DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 19 december 2013(*)
”Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artiklarna 27, 33 och 71 – Litispendens – Erkännande och verkställighet av domar – Konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) – Artikel 31.2 – Kollisionsnormer – Regresstalan – Negativ fastställelsetalan – Negativ fastställelsedom”
I mål C‑452/12,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Krefeld (Tyskland) genom beslut av den 10 september 2012, som inkom till domstolen den 9 oktober 2012, i målet
Nipponkoa Insurance Co. (Europe) Ltd
mot
Inter-Zuid Transport BV,
ytterligare deltagare i rättegången:
DTC Surhuisterveen BV,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna C.G. Fernlund, A. Ó Caoimh, C. Toader (referent) och E. Jarašiūnas,
generaladvokat: N. Wahl,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 september 2013,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Nipponkoa Insurance Co. (Europe) Ltd, genom T. Pünder, Rechtsanwalt,
– Inter-Zuid Transport BV, genom J.P. Eckoldt och C.P. ten Bruggencate, advocaten,
– DTC Surhuisterveen BV, genom D.A. Nickelsen, Rechtsanwalt, samt genom J. Van Blaaderen och A.J.W. Spijker, advocaten,
– Tysklands regering, genom T. Henze, J. Kemper och F. Wannek, samtliga i egenskap av ombud,
– Portugals regering, genom L. Inez Fernandes och S. Duarte Afonso, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 71 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Nipponkoa Insurance Co. (Europe) Ltd (nedan kallat Nipponkoa Insurance) och Inter-Zuid Transport BV (nedan kallat Inter-Zuid Transport) angående betalning av ersättning med 500 000 euro för en skada som uppkommit i samband med internationell godsbefordran på väg.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning nr 44/2001
3 Skäl 1 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:
”Gemenskapen har som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs. För att gradvis kunna upprätta detta område bör gemenskapen bland annat besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete och som är nödvändiga för att den inre marknaden skall fungera väl.”
4 I skäl 6 i förordningen anges följande:
”För att kunna uppnå målet fri rörlighet för domar på privaträttens område är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar fastställs i en gemenskapsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig.”
5 Skälen 11, 12 och 15–17 i förordningen har följande lydelse:
”(11) Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall …
(12) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
…
(15) För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. …
(16) Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i gemenskapen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt.
(17) I enlighet med samma princip om ömsesidigt förtroende måste förfarandet för att göra en dom som har meddelats i en medlemsstat verkställbar i en annan medlemsstat vara snabbt och effektivt. …”
6 I skäl 25 i förordningen anges följande:
”Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka konventioner som medlemsstaterna anslutit sig till och som gäller särskilda rättsområden.”
7 I artikel 1.1 och 1.2 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
2. Förordningen är inte tillämplig på
a) fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente,
b) konkurs, ackord och liknande förfaranden,
c) social trygghet,
d) skiljeförfarande.”
8 Artikel 27 i förordningen ingår i avsnitt 9, med rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra”, i kapitel II, med rubriken ”Domstols behörighet”, och har följande lydelse:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.
2. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.”
9 Artikel 32 i förordningen, som ingår i kapitel III med rubriken ”Erkännande och verkställighet”, föreskriver följande:
”I denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader.”
10 Artikel 33 i förordning nr 44/2001 ingår i avsnitt 1, ”Erkännande”, och har följande lydelse:
”1. En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.
2. Om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist, kan en part, som gör gällande att domen skall erkännas, genom att anlita det förfarande som föreskrivs i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel, få fastställt att domen skall erkännas.
3. Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är beroende av om en dom skall erkännas, är den domstolen behörig att pröva frågan om erkännande.”
11 Artikel 71 i förordningen, som ingår i kapitel VII, med rubriken ”Förhållandet till andra rättsakter”, har följande lydelse:
”1. Denna förordning skall inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.
2. För en enhetlig tolkning skall punkt 1 tillämpas enligt följande:
a) Denna förordning skall inte utgöra hinder för en domstol i en medlemsstat som har tillträtt en konvention som reglerar ett särskilt område att förklara sig behörig i enlighet med den konventionen, även om svaranden har hemvist i en medlemsstat som inte har tillträtt konventionen i fråga. Den domstol som handlägger målet skall dock alltid tillämpa artikel 26 i denna förordning.
b) Domar som har meddelats av en domstol i en medlemsstat med tillämpning av behörighetsregler i en konvention som reglerar ett särskilt område skall erkännas och verkställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.
Om det i en konvention, som reglerar ett särskilt område och som har tillträtts såväl av ursprungsmedlemsstaten som av den medlemsstat som ansökan riktas till, anges förutsättningar för erkännande eller verkställighet av domar, skall dessa förutsättningar gälla. Bestämmelserna i denna förordning om förfarandet vid erkännande och verkställighet kan dock alltid tillämpas.”
CMR
12 Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, som undertecknades i Genève den 19 maj 1956, i dess lydelse enligt protokoll undertecknat i Genève den 5 juli 1978 (nedan kallad CMR), är enligt artikel 1.1 CMR tillämplig ”på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot vederlag, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten … är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena är en fördragsslutande stat. Vad nu sagts gäller oavsett parternas hemvist och nationalitet.”
13 CMR förhandlades fram av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa. Mer än 50 stater, däribland Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Nederländerna, har anslutit sig till CMR.
14 Artikel 23 CMR har följande lydelse:
”1. Är fraktföraren på grund av bestämmelserna i denna konvention skyldig att utge ersättning för förlust eller minskning av gods, beräknas ersättningen efter det värde godset vid tiden för dess mottagande till befordran hade på den ort där det mottogs till befordran.
…
3. Ersättningen får dock inte överstiga 8,33 beräkningsenheter per kilogram av förlorad bruttovikt.
4. Härutöver skall frakt, tullavgifter och andra kostnader med anledning av befordringen återbetalas, till fullo vid förlust och proportionsvis vid minskning, men annan skada ersättes icke.
…
7. Den beräkningsenhet som anges i konventionen är den särskilda dragningsrätten såsom den definieras av Internationella valutafonden. Det belopp som anges i tredje stycket av denna artikel skall räknas om till domstolslandets myntslag … .
…”
15 Artikel 29 CMR föreskriver följande:
”1. Fraktföraren kan icke åberopa de bestämmelser i detta kapitel vilka utesluter eller begränsar hans ansvarighet eller innebär överflyttning av bevisskyldigheten, om han orsakat skadan uppsåtligen eller om sådan vårdslöshet ligger honom till last som likställes med uppsåt enligt lagen i den stat där talan väckts.
2. Vad nu sagts gäller även när uppsåt eller vårdslöshet ådagalagts av någon som är anställd hos fraktföraren eller av annan som denne anlitat för befordringen, när den anställde handlar i tjänsten eller medhjälparen för uppdragets fullgörande. I sådant fall får den anställde eller medhjälparen ej heller med avseende på sin personliga ansvarighet åberopa de bestämmelser i detta kapitel vilka nämnts i första stycket.”
16 Artikel 31 CMR har följande lydelse:
”1. Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention får upptagas, förutom vid sådan domstol i fördragsslutande stat som parterna utsett, vid domstol i stat, inom vars område
a) svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits, eller
b) den ort där godset mottogs av fraktföraren eller bestämmelseorten är belägen,
och får icke väckas vid annan domstol.
2. Är talan som avses i första stycket av denna artikel anhängig vid en enligt det stycket behörig domstol eller har sådan talan avgjorts av dylik domstol, får ny talan icke väckas mellan samma parter angående samma sak, med mindre avgörandet av den domstol vid vilken den första talan väcktes icke kan verkställas i den stat där den nya talan väckes.
3. Sedan dom i tvist som avses i första stycket av denna artikel meddelats av domstol i fördagsslutande stat och blivit verkställbar i den staten skall domen vara verkställbar även i var och en av de övriga fördragsslutande staterna, så snart de formföreskrifter har blivit uppfyllda som gäller i den fördragsslutande stat där verkställighet söks. Sådana formföreskrifter får ej innefatta möjlighet till omprövning av själva saken.
4. Bestämmelserna i tredje stycket av denna artikel äger tillämpning på domar, meddelade efter kontradiktoriskt förfarande, tredskodomar och av domstol stadfästa förlikningar men icke på domar, som endast är interimistiskt verkställbara, eller på avgöranden, varigenom kärande, som helt eller delvis tappat målet, ålagts att på grund härav utge skadestånd utöver rättegångskostnaden.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
17 Det framgår av begäran om förhandsavgörande och av handlingarna i det nationella målet, som getts in till domstolens kansli, att Canon i augusti 2007 uppdrog åt Nippon Express (Nederland) BV (nedan kallat Nippon Nederland) och Nippon Express Euro Cargo BV (nedan kallat Nippon Euro), två bolag bildade enligt nederländsk rätt, att transportera ett antal av Canons produkter mellan Nederländerna och Tyskland.
18 Nippon Euro anlitade Inter-Zuid Transport för att genomföra denna transport. Detta företag anlitade i sin tur DTC Surhuisterveen BV (nedan kallat DTC) som undertransportör. Transporten ombesörjdes i slutändan av Kingma, som DTC utsett att utföra uppdraget.
19 Godset lastades den 22 augusti 2007 från två av Canons lager i Nederländerna och skulle avlämnas den 23 augusti 2007 i Tyskland. Efter att ha tagit emot lasten lämnade chauffören den 22 augusti 2007 Amstelveen i Nederländerna och anlände till Canons anläggning i Willich i Tyskland senare samma dag. Eftersom det var för sent på dagen för att lasta av godset, parkerade chauffören lastbilen över natten på mottagarens icke övervakade anläggning. Under natten stals delar av lasten.
20 Canon väckte den 27 augusti 2007 skadeståndstalan mot Nippon Nederland och Nippon Euro vid Landgericht Krefeld (första avdelningen för handelsrättsliga mål) (Tyskland). Svarandena åtog sig i en förlikning av den 1 mars 2010 att solidariskt betala 500 000 euro i ersättning för den skada som Canon lidit natten till den 23 augusti 2007.
21 Den 29 september 2010 väckte Nipponkoa Insurance regresstalan mot Inter-Zuid Transport vid Landgericht Krefeld (andra avdelningen för handelsrättsliga mål) och yrkade att svaranden skulle förpliktas att betala 500 000 euro, motsvarande det skadestånd som försäkringsbolaget hade betalat till Canon i egenskap av ansvarsförsäkringsgivare för Nippon Nederland och Nippon Euro (nedan kallad regresstalan).
22 Den 21 januari 2009, det vill säga mer än ett och ett halvt år innan regresstalan väcktes, hade emellertid en nederländsk domstol, Rechtbank te Haarlem, meddelat en negativ fastställelsedom mot Nippon Nederland och Nippon Euro efter talan från Inter-Zuid Transport, vilken avsåg samma faktiska omständigheter (nedan kallad den negativa fastställelsedomen). Enligt den domen, som vann laga kraft i november 2010, är Inter-Zuid Transport endast ansvarig för skadan upp till det högsta belopp som föreskrivs i artikel 23 CMR.
23 Nipponkoa Insurance anser att rekvisitet uppsåtligt eller vårdslöst handlande enligt artikel 29.2 CMR är uppfyllt beträffande Inter-Zuid Transport och att Landgericht Krefeld trots den nederländska fastställelsedomen är behörig med stöd av artikel 31.1 CMR att avgöra regresstalan, med tanke på att den bestämmelsen ska ges en självständig tolkning och enligt artikel 71 i förordning nr 44/2001 har företräde framför artikel 27 i samma förordning.
24 Inter-Zuid Transport har gjort gällande att enligt artikel 27 i förordning nr 44/2001 och artikel 31.2 CMR kan talan inte prövas av Landgericht Krefeld till följd av den lagakraftvunna negativa fastställelsedomen meddelad i Nederländerna. Bolaget har anfört att det i alla händelser på sin höjd kan hållas ansvarigt upp till det maximibelopp som föreskrivs i artikel 23.3 CMR.
25 Den hänskjutande domstolen delar Inter-Zuids Transports uppfattning om fastställelsedomens rättskraft och har kritiserat den praxis som Bundesgerichtshof (Tyskland) utvecklat i avgöranden av den 20 november 2003 (I ZR 102/02 och I ZR 294/02). Enligt dessa avgöranden ska CMR, trots EG‑domstolens dom av den 6 december 1994 i mål C‑406/92, Tatry (REG 1994, s. I‑5439), ges en självständig tolkning, innebärande att förekomsten av en negativ fastställelsetalan som gäldenären har väckt mot borgenären vid en internationellt behörig domstol med yrkande om fastställelse av att den påstådda gäldenären inte är ersättningsskyldig för en skada inte hindrar att den som trätt i borgenärens ställe senare väcker regresstalan vid en behörig domstol i en annan stat som är ansluten till CMR.
26 Landgericht Krefeld anser således att den regresstalan som väckts där och den negativa fastställelsedomen avser samma sak och rör samma parter, eftersom Nipponkoa Insurance har trätt i stället för Nippon Nederland och Nippon Euro. Den hänskjutande domstolen anser att det inte är förenligt med principerna om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna och om förhindrande av samtidiga förfaranden att myndigheterna i en medlemsstat, till följd av tolkningen av en sådan konvention som avses i artikel 71 i förordning nr 44/2001, i samband med en regresstalan vägrar att erkänna en tidigare meddelad negativ fastställelsedom som avser samma sak.
27 Den hänskjutande domstolen anser vidare att EU-domstolens dom av den 4 maj 2010 i mål C‑533/08, TNT Express Nederland (REU 2010, s. I‑4107), punkt 63 och domslutet – där den förklarade sig sakna behörighet att tolka artikel 31 CMR – inte är avgörande för det aktuella målet.
28 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Krefeld att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Utgör artikel 71 i [förordning nr 44/2001] hinder mot en uteslutande självständig tolkning av en konvention, eller ska även de ändamål och principer som ligger till grund för förordningen beaktas vid tillämpningen av sådana konventioner?
2) Utgör artikel 71 i [förordning nr 44/2001] hinder mot tolkningen av en konvention, enligt vilken en fastställelsetalan som har avgjorts i en medlemsstat inte utgör hinder mot en senare väckt fullgörelsetalan i en annan medlemsstat, om det även är möjligt att tolka denna konvention i överensstämmelse med artikel 27 i förordning nr 44/2001?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Domstolens behörighet
29 Nipponkoa Insurance och den tyska regeringen har inledningsvis tagit upp frågan om domstolens behörighet och i huvudsak gjort gällande att de frågor som hänskjutits avser tolkningen av artikel 31 CMR och att domstolen inte är behörig att tolka den konventionen.
30 Det är förvisso riktigt att domstolens behörighet att lämna förhandsavgöranden endast avser unionsrättsliga frågor och att den, såsom det slagits fast i punkt 63 i domen i det ovannämnda målet TNT Express Nederland, inte är behörig att tolka artikel 31 CMR.
31 Även om den andra frågan i domen i det ovannämnda målet TNT Express Nederland (punkterna 32 och 57) avsåg domstolens behörighet att tolka artikel 31 CMR, är så emellertid inte fallet i det här aktuella nationella målet.
32 Det räcker därvid att konstatera att de frågor som ställts, sett till själva lydelsen, rör tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser, närmare bestämt förordning nr 44/2001, vilka domstolen är behörig att pröva enligt artikel 267 FEUF.
33 Av ovanstående överväganden följer att domstolen är behörig att besvara de tolkningsfrågor som hänskjutits.
Prövning i sak
Den första frågan
34 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en internationell konvention tolkas på ett sätt som medför att förordningens underliggande ändamål och principer åsidosätts.
35 Domstolen konstaterar att den i sin praxis redan besvarat den frågan.
36 Domstolen har nämligen slagit fast att även om det står klart att artikel 71 i förordning nr 44/2001 föreskriver att specialkonventioner såsom CMR ska tillämpas på de områden som regleras av dessa konventioner, får tillämpningen av sådana specialkonventioner inte medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen, såsom de principer som det hänvisas till i skälen 6, 11, 12 och 15–17 i förordning nr 44/2001, det vill säga principer om fri rörlighet för domar på privaträttens område, förutsebarhet vad gäller vilken domstol som är behörig och därmed rättssäkerhet för enskilda, god rättskipning, minimerad risk för samtidiga förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen (se domen i det ovannämnda målet TNT Express Nederland, punkt 49).
37 Artikel 71 i förordning nr 44/2001 kan inte ges en innebörd som strider mot de principer som ligger bakom den lagstiftning som den ingår i. Denna artikel får således inte tolkas så, att en specialkonvention, såsom CMR, vilken reglerar ett område som omfattas av förordningen, såsom godsbefordran på väg, kan leda till ett resultat som är mindre fördelaktigt för uppnåendet av en väl fungerande inre marknad än det resultat som följer av förordningens bestämmelser (domen i det ovannämnda målet TNT Express Nederland, punkt 51).
38 De relevanta bestämmelserna i CMR får således endast tillämpas inom unionen om de gör det möjligt att uppnå målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av tillämpningen av förordning nr 44/2001 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet TNT Express Nederland, punkt 55).
39 Den första frågan ska därmed besvaras så, att artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en internationell konvention tolkas på ett sätt som inte säkerställer att förordningens underliggande ändamål och principer iakttas på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som föreskrivs i förordningen.
Den andra frågan
40 Den hänskjutande domstolen önskar med den andra frågan få klarhet i huruvida artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att artikel 31.2 CMR tolkas så, att en negativ fastställelsetalan eller en negativ fastställelsedom i en medlemsstat inte avser samma sak som en regresstalan avseende samma skada och mellan samma parter, eller parter som trätt i deras ställe, i en annan medlemsstat.
41 För att besvara den frågan ska domstolen, med tanke på svaret på den första frågan, pröva huruvida en sådan tolkning av artikel 31.2 CMR skulle säkerställa att förordningens underliggande ändamål och principer iakttas på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som föreskrivs i artikel 27 eller andra bestämmelser i förordning nr 44/2001.
42 Enligt domstolens praxis angående tolkningen av artikel 27 i förordning nr 44/2001 rör ett yrkande om fastställelse av att svaranden är ansvarig för en skada och att denne ska förpliktas att betala skadestånd – såsom regresstalan i det nationella målet – samma sak som ett tidigare yrkande från svaranden om fastställelse av att denne inte är ansvarig för skadan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 45 samt dom av den 25 oktober 2012 i mål C‑133/11, Folien Fischer och Fofitec, punkt 49).
43 I det aktuella fallet väcktes en regresstalan vid den hänskjutande domstolen efter det att Rechtbank Haarlem hade avgjort en talan, i den mening som avses i artikel 31.2 CMR, avseende samma faktiska och rättsliga omständigheter och mellan samma parter, genom en negativ fastställelsedom.
44 Om denna bestämmelse i CMR tolkades så, att nämnda talan och nämnda dom inte ansågs avse samma sak, skulle det inte kunna säkerställas att ändamålet att minimera risken för samtidiga förfaranden iakttogs på minst lika fördelaktiga villkor som de villkor som föreskrivs i förordning nr 44/2001, vilket, såsom erinrats om i punkt 36 ovan, är ett av de ändamål och principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen.
45 Den saknar därvid betydelse att domen från Rechtbank te Haarlem vann laga kraft kort tid efter det att regresstalan hade väckts vid den hänskjutande domstolen, närmare bestämt i november 2010 enligt begäran om förhandsavgörande eller den 1 mars 2011 enligt vad DTC har anfört vid förhandlingen.
46 Att den domen vann laga kraft innebär att om målet inte hade omfattats av CMR utan av förordning nr 44/2001, hade bestämmelserna i den förordningen, inte bara de om litispendens utan även de om erkännande, särskilt artikel 33, varit tillämpliga.
47 Som domstolen har slagit fast får bestämmelser i sådana specialkonventioner som avses i artikel 71 i förordning nr 44/2001, såsom artikel 31.2 CMR, endast tillämpas inom unionen under förutsättning att principerna om fri rörlighet för domar och ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna som ligger bakom denna förordning iakttas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet TNT Express Nederland, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
48 Dessa principer skulle inte iakttas på minst lika fördelaktiga villkor som de villkor som föreskrivs i förordning nr 44/2001 om artikel 31.2 CMR tolkades så, att en negativ fastställelsedom i en medlemsstat inte avser samma sak som en regresstalan avseende samma skada och mellan samma parter, eller parter som trätt i deras ställe, i en annan medlemsstat.
49 Av vad som anförts följer att den andra frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att artikel 31.2 CMR ges den tolkningen att en negativ fastställelsetalan eller en negativ fastställelsedom i en medlemsstat inte avser samma sak som en regresstalan avseende samma skada och mellan samma parter, eller parter som trätt i deras ställe, i en annan medlemsstat.
Rättegångskostnader
50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Artikel 71 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en internationell konvention tolkas på ett sätt som inte säkerställer att förordningens underliggande ändamål och principer iakttas på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som föreskrivs i förordningen.
2) Artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att artikel 31.2 i konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, som undertecknades i Genève den 19 maj 1956, i dess lydelse enligt protokoll undertecknat i Genève den 5 juli 1978, ges den tolkningen att en negativ fastställelsetalan eller en negativ fastställelsedom i en medlemsstat inte avser samma sak som en regresstalan avseende samma skada och mellan samma parter, eller parter som trätt i deras ställe, i en annan medlemsstat.
Underskrifter