DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)
den 2 mars 2017 (1)
”Begäran om förhandsavgörande – Vägtransport – Sociala bestämmelser – Undantag – Förordning (EG) nr 561/2006 – Artikel 3 a – Förordning (EG) nr 1073/2009 – Artikel 2 led 3 – Linjetrafik för passagerarbefordran – Begrepp – Gratis transport som en näringsidkare anordnar för sina anställda till och från arbetsplatsen med bussar som tillhör arbetsgivaren och som framförs av en av dess anställda”
I mål C‑245/15,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Judecătoria Balş – Judeţul Olt (Förstainstansdomstolen i Balş – Olts län, Rumänien) genom beslut av den 30 april 2015, som inkom till domstolen den 28 maj 2015, i målet
SC Casa Noastră SA
mot
Ministerul Transporturilor – Inspectoratul de Stat pentru Controlul în Transportul Rutier (ISCTR),
meddelar
DOMSTOLEN (tionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Berger (referent) samt domarna A. Borg Barthet och F. Biltgen,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Ministerul Transporturilor – Inspectoratul de Stat pentru Controlul în Transportul Rutier (ISCTR), genom D. Ştefan, i egenskap av ombud,
– Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane och R.H. Radu, samtliga i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och L. Nicolae, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1) samt av artikel 2 led 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 av den 21 oktober 2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för persontransporter med buss och om ändring av förordning (EG) nr 561/2006 (EUT L 300, 2009, s. 88, och rättelse i EUT L 272, 2015, s. 15).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan SC Casa Noastră SA och Ministerul Transporturilor – Inspectoratul de Stat pentru Controlul în Transportul Rutier (ISCTR) (transportministeriet – statsinspektionen för kontroll av vägtransporter (ISCTR), Rumänien). Målet gäller böter som ISCTR påfört en av Casa Noastrăs anställda för bristande iakttagande av vilo- respektive körtid.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 561/2006
3 I artikel 2 led 1 b i förordning nr 561/2006 anges följande:
”Denna förordning skall tillämpas på vägtransporter av
…
b) passagerare med fordon som är konstruerade eller permanent inrättade för transport av mer än nio personer, inbegripet föraren, och avsedda för detta ändamål.”
4 Artikel 3 a i samma förordning har följande lydelse:
”Denna förordning skall inte tillämpas på vägtransporter med
a) fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer.”
5 I artikel 4 n i samma förordning föreskrivs följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
n) linjetrafik för persontransporter: nationell och internationell trafik enligt definitionen i artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för internationell persontransport med buss [(EGT L 74, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 117)].”
Förordning nr 684/92
6 Artikel 2 led 1 i förordning nr 684/92, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 1) (nedan kallad förordning nr 684/92), har följande lydelse:
”1. Linjetrafik
1.1 Med linjetrafik avses persontransporter vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Linjetrafik skall vara allmänt tillgänglig, dock med förbehåll för obligatorisk platsreservation där så är lämpligt.
Trafikens reguljära karaktär påverkas inte av att villkoren för att bedriva trafiken anpassas.
1.2. Som linjetrafik anses också, oavsett vem som bedriver trafiken, sådan trafik för befordran av särskilda passagerarkategorier med uteslutande av andra passagerare som bedrivs i enlighet med vad som sägs i punkt 1.1. Sådan trafik betecknas hädanefter som speciell reguljär trafik.
Speciell reguljär trafik omfattar
a) transport av anställda mellan hemmet och arbetsplatsen,
b) transport av elever och studerande till och från utbildningsanstalter,
c) transport av soldater och deras familjer mellan deras ursprungsland och det område där förläggningarna är belägna.
Det förhållandet att den speciella trafiken anpassas efter användarnas behov ändrar inte dess karaktär av linjetrafik.
…”
Förordning nr 1073/2009
7 Förordning nr 684/92 upphävdes genom artikel 30 i förordning nr 1073/2009. Enligt nämnda artikel ska hänvisningar till den upphävda förordningen anses som hänvisningar till förordning nr 1073/2009 och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III till sistnämnda förordning. Som en följd av upphävandet motsvaras artikel 2 led 1.1 i förordning nr 684/92 numera av artikel 2 led 2 och artikel 5.1 i förordning nr 1073/2009. Artikel 2 led 1.2 i förordning nr 684/92 motsvaras numera av artikel 2 led 3 och artikel 5.2 i förordning nr 1073/2009.
8 Artikel 2 i förordning nr 1073/2009 innehåller följande definitioner:
”…
2. linjetrafik: persontransporter vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser,
3. speciell linjetrafik: linjetrafik, oavsett vem som bedriver den, för befordran av särskilda passagerarkategorier med uteslutande av andra passagerare,
…
5. transporter för egen räkning: transporter utan vinstsyfte eller kommersiellt syfte som ordnas av en fysisk eller juridisk person där
– transportverksamheten endast är en sidoverksamhet för den fysiska eller juridiska personen, och
– de fordon som används ägs eller har köpts på avbetalning eller hyrts med långtidskontrakt av den fysiska eller juridiska personen samt framförs av en anställd hos den personen eller av den fysiska personen själv eller av personal som är anställd hos företaget eller ställts till företagets förfogande enligt en avtalsförpliktelse,
…”
9 I artikel 3 i denna förordning, vilken har rubriken ”Frihet att tillhandahålla tjänster”, föreskrivs följande:
”1. Den som bedriver sådan yrkesmässig trafik som avses i artikel 1 ska i enlighet med denna förordning ha rätt att utföra linjetrafik, inbegripet speciell linjetrafik och tillfällig trafik med buss, utan att diskrimineras på grund av nationalitet eller etableringsort, om han
a) i etableringsmedlemsstaten har tillstånd att bedriva linjetrafik, inbegripet speciell linjetrafik eller tillfällig trafik med buss, i enlighet med villkoren för tillträde till marknaden i den nationella lagstiftningen,
…
2. Den som bedriver sådan transportverksamhet för egen räkning som avses i artikel 1 ska ha rätt att utföra de transporter som anges i artikel 5.5 utan att diskrimineras på grund av nationalitet eller etableringsort, om han
a) i etableringsmedlemsstaten har tillstånd att utföra transporter med buss i enlighet med villkoren för tillträde till marknaden i nationell lagstiftning, …
…”
10 I artikel 5 i förordningen, som har rubriken ”Tillträde till marknaden”, föreskrivs följande:
”1. Linjetrafik ska vara allmänt tillgänglig, dock med förbehåll för obligatorisk platsreservation där så är lämpligt.
Tillstånd enligt kapitel III ska krävas för sådan linjetrafik.
För linjetrafik från en medlemsstat till ett tredjeland och omvänt ska tillstånd krävas i enlighet med det bilaterala avtalet mellan medlemsstaten och tredjelandet och, i lämpliga fall, transitmedlemsstaten, så länge som det nödvändiga avtalet mellan gemenskapen och det berörda tredjelandet inte ingåtts.
Trafikens reguljära karaktär ska inte påverkas av att villkoren för att bedriva trafiken anpassas.
För parallell eller tillfällig trafik som betjänar samma kundkrets som befintlig linjetrafik, samt för sådana fall då befintlig linjetrafik sker utan stopp vid vissa hållplatser eller med stopp vid ytterligare hållplatser ska samma regler gälla som för den befintliga trafiken.
2. Speciell reguljär trafik omfattar
a) transport av anställda mellan hemmet och arbetsplatsen,
b) transport av elever och studerande till och från utbildningsanstalter.
Det förhållandet att den speciella trafiken anpassas efter användarnas behov ska inte ändra dess karaktär av linjetrafik.
Tillstånd enligt kapitel III ska inte krävas för speciell linjetrafik som omfattas av ett avtal som har ingåtts mellan arrangören och transportföretaget.
…
5. Transport för egen räkning ska vara undantagen från all tillståndsskyldighet, men ska vara underkastad en ordning med certifikat.
Certifikaten ska utfärdas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där fordonet är registrerat och ska gälla hela resan inklusive transitering.
…”
Rumänsk rätt
11 Artikel 3 i Ordonanța Guvernului nr. 27/2011 privind transporturile rutiere (regeringsbeslut nr 27/2011 om vägstransporter), i den lydelse som var gällande vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att ”med persontransport för egen räkning avses sådana vägtransporter utan vinstsyfte eller kommersiellt syfte som ordnas av en fysisk eller juridisk person med iakttagande av de krav som uppställs i artikel 2 led 5 i förordning nr 1073/2009”.
12 I artikel 4 del 1 andra stycket i beslutet stadgas, såvitt gäller klassificeringen av vägtransporter, följande:
”2) klassificering utifrån verksamhetens kommersiella karaktär:
a) vägtransport mot betalning,
b) vägtransport för egen räkning.”
13 I artikel 52 i bilagan till Ordinul Ministrului Transporturilor nr. 980/2011 pentru aprobarea Normelor metodologice privind aplicarea prevederilor referitoare la organizarea şi efectuarea transporturilor rutiere şi a activităţilor conexe acestora stabilite prin Ordonanţa Guvernului nr. 27/2011 privind transporturile rutiere (transportministerns beslut nr 980/2011 om metodregler för tillämpning av bestämmelser avseende organisation och utförande av vägtransport och därmed sammanhängande verksamhet som fastställs i regeringsbeslut nr 27/2011 om vägtransport), i den lydelse som var gällande vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att linjetrafik, speciell linjetrafik och tillfällig trafik ska vara avgiftsbelagda.
14 Artikel 54.1 och 54.2 i bilagan till beslutet har följande lydelse:
”1) Persontransport inom länet som sker genom linjetrafik mot en avgift får utföras av en transportör endast om denne innehar ett giltigt trafiktillstånd för den aktuella sträckan, såsom denna framgår av körschemat.
2) Trafiktillståndet för sträckan är giltigt endast om det åtföljs av tidtabellen för hela transportsträckan och endast om avresan mot slutstationen skett vid den dag och tidpunkt som anges i tidtabellen.”
15 Artikel 80 i bilagan har följande lydelse:
”1) Persontransport för egen räkning ombesörjs av vägtransportföretag, för egen räkning. Sådan persontransport får endast ske med buss. Ombord på bussen ska det under hela resan finnas en giltig kopia av tillståndet att bedriva transport för egen räkning liksom av transportdokumentet.
2) Med transportdokument enligt punkt 1 avses en tabell med passagerarnas namn, undertecknad och stämplad av företagets firmatecknare.”
16 I artikel 81 a i samma bilaga anges följande:
”Vid persontransport för egen räkning ska förutom transportdokumenten följande dokument finnas ombord på bussen:
a) ett giltigt tjänstgöringskort för chauffören av vilket det ska framgå att han är anställd av transportföretaget som utför vägtransport för egen räkning.”
17 Artikel 8 i Ordonanţa Guvernului nr. 37/2007 privind stabilirea cadrului de aplicare a regulilor privind perioadele de conducere, pauzele şi perioadele de odihnă ale conducătorilor auto şi utilizarea aparatelor de înregistrare a activităţii acestora (regeringsbeslut nr 37/2007 om tillämpningsföreskrifter för chaufförers körtid, raster och viloperioder och om användning av färdskrivare), i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallat regeringsbeslut nr 37/2007), har följande lydelse:
1) Nedanstående omständigheter anses utgöra en mycket allvarlig överträdelse av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 och av förordning (EEG) nr 3821/85 samt, i förekommande fall, av [europeisk överenskommelse om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR)]. De utgör överträdelser om de inte betraktas som brott enligt brottsbalken.
1. Överskridande av den dagliga körtiden eller den maximala dagliga körtiden med mer än 2 timmar.
…
6. Underlåtenhet att iaktta föreskriven minsta dygnsvila, när skillnaden överstiger två timmar.”
18 I artikel 9 i regeringsbeslut nr 37/2007 föreskrivs följande:
”1. För de förseelser som stadgas i artikel 8 gäller följande påföljder:
…
c) böter på 4 000–8 000 [rumänska lei (RON)] – för den chaufför som kör fordonet, avseende de gärningar som stadgas i första stycket, punkterna 15, 16, 18–20, 22–26, 28–30, 36 och 38, samt för företaget/transportören, såvitt gäller de gärningar som avses i första stycket, punkterna 1–11, 31 och 32.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 Casa Noastră är ett företag vars verksamhet omfattar produktion och försäljning av PVC‑fönster och som har tillverkningsanläggningar i Pielești (Rumänien) ca 13 km från staden Craiova (Rumänien).
20 Företaget ombesörjer transport av sina anställda till och från arbetsplatsen med hjälp av tre bussar med 44 platser vardera samt två minibussar med 20 platser. Samtliga bussar ägs av företaget. Företaget har fem fast anställda chaufförer som sköter transporterna.
21 Casa Noastrăs anställda arbetar treskift. Transporten sker varje arbetsdag i form av tre tur- och returresor. En av de sträckor som körs är returresan mellan Pielești och Braneț (Rumänien). Sträckan uppgår till 21 km.
22 Den 26 november 2014 kontrollerades ett av Casa Noastrăs fordon, som kördes av en av företagets chaufförer på nämnda sträcka, av en av ISCTR:s inspektörer. Vid kontrollen ombads chauffören att överlämna sin körjournal. Av körjournalen framgick att de föreskrivna vilo- respektive körperioderna inte hade iakttagits. Casa Noastră påfördes därför böter enligt artikel 8.1 led 1 och 6 i regeringsbeslut nr 37/2007 på grund av överträdelse av den dagliga körtiden och i synnerhet den maximala dagliga körtiden. Företaget bötfälldes även för att inte ha iakttagit kravet på minsta dygnsvila.
23 Casa Noastră bestred böterna och gjorde bland annat gällande att företaget vid kontrolltillfället utförde persontransport som ingår i kategorin ”speciell linjetrafik” för transport av anställda mellan hemmet och arbetsplatsen, där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, och att undantaget i artikel 3 a i förordning nr 561/2006 följaktligen var tillämpligt.
24 ISCTR anser däremot att Casa Noastră genomförde en persontransport för egen räkning, eftersom transporten gjordes utan vinstsyfte eller kommersiellt syfte. Persontransporter som utförs inom ramen för speciell linjetrafik är nämligen avgiftsbelagda och medför krav på att andra villkor som föreskrivs i nationell lagstiftning ska iakttas. Transporterna omfattades därmed enligt ISCTR inte av undantaget i artikel 3 a i förordning nr 561/2006.
25 Den hänskjutande domstolen anser att det ska prövas om näringsidkarna har en laglig möjlighet att ordna transport för de egna arbetstagarna till och från arbetsplatsen liksom i vilken mån en arbetstagare, under restiden, utgör en passagerare som reser med speciell linjetrafik. Prövningen ska ske med beaktande av att Casa Noastră inte erhåller någon ersättning för den aktuella transporttjänsten.
26 Mot denna bakgrund beslutade Judecătoria Balş – Judeţul Olt (Förstainstansdomstolen i Balş – Olts län, Rumänien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Kan uttrycket 'oavsett vem som bedriver den’ som används i artikel 2 led 3 i förordning nr 1073/2009 tolkas så, att linjetrafik kan bedrivas av en näringsidkare för att transportera sina egna anställda till och från arbetsplatsen?
2) Kan uttrycket 'persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer’, som används i artikel 3 a i förordning nr 561/2006, tolkas så, att det är tillämpligt på arbetstagare vid deras resor till och från arbetsplatsen?”
Prövning av tolkningsfrågorna
27 De två frågorna ska prövas tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida en transporttjänst som en arbetsgivare ordnar mellan arbetstagarnas hem och deras arbetsplats, där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, omfattas av tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 3 a i förordning nr 561/2006, enligt vilket förordningen inte är tillämplig på en sådan transporttjänst.
28 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt skäl 17 och artikel 1 i förordning nr 561/2006 syftar förordningen till att harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt, i synnerhet inom vägtransportsektorn, och till att förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten. Dessa mål kommer bland annat till uttryck i skyldigheten att fordon avsedda för vägtransport i princip ska förses med godkända färdskrivare som gör det möjligt att kontrollera att förarnas körtider och viloperioder iakttas (se bland annat dom av den 3 oktober 2013, Lundberg, C‑317/12, EU:C:2013:631, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 oktober 2016, EL-EM-2001, C‑501/14, EU:C:2016:777, punkt 21).
29 Enligt artikel 3 a är förordningen inte tillämplig på vägtransporter med fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer.
30 Enligt artikel 4 n i samma förordning avses med ”linjetrafik för persontransporter” nationell och internationell trafik enligt definitionen i artikel 2 i rådets förordning nr 684/92.
31 Domstolen har härvidlag preciserat att det i nämnda artikel 2 led 1 föreskrivs två kategorier av sådana tjänster. Skillnad görs härvidlag mellan linjetrafik och speciell linjetrafik. Linjetrafik ska vara allmänt tillgänglig. Den avser persontransporter vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Speciell linjetrafik bedrivs under samma förutsättningar, men uteslutande för särskilda passagerarkategorier (dom av den 30 april 1998, Clarke & Sons och Ferne, C‑47/97, EU:C:1998:185, punkt 16), närmare bestämt transport av anställda mellan hemmet och arbetsplatsen, transport av elever och studerande till och från utbildningsanstalter och transport av soldater och deras familjer mellan deras ursprungsland och det område där förläggningarna är belägna.
32 Speciell linjetrafik utgör följaktligen en särskild kategori av linjetrafik. Den enda skillnaden mellan dessa båda kategorier är att speciell linjetrafik avser transport av en viss grupp av personer, med uteslutande av andra passagerare. Vanlig linjetrafik är däremot tillgänglig för samtliga resande. Med avseende på de syften som eftersträvas med förordning nr 561/2006, vilka nämns i punkt 28 ovan, kan den kategori som de transporterade personerna tillhör inte vara ett avgörande kriterium för om förordningen ska äga tillämpning eller inte.
33 Med hänsyn till strukturen i förordning nr 684/92 samt till definitionen av begreppet ”speciell linjetrafik” har Europeiska unionens lagstiftare avsett att utesluta såväl linjetrafik som speciell linjetrafik från tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006 under förutsättning att linjens längd inte överstiger 50 kilometer.
34 Detta konstaterande påverkas inte av att förordning nr 684/92 har ersatts av förordning nr 1073/2009, i vilken det görs skillnad mellan linjetrafik och speciell linjetrafik. Definitionen av dessa begrepp är i det stora hela oförändrad, speciell linjetrafik definieras således fortfarande som en särskild kategori av linjetrafik.
35 Transport mellan hemmet och arbetsplatsen regleras uttryckligen i artikel 5.2 a i förordning nr 1073/2009 såsom en typ av speciell linjetrafik. Resonemanget som ligger till grund för tolkningen av förordning nr 684/92 kan följaktligen i tillämpliga delar överföras på förordning nr 1073/2009.
36 Tillämpningsområdet för undantaget i artikel 3 a i förordning nr 561/2006 har följaktligen inte ändrats genom förordning nr 1073/2009. Undantaget är tillämpligt på såväl linjetrafik som på speciell linjetrafik under förutsättning att linjens längd inte överstiger 50 kilometer.
37 Domstolen påpekar för det andra att förordning nr 1073/2009 innehåller en definition av ”transporter för egen räkning” i artikel 2 led 5. En liknande definition gavs i artikel 2 led 4 i förordning nr 684/1992. Enligt definitionen rör det sig om transporter utan vinstsyfte eller kommersiellt syfte under förutsättning att transportverksamheten endast är en sidoverksamhet för den fysiska eller juridiska personen som ordnar den. Vidare stadgas i nämnda definition att de fordon som används ska ägas eller ha köpts på avbetalning eller hyrts med långtidskontrakt av den fysiska eller juridiska personen samt framföras av en anställd hos den personen eller av den fysiska personen själv eller av personal som är anställd hos företaget eller ställts till företagets förfogande enligt en avtalsförpliktelse.
38 Domstolen konstaterar att den transport som är aktuell i det nationella målet i förevarande fall verkar uppfylla villkoren för att betraktas som ”speciell linjetrafik”.
39 Transporten sker varje arbetsdag i form av tre tur- och returresor, vilka är anpassade till de tre arbetsskiften vid Casa Noastră. Med hänsyn till att transporten mellan hemmet och arbetsplatsen för företagets anställda, enligt de uppgifter som domstolen förfogar över, sker mellan orterna Pielești och Braneț är den aktuella färdvägen ”bestämd”, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordning nr 1073/2009, eftersom de anställda får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Den aktuella tjänsten är dessutom endast tillgänglig för en viss kategori av passagerare, i förevarande fall företagets anställda, med uteslutande av andra passagerare.
40 Vidare uppfyller den i det nationella målet aktuella transporten även de krav som föreskrivs i artikel 2 led 5 i förordning nr 1073/2009 avseende ”transporter för egen räkning”.
41 Enligt samma uppgifter tillhandahålls de aktuella transporttjänsterna Casa Noastrăs anställda varken i vinstsyfte eller i kommersiellt syfte. Den hänskjutande domstolen har för övrigt preciserat att det inte utgår någon avgift för den tillhandahållna tjänsten. Företagets huvudsakliga verksamhet är inte heller persontransport utan försäljning av PVC‑fönster. Transportverksamheten utgör endast en sidoverksamhet. Casa Noastră är slutligen ägare till de använda fordonen vilka dessutom körs av företagets egna anställda.
42 Undantaget som föreskrivs i artikel 3 a i förordning nr 561/2006 är, såsom domstolen konstaterat i punkt 36 ovan, tillämpligt på linjetrafik inklusive speciell linjetrafik. Undantaget avser följaktligen i princip inte transporter för egen räkning.
43 Domstolen konstaterar att kategorin bestående av linjetrafik – vilken omfattar speciell linjetrafik – och kategorin bestående av transporter för egen räkning inte utesluter varandra. Transporter för egen räkning kan ta sig formen av speciell linjetrafik eller tillfällig trafik. Sistnämnda trafik definieras i artikel 2 led 4 i förordning nr 1073/2009 såsom trafik som inte utgör linjetrafik, inbegripet speciell linjetrafik, och som särskilt kännetecknas av befordran av grupper som har bildats av arrangören eller av transportföretaget.
44 Domstolen påpekar att det inte finns något i ordalydelsen i förordningarna nr 561/2006 och nr 1073/2009 som utgör hinder för en sådan tolkning. Transporttjänster kan, såsom Europeiska kommissionen gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, i princip klassificeras i två kategorier, nämligen dels tjänster som tillhandahålls allmänheten, dels tjänster för egen räkning.
45 Den förstnämnda kategorin kan ta sig flera former, till exempel linjetrafik, speciell linjetrafik och tillfällig trafik.
46 Transporttjänster för egen räkning kan även ta sig uttryck i speciell linjetrafik och tillfällig trafik, om de uppfyller villkoren i förordning nr 1073/2009. Linjetrafik är däremot utesluten från denna kategori då den per definition är tillgänglig för alla passagerare.
47 Tolkningen stöds av den omständigheten att det i såväl förordning nr 684/92 som förordning nr 1073/2009 anges att transport mellan arbetstagares hem och arbetsplats omfattas av tillämpningsområdet för speciell linjetrafik, såsom konstaterats i punkt 35 ovan. Dessutom preciseras i den definition som ges i artikel 2 led 1.2 i förordning nr 684/92 att denna typ av trafik innebär befordran av särskilda passagerarkategorier ”oavsett vem som bedriver den”.
48 Tolkningen finner vidare ytterligare stöd i att transporter för egen räkning – i förordning nr 1073/2009 som fastställer gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för persontransporter med buss – omfattas av regler som i allmänhet är mindre stränga än dem som är tillämpliga på linjetrafik, inklusive på speciell linjetrafik. Sistnämnda typ av linjetrafik får nämligen endast bedrivas med tillstånd medan transporter för egen räkning endast omfattas av en ordning med certifikat och är undantagna från tillståndsskyldighet. Det är följaktligen inte nödvändigt att skaffa ett certifikat som är knutet till det sätt på vilket transporttjänsten bedrivs, eftersom certifikatet avseende transporter för egen räkning täcker alla former av tillhandahållande av tjänsten utan att det är nödvändigt att specifikt identifiera varje berörd transportkategori.
49 Den enda skillnaden mellan en tjänst som består i speciell linjetrafik avsedd för allmänheten och samma tjänst tillhandahållen inom ramen för transporter för egen räkning avser följaktligen typen av tjänsteleverantör. Denna skillnad kan emellertid inte motivera att tjänster i form av speciell linjetrafik som utförts inom ramen för transporter för egen räkning undantas från tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 3 a i förordning nr 561/2006.
50 Denna tolkning undergräver inte heller de mål som eftersträvas med förordning nr 561/2006. Sistnämnda förordning syftar, såsom påpekas i punkt 28 ovan, till att harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt, i synnerhet inom vägtransportsektorn, och förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten. Speciell linjetrafik som utförts inom ramen för transporter för egen räkning utgör inte en illojal konkurrens till nackdel för andra typer av transport som erbjuds allmänheten, eftersom det endast är de anställda vid det företag som erbjuder dem som kan använda tjänsten. Vad vidare beträffar förbättring av arbetsförhållandena och trafiksäkerheten finns det inget som motiverar att göra skillnad mellan en chaufför som tillhandahåller speciell linjetrafik för allmänheten på sträckor som understiger 50 kilometer och en chaufför som tillhandahåller speciell linjetrafik inom ramen för transporter för egen räkning på samma sträckor.
51 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska artikel 3 a i förordning nr 561/2006 och artikel 2 led 3 i förordning nr 1073/2009 tolkas så, att en transporttjänst som en arbetsgivare ordnar mellan arbetstagarnas hem och deras arbetsplats, där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, omfattas av tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 3 a i förordning nr 561/2006, enligt vilket förordningen inte är tillämplig på en sådan transporttjänst.
Rättegångskostnader
52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
Artikel 3 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och artikel 2 led 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 av den 21 oktober 2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för persontransporter med buss och om ändring av förordning (EG) nr 561/2006 ska tolkas så, att en transporttjänst som en arbetsgivare ordnar mellan arbetstagarnas hem och deras arbetsplats, där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, omfattas av tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 3 a i förordning nr 561/2006, enligt vilket förordningen inte är tillämplig på en sådan transporttjänst.
Underskrifter