DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 18 januari 2024 (*)
Innehållsförteckning
Tillämpliga bestämmelser
Gemensam åtgärd 2008/124
Förordning (EG) nr 593/2008
Bakgrund till tvisten
Förfarandet vid tribunalen och vid domstolen samt den överklagade domen
Parternas yrkanden i målet vid domstolen
Prövning av överklagandet
Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den första grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den fjärde grundens första del
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den tredje grunden
Den tredje grundens första del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje grundens andra del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje grundens tredje del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra och den tredje delgrunden i den tredje grundens fjärde del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje grundens femte del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje grundens sjätte del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra grunden och den första delgrunden i den tredje grundens fjärde del
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den fjärde grundens andra del
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den femte grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den sjätte grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
”Överklagande – Skiljedomsklausul – Personal vid Europeiska unionens internationella uppdrag – På varandra följande avtal om visstidsanställning – Yrkande om att samtliga avtalsförhållanden ska omvandlas till en tillsvidareanställning – Yrkande om skadestånd på grund av felaktig uppsägning – Skadeståndstalan – Icke-diskrimineringsprincipen – Principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita) – Motiveringsskyldighet – Missuppfattning av nationell rätt – Rättegångskostnader”
I mål C‑46/22 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 20 januari 2022,
Liam Jenkinson, Killarney (Irland), företrädd av N. de Montigny, avocate,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bauer, J. Rurarz och A. Vitro, samtliga i egenskap av ombud,
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av D. Bianchi, G. Gattinara och B. Mongin, samtliga i egenskap av ombud, därefter av D. Bianchi, G. Gattinara och L. Hohenecker, samtliga i egenskap av ombud,
Europeiska utrikestjänsten, företrädd av S. Marquardt, E. Orgován och R. Spac, samtliga i egenskap av ombud,
Eulex Kosovo, företrätt av E. Raoult, avocate, och N. Reilly, barrister,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen (referent) samt domarna T. von Danwitz, A. Kumin och I. Ziemele,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 mars 2023,
och efter att den 17 maj 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Liam Jenkinson har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 10 november 2021, Jenkinson/rådet m.fl. (T‑602/15 RENV, EU:T:2021:764) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Liam Jenkinsons talan bestående i, för det första, en talan enligt artikel 272 FEUF om att samtliga klagandens anställningsavtal skulle omvandlas till en tillsvidareanställning och om ersättning för den inomobligatoriska skada som klaganden påstod sig ha lidit och, för det andra, talan enligt artiklarna 268 och 340 FEUF om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europeiska utrikestjänsten, och även för Europeiska unionens rättsstatsuppdrag i Kosovo, som avses i artikel 1 i rådets gemensamma åtgärd 2008/124/Gusp av den 4 februari 2008 om Europeiska unionens rättsstatsuppdrag i Kosovo, Eulex Kosovo (EUT L 42, 2008, s. 92) (nedan kallat Eulex Kosovo).
Tillämpliga bestämmelser
Gemensam åtgärd 2008/124
2 I artikel 9.3 i gemensam åtgärd 2008/124 föreskrivs följande:
”Eulex Kosovo får även vid behov rekrytera internationell personal och lokal personal på kontraktsbasis.”
3 I artikel 10.3 i denna gemensamma åtgärd föreskrivs följande:
”Anställningsvillkor samt rättigheter och skyldigheter för internationell och lokalanställd civil personal ska fastställas i avtal mellan uppdragschefen och personalen.”
Förordning (EG) nr 593/2008
4 Artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I‑förordningen) har följande lydelse:
”Frågor om förekomsten och giltigheten av parternas samtycke till att en viss lag ska vara tillämplig avgörs enligt bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 13.”
5 I artikel 8 i denna förordning föreskrivs följande:
”1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel.
2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.
3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget.
4. Om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 2 eller 3, ska lagen i detta andra land tillämpas.”
6 I artikel 9.1 och 9.2 i denna förordning föreskrivs följande:
”1. Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna förordning.
2. Bestämmelserna i denna förordning ska inte begränsa tillämpningen av internationellt tvingande regler i domstolslandet.”
7 I artikel 10 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Förekomsten och giltigheten av ett avtal eller en bestämmelse i ett avtal ska fastställas enligt den lag vilken det skulle underkastas enligt denna förordning, om avtalet eller bestämmelsen var giltig.
2. En part kan dock åberopa lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort för att få fastställt att han inte har samtyckt till avtalet eller avtalsbestämmelsen, om det framgår av omständigheterna att det inte skulle vara rimligt att avgöra verkan av hans uppträdande enligt den lag som anges i punkt 1.”
8 I artikel 11.1 i Rom I‑förordningen föreskrivs följande:
”Ett avtal som har ingåtts mellan personer, eller deras mellanmän, vilka befinner sig i samma land när avtalet ingås är giltigt till formen om det uppfyller formkraven i den lag som enligt denna förordning i sak reglerar avtalet eller i lagen i det land där avtalet ingås.”
9 I artikel 13 i denna förordning föreskrivs följande:
”När ett avtal har ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land, kan en fysisk person som skulle ha rättskapacitet och rättshandlingsförmåga enligt lagen i det landet åberopa bristande rättskapacitet och bristande rättshandlingsförmåga enligt lagen i ett annat land, endast om den andra avtalsparten när avtalet ingicks kände till eller borde ha känt till denna brist.”
Bakgrund till tvisten
10 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–5 i den överklagade domen. Bakgrunden kan, såvitt är relevant i förevarande mål, sammanfattas enligt följande.
11 Liam Jenkinson, som är irländsk medborgare, var först anställd från den 20 augusti 1994 till den 5 juni 2002, enligt olika på varandra följande avtal om visstidsanställning (visstidsavtal), vid Europeiska unionens övervakningsuppdrag i Jugoslavien (nedan kallat EUMM).
12 Han var därefter anställd från den 17 juni 2002 till den 31 december 2009, enligt olika på varandra följande visstidsavtal, vid Europeiska unionens polisuppdrag i Bosnien och Hercegovina (nedan kallat EUPM).
13 Liam Jenkinson var slutligen anställd vid Eulex Kosovo från den 5 april 2010 till den 14 november 2014 enligt elva på varandra följande visstidsavtal (nedan kallade de elva visstidsavtalen), varav de nio första avtalen ingicks med chefen för Eulex Kosovo och de två sista avtalen ingicks med Eulex Kosovo självt.
14 Under det tionde visstidsavtalet, som omfattade perioden 15 juni–14 oktober 2014, informerades Liam Jenkinson, genom skrivelse från chefen för Eulex Kosovo av den 26 juni 2014, om att på grund av att medlemsstaterna den 24 juni 2014 hade beslutat att omstrukturera Eulex Kosovo skulle den tjänst som Liam Jenkinson innehaft sedan han anställdes vid uppdraget dras in efter den 14 november 2014, varför hans avtal inte skulle förnyas därefter.
15 Ett elfte och sista visstidsavtal ingicks i enlighet med detta mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo för perioden 15 oktober–14 november 2014 (nedan kallat det sista visstidsavtalet).
16 Med undantag för det sista visstidsavtalet innehöll samtliga visstidsavtal som Liam Jenkinson ingått avseende hans arbete vid Eulex Kosovo en skiljedomsklausul som gav ”belgiska domstolar” domsrätt.
17 Artikel 21 i det sista visstidsavtalet innehöll en skiljedomsklausul som gav Europeiska unionens domstol domsrätt, med stöd av artikel 272 FEUF, med avseende på alla tvister rörande avtalet.
Förfarandet vid tribunalen och vid domstolen samt den överklagade domen
18 Liam Jenkinson väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober 2015, talan mot rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo och yrkade att tribunalen skulle
– i första hand, omvandla hans avtalsförhållande till en ”tillsvidareanställning”, fastställa att svarandena hade åsidosatt sina avtalsförpliktelser, bland annat skyldigheten att delge uppsägningen av ett avtal om tillsvidareanställning, fastställa att uppsägningen var felaktig och följaktligen förplikta svarandena att ersätta den skada som uppkommit till följd av den felaktiga användningen av på varandra följande visstidsavtal, åsidosättandet av skyldigheten att delge uppsägningen och den felaktiga uppsägningen (nedan kallat den första gruppen av yrkanden), och
– i första hand, fastställa att rådet, kommissionen och utrikestjänsten hade behandlat honom på ett diskriminerande sätt under den tid han varit anställd vid Europeiska unionens i punkterna 1–3 ovan nämnda internationella uppdrag, såvitt gäller hans lön, pensionsrättigheter och andra förmåner, och fastställa att han borde ha rekryterats som tillfälligt anställd av en av svarandena samt förplikta dem att betala skadestånd med anledning av detta (nedan kallat den andra gruppen av yrkanden),
– i andra hand, förplikta svarandena att, på grundval av deras utomobligatoriska skadeståndsansvar, ersätta honom för den skada som orsakats av att de hade åsidosatt sina skyldigheter (nedan kallat det tredje yrkandet).
19 I beslut av den 9 november 2016, Jenkinson/rådet m.fl. (T‑602/15, EU:T:2016:660), slog tribunalen fast att det var uppenbart att den saknade behörighet att pröva den första och den andra gruppen av yrkanden, vilka framställts i första hand, och avvisade det tredje yrkandet, eftersom det var uppenbart att det inte kunde tas upp till sakprövning. Tribunalen avvisade följaktligen talan i dess helhet och förpliktade Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Liam Jenkinson överklagade detta beslut genom ansökan som kom in till domstolens kansli den 25 januari 2017.
21 Genom dom av den 5 juli 2018, Jenkinson/rådet m.fl. (C‑43/17 P, EU:C:2018:531), upphävde domstolen det nämnda beslutet, återförvisade målet till tribunalen och förordnade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.
22 Genom separata handlingar som inkom till tribunalens kansli den 31 oktober 2018 från kommissionen respektive den 19 november 2018 från rådet och utrikestjänsten, framställde dessa parter invändningar om rättegångshinder, genom vilka de bland annat gjorde gällande att de inte kunde hållas ansvariga för de faktiska omständigheter, beslut och eventuella oegentligheter som åberopats av klaganden. Tribunalens första avdelning beslutade den 29 mars 2019 att dessa invändningar om rättegångshinder skulle prövas i samband med att målet prövades i sak.
23 Tribunalen fann i den överklagade domen att den första och den andra gruppen av yrkanden skulle ogillas och att det tredje yrkandet skulle avvisas, eftersom det var uppenbart att det inte kunde tas upp till prövning, och lämnade därför talan utan bifall i dess helhet. Den fann därvid att det inte fanns någon anledning att pröva de nämnda invändningarna om rättegångshinder.
Parternas yrkanden i målet vid domstolen
24 Liam Jenkinson har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– pröva talan i målet vid tribunalen,
– i andra hand återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta svarandena att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit i första och andra instans.
25 Rådet har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål.
26 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– avvisa överklagandet i den mån det riktas mot kommissionen,
– i andra hand ogilla överklagandet, eftersom det delvis inte kan tas upp till prövning och i övrigt är ogrundat, och
– förplikta Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.
27 Utrikestjänsten har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– för det fall den prövar talan i målet vid tribunalen, avvisa Liam Jenkinsons talan i den mån den riktas mot utrikestjänsten,
– för det fall målet återförvisas till tribunalen, fastställa att utrikestjänsten inte längre kan vara svarande i målet, och
– förplikta Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.
28 Eulex Kosovo har yrkat att domstolen ska
– delvis avvisa överklagandet och i övrigt ogilla det, och
– förplikta Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
29 Liam Jenkinson har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande. Han har som första grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av de yrkanden och grunder som framställdes respektive åberopades i första instans. Den andra grunden är att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att endast beakta det sista visstidsavtalet, vid prövningen av yrkandet om omvandling av de på varandra följande visstidsavtalen till en enda tillsvidareanställning. Han har som tredje grund åberopat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i flera avseenden när den fann att den första gruppen av yrkanden skulle lämnas utan bifall. Den fjärde grunden avser felaktig tillämpning av principen om icke-diskriminering mellan unionens anställda och åsidosättande av artikel 336 FEUF. Han har som femte grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i flera avseenden när den fann att det tredje yrkandet skulle lämnas utan bifall och har som sjätte grund åberopat en felaktig fördelning av rättegångskostnaderna.
30 Rådet, kommissionen och utrikestjänsten har inte ingett något anslutningsöverklagande men har likväl anfört att de mot bakgrund av domen av den 24 februari 2022, Eulex Kosovo (C‑283/20, EU:C:2022:126), anser att talan i första instans borde ha avvisats i den del den avsåg dem.
31 Domstolen anser i förevarande mål att det är lämpligt att först pröva överklagandet (se, analogt, dom av den 25 februari 2021, Dalli/kommissionen, C‑615/19 P, EU:C:2021:133, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
Parternas argument
32 Kommissionen har särskilt gjort gällande att Eulex Kosovo borde vara ensam svarande i denna tvist mot bakgrund av punkterna 40 och 46 i domen av den 24 februari 2022, Eulex Kosovo (C‑283/20, EU:C:2022:126), varför överklagandet inte kan tas upp till prövning i den del det avser kommissionen. Kommissionen har vidare hävdat att överklagandet inte kan tas upp till prövning även av den anledningen att kommissionen inte är Liam Jenkinsons arbetsgivare och att kommissionen således inte berörs av tvisten.
33 Liam Jenkinson har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
34 Enligt artikel 171 i domstolens rättegångsregler ska överklagandet delges övriga parter i det aktuella målet vid tribunalen. Det framgår bland annat av domslutet i den överklagade domen att svarandena i målet vid tribunalen var rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo. Eftersom kommissionen var part i målet vid tribunalen har Liam Jenkinson således i enlighet med reglerna kunnat rikta sitt överklagande även mot kommissionen (se, analogt, dom av den 21 januari 2016, SACBO/kommissionen och INEA, C‑281/14 P, EU:C:2016:46, punkterna 25 och 26, och dom av den 5 juli 2018, Jenkinson/rådet m.fl., C‑43/17 P, EU:C:2018:531, punkt 19).
35 Vid tribunalen har dessutom väckts talan som bland annat rör Liam Jenkinsons anställning vid EUMM och EUPM. De argument som grundar sig på domen av den 24 februari 2022, Eulex Kosovo (C‑283/20, EU:C:2022:126), kan därför, eftersom de endast avser rådets, kommissionens och utrikestjänstens delaktighet i och ansvar för de eventuella konsekvenserna av Liam Jenkinsons anställning vid Eulex Kosovo, under alla omständigheter inte påverka den bedömning som gjorts i föregående punkt.
36 Av detta följer att överklagandet kan tas upp till prövning.
Den första grunden
Parternas argument
37 För det första har Liam Jenkinson som första grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 48 i den överklagade domen konstaterade att det yrkande som hänförde sig till att gemensam åtgärd 2008/124 skulle vara rättsstridig inte stöddes av några rättsliga eller faktiska argument i ansökan i första instans. Tribunalen fann dessutom felaktigt i denna punkt att nämnda rättsstridighet på sin höjd hade åberopats inom ramen för den andra gruppen av yrkanden. Liam Jenkinson anser att samma rättsstridighet även togs upp inom ramen för den första gruppen av yrkanden i den ansökan genom vilken talan väcktes.
38 Liam Jenkinson har gjort gällande att de grunder för rättsstridighet som anfördes mot gemensam åtgärd 2008/124 borde ha tolkats som invändningar om rättsstridighet, i den mening som avses i artikel 277 FEUF, avseende särskilt åsidosättande av artikel 336 FEUF, och borde ha tagits upp till prövning.
39 Liam Jenkinson anser att samma tolkning borde ha gjorts av de grunder som avsåg kommissionens meddelande K(2009) 9502 av den 30 november 2009, med rubriken ”Bestämmelser om kommissionens särskilda rådgivare som har mandat att genomföra operativa Gusp-insatser och om kontraktsanställd internationell personal”. Liam Jenkinson har påpekat att det enligt detta meddelande är kommissionen som fastställer anställningsvillkoren i rådets ställe, i enlighet med artikel 336 FEUF.
40 Liam Jenkinson har i sin replik särskilt tillagt att åsidosättande av en bestämmelse i EUF-fördraget och bristande behörighet hos den som antagit en rättsakt utgör grunder avseende tvingande rätt. Detsamma gäller åsidosättande av reglerna om förfarandet för antagande av en rättsakt som går någon emot.
41 För det andra anser Liam Jenkinson att tribunalen, i punkt 52 i den överklagade domen, rättsstridigt begränsade vilka parter som den första gruppen av yrkanden riktade sig mot, genom att inte bland dessa parter inkludera rådet, kommissionen och utrikestjänsten.
42 För det tredje har Liam Jenkinson gjort gällande att om det antas att tribunalen i punkt 110 i samma dom fann att saken i målet endast rörde arbetsrättsliga frågor, var en sådan begränsning av saken rättsstridig, eftersom målet även rör frågor avseende social trygghet.
43 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första grunden.
Domstolens bedömning
44 För det första konstaterar domstolen att Liam Jenkinson i sin replik har hävdat att tribunalen på eget initiativ borde ha prövat huruvida gemensam åtgärd 2008/124 är lagenlig. Enligt artikel 127.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 190.1 i dessa regler, får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången. Delgrunden att tribunalen borde ha prövat huruvida denna gemensamma åtgärd är lagenlig på eget initiativ framfördes av klaganden emellertid för första gången i repliken, utan att klaganden har visat att denna delgrund föranleds av en rättslig eller faktisk omständighet som framkommit under förfarandet. Denna delgrund ska följaktligen anses ha åberopats för sent och kan således inte tas upp till prövning.
45 Vad gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen inte prövade lagenligheten av gemensam åtgärd 2008/124, påpekar domstolen att tribunalen i punkterna 46–48 i den överklagade domen prövade huruvida talan i första instans innefattade en invändning om rättsstridighet avseende denna gemensamma åtgärd.
46 Tribunalen påpekade i punkterna 44 och 48 i den överklagade domen att Liam Jenkinson på sin höjd hade gjort gällande att nämnda gemensamma åtgärd var rättsstridig för att erhålla ersättning för den utomobligatoriska skada som han hade gjort gällande inom ramen för den andra gruppen av yrkanden. Dessutom fann tribunalen i punkt 48 i den överklagade domen att även om det antogs att klaganden faktiskt framställt en invändning om rättsstridighet avseende gemensam åtgärd 2008/124, med stöd av artikel 277 FEUF, hade det inte framförts några rättsliga eller faktiska argument till stöd för denna invändning i ansökan i första instans, varför invändningen inte uppfyllde villkoren i artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler och därmed inte kunde tas upp till prövning.
47 Domstolen konstaterar i detta avseende att Liam Jenkinson endast har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att invändningen om rättsstridighet avseende gemensam åtgärd 2008/124 inte hade stöd i vare sig de faktiska eller de rättsliga omständigheterna. Liam Jenkinson har härigenom inte lyckats visa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att nämnda invändning om rättsstridighet inte uppfyllde villkoren i artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler. Under dessa omständigheter kan detta argument inte leda till bifall för överklagandet.
48 Vad gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 48 i den överklagade domen fann att han på sin höjd hade gjort gällande att gemensam åtgärd 2008/124 var rättsstridig inom ramen för den andra gruppen av yrkanden, trots att denna rättsstridighet även hade åberopats inom ramen för den första gruppen av yrkanden, konstaterar domstolen att detta argument under alla omständigheter är verkningslöst.
49 Tribunalens slutsats, att det inte fanns anledning att pröva lagenligheten av gemensam åtgärd 2008/124, har nämligen tillräckligt stöd i konstaterandet att ansökan i första instans inte uppfyllde villkoren i artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler.
50 Vad gäller Liam Jenkinsons argument att meddelande K(2009) 9502 är rättsstridigt, ska det inledningsvis påpekas att tribunalen, i punkterna 112–115 och 119 i den överklagade domen, prövade huruvida detta meddelande kunde åberopas i målet, vilket hade ifrågasatts, och påpekade att meddelandet utgjorde en integrerad del av de nio visstidsavtal som nämnts i punkt 13 ovan och som Liam Jenkinson hade ingått med de på varandra följande cheferna för Eulex Kosovo. Tribunalen drog härav slutsatsen att nämnda meddelande kunde göras gällande mot Liam Jenkinson.
51 Därefter prövade tribunalen, i punkt 230 i den överklagade domen, huruvida tillämpningen av de avtalsbestämmelser som hänförde sig till detta meddelande utgjorde ett åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen. Oberoende av huruvida denna prövning är välgrundad, kan konstateras att tribunalen gjorde en lagenlighetsprövning av det anknytningskriterium som anges i nämnda meddelande, vilket hänvisar till lagstiftningen i det land där den berörda personen är medborgare, och som Liam Jenkinson i första instans hade gjort gällande var oförenligt med icke-diskrimineringsprincipen.
52 Vad vidare gäller argumentet att kommissionen, genom antagandet av meddelande K(2009) 9502, fastställde Liam Jenkinsons anställningsvillkor i rådets ställe, påpekar domstolen att detta meddelande, såsom framgår av punkt 50 ovan, har tillämpats i förevarande fall, eftersom det utgjorde en ”integrerad del” av de nämnda nio visstidsavtalen. Härav följer att den omständigheten, att nämnda meddelande är rättsstridigt på grund av att den som antagit det saknade behörighet, inte kan medföra att den överklagade domen ska upphävas. Detta argument är således verkningslöst.
53 Eftersom inga andra argument har framförts vid domstolen som gör det möjligt att anse att tribunalen skulle ha gjort en partiell prövning av lagenligheten av detta meddelande, finner domstolen att Liam Jenkinson genom sina argument, genom vilka han särskilt har hävdat att meddelandet K(2009) 9502 var rättsstridigt och att det därför inte kunde göras gällande mot honom och inte kunde åberopas i målet, inte har lyckats visa att tribunalen underlät att pröva huruvida nämnda meddelande var rättsstridigt och kunde göras gällande mot honom. Dessa argument kan följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
54 Av detta följer att Liam Jenkinson inte har visat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underlåta att pröva lagenligheten av gemensam åtgärd 2008/124 och genom det sätt på vilket den prövade lagenligheten av meddelande K(2009) 9502.
55 Eftersom det inte har styrkts att en sådan felaktig rättstillämpning har skett, kan tribunalen inte heller kritiseras för att inte ha prövat lagenligheten av gemensam åtgärd 2008/124 eller lagenligheten av detta meddelande mot bakgrund av artikel 336 FEUF.
56 För det andra, vad gäller argumentet att tribunalen i punkt 52 i den överklagade domen gjorde en felaktig bedömning när den fastställde vilka svarande som den första gruppen av yrkanden riktade sig mot, ska det erinras om att tribunalen i denna punkt angav att ”[Liam Jenkinson har] yrkat att tribunalen ska omvandla de på varandra följande visstidsavtalen till en tillsvidareanställning och fastställa att de villkor på vilka [Eulex Kosovo] satte stopp för tillsvidareanställningen strider mot den arbetsrätt som är tillämplig på denna typ av avtal”.
57 Det ska i detta sammanhang erinras om att tribunalen, såsom framgår av punkt 34 ovan, ansåg att talan i sin helhet skulle anses riktad mot rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo.
58 Såsom tribunalen angav i punkt 78 i den överklagade domen prövade den den första gruppen av Liam Jenkinsons yrkanden i sak för att därefter, i punkt 216 i nämnda dom, ogilla dessa yrkanden, utan att avgöra i vilken mån dessa yrkanden var välgrundade i förhållande till var och en av svarandena.
59 Härav följer att tribunalen i punkt 52 i den överklagade domen, genom att ange att Eulex Kosovo hade avslutat den påstådda tillsvidareanställningen av Liam Jenkinson, inte avsåg att identifiera de parter mot vilka den första gruppen av yrkanden skulle anses rikta sig. Liam Jenkinsons argument är följaktligen verkningslöst.
60 För det tredje ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, samt av artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler, att det i ett överklagande, vid äventyr av avvisning, klart och tydligt ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som specifikt åberopas till stöd för detta yrkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2023, PV/kommissionen, C‑640/20 P, EU:C:2023:232, punkt 199 och där angiven rättspraxis).
61 En grund som bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt, uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas (dom av den 23 mars 2023, PV/kommissionen, C‑640/20 P, EU:C:2023:232, punkt 200 och där angiven rättspraxis).
62 Även om det antas att tribunalen i punkt 110 i den överklagade domen begränsade saken i målet till arbetsrättsliga frågor, konstaterar domstolen att Liam Jenkinson i detta avseende endast har gjort gällande att hans talan även avsåg frågor rörande social trygghet, utan att anföra några specifika argument som gör det möjligt att identifiera vilken konsekvens denna begränsning fått för tribunalens prövning av talan. I avsaknad av en sådan specifik rättslig argumentation kan detta argument således inte tas upp till prövning.
63 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall på den första grunden, eftersom denna delvis inte kan tas upp till prövning, delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den fjärde grundens första del
Parternas argument
64 Liam Jenkinson har genom den fjärde grundens första del gjort gällande att tribunalen, i punkt 224 i den överklagade domen, underlät att pröva hans argument avseende åsidosättande av artikel 5 FEU, artikel 336 FEUF, till vilken han hänvisade i en fotnot i sin ansökan i första instans, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen).
65 Tribunalen åsidosatte dessutom enligt Liam Jenkinson, i punkterna 226–228 i den överklagade domen, artikel 336 FEUF genom att slå fast att rådet lagenligt hade delegerat befogenheten att anta anställningsvillkoren för internationell civil personal till chefen för Eulex Kosovo. Detta åsidosättande av artikel 336 FEUF följer även av att anställningsvillkoren för internationell civil personal fastställs i avtalen mellan chefen för Eulex Kosovo och personalen vid detta uppdrag, vilket tribunalen ansett vara korrekt, trots att de ska beslutas av rådet. Tribunalen har även åsidosatt denna artikel genom att godta att meddelande K(2009) 9502 kan utgöra en ram för att fastställa dessa villkor, trots att de ska antas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i nämnda artikel. Enligt Liam Jenkinson ankom det på rådet att anta anställningsvillkor för internationell civil personal som motsvarade anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda).
66 Liam Jenkinson anser, i motsats till vad som slagits fast i punkterna 229 och 237 i den överklagade domen, att åsidosättandet av artikel 336 FEUF är en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
67 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den fjärde grundens första del.
Domstolens bedömning
68 Domstolen erinrar om att ett överklagande enligt artikel 170.1 andra meningen i domstolens rättegångsregler inte får ändra saken i målet vid tribunalen. Av fast praxis följer att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en delgrund för första gången som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva tribunalens bedömning av de grunder och argument som har behandlats vid tribunalen (dom av den 17 december 2020, De Masi och Varoufakis/ECB, C‑342/19 P, EU:C:2020:1035, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
69 Det ska i förevarande fall allra först konstateras att Liam Jenkinson, enligt punkt 217 i den överklagade domen, vilket inte har bestritts av honom, bland annat hade yrkat att tribunalen skulle fastställa att rådet, kommissionen och utrikestjänsten hade åsidosatt olika rättsregler, särskilt vissa bestämmelser i ”fördraget”, och behandlat honom på ett diskriminerande sätt under den tid han var anställd vid EUMM, EUPM och Eulex Kosovo (nedan tillsammans kallade de tre berörda uppdragen), genom att inte rekrytera honom som tillfälligt anställd med stöd av anställningsvillkoren för övriga anställda, utan som internationell civil personal på kontraktsbasis.
70 Det ska vidare påpekas att Liam Jenkinson i sin ansökan i första instans hade gjort gällande att sådana avtal som de som han ingått inte borde ha använts för att anställa personalen vid de tre berörda uppdragen. Personalen vid dessa uppdrag ska nämligen anställas på samma sätt som EU-personal. Det anges i en fotnot i nämnda ansökan att ”[d]etta dessutom överensstämmer med artikel [336] FEUF”.
71 Slutligen innehöll de hänvisningar som gjordes i ansökan i första instans till avsaknaden av en ram för anställning av personal vid dessa uppdrag motsvarande anställningsvillkoren för övriga anställda inte något yrkande om att tribunalen skulle fastställa att artikel 336 FEUF hade åsidosatts på grund av att det inte hade antagits några bestämmelser om anställning av personal med stöd av denna artikel som var tillämpliga på sådana anställningssituationer som den i Liam Jenkinsons fall.
72 Av detta följer att den delgrund som Liam Jenkinson gjort gällande i sitt överklagande, avseende att tillämpningen av den materiella nationella rätt som är tillämplig på hans avtalsförhållande och meddelande K(2009) 9502 utgör ett åsidosättande av artikel 336 FEUF på grund av att det saknas en rättslig ram som antagits med stöd av denna artikel, inte åberopats i ansökan i första instans. Eftersom denna delgrund har åberopats för första gången i målet vid domstolen, kan den inte tas upp till prövning i målet om överklagande.
73 Liam Jenkinson har inom ramen för sin talan i första instans inte gjort gällande att denna artikel har åsidosatts på grund av att det saknas en rättslig ram som antagits med stöd av nämnda artikel. Tribunalen kan därför inte klandras för att den inte har prövat denna delgrund. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser delgrunden beträffande underlåtenhet att pröva detta åsidosättande.
74 Detsamma gäller argumenten avseende åsidosättande av artikel 5 FEU och budgetförordningen. Liam Jenkinson hade nämligen inte framställt dessa argument i första instans för att få fastställt att svarandena i första instans hade ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar, och tribunalen var således inte skyldig att pröva dessa argument.
75 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens första del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den tredje grunden
Den tredje grundens första del
– Parternas argument
76 För det första har Liam Jenkinson genom den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen inte prövade huruvida det förelåg hinder för att tillämpa meddelande K(2009) 9502 som ett instrument för att fastställa den materiella rätt som är tillämplig på Eulex Kosovos personal och inte beaktade hans argument att de anställningsvillkor som gällde för honom inte hade fastställts i enlighet med artikel 336 FEUF.
77 För det andra prövade tribunalen inte argumentet att unionsinstitutionerna är att anse som arbetsgivare enligt budgetförordningen. Unionsinstitutionernas ställning som arbetsgivare och som svarande i första instans samt deras skadeståndsansvar hade i stor utsträckning diskuterats på grundval av denna förordning.
78 För det tredje anser Liam Jenkinson att tribunalen inte drog några slutsatser av konstaterandet i punkt 92 i den överklagade domen att unionsinstitutionerna inte iakttagit artikel 336 FEUF. Eftersom särskilda bestämmelser om anställning av Eulex Kosovos personal inte har antagits med stöd av artikel 336 FEUF, var de anställningsvillkor som var tillämpliga på Liam Jenkinson rättsstridiga. Han anser att internationell civil personal vid unionens internationella uppdrag, i likhet med all EU-personal, ska omfattas av materiella bestämmelser som anges i en rättsakt som antagits i enlighet med denna artikel, vilket skulle göra det möjligt att säkerställa likabehandling av denna personal. Liam Jenkinson har på denna punkt gjort gällande dels att internationell kontraktsanställd personal vid ”Registry-Kosovo Specialist Chambers”, ett organ som inrättats av Eulex Kosovo, omfattas av ett regelverk av materiella rättsregler som är specifika för detta organ, dels att tribunalen, i punkt 95 i den överklagade domen, genom att utesluta tillämpningen av den europeiska kodexen för god förvaltningssed, uttryckligen likställde Liam Jenkinson med personer i kategorin övriga anställda i unionen, eftersom den uteslöt tillämpningen av denna kodex med påpekande av att den inte var tillämplig på tjänstemän och övriga anställda i unionen.
79 Liam Jenkinson har tillagt att unionslagstiftaren inte har avsett att Rom I‑förordningen ska vara tillämplig på sådana offentligrättsliga avtal som de som är aktuella i förevarande mål. Denna förordning är nämligen tillämplig på tvister avseende privaträttsliga avtal, och lagstiftaren har, genom artiklarna 270 och 336 FEUF i förening, föreskrivit att unionsdomstolen ska vara behörig att kontrollera att de skyldigheter som följer av att en person anställs av unionen har uppfyllts.
80 Liam Jenkinson anser att tribunalen under alla omständigheter på eget initiativ borde ha prövat grunden avseende åsidosättande av EUF-fördraget eller EU-fördraget. Detsamma gäller enligt honom budgetförordningen.
81 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den tredje grundens första del.
– Domstolens bedömning
82 För det första prövade tribunalen, såsom påpekats i punkterna 50–55 ovan, i motsats till vad Liam Jenkinson har gjort gällande, i den överklagade domen huruvida meddelande K(2009) 9502 kunde göras gällande mot honom och huruvida det var lagenligt. I den mån Liam Jenkinson har hävdat att han vid tribunalen gjorde gällande att anställningsvillkoren, såsom de fastställts genom tillämpningen av nämnda meddelande, var rättsstridiga på grund av att de fastställts i strid med artikel 336 FEUF, konstaterar domstolen att detta argument sammanfaller med det argument som framförts inom ramen för den första grunden för överklagandet och som underkänts i punkt 52 ovan.
83 För det andra framgår det av punkterna 79 och 216 i den överklagade domen att tribunalen, med hänsyn till intresset av en god rättskipning, inte prövade de invändningar om rättegångshinder som svarandena i första instans hade framställt, genom vilka de bland annat gjorde gällande att de inte kunde hållas ansvariga för de faktiska omständigheter, beslut och eventuella felaktigheter som klaganden hade åberopat, och att tribunalen beslutade att ogilla talan i första instans utan att närmare ange vilken av svarandena i första instans som i förekommande fall borde ha hållits ansvarig för dessa omständigheter, beslut och påstådda oegentligheter. Delgrunden avseende att tribunalen inte prövade det argument som framförts i första instans, om att unionsinstitutionerna har ställning som arbetsgivare och svarande, kan således under alla omständigheter inte leda till bifall för överklagandet.
84 Eftersom detta argument avser frågan vem som kan hållas ansvarig för de felaktigheter som Liam Jenkinson har gjort gällande och vem som ska betala skadestånd med anledning av dessa, och eftersom tribunalen inte har prövat denna fråga, finner domstolen att detta argument, även om det skulle antas vara välgrundat, inte kan leda till att den överklagade domen upphävs.
85 För det tredje baseras de delgrunder som avser punkterna 92 och 95 i nämnda dom på en felaktig tolkning av samma dom.
86 I punkt 92 i den överklagade domen konstaterade tribunalen, vid sin prövning av utrikestjänstens och Eulex Kosovos argument att det i förevarande fall var lämpligt att tillämpa ett fristående regelverk som var specifikt för Eulex Kosovo, att unionslagstiftaren inte hade antagit några bestämmelser, med stöd av i synnerhet artikel 336 FEUF, för att reglera anställningsvillkoren för kontraktsanställd personal vid ett sådant uppdrag som Eulex Kosovo. Tribunalen konstaterade däremot inte på något sätt att denna artikel hade åsidosatts.
87 I punkt 95 i den överklagade domen identifierade tribunalen inte Liam Jenkinson som en person i kategorin ”övriga anställda i unionen”, vilka omfattas av tillämpningsområdet för anställningsvillkoren för övriga anställda. Tribunalen konstaterade i denna punkt nämligen att den europeiska kodexen för god förvaltningssed, som Liam Jenkinson har åberopat, endast är tillämplig på unionens institutioner, organ och byråer samt på deras förvaltningar och deras anställda i deras kontakter med allmänheten. Tribunalen hänvisade visserligen till de bestämmelser i denna kodex där det anges att den inte är tillämplig på relationerna mellan dessa enheter och deras tjänstemän eller övriga anställda i unionen. Eftersom Liam Jenkinson åberopade nämnda kodex inom ramen för tvisten avseende hans anställningsförhållande, hade tribunalen emellertid fog för att anse att denna kodex inte hade åberopats på grund av förhållandet mellan svarandena i första instans och Liam Jenkinson såsom en del av ”allmänheten” i den mening som avses i den europeiska kodexen för god förvaltningssed, utan hade åberopats på grund av att han ansåg att dessa svarande skulle anses vara hans arbetsgivare.
88 I den mån Liam Jenkinson har hävdat att tribunalen, genom att i punkt 92 i den överklagade domen konstatera att ingen i målet tillämplig bestämmelse hade antagits med stöd av artikel 336 FEUF, borde ha slagit fast att denna artikel hade åsidosatts, eftersom det på Liam Jenkinson, i likhet med på personal som omfattades av anställningsvillkoren för övriga anställda, borde ha tillämpats en regel som antagits med stöd av samma artikel, ska det påpekas att det av punkterna 99 och 102 i den domen framgår att eftersom talan hade väckts vid tribunalen med stöd av en skiljedomsklausul enligt artikel 272 FEUF, ansåg tribunalen att det ankom på denna att, i avsaknad av uppgifter om nationell materiell rätt i avtalet, avgöra tvisten på grundval av den nationella materiella rätt som är tillämplig på avtalet, vilken det ankommer på tribunalen att identifiera.
89 Det framgår för övrigt av de argument som Liam Jenkinson anförde i första instans till stöd för den första gruppen av yrkanden att han, såsom framgår av punkt 84 i den överklagade domen, ansåg att dessa yrkanden skulle avgöras med tillämpning av belgisk rätt, vilken enligt honom var tillämplig enligt de anknytningskriterier som föreskrivs i artikel 8 i Rom I‑förordningen.
90 Liam Jenkinson har däremot, såsom redan har påpekats i punkterna 68–72 ovan, i första instans inte åberopat någon delgrund avseende att artikel 336 FEUF hade åsidosatts på grund av att det saknades en, med stöd av denna artikel antagen, rättslig ram för anställning av personal vid Eulex Kosovo. Härav följer att tribunalen inte var skyldig att pröva lagenligheten av avsaknaden av en sådan rättslig ram.
91 När det gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen på eget initiativ borde ha prövat huruvida de rättsakter som nämnts i punkt 80 ovan hade åsidosatts, framgår det av domstolens praxis att en grund som avser en rättsakts lagenlighet i materiellt hänseende endast kan prövas om den har åberopats av sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67, och dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 40, och dom av den 14 januari 2021, Ercea/Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis, C‑280/19 P, EU:C:2021:23, punkt 53). Eftersom något sådant åsidosättande inte har gjorts gällande vid tribunalen, kan detta argument följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
92 Av det ovan anförda följer att den tredje grundens första del delvis inte kan tas upp till prövning, delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den tredje grundens andra del
– Parternas argument
93 Liam Jenkinson har genom den tredje grundens andra del inledningsvis gjort gällande att tribunalen i punkt 99 i den överklagade domen felaktigt uteslöt all tillämpning av unionsrättsliga principer och att den felaktigt begränsade sig till att pröva tillämpningen av de principer som följer av den nationella materiella rätt som är tillämplig på avtalet. Tribunalen frångick därmed uppenbart vad som slagits fast domen av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen (C‑584/17 P, EU:C:2020:576), och domen av den 16 juli 2020, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen (C‑378/16 P, EU:C:2020:575), av vilka det framgår att unionens institutioner, organ eller byråer omfattas av de skyldigheter som åligger dem enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och de allmänna principerna i unionsrätten, när de fullgör ett avtal.
94 Påståendet i punkt 100 i den överklagade domen att medlemsstaterna är skyldiga att införliva direktiven, vilka endast utgör minimiregler om skydd, räcker inte för att motivera uppfattningen att den nationella arbetsrätt som är tillämplig på avtalsförhållandet ger ett tillräckligt skydd för de rättigheter som följer av de unionsrättsliga principerna.
95 Vidare strider, enligt Liam Jenkinsons uppfattning, tribunalens tillämpning av nationell rätt mot icke-diskrimineringsprincipen, eftersom den innebär att personal behandlas olika i tre olika avseenden. För det första behandlas Liam Jenkinson annorlunda än unionens anställda vars anställningsvillkor ska fastställas uteslutande av rådet och parlamentet enligt artikel 336 FEUF. För det andra behandlas unionens anställda, såsom Liam Jenkinson, och nationella privaträttsliga arbetstagare på samma sätt, och för det tredje behandlas internationell personal av olika nationalitet olika, trots att de arbetar för samma arbetsgivare, på samma villkor och under samma omständigheter. Liam Jenkinson har i detta avseende preciserat att eftersom det enligt tribunalen är den rättsordning som följer av medborgarskapet eller den skatterättsliga hemvisten före anställningen av den kontraktsanställda personalen vid unionens uppdrag som är tillämplig på denna personal, undergrävs icke-diskrimineringsprincipen, eftersom den tillämpliga materiella rätten skulle kunna vara lagstiftningen i ett tredjeland som inte har ratificerat de olika instrument som gör det möjligt att tillämpa de allmänna principerna i unionsrätten eller de grundläggande rättigheter som följer av stadgan.
96 Liam Jenkinson har slutligen anfört att den belgiska lagstiftningen var den enda tillämpliga i förevarande fall, eftersom den irländska lagen om felaktig uppsägning inte är tillämplig på arbetstagare som arbetar utanför Irland.
97 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den tredje grundens andra del.
– Domstolens bedömning
98 Såsom har påpekats i punkt 88 ovan fann tribunalen, i punkt 99 i den överklagade domen, att det i förevarande fall ankom på tribunalen att avgöra tvisten utifrån den nationella materiella rätt som var tillämplig på avtalet.
99 I punkt 100 i den överklagade domen påpekade tribunalen bland annat att det följer av domstolens praxis att det vid genomförandet av åtgärder för införlivande av direktiv ankommer på medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter och domstolar inte bara att tolka sin nationella rätt så att den står i överensstämmelse med direktiven, utan även att inte grunda sig på en tolkning av direktiven som skulle stå i strid med de olika grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning eller med andra allmänna principer i unionsrätten.
100 I punkt 101 i den överklagade domen fann tribunalen att den var skyldig att se till att den allmänna principen, om förbud mot rättsmissbruk till följd av användandet av på varandra följande visstidsavtal eller tidsbegränsade anställningsförhållanden, iakttas vid tillämpningen av den nationella rätt som är tillämplig i förevarande mål.
101 Efter att ha konstaterat att den lag genom vilken rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43) hade införlivats med irländsk rätt var tillämplig i förevarande fall, fann tribunalen i punkt 150 i den överklagade domen att det varken framgick av handlingarna i målet eller av parternas argument att denna lag inte var förenlig med detta direktiv eller med principen om förbud mot rättsmissbruk.
102 Härav följer att tribunalen ansåg att det ankom på den att kontrollera huruvida denna princip hade iakttagits. Tribunalen har således inte förnekat att det ankommer på den att säkerställa att de allmänna principerna i unionsrätten iakttas. Liam Jenkinson har inte heller visat att tribunalen i förevarande fall underlät att tillämpa en allmän princip i unionsrätten.
103 Av detta följer att tribunalen inte frångick vad som slagits fast i domen av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen (C‑584/17 P, EU:C:2020:576), och domen av den 16 juli 2020, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen (C‑378/16 P, EU:C:2020:575), enligt vilka det ankommer på unionsdomstolen att, oberoende av vilken lagstiftning som är tillämplig enligt avtalet, pröva huruvida stadgan och de allmänna principerna i unionsrätten har åsidosatts, om parterna, i det för dem bindande avtalet, genom en skiljedomsklausul beslutar att ge unionsdomstolen behörighet att pröva tvister som hänför sig till detta avtal. Argumentet att tribunalen har frångått vad som slagits fast i dessa domar kan följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
104 Vad därefter gäller delgrunden avseende åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, ska det påpekas att Liam Jenkinson till stöd för den första gruppen av yrkanden inte hade gjort gällande att tillämpningen av nationell materiell rätt på det aktuella avtalsförhållandet var av beskaffenhet att medföra ett åsidosättande av denna princip. Tvärtom hade han, såsom tribunalen påpekade i punkt 84 i den överklagade domen, hävdat att tribunalen i förevarande fall borde pröva den första gruppen av yrkanden utifrån nationell rätt, nämligen belgisk rätt, identifierad med tillämpning av Rom I‑förordningen.
105 Såsom tribunalen påpekade i punkt 217 i den överklagade domen gjorde Liam Jenkinson däremot gällande, till stöd för den andra gruppen av yrkanden, att han diskriminerats till följd av att han rekryterats som internationell civil personal på kontraktsbasis. Denna delgrund prövades i punkterna 230–232 i den överklagade domen, vilka inte omfattas av den tredje grundens andra del.
106 Om domstolen skulle pröva den delgrund som nämns i punkt 104 ovan, skulle den följaktligen behöva pröva en grund som inte åberopats i första instans. Under dessa omständigheter ska denna delgrund anses utgöra en ny delgrund som inte kan tas upp till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 68 ovan.
107 Vad slutligen gäller argumentet att irländsk rätt inte är tillämplig i förevarande fall, ska det erinras om att domstolen, när det gäller tribunalens tolkning av nationell rätt, inom ramen för ett överklagande endast är behörig att pröva huruvida tribunalen har missuppfattat den nationella rätten. För att så ska vara fallet krävs att det utifrån handlingarna i målet är uppenbart att en sådan missuppfattning har skett (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 53, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 20 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 januari 2021, Ercea/Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis, C‑280/19 P, EU:C:2021:23, punkt 67).
108 Liam Jenkinson har i förevarande fall gjort gällande att den irländska lagstiftningen om felaktig uppsägning inte är tillämplig på arbetstagare som arbetar utanför Irland, dock utan att göra gällande att tribunalen gjort en felaktig bedömning på grund av att den missuppfattat denna lag. Argumentet kan följaktligen inte prövas i sak.
109 Härav följer att den tredje grundens andra del delvis inte kan tas upp till prövning och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den tredje grundens tredje del
– Parternas argument
110 Liam Jenkinson har genom den tredje grundens tredje del kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av tillämplig lag för det aktuella avtalsförhållandet.
111 För det första har han gjort gällande att tribunalen, när den uteslöt att artikel 8.2 och 8.3 i Rom I‑förordningen var tillämplig, i punkt 106 i den överklagade domen inte beaktade att Eulex Kosovo även hade ett etableringsställe i staden Bryssel (Belgien).
112 För det andra beslutade tribunalen, i punkt 111 i den överklagade domen, felaktigt och utan särskild motivering att inleda sin bedömning med de nio första visstidsavtalen, som nämns i punkt 13 ovan, vilka ingåtts mellan Liam Jenkinson och de på varandra följande cheferna för Eulex Kosovo.
113 För det tredje har han angett att parterna aldrig hade för avsikt att låta sitt avtalsförhållande omfattas av irländsk rätt, vilket också bekräftats av Eulex Kosovo självt. Eulex Kosovo åberopade i första instans tillämpningen av en ”rätt av sitt eget slag (sui generis)”.
114 Vad gäller fastställandet av vilken lag som är tillämplig på de två sista visstidsavtalen i fråga, har Liam Jenkinson för det första kritiserat tribunalen för att den, i punkt 126 i den överklagade domen, inte drog några slutsatser av den omständigheten att anställningsvillkoren och rättigheterna och skyldigheterna för den internationella civila personalen i strid med gemensam åtgärd 2008/124 inte nämndes i dessa avtal eller av att det i avtalen inte hänvisades till meddelande K(2009) 9502, i vilket det föreskrevs att nämnda avtal skulle anpassas till den nationella lag som var tillämplig på avtalet, och för att den på ett uppenbart felaktigt sätt konstaterade att parternas samtycke var informerat. Liam Jenkinson har gjort gällande att tribunalen inte beaktade parternas avsikt att i de två sista avtalen avseende Liam Jenkinsons arbete vid Eulex Kosovo utelämna hänvisningen till meddelande K(2009) 9502 i syfte att byta tillämplig lag.
115 Liam Jenkinson anser för det andra att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, eftersom den inte anförde något skäl för att belgisk lag inte kunde vara tillämplig lag på visstidsavtalen enligt artikel 8.3 och 8.4 i Rom I‑förordningen.
116 Han har för det tredje gjort gällande att tribunalens slutsats i punkt 130 och följande punkter i den överklagade domen, att det finns en närmare anknytning till irländsk rätt, är felaktig, eftersom tribunalen i sin bedömning först beaktade Eulex Kosovos ställning som arbetsgivare, utan att ta hänsyn till unionsinstitutionernas eventuella ställning som medarbetsgivare.
117 Vidare beaktade tribunalen endast anknytningen mellan de aktuella visstidsavtalen och Irland, utan att pröva vare sig samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet för att avgöra huruvida det finns en närmare anknytning till en annan medlemsstat, eller de tillämpliga bestämmelserna om anställning av internationell civil personal vid uppdrag. Tribunalen beaktade inte heller det land från vilket samtliga instruktioner till uppdragscheferna och till själva uppdragen härrörde eller den omständigheten att Eulex Kosovo hade ett etableringsställe i utrikestjänstens lokaler i staden Bryssel. Tribunalen underlät även att beakta den omständigheten att rådet och parlamentet, som är etablerade i staden Bryssel, i princip är behöriga att fastställa den rättsliga ramen för anställning av internationell civil personal vid uppdrag och att kommissionen, som likaså har sitt säte i Bryssel, ger instruktioner med stöd av meddelande K(2009) 9502.
118 Slutligen är de skäl som enligt tribunalen motiverar tillämpningen av irländsk rätt enligt artikel 8.3 och 8.4 i Rom I‑förordningen uppenbart felaktiga. Dels blandade tribunalen ihop begreppen kontinuitet i anställningen och kontinuitet i tillämplig lag. Dels strider bestämmelserna i visstidsavtalen om vilken lag som är tillämplig på systemet för social trygghet och pension mot unionsrättens principer och mot direktiven på skatte- och socialförsäkringsområdet. Ett nationellt skattesystem kan nämligen endast tillämpas på en anställd om han eller hon fysiskt och faktiskt befinner sig mer än 183 dagar per år i den berörda medlemsstaten. Det är dessutom förbjudet för en arbetsgivare att ålägga en anställd att skapa och inrätta ett system för social trygghet och pension.
119 Vad därefter gäller fastställandet av tillämplig lag för de nio första visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och de på varandra följande cheferna för Eulex Kosovo, vilka avtal nämnts i punkt 13 ovan, har klaganden inledningsvis kritiserat punkt 113 i den överklagade domen, i vilken tribunalen fann att meddelande K(2009) 9502 kunde göras gällande mot Liam Jenkinson enbart på grund av att han hade fått kännedom om meddelandet innan det första avtalet med uppdragschefen för Eulex Kosovo undertecknades. Den omständigheten att detta meddelande har gjorts till del av avtalsinnehållet genom parternas gemensamma vilja, trots att meddelandet har upphävts, visar att mekanismen för att fastställa tillämplig lag på avtalet inte kan grundas på meddelandet, då innehållet i ett upphävt meddelande inte uttryckligen har införts i visstidsavtalen. Genom att göra detta agerade tribunalen i strid mot rättspraxis avseende möjligheten att göra gällande avtalsvillkor mot den svagare parten i ett avtal och unionsbestämmelser avseende giltigheten av allmänna villkor som ensidigt fastställts av ett företag. Liam Jenkinson har på denna punkt hänvisat till domen av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. (C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688).
120 Vidare gjordes den konkreta bedömningen av nämnda meddelande, i punkterna 116–119 i den överklagade domen, utan att beakta att det eventuellt förelåg bristande samtycke, trots att förekomsten av en sådan brist borde ha bedömts i enlighet med den lag som är tillämplig på avtalet, såsom föreskrivs i artiklarna 10, 11 och 12 i Rom I‑förordningen.
121 Liam Jenkinson har slutligen kritiserat punkt 119 i den överklagade domen och gjort gällande att parterna aldrig haft för avsikt att tillämpa irländsk rätt på avtalsförhållandet i dess helhet. Den skatterättsliga hemvisten före hans ursprungliga anställning var, liksom hans medborgarskap, endast relevant för fastställandet av individuella rättigheter med avseende på ersättning för resekostnader.
122 Liam Jenkinson har därutöver gjort gällande att han inte genom ett avtalsmässigt åtagande kunde avstå från tillämpning av mer förmånliga bestämmelser eller bestämmelser avseende tvingande rätt enligt den lag som skulle ha tillämpats om inget lagval gjorts, i enlighet med artikel 8.1 i Rom I‑förordningen. Han har i detta avseende påpekat att belgisk lag skulle vara tillämplig, i avsaknad av ett regelverk motsvarande anställningsvillkoren för övriga anställda. Belgisk lag borde ha beaktats vid prövningen av huruvida parterna hade avstått från tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser och bestämmelser avseende tvingande rätt. På samma sätt borde tribunalen ha tillämpat bestämmelserna i domstolslandets lag, inklusive de principer som konstaterats vara ”internationellt tvingande regler” i den mening som avses i artikel 9 i denna förordning. Genom att utesluta tillämpningen av de unionsrättsliga principerna, bland annat principerna om förutsebarhet och rättssäkerhet, åsidosatte tribunalen bestämmelserna om förordningens tillämpningsområde.
– Domstolens bedömning
123 Vad gäller Liam Jenkinsons inledande argument ska det påpekas att tribunalen i punkt 106 i den överklagade domen endast redogjorde för de regler i internationell privaträtt som den ansåg vara relevanta för att fastställa vilken lag som var tillämplig i förevarande fall. En av dessa regler, som tribunalen behandlade, var den regel som föreskrivs i artikel 8.3 i Rom I‑förordningen, enligt vilken avtalet särskilt ska vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget. Under dessa omständigheter kan tribunalen inte klandras för att i denna punkt inte ha beaktat en faktisk omständighet avseende förekomsten av ett Eulex Kosovo tillhörigt etableringsställe i staden Bryssel.
124 Enligt domstolens fasta praxis framgår det vidare av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor och att tribunalen således ensam är behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och av bevisningen utgör inte – utom i det fall då omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats – en rättsfråga som är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande. Det ska utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 10 juli 2019, VG/kommissionen, C‑19/18 P, EU:C:2019:578, punkt 47).
125 Liam Jenkinson har i sitt överklagande emellertid gjort gällande att parterna i fråga aldrig haft för avsikt att irländsk rätt skulle tillämpas på deras avtalsförhållande. Han har därigenom begärt att domstolen ska göra en bedömning av de faktiska omständigheterna, närmare bestämt pröva vilken avsikt parterna hade i fråga om den lag som ska tillämpas i förevarande fall, vilket, med förbehåll för det fall att tribunalen har missuppfattat bevisningen, faller utanför domstolens behörighet när den prövar ett överklagande. Liam Jenkinson har inte heller påstått att tribunalens bedömning av parternas avsikt grundar sig på en missuppfattning, av de faktiska omständigheter som lagts fram för den, som uppenbart framgår av handlingarna i målet. Detta argument kan därför inte tas upp till prövning.
126 För det första ska det påpekas, vad gäller fastställandet av tillämplig lag för de två sista visstidsavtalen i fråga, att det särskilt framgår av punkt 128 i den överklagade domen att tribunalen ansåg att det var lämpligt att fastställa tillämplig lag utifrån de kriterier som anges i artikel 8.2–8.4 i Rom I‑förordningen, i avsaknad av ett val mellan parterna vad gäller vilken lag som är tillämplig i förevarande fall.
127 I den mån Liam Jenkinson har hävdat att tribunalen, i punkt 126 i den överklagade domen, borde ha dragit vissa slutsatser av sitt konstaterande att de två sista visstidsavtalen mellan honom och Eulex Kosovo inte nämnde kraven i gemensam åtgärd 2008/124 och i meddelande K(2009) 9502, och har påstått att tribunalens bedömning av avsikten hos och samtycket från parterna i dessa avtal är felaktig, räcker det att påpeka att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. I likhet med punkt 125 i den överklagade domen innehåller nämnda punkt 126 nämligen endast ett konstaterande av faktiska omständigheter från tribunalens sida, som föregår dess bedömning i punkt 127 i nämnda dom. Tribunalen prövade således i punkt 126 inte vilka slutsatser som skulle dras av dess konstateranden av de faktiska omständigheterna.
128 I punkt 127 i den överklagade domen beaktade tribunalen dessutom den omständigheten att de två sista visstidsavtalen mellan dessa parter, till skillnad från de tidigare avtalen om Liam Jenkinsons arbete inom Eulex Kosovo, inte längre hänvisade till meddelande K(2009) 9502. Avsaknaden av en uttrycklig hänvisning till detta meddelande föranledde emellertid inte tribunalen att dra slutsatsen att parterna hade uteslutit en tillämpning av den nationella lag som skulle ha pekats ut som tillämplig om hänvisningen hade bibehållits, det vill säga irländsk lag.
129 Det ska därmed konstateras att tribunalens bedömning i punkt 127 i den överklagade domen avser faktiska omständigheter, vilka domstolen inte är behörig att pröva i ett mål om överklagande, utom i det fall då tribunalen har missuppfattat uppgifterna härom. I förevarande fall har det inte gjorts gällande, och än mindre visats, att det skett någon sådan missuppfattning. Liam Jenkinsons argument ska således avvisas med tillämpning av den rättspraxis som nämnts i punkt 124 ovan.
130 För det andra, vad gäller delgrunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten ska det inledningsvis erinras om att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken är hänförlig till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 29 april 2021, Achemos Grupė och Achema/kommissionen, C‑847/19 P, EU:C:2021:343, punkt 62).
131 Enligt domstolens fasta praxis uppfyller tribunalen således denna skyldighet när det av motiveringen till en dom eller ett beslut klart och tydligt framgår hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Tribunalens motiveringsskyldighet innebär emellertid inte att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för sin prövning (dom av den 29 september 2022, HIM/kommissionen, C‑500/21 P, EU:C:2022:741, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
132 Det ska emellertid påpekas att tribunalen, i punkt 129 i den överklagade domen, fann att kosovansk lag, med tillämpning av artikel 8.2 och 8.3 i Rom I‑förordningen, i princip var tillämplig på de två sista visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo. Tribunalen påpekade emellertid att kosovansk lag själv uteslöt att den var tillämplig på anställningsförhållanden vid internationella uppdrag och fann, i punkt 130 i nämnda dom, att de två sistnämnda visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo under alla omständigheter hade närmare anknytning till irländsk lag, och förklarade skälen till denna uppfattning i punkterna 131–138 i domen.
133 Det framgår av dessa punkter i den överklagade domen att tribunalen, genom att konstatera att en annan lag än belgisk lag var tillämplig i förevarande fall, uteslöt att belgisk lag skulle tillämpas i förevarande fall. Detta angavs uttryckligen i punkt 139 i domen. Härav följer att delgrunden avseende att motiveringsskyldigheten har åsidosatts inte kan leda till bifall för överklagandet.
134 För det tredje, vad gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen inte prövade huruvida unionsinstitutionerna eventuellt hade ställning som medarbetsgivare och att tribunalen inte beaktade omständigheter som visade att de aktuella visstidsavtalen hade en anknytning till Belgien, i den mån de ska förstås så, att de avser tribunalens tillämpning av artikel 8.3 i Rom I‑förordningen, ska det påpekas att även om tribunalen ansåg att dessa institutioner var att anse som Liam Jenkinsons medarbetsgivare tillsammans med Eulex Kosovo, kan denna omständighet inte i sig vederlägga tribunalens slutsats att det etableringsställe som skulle beaktas vid tillämpningen av denna bestämmelse var det som, enligt tribunalen, var beläget i Kosovo.
135 Det framgår nämligen av domstolens praxis att användningen av begreppet ”anställt” i artikel 8.3 i denna förordning endast avser ingåendet av anställningsavtalet och inte villkoren för den anställdes faktiska utförande av arbetet (se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd, C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 46).
136 Domstolen fann dessutom att eftersom kriteriet avseende den ort där det företag som anställt arbetstagaren har sitt verksamhetsställe inte har något samband med de villkor under vilka arbetet utförs, saknar det betydelse för fastställandet av orten för detta verksamhetsställe på vilken ort som företaget är etablerat (se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd, C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 48).
137 Härav följer att den ort där det etableringsställe som har anställt arbetstagaren är beläget inte nödvändigtvis sammanfaller med den ort där arbetstagarens arbetsgivare har sitt säte.
138 Det är visserligen endast om de omständigheter som rör anställningsförfarandet gör det möjligt att konstatera att det företag som har ingått anställningsavtalet i själva verket har handlat i ett annat företags namn och för dess räkning som en domstol som ska tillämpa artikel 8.3 i Rom I‑förordningen skulle kunna anse att anknytningskriteriet i denna bestämmelse hänvisar till lagen i det land där sistnämnda företags etableringsställe är beläget (se, analogt, dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd, C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 49).
139 Liam Jenkinson har emellertid inte åberopat några objektiva omständigheter som gör det möjligt att hävda att tribunalen vid tillämpningen av denna bestämmelse inte borde ha beaktat det etableringsställe i Kosovo med vilket Liam Jenkinson hade ingått de två sista visstidsavtalen i fråga, utan i stället borde ha beaktat unionsinstitutionernas säte.
140 Av detta följer att Liam Jenkinsons argument att det är nödvändigt att fastställa att dessa institutioner är medarbetsgivare innan artikel 8.3 i Rom I‑förordningen kan tillämpas inte kan godtas.
141 Detsamma gäller de övriga omständigheter som Liam Jenkinson har anfört för att bestrida tribunalens tillämpning av artikel 8.3 i förordningen.
142 Vad först gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen borde ha beaktat det land som instruktionerna till uppdragscheferna och till själva uppdragen kom från, vid tillämpningen av denna bestämmelse, konstaterar domstolen att detta förhållande inte hänför sig till omständigheter som rör ingåendet av anställningsavtalet och som således gör det möjligt att ifrågasätta tribunalens fastställande av Liam Jenkinsons anställningsort.
143 Vidare kan den omständigheten att Eulex Kosovo hade ett etableringsställe i utrikestjänstens lokaler i staden Bryssel, om det antas vara styrkt, inte i sig visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det relevanta etableringsstället vid tillämpningen av artikel 8.3 i Rom I‑förordningen var det i Pristina (Kosovo). Uppgiften att ett av Eulex Kosovos etableringsställen var beläget i utrikestjänstens lokaler i Bryssel räcker nämligen inte för att visa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av vilket etableringsställe som skulle anses ha anställt Liam Jenkinson.
144 Vad slutligen gäller argumentet att tribunalen inte beaktade den rättsliga ramen för anställningen av Liam Jenkinson och rådets och parlamentets etableringsort, i Bryssel, påpekar domstolen att dessa omständigheter, som grundar sig på det icke styrkta antagandet att dessa institutioner är de enda som är behöriga att fastställa den rättsliga ramen för anställningen av Liam Jenkinson, inte kan visa att dessa institutioners etableringsort var relevant för att fastställa den ort på vilken han anställts, som är den som avses i artikel 8.3 i Rom I‑förordningen.
145 Vad därefter gäller klagandens delgrunder avseende tribunalens tillämpning av artikel 8.4 i Rom I‑förordningen, ska det påpekas att det framgår av domstolens praxis att domstolen vid tillämpningen av denna bestämmelse ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som kännetecknar anställningsförhållandet och bedöma vilken eller vilka av dem som den anser vara av störst betydelse (se, analogt, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 40).
146 Domstolen har redan slagit fast att man som sådana betydelsefulla anknytningspunkter ska beakta i vilket land den anställde erlägger skatt och avgifter hänförliga till sin inkomst av tjänst och i vilket land han eller hon omfattas av systemet för social trygghet samt olika system för pension och sjuk- och invaliditetsförsäkring. Dessutom ska man beakta samtliga omständigheter i målet, däribland parametrarna för fastställandet av lön eller andra anställningsvillkor (se, analogt, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 41).
147 Vad först gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen blandade ihop begreppen kontinuitet i anställningen och kontinuitet i den lag som är tillämplig, framgår det av punkterna 131 och 136 i den överklagade domen att tribunalen beaktade att det förelåg ett kontinuerligt anställningsförhållande, som förelegat sedan det första av de elva visstidsavtal som nämns i punkt 13 ovan, vid fastställandet av vilken lag som var tillämplig på de två sista visstidsavtalen i fråga, och av punkt 137 i den domen att samma lag som den som var tillämplig på de nio visstidsavtalen i fråga skulle tillämpas på de två sista visstidsavtalen.
148 Liam Jenkinsons argument kan emellertid inte visa att beaktandet av den lag som var tillämplig på de avtal som föregick de avtal som prövades av tribunalen kan utgöra en felaktig bedömning av de omständigheter som kännetecknar det anställningsförhållande som etablerats genom de sistnämnda avtalen och följaktligen en felaktig tillämpning av artikel 8.4 i Rom I‑förordningen. Det ska nämligen påpekas att förekomsten av ett samband mellan sådana avtal som dem som tribunalen åsyftat i punkterna 131–137 i den överklagade domen kan anses utgöra en betydelsefull omständighet som kan beaktas för att anvisa ett ”annat land” i den mening som avses i denna bestämmelse, i enlighet med den rättspraxis som nämnts i punkt 145 ovan. Detta argument kan således inte leda till bifall för överklagandet.
149 Vad vidare gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen inte borde ha beaktat det kriterium som anges i de två sista visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo för att fastställa tillämplig lag på systemen för social trygghet och pension samt skattesystemet, eftersom detta kriterium strider mot unionsrättsliga principer och direktiv på skatte- och socialförsäkringsområdet, konstaterar domstolen att tribunalen, i punkt 138 i den överklagade domen, inte prövade huruvida det giltiga regelverket för dessa system var irländsk lag, utan endast påpekade att de två sista visstidsavtalen, för att fastställa vilken lag som var tillämplig på dessa system, hänvisade till lagen i det land där Liam Jenkinson hade ”sin permanenta (skatterättsliga) hemvist” innan han tillträdde sin tjänst vid Eulex Kosovo.
150 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 146 ovan kan Liam Jenkinsons argument inte leda till bifall för överklagandet, eftersom tribunalen, enligt denna rättspraxis, är behörig att beakta den omständighet som prövades i punkterna 131–137 i den överklagade domen oberoende av huruvida denna lag är tillämplig på de nämnda systemen.
151 Av detta följer att Liam Jenkinson inte med framgång kan göra gällande att tribunalens beaktande av de omständigheter som nämns i punkterna 131–138 i den överklagade domen strider mot artikel 8.4 i Rom I‑förordningen.
152 De övriga omständigheter som Liam Jenkinson har anfört till stöd för delgrunden avseende att tribunalen gjorde en partiell bedömning av de omständigheter som kännetecknade hans anställningsförhållande vid Eulex Kosovo kan inte heller leda till bifall för överklagandet, eftersom Liam Jenkinson inte har visat att denna bedömning är felaktig.
153 Dessa omständigheter avser, för det första, den påstådda ställningen som medarbetsgivare för unionens institutioner med säte i Bryssel, för det andra, den rättsliga ramen för anställning av internationell civil personal vid unionens internationella uppdrag, för det tredje, den plats från vilken samtliga instruktioner till chefen för Eulex Kosovo och till detta uppdrag gavs och, för det fjärde, förekomsten av ett etableringsställe tillhörande Eulex Kosovo i utrikestjänstens lokaler i Bryssel. Även om dessa omständigheter bidrar till att anvisa ett annat land än Irland med avseende på artikel 8.4, har Liam Jenkinson likväl inte visat att dessa omständigheter var så betydelsefulla, vad gäller de två sista visstidsavtalen mellan honom och Eulex Kosovo, att de visar att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av anknytningen mellan dessa visstidsavtal och Irland när den grundade sig på de omständigheter som anges i punkterna 131–138 i den överklagade domen.
154 Den påstådda rättsliga ramen för anställning av internationell civil personal vid unionens internationella uppdrag, vilken fastställts av unionsinstitutionerna med säte i Bryssel, den plats från vilken instruktionerna till uppdragschefen och Eulex Kosovo gavs samt förekomsten av ett etableringsställe för Eulex Kosovo i utrikestjänstens lokaler i Bryssel, utgör visserligen sådana omständigheter i målet som ska beaktas vid den helhetsbedömning som avses i punkt 145 ovan. Till skillnad från de omständigheter som tribunalen prövade avser dessa omständigheter emellertid snarare det allmänna sammanhang i vilket de två sista visstidsavtalen mellan Eulex Kosovo och Liam Jenkinson ingår i systemet än de kännetecken som är mer direkt kopplade till dessa visstidsavtal. Det argument som grundar sig på dessa omständigheter kan följaktligen inte visa att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av den närmare anknytning som avses i artikel 8.4 i Rom I‑förordningen.
155 Vad gäller argumentet att det är nödvändigt att pröva huruvida unionsinstitutionerna, tillsammans med Eulex Kosovo, kunde anses vara medarbetsgivare för Liam Jenkinson, finner domstolen att även om detta argument skulle antas vara välgrundat, kan det inte visa att dessa institutioners etableringsort i Bryssel utgör en avgörande omständighet vid fastställandet av vilket land som har den närmaste anknytningen till de två sista visstidsavtalen, i den mening som avses i artikel 8.4 i förordningen.
156 Av det ovan anförda följer att Liam Jenkinson inte har visat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillämpade artikel 8 i Rom I‑förordningen för att fastställa den lag som var tillämplig på de två sista visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo.
157 Vad gäller fastställandet av tillämplig lag för de nio första visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och chefen för Eulex Kosovo, vilka nämns i punkt 13 ovan, konstaterar domstolen att argumenten avseende ett påstått frångående av rättspraxis avseende möjligheten att göra gällande avtalsvillkor gentemot de svagare parterna i ett avtal och unionsbestämmelserna avseende giltigheten av allmänna villkor som ett företag ensidigt har fastställt, samt argumenten avseende artiklarna 10, 11 och 12 i Rom I‑förordningen, inte uppfyller de krav som det erinrats om i punkterna 60 och 61 ovan, eftersom Liam Jenkinson inte har lämnat tillräckligt preciserade uppgifter om de rättsliga omständigheter som stöder dessa argument. Dessa argument kan därför inte tas upp till prövning.
158 Genom att dessutom hävda att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av parternas avsikt med avseende på deras ursprungsland, konstaterar domstolen att Liam Jenkinson har begärt att domstolen ska göra en bedömning av de faktiska omständigheterna som, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 124 ovan, faller utanför dess behörighet i ett mål om överklagande, utom då bevisningen har missuppfattats.
159 Domstolen konstaterar vidare att en tillämpning av artikel 8 i Rom I‑förordningen innebär att den nationella domstolen först fastställer vilken lag som skulle ha tillämpats om inget lagval gjorts och vilka regler i den lagen som man inte får avvika från genom avtal och därefter jämför det skydd som dessa regler ger arbetstagaren med det skydd som den lag som parterna har valt erbjuder. Om den nivå som föreskrivs i dessa regler ger ett bättre skydd, ska dessa tillämpas (dom av den 15 juli 2021, SC Gruber Logistics, C‑152/20 och C‑218/20, EU:C:2021:600, punkt 27).
160 Liam Jenkinson har emellertid i förevarande fall gjort en generell hänvisning till belgisk rätt, utan att precisera någon regel som tribunalen borde ha beaktat vid tillämpningen av nämnda artikel. Han har således inte visat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa denna påstått mer förmånliga regel på honom.
161 Under dessa omständigheter finner domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att varken pröva eller tillämpa en mer förmånlig regel enligt den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig i förevarande fall om inget val hade gjorts. Detsamma gäller argumentet avseende tillämpningen av unionsrätten med stöd av artikel 9 i Rom I‑förordningen.
162 Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av tillämplig lag på de nio första visstidsavtalen, som nämns i punkt 13 ovan, och de två sista visstidsavtalen, vilket innebär att de argument som sammanfattats i punkt 112 ovan och som avser den ordning som tribunalen valt vid prövningen av dessa visstidsavtal för att fastställa vilken lag som är tillämplig på det aktuella avtalsförhållandet under alla omständigheter inte kan leda till bifall för överklagandet.
163 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den tredje grundens tredje del delvis inte kan tas upp till prövning och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den andra och den tredje delgrunden i den tredje grundens fjärde del
– Parternas argument
164 Liam Jenkinson har genom den andra delgrunden i den tredje grundens fjärde del kritiserat tribunalen för att vid tolkningen och tillämpningen av artikel 9 i Protection of Employees (Fixed – Term Work) Act 2003 (2003 års lag om anställningsskydd (visstidsanställning)) (nedan kallad 2003 års lag) ha missuppfattat irländsk rätt.
165 Han har inledningsvis hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 151 i samma dom genom att inte anse att endast rådet är behörigt att fastställa villkoren för anställning av personal vid uppdrag. Detta skulle också strida mot meddelande K(2009) 9502, i vilket det föreskrivs särskilda typer av avtal för varje tjänstetyp. Han har även anfört att det i artikel 9 i 2003 års lag hänvisas till begreppet ”närstående arbetsgivare”.
166 Vad gäller bedömningen av det syfte som Eulex Kosovo har åberopat för att motivera användningen av en rad på varandra följande visstidsavtal, anser Liam Jenkinson att tribunalen, i punkterna 152, 154 och 155 i den överklagade domen, inte borde ha tillämpat EU-domstolens praxis utan de irländska domstolarnas praxis. Tribunalen har därigenom på ett rättsstridigt sätt begränsat det skydd som arbetstagarna ges i irländsk lag. Liam Jenkinson anser i synnerhet att tribunalen, i punkterna 157–175 i den överklagade domen, felaktigt och utan motivering begränsade bedömningen av de objektiva skäl som motiverade användningen av på varandra följande visstidsavtal till en bedömning av Eulex Kosovos temporära aspekt, trots att de irländska domstolarna, för att motivera användningen av på varandra följande visstidsavtal, hänvisar till olika objektiva skäl, nämligen den betydande omstrukturering som arbetsgivaren måste hantera, ett tillfälligt behov av att anställa experter på ett visst område, ett behov av att anställa arbetstagare för ett tydligt avgränsat och tillfälligt samt kortsiktigt projekt samt brist på personal på grund av exempelvis en arbetstagares sjukledighet. Tribunalens bedömning strider således uppenbart mot de irländska domstolarnas praxis, som Liam Jenkinson åberopat vid tribunalen.
167 Vad för det första gäller tribunalens beaktande av längden på Eulex Kosovos uppdrag, har Liam Jenkinson anfört att tribunalen borde ha beaktat arten av det arbete som han utförde för Eulex Kosovo, vilket motsvarade arbetsgivarens permanenta och varaktiga behov, i stället för att i punkterna 157–160 i den överklagade domen hänvisa till Eulex Kosovos verksamhet eller att i punkterna 177–180 i domen beakta aspekter som saknar relevans, såsom prioriteringen att rekrytera utstationerad personal. Genom att förfara på detta sätt har tribunalen missuppfattat begreppet ”arbetsgivarens permanenta och varaktiga behov”. Liam Jenkinson har på denna punkt hänvisat till ett utdrag ur ett beslut från en ”adjudication officer” (skiljeman).
168 Vad för det andra gäller tribunalens bedömning i punkterna 161 och 162 i den överklagade domen, avseende de perioder som omfattas av de finansiella referensbeloppen, vilka återfinns i de på varandra följande versionerna av artikel 16 i gemensam åtgärd 2008/124, anser Liam Jenkinson att det strider mot de irländska domstolarnas praxis att grunda sig på dessa perioders begränsade varaktighet för att dra slutsatsen att det var motiverat att ingå på varandra följande visstidsavtal. Liam Jenkinson har särskilt hänvisat till utdrag ur domar från dessa domstolar, vilka uppenbart visar att den omständigheten att det krävs en budget för att betala en arbetstagare inom ramen för en viss verksamhet inte räcker för att motivera ingåendet av visstidsavtal. Om unionsinstitutionerna hade ansetts vara Liam Jenkinsons medarbetsgivare, tillsammans med Eulex Kosovo, skulle tribunalen inte ha kunnat godta argumenten avseende finansieringen av Eulex Kosovo.
169 Liam Jenkinson har för det tredje gjort gällande att tribunalens bedömning i punkterna 163–169 i den överklagade domen, enligt vilken Eulex Kosovos behörighet och verksamhetsområde var föremål för anpassningar med hänsyn till utvecklingen på marken och förbindelserna mellan unionen och de kosovanska myndigheterna, inte tar hänsyn till de operativa standardförfarandena som inbegriper regler för omplacering av personal antingen inom Eulex Kosovo eller inom ett annat av unionens internationella uppdrag.
170 Liam Jenkinson har för det fjärde gjort gällande att kriteriet avseende mandattiden för de på varandra följande cheferna för Eulex Kosovo, som nämnts i punkterna 170–175 i den överklagade domen, inte kan godtas, eftersom det gör det möjligt för arbetsgivaren att endast ingå visstidsavtal. Tribunalen har i detta avseende inte visat att det var möjligt att använda ett sådant kriterium i detta sammanhang. Den har därigenom berövat arbetstagaren en effektiv kontroll av lagenligheten av en sådan användning, bland annat utifrån artikel 9 i 2003 års lag. Det är dessutom uppenbart att punkt 175 i den domen strider mot konstaterandet att Eulex Kosovo inte är en juridisk person och att cheferna för detta uppdrag inte har någon beslutsbefogenhet.
171 Vad för det femte gäller tribunalens överväganden avseende det sista visstidsavtalet kunde tribunalen, enligt Liam Jenkinson, i punkterna 185 och 187 i den överklagade domen inte med giltig verkan konstatera att skälen för dess bedömning var desamma som de som avsåg de föregående visstidsavtalen, trots att Eulex Kosovo hade preciserat att det sista visstidsavtalet syftade till att samordna upphörandet av visstidsavtal som ingåtts med flera olika anställda vid Eulex Kosovo.
172 Vidare underlät tribunalen att pröva huruvida det var ändamålsenligt att använda sig av på varandra följande visstidsavtal enligt irländsk rätt. Tribunalen motiverade således sin bedömning att det var berättigat att använda flera på varandra följande visstidsavtal med att det var lätt att säga upp denna typ av avtal utan ekonomiska konsekvenser, trots att ingen av svarandena i första instans hade visat att sådana följder skulle föreligga om ett avtal om tillsvidareanställning ingicks. Tribunalen underkände dessutom felaktigt, i punkterna 181 och 184 i den överklagade domen, Liam Jenkinsons förslag till en annan åtgärd, utan att pröva huruvida det fanns en möjlig åtgärd som i mindre utsträckning inkräktade på arbetstagarens behov av stabilitet och på dennes rättigheter i enlighet med irländsk rättspraxis. Därigenom vände tribunalen på den bevisbörda som åvilar arbetsgivaren.
173 I punkt 187 i den överklagade domen slog tribunalen fast att det var nödvändigt och lämpligt att använda det sista visstidsavtalet. Tribunalen missuppfattade därvid irländsk rätt, eftersom denna inte hade fastställts på grundval av en konkret prövning av den aktuella situationen och med hänsyn till andra, mindre ofördelaktiga och osäkra medel för att tillgodose båda parternas intressen.
174 Liam Jenkinson har i andra hand gjort gällande att icke-diskrimineringsprincipen och principen om en enhetlig rättstillämpning har åsidosatts. Han har gjort gällande att det enligt irländsk rätt, vilken det hänvisas till i domen av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkterna 58–75), är nödvändigt att bedöma huruvida arbetsgivarens behov är permanenta och varaktiga. Bedömningen av huruvida det föreligger sådana behov bör överensstämma med den bedömning som unionslagstiftaren gjorde vid antagandet av anställningsvillkoren för övriga anställda med tillämpning av artikel 336 FEUF. Liam Jenkinson har följaktligen kritiserat den överklagade domen för att den gav en betydligt vidare tolkning av ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, än den tolkning som unionsinstitutionerna gjorde med avseende på anställningsvillkoren för övriga anställda, när det begränsade antalet gånger som en visstidsanställning får förlängas till två. Till stöd för detta argument har Liam Jenkinson även hänvisat till domen av den 11 juli 1985, Maag/kommissionen (43/84, EU:C:1985:328), och domen av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223).
175 Genom den tredje delgrunden i den tredje grundens fjärde del har Liam Jenkinson gjort gällande att tribunalen underlät att beakta att Eulex Kosovo inte var en juridisk person, liksom de överväganden som han tagit upp beträffande delegeringen av befogenheter, inbegripet på budgetområdet.
176 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att den andra och den tredje delgrunden i den tredje grundens fjärde del inte kan leda till bifall för överklagandet.
– Domstolens bedömning
177 Domstolen påpekar inledningsvis att Liam Jenkinsons argument mot punkt 151 i den överklagade domen sammanfaller med de argument som framförts inom ramen för den första grunden för överklagandet, vilken domstolen i punkterna 45–55 ovan funnit inte kunna leda till bifall för överklagandet, eftersom Liam Jenkinson genom dessa argument i själva verket ifrågasätter lagenligheten av artiklarna 9.3 och 10.3 i gemensam åtgärd 2008/124, i den del det i dessa bestämmelser föreskrivs att Eulex Kosovo vid behov även får rekrytera internationell civil personal på kontraktsbasis och att denna personals anställningsvillkor samt rättigheter och skyldigheter ska fastställas i avtal mellan chefen för Eulex Kosovo och personalen eller av Eulex Kosovo självt.
178 Liam Jenkinson har inte heller visat att meddelande K(2009) 9502 var tillämpligt på de på varandra följande cheferna för Eulex Kosovo och på detta uppdrag, för att fastställa vilken typ av avtal som han erbjöds. Dessa argument kan således inte leda till bifall för överklagandet.
179 Vad gäller argumentet att de irländska domstolarnas praxis avseende de skäl som berättigar ingåendet av på varandra följande visstidsavtal har missuppfattats, erinrar domstolen om att den, såsom framgår av punkt 107 ovan, vad gäller tribunalens tolkning av nationell rätt, i ett mål om överklagande endast är behörig att pröva huruvida tribunalen har missuppfattat den nationella rätten, och att en sådan missuppfattning ska vara uppenbar utifrån handlingarna i målet. Detta är emellertid inte fallet här.
180 Domstolen anser att tribunalen, i punkterna 156–187 i den överklagade domen, beaktade flera parametrar för att, genom en helhetsbedömning, slå fast att Liam Jenkinson, i ett specifikt rättsligt och yrkesmässigt sammanhang som kännetecknades av en temporär aspekt, hade utfört de uppgifter som han hade tilldelats inom Eulex Kosovo, som för övrigt på sikt var avsett att upphöra.
181 I detta sammanhang ska det inledningsvis påpekas att i den mån Liam Jenkinsons argument ska förstås som ett påstående om att tribunalen begick ett misstag i punkt 153 i den överklagade domen, genom att inte bedöma huruvida det i förevarande fall var möjligt att anse att Liam Jenkinson hade ingått visstidsavtalen med ”närstående arbetsgivare”, kan konstateras att han inte har anfört någon omständighet som gör det möjligt att anse att avsaknaden av en bedömning av denna möjlighet skulle strida mot innehållet i och tillämpningsområdet för irländsk lag, varför detta argument ska anses ogrundat.
182 När det gäller tribunalens beaktande av Eulex Kosovos temporära aspekt för att slå fast att ingåendet av på varandra följande visstidsavtal var berättigat av objektiva skäl, framgår det inte av utdragen ur de domar som Liam Jenkinson har hänvisat till, inbegripet de som hänvisar till förekomsten av objektiva skäl som enligt irländsk lag kan motivera på varandra följande visstidsavtal, att en sådan aspekt inte kunde beaktas av tribunalen för att motivera ingåendet av på varandra följande visstidsavtal.
183 För det första ska det särskilt påpekas att det i utdraget ur skiljemannens beslut, som Liam Jenkinson har åberopat för att visa att tribunalen har missuppfattat de irländska domstolarnas praxis, anges att skäl avseende förekomsten av ett specifikt projekt som är begränsat i tiden och föremål för särskild finansiering snarare än allmän finansiering av en permanent enhet, utgör objektiva skäl för att ingå på varandra följande visstidsavtal.
184 I förevarande fall fann tribunalen, i punkterna 157–160 i den överklagade domen, att Eulex Kosovo hade inrättats för en bestämd tid, vilken förlängdes. Det framgår således inte av det utdrag ur nämnda beslut som Liam Jenkinson har åberopat att tribunalen, i punkterna 157–160 i den överklagade domen, hade en uppenbart felaktig uppfattning om irländsk rätt och således missuppfattade innehållet i eller tillämpningsområdet för irländsk rätt.
185 För det andra finner domstolen, mot bakgrund av vad som angetts i punkt 180 ovan, att detsamma gäller argumenten avseende punkterna 161 och 162 i den överklagade domen, vilka angetts i punkt 168 ovan.
186 De utdrag ur domarna som Liam Jenkinson har åberopat visar nämligen att den omständigheten att det krävs en budget för att avlöna en arbetstagare inom ramen för en viss verksamhet inte räcker för att motivera ingåendet av på varandra följande visstidsavtal. Dessa utdrag gör det emellertid inte möjligt att anse att beaktandet av att finansieringen från Eulex Kosovo är avgränsad och tidsbegränsad skulle vara en omständighet som saknar relevans vid en helhetsbedömning av de omständigheter som föranlett en arbetsgivare att erbjuda sin anställde flera på varandra följande visstidsavtal.
187 Av detta följer att Liam Jenkinson inte har lyckats visa att tribunalen uppenbart avvikit från innehållet i och räckvidden av dessa domar när den, inom ramen för den helhetsbedömning som det erinrats om i punkt 180 ovan, beaktade att den budget som tilldelats Eulex Kosovo var begränsad i tiden.
188 För det tredje har Liam Jenkinson inte anfört någon omständighet som gör det möjligt att fastställa att varken utvecklingen av Eulex Kosovos befogenheter eller variationerna i dess verksamhetsområde kan beaktas enligt irländsk rätt. Det argument som klaganden har anfört för att ifrågasätta detta beaktande av tribunalen syftar i själva verket till att domstolen ska göra en ny bedömning av vissa uppgifter i målet, nämligen de som rör de regler som hänför sig till operativa standardförfaranden. Domstolen är emellertid inte behörig att göra en sådan bedömning i ett mål om överklagande. Detta argument ska därför avvisas.
189 För det fjärde grundar sig argumentet, att det sista visstidsavtalet hade till syfte att samordna upphörandet av visstidsavtal som ingåtts med flera olika anställda vid Eulex Kosovo, på en missuppfattning av den överklagade domen. I punkt 187 i den domen underströk tribunalen nämligen att sista giltighetsdag för det sista visstidsavtalet sammanföll med datumet för indragningen av den tjänst som Liam Jenkinson dittills hade innehaft, inom ramen för den omstrukturering av Eulex Kosovo som rådet beslutat om. Tribunalen beaktade därmed särdragen i det sammanhang i vilket det sistnämnda visstidsavtalet ingick, utan att, såsom Liam Jenkinson felaktigt anser, enbart grunda sig på de skäl som föranledde ingåendet av de visstidsavtal som föregick det sista visstidsavtalet. Det saknas således fog för detta argument.
190 För det femte, vad gäller tribunalens skäl avseende längden på mandattiden för Eulex Kosovos på varandra följande chefer, ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 170–175 i den överklagade domen, vid bedömningen av huruvida det förelåg objektiva skäl som motiverade ingåendet av på varandra följande visstidsavtal beaktade den omständigheten att mandattiden för dessa chefer var begränsad i tiden och fastställdes ”för varierande och oregelbundna perioder” samt fann att denna omständighet illustrerade Eulex Kosovos temporära aspekt.
191 Även om det antas att dessa skäl i den överklagade domen är felaktiga, kan ett sådant fel likväl inte medföra att domen upphävs. Dessa skäl utgör nämligen endast en av de omständigheter som tribunalen beaktade vid sin helhetsbedömning, vilken det erinrats om i punkt 180 ovan, och som föranledde tribunalen att slå fast att ingåendet av på varandra följande visstidsavtal ingick i ett sammanhang som kännetecknades av den tillfälliga aspekten hos Eulex Kosovo.
192 Mot bakgrund av den gjorda helhetsbedömningen på grundval av analysen av de undersökta parametrarna, särskilt i punkterna 156–169 och 185–187 i den överklagade domen, hade tribunalen fog för sin slutsats att det fanns objektiva skäl som motiverade att de aktuella visstidsavtalen ingicks. De argument som avser dessa punkter ska följaktligen anses vara verkningslösa. Detsamma gäller de argument som avser punkterna 177–180 i den överklagade domen, vilka det erinrats om i punkt 167 ovan.
193 Det framgår vidare av utdragen ur de domar som Liam Jenkinson har åberopat till stöd för sitt argument om att tribunalen inte prövade huruvida den planerade rekryteringsåtgärden var ändamålsenlig, att en svarande, för att styrka att det finns objektiva skäl som motiverar denna åtgärd, måste visa att det finns ett legitimt mål som eftersträvas med åtgärden och visa att den är lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål. Det framgår av dessa utdrag även att en domstol, för att avgöra om ett skäl kan anses vara objektivt, måste fråga sig om åtgärden i fråga utgör den minst ofördelaktiga behandlingen av arbetstagaren samtidigt som den gör det möjligt för arbetsgivaren att uppnå detta mål.
194 I punkt 146 i den överklagade domen fann tribunalen att artikel 7 i 2003 års lag kräver att det åberopade skälet, för att vara objektivt, ska grundas på överväganden som inte är hänförliga till den anställde och att den mindre förmånliga behandling som ett visstidsavtal innebär för denne måste syfta till att på ett lämpligt och nödvändigt sätt uppnå ett för arbetsgivaren legitimt mål.
195 I sitt fortsatta resonemang fann tribunalen bland annat, i punkterna 181–184 i den överklagade domen, att uppdragets natur oundvikligen påverkade anställningsvillkoren för dess personal och deras utsikter till anställning. Tribunalen uteslöt i detta avseende att Liam Jenkinsons förslag, enligt vilket det skulle ha varit möjligt att ingå ett avtal om tillsvidareanställning med en klausul om uppsägning för det fall Eulex Kosovos mandat skulle upphöra, kunde godtas och fann i huvudsak att användningen av ett tionde visstidsavtal utgjorde ett nödvändigt och lämpligt medel för att säkerställa att Eulex Kosovo fick de resurser som krävdes för att fullgöra sitt uppdrag, vilket kännetecknades av en väl avgränsad och tidsbegränsad finansiering.
196 I punkt 187 i den överklagade domen påpekade tribunalen dessutom att det specifika sammanhanget, särskilt omstruktureringen av Eulex Kosovo, gjorde det möjligt att anse att ingåendet av det sista visstidsavtalet var ett nödvändigt och lämpligt medel för att tillgodose de behov för vilka avtalsförhållandet hade inletts.
197 Det framgår av det ovan anförda att tribunalen, under omständigheterna i förevarande fall, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 154 i sitt förslag till avgörande, ansåg att rekryteringen av Liam Jenkinson på grundval av på varandra följande visstidsavtal var det enda sättet att tillgodose Eulex Kosovos behov, vilka var begränsade i tiden och berodde på externa faktorer.
198 Det är inte uppenbart att tribunalen därigenom missbedömde innehållet i och omfattningen av den skyldighet som Liam Jenkinson påstått föreligga, enligt vilken rätten ska pröva huruvida den omtvistade åtgärden utgör den för arbetstagaren minst ofördelaktiga behandlingen samtidigt som den gör det möjligt för arbetsgivaren att uppnå det eftersträvade målet. Av detta följer att Liam Jenkinson inte har styrkt sitt påstående att tribunalen har missuppfattat irländsk rätt.
199 När det gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen frångick de irländska domstolarnas praxis genom att enbart hänvisa till EU-domstolens praxis, ska det tilläggas att tribunalen, såsom framgår av det ovan anförda, inte missuppfattade denna rättspraxis när den tillämpade irländsk rätt i förevarande fall. Eftersom han inte har åberopat någon annan specifik omständighet i sitt överklagande, kan nämnda argument därmed inte leda till bifall för överklagandet.
200 När det gäller den av Liam Jenkinson i andra hand åberopade delgrunden avseende åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och principen om en enhetlig rättstillämpning, ska det inledningsvis påpekas att den tolkning av klausul 5 punkt 1 a i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, som gjordes i domen av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443), även återspeglas i domen av den 26 januari 2012, Kücük (C‑586/10, EU:C:2012:39), till vilken tribunalen hänvisade i bland annat punkt 154 i den överklagade domen.
201 Hänvisningarna till domen av den 11 juli 1985, Maag/kommissionen (43/84, EU:C:1985:328), och domen av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223), visar inte heller att tribunalen gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning. Liam Jenkinson har i sitt överklagande nämligen inte förklarat relevansen av dessa domar för bedömningen av den överklagade domen och denna relevans framgår inte vid ett första påseende av dessa.
202 I den mån som Liam Jenkinson har anfört att det ankom på tribunalen att tolka vilka behov som kan uppfylla kraven i klausul 5 punkt 1 a i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, på samma sätt som unionslagstiftaren gjort vid antagandet av anställningsvillkoren för övriga anställda med tillämpning av artikel 336 FEUF, konstaterar domstolen att detta argument inte uppfyller de krav som det erinrats om i punkterna 60 och 61 ovan.
203 Liam Jenkinson har slutligen inte preciserat vilka av unionslagstiftaren fastställda bestämmelser som tribunalen borde ha beaktat.
204 Vad särskilt gäller åberopandet av en begränsning till högst två förnyelser av visstidsavtal för unionens anställda, har Liam Jenkinson inte visat att denna regel är tillämplig i förevarande fall.
205 Av detta följer att den av Liam Jenkinson åberopade delgrunden, i avsaknad av andra argument till stöd för denna, delvis ska avvisas och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
206 Vidare konstaterar domstolen att den delgrund som nämnts i punkt 175 ovan inte avser någon preciserad del av den överklagade domen och inte heller innefattar några rättsliga argument som gör det möjligt för domstolen att utföra sin prövning, bland annat på grund av att den inte innehåller någon redogörelse för följderna av att Eulex Kosovo tillerkänns ställning som juridisk person. Denna delgrund ska således avvisas, eftersom den inte uppfyller de krav som angetts i punkterna 60 och 61 ovan.
207 Av det ovan anförda följer att den andra och den tredje delgrunden i den tredje grundens fjärde del delvis inte kan tas upp till prövning och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den tredje grundens femte del
– Parternas argument
208 Liam Jenkinson har genom den tredje grundens femte del kritiserat tribunalen för att i punkt 197 i den överklagade domen ha missuppfattat hans argument. Tribunalen åsidosatte dessutom förbudet mot att döma utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita) när den fann att Liam Jenkinson inte kunde tillerkännas en billighetsersättning på grund av att artikel 8 i 2003 års lag åsidosatts.
209 Medan det framgår av nämnda punkt 197 att Liam Jenkinson uttryckligen hade angett att hans yrkande om ersättning för inomobligatorisk skada, som hade samband med det rättsstridiga upphörandet av hans avtalsförhållande, grundade sig på en omvandling av avtalsförhållandet med tillämpning av artikel 9 i 2003 års lag, anser Liam Jenkinson att han i det yttrande som han ingav med anledning av en åtgärd för processledning i målet vid tribunalen uttryckligen angav att ”[Section] 8 i [denna] lag … inte utgör den enda rättsliga grunden för ersättning med avseende på det rättsstridiga upphörandet av hans anställningsförhållande, som huvudsakligen grundar sig på att den lagstiftning som är tillämplig på villkoren för uppsägning av ett avtal som han anser ska omvandlas till [en tillsvidareanställning] med stöd av [Section] 9 [i nämnda lag] inte har iakttagits.”
210 Liam Jenkinson har dessutom hävdat att han, i samband med att han kommenterade en irländsk dom, gjorde gällande att påföljden för åsidosättande av Section 8 i samma lag borde vara en billighetsersättning.
211 Liam Jenkinson har vidare kritiserat tribunalen för att inte ha tillmätt åberopandet av denna bestämmelse någon betydelse vid skadeståndsbedömningen, trots att den bland annat borde ha använt sig av sin obegränsade behörighet för att göra detta, i likhet med vad en irländsk domstol skulle ha gjort. Genom att inte göra en sådan prövning åsidosatte tribunalen principen om att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) och tillämpade artiklarna 76 och 84 i tribunalens rättegångsregler på ett felaktigt sätt.
212 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att den tredje grundens femte del inte kan leda till bifall för överklagandet.
– Domstolens bedömning
213 När tribunalen ska bedöma ett avtalsförhållande med stöd av artikel 272 FEUF ska den endast pröva målet inom den rättsliga och faktiska ram som parterna i målet har fastställt (dom av den 17 september 2020, Alfamicro/kommissionen, C‑623/19 P, EU:C:2020:734, punkt 41).
214 Det framgår av ansökan i första instans att Liam Jenkinson, inom ramen för den första gruppen av yrkanden, hade framställt skadeståndsanspråk avseende ersättning för uppsägningen av hans avtalsförhållande, som han ansåg borde omvandlas till en tillsvidareanställning, till följd av att uppsägningen var rättsstridig och av att anställningsrelaterade handlingar inte översändes när avtalet upphörde att gälla.
215 Det finns emellertid ingenting i ansökan i första instans som tyder på att Liam Jenkinson begärde skadestånd på grund av ett åsidosättande av hans rätt att skriftligen underrättas om de skäl som motiverade att ett visstidsavtal ingicks i stället för ett avtal om tillsvidareanställning.
216 Liam Jenkinson har visserligen, som svar på en åtgärd för processledning som tribunalen vidtog den 1 december 2020, angett att Section 8 i 2003 års lag, såsom han har erinrat om inom ramen för den tredje grundens femte del, inte som sådan utgör den enda rättsliga grund som han åberopar till stöd för sitt skadeståndsyrkande med avseende på uppsägningen av hans avtalsförhållande, eftersom detta yrkande i huvudsak grundar sig på att den lagstiftning om uppsägningsvillkor som är tillämplig på detta förhållande, som han anser ska omvandlas till en tillsvidareanställning med tillämpning av Section 9 i denna lag, inte har iakttagits.
217 Såsom tribunalen konstaterade i punkt 87 i den överklagade domen gjorde Liam Jenkinson emellertid, i sitt svar på en åtgärd för processledning som tribunalen vidtog den 6 september 2019, gällande att åsidosättandet av Section 8 i 2003 års lag i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) medförde att de på varandra följande visstidsavtalen i fråga omvandlades till en tillsvidareanställning.
218 Av detta följer att tribunalen, i punkt 197 i den överklagade domen, inte uppenbart ändrade föremålet för och innehållet i Liam Jenkinsons yrkanden när den angav att han, när han åberopade ett åsidosättande av Section 8 i 2003 års lag, ansåg att detta åsidosättande borde medföra att de på varandra följande visstidsavtalen i fråga omvandlades till en tillsvidareanställning och att yrkandet om ersättning för den påstådda skadan, som hade samband med upphörandet av hans avtalsförhållande, grundade sig på en omvandling av detta avtal.
219 Eftersom ett skadeståndsyrkande som grundar sig på ett åsidosättande av rätten att skriftligen, och senast vid tidpunkten för förnyelsen av visstidsavtalet, underrättas om skälen för att ett nytt visstidsavtal ingås i stället för ett avtal om tillsvidareanställning inte framställts i första instans, konstaterar domstolen att tribunalen, även med utövande av sin obegränsade behörighet, inte utan att döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) hade kunnat bevilja skadestånd med stöd av Section 8 i 2003 års lag.
220 Av detta följer att tribunalen inte åsidosatte principen om att en domstol inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita), då den inte prövade ett yrkande som Liam Jenkinson, i motsats till vad han har påstått, inte hade framställt.
221 Den tredje grundens femte del kan således inte leda till bifall för överklagandet.
Den tredje grundens sjätte del
– Parternas argument
222 Liam Jenkinson har genom den tredje grundens sjätte del kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att pröva yrkandet om ersättning för den inomobligatoriska skada som särskilt angetts i punkterna 180–186 i ansökan i första instans.
223 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att den sjätte delen av denna grund inte kan leda till bifall för överklagandet.
– Domstolens bedömning
224 Det ska erinras om att Liam Jenkinson, inom ramen för den första gruppen av yrkanden, hade framställt ett yrkande om ersättning för inomobligatorisk skada, vilket angavs i punkterna 180–186 i hans ansökan i första instans.
225 Tribunalen konstaterade, i punkterna 52 och 54 i den överklagade domen, att samtliga skadeståndsyrkanden som Liam Jenkinson framställt inom ramen för den första gruppen av yrkanden, grundade sig på en omvandling av hans avtalsförhållande till en tillsvidareanställning eller var en följd av denna omvandling.
226 Efter att ha ogillat yrkandet om omvandling av nämnda avtalsförhållande till en tillsvidareanställning, ogillade tribunalen till följd därav, i punkt 215 i den överklagade domen, yrkandet om ersättning för den inomobligatoriska skada som Liam Jenkinson hade gjort gällande inom ramen för den första gruppen av yrkanden.
227 Eftersom det var inom ramen för denna grupp yrkanden som han hade begärt ersättning i överensstämmelse med rätt och billighet (ex equo et bono) med ett belopp på 50 000 euro och detta ersättningsyrkande ska förstås så, att det är en följd av yrkandet om omvandling av hans avtalsförhållande till en tillsvidareanställning, vilket inte på ett verkningsfullt sätt har bestritts inom ramen för överklagandet, finner domstolen att tribunalen, i punkt 215 i nämnda dom, prövade detta skadeståndsyrkande och ogillade det tillsammans med de övriga skadeståndsyrkanden som framställts inom ramen för nämnda grupp yrkanden.
228 Av detta följer att tribunalen inte underlät att pröva det yrkande om ersättning för inomobligatorisk skada som särskilt framställts i punkterna 180–186 i ansökan i första instans.
229 Den tredje grundens sjätte del kan följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
Den andra grunden och den första delgrunden i den tredje grundens fjärde del
Parternas argument
230 Liam Jenkinson har genom den andra grunden för det första ifrågasatt punkt 82 i den överklagade domen, i vilken tribunalen utan att motivera varför beslutade att vid prövningen av yrkandet om omvandling av hans avtalsförhållande till en tillsvidareanställning endast beakta de elva visstidsavtalen, med uteslutande av de tidigare ingångna visstidsavtalen avseende hans anställning vid EUMM och EUPM. Liam Jenkinson anser att det sista visstidsavtalet skulle anses ingå i ett längre avtalsförhållande med svarandena i första instans, i vilket även dessa visstidsavtal ingår.
231 Liam Jenkinson har i huvudsak gjort gällande att samtliga visstidsavtal som ingåtts för hans anställning vid de tre berörda uppdragen ska beaktas enligt den nationella rätt som är tillämplig i förevarande fall. I punkt 232 i den överklagade domen angav tribunalen dessutom att det fanns en kontinuitet i Liam Jenkinsons anställning vid dessa tre uppdrag. Det var därför nödvändigt, för att avgöra huruvida det var otillbörligt att använda sig av dessa på varandra följande visstidsavtal, att undersöka dessa visstidsavtal i kronologisk ordning, vilket tribunalen underlät att göra.
232 Avsaknaden av en prövning av dels avtalsförhållandet mellan Liam Jenkinson och de andra svarandena än Eulex Kosovo, dels tillämpningen av begreppet ”fortlöpande anställning hos en eller flera arbetsgivare”, i den mening som avses i irländsk rätt, innebar dessutom ett förnekande av räckvidden av punkt 77 i den överklagade domen, enligt vilken den omständigheten att de tre berörda uppdragen inte var juridiska personer, vilket även gällde Eulex Kosovo innan det blev en juridisk person, hade vissa konsekvenser.
233 Liam Jenkinson anser för det andra att tribunalen, mot bakgrund av irländsk rätt, först borde ha prövat huruvida avtalsförhållandet med de tre berörda uppdragen kunde anses vara fortlöpande och avse ”närstående arbetsgivare” och därefter borde ha fastställt vilka konsekvenser ett sådant förhållande medförde. På grund av att den inte gjorde någon sådan bedömning i två steg uteslöt tribunalen inte att de visstidsavtal som ingåtts för hans anställning vid EUMM och EUPM kunde anses utgöra ett enda och fortlöpande avtalsförhållande med unionen.
234 Liam Jenkinson har genom den första delgrunden i den tredje grundens fjärde del gjort gällande att tribunalen begick ett fel i punkt 153 i den överklagade domen, genom att den vid prövningen av den första gruppen av yrkanden inte beaktade samtliga visstidsavtal avseende det arbete som han hade utfört vid de tre berörda uppdragen. Tribunalen underlät felaktigt att pröva huruvida Liam Jenkinson i förevarande fall kunde anses ha ingått visstidsavtal med ”närstående arbetsgivare”, innan den uteslöt en prövning av samtliga dessa visstidsavtal, trots att detta villkor måste vara uppfyllt enligt irländsk rätt.
235 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att den andra grunden och den första delgrunden i den tredje grundens fjärde del inte kan leda till bifall för överklagandet.
Domstolens bedömning
236 Vad för det första gäller den andra grunden framgår det av punkt 82 i den överklagade domen att tribunalen beslutade att pröva Liam Jenkinsons yrkande om att de elva visstidsavtalen skulle omvandlas till en enda tillsvidareanställning, eftersom ett av dessa avtal var det sista visstidsavtalet, som var det enda avtal som innehöll en skiljedomsklausul som gav unionsdomstolen domsrätt. Tribunalen preciserade att om detta yrkande skulle ogillas, var tribunalen inte behörig att pröva yrkandet om att de på varandra följande visstidsavtalen avseende Liam Jenkinsons anställning vid EUMM och EUPM skulle omvandlas till en tillsvidareanställning, eftersom dessa visstidsavtal inte innehöll någon skiljedomsklausul som gav unionsdomstolen behörighet.
237 Dessa överväganden från tribunalens sida, som ingår i ett bredare resonemang, syftade till att fastställa ramen för bedömningen av nämnda yrkande om omvandling av visstidsavtalen.
238 I motsats till vad Liam Jenkinson har hävdat gör denna motivering det möjligt för honom och domstolen att förstå de skäl som föranledde tribunalen att vid denna bedömning inte beakta hans visstidsavtal med EUMM och EUPM, utan endast de elva visstidsavtalen.
239 Vad vidare gäller frågan huruvida tribunalens tillvägagångssätt var korrekt, konstaterar domstolen att det av denna motivering framgår att tribunalen ansåg att Liam Jenkinson, genom den första gruppen av yrkanden, begärde att tribunalen skulle tillmäta upphörandet av det sista visstidsavtalet vissa verkningar, på grund av att detta avtal skulle anses ingå i ett avtalsförhållande som hade inletts genom Liam Jenkinsons anställning vid EUMM och då bedömningen av hans anspråk inom ramen för den första gruppen av yrkanden således berodde på huruvida det sista visstidsavtalet ingick i en rad på varandra följande visstidsavtal som tillsammans skulle anses utgöra en enda tillsvidareanställning.
240 I punkt 52 i den överklagade domen förklarade tribunalen nämligen, vad gäller föremålet för den första gruppen av yrkanden, att Liam Jenkinson begärde att tribunalen skulle omvandla de på varandra följande visstidsavtalen, som han hade ingått för att inleda ett avtalsförhållande med de tre berörda uppdragen, till en enda tillsvidareanställning, och konstatera att de villkor under vilka denna tillsvidareanställning avslutades stred mot de arbetsrättsliga bestämmelser som var tillämpliga på denna typ av avtal.
241 I punkt 66 i den överklagade domen fann tribunalen att den vid prövningen av den första gruppen av yrkanden även skulle beakta de anställningsavtal som föregick det sista visstidsavtalet.
242 I punkt 81 i den överklagade domen förklarade tribunalen emellertid att dess behörighet följde av den skiljedomsklausul som pekade ut unionsdomstolen som behörig domstol och som endast förekom i det sista visstidsavtalet.
243 Eftersom det yrkande som framställts inom ramen för den första gruppen av yrkanden, beträffande upphörandet av hans avtalsförhållande när det sista visstidsavtalet upphörde att gälla, vilade på premissen att det sista visstidsavtalet utgjorde en del av en rad på varandra följande visstidsavtal, måste tribunalen dessutom med nödvändighet även pröva det visstidsavtal som föregick det sista visstidsavtalet.
244 Under dessa omständigheter och med hänsyn till att det ankom på tribunalen att vid sin prövning beakta att avtalsförhållandet hade upphört vid utgången av det sista visstidsavtalet, som Liam Jenkinson anser utgör en del av en enda tillsvidareanställning, förefaller det inte som om tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inledde sin bedömning med att pröva de påstådda kopplingarna mellan de elva visstidsavtalen i stället för att först pröva samtliga visstidsavtal som Liam Jenkinson ingått, inbegripet de som avsåg hans anställning vid EUMM och EUPM.
245 Eftersom tribunalen i punkt 188 i den överklagade domen fann att det fanns objektiva skäl som motiverade ingåendet av vart och ett av de elva visstidsavtalen och att yrkandet om att dessa elva visstidsavtal skulle omvandlas till en enda tillsvidareanställning följaktligen skulle ogillas, kan tribunalen inte klandras för att den, vid prövningen av den första gruppen av yrkanden, inte utvidgade sin prövning till att även omfatta visstidsavtalen avseende hans anställning vid EUMM och EUPM.
246 Eftersom tribunalen bedömde att det sista avtalet mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo lagligen kunde ingås för viss tid, vilket inte har bestritts med giltig verkan, kunde den nämligen av detta dra slutsatsen att avtalet inte ingick i ett avtalsförhållande som löpte tills vidare. Eftersom denna bedömning räckte för att utesluta att utgången av det sistnämnda avtalet kunde utgöra ett avslutande av en tillsvidareanställning, kunde en bedömning av Liam Jenkinsons arbete vid EUMM och EUPM under alla omständigheter inte ha kunnat påverka detta konstaterande.
247 Av det ovan anförda följer att Liam Jenkinson inte har lyckats visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 82 i den överklagade domen fann att det inte fanns anledning att beakta dessa visstidsavtal vid prövningen av den första gruppen av yrkanden.
248 Denna slutsats påverkas inte av Liam Jenkinsons argument att tribunalen, i punkt 232 i den överklagade domen, konstaterade att det förelåg en kontinuitet i anställningen vid de tre berörda uppdragen. Tribunalen gjorde nämligen inte något sådant konstaterande i denna punkt. Detta argument, som grundar sig på en felaktig tolkning av nämnda punkt, kan således inte leda till bifall för överklagandet.
249 När det gäller Liam Jenkinsons i punkt 232 ovan nämnda argument, räcker det att konstatera att han endast har hävdat att underlåtenheten att undersöka dels avtalsförhållandet mellan honom och andra svarande än Eulex Kosovo, dels begreppet ”fortlöpande anställning hos en eller flera arbetsgivare” innebär att räckvidden av punkt 77 i den överklagade domen förnekas, utan att utveckla några argument till stöd för detta påstående. Detta argument uppfyller därmed inte de krav som nämns i punkterna 60 och 61 ovan, varför det inte kan tas upp till prövning.
250 Vad för det andra gäller argumentet avseende att tribunalen inte prövade frågan huruvida avtalsförhållandet med de tre berörda uppdragen skulle anses vara fortlöpande och avse ”närstående arbetsgivare” och den första delgrunden i den tredje grundens fjärde del, ska det påpekas att det framgår av punkt 247 ovan att tribunalen korrekt fann att det inte ankom på denna att pröva huruvida samtliga på varandra följande visstidsavtal avseende Liam Jenkinsons arbete vid EUMM och EUPM skulle anses utgöra ett enda och fortlöpande avtalsförhållande. Tribunalen kan därför inte kritiseras för att inte ha prövat denna fråga och för att inte ha beaktat dessa visstidsavtal vid prövningen av den första gruppen av yrkanden, inbegripet i punkt 153 i den överklagade domen.
251 Domstolen konstaterar vidare att tribunalen inte, redan innan den identifierade vilken nationell lag som var tillämplig, kunde bedöma huruvida svarandena i första instans skulle betraktas som ”närstående arbetsgivare”, eftersom detta begrepp följer av nationell materiell rätt.
252 Av det ovan anförda följer att den andra grunden och den första delgrunden i den tredje grundens fjärde del delvis inte kan tas upp till prövning och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den fjärde grundens andra del
Parternas argument
253 Liam Jenkinson har genom den fjärde grundens andra del för det första kritiserat tribunalen för att i punkt 230 i den överklagade domen inte ha prövat huruvida Eulex Kosovos personal hade samma rättigheter och skyldigheter, inte utifrån reglerna för fastställande av tillämplig lag, utan enligt tillämpliga nationella materiella bestämmelser. Att godta att olika nationella rättsordningar är tillämpliga skulle skapa uppenbara skillnader, bland annat när det gäller tillämpningen av principerna i unionsrätten och stadgan. Tribunalen underlät härvid att pröva vilket mål som eftersträvas med denna skillnad i behandlingen och att kontrollera huruvida proportionalitetsprincipen hade iakttagits i enlighet med artikel 52 i stadgan.
254 För det andra har tribunalen, genom att godta att tillämpa nationell rätt för att lösa en tvist som uppstått till följd av ett offentligrättsligt avtal som ingåtts mellan en anställd och unionen, ålagt unionen färre skyldigheter än vad som unionen ålägger sig själv när det gäller anställda som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda. Det föreligger således en motsägelse mellan, å ena sidan, punkt 95 i den överklagade domen och, å andra sidan, punkterna 231 och 232 i samma dom.
255 Liam Jenkinson anser för det tredje att domen av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen (T‑45/01, EU:T:2004:289), och domen från Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien) av den 30 juni 2014, som han hade åberopat vid tribunalen och som prövades i punkterna 233–236 i den överklagade domen, var relevanta, bland annat eftersom de illustrerar gränserna i budgethänseende för det mandat som Eulex Kosovo getts. Tribunalen har dessutom felaktigt avfärdat varje analogi mellan förevarande mål och det mål som avgjordes genom domen av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen (T‑45/01, EU:T:2004:289), eftersom Liam Jenkinson, enligt dennes uppfattning, borde ha anställts på samma villkor som en tillfälligt anställd och detta anspråk är detsamma som det som framförts av sökandena i sistnämnda mål.
256 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att den fjärde grundens andra del inte kan leda till bifall för överklagandet.
Domstolens bedömning
257 Enligt domstolens fasta praxis innebär icke-diskrimineringsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 65, och dom av den 15 september 2022, Brown/kommissionen och rådet, C‑675/20 P, EU:C:2022:686, punkt 66).
258 I punkt 230 i den överklagade domen fann tribunalen, vad gäller det påstådda åsidosättandet av principerna om likabehandling och icke-diskriminering, att det inte förelåg någon diskriminering mellan Eulex Kosovos kontraktsanställda personal, med anledning av tillämpningen av olika nationella rättsordningar till vilka det hänvisas i de avtalsvillkor som följer av meddelande K(2009) 9502, eftersom dessa anställda behandlas enligt samma regler, vilka anges i identiska ordalag i de avtal som berör dem.
259 Domstolen konstaterar att tribunalen genom denna bedömning gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
260 Det framgår nämligen av nämnda punkt 230 att tribunalen, utan att ange huruvida den ansåg att Eulex Kosovos kontraktsanställda befann sig i en jämförbar eller annorlunda situation, ansåg att dessa anställda skulle anses bli behandlade på samma sätt, med hänsyn till att samtliga anställningsavtal för dessa anställda innehöll identiska bestämmelser i vilka det hänvisades till detta meddelande för att fastställa vilken lag som var tillämplig på respektive avtal.
261 Tribunalen ansåg därigenom att det räckte att föreskriva samma tillvägagångssätt för att fastställa vilken lag som var tillämplig på dessa anställda, för att iaktta icke-diskrimineringsprincipen.
262 Även om det antas att Eulex Kosovos kontraktsanställda personal befann sig i en jämförbar situation, ska det påpekas att tillämpningen av olika nationella rättsordningar i praktiken riskerar att leda till att de berörda personerna behandlas olika vad gäller vilka rättigheter och skyldigheter som åligger dem i en viss situation. Tribunalen kunde således inte nöja sig med att konstatera att de avtalsbestämmelser som gjorde det möjligt att identifiera vilka materiella regler som var tillämpliga var desamma för all kontraktsanställd personal vid Eulex Kosovo, eftersom detta berövar principen om icke-diskriminering hela dess verkan och tribunalen därmed gör sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
263 Den felaktiga rättstillämpning som konstaterats i punkt 259 ovan är emellertid inte av sådan art att den medför att den överklagade domen ska upphävas.
264 Det följer nämligen av domstolens fasta praxis att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, utan domskälen ska då ersättas (dom av den 6 maj 2021, Deza/ECHA, C‑499/18 P, EU:C:2021:367, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
265 Det ska i detta sammanhang erinras om att Liam Jenkinson har gjort gällande att principen om icke-diskriminering har åsidosatts genom att anställda bland Eulex Kosovos internationella civila personal har behandlats annorlunda på grund av att olika nationella rättsordningar, som bestämts med tillämpning av det anknytningskriterium som följer av meddelandet K(2009) 9502 och som hänvisar till lagstiftningen i det land där den berörda personen är medborgare, tillämpas på dessa anställda.
266 Det ska emellertid konstateras att tribunalen, utan att detta på ett giltigt sätt har bestritts i förevarande mål om överklagande, ansåg att det, i enlighet med de primär- och sekundärrättsliga bestämmelser som avses i punkterna 226–228 i den överklagade domen, uttryckligen var tillåtet för de på varandra följande cheferna för Eulex Kosovo, och därefter för Eulex Kosovo självt, att rekrytera internationell civil personal på kontraktsbasis.
267 Det följer av de sålunda fastställda förhållandenas avtalskaraktär att de materiella bestämmelser som ska komplettera avtalsvillkoren, i avsaknad av ett gemensamt europeiskt regelverk som är tillämpligt på Eulex Kosovos personal, följer av en nationell rättsordning som har fastställts på grundval av internationell privaträtt och genom överenskommelse mellan avtalsparterna.
268 I förevarande fall framgår det bland annat av punkt 119 i den överklagade domen, vilken inte har bestritts av Liam Jenkinson i förevarande mål om överklagande, att det anknytningskriterium som följer av meddelande K(2009) 9502, som hänvisar till lagstiftningen i det land där den berörda personen är medborgare, hade angetts i de nio visstidsavtalen mellan Liam Jenkinson och Eulex Kosovo, i enlighet med de bestämmelser i internationell privaträtt som är tillämpliga på dessa avtal och genom överenskommelse mellan parterna i nämnda avtal.
269 Härav följer att Eulex Kosovos kontraktsanställda personal, som kommer från olika medlemsstater, inte befann sig i en jämförbar situation vid ingåendet av sina avtal, utan i stället befann sig i olika situationer i rättsligt och faktiskt hänseende, bland annat på grund av de olika lagstiftningar som på grund av de anställdas ursprung var tillämpliga på dem vid den tidpunkt då dessa avtal ingicks.
270 Under dessa omständigheter ska tillämpningen av olika materiella bestämmelser på Eulex Kosovos internationella civila personal anses följa dels av att objektiva omständigheter som definieras i relevant internationell privaträtt beaktas, dels som en följd av att de befann sig i situationer som inte var jämförbara.
271 Liam Jenkinson har följaktligen inte lyckats visa att tillämpningen av olika nationella materiella bestämmelser på Eulex Kosovos internationella civila personal utgör ett åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen under de omständigheter som är aktuella i förevarande fall.
272 Det ska påpekas att tribunalen, i punkt 231 i den överklagade domen, fann att Liam Jenkinson felaktigt hade påstått att han lidit skada på grund av att han diskriminerats i förhållande till anställda som omfattades av anställningsvillkoren för övriga anställda, vilka borde ha tillämpats på honom i egenskap av anställd vid utrikestjänsten. Tribunalen tillade att enligt det samförståndsavtal som undertecknades i Belgrad den 13 juli 1991, genom vilket ECMM som senare bytte namn till EUMM inrättades, förutsattes att personalen inte skulle anställas annat än som ”europeisk personal”.
273 I punkt 232 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att Liam Jenkinson inte hade ingett vare sig detta samförståndsavtal eller någon annan uppgift till stöd för sina argument och att nämnda avtal under alla omständigheter inte innehöll någon bestämmelse av vilken det framgick att anställningen av internationell civil personal vid Eulex Kosovo var rättsstridig.
274 Vidare påpekade tribunalen, i samma punkt 232, att unionslagstiftaren, i de normativa bestämmelserna avseende Eulex Kosovo, hade föreskrivit en rättslig grund som gjorde det möjligt för chefen för Eulex Kosovo och därefter för detta uppdrag att rekrytera internationell civil personal på kontraktsbasis.
275 Såsom har påpekats i punkt 86 ovan konstaterade tribunalen endast, i punkt 95 i den överklagade domen, att den europeiska kodexen för god förvaltningssed, som Liam Jenkinson åberopat, endast är tillämplig på unionens institutioner, organ och byråer samt på deras förvaltningar och deras anställda i deras förhållande till allmänheten, vilket innebär att Liam Jenkinson inte kan åberopa den beträffande sitt anställningsförhållande.
276 Härav följer att det inte föreligger någon motsägelse mellan, å ena sidan, punkt 95 i den överklagade domen och, å andra sidan, punkterna 231 och 232 i samma dom.
277 Det ska dessutom påpekas att Liam Jenkinson, genom att hävda att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ålägga unionen färre skyldigheter än vad den ålagt sig själv i förhållande till anställda som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda, har framfört en delgrund avseende avsaknaden av en rättslig ram som reglerar hans ställning som internationell civil personal vid Eulex Kosovo, vilken, såsom påpekats i punkterna 68–72 ovan, inte har åberopats i första instans. Denna delgrund kan följaktligen inte tas upp till prövning.
278 Vad gäller argumentet att domen av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen (T‑45/01, EU:T:2004:289), och domen från Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel) av den 30 juni 2014, vilka Liam Jenkinson åberopat i målet vid tribunalen, är relevanta i förevarande fall, konstaterar domstolen att han inte har visat på vilket sätt dessa avgöranden är relevanta i förevarande mål på så sätt att tribunalen, i punkterna 234 och 236 i den överklagade domen, inte kunde avfärda att de rörde analoga fall. Även om Liam Jenkinson har hävdat att dessa domar gör det möjligt att konstatera att Eulex Kosovo hade möjlighet att erhålla ytterligare belopp och att de argument som avser budgetförordningen följaktligen borde ha prövats, har han inte genom detta argument lyckats visa vilka slutsatser som borde dras av nämnda domar i förevarande mål. Detta argument kan följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
279 När det gäller Liam Jenkinsons argument att tribunalen felaktigt avfärdade varje analogi mellan förevarande mål och det mål som avgjordes genom domen av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen (T‑45/01, EU:T:2004:289), eftersom han enligt sin egen uppfattning borde ha anställts vid de tre berörda uppdragen i enlighet med de bestämmelser i anställningsvillkoren som är tillämpliga på tillfälligt anställda, ska det erinras om att även om unionen enligt domstolens praxis får ingå anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i en medlemsstat, måste den ändå fastställa avtalsvillkoren utifrån tjänstens behov och inte för att undvika tillämpningen av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och/eller anställningsvillkoren för övriga anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen, C‑249/87, EU:C:1989:614, punkterna 10 och 11).
280 I motsats till vad Liam Jenkinson har hävdat går det således inte att av artikel 336 FEUF dra slutsatsen att det föreligger en rätt att anställas på samma sätt som en anställd som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda. Liam Jenkinson har inte heller visat att han i förevarande fall har rekryterats på denna grund eller att hans anställningsvillkor har fastställts i syfte att undvika tillämpningen av anställningsvillkoren för övriga anställda. Det argument som grundar sig på förekomsten av denna påstådda rättighet kan följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
281 Av detta följer att Liam Jenkinson inte med framgång kan göra gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 231–235 i den överklagade domen.
282 Den fjärde grundens andra del kan således inte leda till bifall till överklagandet.
Den femte grunden
Parternas argument
283 Liam Jenkinson har genom den femte grunden kritiserat tribunalens prövning av huruvida det tredje yrkandet kunde tas upp till prövning.
284 Han anser att det med hänsyn till vad parterna anfört beträffande den första gruppen av yrkanden är uppenbart att det finns en brist på klarhet, förutsebarhet, rättssäkerhet och likabehandling och att det finns ett ofrånkomligt samband mellan dessa yrkanden och denna brist. Tribunalen underlät att beakta samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som anfördes i första instans och att pröva huruvida praxisen avseende anställning av internationell civil personal vid Eulex Kosovo var lagenlig. Tribunalen begränsade därigenom på ett rättsstridigt sätt omfattningen av lagenlighetsprövningen av svarandenas agerande och åsidosatte artikel 5 FEU.
285 Tribunalen gjorde dessutom en felaktig bedömning när den i punkt 244 i den överklagade domen fann att Liam Jenkinson inte tydligt hade redogjort för något av de påtalade förhållandena och i punkt 245 i den överklagade domen bedömde att det tredje yrkandet var kopplat till tribunalens agerande.
286 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att den femte grunden inte kan leda till bifall för överklagandet.
Domstolens bedömning
287 I punkterna 244–247 i den överklagade domen redogjorde tribunalen för skälen till att den ansåg att det tredje yrkandet var oklart och därför uppenbart inte kunde tas upp till prövning. I synnerhet fann tribunalen, i punkterna 245 och 246 i den överklagade domen, att Liam Jenkinson i första instans hade åberopat att det förelåg en skada till följd av att tribunalen ogillade den första och den andra gruppen av yrkanden, vilka hade framställts i första hand, och att svarandena kunde hållas ansvariga för denna skada.
288 Liam Jenkinson har inom ramen för den femte grunden anfört en rad allmänna påståenden om den rättsliga och faktiska situation som kringgärdar talan i första instans, och har kritiserat tribunalen för att inte ha prövat de olika rättsliga problem som han hade tagit upp, dock utan att i tillräcklig utsträckning förklara vilket misstag tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till när den fann att det tredje yrkandet inte uppfyllde de krav på klarhet som den angett i punkt 243 i den överklagade domen.
289 Även om han har hävdat att detta yrkande inte syftade till att visa att det skett ett åsidosättande till följd av tribunalens agerande vid prövningen av den första och den andra gruppen av yrkanden, har han även understrukit att ogillandet av de två första grupperna av yrkanden kunde anses illustrera samtliga rättsliga problem som tagits upp inom ramen för det tredje yrkandet.
290 Dessa överväganden visar emellertid inte att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att Liam Jenkinson inte klart hade underbyggt det skadeståndsanspråk som framställts inom ramen för det tredje yrkandet.
291 Denna grund kan följaktligen inte leda till bifall för överklagandet.
Den sjätte grunden
Parternas argument
292 Liam Jenkinson har som sjätte grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig fördelning av rättegångskostnaderna i första instans. Han anser i synnerhet att bristen på transparens i fråga om de skäl som låg till grund för användningen av de på varandra följande visstidsavtalen åtminstone borde ha föranlett att han inte behövde ersätta de rättegångskostnader som är hänförliga till förfarandet i första instans.
293 Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har gjort gällande att denna grund inte kan leda till bifall för överklagandet.
Domstolens bedömning
294 Det följer av fast rättspraxis att när alla andra grunder till stöd för överklagandet har underkänts, ska ett yrkande som avser att tribunalens beslut om rättegångskostnaderna var felaktigt avvisas i enlighet med artikel 58 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, enligt vilken ett överklagande inte får avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning (dom av den 17 december 2020, BP/FRA, C‑601/19 P, EU:C:2020:1048, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
295 Liam Jenkinson har tappat målet såvitt avser samtliga grunder som han har åberopat till stöd för överklagandet. Grunden avseende fördelningen av rättegångskostnaderna kan därmed inte tas upp till prövning.
296 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska lämnas utan bifall i sin helhet, eftersom ingen av de grunder som åberopats till stöd för överklagandet har befunnits kunna leda till bifall för överklagandet.
297 Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att pröva rådets, kommissionens och utrikestjänstens invändningar avseende huruvida talan i första instans kunde tas upp till prövning, vilka nämnts i punkt 30 ovan.
Rättegångskostnader
298 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet, kommissionen, utrikestjänsten och Eulex Kosovo har yrkat att Liam Jenkinson ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Liam Jenkinson har tappat målet, ska deras yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Liam Jenkinson ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och Eulex Kosovo i detta mål om överklagande.
Underskrifter