TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 12 februari 2020 (*)

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Pension – Beslut om fastställande av pensionsrättigheter – Pensionsbesked – Talan om ogiltigförklaring – Tidsfrist för klagomål – Klagomålet har getts in för sent – Rent bekräftande rättsakt – Delvis avvisning av talan – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Placering i lönegrad och löneklass – Multiplikationsfaktor – Återkallelse av en rättsstridig rättsakt – Berättigade förväntningar – Rimlig tidsfrist”

I mål T‑605/18,

ZF, företrädd av advokaten J.-N. Louis,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av B. Mongin och L. Radu Bouyon, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av meddelandet av den 30 november 2017, genom vilken byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid kommissionen ändrade sökandens rättigheter till avgångspension med verkan från den 1 april 2015, och av PMO:s meddelande av den 31 januari 2018, genom vilket PMO underrättade sökanden om storleken på Europeiska unionens totala utestående fordringar mot honom,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni (referent) samt domarna L. Madise och R. da Silva Passos,

justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 7 november 2019,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 5.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i deras lydelse innan ändringen genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, 2004, s. 1) (nedan kallade de gamla tjänsteföreskrifterna), föreskrevs att de tjänster som omfattades av tjänsteföreskrifterna skulle klassificeras i fyra kategorier, ”A”, ”B”, ”C” och ”D”, i fallande rangordning. Kategori A omfattade åtta lönegrader, där lönegrad A 8 var den lägsta lönegraden och lönegrad A 1 var den högsta.

2        I artikel 5 i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen, i deras lydelse enligt förordning nr 723/2004 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”1.      De tjänster som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter skall klassificeras efter arbetsuppgifternas art och nivå i en tjänstegrupp för handläggare (nedan kallad ’AD’) …

2.      Tjänstegrupp AD skall omfatta 12 lönegrader för personal med ledande, utredande, språkliga eller vetenskapliga uppgifter. …”

3        I artikel 44 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”En tjänsteman som varit placerad i en löneklass i sin lönegrad i två år ska automatiskt flyttas upp till nästa klass i den lönegraden. …”

4        I artikel 66 i tjänsteföreskrifterna finns en tabell där månatliga grundlöner för varje lönegrad och löneklass i tjänstegruppen AD fastställs. Tabellen innehåller, för varje lönegrad, fem löneklasser, med undantag för lönegrad 16, som endast har tre löneklasser. I den tabell som fanns i artikel 66 i de gamla tjänsteföreskrifterna fanns för kategori A två löneklasser i lönegrad A 8. För lönegraderna A 7, A 2 och A 1 fanns sex löneklasser. För lönegraderna A 6, A 5, A 4 och A 3 fanns åtta löneklasser.

5        I artikel 107a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Övergångsbestämmelser fastställs i bilaga XIII.”

6        I artikel 1.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.      Från och med den 1 maj 2004 till och med den 30 april 2006 skall artikel 5.1 och 5.2 i tjänsteföreskrifterna ersättas med följande:

’1.      De tjänster som omfattas av tjänsteföreskrifterna skall klassificeras efter arbetsuppgifternas art och nivå i fyra kategorier A*, B*, C* och D* i fallande rangordning.

2.      Kategori A* skall omfatta tolv lönegrader, kategori B* nio lönegrader, kategori C* sju lönegrader och kategori D* fem lönegrader.’”

7        I artikel 2.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8 i denna bilaga, de gamla lönegraderna A 1, A 2, A 3, A 4, A 5, A 6, A 7 och A 8 för de tjänstemän som innehar någon av de administrativa ställningar som avses i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna den 1 maj 2004 ska få ändrade beteckningar till A*16, A*15, A*14, A*12, A*11, A*10, A*8 respektive A*7. Dessa lönegrader är tillfälliga. I artikel 8.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs nämligen att dessa tillfälliga lönegrader ska få ändrade beteckningar till AD 16, AD 15, AD 14, AD 12, AD 11, AD 10, AD 8 respektive AD 7 med verkan från och med den 1 maj 2006.

8        I artikel 2.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artikel 7 i denna bilaga skall grundmånadslönen fastställas för varje lönegrad och löneklass i enlighet med följande tabeller (i euro) …”

9        Artikel 2.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna innehåller därefter fyra tabeller, en för var och en av de gamla kategorierna A, B, C och D. Närmare bestämt anges i tabellen för den tidigare kategori A i fetstil en grundmånadslön för var och en av de olika tillfälliga lönegraderna A*16–A*5, vilken motsvarar den grundmånadslön som föreskrivs för samma lönegrad och samma löneklass i tabellen i artikel 66 i tjänsteföreskrifterna.

10      För samtliga tillfälliga lönegrader, med undantag för lönegraderna A*13, A*9, A*6 och A*5, innehåller tabellen för den tidigare kategori A även kompletterande upplysningar enligt följande:

–        För varje ny tillfällig lönegrad anges motsvarande lönegrad i den tidigare kategori A.

–        Även för löneklasserna 6–8 anges, också det i fetstil, en grundmånadslön, såvida det för motsvarande lönegrad i den tidigare kategori A fanns sådana löneklasser. Det saknas motsvarighet till dessa belopp i tabellen i artikel 66 i tjänsteföreskrifterna.

–        Under varje fetstilad grundmånadslön finns en kursiverad siffra, varvid det i en första fotnot anges att dessa siffror ”motsvarar tidigare löner enligt artikel 66 i [de gamla tjänsteföreskrifterna]” och att de ”anges enbart i informationssyfte och [saknar] rättslig betydelse”. De kursiverade siffrorna anger, i samtliga fall, ett lägre belopp än det ovan angivna fetstilade beloppet.

–        Under de kursiverade siffrorna finns en tredje rad där en siffra anges som i samtliga fall är lägre en ett. I en andra fotnot anges att ”[s]iffran på tredje raden för varje löneklass är en koefficient som anger förhållandet mellan grundlönen före och efter den 1 maj 2004”. I samtliga fall motsvarar den nyss nämnda siffran på tredje raden det resultat man får om man delar det direkt ovan (andra raden) angivna kursiverade beloppet med det fetstilade beloppet på första raden.

11      För lönegrad A*12, löneklass 6, är siffran på tredje raden 0,9426565.

12      I artikel 7 i bilaga XIII föreskrivs följande:

”Grundmånadslönen för tjänstemän anställda före den 1 maj 2004 skall fastställas enligt följande regler:

1.      Grundmånadslönen till varje tjänsteman skall inte förändras genom att lönegraderna får nya beteckningar enligt artikel 2.1 i denna bilaga.

2.      För varje tjänsteman skall en multiplikationsfaktor räknas fram den 1 maj 2004. Denna faktor skall vara lika med förhållandet mellan den grundmånadslön som betalades till tjänstemannen före den 1 maj 2004 och det tillämpliga belopp som fastställs i artikel 2.2 i denna bilaga.

Den grundmånadslön som betalas till tjänstemannen den 1 maj 2004 skall vara lika med produkten av det tillämpliga beloppet och multiplikationsfaktorn.

Multiplikationsfaktorn skall tillämpas för att fastställa tjänstemannens grundmånadslön efter uppflyttning till högre löneklass eller anpassning av lönerna.

…

5.      Om inte annat följer av punkt 3 skall den första befordran för varje tjänsteman efter den 1 maj 2004 innebära en ökning av grundmånadslönen …, beroende på vilken kategori han tillhörde före den 1 maj 2004 och vilken löneklass han tillhör när befordran får verkan …

6.      Vid denna första befordran skall en ny multiplikationsfaktor fastställas. Denna faktor skall vara lika med förhållandet mellan de nya grundlöner som följer av tillämpning av punkt 5 och det tillämpliga beloppet i artikel 2.2 i denna bilaga. Om inte annat följer av punkt 7 skall denna multiplikationsfaktor tillämpas vid uppflyttning i löneklass och anpassning av löner.

…”

13      I artikel 8.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 i denna bilaga skall grundmånadslönerna fastställas för varje lönegrad och löneklass på grundval av tabellen i artikel 66 i tjänsteföreskrifterna. För tjänstemän som rekryterades före den 1 maj 2004 skall följande tabell tillämpas fram till dess att deras första befordran efter detta datum får verkan: [Enligt denna tabell uppgick grundmånadslönen för lönegrad AD 12, löneklass 8, per den 1 april 2015, till ett belopp på 13 322,22 euro]”

14      I artikel 10.1, artikel 20.2 respektive artikel 20.4 i anställningsvillkoren för övriga anställda föreskrivs att artikel 5.1 och 5.2, artikel 66 samt artikel 44 i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas analogt på tillfälligt anställda.

15      Artikel 1 i bilagan till anställningsvillkoren för övriga anställda har rubriken ”Övergångsbestämmelser för anställda som omfattas av anställningsvillkoren för övriga anställda”. Av den bestämmelsen framgår att bestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas analogt på övriga anställda som var anställda den 30 april 2004.

 Bakgrund till tvisten

16      Genom avtal som undertecknades den 11 november 1999 och började gälla den 15 november 1999 anställdes sökanden av Europeiska unionens råd som tillfälligt anställd. Från och med den 1 januari 2000 placerades sökanden i kategori A, lönegrad 4, löneklass 4.

17      I samband med den reform av tjänsteföreskrifterna som följde av förordning nr 723/2004 (nedan kallad 2004 års reform) ändrades karriärsystemet. Genom de nya tjänsteföreskrifter som antogs efter nämnda reform infördes ett karriärsystem i vilket kategorierna A, B, C och D omvandlades till två AD- och AST‑tjänstegrupper Till detta nya karriärsystem hörde en ny löneskala. Enligt den löneskala som gällde före 2004 års reform fanns det upp till åtta löneklasser för vissa lönegrader i någon av de fyra personalkategorierna. I den löneskala som infördes år 2004 finns däremot fler lönegrader (sexton), vilka var och en har ett mindre antal löneklasser (upp till fem). Det föreskrevs att en progressiv övergång skulle ske mellan de två systemen. Lönerna för tjänstemän och anställda som är i tjänst ändrades inte, men beräknades enligt den nya löneskalan. En multiplikationsfaktor tillämpades för att lönerna skulle vara oförändrade. Multiplikationsfaktorn är en siffra mellan 0 och 1, som motsvarar förhållandet mellan den lön som betalas till tjänstemannen eller den anställde och den lön som han eller hon skulle erhålla enligt den löneskala som infördes genom 2004 års reform.

18      Den 1 maj 2004, då den nya löneskalan trädde i kraft, omvandlades sökandens placering i lönegrad och löneklass (det vill säga lönegrad A 4, löneklass 6) till en placering i lönegrad A*12, löneklass 6, med en multiplikationsfaktor på 0,9426565, i enlighet med tabellen om den tidigare kategori A i artikel 2.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna (se punkterna 8–11 ovan).

19      Den 1 maj 2006 fick sökandens lönegrad en ny beteckning, nämligen AD 12 (se punkt 7 ovan).

20      Den 1 november 2007 placerades sökanden i lönegrad AD 12, löneklass 8, efter det att han hade blivit uppflyttad i löneklass två gånger sedan 2004 års reform trädde i kraft.

21      Till följd av att vissa tjänster och funktioner som dittills hade legat under rådets generalsekretariat överfördes till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (nedan kallad Europeiska utrikestjänsten), blev sökanden själv överförd till Europeiska utrikestjänsten från och med oktober 2011. Han behöll sin lönegrad och löneklass, det vill säga lönegrad AD 12, löneklass 8, samt den tjänstetid inom löneklassen som han intjänat per den 1 november 2007.

22      Sökanden, som dittills haft en multiplikationsfaktor på 0,9426565, fick från och med sitt lönebesked för februari 2013 en multiplikationsfaktor på 1. En retroaktiv korrigering tillämpades även i det avseendet för perioden oktober 2011–januari 2013. På grund av denna retroaktiva korrigering betalades ytterligare 7 948,81 euro ut till sökanden i februari 2013.

23      Den 2 juli 2013 utnämndes sökanden till chef för Europeiska säkerhets- och försvarsakademin (Esfa) och fortsatte att vara placerad i lönegrad AD 12, löneklass 8. Han innehade nämnda tjänst fram till den 31 december 2014 och arbetade därefter åter på Europeiska utrikestjänsten mellan den 1 januari och den 31 mars 2015.

24      Sökanden gick i pension den 1 april 2015.

25      Genom meddelande av den 6 mars 2015 fastställde byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid Europeiska kommissionen (nedan kallad PMO eller byrån) sökandens rättigheter till avgångspension (nedan kallat meddelandet av den 6 mars 2015). PMO beaktade den period under vilken sökanden hade varit i tjänst, det vill säga från den 15 november 1999 till den 31 mars 2015. Sökanden placerades i femte löneklassen i lönegrad AD 12. En justering på 1,1314352 tillämpades dock för att den lön som skulle beaktas vid beräkningen av sökandens pension, trots denna ändring av löneklass, skulle vara densamma som den som han uppbar vid tidpunkten för pensioneringen (nedan kallad grundlönen). Sökandens grundlön motsvarade grundlönen i lönegrad AD 12, löneklass 8, såsom den framgick av tabellen i artikel 8.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga ett belopp på 13 322,22 euro (se punkt 13 ovan). Detta belopp minskades inte, eftersom sökanden hade en multiplikationsfaktor på 1 sedan den 1 februari 2013 (se punkt 22 ovan).

26      Den pension som därefter betalades ut till sökanden överensstämde med den pension som angavs i meddelandet av den 6 mars 2015.

27      I samband med utbetalningen av pensionen för november 2015 angav PMO i sökandens pensionsbesked att det fanns ett överskjutande belopp, som hade uppkommit till följd av de löneutbetalningar som hade gjorts till honom under perioden oktober 2011–mars 2015, och att detta belopp motsvarade en fordran på 22 896,98 euro som Europeiska unionen hade mot sökanden.

28      Från och med februari 2016 drogs ett månatligt belopp på 715,33 euro av från sökandens pension.

29      Sökanden hade dessutom genom beslut av den 21 februari 2013 beviljats en förlängning av barntillägget för sin dotter från den 1 mars 2012 till den 28 februari 2014. Sökanden fortsatte emellertid att uppbära barntillägg fram till mars 2015.

30      I samband med utbetalningen av pensionen för juni 2017 angav PMO i sökandens pensionsbesked att det fanns ett överskjutande belopp som hänförde sig till utbetalningar som gjorts under perioden mars 2014–mars 2015 och att detta belopp motsvarade en fordran avseende barntillägg på totalt 10 196,51 euro som Europeiska unionen hade mot sökanden.

31      PMO skickade även en skrivelse, som var daterad den 16 juni 2017, till sökanden. I denna skrivelse angav PMO beloppet 10 196,51 euro och lade fram en förfalloplan enligt vilken ett månatligt belopp på 728,32 euro skulle dras av från sökandens pension mellan augusti 2017 och juli 2018.

32      Genom skrivelse av den 19 oktober 2017 begärde sökanden att PMO skulle upphöra med de avdrag som gjordes på hans pension (nedan kallad skrivelsen av den 19 oktober 2017).

33      PMO svarade på nyss nämnda skrivelse genom meddelande av den 23 november 2017 (nedan kallat meddelandet av den 23 november 2017). Däri angav byrån bland annat följande. Sökanden hade, utan att det fanns skäl för det, haft en multiplikationsfaktor på 1 från och med hans lönebesked för februari 2013. Detta hade även gällt retroaktivt för perioden oktober 2011–januari 2013. Den multiplikationsfaktor som registrerats i sökandens personalakt var emellertid fortfarande 0,9426565. Det överskjutande belopp som uppkommit till följd av detta utgjorde grunden för att unionen hade en fordran mot sökanden på 22 896,98 euro, vilken framgick av hans pensionsbesked för november 2015 (se punkt 27 ovan).

34      I meddelandet av den 23 november 2017 angav vidare PMO att sökanden även hade fortsatt att erhålla barntillägg efter utgången, i februari 2014, av den förlängningsperiod som han hade beviljats i det avseendet. Det överskjutande belopp som uppkommit till följd av detta utgjorde grunden för att unionen hade en fordran mot sökanden på 10 196,51 euro.

35      Meddelandet av den 23 november 2017 innehöll även en sammanställning av de avdrag som hade gjorts på sökandens pension och som motsvarade var och en av de två fordringar som nämns i punkterna 27 och 30 ovan.

36      PMO angav avslutningsvis i nämnda meddelande att meddelandet av den 6 mars 2015, till följd av felet avseende multiplikationsfaktorn (se punkt 33 ovan), grundade sig på en felaktig grundlön. PMO angav i samband härmed att ett nytt meddelande skulle skickas till sökanden i nyss nämnt avseende genom separat skrivelse.

37      Genom meddelande av den 30 november 2017 ändrade PMO sökandens rättigheter till avgångspension med verkan från den 1 april 2015 (nedan kallat meddelandet av den 30 november 2017). Sökandens grundlön ändrades, vilket ledde till att en justering på 1,066555 tillämpades i stället för 1,1314352 (se punkt 25 ovan).

38      I samband med utbetalningen av pensionen för januari 2018 angav PMO i sökandens pensionsbesked att det fanns ett överskjutande belopp, som hade uppkommit till följd av de pensionsutbetalningar som hade gjorts till honom under perioden april 2015–december 2017. Det överskjutande beloppet utgjorde enligt PMO en fordran på totalt 7 389,51 euro som unionen hade mot sökanden.

39      Genom skrivelse av den 4 januari 2018 till PMO önskade sökanden lägga fram uppgifter som enligt honom gjorde det möjligt att lösa svårigheterna med att beräkna hans tidigare löner och pension. Han avslutade denna skrivelse med att ange att den multiplikationsfaktor som skulle beaktas vid beräkningen av hans löner och pension borde vara 1 och inte 0,9426565.

40      Efter skriftväxling per brev och e-post underrättade PMO genom meddelande av den 31 januari 2018 sökanden om att unionens totala utestående fordringar mot honom vid den aktuella tidpunkten uppgick till 22 409,61 euro (nedan kallat meddelandet av den 31 januari 2018). Detta meddelande innehöll även en förfalloplan där de månatliga avdragen som var tillämpliga mellan februari 2016 och januari 2020 hade fördelats mellan tre olika fordringar. I samband med detta erinrade PMO om det totala beloppet för var och en av dessa fordringar – det vill säga 22 896,98 euro för den första fordran, 10 196,51 euro för den andra och 7 389,51 euro för den tredje fordran – och lämnade detaljerade uppgifter om hur mycket av var och en av dessa fordringar som dittills hade återbetalats.

41      Den 28 februari 2018 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot bland annat meddelandet av den 30 november 2017 och meddelandet av den 31 januari 2018.

42      Kommissionen avslog klagomålet genom beslut av den 27 juni 2018. I skälen till beslutet anförde den att klagomålet var riktat mot rättsakter som enbart utgjorde en bekräftelse av tidigare beslut som sökanden inte hade gett in klagomål mot inom den föreskrivna fristen och att hans nu ingivna klagomål därför inte kunde tas upp till prövning.

 Förfarandet och parternas yrkanden

43      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 oktober 2018.

44      Den 26 september 2019 ställde tribunalen, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna. Parterna inkom med svar på frågorna inom den angivna tidsfristen.

45      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 7 november 2019.

46      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara ”kommissionens beslut av den 30 november 2017 om fastställande av hans pensionsrättigheter med retroaktiv verkan från den 6 mars 2015”,

–        ogiltigförklara ”kommissionens beslut av den 31 januari 2018 om krav på återbetalning av ett felaktigt utbetalt belopp på 22 409,61 euro”, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

47      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Saken i målet

48      Det framgår av handlingarna i målet att PMO anser att unionen har tre fordringar mot sökanden. Den första fordran, som i november 2015 uppgick till 22 896,98 euro, har enligt byrån uppkommit till följd av att en multiplikationsfaktor på 1 i stället för 0,9426565 felaktigt tillämpades på den lön som betalades till sökanden under perioden oktober 2011–mars 2015 (nedan kallad den första fordran). Den andra fordran, som i juni 2017 uppgick till 10 196,51 euro, har uppkommit till följd av att sökanden, utan att det fanns skäl för det, erhöll barntillägg under perioden mars 2014–mars 2015 (nedan kallad den andra fordran). Den tredje fordran, som i december 2017 uppgick till 7 389,51 euro, har uppkommit till följd av en felaktig tillämpning av en multiplikationsfaktor på 1 vid beräkningen av sökandens grundlön och därmed hans pension, varvid denna tillämpning medförde att PMO använde en justering på 1,1314352 i stället för 1,066555 under perioden april 2015–december 2017 (nedan kallad den tredje fordran).

49      Sökandens talan avser två rättsakter, nämligen meddelandet av den 30 november 2017 och meddelandet av den 31 januari 2018.

50      Meddelandet av den 30 november 2017 innebar att en multiplikationsfaktor på 0,9426565 i stället för 1 skulle tillämpas retroaktivt på sökanden och att den lön som skulle beaktas vid pensionsberäkningen ändrades. Det är detta meddelande som ligger till grund för den tredje fordran (se punkterna 33, 36 och 37 ovan).

51      Genom meddelandet av den 31 januari 2018 underrättades sökanden om storleken på unionens tre utestående fordringar mot honom vid den aktuella tidpunkten. Det meddelandet åtföljdes av en förfalloplan där det angavs hur mycket var och en av de tre fordringarna uppgick till.

52      Det ska i det avseendet påpekas att den första och den andra fordran medförde, före januari 2018, att avdrag gjordes på sökandens pension, vilket innebar att det nettobelopp som de tre utestående fordringarna uppgick till (det vill säga 22 409,61 euro per den 31 januari 2018) vid denna tidpunkt var lägre än summan av dessa fordringar.

53      Vad beträffar den andra fordran angav sökanden vid förhandlingen att han avstår från yrkandet om denna fordran, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.

54      Härtill kommer att den förfalloplan som åtföljde meddelandet av den 31 januari 2018 innehåller detaljerade uppgifter om hur mycket av var och en av dessa fordringar som dittills hade återbetalats (se punkt 40 ovan).

55      Sökanden har emellertid i sina inlagor angett att han yrkar att tribunalen ska ogiltigförklara ”kommissionens beslut av den 31 januari 2018 om krav på återbetalning av ett felaktigt utbetalt belopp på 22 409,61 euro”. Detta klargörande innebär att det kan slås fast att det endast är fastställandet av att det föreligger en sådan fordran – och inte villkoren för dess återbetalning i den förfalloplan som anges i punkt 51 ovan – som avses med sökandens yrkande om ogiltigförklaring. Det nyss anförda finner stöd i att sökanden inte vid något tillfälle, vare sig i sina inlagor eller vid förhandlingen, har angett att hans talan avser återbetalningsvillkoren.

56      Tribunalen finner således att sökandens talan om ogiltigförklaring enbart avser meddelandet av den 31 januari 2018 i den del det däri anges att unionen har fordringar mot honom.

57      Av det ovan anförda följer att saken i målet är begränsad till sökandens yrkanden om ogiltigförklaring dels av meddelandet av den 30 november 2017, som avser den tredje fordran, vilken rör den pension som utbetalats till sökanden mellan april 2015 och december 2017, dels av meddelandet av den 31 januari 2018, i den del det däri anges att den tredje fordran föreligger och i den del det däri även anges att den första fordran föreligger, vilken rör den lön som utbetalats till sökanden för perioden oktober 2011–mars 2015.

 Upptagande till prövning

58      Kommissionen har i svaromålet gjort gällande att meddelandet av den 30 november 2017 och meddelandet av den 31 januari 2018 endast utgjorde en upprepning av det beslut som kom till uttryck i pensionsbeskedet för november 2015. Kommissionen angav dock vid förhandlingen att den återkallade sin invändning om rättegångshinder, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.

59      Tribunalen konstaterar emellertid att det av fast rättspraxis följer att de tidsfrister för att anföra klagomål och att väcka talan som anges i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna utgör tvingande rätt och inte är något som parterna eller domstolen – som ska kontrollera, även ex officio, att fristerna har iakttagits – kan råda över (dom av den 29 juni 2000, Politi/ETF, C‑154/99 P, EU:C:2000:354, punkt 15, och dom av den 29 november 2018, WL/ERCEA, T‑493/17, ej publicerad, EU:T:2018:852, punkt 64).

60      Av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna framgår att varje person på vilken tjänsteföreskrifterna ska tillämpas kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med ett klagomål mot en rättsakt som går honom emot och att klagomålet ska ges in inom tre månader.

61      Lönebesked eller pensionsbesked kan bli föremål för klagomål och en eventuell talan, om ett beslut på grund av att det är av rent ekonomisk art kan anses komma till uttryck i ett lönebesked eller pensionsbesked. I sådant fall får översändandet av det månatliga lönebeskedet eller pensionsbeskedet till verkan att tidsfristerna för att ge in ett klagomål eller väcka talan mot ett förvaltningsbeslut börjar löpa, om det av beskedet framgår – tydligt och för första gången – att det finns ett beslut av nyss nämnt slag och vad det omfattar (se dom av den 14 december 2017, Martinez De Prins m.fl./Europeiska utrikestjänsten, T‑575/16, EU:T:2017:911, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2007, Van Neyghem/Regionkommittén, T‑288/04, EU:T:2007:1, punkterna 39 och 40).

62      Vad beträffar det nu aktuella fallet gör tribunalen följande bedömning. Såsom angetts i punkt 27 ovan underrättade PMO, i samband med utbetalningen av pensionen för november 2015, sökanden om förekomsten av den första fordran, vilken, såsom framgår av pensionsbeskedet, hade uppkommit till följd av att ett överskjutande belopp hade betalats ut varje månad under perioden oktober 2011–mars 2015 och uppgick till ett totalt belopp på 22 896,98 euro.

63      Det beslut genom vilket den första fordran fastställs är av rent ekonomisk art. Beslutet är således av sådan art att det kan anses komma till uttryck i pensionsbeskedet för november 2015. Det är visserligen beklagligt att PMO i pensionsbeskedet inte lämnade närmare uppgifter om skälen för detta beslut. Tribunalen finner dock att det av nämnda pensionsbesked framgick – tydligt och för första gången – att det fanns ett beslut av nyss nämnt slag och vad det omfattade och att översändandet av det således fick till verkan att tidsfristerna för att ge in ett klagomål eller väcka talan mot det började löpa.

64      När det gäller det datum då beslutet i vilket den första fordran fastställdes översändes, framgår det av handlingarna i målet och av sökandens skrivelse av den 19 oktober 2017 (se punkt 33 ovan) att han den 19 februari 2017 skickade ett meddelande till PMO, i vilket han angav att han hade tagit del av sitt pensionsbesked för november 2015 och fått kännedom om de avdrag som därefter gjorts på hans pension. Han preciserade till och med i skrivelsen av den 19 oktober 2017 att han hade ”mottagit” nämnda pensionsbesked i november 2015.

65      Oavsett vilka omständigheter som sökanden i övrigt har åberopat för att visa att han inte hade haft möjlighet att omedelbart ta del av sitt pensionsbesked för november 2015, får detta besked under alla omständigheter anses ha översänts till sökanden senast den 19 februari 2017.

66      Sökanden har i sina inlagor emellertid inte angett att han anförde klagomål mot pensionsbeskedet för november 2015 inom tre månader från och med den 19 februari 2017.

67      Av det nyss anförda följer att sökanden inte inom den föreskrivna fristen bestred det beslut i vilket den första fordran för första gången fastställdes, vilket kom till uttryck i hans pensionsbesked för november 2015.

68      Denna bedömning påverkas inte av sökandens argument som grundar sig på bestämmelserna i artiklarna 25 och 26 i tjänsteföreskrifterna, av vilka det enligt sökanden framgår att det föreligger en skyldighet att kommunicera individuella beslut som berör den anställde med denne. Nämnda bestämmelser syftar nämligen inte till att fastställa villkoren för att tillämpa de tidsfrister som gäller för förfarandet på unionens tjänstemän och övriga anställda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2002, Onidi/kommissionen, T‑197/00, EU:T:2002:135, punkt 156, och dom av den 5 oktober 2009, de Brito Sequeira Carvalho och kommissionen/kommissionen och de Brito Sequeira Carvalho, T‑40/07 P och T‑62/07 P, EU:T:2009:382, punkt 92), till skillnad från bestämmelserna i avdelning VII i tjänsteföreskrifterna, med rubriken ”Överklaganden”, vilka låg till grund för de domar som nämns i punkt 61 ovan.

69      Innan det slås fast att sökandens yrkanden inte kan tas upp till prövning i den del de avser förekomsten av den första fordran, måste det emellertid säkerställas att meddelandet av den 31 januari 2018 inte var av sådan art att det innebar att de nyss nämnda tidsfristerna började löpa på nytt i det avseendet. Det måste således fastställas huruvida meddelandet av den 31 januari 2018, i den del det däri anges att den första fordran föreligger, ska anses vara ett beslut som enbart utgör en bekräftelse av det beslut som kommer till uttryck i pensionsbeskedet för november 2015.

70      Enligt rättspraxis kan frågan huruvida en rättsakt utgör en bekräftelse av ett tidigare beslut inte avgöras endast genom att jämföra innehållet i rättsakten med innehållet i det tidigare beslutet. Denna bedömning ska nämligen även göras mot bakgrund av arten av den ansökan som rättsakten utgör ett svar på (se dom av den 17 november 2016, Fedtke/EESK, T‑157/16 P, ej publicerad, EU:T:2016:666, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

71      Det framgår särskilt av nämnda rättspraxis att om den aktuella rättsakten utgör svaret på en ansökan i vilken nya och väsentliga omständigheter har åberopats och genom vilken administrationen har ombetts att ompröva det tidigare beslutet, kan rättsakten inte anses utgöra enbart en bekräftelse av nämnda beslut, i den mån den innehåller ett avgörande grundat på dessa omständigheter och därmed innehåller uppgifter som är nya i förhållande till det tidigare beslutet. Förekomsten av nya och väsentliga omständigheter kan nämligen motivera en begäran om omprövning av ett tidigare beslut som vunnit laga kraft. På motsatt sätt gäller att om begäran om omprövning inte grundas på nya och väsentliga omständigheter, ska en talan som väcks mot beslutet att inte göra den begärda omprövningen avvisas (se dom av den 17 november 2016, Fedtke/EESK, T‑157/16 P, ej publicerad, EU:T:2016:666, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

72      Vad gäller frågan om vilka villkor som måste vara uppfyllda för att det ska anses vara fråga om nya och väsentliga omständigheter, framgår det av rättspraxis att det för detta krävs att varken sökanden eller administrationen hade eller hade kunnat ha kännedom om den aktuella omständigheten när det tidigare beslutet antogs (se dom av den 17 november 2016, Fedtke/EESK, T‑157/16 P, ej publicerad, EU:T:2016:666, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

73      I denna del gör tribunalen följande bedömning. Det är visserligen riktigt att det i domen av den 13 november 2014, Spanien/kommissionen (T‑481/11, EU:T:2014:945, punkt 38), preciseras att en omständighet ska anses vara ny både om den inte förelåg vid tidpunkten för antagandet av den tidigare rättsakten och om det rör sig om en omständighet som redan förelåg vid tidpunkten för antagandet av den tidigare rättsakten, men som av någon anledning – däribland bristande omsorg hos den som antog den rättsakten – inte beaktades i samband därmed.

74      Trots sin mycket vida formulering kan denna precisering emellertid inte tolkas på så sätt att den innebär att en tjänsteman som helt eller delvis har fått avslag på en första ansökan genom ett lagakraftvunnet beslut kan ge in en andra ansökan med samma ändamål som den första och till stöd för denna åberopa – såsom nya omständigheter – omständigheter som tjänstemannen redan hade tillgång till och som han eller hon underlät att lägga fram till stöd för sin första ansökan (dom av den 17 november 2016, Fedtke/EESK, T‑157/16 P, ej publicerad, EU:T:2016:666, punkt 22).

75      I annat fall skulle inte bara den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 70–72 ovan undergrävas, utan även den rättspraxis enligt vilken möjligheten att ge in en ansökan i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna inte kan anses innebära att tjänstemannen har rätt att avvika från de tidsfrister för att anföra klagomål och väcka talan som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna genom att indirekt – genom att ge in en sådan senare ansökan – ifrågasätta ett tidigare beslut som tjänstemannen inte hade bestritt i rätt tid (se dom av den 17 november 2016, Fedtke/EESK, T‑157/16 P, ej publicerad, EU:T:2016:666, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

76      Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att de uppgifter som sökanden hänvisade till i sin skrivelse av den 4 januari 2018 – vilka i allt väsentligt syftade till att visa att hans utnämning som chef för Esfa utgjorde en utnämning till en ny tjänst med större ansvar – var uppgifter som sökanden hade tillgång till när han innehade nämnda tjänst mellan juli 2013 och december 2014 och som han följaktligen hade tillgång till när han fick kännedom om pensionsbeskedet för november 2015. Sökanden inkom emellertid inte med nämnda uppgifter till PMO inom den frist för att inge klagomål som gällde för honom. Dessa uppgifter är således inte av sådan art att de kan medföra att nyss nämnda frist börjar löpa på nytt.

77      Meddelandet av den 31 januari 2018, i den del det däri anges att den första fordran föreligger, ska således anses vara ett beslut som enbart utgör en bekräftelse av det beslut som kom till uttryck i pensionsbeskedet för november 2015.

78      Av det ovan anförda följer att yrkandet om att meddelandet av den 31 januari 2018 ska ogiltigförklaras, i den del det däri anges att den första fordran föreligger, inte kan tas upp till prövning.

79      Eftersom sökanden vid förhandlingen angav att han avstår från yrkandet om den andra fordran (se punkt 53 ovan) ska tribunalen pröva huruvida sökandens argumentation är välgrundad endast i den del den avser den tredje fordran. Förekomsten av denna fordran fastställdes först i meddelandet av den 30 november 2017 och därefter återigen i meddelandet av den 31 januari 2018.

 Prövning i sak

80      Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring har sökanden åberopat sex grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna. Den tredje grunden avser åsidosättande av de principer som gäller för återkallelse av lagenliga rättsakter. Den fjärde grunden avser åsidosättande av de principer som gäller för återkallelse av rättsstridiga rättsakter. Den femte grunden avser bristande motivering. Den sjätte grunden avser uppenbart oriktig bedömning.

 Felaktig rättstillämpning

81      Sökanden har gjort gällande att den retroaktiva justeringen av hans pension inte är berättigad och att de beslut som han har yrkat ska ogiltigförklaras bygger på felaktig rättstillämpning.

82      Sökanden har bestritt att det beslut som kommer till uttryck i hans lönebesked för februari 2013 antogs utan grund.

83      Kommissionen har för sin del gjort gällande att sökandens ändrade arbetsuppgifter och hans anställning vid Esfa inte medförde någon ändring i lönegrad eller löneklass.

84      Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Såsom redan anförts (se punkterna 18–20 ovan) omvandlades sökandens placering i lönegrad och löneklass (det vill säga lönegrad A 4, löneklass 6) den 1 maj 2004, då den nya löneskalan trädde i kraft, till en placering i lönegrad A*12, löneklass 6, med en multiplikationsfaktor på 0,9426565, i enlighet med tabellen för den tidigare kategori A i artikel 2.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

85      Den 1 maj 2006 döptes sökandens lönegrad om till AD 12.

86      Den 1 november 2007 placerades sökanden i lönegrad AD 12, löneklass 8, efter det att han hade blivit uppflyttad i löneklass två gånger sedan 2004 års reform trädde i kraft. Möjligheten att placera en tjänsteman eller anställd som var i tjänst före den 1 maj 2004 i en högre löneklass än den högsta löneklass som föreskrivs i artikel 66 i tjänsteföreskrifterna (se punkt 4 ovan) framgår av tabellen för den tidigare kategori A i artikel 2.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna (se punkt 10 ovan).

87      Eftersom sökanden inte hade befordrats fortsatte han att vara placerad i lönegrad AD 12, löneklass 8, så länge han var i tjänst, med stöd av artikel 8.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna (se punkt 13 ovan).

88      När sökanden gick i pension i april 2015 placerades han i femte löneklassen i lönegrad AD 12. En justering på 1,1314352 tillämpades dock på lönen enligt femte löneklassen i lönegrad AD 12 för att den lön som skulle beaktas vid beräkningen av sökandens pension skulle vara densamma som grundlönen, det vill säga den lön som han uppbar vid tidpunkten för pensioneringen, närmare bestämt 13 322,22 euro (se punkt 25 ovan).

89      Det ska påpekas att sökanden, vid nyss nämnda tidpunkt, inte bestred den ändring i löneklass som han blev föremål för.

90      Storleken på grundlönen, som nämns i punkt 88 ovan, var resultatet av att en multiplikationsfaktor på 1 hade börjat tillämpas i februari 2013 (se punkt 22 ovan).

91      Det framgår emellertid av artikel 7.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna att multiplikationsfaktorn skulle beräknas den 1 maj 2004 (se punkt 12 ovan).

92      Med beaktande av sökandens placering i lönegrad och löneklass vid denna tidpunkt (se punkt 18 ovan) borde hans multiplikationsfaktor, enligt tabellen för den tidigare kategori A i artikel 2.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, ha varit 0,9426565 (se punkt 11 ovan).

93      Härtill kommer att det följer av bestämmelserna i artikel 7.2 tredje stycket i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna att den multiplikationsfaktor som beräknats den 1 maj 2004 ska tillämpas vid uppflyttning i löneklass eller vid anpassning av lönerna. I punkt 6 i samma artikel föreskrivs att en ny multiplikationsfaktor ska fastställas först vid tjänstemannens första befordran efter den 1 maj 2004 (se punkt 12 ovan).

94      Det är emellertid utrett att sökanden inte befordrades mellan den 1 maj 2004 och den 1 april 2015, då han gick i pension.

95      Han borde således ha fortsatt att ha en multiplikationsfaktor på 0,9426565 till dess att han gick i pension.

96      Ändå fick han från och med sitt lönebesked för februari 2013 en multiplikationsfaktor på 1 (se punkt 90 ovan).

97      Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att beslutet om multiplikationsfaktorn, som kommer till uttryck i sökandens lönebesked för februari 2013, skulle vara lagenligt, trots att sökanden – såsom precis konstaterats – inte uppfyllde de villkor som föreskrivs i de tillämpliga bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna för att få en ny multiplikationsfaktor.

98      I motsats till vad sökanden har gjort gällande var en sådan ändring således inte berättigad mot bakgrund av de villkor som föreskrivs i de tillämpliga bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna.

99      Såsom framgår av meddelandet av den 6 mars 2015 medförde denna oberättigade ändring att sökandens pension beräknades på grundval av ett grundlönebelopp som följde av tillämpningen av en multiplikationsfaktor på 1 (se punkt 90 ovan).

100    Den korrigering som gjordes genom det beslut som kom till uttryck i pensionsbeskedet för november 2015 (se punkt 33 ovan) och den korrigering som gjordes genom meddelandet av den 30 november 2017 syftade till att rätta till den oberättigade ändring som nämns i punkt 98 ovan.

101    I meddelandet av den 30 november 2017 fastställde PMO således ett nytt grundlönebelopp, denna gång på grundval av den lön som sökanden borde ha erhållit, det vill säga med en multiplikationsfaktor på 0,9426565, i stället för på grundval av den lön som sökanden uppbar vid tidpunkten för pensioneringen, vilken hade fastställts på grundval av en multiplikationsfaktor på 1. PMO tillämpade således den förstnämnda multiplikationsfaktorn på lönen i lönegrad AD 12, löneklass 8, såsom den framgår av tabellen i artikel 8.2 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna (se punkt 87 ovan). Vid tidpunkten för sökandens pensionering uppgick det belopp som angavs i nämnda tabell till 13 322,22 euro (se punkt 13 ovan). Grundlönen uppgick därvid till 12 558,28 euro, vilket medförde en ändring av den justering som tillämpades för att den lön som beaktades vid beräkningen av pensionen skulle bli identisk med grundlönen. Justeringen ändrades därigenom från 1,1314352 till 1,066555 (se punkt 37 ovan).

102    Sökanden har emellertid inte visat att PMO:s tillämpning av de tillämpliga bestämmelserna var felaktig.

103    Sökanden kan i synnerhet inte med framgång att hävda att hans överföring till Europeiska utrikestjänsten i oktober 2011 (se punkt 21 ovan) medförde att övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna inte längre var tillämpliga på honom och att det därför var motiverat att multiplikationsfaktorn på 0,9426565 ersattes med en multiplikationsfaktor på 1.

104    Visserligen medförde sökandens tjänstetillträde vid Europeiska utrikestjänsten att ett nytt anställningsavtal undertecknades. Tjänstetillträdet var emellertid en följd av att en personalöverföring ägde rum i samband med att vissa tjänster och funktioner som dittills hade legat under rådets generalsekretariat överfördes till Europeiska utrikestjänsten, vilket framgår av en skrivelse av den 8 december 2010 från rådets generalsekreterare till sökanden. Det rörde sig således inte om en rekrytering som markerade början av en ny karriär på vilken övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna inte skulle tillämpas.

105    Härtill kommer att sökandens karriär inte avbröts när han tillträdde sin tjänst vid Europeiska utrikestjänsten. Sökanden fortsatte således att vara placerad i den åttonde löneklassen i lönegrad AD 12, vilken endast är tillämplig enligt övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna. Dessutom fick han tillgodoräkna sig en tjänstgöringstid i löneklass som hänförde sig till tiden innan han tillträdde sin tjänst vid Europeiska utrikestjänsten den 1 oktober 2011 (se punkt 21 ovan).

106    I motsats till vad sökanden har gjort gällande var övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna således fortfarande tillämpliga på honom efter det att han tillträdde sin tjänst vid Europeiska utrikestjänsten den 1 oktober 2011.

107    Av det nyss anförda följer att sökanden inte med framgång kan hävda att den retroaktiva korrigeringen av hans pension i november 2017 inte var motiverad och att meddelandet av den 30 november 2017 av detta skäl bygger på felaktig rättstillämpning.

108    Talan kan således inte vinna bifall på den nu prövade grunden.

 Åsidosättande av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna

109    Sökanden har gjort gällande att den multiplikationsfaktor som tillämpades på honom när han var i tjänst inte framgick av hans anställningsavtal med utrikestjänsten, och att han därigenom inte kunde få kännedom om eventuella felaktigheter i det beslut genom vilket hans rättigheter fastställdes när han tillträdde sin tjänst vid Europeiska utrikestjänsten.

110    Sökanden har även åberopat att de aktuella bestämmelserna är komplicerade.

111    Sökanden har slutligen anfört att det inte finns någon bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som gjorde det möjligt för honom att kontrollera riktigheten av den multiplikationsfaktor som tillämpats på honom, särskilt sedan februari 2013.

112    Kommissionen har för sin del gjort gällande att villkoren i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna var uppfyllda i förevarande fall.

113    Kommissionen har vidare anfört att det var möjligt för sökanden att upptäcka att det fanns en oförklarad skillnad i multiplikationsfaktor endast genom att jämföra den administrativa ställning han hade enligt personalakten, som han kunde ta del av med hjälp av en it-applikation, med den administrativa ställning han hade enligt lönebeskeden.

114    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Det följer av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, som är tillämplig på tillfälligt anställda enligt artikel 45 i anställningsvillkoren, att felaktigt utbetalda belopp kan återkrävas endast om det bevisas antingen att mottagaren av beloppet faktiskt känt till att betalningen var felaktig eller att felet var så uppenbart att mottagaren måste ha känt till det. Om mottagaren i det sistnämnda fallet säger sig inte ha känt till att utbetalningen var felaktig, ska det prövas under vilka omständigheter utbetalningen skedde, för att det därigenom ska kunna fastställas huruvida det borde framstått som uppenbart att utbetalningen var felaktig (dom av den 10 februari 1994, White/kommissionen, T‑107/92, EU:T:1994:17, punkt 32).

115    Uttrycket ”så uppenbart” avseende felaktiga utbetalningar i den mening som avses artikel 85 i tjänsteföreskrifterna innebär inte att en tjänsteman som mottagit felaktigt utbetalade belopp saknar skyldighet att fråga sig eller kontrollera huruvida utbetalningen varit korrekt, utan att skyldighet till återbetalning uppkommer om det rör sig om ett fel som inte undgår en normalt omsorgsfull tjänsteman, som förutsätts känna till de bestämmelser som gäller i fråga om dennes lön (dom av den 11 juli 1979, Broe/kommissionen, 252/78, EU:C:1979:186, punkt 13, och dom av den 10 februari 1994, White/kommissionen, T‑107/92, EU:T:1994:17, punkt 33).

116    Artikel 85 i tjänsteföreskrifterna ska tolkas på så sätt att frågan inte är huruvida felet var uppenbart för administrationen, utan huruvida det var det för den berörde tjänstemannen. Det åligger administrationen att säkerställa betalning av tusentals löner och tillägg av olika slag. Administrationens situation är därför inte jämförbar med situationen för en tjänsteman, som har ett personligt intresse av att kontrollera de utbetalningar som månatligen görs till honom eller henne (dom av den 11 juli 1979, Broe/kommissionen, 252/78, EU:C:1979:186, punkt 11). Det är visserligen beklagligt att administrationen ibland behöver lång tid på sig för att inse att en utbetalning varit felaktig. Den berörde tjänstemannen är likväl inte befriad från skyldighet att fråga sig eller kontrollera huruvida en utbetalning varit korrekt och måste därför upptäcka ett fel som inte kan undgå en normalt omsorgsfull tjänsteman (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 1994, White/kommissionen, T‑107/92, EU:T:1994:17, punkt 39, och dom av den 18 juni 2019, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑828/17, ej publicerad, EU:T:2019:422, punkt 63).

117    Det framgår vidare av rättspraxis att det bland de omständigheter som unionsdomstolen beaktar vid bedömningen av huruvida ett fel som begåtts av administrationen är uppenbart – förutom tjänstemannens ansvarsnivå, som är knuten till dennes lönegrad och tjänstgöringstid – ska tas hänsyn till graden av klarhet i de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som anger villkoren för att beviljas ersättningar som den berörde tjänstemannen har rätt till och omfattningen av de förändringar som inträtt i tjänstemannens personliga situation eller familjesituation, om utbetalningen av det omtvistade beloppet är knuten till en bedömning av någon av dessa situationer från administrationens sida (se dom av den 18 juni 2019, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑828/17, ej publicerad, EU:T:2019:422, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

118    Härtill kommer att det följer av fast rättspraxis att det inte krävs att den berörda tjänstemannen, när han eller hon iakttar sin omsorgsplikt, exakt kan avgöra omfattningen av det fel som administrationen har begått. Det räcker därvid att tjänstemannen tvivlar på att de aktuella utbetalningarna varit korrekta för att han eller hon ska bli skyldig att uppmärksamma administrationen på detta, så att den kan vidta nödvändiga kontroller (se dom av den 18 juni 2019, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑828/17, ej publicerad, EU:T:2019:422, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

119    Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att det fel som PMO begick berodde på att en multiplikationsfaktor på 1 i stället för på 0,9426565 tillämpades på sökanden. Detta fel, som först begicks i februari 2013, rättades aldrig till och kvarstod således även vid tidpunkten för sökandens pensionering och fastställandet av hans pensionsrättigheter.

120    Såsom angetts i punkt 22 ovan fick sökanden, som dittills haft en multiplikationsfaktor på 0,9426565, från och med sitt lönebesked för februari 2013 en multiplikationsfaktor på 1, vilket motsvarade en löneökning på 737,75 euro per månad. Vidare tillämpades en retroaktiv korrigering på hans nettolön som totalt uppgick till 7 948,81 euro för perioden oktober 2011–januari 2013 och som betalades ut till honom i februari 2013.

121    Ändringar av nyss nämnt slag borde, med hänsyn till omfattningen av dem, med nödvändighet ha uppmärksammats av sökanden.

122    Härtill kommer att sökanden i oktober 2011 inte befordrades, vilket, om så hade varit fallet, skulle ha motiverat att en ny multiplikationsfaktor fastställdes (se punkterna 12 och 93 ovan). Han flyttades inte heller upp till en högre löneklass, vilket skulle ha kunnat motivera en löneökning.

123    Dessutom kunde inte överföringen av sökanden till Europeiska utrikestjänsten i oktober 2011 motivera att den placering i lönegrad AD 12, löneklass 8, som han hade rätt till enligt övergångsbestämmelserna i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, fortsatte att gälla samtidigt som den multiplikationsfaktor som gällde enligt samma övergångsbestämmelser togs bort (se punkterna 103 och 105 ovan).

124    Till sist kan det konstateras att sökanden visserligen utnämndes till chef för Esfa år 2013, men att han i samband med detta behöll sin placering i lönegrad AD 12, löneklass 8 (se punkt 23 ovan). Dessutom kunde denna utnämning, som skedde i juli 2013, inte motivera att ett lönetillägg betalades ut i februari 2013 för perioden oktober 2011–januari 2013.

125    Med hänsyn till att det i sökandens karriär inte hade inträffat några händelser som kunde motivera de ändringar som nämns i punkt 120 ovan, borde dessa i än högre grad ha uppmärksammats av sökanden.

126    En ytterligare omständighet som bör nämnas är att sökanden i februari 2013 hade tjänstgjort i mer än tretton år och var placerad i lönegrad AD 12, löneklass 8, för vilken motsvarande lön är likvärdig med lönen i lönegrad AD 14, löneklass 1. Sökanden har i sina inlagor dessutom gjort gällande att han därefter, i egenskap av chef för Efsa, hade ”utövat de befogenheter som tillkommer den myndighet som är behörig att företräda Efsa med avseende på varje rättsakt som har finansiella och administrativa konsekvenser”. En sådan ansvarsnivå och arten av sökandens arbetsuppgifter stöder kommissionens uppfattning att sökanden om inte förr så senast i mars 2015 borde ha varit medveten om det fel som PMO hade begått.

127    Till sist kan det konstateras att kommissionen oemotsagd har gjort gällande att det var möjligt för sökanden att upptäcka att det fanns en motsägelse i fråga om den multiplikationsfaktor som tillämpades på honom endast genom att jämföra den administrativa ställning han hade enligt personalakten, som han kunde ta del av med hjälp av en it-applikation, med den administrativa ställning han hade enligt lönebeskeden (se punkt 113 ovan).

128    Av det nyss anförda följer att när sökanden i februari 2013 fick sin lön höjd med 737,75 euro och när han samma månad fick en retroaktiv korrigering av sin nettolön på totalt 7 948,81 euro, borde han åtminstone ha tvivlat på huruvida han uppfyllde villkoren för att komma i fråga för en sådan löneökning utan att ha flyttats upp till en högre lönegrad, vilket skulle kunna ha motiverat att hans multiplikationsfaktor ändrades från 0,9426565 till 1. Ställd inför sådana tvivel angående riktigheten av det beslut som kom till uttryck i lönebeskedet för februari 2013, borde sökanden ha tagit upp frågan med behöriga avdelningar inom PMO (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1979, Broe/kommissionen, 252/78, EU:C:1979:186, punkt 13, och dom av den 10 februari 1994, White/kommissionen, T‑107/92, EU:T:1994:17, punkt 42).

129    Det finns ingenting i handlingarna i målet som visar att sökanden vände sig till PMO för att klargöra frågan, vare sig vid den tidpunkt då lönebeskedet för februari 2013 översändes till honom eller därefter, till exempel när han mottog meddelandet av den 6 mars 2015, i vilken hans pensionsrättigheter fastställdes, trots att det även vid den tidpunkten stod klart att det fel som PMO hade begått var uppenbart.

130    Tribunalen finner således att sökanden inte har styrkt att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts.

131    Det förhållandet att PMO gjorde sig skyldig till förbiseende eller fel när den antog det beslut som kommer till uttryck i lönebeskedet för februari 2013 och därefter meddelandet av den 6 mars 2015 föranleder ingen annan bedömning. Sådana omständigheter saknar nämligen betydelse för tillämpningen av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, i vilken det förutsätts just att administrationen har begått ett fel genom att göra en felaktig utbetalning (dom av den 24 februari 1994, Stahlschmidt/parlamentet, T‑38/93, EU:T:1994:23, punkt 23, dom av den 30 november 2006, J/kommissionen, T‑379/04, EU:T:2006:368, punkt 100, och dom av den 16 maj 2007, F/kommissionen, T‑324/04, EU:T:2007:140, punkt 139).

132    Inte heller de övriga argument som sökanden har framfört föranleder någon annan bedömning än den som gjorts i punkt 130 ovan.

133    Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 120–127 kan sökanden nämligen inte vinna framgång med argumentet att det var omöjligt för honom att få kännedom om att ett eventuellt fel hade begåtts, eftersom det varken i hans anställningsavtal eller i beslutet att anställa honom hänvisas till multiplikationsfaktorn.

134    Dessutom fanns uppgiften om tillämpning av en multiplikationsfaktor på 1 i lönebeskedet för februari 2013. Sökanden måste således anses ha kunnat känna till att en multiplikationsfaktor tillämpades och vilken storlek den hade.

135    Vidare framgick det av en kombinerad tillämpning av de bestämmelser som anges i punkterna 91–93 ovan på sökandens situation hur den multiplikationsfaktor som borde ha tillämpats på sökanden, det vill säga 0,9426565, skulle fastställas. Sökandens påstående om att han inte med stöd av någon bestämmelse i tjänsteföreskrifterna kunde kontrollera huruvida den multiplikationsfaktor som tillämpades på honom var korrekt är således felaktigt.

136    Det ska dessutom erinras om att alla tjänstemän och anställda förutsätts känna till tjänsteföreskrifterna (dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen, T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkt 168). Sökanden kan således inte med framgång göra gällande att han inte kände till att nämnda bestämmelser fanns eller vilket tillämpningsområde de hade, särskilt med hänsyn till hans ansvarsnivå och tjänstgöringstid.

137    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den nu prövade grunden.

 Åsidosättande av de principer som gäller för återkallelse av lagenliga rättsakter

138    Tribunalen erinrar om att det enligt rättspraxis strider mot allmänna rättsprinciper att med retroaktiv verkan återkalla ett lagenligt förvaltningsbeslut som har gett subjektiva rättigheter eller liknande fördelar (se dom av den 27 juni 2017, Ruiz Molina/EUIPO, T‑233/16 P, EU:T:2017:435, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

139    Sökanden har gjort gällande att beslutet om fastställande av hans lönegrad och löneklass vid tidpunkten för hans överföring till Europeiska utrikestjänsten den 1 oktober 2011 var lagenligt och gav honom subjektiva rättigheter. Enligt sökanden kunde nämnda beslut således inte återkallas.

140    Kommissionen har gjort gällande att PMO inte har återkallat ett lagenligt förvaltningsbeslut.

141    Tribunalen påpekar att meddelandena av den 30 november 2017 och den 31 januari 2018, vilka sökanden har yrkat ska ogiltigförklaras, inte innebar – i motsats till vad sökande tycks hävda – att hans lönegrad eller löneklass ändrades. Det var genom meddelandet av den 6 mars 2015 – som sökanden inte har yrkat ska ogiltigförklaras och som på denna punkt inte ändrades genom meddelandet av den 30 november 2017 – som sökandens löneklass ändrades (se punkt 25 ovan).

142    I alla händelser kan det konstateras att meddelandet av den 6 mars 2015, i den del det inte ändrades på denna punkt genom meddelandet av den 30 november 2017, har vunnit laga kraft. Sökanden har nämligen själv angett att han mottog meddelandet av den 6 mars 2015 i mars 2015, och det framgår inte heller av handlingarna i målet att han anförde klagomål mot det inom de frister som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

143    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den nu prövade grunden.

 Åsidosättande av de principer som gäller för återkallelse av rättsstridiga rättsakter

144    Sökanden har i allt väsentligt gjort gällande att kommissionen har åsidosatt de principer som gäller för återkallelse av rättsstridiga rättsakter. Enligt sökanden kan en institution endast återkalla en rättsstridig rättsakt som ger subjektiva rättigheter om återkallelsen sker inom en rimlig tidsfrist. Sökanden har i det avseendet även åberopat rättssäkerhetsprincipen och tillämpningen av en tremånadersfrist, det vill säga den frist som enligt tjänsteföreskrifterna gäller för en tjänsteman eller anställd som vill angripa en rättsakt.

145    Sökanden har vidare åberopat avtalsförhållandet mellan honom och den institution där han var anställd samt den omständigheten att de anställningsvillkor som följde av avtalsförhållandet inte kunde ändras mer än tre månader efter det att han trädde i tjänst och i synnerhet inte efter det att han hade lämnat sin tjänst. Sökanden har anfört att Europeiska utrikestjänsten var skyldig att säkerställa samtliga rättigheter som tillkom honom, bland annat hans rättigheter i fråga om lön. Vad beträffar de nyss nämnda ändringarna i avtalsförhållandet mellan honom och den institution där han var anställd, har sökanden även anfört att det var först från och med den 23 november 2017 – och utan att han delgetts något beslut om detta – som han underrättades om ”att hans tjänst motsvarade nivån för en sektorschef och att han därför inte hade rätt att placeras i den löneklass som gäller för den högsta chefnivån”.

146    Slutligen har sökanden anfört att beslutet att tillämpa en ny multiplikationsfaktor på den lön som han erhöll under sin tjänstgöringsperiod aldrig delgavs honom.

147    Kommissionen har i sina inlagor gjort gällande att den inte återkallade en rättsstridig rättsakt, utan endast rättade till ett fel. Vid förhandlingen tog kommissionen emellertid tillbaka detta påstående.

148    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Det följer av fast rättspraxis att även om en unionsinstitution som konstaterar att en rättsakt som den nyss har antagit är rättsstridig måste anses ha rätt att med retroaktiv verkan återkalla den inom rimlig tid, kan denna rätt begränsas på grund av att det är nödvändigt att skydda berättigade förväntningar hos den som gynnas av rättsakten och som har kunnat förlita sig på att den är lagenlig (dom av den 20 juni 1991, Cargill/kommissionen, C‑248/89, EU:C:1991:264, punkt 20, och dom av den 27 juni 2017, Ruiz Molina/EUIPO, T‑233/16 P, EU:T:2017:435, punkt 27).

149    Det ska vidare erinras om att en unionsinstitution endast har rätt att återkalla en rättsstridig rättsakt om detta sker inom rimlig tid (dom av den 17 april 1997, de Compte/parlamentet, C‑90/95 P, EU:C:1997:198, punkt 35, och dom av den 27 juni 2017, Ruiz Molina/EUIPO, T‑233/16 P, EU:T:2017:435, punkt 27).

150    För att en rättsstridig rättsakt som är gynnande för den som den riktar sig till ska kunna återkallas måste således två villkor vara uppfyllda. Det första villkoret är att återkallelsen sker på ett sådant sätt att den berörda personens berättigade förväntningar skyddas och det andra villkoret är att återkallandet sker inom rimlig tid.

151    Tribunalen ska inledningsvis pröva frågan om skyddet av den berörda personens berättigade förväntningar. I det avseendet följer det av fast rättspraxis att rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar förutsätter att tre kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att administrationen ska ha gett den berörda personen tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor. Det andra villkoret är dessa försäkringar ska vara av sådan beskaffenhet att de ger upphov till berättigade förväntningar hos mottagaren. Det tredje villkoret är att försäkringarna ska vara förenliga med tillämpliga bestämmelser (se dom av den 27 januari 2016, Montagut Viladot/kommissionen, T‑696/14 P, EU:T:2016:30, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

152    Det ska vidare påpekas att principen om skydd för berättigade förväntningar visserligen kan begränsa administrationens rätt att med retroaktiv verkan återkalla en rättsstridig rättsakt i fall där den som rättsakten riktar sig till kunde förlita sig på rättsaktens skenbara rättsenlighet. Detta villkor kan emellertid inte anses vara uppfyllt om det föreligger objektiva omständigheter som borde ha fått den berörda personen att upptäcka det aktuella felet eller, med andra ord, om det föreligger omständigheter som är ägnade att skapa tvivel om rättsaktens lagenlighet. Den berörda personen kan således inte förlita sig på den återkallade rättsaktens skenbara rättsenlighet om rättsakten saknar rättslig grund eller det är uppenbart att den har antagits i strid med gällande rättsregler (dom av den 12 maj 2010, Bui Van/kommissionen, T‑491/08 P, EU:T:2010:191, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

153    Rättspraxis om återkallelse med retroaktiv verkan av rättstridiga rättsakter som ger subjektiva rättigheter syftar just till att förena två principer, nämligen principen om skydd för berättigade förväntningar och legalitetsprincipen. Av denna rättspraxis följer att det, i fall där rättsstridigheten inte har kunnat undgå en omsorgsfull tjänsteman, inte kan anses ha uppkommit några berättigade förväntningar och legalitetsprincipen ska därför tillämpas fullt ut (dom av den 12 maj 2010, Bui Van/kommissionen, T‑491/08 P, EU:T:2010:191, punkt 45).

154    Det ska påpekas att rättspraxis om tillämpningen av principen om skydd för berättigade förväntningar vid återkallelse med retroaktiv verkan av rättstridiga rättsakter som ger subjektiva rättigheter (särskilt den som nämns i punkt 153 ovan) utgör en återspegling av den rättspraxis som utvecklats i fråga om återkrav av felaktigt utbetalda belopp (se punkterna 115–118 ovan, särskilt punkt 115). Det är inte förvånande att dessa båda riktningar i rättspraxis sammanfaller, eftersom artikel 85 i tjänsteföreskrifterna i sig är ett uttryck för principen om skydd för berättigade förväntningar (dom av den 13 mars 1990, Costacurta/kommissionen, T‑34/89 och T‑67/89, EU:T:1990:20, punkt 43).

155    Härav följer att ett fel som är av sådan art att det omfattas av tillämpningsområdet för artikel 85 i tjänsteföreskrifterna inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos den som gynnas av felet.

156    Som redan anförts (se punkt 129 ovan) hade PMO rätt att i förevarande fall tillämpa bestämmelserna i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, såsom dessa har tolkats i domstolens och tribunalens praxis (se punkterna 115–118 ovan).

157    När sökanden i februari 2013 fick sin lön höjd med 737,75 euro från och med oktober 2011 och samma månad erhöll en retroaktiv korrigering av sin nettolön på totalt 7 948,81 euro, borde han nämligen åtminstone ha tvivlat på huruvida han uppfyllde villkoren för att komma i fråga för en sådan löneökning utan att ha flyttats upp till en högre lönegrad, vilket skulle kunna ha motiverat att hans multiplikationsfaktor ändrades från 0,9426565 till 1 (se punkterna 119–128 ovan).

158    Av det nyss anförda följer att sökanden inte har visat att det uppkommit några berättigade förväntningar i förevarande fall.

159    Tribunalen övergår därefter till att pröva frågan huruvida återkallelse har skett inom rimlig tid. I det avseendet följer det av rättspraxis att frågan huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 187).

160    I synnerhet gäller att om återkallelsen av en rättsstridig rättsakt medför att felaktigt utbetalda belopp ska återbetalas, måste det fastställas huruvida den återkallade rättsakten är av rent ekonomisk art.

161    När den aktuella rättsakten är av rent ekonomisk art följer nämligen återkallelsen av den – som har samma verkan som ett krav på återbetalning av belopp som felaktigt utbetalats på grundval av den – redan av en tillämpning av bestämmelserna i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna. I ett sådant fall måste återkallelsen av rättsakten ske inom den tidsfrist på fem år som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 85 andra stycket första meningen i tjänsteföreskrifterna. Annars skulle dessa bestämmelser förlora sin ändamålsenliga räckvidd.

162    Det ska påpekas att begreppet ”beslut som är av rent ekonomisk art” redan använts av unionsdomstolarna för att avgränsa tillämpningsområdet för den rättspraxis enligt vilken tidfristerna för att anföra klagomål och väcka talan börjar löpa när lönebeskedet eller pensionsbeskedet översänds till berörd tjänsteman eller anställd (se punkt 61 ovan).

163    I det avseendet kan det konstateras att personaldomstolen i dom av den 28 juni 2006, Grünheid/kommissionen (F-101/05, EU:F:2006:58, punkterna 43 och 44) angav en icke uttömmande förteckning över beslut som är av rent ekonomisk art, vars existens och räckvidd, redan på grund av deras art, klart kan utläsas av ett lönebesked eller pensionsbesked som är riktat till berörd tjänsteman eller anställd. Personaldomstolen nämnde som exempel på sådana beslut bland annat beslut som rör fastställande av korrigeringskoefficienter, årlig anpassning av löner, schablonersättning för resekostnader, avslag på ansökan om utlandstillägg eller avdrag på grund av att familjetillägg erhållits från annan källa.

164    Av nämnda dom framgår att det ska göras åtskillnad mellan beslut som är av rent ekonomisk art och beslut som, även om de har ekonomiska verkningar, inte enbart rör fastställande av rent ekonomiska rättigheter som tillkommer den berörde. Det kan här till exempel röra sig om ett beslut om slutgiltig placering i lönegrad och löneklass för en nyanställd tjänsteman eller ett beslut om befordran.

165    Vad beträffar det nu aktuella fallet gör tribunalen följande bedömning. Genom meddelandet av den 30 november 2017 återkallade PMO meddelandet av den 6 mars 2015, i den del sistnämnda meddelande fastställde det lönebelopp som skulle beaktas vid beräkningen av sökandens pension på grundval av en multiplikationsfaktor på 1 (se punkt 50 ovan). Detta medförde att PMO med retroaktiv verkan minskade storleken på sökandens pension och krävde att han skulle återbetala det överskjutande belopp som hade uppkommit till följd av att ett högre pensionsbelopp hade betalats ut till honom mellan april 2015 och december 2017.

166    Tribunalen finner således att den rättsakt som återkallades genom meddelandet av den 30 november 2017 var av rent ekonomisk art.

167    Återkallelsen skedde inom cirka två år och nio månader, det vill säga inom den tidsfrist på fem år som är tillämplig i förevarande fall (se punkt 161 ovan).

168    Av det nyss anförda följer att det inte har visats att de principer som gäller för återkallelse av rättsstridiga rättsakter har åsidosatts i förevarande fall.

169    Övriga argument som sökanden har anfört föranleder inte någon annan bedömning än den som gjorts i punkt 168 ovan.

170    För det första avser de argument som nämns i punkt 145 ovan en ändring av sökandens löneklass som följde av meddelandet av den 6 mars 2015 och inte av de angripna besluten.

171    För det andra utgör inte rättssäkerhetsprincipen (se punkt 144 ovan) hinder för att unionsinstitutionerna återkallar en rättsstridig administrativ rättsakt senare än inom tre månader. Som angetts ovan i punkt 161 gäller nämligen i ett fall som det nu aktuella, där den aktuella rättsakten är av rent ekonomisk art, den femårsfrist som föreskrivs i artikel 85 andra stycket första meningen i tjänsteföreskrifterna.

172    För det tredje avser det argument som nämns i punkt 145 ovan varken meddelandet av den 30 november 2017 eller meddelandet av den 31 januari 2018, vilka inte medförde några ändringar vad beträffar den lön som sökanden hade uppburit under sin tjänstgöringsperiod, hans lönegrad, hans löneklass eller tjänstetid i löneklass, utan endast att han fick en multiplikationsfaktor på 0,9426565 i stället för 1, vilket innebar en ändring av den lön som beaktades vid beräkningen av hans pension.

173    Under alla omständigheter framgår det inte av handlingarna i målet att sökanden skulle ha kunnat placeras i en högre löneklass med beaktande av hans ledande befattning.

174    Talan kan således inte vinna bifall på den nu prövade grunden.

 Bristfällig motivering

175    Sökanden har gjort gällande att de angripna besluten saknar motivering i relevanta avseenden.

176    Han har vidare anfört att kommissionen, i fråga om multiplikationsfaktorn, har hänvisat till motstridiga sifferuppgifter.

177    Kommissionen har för sin del gjort gällande att meddelandet av den 30 november 2017 och meddelandet av den 31 januari 2018 var tillräckligt motiverade.

178    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Det följer av fast rättspraxis att kravet på motivering i artikel 296 FEUF, som även uppställs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, har till syfte att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva betungande besluts lagenlighet och att ge de som berörs av betungande beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om de är välgrundade, eller huruvida de tvärtom är behäftade med ett fel som innebär att beslutens giltighet kan ifrågasättas (dom av den 26 november 1981, Michel/parlamentet, 195/80, EU:C:1981:284, punkt 22, dom av den 14 juni 2018, Spagnolli m.fl./kommissionen, T‑568/16 och T‑599/16, EU:T:2018:347, punkt 68, och dom av den 14 december 2018, UC/parlamentet, T‑572/17, ej publicerad, EU:T:2018:975, punkt 57).

179    Det följer även av fast rättspraxis att bedömningen av en rättsakts motivering inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. Härav följer att ett beslut ska anses vara tillräckligt motiverat om det har fattats i ett sammanhang som är känt för den berörde tjänstemannen, som därigenom ges möjlighet att förstå omfattningen av den åtgärd som vidtagits mot honom (se dom av den 3 juli 2019, PT/EIB, T‑573/16, EU:T:2019:481, punkt 375 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

180    Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att PMO genom ett meddelande av den 23 november 2017 underrättade sökanden om att antalet löneklasser sedan 2004 års reform var begränsat till fem och att han därför vid pensioneringen hade placerats i lönegrad AD 12, löneklass 5, i stället för i lönegrad AD 12, löneklass 8 (som var hans löneklass när han fortfarande var i tjänst). Enligt PMO hade emellertid en justering på 1,1314352 euro tillämpats på honom för att hans pension skulle kunna beräknas på grundval av en lön som var likvärdig med den som han hade när han fortfarande var i tjänst, nämligen 13 322,22 euro.

181    Vidare angav PMO i nämnda meddelande att den multiplikationsfaktor som hade använts för att beräkna hans lön i mars 2015, innan han gick i pension, hade ändrats från 0,9426565 till 1 i februari 2013. Enligt PMO hade denna ändring emellertid gjorts utan grund, eftersom den inte var kopplad till en befordran. Ändringen hade således gett upphov till ett överskjutande belopp, vilket konstaterades i november 2015.

182    I meddelandet av den 23 november 2017 angav PMO dessutom att felet avseende multiplikationsfaktorn påverkade bedömningen av sökandens pensionsrättigheter, eftersom byrån i meddelandet av den 6 mars 2015 hade grundat sig på en felaktig multiplikationsfaktor och därmed på en felaktig grundlön. PMO angav avslutningsvis beträffande denna fråga att sökanden skulle få ett nytt meddelande angående sin pension, vilket skulle skickas till honom i separat skrivelse.

183    I meddelandet av den 30 november 2017 ändrades sökandens grundlön till 12 558,28 euro. Den ovan i punkt 180 nämnda justeringen till följd av ändrad löneklass ändrades följaktligen också, från 1,1314352 till 1,066555. I det nyss nämnda meddelandet angavs att dessa ändringar skulle gälla från och med den 1 april 2015.

184    I pensionsbeskedet för januari 2018, i vilket den nya justeringen (det vill säga 1,066555) angavs, konstaterade PMO att unionen hade en fordran mot sökanden på 7 389,51 euro. Detta belopp motsvarade summan av de fordringar som uppkommit mellan april 2015 och december 2017, vilka även de framgick av nämnda pensionsbesked.

185    Som angetts ovan i punkt 40 lämnade PMO i den förfalloplan som åtföljde meddelandet av den 31 januari 2018 uppgifter om hur mycket var och en av de tre fordringarna uppgick till totalt. Enligt PMO uppgick den tredje fordran till 7 389,51 euro.

186    PMO:s redogörelse i meddelandet av den 23 november 2017 för förhållandet mellan å ena sidan den multiplikationsfaktor som gjorde det möjligt att bibehålla anställdas löner som hädanefter skulle beräknas med hänvisning till den nya löneskala som infördes efter 2004 års reform på en oförändrad nivå (se punkt 17 ovan) och å andra sidan den justering som tillämpats för att sökandens pension skulle kunna beräknas på grundval av en lön som var likvärdig med grundlönen, det vill säga den lön som han hade (eller borde ha haft) när han fortfarande var i tjänst. (se punkt 25 ovan), var visserligen oklar på grund av att PMO ibland använde samma ord, ”Multiplikationsfaktor” (på tyska), oavsett om den talade om multiplikationsfaktorn eller justeringen.

187    Tribunalen finner emellertid att en lika erfaren och skäligen medveten tidigare anställd som sökanden får anses ha kunnat skilja mellan dessa två begrepp, särskilt med hänsyn till att en multiplikationsfaktor hade tillämpats på honom sedan 2004 års reform trädde i kraft, medan en justering började tillämpas först när han gick i pension i april 2015.

188    Av det nyss anförda följer att sökanden gavs möjlighet att få kännedom om de skäl som låg till grund för meddelandet av den 30 november 2017 och att han även gavs möjlighet att få kännedom om de skäl som låg till grund för meddelandet av den 31 januari 2018, i den del det däri konstaterades att den tredje fordran förelåg.

189    Talan kan således inte vinna bifall på grunden avseende bristande motivering.

 Uppenbart oriktig bedömning

190    Sökanden har med hänvisning till flera bestämmelser som rör Efsa gjort gällande att han fram till sin pensionering hade ett betydande administrativt ansvar samt personalledningsansvar. De uppgifter som Europeiska utrikestjänsten lämnade till PMO var således felaktiga enligt sökanden.

191    Kommissionen har för sin del gjort gällande att PMO beaktade sökandens placering i lönegrad och löneklass såsom den hade fastställts av de behöriga myndigheterna under hans karriär.

192    Även om det anses styrkt att sökandens arbete omfattade viktiga arbetsuppgifter, däribland personalledning, kan denna omständighet inte anses påverka lagenligheten av meddelandet av den 30 november 2017 eller lagenligheten av meddelandet av den 31 januari 2018, i den del det däri angavs att den tredje fordran förelåg. Den korrigering som började tillämpas på sökandens pensionsbelopp från och med pensionsbeskedet för januari 2018 grundade sig nämligen inte på vilken typ av arbetsuppgifter som sökanden hade haft, utan på det förhållandet att han efter 2004 års reform inte hade blivit befordrad, vilket skulle ha kunnat motivera att hans multiplikationsfaktor ändrades med retroaktiv verkan i februari 2013 och därefter fortsatte att tillämpas på honom (se punkterna 181–183 ovan).

193    Talan kan således inte vinna bifall på grunden avseende att PMO gjort en uppenbart oriktig bedömning.

194    Vad därefter beträffar sökandens argument att kommissionen ”har underlåtit att till sökanden lämna ut de beslut med stöd av vilka sökandens pensionsbesked har fastställts sedan den 1 april 2015”, finner tribunalen att det argumentet saknar samband med lagenligheten av meddelandet av den 30 november 2017 och lagenligheten av meddelandet av den 31 januari 2018, vilka översändes till sökanden. Det saknas således skäl att godta detta argument.

195    Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas.

 Rättegångskostnader

196    Enligt artikel 135.2 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, helt eller delvis ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes.

197    Vad beträffar det nu aktuella fallet gör tribunalen följande bedömning. Som anförts ovan i punkt 63 är det beklagligt att PMO i pensionsbeskedet för november 2015 inte förklarade vilka skäl som legat till grund för det beslut i vilket den första fordran fastställdes. Vidare kan det konstateras att PMO, efter det att byrån hade upptäckt felet avseende sökandens multiplikationsfaktor, tog två år på sig att bedöma samtliga konsekvenser av detta fel. Härtill kommer att det var först genom meddelandet av den 31 januari 2018 som sökanden fick ta del av en fullständig förfalloplan med uppgift om samtliga tidigare och framtida återbetalningar avseende var och en av de tre fordringarna. När kommissionen den 27 juni 2018 avslog klagomålet angav den dessutom endast – vilket delvis var felaktigt – att klagomålet inte kunde tas upp till prövning och underlät att i sak bemöta sökandens argument, trots att det fanns fog för dem.

198    Mot bakgrund av samtliga omständigheter som det redogjorts för i punkt 197 ovan finner tribunalen att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande dom:

1)      Talan ogillas.

2)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av ZF:s rättegångskostnader.

Gervasoni Madise da Silva Passos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 februari 2020.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: franska.