TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
den 26 juli 2023 (*)
”Miljö – Direktiv 2003/87/EG – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Övergångsbestämmelser för gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser – Anläggning som använder en mellanprodukt som omfattas av ett produktriktmärke – Avslag på uppgifterna avseende gratis tilldelning av utsläppsrätter för denna anläggning – Uppenbart oriktiga bedömningar”
I mål T‑215/21,
SMA Mineral AB, Filipstad (Sverige), företrätt av advokaten E. Larsson,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Wils, B. De Meester och P. Carlin, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen),
sammansatt av ordföranden A. Marcoulli samt domarna S. Frimodt Nielsen (referent) och R. Norkus,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter den skriftliga delen av förfarandet
med beaktande av att sökanden återkallat sin ursprungliga begäran om muntlig förhandling och det därför inte finns någon begäran från parterna om detta, och av att tribunalen enligt artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet,
följande
Dom
1 Sökanden, SMA Mineral AB (nedan kallad SMA eller bolaget), har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av artikel 1.2 i kommissionens beslut (EU) 2021/355 av den 25 februari 2021 om nationella genomförandeåtgärder för gratis tilldelning under en övergångsperiod av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 68, 2021, s. 221) (nedan kallat det angripna beslutet).
Bakgrund
2 SMA är ett svenskt bolag som producerar kalk och andra produkter. SMA är moderbolag i en koncern med flera produktionsenheter och verksamhet i fem länder. Förevarande mål rör endast en av produktionsenheterna, nämligen anläggningen SE-419 i Sandarne i Sverige. Den anläggningen nämns i bilaga II till det angripna beslutet.
3 Den aktuella anläggningen omfattas av Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallat utsläppshandelssystemet). Utsläppshandelssystemet infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 (EUT L 76, 2018, s. 3).
4 Såsom framgår av det angripna beslutet blev, från och med år 2013, auktionering huvudregeln för tilldelning av utsläppsrätter till verksamhetsutövare vid anläggningar som omfattas av utsläppshandelssystemet. Verksamhetsutövare som uppfyller de nödvändiga villkoren kommer dock att fortsätta att tilldelas gratis utsläppsrätter under handelsperioden 2021–2030. Under denna handelsperiod bestäms antalet utsläppsrätter som tilldelas respektive verksamhetsutövare i enlighet med de harmoniserade bestämmelserna i direktiv 2003/87 och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/331 av den 19 december 2018 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87 (EUT L 59, 2019, s. 8, och rättelse i EUT L 180, 2019, s. 31).
5 I samband med förberedelserna för gratistilldelningen för den period som började den 1 januari 2021 överlämnade Konungariket Sverige, genom Naturvårdsverket, i enlighet med artikel 11 i direktiv 2003/87 en förteckning över de anläggningar som omfattas av direktivet och över de utsläppsrätter som tilldelats respektive anläggning gratis. Konungariket Sverige föreslog att den aktuella anläggningen skulle erhålla gratis tilldelning av utsläppsrätter på grundval av produktriktmärket för kalk i bilaga I till delegerad förordning 2019/331 (nedan kallat produktriktmärket för kalk).
6 Efter det att kommissionen gått igenom de uppgifter som överlämnats av Konungariket Sverige och bedömt dem mot bakgrund av kriterierna i direktiv 2003/87 och delegerad förordning 2019/331, beslutade den att, med den motivering som anges i skäl 12 i det angripna beslutet, avslå uppgifterna avseende gratis tilldelning för den aktuella anläggningen.
Parternas yrkanden
7 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara artikel 1.2 i det angripna beslutet,
– fastställa att den aktuella anläggningen ska inkluderas i förteckningen över anläggningar som ges gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87 eller fastställa att anläggningen ska tilldelas gratis utsläppsrätter för ytterligare en tioårsårsperiod, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
8 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– avvisa yrkandet att SMA ska tilldelas gratis utsläppsrätter, såvitt det avser perioder som inte omfattas av det angripna beslutet, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Yrkandet att den aktuella anläggningen ska tilldelas gratis utsläppsrätter för växthusgaser
9 SMA:s andra yrkande syftar till att tribunalen ska fastställa att den aktuella anläggningen ska upptas i förteckningen över de anläggningar som enligt artikel 11.3 i direktiv 2003/87 tilldelas gratis utsläppsrätter för växthusgaser eller att tribunalen ska fastställa att anläggningen kommer att tilldelas gratis utsläppsrätter för ytterligare en tioårsperiod. Sådana yrkanden ska tolkas som yrkanden om att förelägganden ska riktas till kommissionen beträffande följderna av en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
10 Tribunalen erinrar om att den inom ramen för laglighetsprövningen enligt artikel 263 FEUF inte är behörig att utfärda förelägganden mot unionens institutioner, organ och byråer (se beslut av den 26 oktober 1995, Pevasa och Inpesca/kommissionen, C‑199/94 P och C‑200/94 P, EU:C:1995:360, punkt 24 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2018, Sverige/kommissionen, T‑260/16, EU:T:2018:597, punkt 104 och där angiven rättspraxis).
11 Av detta följer att yrkandet om att gratis utsläppsrätter för växthusgaser ska tilldelas den aktuella anläggningen ska avvisas på grund av tribunalens bristande behörighet.
Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
12 Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet har SMA i huvudsak anfört två uppsättningar av argument som ska betraktas som materiella grunder.
13 För det första anser sökanden att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på grund av att kommissionen i beslutet felaktigt angav att ”… utsläppen inte bör dubbelräknas” och avslog därför ”gratis tilldelning [av utsläppsrätter] enligt produktriktmärke kalk”.
14 För det andra har SMA gjort gällande att det angripna beslutet även ska ogiltigförklaras, eftersom kommissionen inte beaktade de skadliga konsekvenserna av det angripna beslutet.
15 Kommissionen har bestritt sökandens samtliga argument.
Inledande synpunkter
– Tillämplig lagstiftning
16 Kommissionen har gjort gällande att utsläppshandelssystemet syftar till att minska och på sikt eliminera utsläppen av växthusgaser. Auktionering av utsläppsrätter är således grundregeln och gratis tilldelning av utsläppsrätter utgör ett gradvist minskande undantag som i synnerhet kräver att ett produktriktmärke är tillämpligt på den aktuella anläggningen.
17 Tribunalen erinrar om att ändamålet med direktiv 2003/87 är att inrätta ett utsläppshandelssystem som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären till en nivå som förhindrar farlig, antropogen påverkan på klimatet och i slutändan att skydda miljön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2017, ArcelorMittal Rodange et Schifflange, C‑321/15, EU:C:2017:179, punkt 24, och dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 62).
18 Systemet bygger på en ekonomisk logik, nämligen att det ska utgöra ett incitament för samtliga systemdeltagare att släppa ut en mindre mängd växthusgaser än vad de ursprungligen getts rätt till, så att de kan sälja överskottet till någon annan deltagare vars utsläpp överskrider de utsläppsrätter som denne tilldelats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2017, ArcelorMittal Rodange et Schifflange, C‑321/15, EU:C:2017:179, punkt 22, och dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 63).
19 Direktiv 2003/87 syftar således till att, under ekonomiskt effektiva förutsättningar, minska unionens samlade utsläpp av växthusgaser i förhållande till 1990 års nivåer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
20 För detta ändamål har det genom artikel 10a i direktiv 2003/87 införts övergångsbestämmelser. För att förhindra att företagen förlorar konkurrenskraft till följd av inrättandet av utsläppshandelssystemet, föreskrivs det i dessa bestämmelser att anläggningar inom vissa industrier ska tilldelas gratis utsläppsrätter, vilkas antal enligt punkt 11 i den bestämmelsen gradvis ska minskas med målsättningen att all gratis tilldelning av utsläppsrätter ska vara avskaffad år 2027 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
21 För att uppnå en minskning av utsläppen av växthusgaser är tilldelningen av utsläppsrätter, såsom framgår av bland annat artikel 10.1 i direktiv 2003/87, avsedd att gradvis enbart bygga på auktioneringsprincipen. Enligt unionslagstiftaren anses den principen generellt vara det ekonomiskt mest effektiva systemet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 66).
22 I delegerad förordning 2019/331 fastställs produktriktmärken för att säkerställa att tilldelningen av gratis utsläppsrätter sker på ett sätt som ger incitament till att använda tekniker som är effektiva för att minska utsläppen av växthusgaser och som förbättrar energieffektiviteten (se artikel 10a.1 andra stycket i direktiv 2003/87).
23 Det ska även erinras om att när en unionsinstitution ska göra komplicerade bedömningar förfogar den över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vars utövande är underkastat en domstolsprövning som endast ska avse en kontroll av att det inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att den behöriga myndigheten inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se, analogt, dom av den 15 december 2016, TestBioTech m.fl./kommissionen, T‑177/13, ej publicerad, EU:T:2016:736, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
– Innehållet i det angripna beslutet
24 För att motivera det angripna beslutet angav kommissionen följande i skäl 12 i nämnda beslut:
– ”[Konungariket] Sverige föreslog att man skulle inkludera [den aktuella anläggningen] vars utsläpp härrör från en mesaugn där mesa, en rest från återvinning av kokningskemikalier i kraftmassafabriker, kalcineras” (nedan kallad den första meningen).
– ”Processen för att återvinna kalk från mesa omfattas av definitionerna av systemgränserna för kort- och långfibrig sulfatmassa” (nedan kallad den andra meningen).
– ”[Nämnda anläggning] importerar således en mellanprodukt som omfattas av ett produktriktmärke” (nedan kallad den tredje meningen).
– ”Eftersom utsläppen inte bör dubbelräknas, vilket anges i artikel 16.7 i delegerade förordning 2019/331, bör uppgifterna avseende gratis tilldelning för den anläggningen avslås” (nedan kallad den fjärde meningen).
25 Innan tribunalen prövar parternas argument avseende dessa bedömningar, påpekar den att innehållet i den första meningen inte har bestritts.
26 Konungariket Sverige har nämligen i enlighet med artikel 11.1 i direktiv 2003/87 för den nu aktuella perioden till kommissionen överlämnat en ”förteckning över anläggningar inom dess gränser som omfattas av direktiv 2003/87”. I denna förteckning nämndes den aktuella anläggningen, den ”gratis tilldelning” av utsläppsrätter som gjorts till den anläggningen samt övriga relevanta upplysningar. Såsom anges i den bestämmelsen ska den gratis tilldelningen av utsläppsrätter till respektive anläggning ”[beräknas] i enlighet med de bestämmelser som avses i [artikel] 10a.1 [i direktiv 2003/87]”. Den artikeln ger kommissionen befogenhet att anta fullt harmoniserade regler om tilldelningen av utsläppsrätter. I förevarande fall rör det sig om delegerad förordning 2019/331 och de produktriktmärken som anges i bilaga I till den förordningen.
27 Det har inte heller bestritts att de aktuella ”utsläppen” härrör från en ”mesaugn där mesa kalcineras”.
28 Enligt de tillämpliga bestämmelserna avser begreppet ”utsläpp” enligt artikel 3 b i direktiv 2003/87 bland annat ”utsläpp i atmosfären av växthusgaser från källor belägna inom en anläggning”. I artikel 3 e i direktivet anges att begreppet anläggning avser ”en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I [till direktiv 2003/87] bedrivs, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar”. Produktion av kalk i en roterugn eller i andra typer av ugnar med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dag är förtecknad i bilaga I.
29 Dessutom släpper den aktuella anläggningen på grund av kalkproduktionen ut en ”växthusgas”, nämligen koldioxid (CO2), och den omfattas därför av tillämpningsområdet för artikel 3 c i direktiv 2003/87, jämförd med bilagorna I och II till detta direktiv.
30 Slutligen har det inte bestritts att den ”mesa” som kalcineras i den aktuella anläggningens ugn är ”en rest från återvinning av kokningskemikalier i kraftmassafabriker”.
31 SMA har angett att den kalk som produceras i bolagets anläggning tillverkas av ”återvunnen mesa (avfall)” eller att mesa utgör ”råvaran vid framställningen av produkten’kalk/CaO’”. Sökanden har även påpekat att anläggningen återvinner cirka 110 000 ton mesa per år som levereras externt till anläggningen.
32 Med avseende på den tillverkade produkten och inte på råvaran, påpekar tribunalen att SMA har preciserat att den osläckta kalk som produceras vid dess anläggning levereras till anläggningar som producerar sulfatmassa eller har en integrerad produktion av olika pappersprodukter.
33 Även om det är riktigt som SMA har anfört att ”en mesaugn är … inte en speciell maskin som är helt väsenskild från en kalkugn”, producerar både dessa ugnar kalciumoxid, det vill säga kalk (CaO). Ugnen i den aktuella anläggningen har det särdraget att den producerar kalk från mesa som återvinns från kraftmassafabriker, medan en traditionell ugn använder kalksten som råvara.
34 Det är mot denna bakgrund som parternas argument ska prövas.
35 Denna prövning kräver först att det fastställs huruvida kommissionen kunde avslå de uppgifter avseende gratis tilldelning av utsläppsrätter för den aktuella anläggningen som Konungariket Sverige lagt fram med beaktande av beräkningar som gjorts med hänvisning av produktriktmärket för kalk. Parterna är ense om att detta är huvudfrågan i förevarande mål.
36 Frågan huruvida produktriktmärket för kalk inte ska tillämpas på Konungariket Sveriges begäran om gratis tilldelning av utsläppsrätter för den aktuella anläggningen behandlas i skäl 12 i det angripna beslutet, särskilt i den andra meningen.
Argumenten avseende kommissionens bedömning
37 Det framgår av handlingarna i målet att begäran om gratis tilldelning av utsläppsrätter till den aktuella anläggningen, som nämns i första meningen, gjordes med beaktande av produktriktmärket för kalk.
38 Det framgår av andra meningen att kommissionen genom att ange att ”processen för att återvinna kalk från mesa omfattas av definitionerna av systemgränserna för kort- och långfibrig sulfatmassa” underförstått ansett att denna process inte omfattades av produktriktmärket för kalk, utan av produktriktmärket för sulfatmassa.
39 SMA har bestritt denna bedömning och gjort gällande att begäran om gratis tilldelning av utsläppsrätter omfattas av produktriktmärket för kalk. Det finns således anledning för tribunalen att erinra om innehållet i de bestämmelser som åberopats av parterna och att fastställa, mot bakgrund av de argument som anförts, huruvida kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att begäran om gratis tilldelning av utsläppsrätter för den aktuella anläggningen inte omfattades av produktriktmärket för kalk.
40 Såsom kommissionen erinrat om är gratistilldelningen av utsläppsrätter underkastad följande villkor: utsläppshandelssystemet ska vara tillämpligt på den aktuella verksamheten (se artikel 2 och bilaga I i direktiv 2003/87) och ett produktriktmärke för gratis tilldelning av utsläppsrätter är tillämpligt på den berörda anläggningen eller en del av den (se artikel 10a i direktiv 2003/87 och delegerad förordning 2019/331).
41 Beträffande den berörda verksamheten föreskrivs det i artikel 2.1 i direktiv 2003/87 att ”[d]etta direktiv skall tillämpas på utsläpp från de verksamheter som anges i bilaga I och för de växthusgaser som anges i bilaga II”. I bilaga I till direktivet anges att ”[p]roduktion av kalk …. i roterugn eller i andra typer av ugnar med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dag” utgör en verksamhet i den mening som avses i direktivet.
42 I förevarande fall har det inte bestritts att den aktuella anläggningen uppfyller villkoret avseende den berörda verksamheten.
43 Beträffande det tillämpliga produktriktmärket föreskrivs det i artikel 10a.1 i direktiv 2003/87 bland annat följande:
”Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 23 för att komplettera detta direktiv avseende unionstäckande och fullt harmoniserade bestämmelser för tilldelning av utsläppsrätter som avses i punkterna 4, 5, 7 och 19 i den här artikeln.
Genom de åtgärder som avses i första stycket ska det i möjligaste mån fastställas gemenskapstäckande förhandsriktmärken för att garantera att tilldelningen sker på ett sätt som ger incitament till minskade växthusgasutsläpp och energieffektiv teknik genom att beakta de mest effektiva teknikerna, ersättningsmöjligheter, alternativa produktionsprocesser, högeffektiv kraftvärme, effektiv energiåtervinning från rökgaser, användande av biomassa samt avskiljning och lagring av CO2, om sådana möjligheter finns, och åtgärderna ska inte ge incitament till att öka utsläppen …
För varje sektor och delsektor ska riktmärket i princip beräknas för produkter snarare än för insatsvaror för att maximera minskningarna av växthusgasutsläppen och energieffektiviseringarna i hela produktionsprocessen i den berörda sektorn eller delsektorn.”
44 I bilaga I till delegerad förordning 2019/331 fastställs totalt 52 produktriktmärken som ska användas i prioritetsordning vid gratistilldelningen av utsläppsrätter. De produktriktmärken som har åberopats i förevarande mål är produktriktmärket för kalk och produktriktmärkena för sulfatmassa.
45 Beträffande produktriktmärket för kalk i bilaga I till delegerad förordning 2019/331 har ”definition[en] av produkter som omfattas” följande utformning:
”Osläckt (bränd) kalk: kalciumoxid (CaO) som tillverkas genom kolborttagning ur kalksten (CaCO3). Uttryckt i ton som kalk av standardkvalitet med en halt av fri CaO på 94,5 %. Kalk som tillverkas och förbrukas vid samma anläggning för reningsprocesser omfattas inte av detta produktriktmärke. Den interna produktionen av kalk inom massasektorn omfattas redan av respektive massariktmärke och är därför inte berättigad till ytterligare tilldelning på grundval av riktmärket för kalk.”
46 I produktriktmärket för kalk anges ”definition[en] av processer och utsläpp som omfattas (systemgränser)” enligt följande: ”Alla processer som är direkt eller indirekt kopplade till produktion av kalk ingår.”
47 Beträffande produktriktmärkena för kort- eller långfibrig sulfatmassa har ”definition[en] av produkter som omfattas” i bilaga I till delegerad förordning 2019/331 följande utformning:
”Kortfibrig sulfatmassa är en träbaserad, kemiskt framställd sulfatmassa som fås genom kokning i koklut, karakteriserad av fiberlängder på 1–1,5 mm och främst använd för produkter som måste ha specifik mjukhet och bulk, såsom mjukpapper (tissue) och tryckpapper, uttryckt som säljbar nettoproduktion i ton lufttorkad massa. Med ton lufttorkad massa avses massa som innehåller 90 % torrsubstans.
Långfibrig sulfatmassa är en träbaserad, kemiskt framställd sulfatmassa som fås genom kokning i koklut, karakteriserad av fiber med en längd av 3–3,5 mm, även blekt och oblekt massa, uttryckt som säljbar nettoproduktion i ton lufttorkad massa, mätt i slutet av produktionsprocessen. Ton lufttorkad massa innehåller minst 90 % torrsubstans.”
48 I produktriktmärkena för sulfatmassa anges ”definition[en] av processer och utsläpp som omfattas (systemgränser)” enligt följande:
”Alla processer som utgör del av massaframställningen (särskilt massafabrik, sodapanna, massatorkning, mesaugnen och anslutna enheter för energiomvandling (panna/kraftvärmeproduktion)) ingår. Övriga verksamheter på platsen som inte utgör del av denna process, såsom sågning, träbearbetning, produktion av kemikalier för försäljning, avfallsrening (rening av avfall på platsen i stället för externt (torkning, pelletering, förbränning, deponering)), produktion av PCC (utfällt kalciumkarbonat), rening av illaluktande gaser och fjärrvärme ingår inte.”
49 I förevarande fall är parterna oense i frågan att produktriktmärket för kalk inte ska tillämpas på begäran om gratis tilldelning av utsläppsrätter till anläggningen.
50 SMA har gjort gällande att i likhet med tillverkare som producerar osläckt kalk från kalksten, så har den aktuella anläggningen tilldelats gratis utsläppsrätter enligt produktriktmärket för kalk under tidigare handelsperioder(2005‑2020). Dessutom fyller sulfatmassafabrikernas inköp av osläckt kalk från den aktuella anläggningen, producerad från mesa, samma funktion för köparen som inköp av osläckt kalk från ny stenråvara. Gratis tilldelning av utsläppsrätter för en produkt som framställs med kalk, men inte för annan, får till följd att konkurrensen mellan två produkter som fyller samma funktion inte skulle bli rättvis.
51 Kommissionen har för sin del påpekat att i produktriktmärket för kalk definieras osläckt kalk som ”kalciumoxid (CaO) som tillverkas genom kolborttagning ur kalksten (CaCO3)”. Detta innebär att det är uteslutet att utsläppen från den aktuella anläggningen kan omfattas av detta produktriktmärke, eftersom de kommer från en kalkugn i vilken mesa kalcineras. Detta konstaterande räcker för att ogilla talan, eftersom SMA de facto har gjort gällande att bestämmelserna ska tillämpas i strid med sin lydelse. Kommission har vidare anfört att ”den interna produktionen av kalk inom massasektorn omfattas redan av respektive massariktmärke och är därför inte berättigad till ytterligare tilldelning på grundval av riktmärket för kalk” samt att tillverkningen av kalk från mesa faller inom systemgränserna för sulfatmassa, vilka innefattar ”alla processer som utgör del av massaframställningen” däribland ”mesaugnen”.
– ”Kolborttagning ur kalksten”
52 Såsom kommissionen har gjort gällande tar produktriktmärket för kalk sikte på osläckt kalk som produceras i en anläggning för ”kolborttagning ur kalksten”.
53 I förevarande fall produceras den osläckta kalk som framställs i den aktuella anläggningen inte genom kolborttagning, utan återvinns från mesa, en restprodukt från den sulfatprocess som används vid framställningen av pappersmassa, vilket påverkar beskaffenheten av de utsläpp som görs från anläggningen.
54 Enligt kommissionen är nämligen koldioxidutsläppen från kalcinering av mesa inte jämförbara i fråga om intensitet med utsläppen från kalcinering av kalksten. Kommissionen har förklarat att denna skillnad beror på att ”den koldioxid som avgår från kalciumkarbonat vid framställning av bränd kalk från råvara i form av mesa är av biogent ursprung, eftersom den koldioxid som bildar karbonatjonen i natriumkarbonat i grönlut härrör från förbränning av svartlut (restmaterial från bearbetning av trä) i sodapanna”.
55 SMA känner till denna förklaring och bolaget har hänvisat till förklaringen i sin replik i samband med bemötandet av de uppgifter om utsläppen från den aktuella anläggningen som lagts fram i svaromålet.
56 Det framgår även av SMA:s skrivelse av den 14 december 2020 till Naturvårdsverket att bolaget lyft fram detta särdrag under det administrativa förfarandet (”we emphasise … that the carbon dioxide raw material process emissions of carbon dioxide when producing lime from lime mud is biogenic”) när det lämnade sina synpunkter på kommissionens yttrande till Konungariket Sverige angående den aktuella anläggningen.
57 På samma sätt framgår det av SMA:s yttrande av den 20 januari 2023 över kommissionens svar av den 1 juli 2002 på åtgärderna för processledning, att bolaget har medgett att ”[d]en koldioxid som avges vid omvandling av mesa till kalk i Sandarne kalkverk är av biogent ursprung”.
58 Tribunalen påpekar att biogent kol är kol i biomassa från jord- eller skogsbruk, som släpps ut i samband med dess förbränning eller nedbrytning samt kol som ingår i markens organiska material. I motsats härtill är fossilt kol beteckningen på det kol som förekommer i olika former i jordskorpan, såsom naturresurser med hög kolhalt, exempelvis bergarten kol, olja och naturgas eller flera sedimentära bergarter som kalksten.
59 Oavsett om dess ursprung är biogent eller fossilt har en CO2-molekyl samma inverkan på växthuseffekten. Till skillnad från fossila bränslen kan dock biomassa förnyas genom mänsklig aktivitet (årliga grödor, skogar). Under vissa villkor kan därför utsläpp av CO2 från förbränning av trä anses likvärdigt med de gaser som tas upp då biomassa växer och representerar således ett nollvärde.
60 Såsom kommissionen har påpekat framgår det av bilaga IV till direktiv 2003/87 att vid ”beräkningen av utsläpp” ska ”emissionsfaktorn för biomassa … vara noll”. Kommissionen har understrukit att biogena koldioxidutsläpp inte ska räknas som utsläpp, i den mening som avses i det direktivet. När den råvara som används för produktionen utgörs av kalksten ska däremot den koldioxid som frigörs räknas som fossil koldioxid, eftersom den varit bunden under de miljoner år som den sedimentära kalkstenen bildats.
61 Denna konstaterade skillnad mellan ”kolborttagning ur kalksten”, som nämns i produktriktmärket för kalk, och kolborttagning ur mesa räcker för att motivera att nämnda produktriktmärke inte ska tillämpas på utsläppen från den aktuella anläggningen, såsom kommissionen har hävdat i sina inlagor vid tribunalen.
62 Kommissionen förelades, som en åtgärd för processledning, att ange om den, i det angripna besluter eller under det administrativa förfarandet, gjort gällande argumentet att ”eftersom den aktuella anläggningen tillverkar osläckt kalk av mesa och inte genom kolborttagning ur kalksten” kunde den ”inte beviljas gratis utsläppsrätter på grundval av produktriktmärket för kalk”. Om så var fallet ombads kommissionen uppge var detta argument gjorts gällande.
63 I sitt svar angav kommissionen först att det framgår av det angripna beslutet att processen för att återvinna kalk från mesa omfattades av systemgränserna för sulfatmassa och att, även om utsläppsrätter tilldelades kraftmassafabriker på grundval av antalet ton lufttorkad massa, kunde några ytterligare utsläppsrätter inte tilldelas för verksamheter hänförliga till sulfatprocessen som ägde rum utanför dessa fabriker. Kommissionen preciserade även att den hade tagit upp frågan om att produktriktmärket för kalk inte skulle tillämpas på grund av att det inte förelåg någon ”kolborttagning ur kalksten” med Naturvårdsverket, bland annat i ett e‑postmeddelande av den 20 december 2020. I detta e‑postmeddelande erinrade kommissionen om att gratistilldelningen av utsläppsrätter enligt produktriktmärket för kalk kräver att kalkproduktionen görs med kalksten som råvara.
64 I sitt yttrande över kommissionens svar har SMA bland annat anfört att ”det är ostridigt att kommissionen har klargjort sin ståndpunkt till Naturvårdsverket i e‑postmeddelandet av den 20 december 2020”. SMA har även anfört att bolaget inte fick kännedom om detta klargörande förrän efter att det hade fått ta del av kommissionens svar på åtgärderna för processledning. Bolaget fick därefter del av de sista delarna av skriftväxlingen mellan behöriga myndigheter under det administrativa förfarandet angående frågan vilken åtgärd som skulle vidtas med anledning av begäran om gratistilldelning av utsläppsrätter med eller utan beaktande av produktriktmärket för kalk. Enligt SMA gör denna skriftväxling det möjligt att fastställa att kommissionen gjorde en oriktig bedömning av tillämpliga bestämmelser genom att grunda sig på en alltför snäv definition av kalksten. SMA har följaktligen gjort gällande att, såvitt argumentet angående ”kolborttagning ur kalksten” inte i sig återfinns i det angripna beslutet, är det fråga om ett nytt skäl som tribunalen ska bortse från.
65 Den motivering som krävs, enligt artikel 296 andra stycket FEUF, ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i nämnda artikel inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkterna 87 och 88).
66 I förevarande fall framgår det tydligt av både de rättsliga och faktiska omständigheterna i samband med antagandet av det angripna beslutet att argumentet angående ”kolborttagning ur kalksten” som motivering för att produktriktmärket för kalk inte är tillämpligt, ingår bland de förklaringar som lämnades till Konungariket Sverige för att motivera kommissionens beslut att avslå uppgifterna avseende gratistilldelning av utsläppsrätter till den aktuella anläggningen.
67 Även om denna förklaring inte är återgiven som sådan i det angripna beslutet, följer den likväl av tillämpliga rättsregler och det togs ställning till den under det administrativa förfarandet. SMA hade även kännedom om denna förklaring och bolaget har för övrigt redogjort för den i förevarande förfarande och har vid detta tillfälle kunnat lägga fram sin bedömning av relevanta omständigheter.
68 Tribunalen finner således att argumentet om ”kolborttagning ur kalksten” ingår bland de faktiska och rättsliga omständigheterna i samband med antagandet av det angripna beslutet och det är således motiverat att pröva huruvida det fanns fog för de konsekvenser som kunnat dras av detta argument, vilket tribunalen gjort i punkterna 53–61 ovan, angående frågan om att produktriktmärket för kalk inte ska tillämpas i förevarande fall.
– Den ”interna produktionen av kalk inom massasektorn” och definitionerna av systemgränserna för sulfatmassa
69 I produktriktmärket för kalk anges att ”den interna produktionen av kalk inom massasektorn omfattas redan av respektive massariktmärke” (se punkt 46 ovan). Såsom kommissionen också har gjort gällande sker den återvinning av osläckt kalk som görs i förevarande fall normalt sett inom ramen för den process som används för att framställa sulfatmassa. Mesa kommer från genomförandet av denna process. Den enda skillnaden i förhållande till den sedvanliga process som används för sulfatmassa är att en del av återvinningen av den osläckta kalken sker i den aktuella anläggningen och således utanför själva sulftatmassafabriken.
70 Såsom tribunalen konstaterat i punkterna 31 och 32 ovan är det detta ursprung som det hänvisas till i första meningen när det anges att utsläppen från den aktuella anläggningen härrör ”från en mesaugn där mesa, en rest från återvinning av kokningskemikalier i kraftmassafabriker, kalcineras”.
71 Det hänvisas även till detta särdrag i början av den andra meningen, när kommissionen anger att ”processen för att återvinna kalk från mesa omfattas av definitionerna av systemgränserna för kort- och långfibrig sulfatmassa”.
72 Det framgår nämligen av produktriktmärket för kalk att det inte omfattar ”intern produktion av kalk inom massasektorn”, vilken har sina egna produktriktmärken (se punkt 45 ovan).
73 På samma sätt framgår det av produktriktmärkena för sulfatmassa att kalkproduktion från mesa faller inom systemgränserna för både kort- och långfibrig sulfatmassa, vilka innefattar ”alla processer som utgör del av massaframställningen (särskilt massafabrik, sodapanna, massatorkning, mesaugnen och anslutna enheter för energiomvandling (panna/kraftvärmeproduktion))” (se punkt 48 ovan).
74 Trots att produktionen vid den aktuella anläggningen sker utanför den geografiska plats där massa produceras enligt sulfatprocessen – vilken parterna har beskrivit i liknande ordalag i sina inlagor till tribunalen – kan det inte bestridas att en sådan produktion motsvarar det återvinningskretslopp som båda parter har beskrivit på samma sätt och den ingår således i massaframställning.
75 Eftersom ”intern produktion av kalk inom massasektorn” ingår i ”massaframställning”, räcker inte – med avseende på den aktuella anläggningen – den omständigheten att produktionen av kalk från återvunnen mesa för leverans till anläggningar som producerar sulfatmassa sker utanför sådana anläggningar för att anse att den aktuella anläggningen inte faller inom definitionerna för systemgränserna för produktriktmärkena för sulfatmassa. Det ska härvidlag påpekas att, med undantag för den aktuella anläggningen, sker återvinning av osläckt kalk från mesa inom unionen i allmänhet vid anläggningar som producerar sulfatmassa.
76 Mot bakgrund av det anförda kan det följaktligen inte läggas kommissionen till last att den gjort en uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att den aktuella anläggningen inte hade rätt till gratistilldelning av utsläppsrätter enligt produktriktmärket för kalk.
77 Denna slutsats påverkas inte av de olika argument som SMA har anfört i detta avseende.
78 För det första, beträffande den omständigheten att SMA tidigare har kunnat tilldelas gratis utsläppsrätter för den aktuella anläggningen, finner tribunalen följande. Denna omständighet innebär inte i sig att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att den aktuella anläggningen inte kunde tilldelas gratis utsläppsrätter enligt produktriktmärket för kalk för den relevanta perioden.
79 Kommissionen har vid tribunalen på ett övertygande sätt förklarat att den tidigare situationen berodde på en felaktig analys som innebar en felaktig tillämpning av tillämpliga bestämmelser. Detta fel upptäcktes vid den mer djupgående analys som gjordes i samband med förberedelserna inför den fjärde handelsperioden för utsläppsrätter (2021–2030). Kommissionen har anfört att vid denna analys hade det gjorts en bedömning av utsläppsintensiteten för samtliga anläggningar som hade begärt gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt produktriktmärket för kalk. Bedömningen visade att den aktuella anläggningen hade en utsläppsintensitet som understeg det lägsta möjliga teoretiska värdet.
80 Enligt kommissionen leder nämligen kalkproduktion från kalksten i sig till processutsläpp till följd av kalcineringen av stenen. Kommissionen har tillagt att dessa processutsläpp endast kunde minskas om de avskildes, vilket inte var fallet i den aktuella anläggningen. Av detta drog kommissionen slutsatsen att anläggningens låga utsläppsintensitet framstod som häpnadsväckande. Det visade sig att den låga utsläppsintensiteten berodde på att fel produktriktmärke tillämpades – i direkt strid med dess lydelse – på en produktionsprocess som har en helt annan utsläppsdynamik än den som avses i produktriktmärket för kalk.
81 För det andra saknar det, i motsats till vad sökanden har påstått, betydelse huruvida produkter som är likvärdiga med dem som kommer från den aktuella anläggningen, som framställs från mesa, kan framställas från kalksten och huruvida sistnämnda produkter därefter omfattas av detta riktmärke.
82 Skillnaden i råvara mellan kalk som produceras från mesa och kalk som produceras från kalksten är nämligen väsentlig i utsläppshänseende. Vidare är mesa en ”rest från återvinning av kokningskemikalier i kraftmassafabriker” och ingår således i produktionsprocessen för kalk inom massasektorn.
83 Vid gratistilldelningen av utsläppsrätter i förevarande fall ska dessa särdrag ges företräde framför frågan huruvida kalk producerat från det ena eller det andra råmaterialet är utbytbart ur användarsynvinkel. Det ska för övrigt noteras att SMA har angett att användarna av dess produkter är företag inom massasektorn, närmare bestämt ”anläggningar som tillverkar … sulfatmassa”, vilket bekräftar att dess verksamhet ingår i motsvarande riktmärken.
84 Det faktum att produktriktmärket för kalk avser den ”interna produktionen” av kalk inom massasektorn – utan att beakta möjligheten att en del av denna interna process skulle kunna externaliseras, exempelvis för det fall att mesaugnen är ur funktion eller under renovering, och äga rum vid en extern anläggning, vilket är fallet beträffande den aktuella anläggningen – gör det inte möjligt att dra slutsatsen att en sådan möjlighet är utesluten från den hänvisning som görs i detta riktmärke till motsvarande massariktmärken. Detsamma gäller för de slutsatser som ska dras av det faktum att definitionen av de processer och utsläpp som omfattas (systemgränser) avser ”alla processer som är direkt eller indirekt kopplade till produktion av kalk”.
85 Såsom tribunalen har funnit i punkterna 73–75 ovan, förblir nämligen produktion av kalk från mesa, oavsett om den produceras inom eller utom en massafabrik, en ”intern produktion av kalk inom massasektorn” som redan ”omfattas … av respektive massariktmärke”, då den – såsom framgår av uppgifterna i förevarande mål – produceras från ”en rest från återvinning av kokningskemikalier i kraftmassafabriker” och därefter levereras till dessa fabriker för massaframställning.
86 Tribunalen instämmer således i kommissionens påpekande att både mesa och kalk som producerats från mesa utgör en ”mellanprodukt som omfattas av ett produktriktmärke” i den mening som avses i tredje meningen – i förevarande fall riktmärkena för sulfatmassa.
87 Kommissionens rättstillämpning är därför inte felaktig och institutionen gör inte någon uppenbart oriktig bedömning när den anför att den tredje meningen, i vilken det anges att ”den berörda anläggningen importerar således en mellanprodukt som omfattas av ett produktriktmärke”, kan tolkas så, att uttrycket ”mellanprodukt” ska förstås i vid bemärkelse och avse allt materiel inom systemgränserna för ett produktriktmärke.
88 För det tredje, beträffande begreppet ”dubbelräkning” i den fjärde meningen, konstaterar tribunalen att det finns teoretisk grund för en sådan bedömning.
89 Såsom kommissionen har anfört avser nämligen SMA:s återvinning av osläckt kalk de interna kretsloppen för sulfatmassaprocessen. Gratistilldelning enligt produktriktmärken för sulfatmassa beräknas på grundval av producerad sulfatmassa, uttryckt i antalet ton lufttorkad massa, och inte på grundval av anläggningens faktiska utsläpp. Det skulle således med automatik föreligga ”dubbelräkning” enligt fjärde meningen om den aktuella anläggningen fick gratistilldelning, eftersom den aktuella anläggningen importerar och producerar en mellanprodukt – mesa och kalk producerat från mesa – som omfattas av ett produktriktmärke, nämligen produktriktmärkena för sulfatmassa.
90 Såsom kommissionen för övrigt har medgett, är det därför av ringa betydelse att en sulfatmassafabrik som externaliserar återvinningen av den osläckta kalk som finns i mesa inte själv ger upphov till några utsläpp i samband med denna återvinning.
91 Det ska för övrigt påpekas, i likhet med vad kommissionen har gjort i sitt svar med anledning av åtgärderna för processledning, att riktmärkesvärdena för sulfatmassa i artikel 10a.2 i direktiv 2003/87 för den fjärde handelsperioden (efter år 2020) har uppdaterats med den högsta möjliga procentsatsen. Beaktandet av den aktuella anläggningens utsläpp för att bestämma värdet på dessa riktmärken skulle således inte ha inverkat på denna uppdatering.
– Påståendet om ”maktmissbruk”
92 Det framgår av de argument som SMA har anfört i repliken, vilka utgör en utvidgning av argumenten avseende avslaget på dess begäran om tilldelning av utsläppsrätter, att bolaget har hänvisat normhierarkin för att göra gällande att kommissionen gjort sig skyldig till ”maktmissbruk” vad gäller avslaget på begäran om gratistilldelning av utsläppsrätter till den aktuella anläggningen.
93 SMA har i huvudsak gjort gällande att kommissionen inte på ett riktigt sätt har utövat sin delegerade befogenhet att anta ”unionstäckande och fullt harmoniserade bestämmelser för tilldelning av utsläppsrätter” som unionslagstiftaren anförtrott institutionen enligt artikel 10a.1 i direktiv 2003/87. Uttrycket ”kalksten”, i bemärkelsen sedimentär sten, utgör enligt SMA en begränsning av den råvara som får användas inom riktmärket för kalk i bilaga I till delegerad förordning 2019/331.
94 Detta argument kan inte godtas.
95 Det framgår nämligen av det ovan anförda att kommissionen, av de skäl som angetts i det angripna beslutet och med beaktande av beslutets faktiska och rättsliga sammanhang, hade fog för att dra slutsatsen att produktriktmärket för kalk inte var tillämpligt på begäran om gratis tilldelning av utsläppsrätter för den aktuella anläggningen.
96 Kommissionen har för övrigt ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av riktmärkena i enskilda sektorer eller delsektorer enligt artikel 10a.2 i direktiv 2003/87. Detta innefattar komplicerade val samt komplicerade tekniska och ekonomiska bedömningar. Det är enbart om åtgärden är uppenbart olämplig som detta kan ha en inverkan på dess lagenlighet (dom av den 8 september 2016, Borealis m.fl., C‑180/15, EU:C:2016:647, punkt 45, och dom av den 26 oktober 2016, Yara Suomi m.fl., C‑506/14, EU:C:2016:799, punkt 37).
97 En prövning av den motivering som anförts för att förklara skälet till att intern produktion av kalk inom massasektorn omfattas massariktmärkena och därför inte ger rätt till någon ytterligare tilldelning grundad på produktriktmärket för kalk ger inte vid handen någon sådan uppenbart oriktig bedömning. SMA har nämligen medgett inte endast att mesan som kalcineras vid den aktuella anläggningen är en rest från återvinningen av kokningskemikalier i kraftmassafabriker, utan också att den kalk som produceras vid bolagets anläggning är avsedd för dessa kraftmassafabriker.
98 Det kan inte heller anses att unionsrätten föreskriver en ovillkorlig subjektiv rätt till gratistilldelning av utsläppsrätter i fall där produktriktmärkena inte avser just den aktuella verksamheten. Med andra ord syftar inte utsläppshandelssystemet till att garantera att varje verksamhet som ingår i systemet omfattas av ett produktriktmärke.
99 Såsom kommissionen har gjort gällande är produktriktmärken således inte nödvändigtvis fastställda för samtliga verksamheter som räknas upp i bilaga I till direktiv 2003/87. Det finns nämligen fall där produktriktmärket endast avser delar av en verksamhet eller vissa produktionsmetoder (kalkproduktion), fall där verksamheten inte omfattas av ett produktriktmärke (adipinsyraproduktion) eller fall där flera produktriktmärken är tänkbara (järn- eller stålproduktion).
100 SMA har gjort gällande att det i praktiken inte kan vara fråga om dubbelräkning när bolaget behandlar mesa i den kraftmassafabriks ställe som har producerat mesan. I ett sådant fall är det möjligt att göra en analogisk tillämpning av den lösning som utarbetades i domen av den 21 december 2021, Vítkovice Steel (C‑524/20, EU:C:2021:1048, punkterna 48–56). I den domen fann domstolen i princip att såvitt den aktuella anläggningen inte producerar den ifrågavarande produkten – råjärn i det målet, sulfatmassa i förevarande mål – kan den inte få gratistilldelning av utsläppsrätter enligt motsvarande produktriktmärke.
101 Av det anförda följer att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den avslog uppgifterna avseende gratistilldelning av utsläppsrätter för den aktuella anläggningen av de skäl som anges i skäl 12 i det angripna beslutet.
102 SMA:s första uppsättning av argument kan således inte godtas.
Argumenten avseende att de skadliga konsekvenserna av det angripna beslutet inte har beaktats
103 SMA har gjort gällande att det angripna beslutet även ska ogiltigförklaras på grund av att kommissionen inte beaktade den ekonomiska betydelse som gratistilldelningen av utsläppsrätter har för bolaget, dess inverkan på bolagets konkurrenskraft, snedvridning av konkurrensen och den betydande skada som bolaget skulle lida.
104 I förevarande fall erinrar tribunalen om att det framgår av bedömningen i anslutning till den första uppsättningen av argument att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den avslog uppgifterna avseende gratistilldelning av utsläppsrätter för den aktuella anläggningen av de skäl som anges i skäl 12 i det angripna beslutet.
105 Med hänsyn till skillnaden mellan utsläppen från kalcinering av kalksten och utsläppen från kalcinering av mesa eller till det faktum att mesan återvanns från en anläggning som producerar pappersmassa enligt sulfatprocessen och att processen för att återvinna mesan således ingår i den förstnämnda processen, finns det således inte anledning att anse att avslagsbeslutet är oproportionerligt i förhållande till målsättningarna med det system som inrättas genom tillämplig lagstiftning.
106 Eftersom SMA inte kan göra anspråk på att behandlas i enlighet med produktriktmärket för kalk, vilket låg till grund begäran om gratistilldelning av utsläppsrätter till den aktuella anläggningen, är det av ringa betydelse huruvida ett avslag på begäran riskerar att medföra konkurrensnackdelar eller ekonomisk eller finansiell skada. Eftersom de tillämpliga bestämmelserna inte motsvarar den situation som avses i den begäran om gratistilldelning av utsläppsrätter som framställts med avseende på nämnda anläggning, är SMA:s argument avseende snedvridning av konkurrensen och finansiella eller ekonomisk skada verkningslösa.
107 Sökandens andra uppsättning av argument kan således inte godtas.
De kompletterande argument som anförts med avseende på de åtgärder som vidtagits med anledning av den parallella begäran om tillgång till handlingar
108 I den ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 april 2021 uppgav SMA att bolaget den 8 april 2021 i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43), hade begärt att kommissionen skulle lämna ut ”uppgifter om vilka sulfatmassabruk som ligger till grund för att beräkna produktriktmärke för sulfatmassa (10 % av anläggningar med lägsta specifika utsläpp)” (nedan kallad begäran om tillgång till handlingar). Denna begäran är fortfarande pågående och SMA har önskat kunna komplettera sin argumentation vid lämplig tidpunkt med beaktande av de uppgifter som kommissionen eventuellt skulle kunna lämna ut till bolaget.
109 Den 21 januari 2022 framställde sökanden en begäran om en åtgärd för processledning. Syftet med denna begäran var att tribunalen skulle uppmana kommissionen att svara på ”huruvida utsläpp från inköpt kalk som har producerats av extern leverantör (dvs. produceras på annan plats än platsen för produktion av sulfatmassa) ingår i genomsnittsprestandan för de 10 % som utgör de mest effektiva anläggningarna i sektorn för lång- och kortfibrig kraftmassa eller ej”. I begäran erinrade SMA om att det framgick av en skrivelse från Naturvårdsverket till bolaget av den 9 april 2021 att inte något massabruk som omfattas av produktriktmärkena för kort- och långfibrig kraftmassa har rapporterat utsläpp från kalkproduktion som inte producerats vid massabruken. I begäran hänvisade SMA även till de åtgärder som kommissionen hade vidtagit med anledning av begäran om tillgång till handlingar – nämligen att bolaget ännu inte hade fått något svar trots att det, efter det att kommissionen hade avslagit den ursprungliga begäran, hade inkommit med en begäran om överprövning den 22 juni 2021 och kommissionen vid flera tillfällen förlängt svarsfristen.
110 Kommissionen yttrade sig den 8 februari 2022 över begäran om åtgärder för processledning. I sitt yttrande anförde kommissionen av de utförliga skäl som anges däri, vilka hänvisar till den argumentation som utvecklats i svaromålet och dupliken, att SMA:s fråga saknar betydelse för utgången i målet.
111 Den 8 juni 2022 anmodade tribunalen, som en åtgärd för processledning, kommissionen att ange ”om utsläpp från inköpt kalk som produceras av en extern leverantör (det vill säga som produceras på en annan plats än där produktionsanläggningen för sulfatmassa är belägen) ingår i den genomsnittliga prestandan för de 10 procent mest effektiva anläggningarna inom sektorn för lång- och kortfibrig sulfatmassa”, och om så är fallet, tillhandahålla dokumentation för att bevisa detta.
112 Parallellt med detta inkom SMA den 22 juni 2022 till tribunalen med flera handlingar som bevisuppgift. Dessa handlingar innefattade kommissionens svar på begäran om tillgång till handlingar av den 21 april 2022, de handlingar som kommissionen lämnat delvis tillgång till och som kommissionen tillställt bolaget samt ett intyg av den 31 maj 2022 från Naturvårdsverket. Mot bakgrund av dessa handlingar ansåg SMA att det var visat, eller åtminstone högst sannolikt, att inga utsläpp från importerad kalk hade beaktats vid beräkningen av riktmärkesvärdena för sulfatmassa. I praktiken har det således inte skett någon dubbelräkning.
113 Den 1 juli 2022 besvarade kommissionen åtgärden för processledning och den 19 juli 2022 inkom kommissionen med sitt yttrande över SMA:s bevisuppgift. Av detta framgår, av de skäl som kommissionen redan hade redogjort för i sitt yttrande över begäran om åtgärder för processledning, att den anser att SMA:s påstående saknar betydelse för utgången i målet.
114 Såsom kommissionen har anfört, skulle nämligen inte, även om det antas att kommissionen hade haft kännedom om SMA:s situation vid relevant tidpunkt (vilket inte var fallet), beaktandet av utsläppen från den aktuella anläggningen vid beräkningen riktmärkesvärdena för sulfatmassa ha ändrat denna beräkning, eftersom dessa värden hade uppdaterats med den högsta möjliga procentsatsen (se punkt 91 ovan).
115 Även om det, såsom SMA har påstått, antas att utsläpp från kalk som produceras på en annan plats än en produktionsanläggning för sulfatmassa, såsom är fallet beträffande den aktuella anläggningen, inte ska ingå i genomsnittsprestandan för de 10 procent mest effektiva anläggningarna inom sektorn för sulfatmassa, kan bolaget inte med framgång åberopa produktriktmärkena för sulfatmassa i förevarande mål, eftersom det inte finns någon sulfatmassaproduktion vid denna anläggning.
116 Sökandens påstående att det i praktiken inte förekommer någon dubbelräkning kan således inte påverka det resonemang som förs i det angripna beslutet, vilket grundar sig på tanken att de omtvistade utsläppen inte omfattas av produktriktmärket för kalk, utan av produktriktmärkena för sulfatmassa (se punkt 88 och följande punkter ovan).
117 Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
118 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.
119 Sökanden har tappat målet och kommissionen har yrkat att sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.
120 I förevarande fall konstaterar tribunalen emellertid att det var först från och med svaromålet och allteftersom det vidtogs åtgärder i anledning av sökandens parallella begäranden om tillgång till handlingar och om åtgärder för processledning, som sökanden haft möjlighet att förstå räckvidden av den hänvisning som görs i det angripna beslutet till dubbelräkning.
121 Mot denna bakgrund beslutar tribunalen enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna att det, efter en bedömning av omständigheterna i målet, är skäligt att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Marcoulli | Frimodt Nielsen | Norkus |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 26 juli 2023.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Innehållsförteckning
Bakgrund
Parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Yrkandet att den aktuella anläggningen ska tilldelas gratis utsläppsrätter för växthusgaser
Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
Inledande synpunkter
– Tillämplig lagstiftning
– Innehållet i det angripna beslutet
Argumenten avseende kommissionens bedömning
– ”Kolborttagning ur kalksten”
– Den ”interna produktionen av kalk inom massasektorn” och definitionerna av systemgränserna för sulfatmassa
– Påståendet om ”maktmissbruk”
Argumenten avseende att de skadliga konsekvenserna av det angripna beslutet inte har beaktats
De kompletterande argument som anförts med avseende på de åtgärder som vidtagits med anledning av den parallella begäran om tillgång till handlingar
Rättegångskostnader