Language of document : ECLI:EU:T:2016:368

Mål T‑208/13

Portugal Telecom SGPS, SA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den portugisiska och den spanska telekommarknaden – Konkurrensklausul avseende den iberiska marknaden i avtalet för Telefónicas förvärv av Portugal Telecoms andel i den brasilianska mobiloperatören Vivo – Förbehållet ’i den mån det är tillåtet enligt lag’ – Motiveringsskyldighet – Överträdelse genom syfte – Accessorisk begränsning – Potentiell konkurrens – Överträdelse genom resultat – Beräkning av bötesbeloppet – Begäran om hörande av vittnen”

Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 28 juni 2016

1.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas – Ansökan innehåller inte en framställning av de grunder som åberopas – Oklar framställning av överväganden som tvingar svaranden och unionsdomstolen till gissningar och hypotetiska slutsatser – Avvisning

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Begrepp – Delar av en ansökan om ogiltigförklaring som anges i den del som avser sammanfattningen av beslutet – Omfattas – Villkor – Kritik mot slutsatserna i det angripna beslutet som är klar och precis

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)

3.      Domstolsförfarande – Domsmotivering – Räckvidd – Tribunalens motivering är underförstådd – Tillåtet – Villkor

4.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende

(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)

5.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)

6.      Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – En konkurrensbegränsande samverkans innehåll och ändamål samt de ekonomiska och juridiska sammanhang i vilket samverkan utvecklats – Åtskillnad mellan överträdelser genom syfte och överträdelser genom resultat – Avtalspartens avsikt att begränsa konkurrensen – Ej nödvändigt kriterium – Överträdelse genom syfte – Tillräcklig grad av skadlighet – Bedömningskriterier

(Artikel 101.1 FEUF)

7.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Klausul som kvalificeras om accessorisk begränsning – Begreppet accessorisk begränsning – Räckvidd – Begränsning som har direkt samband med och är nödvändig för att genomföra en huvudtransaktion – Objektiv och proportionerlig – Komplicerad ekonomisk bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Följder av kvalificeringen

(Artikel 101.1 och 101. 3 FEUF)

8.      Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelsen – Bedömning av de olika bevisen – Kriterier – Förklaringar av de företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan

(Artikel 101 FEUF)

9.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket den konstaterar en överträdelse av artikel 101 FEUF – Skyldighet att definiera marknaden – Föreligger ej vid avtal som syftar till marknadsuppdelning

(Artikel 101 FEUF)

10.    Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Kvalifikation av ett företag som potentiell konkurrent – Kriterier

(Artikel 101.1 FEUF)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Någon bindande eller uttömmande förteckning över kriterierna finns inte – Kommissionens utrymme för eget skön

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

12.    Institutionernas rättsakter – Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut vid överträdelse av konkurrensreglerna – Juridisk karaktär – Vägledande förhållningsregler som innebär en självbegränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Skyldighet att iaktta principerna om likabehandling, skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

13.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade behörighet – Räckvidd

(Artikel 261 FEUF; rådets förordning nr 17, artikel 17, och rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

14.    Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut att ålägga böter – Redovisning av de uppgifter som legat till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens allvar och dess varaktighet – Tillräcklig redovisning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3; kommissionens meddelanden 2006/C 210/02 och 2006/C 298/11)

15.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Det berörda företagets totala omsättning – Omsättningen för de varor som omfattas av överträdelsen – Beaktande av respektive omsättning – Gränser – Fastställande av värdet av de varor som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen – Kriterier

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 6 och 13)

16.    Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Domstolsprövning av kommissionens beslut i konkurrensärenden – Laglighetsprövning och tribunalens obegränsade behörighet, såväl rättsligt som med avseende på de faktiska omständigheterna – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artikel 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

17.    Domstolsförfarande – Åtgärder för bevisupptagning – Hörande av vittnen – Tribunalens utrymme för skönsmässig bedömning – Påverkan av principen om en rättvis rättegång

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91)

1.      Se domen.

(se punkterna 68–70 och 270)

2.      Se domen.

(se punkt 71)

3.      Se domen.

(se punkt 75)

4.      Se domen.

(se punkt 78)

5.      Se domen.

(se punkterna 78 och 220)

6.      Se domen.

(se punkterna 86–91, 173, 174, 178, 190 och191)

7.      Om en viss transaktion eller en viss verksamhet inte omfattas av det principiella förbudet i artikel 101.1 FEUF på grund av dess neutrala karaktär eller positiva effekt på konkurrensen, omfattas en begränsning av det affärsmässiga oberoendet för en eller flera av deltagarna i denna transaktion eller verksamhet inte heller av det principiella förbudet när begränsningen är objektivt nödvändig för genomförandet av transaktionen eller verksamheten och står i proportion till transaktionens eller verksamhetens syfte.

När det inte är möjligt att skilja en sådan begränsning från huvudtransaktionen eller huvudverksamheten utan att äventyra transaktionens eller verksamhetens existens eller syften, ska bedömningen av huruvida begränsningen är förenlig med artikel 101 FEUF nämligen ske tillsammans med bedömningen av huruvida den huvudtransaktion eller den huvudverksamhet som begränsningen hör samman med, är förenlig med artikel 101 FEUF, detta även om det vid ett första påseende kan förefalla som om en sådan begränsning, betraktad separat, omfattas av det principiella förbudet i artikel 101.1 FEUF.       Begreppet accessorisk begränsning omfattar följaktligen alla begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för att genomföra en huvudtransaktion.

Med en begränsning som har direkt samband med genomförandet av en huvudtransaktion avses alla begränsningar som har en underordnad betydelse jämfört med denna transaktion och som har ett uppenbart samband med denna.

Vad avser villkoret att en begränsning ska vara nödvändig måste två prövningar göras. För det första ska det prövas om begränsningen objektivt sett är nödvändig för att genomföra huvudtransaktionen. För det andra ska det prövas om begränsningen står i proportion till denna transaktion. Prövningen av huruvida begränsningen objektivt sett är nödvändig för att genomföra huvudtransaktionen kan följaktligen enbart bli relativt teoretisk. Det är inte fråga om att bedöma om begränsningen, mot bakgrund av konkurrensläget på den berörda marknaden, är nödvändig för att huvudtransaktionen ska bli kommersiellt framgångsrik. Det är snarare fråga om att, med hänsyn till de särskilda omständigheter som gäller för huvudtransaktionen, avgöra om begränsningen är nödvändig för att genomföra denna. Om det visar sig svårt eller rentav omöjligt att genomföra huvudtransaktionen utan begränsningen, ska denna anses objektivt nödvändig för huvudtransaktionens genomförande.

Även om en begränsning är objektivt nödvändig för att genomföra en huvudtransaktion, måste man kontrollera att dess giltighetstid samt materiella och geografiska tillämpningsområde inte överskrider vad som är nödvändigt för att genomföra den nämnda transaktionen. Om begränsningens giltighetstid eller tillämpningsområde överskrider vad som är nödvändigt för att genomföra transaktionen, ska begränsningen bli föremål för en särskild bedömning enligt artikel 101.3 FEUF.

Eftersom bedömningen av om ett åtagande är accessoriskt till en huvudtransaktion förutsätter att kommissionen gör komplicerade ekonomiska bedömningar, ska domstolsprövningen endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att det inte gjorts någon uppenbart oriktig bedömning och att det inte förekommit maktmissbruk.

Om det har fastställts att en begränsning har direkt samband med och är nödvändig för att genomföra en huvudtransaktion, ska bedömningen av om denna begränsning är förenlig med konkurrensreglerna göras i samband med att huvudtransaktionen bedöms. Om huvudtransaktionen i sig inte omfattas av det förbud som föreskrivs i artikel 101.1 FEUF, gäller detsamma för de begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för denna transaktion. Om huvudtransaktionen däremot utgör en begränsning enligt denna bestämmelse, men omfattas av ett undantag enligt artikel 101.3 FEUF, omfattar detta undantag även de nämnda accessoriska begränsningarna.

(se punkterna 97–101 och 104–107)

8.      Även om ett vittnesmål som har avgetts av någon som direkt har bevittnat de omständigheter denne uttalat sig om i princip ska anses ha ett högt bevisvärde, måste dessutom, i unionens konkurrensrätt, den omständigheten beaktas att den förklaring som avgetts av en person som kan ha ett direkt intresse i målet inte kan betraktas som oberoende av sökanden. När det gäller det bevisvärde som ska tillskrivas bevisningens olika beståndsdelar, utgörs det enda relevanta kriteriet för att värdera den förebringade bevisningen av dess trovärdighet. Enligt de allmänna reglerna för bevisning beror en handlings trovärdighet – och därmed dess bevisvärde – på dess ursprung, omständigheterna vid dess upprättande, dess avsedda mottagare och huruvida dess innehåll är förnuftigt och trovärdigt.

(se punkterna 149 och 150)

9.      Vid tillämpningen av unionens konkurrensrätt måste kommissionen inte alltid exakt definiera de aktuella marknaderna. Definitionen av den relevanta marknaden har nämligen olika funktioner beroende på om artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF ska tillämpas. Vid tillämpningen av artikel 101.1 FEUF är det således inte nödvändigt att i förväg definiera den relevanta marknaden när det omtvistade avtalet i sig har ett konkurrensbegränsande syfte, det vill säga när kommissionen, utan att avgränsa marknaden, på ett riktigt sätt har kunnat fastställa att det ifrågavarande avtalet snedvridit konkurrensen och kan påverka handeln mellan medlemsstaterna på ett märkbart sätt. Om avtalets syfte som sådant är att begränsa konkurrensen genom en uppdelning av marknader, är det således inte nödvändigt att exakt definiera de relevanta marknaderna, eftersom den befintliga eller potentiella konkurrensen med nödvändighet har begränsats.

(se punkterna 175 och 176)

10.    Den omständigheten att ett konkurrensavtal ingås utgör ett erkännande från parternas sida av den omständigheten att de åtminstone är potentiella konkurrenter med avseende på vissa tjänster. När det gäller en liberaliserad marknad såsom den för telekommunikation måste kommissionen inte vidta en analys av den berörda marknadens struktur och av huruvida ett inträde på denna marknad skulle utgöra en hållbar ekonomisk strategi för var och en av parterna, men den måste granska om det finns oöverstigliga hinder för marknadsinträde som utesluter all potentiell konkurrens.

Även om ett företags avsikt att inträda på en marknad eventuellt är av betydelse för prövningen av huruvida företaget kan betraktas som en potentiell konkurrent på denna marknad, är den grundläggande omständighet som en sådan kvalificering ska grundas på likväl dess förmåga att inträda på denna marknad.

(se punkterna 180, 181 och 186)

11.    Se domen.

(se punkterna 195 och 196)

12.    Se domen.

(se punkterna 197–200)

13.    Vid fastställande av beloppet av de böter som utdömts för överträdelser av konkurrensreglerna ges unionsdomstolarna obegränsad behörighet att, förutom att pröva påföljdens lagenlighet, ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan unionsdomstolarna undanröja, sätta ned eller höja de böter som ålagts.

Utövandet av den obegränsade behörigheten är emellertid inte detsamma som en prövning ex officio och förfarandet vid unionsdomstolarna är kontradiktoriskt. Förutom omständigheter som omfattas av tvingande rätt vilka rätten är skyldig att behandla ex officio, såsom det angripna beslutets bristande motivering, ankommer det på sökanden att åberopa grunder och bevisning till stöd för sin talan. Detta processuella krav strider inte mot regeln att det, vid överträdelser av konkurrensreglerna, ankommer på kommissionen att bevisa den överträdelse som den har konstaterat och förete den bevisning som krävs för att på ett tillfredsställande sätt styrka förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse. Det som nämligen krävs av sökanden i en talan vid domstol är att identifiera de ifrågasatta omständigheterna i det angripna beslutet, framställa grunder härför och förete bevisning, som kan bestå i starka indicier på att det finns fog för anmärkningarna.

(se punkterna 205, 206 och 272–274)

14.    Se domen.

(se punkterna 220–222)

15.    Vad gäller fastställande av böter för överträdelser av konkurrensreglerna, syftar punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 till att utgångspunkten för beräkningen av de böter som ska åläggas ett företag ska vara ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och företagets relativa tyngd i överträdelsen. Begreppet försäljningsvärde i punkt 13 i riktlinjerna omfattar således försäljningen på den marknad i EES som berörs av överträdelsen, utan att det behöver avgöras huruvida denna försäljning faktiskt har påverkats av överträdelsen, eftersom den del av omsättningen som härrör från försäljning av produkter som omfattas av överträdelsen utgör den uppgift som bäst återspeglar den ekonomiska betydelsen av denna överträdelse.

Även om det förvisso skulle strida mot det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse att tolka begreppet försäljningsvärde så, att det enbart avser omsättning som hänför sig till sådan försäljning för vilken det är fastställt att den verkligen påverkades av den påstådda kartellen, kan detta begrepp emellertid inte utsträckas till att inbegripa sådan försäljning i det aktuella företaget som inte direkt eller indirekt omfattas av kartellens tillämpningsområde.

Det ska i detta sammanhang påpekas att när det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte, kan det inte krävas att kommissionen på eget initiativ ska granska huruvida en potentiell konkurrens föreligger avseende alla de marknader och tjänster som berörs av överträdelsens tillämpningsområde, eftersom man därigenom medelst fastställandet av det försäljningsvärde som ska beaktas vid beräkningen av böterna skulle införa en skyldighet att granska den potentiella konkurrensen, trots att en sådan granskning inte krävs i fall av en konkurrensbegränsning genom syfte.

Att ålägga kommissionen en skyldighet att vid fastställandet av bötesbeloppet fastställa det försäljningsvärde som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen, innebär inte att den åläggs en skyldighet som den inte har enligt artikel 101 FEUF när det rör sig om en överträdelse som har ett konkurrensbegränsande syfte. En sådan lösning följer endast av den omständigheten att försäljningsvärdet ska ha ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen i den mening som avses i punkt 13 i riktlinjerna och inte kan inbegripa försäljning som inte direkt eller indirekt omfattas av överträdelsens tillämpningsområde. Av detta följer att från den stund då kommissionen väljer att vid fastställandet av bötesbeloppet utgå från det försäljningsvärde som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen, ska detta värde fastställas på ett precist sätt.

(se punkterna 237–241)

16.    Avsaknaden av en prövning ex officio innebär inte ett åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen behöver inte, för att iaktta denna princip, ex officio företa en ny och uttömmande granskning av handlingarna i målet.

Den granskning som föreskrivs i fördragen innebär således att unionsdomstolarna kontrollerar såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att de har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet. Lagenlighetsgranskningen i artikel 263 FEUF, kompletterad med den obegränsade behörigheten med avseende på bötesbeloppet i artikel 31 i förordning nr 1/2003, förefaller således inte strida mot principen om ett effektivt rättsmedel inför en domstol i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

I det fall sökanden inte har åberopat några argument eller någon bevisning till stöd för den påstådda grunden avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen, är tribunalen således inte skyldig att ex officio, inom ramen för sin obegränsade behörighet, granska huruvida kommissionen iakttog nämnda princip när den fastställde bötesbeloppet.

(se punkterna 245 och 275–277)

17.    Se domen.

(se punkterna 280–286)