Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NICHOLAS EMILIOU
föredraget den 18 januari 2024(1)
Mål C‑766/21 P
Europaparlamentet
mot
Axa Assurances Luxembourg SA,
Bâloise Assurances Luxembourg SA,
La Luxembourgeoise SA,
Nationale-Nederlanden Schadeverzekering Maatschappij NV
”Överklagande – Artikel 272 FEUF – Skiljedomsklausul i ett avtal som ingåtts av Europeiska unionen – Artikel 123 i tribunalens rättegångsregler – Svarande som inte inkommit med svaromål – Tredskodom – Ansökan om återvinning av tredskodom – Artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol – Artiklarna 172 och 176 i domstolens rättegångsregler – Svarsskrivelse på ett överklagande – Anslutningsöverklagande – Felaktig tolkning – Otillräcklig och motsägelsefull motivering”
I. Inledning
1. De texter som reglerar förfarandet vid Europeiska unionens domstolar kan liknas vid ett järnvägssystem. Varje sträckning representerar ett processrättsligt medel, medan de tåg som trafikerar dessa spår symboliserar de mål som anhängiggörs vid denna rättsliga institution. Efterhand som handläggningen av ett mål fortskrider fungerar rättegångsreglerna som järnvägssignaler, som säkerställer att målet håller rätt kurs mot sin slutdestination.
2. Liksom en tågresa kan emellertid den rättsliga resan i ett mål innehålla vägskäl. Överklaganden, anslutningsöverklaganden och andra mekanismer kan föranleda att ett mål ändrar riktning genom att erbjuda en alternativ väg till målet, samtidigt som fastställda processuella regler följs. På samma sätt som ett tåg är beroende av ett välfungerande järnvägsnät, är rättsliga mål beroende av noggrant definierade processuella regler för att säkerställa en rättvis och korrekt lösning.
3. Förevarande mål inbegriper sådana överväganden.
4. Parlamentet har i sitt överklagande yrkat att EU-domstolen delvis ska upphäva tribunalens dom i målet parlamentet/Axa Assurances Luxembourg m.fl.,(2) genom vilken tribunalen i huvudsak ogillade dess talan om ersättning för kostnader som uppkommit till följd av en vattenskada i Konrad Adenauer-byggnaden (nedan kallad KAD) i Luxemburg stad (Luxemburg) i maj 2016.
5. Samtidigt har Nationale-Nederlanden Schadeverzekering Maatschappij NV (nedan kallat NN), en av svarandena i första instans, ingett ett anslutningsöverklagande i förevarande mål med yrkande om upphävande av (andra delar av) den överklagade domen, i den del tribunalen genom tredskodom förpliktade NN att till parlamentet utge en del av den begärda ersättningen jämte lagstadgad dröjsmålsränta.
6. På domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att inriktas på NN:s anslutningsöverklagande. De särskilda omständigheterna i detta mål ger emellertid domstolen tillfälle att klargöra vissa särdrag i tredskodomsförfaranden, vilket är särskilt viktigt i förevarande mål eftersom tribunalen enligt min mening gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i detta avseende. Följaktligen kommer jag även att fördjupa mig i dessa frågor i detta förslag till avgörande.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Stadgan för Europeiska unionens domstol
7. Artikel 41 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolens stadga) har följande lydelse:
”Om en rätteligen instämd part inte inkommer med skriftligt svaromål, ska tredskodom meddelas mot honom. Talan mot domen får föras inom en månad efter delgivning. …”
8. I artikel 56 i domstolens stadga föreskrivs följande:
”Tribunalens slutliga avgöranden … får överklagas till domstolen inom två månader efter delgivningen av det avgörande som överklagas.
Varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan har rätt att överklaga. …”
B. Domstolens rättegångsregler
9. Enligt artikel 172 i domstolens rättegångsregler, som har rubriken ”Parter som får inkomma med svarsskrivelse”, får ”[a]lla parter i det aktuella målet vid tribunalen som har ett intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas … inom två månader från delgivning av överklagandet inkomma med svarsskrivelse. …”
10. Artikel 176 i domstolens rättegångsregler avser anslutningsöverklaganden. Enligt första punkten i denna artikel får ”[d]e parter som avses i artikel 172 [i domstolens rättegångsregler] … ge in ett anslutningsöverklagande inom samma frist som föreskrivs för ingivande av svarsskrivelser”. I detta hänseende ska yrkandena i ett anslutningsöverklagande, i enlighet med artikel 178.1 domstolens rättegångsregler, avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande.
C. Tribunalens rättegångsregler
11. I artikel 123 i tribunalens rättegångsregler, som har rubriken ”Tredskodom”, föreskrivs följande:
”1. Om tribunalen konstaterar att en rätteligen instämd svarande inte inkommit med svaromål i den form eller inom den frist som föreskrivs … får sökanden inom den tid som ordföranden bestämmer yrka att tribunalen genom tredskodom bifaller hans talan ….
2. En svarande som inte inkommit med svaromål får inte delta i tredskodomsförfarandet och ska inte delges någon inlaga eller något beslut, med undantag för det avgörande genom vilket målet avgörs slutligt.
3. Tribunalen ska i tredskodomen bifalla sökandens yrkanden, såvida det inte är uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva talan eller det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att den helt saknar rättslig grund.
…”
12. Enligt artikel 166 i tribunalens rättegångsregler får en svarande som inte inkommit med svaromål ge in en ansökan om återvinning av tredskodom enligt artikel 41 i domstolens stadga.
III. Bakgrund till tvisten, förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
A. Bakgrund till tvisten
13. Bakgrunden till tvisten beskrivs i detalj i den överklagade domen.(3) De faktiska omständigheter som är relevanta för detta förslag till avgörande kan sammanfattas enligt följande.
14. År 2011 inledde parlamentet ett anbudsförfarande i avsikt att teckna en försäkring som omfattade tous risques chantier (”alla risker på byggarbetsplatsen”) för de stora renoverings- och byggnadsarbeten som ingick i projektet för utbyggnad av KAD i Luxemburg stad. Det förslag som lagts fram av AXA Assurances Luxembourg SA (nedan kallat AXA), Bâloise Assurances Luxembourg SA, La Luxembourgeoise SA och Delta Lloyd Schadeverzekering NV valdes ut. Den 12 december 2018 övertogs sistnämnda bolag av NN (gemensamt, ”svarandena i första instans”).
15. Den 3 april 2012 ingick Europeiska unionen, företrädd av parlamentet, det försäkringsavtal avseende alla risker på byggarbetsplatsen (nedan kallat CAR-avtalet) som avses i det infordrade anbudet med svarandena i första instans. I avtalet utsågs AXA till huvudförsäkringsgivare.(4)
16. Till följd av kraftiga regn den 27 och den 30 maj 2016 rann regnvatten från KAD:s byggarbetsplats ner i byggnadens källare. Denna vattenansamling kunde inte dräneras, vilket skapade en fuktig miljö i utrymmen där teknisk utrustning redan hade installerats. Till följd av detta skadades denna utrustning.
17. Med anledning av dessa omständigheter lämnade det bolag som hade överinseende över de större arbetena på denna byggarbetsplats in en skadeanmälan den 30 maj 2016. Genom skrivelse av den 15 juli 2016 underrättade AXA, i egenskap av huvudförsäkringsgivare, parlamentet om att ovannämnda omständigheter, baserat på den information som hade granskats av dess experter, inte omfattades av CAR-avtalet och att AXA därför inte kunde hållas ansvarigt.
18. Trots skriftväxling och ett möte kvarstod oenigheten mellan AXA och parlamentet. Sistnämnda institution sände en betalningsanmodan till svarandena i första instans, grundad på en preliminär uppskattning av skadan.
19. Parlamentet följde den 28 november 2018 upp denna första skrivelse med en ny betalningsanmodan, där det angavs att den lidna skadan uppgick till 800 624,33 euro, exklusive mervärdesskatt.
B. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
20. Den 20 juni 2019 väckte parlamentet talan vid tribunalen med stöd av artikel 272 FEUF och yrkade att svarandena i första instans skulle förpliktas att ersätta kostnaderna för den vattenskada som orsakats KAD-utrustningen i maj 2016. Till stöd för sin talan åberopade parlamentet sex grunder.
21. Den 10 september 2019 inkom AXA, Bâloise Assurances Luxembourg och La Luxembourgeoise med sitt svaromål till tribunalen.
22. Efter att ha informerats om att Delta Lloyd Schadeverzekering hade övertagits av NN, underrättade tribunalens kansli, genom skrivelse av den 13 januari 2020, NN om att talan hade väckts och angav fristen för att inkomma med svaromål.
23. NN inkom inte med något svaromål inom den föreskrivna fristen.
24. Genom skrivelse av den 29 juni 2020 underrättade tribunalens kansli NN om att bolaget, i enlighet med artikel 123 i tribunalens rättegångsregler, som avser tredskodom, och på begäran av parlamentet, inte längre skulle få delta i tredskodomsförfarandet och endast skulle delges det avgörande genom vilket målet slutligt avgjordes.
25. Den 29 september 2021 ogillade tribunalen, genom den andra och den fjärde punkten i domslutet i den överklagade domen, talan i den del den avsåg svarandena i första instans, med undantag för NN. I den första och den tredje punkten i domslutet i den domen förpliktade tribunalen NN att till parlamentet utge ett belopp på 79 653,89 euro (vilket motsvarade det belopp som parlamentet hade krävt av NN i sitt yrkande), jämte lagstadgad dröjsmålsränta, samt att ersätta kostnaderna för tredskodomsförfarandet i den del det avsåg NN.
26. Den 18 november 2021 ingav NN, med stöd av artikel 41 i domstolens stadga och artikel 166 i tribunalens rättegångsregler, en ansökan om återvinning av tredskodom och yrkade att den första och den tredje punkten i domslutet i den överklagade domen skulle upphävas. Genom beslut av den 10 januari 2022 vilandeförklarade tribunalen detta förfarande i avvaktan på domstolens avgörande i förevarande mål om överklagande.
IV. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
27. Parlamentet har, genom skrivelse av den 8 december 2021, ingett förevarande överklagande av den överklagade domen.
28. Parlamentet har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den andra och den fjärde punkten i domslutet i den överklagade domen,
– återförvisa målet till tribunalen,
– besluta att frågan om rättegångskostnader ska anstå, med undantag för de kostnader som avses i den tredje punkten i domslutet i den överklagade domen, och
– i andra hand, upphäva den andra och den fjärde punkten i domslutet i den överklagade domen och bifalla parlamentets talan mot svarandena i första instans.
29. I sin svarsskrivelse har svarandena i första instans, däribland NN, yrkat att domstolen ska
– ogilla parlamentets överklagande,
– ogilla parlamentets yrkande att frågan om rättegångskostnader ska anstå,
– i andra hand, för det fall att domstolen bifaller parlamentets överklagande, återförvisa målet till tribunalen, och [eller]
– på subsidiär grund ogilla parlamentets yrkanden mot AXA, Bâloise Assurances Luxembourg och La Luxembourgeoise på grundval av de argument de anförde i första instans och således döma i enlighet med deras yrkanden.
30. Genom anslutningsöverklagande som ingavs den 6 april 2022 har NN yrkat att domstolen ska
– förklara att anslutningsöverklagandet kan tas upp till sakprövning, och
– upphäva den första och den tredje punkten i domslutet i den överklagade domen.
31. I sin svarsskrivelse på anslutningsöverklagandet har parlamentet begärt att domstolen ska
– avvisa anslutningsöverklagandet,
– i andra hand ogilla anslutningsöverklagandet, och
– förplikta NN att ersätta kostnaderna för anslutningsöverklagandet.
V. Bedömning
32. I förevarande mål har två överklaganden ingivits till domstolen, det ena av parlamentet och det andra av NN.
33. Parlamentet har till stöd för huvudöverklagandet åberopat tre grunder för att ifrågasätta tribunalens tolkning av begreppet ”översvämning” som förekommer i artikel I.15.1.1 i CAR-avtalet. Därvid har parlamentet gjort gällande i) att tolkningsprinciperna inom unionsrätten har åsidosatts, ii) att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, och iii) att de faktiska omständigheterna och bevisningen har missuppfattats.
34. NN har anfört tre grunder till stöd för sitt anslutningsöverklagande. I första hand har NN gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 45.1 a i tribunalens rättegångsregler, som avser det sätt på vilket rättegångsspråket fastställs, genom att inte slå fast att parlamentets talan, som var avfattad på franska, uppenbart inte kunde tas upp till sakprövning i den del den avsåg NN.
35. I andra hand har NN gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 123.3 i tribunalens rättegångsregler (som avser de åtgärder som tribunalen måste vidta för att kunna meddela tredskodom), samt motiverade sin dom på ett bristfälligt sätt, eftersom talan mot NN bifölls i den överklagade domen, medan talan mot övriga svarande i första instans ogillades, trots att parlamentets yrkanden grundade sig på samma rättsliga och faktiska argument.
36. Såsom angetts ovan kommer detta förslag till avgörande, på domstolens begäran, huvudsakligen att begränsas till en bedömning av huruvida det andra överklagandet, det vill säga NN:s anslutningsöverklagande, kan tas upp till sakprövning. Det måste emellertid understrykas att NN:s anslutningsöverklagande inte kan betraktas isolerat, utan att vederbörlig hänsyn tas till de bredare kontextuella omständigheterna – särskilt det förhållandet att NN är en tredskande svarande och har använt sig av två olika processuella mekanismer. Jag anser det vara nödvändigt att även undersöka dessa aspekter, även om de i viss mån sträcker sig utanför anslutningsöverklagandet.
37. Mot bakgrund av detta kommer jag att inleda mitt förslag till avgörande med några inledande anmärkningar beträffande NN:s ställning som tredskande svarande och – såsom har nämnts i punkt 26 ovan – dess ansökan, ingiven till tribunalen, om återvinning av den överklagade domen (eller tredskodomen) (A). Jag kommer sedan att övergå till att pröva huruvida NN:s svarsskrivelse på huvudöverklagandet kan tas upp till sakprövning (B). Därefter kommer jag att bedöma om NN får ge in ett anslutningsöverklagande (C). Avslutningsvis kommer jag att uppehålla mig vid vissa tolkningsfrågor som uppkommer till följd av ordalydelsen i artikel 123.3 i tribunalens rättegångsregler, liksom det sätt på vilket denna bestämmelse tillämpades av tribunalen i den överklagade domen (D).
A. Tredskodomen och NN:s ansökan om återvinning av denna dom
38. Enligt artikel 41 i domstolens stadga, jämförd med artikel 123 i tribunalens rättegångsregler, får tribunalen, när en rätteligen instämd svarande inte inkommit med svaromål i föreskriven form eller inom föreskriven frist, om sökanden i målet så begär, genom tredskodom bifalla hans talan mot svaranden.
39. Under sådana omständigheter har den sistnämnde ställning som ”tredskande svarande”.(5)
40. Enligt artikel 41 i domstolens stadga och artikel 166 i tribunalens rättegångsregler får dock en tredskande svarande inom en månad från delgivning av tredskodomen ge in en ansökan till tribunalen om återvinning av denna dom.(6) I de bestämmelser som reglerar förfarandet vid unionsdomstolen har det således uttryckligen föreskrivits ett rättsmedel som ett processrättsligt spår för varje part som finner sig vara en tredskande svarande. Genom att utnyttja denna processuella möjlighet kan en sådan svarande få till stånd ett återupptagande av målet och en förnyad prövning av det ärende som (preliminärt) avgjordes utan hörande av svaranden (inaudita altera parte).
41. Den 18 november 2021 utnyttjade NN denna processuella möjlighet genom att inge en ansökan om återvinning av tribunalens tredskodom. Den 10 januari 2022 beslutade emellertid tribunalen att vilandeförklara detta förfarande, med hänsyn till att parlamentet hade överklagat den överklagade domen.
42. NN ingav därefter, den 6 april 2022, en svarsskrivelse och ett anslutningsöverklagande inom ramen för parlamentets huvudöverklagande.
43. Parlamentet anser i detta sammanhang att såväl den svarsskrivelse som det anslutningsöverklagande som NN har ingett ska avvisas. I de två följande avsnitten kommer jag att behandla parlamentets argument i detta avseende.
B. Huruvida NN:s svarsskrivelse på huvudöverklagandet kan tas upp sakprövning
44. I första hand har parlamentet gjort gällande att den svarsskrivelse som svarandena i första instans gemensamt har ingett inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser NN, eftersom detta bolag inte har något intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas.
45. Parlamentet har erinrat om att dess överklagande endast avser punkterna 2 och 4 i domslutet i den överklagade domen, genom vilka tribunalen ogillade dess talan i den del den riktades mot de övriga svarandena i första instans. Det har anfört att huvudöverklagandet följaktligen inte påverkar NN:s rättsliga situation.
46. Jag delar inte denna bedömning.
47. Jag erinrar om att ”alla parter i det aktuella målet” vid tribunalen ”som har ett intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas” enligt artikel 172 i domstolens rättegångsregler inom två månader från delgivning av överklagandet får inkomma med en svarsskrivelse.
48. Det framgår således klart av ordalydelsen i artikel 172 i domstolens rättegångsregler att varje person som hade formell ställning som ”part” i målet i första instans i princip får delta i överklagandeförfarandet genom att inkomma med en svarsskrivelse på det överklagande som ingetts av en annan part, förutsatt att vederbörande har ett intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas. Förutom den tillämpliga fristen är deltagandet följaktligen beroende av att två kumulativa villkor är uppfyllda.
49. För det första måste svarsskrivelsen inges av någon som är part ”i det aktuella målet”.
50. I linje med definitionen av begreppen ”rättegångsdeltagare” respektive ”part” och ”parter” i artikel 1.2 c och d i tribunalens rättegångsregler tolkar jag denna fras som att den inbegriper sökanden(a) och svaranden(a) samt intervenienter i det specifika målet.(7) Eftersom NN var svarande i det överklagade målet uppfyller NN detta villkor.
51. Klassificeringen av NN som ”tredskande svarande” påverkar inte dess ställning som ”part”. NN behöll nämligen sin ställning som svarande under hela förfarandet vid tribunalen. Det var i själva verket av detta skäl som den överklagade domen delgavs NN.(8)
52. På liknande sätt anges det tydligt i artikel 172 i domstolens rättegångsregler att parterna i det aktuella målet ska delges överklagandet om ett sådant inges. Den omständigheten att NN delgavs parlamentets överklagande är också en tydlig bekräftelse på att NN är part i målet.(9)
53. För det andra måste en part som önskar inge en svarsskrivelse ha ett ”intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas”.
54. Det är allmänt vedertaget att en part som vill väcka talan måste kunna visa att denna talan, om den bifalls, kan medföra en fördel för denna part.(10) I detta avseende borde detsamma gälla för en part som önskar inkomma med en svarsskrivelse på ett överklagande, eftersom även denna part måste ha ett ”intresse” av utgången i målet för att få göra detta. Även om jag håller med om att detta begrepp kan omfatta ett brett spektrum av fördelar som går utöver faktorer av rent rättslig karaktär,(11) förutsätter det att utgången i det aktuella förfarandet kan få rättsverkningar för den part som väckt talan och, enligt min mening, även för dem som önskar delta i förfarandet.(12)
55. Såsom angetts ovan har NN ansökt om återvinning av den överklagade domen med stöd av artikel 41 i domstolens stadga och artikel 166 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen har emellertid vilandeförklarat målet i avvaktan på domstolens dom inom ramen för huvudöverklagandet.
56. I sin kommande dom avseende huvudöverklagandet, baserad på de grunder som åberopats av parlamentet, kommer domstolen att behöva ta ställning till huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till en bristfällig motivering när den ogillade talan mot de övriga svarandena i första instans.
57. I detta avseende är det värt att betona att parlamentet åberopade samma faktiska omständigheter och samma rättsliga argument mot samtliga svarande (således även mot NN). Det står således helt klart att domstolens bedömning av parlamentets argument i överklagandet med största sannolikhet kommer att avgöra utgången av NN:s talan som för närvarande är anhängig vid tribunalen (även om den har vilandeförklarats). Om domstolen upphäver tribunalens dom och bifaller parlamentets yrkanden, är ödet för NN:s talan vid tribunalen troligen beseglat. Även det omvända gäller. Om domstolen skulle ogilla parlamentets överklagande kommer NN:s möjligheter att lyckas med att få tredskodomen upphävd att öka avsevärt.
58. Jag anser följaktligen att det är helt uppenbart att NN, i motsats till vad parlamentet har anfört, har ett betydande och direkt rättsligt intresse av utgången i förevarande överklagandeförfarande. NN uppfyller alltså båda de relevanta villkor som anges i punkterna 49 och 53 ovan och får således inkomma med en svarsskrivelse på förevarande överklagande.
59. Med detta sagt finns det enligt min mening även principiella skäl som talar för att NN, trots sin ställning som tredskande svarande, i en situation såsom den som är omtvistad i förevarande mål, bör få inkomma med en svarsskrivelse på huvudöverklagandet.
60. Ingivandet av huvudöverklagandet ledde till att målet med anledning av NN:s ansökan om upphävande av tredskodomen vid tribunalen vilandeförklarades. Härvidlag har det rättsmedel som ursprungligen var tillgängligt för NN enligt artikel 41 i domstolens stadga och artikel 166 i tribunalens rättegångsregler tillfälligt vilandeförklarats, medan det rättsmedel som parlamentet har använt sig av, nämligen överklagande, har getts företräde.
61. Enligt min mening skulle det strida mot såväl rätten till ett effektivt rättsmedel som rätten att bli hörd om en part, om än tredskande svarande i första instans, skulle försättas i ett sådant rättsligt limbo att den inte effektivt kan utnyttja det rättsmedel som står till dess förfogande i den aktuella situationen, nämligen en ansökan om återvinning av tredskodomen, eller delta i det överklagandeförfarande som rör just det mål i vilket den var – och fortfarande är – part.
62. Rätten att bli hörd är en allmän princip i unionsrätten. Den utgör en del av rätten till försvar, såsom den kommer till uttryck i bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och särskilt stadfästs i artikel 47 däri. Denna rätt innebär att i princip alla parter har rätt att yttra sig, skriftligen eller muntligen, i alla förfaranden som kan leda till en rättsakt som går partens intressen emot.(13)
63. Det åligger därför domstolen att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot andra parter.(14)
64. Om en part såsom NN inte kunde inge en svarsskrivelse på ett överklagande, skulle vederbörande inte kunna utveckla sin rättsliga ståndpunkt, och bli hörd, på grundval av de rättsliga argument som vederbörande själv anförde till sitt försvar, vilket domstolen måste ta vederbörlig hänsyn till. Under sådana omständigheter är det tämligen svårt att se hur domstolen skulle kunna säkerställa NN:s att rätt att bli hörd och rätt till ett effektivt rättsmedel.
65. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att den svarsskrivelse som svarandena i första instans gemensamt har gett in kan tas upp till sakprövning i sin helhet, även i den del den avser NN.
C. Huruvida NN:s anslutningsöverklagande kan tas upp till sakprövning
66. I andra hand har parlamentet yrkat att domstolen ska förklara att NN:s anslutningsöverklagande inte kan tas upp till sakprövning på grund av att NN, i egenskap av tredskande svarande, inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att använda sig av detta rättsmedel.
67. Vid prövningen av huruvida NN:s anslutningsöverklagande kan tas upp till sakprövning kommer jag först att överväga de relevanta bestämmelser som ligger till grund för användningen av denna rättsliga mekanism. I detta syfte kommer jag att granska artikel 176 i domstolens rättegångsregler om anslutningsöverklaganden och förklara varför jag anser att även artikel 56 i domstolens stadga, som rör överklaganden, är relevant i detta specifika sammanhang (1). Därefter kommer jag att rikta min uppmärksamhet mot kraven i denna bestämmelse i domstolens stadga och förklara varför jag anser att NN inte har rätt att inge ett anslutningsöverklagande inom ramen för förevarande mål (2). Slutligen kommer jag att göra några korta reflektioner om det system med rättsmedel som står till en tredskande svarandes förfogande, och särskilt beträffande huruvida en sådan svarande får använda sig av flera mekanismer samtidigt (3).
1. Bestämmelser som är relevanta för ingivandet av ett anslutningsöverklagande
68. I artikel 176 i domstolens rättegångsregler fastställs de processuella ramarna för anslutningsöverklaganden. I enlighet med denna bestämmelse får de parter som avses i artikel 172 i domstolens rättegångsregler ge in ett anslutningsöverklagande. I detta hänseende kan en sådan klagande vara varje part i det relevanta målet vid tribunalen som har ett intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas.
69. Domstolen har i sin praxis erkänt att en part som omfattas av dessa bestämmelser kan inkomma med en svarsskrivelse på ett överklagande och samtidigt inge ett anslutningsöverklagande.(15) En svarsskrivelse får emellertid inte syfta till att tribunalens avgörande ska upphävas av skäl som är åtskilda från och självständiga i förhållande till dem i överklagandet. Sådana skäl kan endast anföras inom ramen för ett anslutningsöverklagande.(16) I detta hänseende ska anslutningsöverklagandet ges in genom att en separat handling, som ska vara åtskild från svarsskrivelsen, vilken endast får innehålla grunder och rättsliga argument som skiljer sig från de grunder och argument som åberopats i samma parts svarsskrivelse.(17)
70. I förevarande mål kvalificerar sig NN, såsom tidigare har klargjorts, som en part som får inkomma med svarsskrivelse på huvudöverklagandet i den mening som avses i artikel 172 i domstolens rättegångsregler. Baserat på en bokstavstolkning av ordalydelsen i artikel 176 i domstolens rättegångsregler förefaller NN följaktligen även ha rätt att ge in ett anslutningsöverklagande på de villkor som redovisats ovan.
71. Dessa villkor förefaller vara uppfyllda i förevarande mål. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att svarandena i första instans, däribland NN, inkom med en svarsskrivelse på huvudöverklagandet samma dag som NN gav in sitt anslutningsöverklagande, genom en separat handling och inom den föreskrivna fristen. Syftet med detta anslutningsöverklagande är att den första och den tredje punkten i domslutet i den överklagade domen ska upphävas. Anslutningsöverklagandet har således andra grunder än dem som anges i huvudöverklagandet (som avser punkterna 2 och 4 i domslutet i den överklagade domen) och skiljer sig från och är självständigt i förhållande till de argument som åberopats i svarsskrivelsen på huvudöverklagandet.
72. I detta hänseende, och i motsats till vad parlamentet har anfört på denna punkt, kan jag inte se något problem med att NN i sitt anslutningsöverklagande har anfört andra argument än dem som anförts i huvudöverklagandet och eftersträvar en annan lösning än den som eftersträvas i huvudöverklagandet.(18)
73. Uppfyllandet av formkraven i artiklarna 172 och 176 i domstolens rättegångsregler utgör emellertid endast ett av de hinder som en part måste övervinna för att få inge ett anslutningsöverklagande.
74. I artikel 56 i domstolens stadga anges de grundläggande krav som måste vara uppfyllda för att en part ska kunna överklaga. I detta avseende stadgas i andra stycket i denna bestämmelse att ”[v]arje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan” har rätt att överklaga.
75. I detta hänseende inställer sig omedelbart en fråga: Omfattar artikel 56 i domstolens stadga, om det inte uttryckligen anges, både ett konventionellt ”överklagande” och ett ”anslutningsöverklagande”?
76. Enligt min mening är det ganska uppenbart hur denna fråga ska besvaras.
77. I denna bestämmelse hänvisas till ordet ”överklaga”, som beskriver ett rättsmedel som en part kan använda för att angripa ett domstolsavgörande, eller en del därav, genom att anföra rättsliga argument för att detta avgörande helt eller delvis ska upphävas.
78. Ett ”anslutningsöverklagande” är ett rättsmedel som tjänar just detta syfte. I själva verket är det i grunden likartat, men med den avgörande skillnaden att en part inger ett anslutningsöverklagande efter det att huvudöverklagandet har ingetts och, naturligtvis, åberopar andra rättsliga argument och grunder för överklagandet än de som anförts i huvudöverklagandet. Därvidlag ligger skillnaden mellan ett överklagande och ett anslutningsöverklagande inte i innehållet i dessa mekanismer, utan i deras tidsmässiga dimension och deras självständiga respektive accessoriska karaktär.
79. Ett överklagande måste nämligen inges inom två månader från delgivningen av det överklagade beslutet,(19) medan ett anslutningsöverklagande får inges även efter det att denna frist har löpt ut. Enligt artiklarna 172 och 176 i domstolens rättegångsregler ska anslutningsöverklagandet inges ”inom samma frist som föreskrivs för ingivande av svarsskrivelser”, det vill säga inom två månader från delgivning av överklagandet.(20)
80. Om olika parter inger separata överklaganden av samma avgörande av tribunalen, kommer vart och ett av dessa överklaganden dessutom att ha ett ”självständigt liv”. När så är lämpligt kan domstolen (helt eller delvis) förena dessa mål vad gäller den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet eller domen.(21)Om något av dessa mål skulle återkallas eller avvisas, påverkar det emellertid inte det andra överklagandeförfarandet eller de andra överklagandeförfarandena.
81. Ett anslutningsöverklagande är däremot ett mål som inlemmas i ett befintligt mål. Detta innebär att det kan bero på huvudöverklagandet om domstolens prövar anslutningsöverklagandet. Enligt artikel 183 i domstolens rättegångsregler ska nämligen ändamålet med ett anslutningsöverklagande anses ha förfallit när huvudöverklagandet har återkallats eller när det på vissa särskilda grunder har fastställts att det är uppenbart att huvudöverklagandet inte kan tas upp till prövning. (22)
82. Mot bakgrund av vad som angetts ovan förefaller mekanismen för anslutningsöverklagande framför allt ha utformats av processekonomiska skäl, och särskilt för att motverka onödiga tvister och göra det möjligt att pröva sammanlänkade ärenden inom ramen för ett och samma förfarande.
83. När tribunalen har meddelat en dom (eller ett annat avgörande som kan överklagas) är det normala tillvägagångssättet för en missnöjd part att omedelbart inge ett överklagande. Det kan emellertid finnas tillfällen då en part är missnöjd med vissa aspekter av ett avgörande samtidigt som den är nöjd med andra aspekter av detta avgörande. I sådana fall är det tänkbart att parten är beredd att godta utgången i första instans, förutsatt att även de övriga parterna godtar den, så att tvisten slutligt kan avgöras.
84. I avsaknad av en bestämmelse såsom artikel 176.1 i domstolens rättegångsregler skulle det emellertid vara riskabelt för en part att ”sitta och vänta”, eftersom en annan part skulle kunna inge ett överklagande mot slutet av tvåmånadersperioden, och därmed göra det svårt för den förstnämnda parten att hinna reagera i rätt tid. I ett sådant scenario skulle sannolikheten för oseriösa överklaganden öka, även i de fall där parterna hade kunnat tänka sig att avstå från att inleda ytterligare en runda i domstol.
85. Av dessa skäl har jag kommit fram till att anslutningsöverklagandena och huvudöverklagandena helt enkelt är två former av samma företeelse, nämligen överklaganden.
86. Den lilla skillnad i den terminologi som används i de relevanta bestämmelserna för respektive typ av överklagande tjänar följaktligen endast till att göra det lättare att skilja dem åt när det hänvisas till respektive rättsmedel inom ramen för ett visst förfarande. Detta innebär emellertid inte att de bör behandlas olika i en situation såsom den som är omtvistad i huvudförfarandet.
87. Det skulle nämligen strida mot vikten av att säkerställa en god rättskipning och mot tanken att parterna ska behandlas lika, om artikel 56 i domstolens stadga endast skulle vara tillämplig på en part som vill överklaga, och inte på en part som önskar inge ett anslutningsöverklagande när huvudöverklagandet redan har ingetts.
88. Följaktligen anser jag att artikel 56 i domstolens stadga är tillämplig på alla former av överklaganden som står till förfogande i enlighet med de bestämmelser som reglerar förfarandet vid denna rättsliga institution, inbegripet anslutningsöverklaganden.
89. Även om jag är övertygad om att NN uppfyller villkoren i artiklarna 172 och 176 i domstolens rättegångsregler, måste det därför i samband med förevarande mål fastställas huruvida NN även uppfyller de formkrav som anges i artikel 56 i domstolens stadga.(23)
2. Kraven enligt artikel 56 i domstolens stadga
90. Som jag har nämnt i punkt 74 ovan stadgas det i artikel 56 andra stycket i domstolens stadga att ”[v]arje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan har rätt att överklaga”.
91. Även om det i de allra flesta fall torde vara relativt enkelt att kontrollera huruvida detta villkor är uppfyllt, kan det finnas fall där denna övning inte är lika enkel. Så kan exempelvis vara fallet på grund av att begreppen ”inte har vunnit bifall”(24) och ”talan”(25) inte är otvetydiga. Denna tvetydighet beror delvis på vissa diskrepanser mellan de olika språkversionerna av domstolens stadga.(26)
92. Oberoende av dessa tolkningssvårigheter kan det emellertid enligt min mening knappast sättas i fråga att en tredskande svarande inte uppfyller dessa kriterier. En sådan svarande har inte inkommit med något svaromål och har således inte framställt några specifika yrkanden. Som en följd av detta blir det dessutom ohållbart att hävda att vederbörande ”inte har vunnit bifall” i den mening som avses i artikel 56 i domstolens stadga.
93. För att bygga vidare på den metafor som introducerades i inledningen till detta förslag till avgörande måste man för att nå tågets destination först köpa en biljett och be om en resplan och sedan gå ombord på tåget.
94. Denna ståndpunkt förefaller ligga i linje med domstolens synsätt i domen i målet Bayer CropScience och Bayer/kommissionen. I det målet hade Bayer CropSciences och Bayers gemensamt ingett ett överklagande, trots att endast det förstnämnda bolaget hade deltagit i förfarandet vid tribunalen. Eftersom Bayer inte hade deltagit i detta första förfarande och inte hade åberopat någon särskild omständighet som i förekommande fall skulle kunna ge det rätt att överklaga, slog domstolen fast att överklagandet inte kunde tas upp till sakprövning i den del det hade ingetts i Bayers namn.(27)
95. Likaså har domstolen i vissa varumärkesmål dragit en jämförbar slutsats beträffande potentiella intervenienter i överklagandeförfarandet. När den part som överklagat inte hade inkommit med något svaromål på stämningsansökan i första instans, har domstolen nämligen funnit att denna part inte kunde anses ha deltagit i förfarandet vid tribunalen, eftersom den varken hade framställt några egna yrkanden eller förklarat att den stödde de övriga parternas yrkanden.(28)
96. Mot denna bakgrund, och i överensstämmelse med de argument som anförts av parlamentet, anser jag att NN:s anslutningsöverklagande ska avvisas.
3. De processuella övervägandena i ett vidare perspektiv
97. Även om jag dragit ovanstående slutsats utifrån förevarande mål gäller dock samma logik för den bredare processuella ram som reglerar rättsmedlen vid unionsdomstolarna.
98. De argument som har lagts fram av de olika parterna i förevarande mål visar på att det föreligger en påtaglig oklarhet kring användningen av specifika rättsliga mekanismer vid denna rättsliga institution och den tidpunkt då det är lämpligt att använda dem.
99. Om man lägger de specifika omständigheterna i förevarande mål åt sidan för ett ögonblick, är det i detta hänseende lämpligt att beröra två frågor som uppenbarligen hänger ihop, nämligen i) huruvida en tredskande svarande kan överklaga en tredskodom eller om vederbörande är tvungen att använda sig av den processuella möjligheten att inge en ansökan om återvinning av tredskodomen, och, om det är det sistnämnda alternativet som gäller, (ii) huruvida en sådan svarande kan använda sig av båda rättsmedlen samtidigt, eller, såsom förevarande mål illustrerar, inge ett anslutningsöverklagande parallellt med en sådan ansökan om återvinning av tredskodomen.
100. Enligt min mening är det relativt klart hur dessa båda frågor bör besvaras.
101. En tredskande svarande kan nämligen inte överklaga ett avgörande i första instans, eftersom denne måste använda sig av det särskilda rättsmedel som består i att ansöka om återvinning av tredskodomen. En tredskande svarande kan än mindre utnyttja båda rättsmedlen samtidigt genom att inge ett överklagande till domstolen och parallellt inge en ansökan om återvinning av tredskodomen vid tribunalen.
102. En sådan tolkning tycks nyligen ha bekräftats av domstolen i domen i målet Eulex Kosovo mot SC, vilken meddelades samma dag som detta förslag till avgörande. (29)
103. Dessa båda rättsmedel är därför inte bara alternativa och ömsesidigt uteslutande, utan de är inte heller utbytbara.
104. Å ena sidan måste en part för att kunna överklaga uppfylla de formkrav som anges i artikel 56 i domstolens stadga, vilka i huvudsak kräver att parten ska ha deltagit i första instans. Av de skäl som angetts ovan uppfyller en tredskande svarande inte detta kriterium. Varje försök att vinna bifall för sitt överklagande framstår som utsiktslöst.
105. Om en part å andra sidan har deltagit i förfarandet i första instans kan den per definition inte anses vara en tredskande svarande. Det finns således inte någon tredskodom som parten kan ansöka om återvinning av.
106. Varje annan bedömning skulle vara oförenlig med logiken i unionens system med rättsmedel.
107. Det skulle nämligen inte bara innebära ett kringgående av de regler som föreskriver ett rättsmedel som är särskilt utformat för att återvinna en tredskodom, utan även innebära att detta rättsmedel förlorar i värde, med hänsyn till de olika frister som gäller för dessa mekanismer och den avgörande betydelse som en dom från domstolen har vid ett överklagande. På samma sätt skulle det urholka själva kärnan i tredskodomar, som syftar till att uppmuntra till ett aktivt deltagande i rättsliga förfaranden genom att begränsa möjligheten till deltagande och de rättsmedel som står till buds för en part som inte har deltagit i förfarandet i första instans, trots att den har uppmanats att göra det.
108. Att tillåta dubbla parallella rättsmedel skulle dessutom vara detsamma som att tillåta en tredskande svarande att ta ytterligare en bit av kakan – eller, för att fortsätta med metaforen, att åka med två tåg samtidigt. Detta skulle strida mot principen om parternas jämlikhet i medel. Om man ser det på det här sättet, hur kan man då tillåta en part som inte deltog i första instans att trots detta använda sig av ett rättsmedel vid tribunalen och ett annat rättsmedel vid domstolen, vilka båda i slutändan är avsedda att leda till samma resultat?
109. Slutligen skulle en sådan situation till och med kunna störa den goda rättskipningen, påverka den processuella ramens integritet genom att skapa förvirring om vilket rättsmedel som det är lämpligt att använda i det enskilda fallet, och sannolikt bidra till ökade kostnader för alla parter som är inblandade i parallella förfaranden, liksom för denna rättsliga institution.(30)
110. Dessa iakttagelser är lika relevanta när det gäller anslutningsöverklaganden.
111. Under sådana omständigheter kan de argument som svaranden anfört i sin ansökan om återvinning av tredskodomen uppvisa likheter med dem som samma svarande har anfört inom ramen för ett anslutningsöverklagande. Det kan emellertid också vara så, såsom framgår av NN:s anslutningsöverklagande, att de argument som anförs inom ramen för anslutningsöverklagandet är helt olika.
112. På denna punkt delar jag inte NN:s uppfattning att ett sådant scenario skulle effektivisera förfarandet genom att göra det möjligt för domstolen att meddela en slutlig dom, som även slutligt avgör de frågor som tagits upp i ansökan om återvinning av tredskodomen vid tribunalen.
113. En sådan situation medför snarare oavsiktligt en fördel för den tredskande svaranden genom att denne kan använda sig av ytterligare ett rättsmedel för att lägga fram ytterligare rättsliga argument, och utan att garantera att de ursprungliga argument som anförts i ansökan om återvinning av tredskodomen inom ramen för det faktiska sammanhanget i målet vid tribunalen kommer att prövas på ett korrekt sätt, även om domstolen skulle finna att anslutningsöverklagandet är välgrundat. Detta beror på att domstolen, inom ramen för ett anslutningsöverklagande, är skyldig att endast uttala sig om rättsfrågor.
114. Enligt min mening återspeglar de konsekvenser som just beskrivits inte det avsedda funktionssättet hos det system med rättsmedel som inrättats genom de texter som reglerar förfarandet vid unionsdomstolarna – ett och samma tåg kan inte uppta två spår samtidigt.
115. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag följaktligen att den processuella möjligheten för en tredskande svarande att inge en ansökan om återvinning av en tredskodom till tribunalen är den lämpligaste (eller rättare sagt, den enda) åtgärd som en sådan part kan vidta under sådana omständigheter.
116. När tribunalen mottar en ansökan om återvinning av en tredskodom från en tredskande svarande, kommer den ursprungliga domen i första instans inte att anses ha vunnit laga kraft. Om ansökan bifalls kommer ett nytt avgörande i praktiken att ersätta tredskodomen.
117. Om ansökan däremot ogillas kommer tredskodomen däremot att förbli gällande och vinna laga kraft vad gäller förfarandet i första instans. På detta stadium kan den tredskande svaranden, om den så önskar, överklaga domen inom två månader från delgivningen av domen. Jag anser att detta förfarande är förenligt med det avsedda funktionssättet hos det system med rättsmedel som står till förfogande inom den processrättsliga ramen.(31)
118. Mot bakgrund av vad som angetts ovan upprepar jag min slutsats att NN:s anslutningsöverklagande ska avvisas. Det saknas följaktligen anledning för domstolen att pröva de två grunder för överklagandet som NN har anfört däri.
119. För det fall att domstolen inte skulle dela min bedömning enligt ovan och följaktligen komma fram till att NN:s anslutningsöverklagande kan tas upp till sakprövning, anser jag emellertid, av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan, att domstolen ska slå fast att anslutningsöverklagandet är välgrundat och följaktligen upphäva den överklagade domen i den del den avser NN.
D. Tribunalens tillvägagångssätt då den meddelade tredskodomen mot NN
120. Såsom nämnts i punkt 34 ovan har NN anfört två grunder för sitt anslutningsöverklagande. Av processekonomiska skäl föreslår jag att domstolen först prövar NN:s andra grund för överklagandet. Eftersom det enligt min mening är uppenbart att överklagandet kan vinna bifall på denna grund, saknas det anledning för domstolen att pröva NN:s första grund för överklagandet.
121. Genom sin andra grund för överklagandet har NN gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 123.3 i tribunalens rättegångsregler, som avser de villkor under vilka tribunalen får meddela tredskodom, och motiverade sin dom på ett bristfälligt sätt, i så måtto att talan mot NN bifölls i den överklagade domen, medan talan mot övriga svarande i första instans ogillades, trots att parlamentets yrkanden grundade sig på samma rättsliga och faktiska argument.
122. I punkterna 45–61 i den överklagade domen prövade tribunalen huruvida parlamentets yrkande om en tredskodom mot NN skulle bifallas mot bakgrund av de villkor som anges i artikel 123.3 i tribunalens rättegångsregler. Enligt denna bestämmelse ska tribunalen, innan den genom tredskodom kan bifalla sökandens yrkanden, kontrollera i) att den har behörighet att pröva talan, ii) att det inte är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning, och iii) att det inte är uppenbart att talan helt saknar rättslig grund.
123. I den överklagade domen bedömde tribunalen att villkoren i artikel 123.3 i tribunalens rättegångsregler var uppfyllda.
124. Efter att ha förklarat sig behörig att pröva parlamentets talan och ha fastställt att det inte var uppenbart att talan inte kunde tas upp till prövning, övergick tribunalen till att pröva det tredje villkoret enligt ovan. I ett enda kortfattat stycke konstaterade tribunalen följande:
”… en prima facie-bedömning av parlamentets argument visar inte att det är uppenbart att talan helt saknar rättslig grund. Frågan huruvida den skada för vilken sökanden yrkar ersättning omfattas av CAR-avtalet, utan att omfattas av en undantagsklausul som ingår i det avtalet, kräver nämligen en mer ingående granskning av villkoren i detta avtal, tolkade mot bakgrund av sitt sammanhang och med beaktande av parternas avsikter.”(32)
125. På denna grund biföll tribunalen parlamentets talan mot NN. Vid bedömningen av huruvida talan mot de övriga svarandena i första instans var välgrundad fann tribunalen emellertid, efter att ha gjort en mer ingående granskning av parlamentets argument, att dessa argument saknade grund och ogillade således talan i denna del.(33)
126. Jag konstaterar att tribunalen i dessa avsnitt av den överklagade domen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två fall, nämligen dels en felaktig tolkning av artikel 123 i tribunalens rättegångsregler och dels en bristfällig motivering av domen.
127. För det första visar tribunalens tillvägagångssätt på en missuppfattning av syftet med och omfattningen av den domstolsprövning som föreskrivs i artikel 123 i tribunalens rättegångsregler och av ordet ”uppenbart” i denna artikel.
128. Baserat på de förklaringar som jag nyligen gav i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Förenade kungariket (Högsta domstolens dom),(34) vill jag framhålla att det tydligt framgår av såväl unionens processuella regler om tredskodomsförfaranden, som av denna institutions rättspraxis, att den omständigheten att en svarande underlåter att delta i förfarandet inte med automatik innebär att den dömande domstolen godtar sökandens argument. I ett tredskodomsförfarande är det faktiskt helt otänkbart att godta en presumtion för att sökandens påståenden är korrekta.
129. Samtidigt ska emellertid unionsdomstolarna i sin prövning vara relativt välvilligt inställda i förhållande till sökandens påståenden. Domstolen är inte skyldig att göra en fullständig prövning av de åberopade omständigheterna eller de rättsliga argument som sökanden anfört. Den kan inte heller förväntas utveckla de faktiska och rättsliga argument som svaranden i teorin hade kunnat framföra om denne hade deltagit i förfarandet. Om svaranden låter bli att utöva sin rätt att delta i förfarandet väljer denne även att avstå från möjligheten att, bland annat, lägga fram bevis som kan ifrågasätta riktigheten av de faktiska omständigheter som sökanden gjort gällande eller åberopa andra argument till sitt försvar som svaranden själv anser är relevanta samt förebringa egen bevisning till stöd för dessa argument.(35)
130. I ett tredskodomsförfarande vid tribunalen är det kort sagt sökanden som har bevisbördan för att dess påståenden ”vid första påseendet inte framstår som grundlösa”.(36) Denna bevisbörda är uppfylld om de argument som åberopats till stöd för dessa påståenden, utan någon fördjupad analys, framstår som sannolika, det vill säga rimliga i rättsligt och faktiskt hänseende och, i förekommande fall, stöds av tillräcklig bevisning.
131. Av processekonomiska skäl tillåter unionens förfaranderegler att unionsdomstolarna undviker en fördjupad prövning av sökandens yrkanden när svaranden, trots att vederbörande har delgetts stämningsansökan i vederbörlig ordning, har valt att inte delta i förfarandet.
132. Dessa regler kan däremot inte förstås så, att de innebär att det inte behöver göras någon som helst prövning när de argument som sökanden har anfört är komplexa. Det är naturligtvis skillnad mellan en summarisk prövning och ingen prövning alls.
133. Jag vill insistera på denna punkt. Det test som föreskrivs i artikel 123.3 i tribunalens rättegångsregler inte tillåter tribunalen att anse att det finns prima facie-bevis för sökandens talan enbart av det skälet att den är så komplicerad (i rättsligt och/eller faktiskt hänseende) att den kräver en mer ingående prövning. Komplexiteten i de argument som läggs fram är ingen ursäkt för att underlåta att göra någon form av rättslig bedömning av dessa argument.(37)
134. Det är emellertid just vad som har skett i förevarande mål med avseende på de yrkanden som parlamentet har framställt mot NN. Av punkt 57 i den överklagade domen framgår otvetydigt att tribunalen inte gjorde någon bedömning i sak av dessa yrkanden.
135. Av vad som angetts ovan följer att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 123 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen borde i vart fall ha prövat huruvida parlamentets tolkning av avtalet, mot bakgrund av avtalsvillkoren lästa i sitt sammanhang, var tillräckligt rimlig för att utgöra prima facie-bevisning.
136. Under alla omständigheter är det enligt min mening lika uppenbart att ett visst argument inte längre är trovärdigt om tribunalen i samma beslut prövar huruvida detta argument är välgrundat och, efter en mer ingående prövning, kommer fram till att det saknar grund.
137. Som jag har förklarat ovan, tillåter artikel 123 i tribunalens rättegångsregler att tribunalen avstår från att göra en ingående prövning av klagandens yrkanden inom ramen för ett tredskodomsförfarande. Denna bestämmelse kan emellertid inte tolkas så, att den kräver att domstolen begränsar sig till en enklare form av prövning vid bedömningen av de argument som åberopats mot en tredskande svarande, när samma argument, av ett eller annat skäl, kommer att behöva prövas mer ingående.
138. Det är svårt att förstå logiken bakom ett sådant rättsligt avgörande, i vilket en domstol anser att samma argument (såväl faktiska som rättsliga) inte uppenbart saknar grund i en del av beslutet (i föreliggande fall bedömningen såvitt avsåg NN) och sedan anser att de saknar grund i en annan del av beslutet (i föreliggande fallbedömningen såvitt avsåg övriga svarande i första instans).
139. Tribunalens tolkning av artikel 123 i tribunalens rättegångsregler förefaller innebära att den i vissa fall faktiskt är skyldig att godta ett argument trots att den är fullt medveten om att detta argument är felaktigt och – för att göra saken än värre – trots att den uttryckligen har medgett detta i samma beslut.
140. Enligt min mening kan detta inte anses utgöra ett korrekt och rättvist utövande av den domstolens dömande funktion. I grunden skulle en domstol döma till en tredskande parts nackdel enbart av det skälet att denna part valde att inte delta i förfarandet. Såsom har nämnts ovan är detta emellertid inte vad som föreskrivs i unionsbestämmelserna om tredskodomsförfaranden. Dessa regler kräver fortfarande att unionsdomstolarna gör en bedömning av saken som, även om den genomförs i enklare form, ändå måste uppfylla de krav som följer av artikel 47 i stadgan.
141. I detta hänseende får det inte glömmas bort att valet att inte delta i förfarandet, hur beklagligt det än må vara, står den enskilda parten helt fritt och således är legitimt.(38) Detta val medför naturligtvis en risk för att bli betraktad som en tredskande svarande, vilket kan leda till att en tredskodom meddelas mot vederbörande, som, såsom har förklarats ovan, har ett antal processrättsliga följder, varav vissa är ofördelaktiga för svaranden.
142. Det skulle emellertid vara att tänja för mycket på ordalydelsen av och ändamålet med EU:s processuella regler, och medföra en risk för alltför repressiva följder, om en domstol skulle tolka dem så att de ålägger den en skyldighet att utan vidare godta sökandens argument.
143. Det förefaller som att min ståndpunkt bekräftas av domstolens stora avdelnings dom i målet Tomkins, i vilken den fastställde tribunalens beslut att förkorta varaktigheten av det konkurrensbegränsande beteende som lagts ett bolag till last, på grundval av slutsatser som dragits beträffande ett annat bolag, trots att förstnämnda bolag inte hade framställt något uttryckligt yrkande i fråga om överträdelsens varaktighet.(39) Kommissionen kritiserade tribunalen för att ha dömt utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita). Domstolen ogillade emellertid överklagandet med hänvisning till att de två bolagen var närstående (moderbolag och dotterbolag) och att det inte rörde sig om två separata överträdelser av konkurrensreglerna, utan om en enda överträdelse för vilken båda bolagen kunde hållas ansvariga.
144. De principer som kan härledas från denna dom förefaller i tillämpliga delar vara relevanta i förevarande mål. Svarandena i första instans är sammankopplade på så sätt att de alla är bundna av ett och samma avtal och att parlamentet väckte en kollektiv talan mot dem vid tribunalen på grund av påstådd underlåtenhet att fullgöra detta avtal. Inom ramen för detta förfarande befann sig de fyra försäkringsgivarna i en identisk faktisk och rättslig situation. Parlamentet gjorde, på samma rättsliga grunder, gällande att de var solidariskt ansvariga för att ersätta skador som orsakats av en viss händelse (nämligen den påstådda översvämningen av KAD-byggnaden).
145. Liksom i domen i målet Tomkins, där unionsdomstolarna fanns att ett och samma beteende inte kunde anses ha ägt rum under två olika tidsperioder beroende på vilket bolag det rörde sig om, på grund av dessa bolags agerande inom ramen för domstolsförfarandet, kan denna rättsliga institution inte heller i förevarande mål komma fram till att samma villkor i ett och samma avtal har olika innebörd beroende på vilket bolag det är fråga om, på grund av dessa bolags agerande inom ramen för domstolsförfarandet.
146. Av vad som angetts ovan följer dessutom att den överklagade domen även är bristfälligt motiverad: punkt 57 i denna dom saknar en prima facie-bedömning av sökandenas argument och den motsägs av punkterna 62–138 i samma dom.(40)
147. Med hänsyn till det ovanstående anser jag således att den överklagade domen är behäftad med (i) en felaktig tolkning av artikel 123 i tribunalens rättegångsregler, och ii) en otillräcklig och motsägelsefull motivering till varför det tredje villkoret i denna bestämmelse, enligt vilken tribunalen genom tredskodom får bifalla sökandens yrkanden, var uppfyllt.
148. För det fall att domstolen skulle finna att NN:s anslutningsöverklagande kan tas upp till sakprövning, måste den enligt min mening upphäva punkterna 1 och 3 i domslutet i den överklagade domen.
VI. Förslag till avgörande
149. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska
– fastställa att Nationale-Nederlanden Schadeverzekering Maatschappij NV:s svarsskrivelse på huvudöverklagandet kan tas upp till sakprövning, och
– avvisa Nationale-Nederlanden Schadeverzekering Maatschappij NV:s anslutningsöverklagande.