överträdelsen, som medför att kommissionen kan rikta ett bötesbeslut till moderbolaget, utan den omständigheten att de berörda bolagen utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF (dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 88).
52 Enligt rättspraxis är dessutom den presumtion som avses i punkt 39 ovan tillämplig även då moderbolaget inte innehar dotterbolagets kapital direkt utan genom andra bolag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2011, General Química m.fl./kommissionen, C‑90/09 P, EU:C:2011:21, punkt 86, dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen, C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkterna 48 och 49, och dom av den 15 juli 2015, GEA Group/kommissionen, T‑45/10, ej publicerad, EU:T:2015:507, punkt 142).
53 Det framgår således av rättspraxis att kommissionen kan tillskriva ett moderbolag ansvaret för beteendet hos de dotterbolag som indirekt innehas av moderbolag även utan att konstatera någon överträdelse från de mellanliggande bolagens sida.
54 Att sådana dotterbolag innehas genom ett bolag som inte tillskrivs ansvar för någon överträdelse påverkar nämligen inte presumtionen om att moderbolaget faktiskt, på grund av sitt indirekta andelsinnehav i dessa dotterbolag, utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagens beteende.
55 Av den rättspraxis som framhålls i punkt 37 ovan följer även att det åligger en ekonomisk enhet bestående av flera fysiska eller juridiska personer, vilken överträder konkurrensreglerna, att ansvara för överträdelsen i enlighet med principen om personligt ansvar.
56 I motsats till vad sökandena har gjort gällande anser tribunalen inte att det angripna beslutet antogs i strid med principen om personligt ansvar i det att CCPL hölls ansvarigt för en överträdelse som detta bolag inte begått och som inte hade tillskrivits den enhet genom vilken samma bolag ägde den enhet som hade gjort sig skyldig till överträdelsen.
57 Följaktligen finner tribunalen att det angripna beslutet inte är behäftat med någon felaktig rättstillämpning i det att kommissionen tillskrev CCPL ansvar för handlingar som utförts av Coopbox Group och Coopbox Eastern, vilka genom CCPL SpA innehas av CCPL, utan att ha konstaterat någon överträdelse från CCPL SpA:s sida.
58 För det andra har sökandena gjort gällande att presumtionen om ett ansvar för CCPL för de handlingar som utförts av bolagen inom CCPL-koncernen inte var tillämplig, eftersom CCPL från den 18 april 2006 fram till den tidpunkt då överträdelserna upphörde endast innehade 93,864 procent av kapitalet i CCPL SpA.
59 Dock befinner sig det moderbolag som innehar nästan hela kapitalet i sitt dotterbolag i princip i samma situation som en ägare som innehar hela kapitalet vad avser dess förmåga att utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende, med beaktande av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som förenar det med dotterbolaget. Följaktligen har kommissionen handlat rätt då den på denna situation tillämpade samma bevisregler, nämligen presumtionen att moderbolaget faktiskt använder sin förmåga att utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende. Det kan dock inte uteslutas att minoritetsägarna med avseende på dotterbolaget i vissa fall kan ha rättigheter som kan påverka nämnda analogi.
60 Dels innehade CCPL, genom sitt andelsinnehav om 93,864 procent i CCPL SpA:s kapital, under tiden mellan den 18 april 2006 och den tidpunkt de å överträdelsen upphörde nästan hela kapitalet i CCPL SpA. Dels har inte sökandena gjort gällande, och än mindre påvisat, att minoritetsägarna, med avseende på CCPL SpA, hade rättigheter av vilka man kan ifrågasätta presumtionen att CCPL faktiskt utövade ett avgörande inflytande över detta dotterbolags beteende.
61 Härav följer att det angripna beslutet inte är behäftat med någon felaktig rättstillämpning genom att kommissionen tillämpade presumtionen att CCPL hade ansvar för beteendet hos bolagen inom CCPL-koncernen under den tid då CCPL endast innehade andelar om 93,864 procent i CCPL SpA.
62 För det tredje underkänner tribunalen argumentet att kommissionen inte kunde tillämpa presumtionen om CCPL:s ansvar för beteendet hos bolagen inom CCPL-koncernen eftersom CCPL:s andel i CCPL SpA:s kapital hade minskat ytterligare, till cirka 90 procent, vid antagandet av beslutet av år 2015.
63 Tillämpningen av denna presumtion, genom vilken ett dotterbolags beteende kan tillskrivas moderbolaget, innebär att moderbolaget har ansvar för dotterbolagets beteende under den tid då överträdelsen sker, varför storleken på moderbolagets andelar i sitt dotterbolag då det beslut antogs i vilket överträdelsen konstaterades saknar relevans.
64 För det fjärde har sökandena gjort gällande att det ankommer på kommissionen att påvisa att CCPL faktiskt utövade ett avgörande inflytande över bolagen inom CCPL-koncernen, eftersom kommissionen hade grundat sig på presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande samt på en rad andra faktorer.
65 Det räcker dock med att, som framgår av den rättspraxis som framhålls i punkt 40 ovan, konstatera att det för att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande ska kunna tillämpas inte krävs att det läggs fram ytterligare bevisning för att moderbolaget faktiskt har utövat ett inflytande.
66 Det följer likaså av den rättspraxis som framhålls i punkt 41 ovan att inget hindrar kommissionen från att styrka att ett moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande över sitt dotterbolag genom annan bevisning eller en kombination av sådana bevis jämte nämnda presumtion.
67 I motsats till vad sökandena har gjort gällande ålades därför inte kommissionen någon mer omfattande bevisbörda på grund av att den hade angett olika faktorer för att styrka konstaterandet av att det förelåg ett avgörande inflytande från CCPL:s sida över bolagen inom CCPL-koncernen än om den endast hade tillämpat presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande.
68 Sökandena anser dessutom att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande borde vara motbevisad, eftersom CCPL faktiskt inte utövade något avgörande inflytande över bolagen inom CCPL-koncernen, inte endast under den tid då CCPL innehade hela aktiekapitalet i de enheter inom CCPL-koncernen som medverkade i överträdelsen utan även under den tid då CCPL:s andelsinnehav var lägre än 100 procent.
69 Till stöd för detta argument har sökandena förklarat att CCPL har upphört med all förvaltningsverksamhet inom sektorn för livsmedelsförpackningar och gett de bolag inom CCPL-koncernen som hade ansvaret för denna sektor fullt självbestämmande i fråga om produktion, affärsverksamhet, industriell verksamhet och styrning. Sökandena har också förklarat att verkställande direktören för Coopbox Group helt självständigt har fastställt bolagets affärspolicy och strategi.
70 Sökandena har dessutom anfört att CCPL är ett kooperativt företag som i första hand agerar i egenskap av aktieägare och innehar andelar i de rörelsedrivande företagen via CCPL SpA, vars roll som ägare i nästa led inte innebär någon delaktighet i den operativa och den löpande förvaltningen av de bolag som detta sistnämnda bolag kontrollerar, samt att CCPL inte har någon aktiv roll inom den löpande förvaltningen av bolagen inom CCPL-koncernen.
71 Vidare har sökandena framhållit att CCPL var holdingbolag i en företagskoncern med verksamhet inom sex olika sektorer, och att varken Coopbox Group eller något av de andra bolag som medverkade i de omtvistade överträdelserna någonsin informerade CCPL om den olagliga verksamheten eller agerade med detta bolags förhandsmedgivande.
72 Sökandena har också hävdat att ingen av de tre ledamöterna i CCPL:s styrelse som samtidigt var styrelseledamöter i bolagen inom CCPL-koncernen hade några operativa uppgifter inom de sistnämnda bolagen eller direkt eller indirekt deltog i mötena med de konkurrerande företagen.
73 Tribunalen erinrar i ett första skede om att det för att kullkasta presumtionen om ett avgörande inflytande ankommer på moderbolaget att, inom ramen för en talan riktad mot ett kommissionsbeslut, vid unionsdomstolen åberopa samtliga omständigheter som rör de organisatoriska, ekonomiska och juridiska banden mellan moderbolaget och dotterbolaget som är ägnade att visa att bolagen inte utgör en enda ekonomisk enhet (se dom av den 16 juni 2016, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen, C‑155/14 P, EU:C:2016:446, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
74 Det framgår dessutom av fast rättspraxis att det förhållandet att ett dotterbolag har operativ oavhängighet inte i sig styrker att detta bolag självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden i förhållande till sitt moderbolag. Inom större företag som består av ett stort antal dotterbolag som ytterst innehas av samma holdingbolag är det vanligt att uppgifterna delas upp mellan dotterbolagen och deras moderbolag och framför allt att den operativa driften anförtros ett dotterbolags lokala ledning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2014, RWE och RWE Dea/kommissionen, T‑543/08, EU:T:2014:627, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
75 Att CCPL varken gav CCPL SpA, Coopbox Group eller Coopbox Eastern anvisningar angående de berörda kartellerna eller ens hade kännedom om dessa karteller kan i enlighet med rättspraxis heller inte i sig motbevisa presumtionen om ett avgörande inflytande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen, förenade målen C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678, punkterna 59 och 60).
76 Det följer härav att påståendena, vilka för övrigt inte har styrkts, att CCPL upphörde med all förvaltningsverksamhet inom sektorn för livsmedelsförpackningar och gav de bolag inom CCPL-koncernen som ansvarade för denna sektor full autonomi, varvid CCPL och CCPL SpA inte längre hade någon aktiv roll inom den löpande förvaltningen av Coopbox Group och Coopbox Eastern, inte är ägnade att kullkasta presumtionen om att ett avgörande inflytande faktiskt utövades.
77 Tribunalen framhåller i ett andra skede att unionsdomstolen anser att den omständigheten att moderbolaget finns representerat i dotterbolagets ledningsorgan utgör ett relevant bevis för att moderbolaget utövar en faktisk kontroll över dotterbolagets affärspolicy (se dom av den 15 juli 2015, Socitrel och Companhia Previdente/kommissionen, förenade målen T‑413/10 och T‑414/10, EU:T:2015:500, punkt 213 och där angiven rättspraxis).
78 Tribunalen godtar därför inte sökandenas argument att de tre ledamöter i CCPL:s styrelse som samtidigt var styrelseledamöter i bolagen inom CCPL-koncernen inte hade någon operativ roll.
79 Av samma skäl kan tribunalen inte heller godta argumentet att ingen av de i förevarande mål ingivna handlingarna innehöll uppgifter om någon delaktighet från CCPL:s styrelseledamöter i förvaltningen av något som helst av bolagen inom CCPL-koncernen.
80 Tribunalen framhåller i ett tredje skede att eftersom ett moderbolag kan anses vara ansvarigt för ett dotterbolags överträdelse även när det finns ett stort antal rörelsedrivande bolag i en koncern (se dom av den 27 september 2012, Shell Petroleum m.fl./kommissionen, T‑343/06, EU:T:2012:478, punkt 52 och där angiven rättspraxis), utgör inte den omständigheten att CCPL var holdingbolag i en företagskoncern med verksamhet inom sex olika verksamhetsområden något hinder för att tillskriva detta holdingbolag överträdelser som Coopbox Group och Coopbox Eastern hade gjort sig skyldiga till.
81 Med beaktande av ovanstående är inte de faktorer som anförts av sökandena såsom sådana tillräckliga för att motbevisa den presumtion som kommissionen tillämpade, nämligen presumtionen att CCPL utövade ett avgörande inflytande över bolagen inom CCPL-koncernen.
82 Således kan sökandena inte vinna framgång med den andra delen av den första grunden. Talan ska därmed ogillas såvitt avser den första grunden i dess helhet.
Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling
83 Sökandena anser att det angripna beslutet står i strid med proportionalitetsprincipen samt mot principerna om rättvis behandling, att straff ska vara individuella och att det ska göras en avvägning av bötesbeloppet liksom mot principerna om rationalitet och likabehandling genom att kommissionen för varje överträdelse för sig tillämpade det högsta belopp som fastställs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, det vill säga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning, samt genom att kommissionen med tillämpning av 10 procent av omsättningen ålade dem böter som var klart högre än de böter som ålagts andra berörda företag.
84 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
85 Tribunalen framhåller härvid, för det första, i fråga om separat tillämpning i det angripna beslutet av det högsta beloppet, 10 procent, för varje överträdelse, att böterna i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 för varje företag som deltagit i överträdelsen inte får överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.
86 Enligt rättspraxis kan dessutom kvalificeringen av vissa rättsstridiga handlingar som en och samma överträdelse eller som flera separata överträdelser i princip inte sakna konsekvenser för den sanktionsåtgärd som kan åläggas ett företag, eftersom konstaterandet av att ett flertal separata överträdelser har begåtts kan medföra att flera separata böter åläggs företaget, varje gång inom de gränser som fastställts genom artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och således med iakttagande av taket på 10 procent av omsättningen för räkenskapsåret före beslutets antagande (se dom av den 6 februari 2014, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑27/10, EU:T:2014:59, punkt 230 och där angiven rättspraxis).
87 Kommissionen kan också i ett och samma beslut konstatera att det förekommit två separata överträdelser och ålägga böter vars sammanlagda belopp överstiger det tak på 10 procent som fastställs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 så länge som vart och ett av beloppen inte överstiger detta tak. Det har nämligen ingen betydelse för tillämpningen av taket på 10 procent om olika överträdelser av unionens konkurrensregler blir föremål för sanktionsåtgärder inom ramen för ett enda förfarande eller i olika förfaranden som genomförs vid olika tidpunkter, eftersom taket på tio procent är tillämpligt på varje enskild överträdelse av artikel 101 FEUF (dom av den 6 februari 2014, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑27/10, EU:T:2014:59, punkterna 231 och 232).
88 Eftersom tillämpningen av taket på 10 procent för varje överträdelse för sig står i överensstämmelse med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, såsom denna har tolkats i rättspraxis, kan inte detta argument från sökandenas sida påvisa att det angripna beslutet står i strid med proportionalitetsprincipen samt principerna om rättvis behandling, att straff ska vara individuella och att det ska göras en avvägning av bötesbeloppet och heller inte med principerna om rationalitet och likabehandling.
89 Vad, för det andra, gäller omfattningen av de böter som ålades sökandena i förhållande till deras sammanlagda omsättning, vilken klart översteg omfattningen av de böter som ålagts andra berörda företag, framhåller tribunalen att det enligt rättspraxis inte strider mot proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling att en tillämpning av den i 2006 års riktlinjer föreskrivna bötesberäkningsmetoden medför att ett företag åläggs böter som motsvarar en andel av dess sammanlagda omsättning som är större än vad de ålagda böterna motsvarar för vart och ett av övriga företag. Denna beräkningsmetod, som inte bygger på de berörda företagens samlade omsättning, medför nämligen med nödvändighet att det uppstår skillnader mellan dessa företag vad gäller förhållandet mellan denna omsättning och beloppen för de böter de åläggs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 64).
90 Det framgår även av rättspraxis att kommissionen, när den fastställer böternas belopp, inte är skyldig att försäkra sig om att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning för det fall den bötfäller flera företag som är inblandade i samma överträdelse (se dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
91 Vad gäller sökandenas påstående om att principen om likabehandling har åsidosatts, finner tribunalen att skillnaden vad gäller hur stor procentuell andel av den samlade omsättningen som böterna utgjorde för de olika berörda företagen inte i sig kan utgöra ett tillräckligt motiv för att kommissionen skulle avstå från att använda den beräkningsmetod som kommissionen själv fastställt. I annat fall skulle nämligen vissa företag gynnas på grundval av kriterier som saknar relevans vad gäller överträdelsens svårighetsgrad och hur länge den pågått. I fråga om fastställelse av bötesbeloppet får kommissionen inte, genom att tillämpa olika beräkningsmetoder, diskriminera mellan de företag som deltagit i ett avtal eller i ett samordnat förfarande som strider mot artikel 101.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2016, Pilkington Group m.fl./kommissionen, C‑101/15 P, EU:C:2016:631, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
92 Förekomsten av påstådda skillnader mellan, å ena sidan, förhållandet mellan de böter som ålagts sökandena och sökandenas samlade omsättning och, å andra sidan, förhållandet mellan de böter som ålagts andra berörda företag och dessa företags omsättning kan således inte påvisa att det angripna beslutet antogs i strid med proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling.
93 Vad vidare gäller argumentet att det låga bötesbelopp som i beslutet av år 2015 utdömdes för bolagen i Vitembal-koncernen visar att det angripna beslutet antogs i strid med likabehandlingsprincipen, erinrar tribunalen om att denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 51).
94 Tribunalen påpekar härvid att sökandena inte har hävdat att kommissionen skulle ha tillämpat olika beräkningsmetoder på de berörda företagen. Den enda faktor som sökandena har anfört, vilken gäller det sammanlagda bötesbelopp som ålagts de berörda enheterna i förhållande till deras respektive samlade omsättning, är nämligen, såsom angetts i punkt 92 ovan, inte tillräcklig för att styrka den påstådda diskrimineringen. Eftersom sökandena inte har åberopat någon annan faktor rörande de faktiska och rättsliga förhållandena som kommissionen borde ha beaktat vid beräkningen av bötesbeloppet, konstaterar tribunalen att de inte har visat att andra berörda bolags finansiella situation, däribland situationen för bolagen inom Vitembal-koncernen, var jämförbar med deras egen situation, varför tribunalen underkänner deras argument med tillämpning av den rättspraxis som anges i punkt 93 ovan.
95 Av det ovan anförda följer att sökandenas argument inte bevisar att kommissionen hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att för varje överträdelse för sig tillämpa det tak på 10 procent av omsättningen som fastställs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
96 Talan ska därför ogillas såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och uppenbart oriktiga bedömningar av sökandenas betalningsförmåga
97 Sökandena har gjort gällande att kommissionens bedömning saknar tillräcklig motivering med avseende på deras betalningsförmåga och de tillvitar kommissionen uppenbart oriktiga bedömningar av deras betalningsförmåga.
98 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
99 Tribunalen framhåller härvid att följande stadgas i punkt 35 i 2006 års riktlinjer under rubriken ”Faktisk betalningskapacitet”:
”I undantagsfall kan kommissionen på begäran beakta ett företags faktiska betalningskapacitet i en viss ekonomisk kontext och i ett samhällssammanhang. För att kommissionen skall sätta ned böterna med hänsyn till företagets faktiska betalningskapacitet räcker det inte med att ett företag har en ogynnsam ekonomisk situation eller går med förlust. Böterna kan sättas ned endast om det finns objektiva bevis för att böter som åläggs på de villkor som fastställs i riktlinjerna för beräkning av böter oåterkalleligen skulle äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och leda till att företagets tillgångar förlorar allt värde.”
100 Enligt fast rättspraxis har kommissionen – genom att anta sådana förhållningsregler som riktlinjerna och offentliggöra dessa och tillkännage att den fortsättningsvis kommer att tillämpa dem på de fall som omfattas av dem – själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Om kommissionen frångår dessa regler riskerar den att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 287 och där angiven rättspraxis).
101 Vidare kan en nedsättning av böterna enligt punkt 35 i 2006 års riktlinjer endast beviljas i undantagsfall och på de villkor som fastställs i dessa riktlinjer. Det ska således för det första visas att de ålagda böterna ”oåterkalleligen skulle äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och leda till att företagets tillgångar förlorade allt värde”. För det andra ska det även fastställas att det föreligger ”en viss ekonomisk kontext och ett samhällssammanhang”. Tribunalen erinrar dessutom om att dessa båda grupper av villkor tidigare har klargjorts av unionsdomstolarna. (dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 288).
102 Vad beträffar den första gruppen av villkor har det slagits fast att kommissionen i princip inte är skyldig att beakta det berörda företagets svaga finansiella ställning när den fastställer det bötesbelopp som ska åläggas för en överträdelse av konkurrensreglerna. En sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 289 och där angiven rättspraxis).
103 Om så var fallet skulle det nämligen finnas en risk för att dessa företag gynnades på bekostnad av andra företag, som är effektivare och mer välskötta. På grund av detta kan enbart konstaterandet att det berörda företaget har en ogynnsam ekonomisk situation eller går med förlust inte räcka för att ligga till grund för en begäran om att kommissionen ska beakta företagets bristande betalningsförmåga för att bevilja en nedsättning av böterna (dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 290).
104 Enligt fast rättspraxis är det vidare inte i sig förbjudet enligt unionsrätten att en åtgärd som en unionsinstitution vidtagit får till följd att ett företag försätts i konkurs eller träder i likvidation. Ett sådant förfarande kan visserligen skada ägarnas eller aktieägarnas ekonomiska intressen, men det innebär inte att de personliga, materiella och immateriella tillgångarna i företaget också förlorar sitt värde (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 291 och där angiven rättspraxis).
105 Av denna rättspraxis kan man dra slutsatsen att endast i det fall då de personliga, materiella och immateriella värdena i ett företag, med andra ord företagets tillgångar, går förlorade, så skulle det kunna vara motiverat att vid fastställandet av bötesbeloppet beakta att företaget eventuellt kommer att försättas i konkurs eller träda i likvidation till följd av åläggandet av dessa böter (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 292 och där angiven rättspraxis).
106 Att ett bolag träder i likvidation medför nämligen inte med nödvändighet att den aktuella verksamheten försvinner. Verksamheten som sådan kan fortsätta att existera, antingen genom rekapitalisering av bolaget eller genom att en annan enhet övertar bolagets alla tillgångar. Ett sådant övertagande kan ske genom frivilligt återköp eller genom tvångsförsäljning av tillgångarna i bolaget i fortsatt drift (dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 293).
107 Hänvisningen i punkt 35 i 2006 års riktlinjer till att det berörda företagets tillgångar förlorar allt värde ska följaktligen förstås så, att den avser en situation då ett övertagande av företaget på de villkor som angetts i punkten ovan förefaller osannolikt eller till och med omöjligt. I ett sådant fall säljs tillgångarna i företaget separat och det är troligt att många inte finner någon köpare eller i bästa fall säljs till ett kraftigt reducerat pris (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 294 och där angiven rättspraxis).
108 Vad beträffar den andra gruppen av villkor, vilken avser att det ska föreligga en viss ekonomisk kontext och ett samhällssammanhang, hänvisas det enligt rättspraxis genom denna till de följder som erläggandet av böterna skulle kunna medföra, särskilt i form av ökad arbetslöshet eller en försämring av situationen i ekonomiska sektorer som befinner sig i föregående och efterföljande marknadsled i förhållande till det berörda företaget (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 295 och där angiven rättspraxis).
109 Om de kumulativa villkor som angetts ovan vore uppfyllda, skulle följaktligen åläggandet av böter som skulle riskera att leda till att ett företag helt försvinner vara i strid med det mål som eftersträvas genom punkt 35 i 2006 års riktlinjer. Tillämpningen av denna punkt på de berörda företagen utgör på det sättet ett konkret uttryck för proportionalitetsprincipen i fråga om sanktioner för överträdelser av konkurrensrätten (se dom av den 15 juli 2015, Westfälische Drahtindustrie m.fl./kommissionen, T‑393/10, EU:T:2015:515, punkt 296 och där angiven rättspraxis).
110 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen kommer att pröva sökandenas argument om att det angripna beslutet inte är rättsenligt.
111 I förevarande fall förklarade kommissionen i punkt 3.4.2 i det angripna beslutet – efter att ha företagit en ekonomisk och finansiell analys av sökandenas betalningsförmåga och av eventuella böters inverkan på deras ekonomiska bärkraft i skäl 90 i det angripna beslutet – att CCPL-koncernen, trots de svaga indikationerna i fråga om solvens och lönsamhet i koncernen och omfattningen av det sammanlagda beloppet på de omtvistade böterna i förhållande till koncernens storlek, förfogade över tillräckliga likvida medel för att erlägga det sammanlagda bötesbeloppet och att sannolikheten var låg för att själva koncernens ekonomiska bärkraft skulle vara hotad.
112 Kommissionens grundade sitt konstaterande av förekomst av tillräckliga likvida medel på, i skäl 90 a i det angripna beslutet, att CCPL-koncernen under åren 2018 och 2019 hade redovisat betydande kassasaldon, vilka uppgick till 18,6 miljoner euro respektive 22,8 miljoner euro. I skäl 90 b i beslutet angav kommissionen att koncernens genomsnittliga likviditetssaldo för perioden 2014–2018, nämligen cirka 11,6 procent av koncernens genomsnittliga årliga omsättning, var en tydlig indikation på att likviditeten var tillräckligt hög för att fullgöra kortfristiga åtaganden, hantera kortfristiga utgifter, sörja för kontinuerlig drift och undvika tillfälliga likviditetsbrister. I skäl 90 c i beslutet förklarade kommissionen att samma slutsats kunde dras på grundval av saldobalansen mellan likvida medel och försäljning. I skäl 90 d i beslutet framhöll kommissionen att eftersom de likvida medlen oftast innehades av koncernens holdingbolag, vilket praktiskt taget var utan personal och redovisade en låg omsättning, så var det osannolikt att erläggandet av böterna med likvida medel som var disponibla på koncernnivå skulle äventyra den ekonomiska bärkraften inom koncernens två huvudsakliga rörelsedrivande företag. I skäl 90 e i det angripna beslutet betonade kommissionen att CCPL i sina yttranden och svarsskrivelser inte hade angett något särskilt behov av likvida medel för att möta svårigheter till följd av covid-19-pandemin och heller inte för att fullfölja omstruktureringsplanen för perioden 2020–2023. Slutligen förklarade kommissionen i skäl 90 f i det angripna beslutet att den uttryckligen hade bett CCPL att yttra sig över koncernens förmåga att frigöra finansiella medel för att erlägga böterna, men att detta bolag varken svarat eller angett varför den inte för erläggandet kunde använda de likvida medel som var disponibla på koncernnivå. Kommissionen tillade i detta sammanhang att även det belopp på 5 942 084 euro måste beaktas som kommissionen hade återbetalat till CCPL den 7 oktober 2019, såsom ett led i verkställigheten av dom av den 11 juli 2019, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15, ej publicerad, EU:T:2019:500).
Den första delen av den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
113 Sökandena har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet saknar motivering till varför deras negativa rörelsekapital inte beaktats och till varför CCPL-koncernens likvida medel skulle vara tillräckliga trots bolagets stora skulder samt en motivering av den inverkan som de förväntade uppgifter som lämnats om Coopbox Group och Coopbox Eastern har haft i fråga om likvida medel. Ej heller fanns någon motivering beträffande sökandenas bedömning i svaren på den femte begäran om upplysningar avseende huruvida böterna var rimliga.
114 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
115 Tribunalen erinrar om att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF enligt fast rättspraxis ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna, rättsaktens innehåll, vilket slags motivering som åberopas och det intresse som de till vilka rättsakten är riktad, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att alla faktiskt och rättsligt relevanta omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens lydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se dom av den 9 september 2015, Philips/kommissionen, T‑92/13, ej publicerad, EU:T:2015:605, punkt 102 och där angiven rättspraxis).
116 I förevarande mål framhåller tribunalen att kommissionen, såsom framgår av skäl 90 i det angripna beslutet (se punkt 112 ovan), på ett klart och tydligt sätt motiverade sitt konstaterande att sökandena inte hade visat att de inte kunde använda likvida medel inom CCPL-koncernen till att erlägga böterna utan att äventyra sökandenas bärkraft. Kommissionens bedömning av de förväntade uppgifterna rörande likviditet för Coopbox Group och Coopbox Eastern framgår av skälen 86 och 92 i det angripna beslutet, där delar av de uppgifter återges som sökandena lämnat i sitt svar på den femte begäran om upplysningar. Vidare finns det ingen generell skyldighet för kommissionen att i sitt beslut uttala sig om samtliga handlingar eller om alla uppgifter som den under det administrativa förfarandet har begärt av parterna.
117 Kommissionen är nämligen inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda personerna har åberopat inför kommissionen, utan det räcker att den anger de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som har haft avgörande betydelse för beslutet (se dom av den 9 september 2015, Philips/kommissionen, T‑92/13, ej publicerad, EU:T:2015:605, punkt 103 och där angiven rättspraxis).
118 Kommissionens bedömning av sökandenas betalningsförmåga saknar därmed inte tillräcklig motivering.
119 Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första delen av den tredje grunden.
Den andra delen av den tredje grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar av sökandenas betalningsförmåga
120 Tribunalen påpekar inledningsvis att det, såsom framgår av den rättspraxis som framhålls i punkterna 102–107 ovan, för fastställelse av att det angripna beslutet är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning avseende sökandenas betalningsförmåga, ankommer på dessa att visa att erläggandet av ett sammanlagt bötesbelopp på 9 441 000 euro, i motsats till vad kommissionen har funnit, oåterkalleligen skulle äventyra deras ekonomiska bärkraft och leda till att deras tillgångar förlorar allt värde.
121 För det första har sökandena gjort gällande att de konstateranden som gjordes i skäl 90 a, e och f i det angripna beslutet – nämligen att de inte hade inkommit med de begärda förväntade uppgifterna för perioden 2020–2023, vilket motiverade beaktandet av de disponibla likvida medlen för åren 2018 och 2019, och att CCPL-koncernen inte hade förklarat varför den inte kunde använda de likvida medel som var disponibla på koncernnivå för att erlägga böterna – i sak är felaktiga.
122 Först har sökandena återgett innehållet i den skriftväxling som de förde med kommissionen för att bestrida konstaterandet i det angripna beslutet att CCPL inte hade angett något särskilt behov av likviditet för att möta svårigheter till följd av covid-19-pandemin och heller inte för att fullfölja omstruktureringsplanen för perioden 2020–2023.
123 Därpå har sökandena angett att de har lämnat de förväntade uppgifterna fram till år 2023 för Coopbox Group och Coopbox Eastern, varvid försäljning utgjorde 94 procent av den konsoliderade omsättningen för räkenskapsåret 2019, men att kommissionen inte hade bedömt dessa uppgifter.
124 Sökandena har tillagt att ingen förväntad uppgift var tillgänglig för hela CCPL-koncernen vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs, bland annat på grund av att de övriga bolagen i koncernen inte längre var verksamma på marknaden och endast avyttrade sina tillgångar och använde erhållna och utdelade belopp till att betala sina skulder inom ramen för omstruktureringsplanen.
125 Slutligen har sökandena återgett innehållet i den skriftväxling som de förde med kommissionen i syfte att bestrida konstaterandet i det angripna beslutet att CCPL-koncernen varken hade svarat eller angett varför den inte kunde använda de likvida medel som var disponibla på koncernnivå för att erlägga böterna.
126 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
127 Tribunalen påpekar härvid att sökandena har medgett att de under det administrativa förfarandet lämnade de förväntade uppgifterna för perioden 2020–2023 endast för Coopbox Group och Coopbox Eastern, eftersom de förväntade uppgifterna för hela CCPL-koncernen inte var tillgängliga eller saknade relevans.
128 Kommissionen kan därmed inte kritiseras för att ha konstaterat att sökandena inte hade lämnat de begärda konsoliderade förväntade uppgifterna för perioden 2020–2023.
129 Vad gäller sökandenas argument att de förväntade uppgifterna för hela CCPL-koncernen saknade relevans, ska det understrykas att kommissionen vid bedömningen av en företagskoncerns betalningsförmåga ska beakta den finansiella situationen för samtliga enheter inom koncernen eftersom resurserna inom samtliga enheter kan tas i anspråk för att betala böterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, Rubinetteria Cisal/kommissionen, T‑368/10, ej publicerad, EU:T:2013:460, punkt 118, och dom av den 11 juli 2019, Italmobiliare m.fl./kommissionen, T‑523/15, ej publicerad, EU:T:2019:499, punkterna 180–182).
130 Såsom kommissionen har betonat gäller samma sak i än högre grad vid slutet av år 2019. Av CCPL-koncernens likvida medel befann sig då 96 procent utanför Coopbox Group och Coopbox Eastern.
131 I motsats till vad sökandena har hävdat är därför de förväntade uppgifterna om de bolag som utöver Coopbox Group och Coopbox Eastern ingick i koncernen, särskilt uppgifter om avyttring av tillgångar, av relevans för att bedöma CCPL-koncernens betalningsförmåga.
132 Av samma skäl kan tribunalen inte godta sökandenas argument att medlen inom CCPL SpA inte kunde beaktas för att bedöma CCPL-koncernens betalningsförmåga med motiveringen att det angripna beslutet inte riktade sig till detta bolag.
133 Sökandena har vidare anfört att det av deras svar på framställningarna med begäran om upplysningar framgår att CCPL-koncernens finansiella medel inte kunde tas i anspråk för att erlägga böterna. Det ska emellertid konstateras att det i sökandenas svar av den 31 juli 2020 på den femte begäran om upplysningar från kommissionen, vilket återges i bilaga A.22 och omnämns av sökandena, endast har angetts hur stor bankskulden var samt storleken av sökandenas nettotillgångar tillsammans med en bedömning av CCPL-koncernens lönsamhet, kapitalbildning, solvens och likviditet, utan att de skäl redovisades på grund av vilka sökandena ansåg att CCPL-koncernen likvida medel och resurser på grund av omstruktureringsplanen inte kunde anslås till erläggande av böterna.
134 Tribunalen finner därmed att konstaterandet i det angripna beslutet – nämligen att CCPL-koncernen inte hade förklarat varför denna inte kunde använda de likvida medel som var disponibla på koncernnivå för att erlägga böterna – inte är felaktigt.
135 Således godtar tribunalen inte sökandenas argument som anförts för att visa att det angripna beslutet är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning på så sätt att kommissionen hade grundat sig på felaktiga konstateranden i sak genom att i beslutet ange att sökandena inte hade framlagt de konsoliderade förväntade uppgifter som begärts för perioden 2020–2023 och att CCPL-koncernen inte hade angett varför den inte kunde använda de likvida medel som var disponibla på koncernnivå för att erlägga böterna.
136 Sökandena har för det andra angett att det angripna beslutet är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning genom att kommissionen beaktade CCPL-koncernens likviditetssaldon för räkenskapsåren 2018 och 2019 utan att ta hänsyn till dess skulder samt till att dessa likvida medel inte var tillgängliga för andra ändamål än för betalning av de skulder som koncernen hade på grund av omstruktureringsplanen, trots att dessa faktorer, vilka visade att skulderna var betydligt högre än tillgångarna, ingående hade redovisats under det administrativa förfarandet.
137 Sökandena har vidare hävdat att även beaktandet av det genomsnittliga likviditetssaldot under perioden 2014–2018 är felaktigt på grund av att dessa likvida medel inte kan mobiliseras omedelbart och fritt och att de måste avsättas för betalningen av de skulder som sökandena har till följd av sina skyldigheter enligt omstruktureringsplanen.
138 Av samma skäl har sökandena även förklarat att det angripna beslutet är felaktigt genom att det grundar sig på saldobalansen mellan likvida medel och försäljning för fastställelse av att det finns tillräckliga likvida medel för betalning av böterna.
139 CCPL-koncernen omfattade nämligen därefter endast holdingbolaget eller ägandebolaget i nästa led, vilka inte var verksamma på marknaden, andra bolag utan verksamhet, vilka endast avyttrade sin fasta egendom och genererade likviditet nästan uteslutande genom att avyttra sina tillgångar för att verkställa omstruktureringsplanen, samt endast två rörelsedrivande företag (Coopbox Group och Coopbox Eastern), vilka var de enda som genererade arbetande kapital från normal verksamhet i form av försäljning av varor och tjänster till utomstående kunder.
140 Sökandena har angett att de likvida medel som genererats genom avyttring av tillgångar inte är disponibla, eftersom de är avsedda för skuldbetalning i enlighet med omstruktureringsplanen, samt att de likvida medel som de rörelsedrivande företagen genererat endast uppgår till 1,4 miljoner euro.
141 Vidare har sökandena hävdat att man utifrån saldobalansen mellan likvida medel och försäljning inte kan bedöma förmågan att fylla ett likviditetsbehov, eftersom likviditeten är avhängig den konkreta möjligheten att avyttra de tillgångar som återstår, av skyldigheten att anslå nästan hela resultatet av avyttringarna till omstruktureringsplanen samt av det låga antalet tillgångar som alltjämt kan avyttras och det ringa intresse som dessa tilldrar sig.
142 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
143 Tribunalen betonar härvid att sökandena, såsom framgår av punkt 135 ovan, inte har framlagt de konsoliderade förväntade uppgifter som begärts för perioden 2020–2023 och inte angett varför de inte kunde använda de likvida medel som var disponibla på koncernnivå för att erlägga de böter som ålagts genom det angripna beslutet.
144 Kommissionen kan därför inte kritiseras för att ha beaktat CCPL-koncernens likviditetssaldon för räkenskapsåren 2018 och 2019 utan att beakta dess skulder och att dessa likvida medel inte var disponibla för andra ändamål än den skuldbetalning som åläggs genom omstruktureringsplanen.
145 Vidare är kommissionen i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 102 ovan i princip inte skyldig att vid fastställelse av det bötesbelopp som ska utdömas för ett åsidosättande av konkurrensreglerna ta hänsyn till ett företags förlustbringande finansiella situation, eftersom ett erkännande av en sådan skyldighet skulle ge en oberättigad konkurrensfördel åt de företag som är minst anpassade till marknadsvillkoren.
146 I motsats till vad sökandena har gjort gällande kan därför, i enlighet med punkt 35 i 2006 års riktlinjer, en förekomst av faktorer som visar på en skuldnivå som är betydligt högre än tillgångarna inte i sig räcka för att påvisa att utdömandet av böter oåterkalleligen skulle äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och leda till att företagens tillgångar förlorar allt värde.
147 Tribunalen konstaterar för övrigt att kommissionen, såsom framgår av skäl 84 i det angripna beslutet, beaktade sökandenas skuldnivå inom ramen för sin bedömning av deras betalningsförmåga.
148 För det tredje har sökandena bestritt möjligheten att för erläggande av böterna använda samtliga medel som återstår utanför omstruktureringsplanen, vilket inbegriper de 5 942 084 euro som kommissionen hade betalat tillbaka och som nämns i punkt 12 ovan, intäkterna från försäljningen av Erzelli Energia Srl (i skäl 91 i det angripna beslutet uppskattades dessa intäkter till 1,4 miljoner euro) och försäljningen av andelarna i Refincoop Srl vid den eventuella avyttringen av detta bolag.
149 Dessa medel, som är vad som återstår utanför planen, skulle nämligen vara de enda disponibla medlen för att trygga överlevnaden för Coopbox Group och Coopbox Eastern, genom att de möjliggör för dessa att göra investeringar då det saknas alternativa finansieringskällor.
150 Sökandena har även framhållit att de enda likvida medel som kunde beaktas, och som för perioden 2020–2023 uppskattades till 1,8 miljoner euro, var de som genererats av de två enda rörelsedrivande företagen inom CCPL-koncernen, nämligen Coopbox Group och Coopbox Eastern, vilka hade ytterst begränsad förmåga att generera likviditetsflöden som skulle kunna avsättas för andra ändamål än för att driva rörelsen vidare. Sökandena har härvid förklarat att de likvida medlen inom Coopbox Group och Coopbox Eastern inte räcker för att täcka den löpande driften av bolagen.
151 Enligt sökandena skulle erläggandet av böterna, särskilt genom användning av de medel som inte omfattades av omstruktureringsplanen, hindra dessa bolag från att bestrida vissa ofrånkomliga driftskostnader samt från att företa investeringar som var nödvändiga för moderniseringen av deras fabriker och för vidareutveckling av deras teknik, liksom för deras överlevnad.
152 Vidare har sökandena bestritt kommissionens konstaterande i skäl 90 d i det angripna beslutet att det var osannolikt att erläggandet av böterna med hjälp av de likvida medel som var disponibla på koncernnivå skulle äventyra den ekonomiska bärkraften för koncernens två huvudsakliga rörelsedrivande företag.
153 Sökandena har i ett första skede framhållit att de likvida medlen per den 31 december 2019 utgjorde en knapp sjättedel av bara den finansiella skulden, till vilket ska läggas en icke-finansiell skuld, som inbegriper skulder till leverantörerna.
154 I ett andra skede har sökandena framhållit att nästan hela CCPL-koncernen utgörs av bolag som inte längre är verksamma på marknaden, inte genererar intäkter och anslår sina mycket blygsamma återstående likvida medel till löpande verksamhet med sikte på att omstruktureringsplanen ska fullföljas.
155 I ett tredje skede har det förhållandet att de två rörelsedrivande företagen (Coopbox Group och Coopbox Eastern) har finansiella skulder som är mer än tio gånger så stora som deras likvida medel, vilka inte räcker för att täcka den löpande verksamheten, nödvändiggjort likviditetsstöd från CCPL, varför avsättningar av holdingbolagens likvida medel för erläggandet av böterna med nödvändighet skulle vara till skada för lönsamheten för Coopbox Group och Coopbox Eastern.
156 Kommissionen har bestritt denna argumentation.
157 Tribunalen framhåller att enligt den rättspraxis som anges i punkt 101 ovan krävs det i enlighet med punkt 35 i 2006 års riktlinjer för att en nedsättning av böterna ska beviljas ett påvisande av att de utdömda böterna oåterkalleligen skulle äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och leda till att företagets tillgångar förlorar allt värde.
158 Eftersom en nedsättning av böterna endast får motiveras av syftet att inte oåterkalleligen äventyra det berörda företagets ekonomiska bärkraft och undvika att dess tillgångar förlorar allt värde, kan avsikten att företa investeringar avsedda att vidareutveckla de rörelsedrivande företagen inom CCPL-koncernen eller utgifter för att inte skada deras lönsamhet i princip inte motivera en sådan nedsättning.
159 Sökandena har nämligen inte hävdat att sådana investeringar var ofrånkomliga för deras drift och att de inte kunde senareläggas utan att detta oåterkalleligen skulle äventyra de berörda företagens ekonomiska bärkraft. Samma sak gäller i fråga om utgifter som syftar till att inte skada de berörda företagens lönsamhet.
160 Tribunalen underkänner därför sökandenas argument om nödvändigheten av att avsätta de medel som inte omfattades av omstruktureringsplanen till investeringar för Coopbox Group och Coopbox Eastern i syfte att trygga deras drift eller lönsamhet.
161 Likaså underkänner tribunalen de argument med vilka det har anförts att kommissionen skulle ha gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att inte ta hänsyn till CCPL-koncernens negativa nettorörelsekapital, i det att det preliminära anslaget på 16,4 miljoner euro i budgeten för år 2018 för erläggande av böterna inte kan anses vara nya likvida medel, eller att böterna relativt sett har en större inverkan på bolagens omsättning än de böter som ålades genom beslutet av år 2015.
162 De faktorer som kommissionen pekade på i skäl 90 i det angripna beslutet, vilka återges i punkt 112 ovan, såsom kassabalanserna för åren 2018 och 2019 på 18,6 miljoner euro respektive 22,8 miljoner euro, det genomsnittliga likviditetssaldot för perioden 2014–2018, nämligen cirka 11,6 procent av koncernens genomsnittliga årliga omsättning, vilka inte med framgång har bestritts av sökandena, är nämligen, så som kommissionen fann, en tydlig indikation på att likviditeten var tillräckligt hög för att fullgöra kortfristiga åtaganden, hantera kortfristiga utgifter, sörja för kontinuerlig drift och undvika tillfälliga likviditetsbrister.
163 Tribunalen framhåller dessutom att sökandena, efter det att kommissionen hade meddelat dem sin avsikt att anta ett nytt beslut om åläggande av böter, den 7 oktober 2019 erhöll beloppet 5 942 084 euro som återbetalning av det belopp som de preliminärt hade inbetalat i enlighet med beslutet av den 15 december 2015, CCPL m.fl./kommissionen (T‑522/15 R, EU:T:2015:1012). Det följer härav att det tillkommande beloppet för att nå upp till det berörda sammanlagda bötesbeloppet uppgår till minst 3,5 miljoner euro.
164 Med hänsyn till CCPL-koncernens övergripande finansiella situation, och i synnerhet förekomsten av medel som inte omfattas av omstruktureringsplanen, något som inte med framgång har bestritts av sökandena, kan inte deras argument visa att erläggandet av böterna på ett oåterkalleligt sätt skulle kunna äventyra CCPL-koncernens ekonomiska bärkraft.
165 Tribunalen konstaterar också att det inte finns belägg för sökandenas påstående att de likvida medel som genererades av Coopbox Group och Coopbox Eastern inte räcker för att täcka deras löpande verksamhet. Tribunalen kan därför inte anse att sökandena styrkt sitt påstående i denna del.
166 Mot bakgrund av det ovan anförda har sökandena inte visat att erläggandet av böter till ett sammanlagt belopp på 9 441 000 euro, i motsats till vad kommissionen fann, oåterkalleligen skulle äventyra sökandenas ekonomiska bärkraft och leda till att deras tillgångar förlorar allt värde.
167 Talan ska därför ogillas såvitt avser den tredje grunden.
168 Sökandena har i andra hand yrkat att tribunalen med utgångspunkt i deras faktiska betalningsförmåga ska utföra en ny beräkning av det bötesbelopp som åläggs dem genom det angripna beslutet.
169 Eftersom de argument som sökandena har anfört till stöd för sin tredje grund dock inte har påvisat att det angripna beslutet var behäftat med en uppenbart oriktig bedömning, och eftersom sökandena heller inte har åberopat någon substantiell förändring av sin situation, i synnerhet inte av den ekonomiska situationen, efter det att beslutet utfärdades, finns det ingen anledning för tribunalen att härvid utöva sin obegränsade behörighet.
Rättegångskostnader
170 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska de förpliktas att bära sina rättegångskostnader samt ersätta kommissionens rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) CCPL - Consorzio Cooperative di Produzione e Lavoro SC, Coopbox Group SpA och Coopbox Eastern s.r.o. ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.
Papasavvas | Costeira | Kancheva |
Zilgalvis | | Dimitrakopoulos |
Meddelad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 december 2022.
Underskrifter