FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
TAMARA ĆAPETA
föredraget den 25 maj 2023(1)
Mål C‑175/22
BK,
ytterligare deltagare i rättegången:
Spetsializirana prokuratura
(begäran om förhandsavgörande från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien))
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2012/13/EU – Rätten till information i brottmål – Artikel 6.4 – Rätten att bli informerad om en nationell domstols omrubricering av ett brott – Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätten till en rättvis rättegång – Domstolars opartiskhet”
I. Inledning
1. Enligt de senaste rapporterna ställs varje år över 9 miljoner personer inför rätta i Europeiska unionen.(2) För detta har Europeiska unionen antagit flera rättsinstrument där det föreskrivs vissa allmänna processuella rättigheter som ska gälla i brottmål.
2. Ett av dessa instrument är direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden(3) i vilket fastställs regler beträffande personers rätt att bli informerade om sina processuella rättigheter, inbegripet anklagelsen mot dem.
3. Bakgrunden till förevarande mål är en begäran om förhandsavgörande från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) avseende tolkningen av detta direktiv tillsammans med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
4. Den fråga som aktualiseras i detta mål är i huvudsak huruvida direktiv 2012/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en domstol får förklara en anklagad person skyldig till ett brott som denna domstol har omrubricerat utan att underrätta denna person innan den meddelat dom. I detta mål aktualiseras också frågor om huruvida den omständigheten att det är en domstol som har informerat om omrubriceringen av ett brott kan strida mot de garantier om en opartisk domstol som anges i artikel 47 andra stycket i stadgan.
II. Bakgrund till det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
5. Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) väckte åtal mot den tilltalade BK vid Spetsializiran nakazatalen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.
6. The Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) anklagade BK för att ha gjort sig skyldig till mutbrott i sin egenskap av polisutredare. Enligt den bulgariska strafflagen(4) ska denna gärning bestraffas med fängelse i tre till femton år, böter på 25 000 leva (BGN) (cirka 12 500 EUR), förverkande av hälften av tillgångarna och fråntagande av medborgerliga rättigheter.
7. BK:s försvarare invände mot denna brottsrubricering och gjorde gällande att gärningarna i fråga inte omfattades av BK:s ansvarsområde som polisutredare och att det snarare rörde sig om brottet bedrägeri Enligt den bulgariska strafflagen(5) ska detta brott bestraffas med fängelse i upp till fem år.
8. Den hänskjutande domstolen har påpekat att dess avgörande i sak måste baseras på den anklagelse som åklagarmyndigheten har formulerat. Om nämnda domstol anser att rekvisiten för den påstådda överträdelsen inte är uppfyllda är den skyldig att meddela friande dom. Om den emellertid finner att de sakförhållanden som åklagarmyndigheten gör gällande är korrekta är den skyldig att pröva huruvida det kan vara fråga om ett annat brott som bestraffas lika strängt eller mindre strängt.
9. I ett sådant fall har den hänskjutande domstolen förklarat att den tillämpliga bulgariska lagstiftningen(6) i rättspraxis har tolkats så, att en domstol på eget initiativ får ändra den rättsliga rubriceringen för brottet utan att i förväg informera den tilltalade. Ett sådant tillvägagångssätt är tillåtet endast om det inte har gjorts några väsentliga ändringar av åtalet och den nya brottsrubriceringen inte medför att ett strängare straff åläggs.(7) I praktiken får den tilltalade kännedom om den nya brottsrubriceringen först när domstolen har meddelat dom.
10. Den hänskjutande domstolen anser därför att den enligt nationell rätt skulle kunna ändra den rättsliga rubriceringen för det brott som BK har anklagats för och således fastställa bedrägeribrott, vilket BK:s försvarare har gjort gällande. Den hänskjutande domstolen har också nämnt ett annat möjligt brott som enligt den bulgariska strafflagen(8) ska bestraffas med fängelse i upp till sex år eller böter på upp till 5 000 BGN (cirka 2 500 EUR).
11. Den hänskjutande domstolen är osäker på om den nationella lagstiftningen så som den har tolkats i rättspraxis är förenlig med artikel 6.3 och 6.4 i direktiv 2012/13, eftersom den tilltalade fråntas alla möjligheter att försvara sig mot den nya brottsrubriceringen och inte får kännedom om den förrän fällande dom meddelas. Den hänskjutande domstolen vill ändå få klarhet i huruvida den omständigheten att den nya brottsrubriceringen inte medför ett strängare straff kan motivera denna nationella lagstiftning.
12. Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att den, om EU‑domstolen finner att denna nationella lagstiftning är oförenlig med direktiv 2012/13, skulle vara skyldig att informera BK om möjligheten att dom meddelas på grundval en annan brottsrubricering än den som åklagarmyndigheten har angett och ge honom möjlighet att förbereda sitt försvar. Den hänskjutande domstolen befarar att den, även om den tidigare hade gett den tilltalade tillfälle att förbereda sitt försvar, i ett sådant fall skulle kunna förlora sin neutralitet, om den fann att en viss brottsrubricering var tänkbar och därpå dömde personen på grundval av denna rubricering. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det faktum att informationen om omrubriceringen av brottet härrör från domstolen och inte från åklagarmyndigheten skulle kunna medföra att domstolens opartiskhet, som garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, skulle kunna ifrågasättas.
13. Under dessa omständigheter har Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Utgör artikel 6.3 och 6.4 i direktiv 2012/13 hinder mot att nationell lagstiftning – artikel 301.1 punkt 2 jämförd med artikel 287.1 [NPK] – i rättspraxis tolkas så, att en domstol i sin dom får fastställa en från åtalet avvikande brottsrubricering, såvida det inte är frågan om ett brott som bestraffas hårdare, på grund av att den tilltalade inte har informerats på föreskrivet sätt om den nya, avvikande brottsrubriceringen och inte kunde försvara sig mot den?
2) Om den första frågan besvaras jakande: Medför artikel 47 andra stycket i stadgan att domstolen inte får informera den tilltalade om att den kan komma att grunda sitt avgörande i sak på en annan brottsrubricering och inte får ge honom eller henne möjlighet att förbereda sitt försvar i detta avseende, eftersom denna avvikande brottsrubricering inte härrör från åklagarmyndigheten?”
14. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) underrättade genom skrivelse av den 5 augusti 2022 EU-domstolen om att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), till följd av en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022, hade upplösts och att vissa brottmål som anhängiggjorts vid sistnämnda domstol, däribland förevarande mål, från den dagen hade överflyttats till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).
15. Republiken Tjeckien och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Den 2 mars 2023 hölls en förhandling där dessa parter yttrade sig muntligen.
III. Bedömning
16. De båda frågorna har ställts till domstolen med anledning av särdragen i den bulgariska straffprocesslagen när det gäller möjligheten för en domstol att under vissa omständigheter omrubricera ett brott utan att informera den tilltalade. Personen kommer i praktiken inte att få kännedom om den nya rättsliga rubriceringen för brottet förrän domstolen har meddelat dom, och han eller hon har följaktligen inga möjligheter att försvara sig mot den nya brottsrubriceringen i brottmålet. En sådan omrubricering är emellertid bara tillåten när det inte har gjorts några väsentliga ändringar av åtalet och den nya brottsrubriceringen inte medför ett strängare straff. Dessa egenheter är ett resultat av den rättsliga tolkningen av den tillämpliga bulgariska lagstiftningen.
17. Den hänskjutande domstolens farhågor när det gäller huruvida en sådan nationell lagstiftning är förenlig med unionsrätten kräver en tolkning av artikel 6 i direktiv 2012/13 och den grundläggande rätten till en opartisk domstol som garanteras genom artikel 47 i stadgan. Jag kommer att behandla var och en av de båda frågorna i tur och ordning.
A. Den första frågan
18. Den första frågan avser en tilltalads rätt att bli informerad om en omrubricering av ett brott. Enligt min uppfattning kräver frågan en tolkning av artikel 6.4 i direktiv 2012/13, även om den hänskjutande domstolen också har nämnt artikel 6.3 i samma direktiv i sin fråga.(9)
19. Jag föreslår således att EU-domstolen omformulerar den första frågan på så sätt att den avser huruvida artikel 6.4 i direktiv 2012/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att en domstol först när domen meddelas informerar den tilltalade om att den har omrubricerat brottet.
20. Denna fråga innebär att domstolen får ändra brottsrubriceringen på eget initiativ. Jag vill från början klargöra att EU-domstolen inte har ombetts att avgöra huruvida en sådan befogenhet för den nationella domstolen är förenlig med unionsrätten.(10) Den första frågan avser enbart vid vilken tidpunkt den tilltalade ska få kännedom om ändringen.
21. Eftersom det för att svara på denna fråga krävs en tolkning av direktiv 2012/13 kommer jag att börja med att säga några ord om det direktivet och dess artikel 6.
1. Direktiv 2012/13 och dess artikel 6
22. Direktiv 2012/13 är ett av de sex direktiven om processuella rättigheter eller om färdplanen vilka härrör från rådets resolution 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden.(11) Denna resolution godkändes av Europeiska rådets Stockholmsprogram om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.(12) Dessa direktiv är baserade på Europeiska unionens behörighet enligt artikel 82.2 b FEUF att anta minimiregler för personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet.(13)
23. Den huvudsakliga motiveringen för sådana gemensamma regler är att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar i brottmål.(14) Detta avspeglas mycket tydligt i ingressen till direktiv 2012/13.(15)
24. I direktiv 2012/13 fastställs gemensamma minimiregler avseende misstänkta eller åtalade personers rätt till information vid straffrättsliga förfaranden.(16) Rätten till information vid straffrättsliga förfaranden är en grundläggande aspekt av rätten till en rättvis rättegång,(17) eftersom rättegången bara kan vara rättvis om personerna känner till sina rättigheter.(18)
25. Artikel 6 i direktiv 2012/13, som är relevant i förevarande mål, bidrar till att säkerställa en rättvis rättegång genom att där anges regler beträffande en aspekt av rätten att bli informerad.(19) Den avser misstänkta eller tilltalade personers rätt att bli informerade om vad de anklagas för. Den har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Den informationen ska tillhandahållas utan dröjsmål och vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.
2. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats informeras om skälen till anhållandet eller häktningen, inbegripet vilken brottslig gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått.
3. Medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.
4. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål informeras om alla ändringar i den information som tillhandahållits i enlighet med denna artikel, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande.”
26. I skäl 27 i direktiv 2012/13 anges dessutom att personer som misstänks för att ha begått ett brott ska erhålla all den information om anklagelsen som behövs för att de ska kunna förbereda sitt försvar och för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande.
27. I skäl 29 i direktiv 2012/13 anges dessutom att när uppgifterna om misstanken eller anklagelsen ändras under de straffrättsliga förfarandena i så betydande grad att det påverkar misstänkta eller tilltalade personers ställning, bör den berörda personen underrättas om detta när det är nödvändigt för att säkerställa ett rättvist förfarande och i så god tid att rätten till försvar kan utövas på ett effektivt sätt.
2. Den första frågan
28. Strider det mot artikel 6.4 i direktiv 2012/13 att den tilltalade personen informeras om ändringen av anklagelserna mot honom eller henne först när en dom meddelas genom vilken denna person döms i enlighet med detta ändrade åtal?
29. Det uppenbara svaret är ”ja”, eftersom den tilltalade inte har getts möjlighet att försvara sig mot de anklagelser för vilka han eller hon har dömts. Är svaret emellertid så uppenbart, om de nya och de ursprungliga anklagelserna har samma brottsrekvisit? Kan man anta att den tilltalade inte har kunnat försvara sig i en sådan situation?
30. Republiken Tjeckien anser att artikel 6.4 i direktiv 2012/13 inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den aktuella, om den nya brottsrubriceringen varken är förvånande eller strängare. Republiken Tjecken baserade sitt argument på bestämmelsens lydelse enligt vilken misstänkta eller tilltalade personer endast behöver informeras om ändringar ”där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande”. Vid förhandlingen nämnde Republiken Tjeckien brotten stöld och rån som exempel och förklarade att stöld vanligen definieras som tillägnande av en annan persons egendom, och att rån vanligen innebär stöld genom användande av våld. Om den ursprungliga brottsrubriceringen är rån och den sedan ändras till stöld är domstolen inte skyldig att informera den tilltalade, eftersom rån omfattar alla brottsrekvisiten för den stöld, varför möjligheten att försvara sig redan har funnits. Om den ursprungliga brottsrubriceringen är stöld kan den emellertid inte ändras till rån utan att den tilltalade informeras och ges möjlighet att försvara sig, eftersom stöld inte innehåller alla rekvisiten för rån.
31. Kommissionen har gjort gällande att artikel 6.4 i direktiv 2012/13 utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den aktuella. Kommissionen anser emellertid att det inte skulle vara nödvändigt att innan dom meddelas informera den tilltalade i en situation där rekvisiten för det omrubricerade brottet är desamma som för det ursprungliga brottet. I ett sådant fall skulle den tilltalade inte behöva ändra sin försvarsstrategi. Enligt kommissionens uppfattning är situationen en annan i det aktuella fallet.
32. Både Republiken Tjeckien och kommissionen har åberopat praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). De har uppgett att möjligheten att konstatera en överträdelse av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) syftar till att säkerställa ett rättvist förfarande, vilket är anledningen till att hänsyn ska tas till huruvida den tilltalade har känt till att brottsrubriceringen skulle kunna ändras. Artikel 6.4 i direktiv 2012/13 och särskilt formuleringen ”där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande” ska förstås på liknande sätt.
33. Det är därför nödvändigt att börja med att undersöka relevant praxis från EU-domstolen (a) och från Europadomstolen (b).
a) Relevant praxis från EU-domstolen
34. Domen Kolev m.fl.(20) avsåg i första hand tolkningen av artikel 6.3 i direktiv 2012/13. Domstolen, stora avdelningen, slog fast att målet med artikel 6 i direktiv 2012/13 är att möjliggöra ett effektivt utövande av rätten till försvar och ett rättvist förfarande vilket kräver att den tilltalade får detaljerad information om anklagelsen i så god tid att han eller hon kan förbereda sitt försvar på ett effektivt sätt. Vidare slog domstolen, vilket har betydelse för förevarande mål, fast att ett sådant krav inte utesluter möjligheten att uppgifter om anklagelsen som har överlämnats till försvaret kan bli föremål för senare ändringar, i synnerhet vad gäller den rättsliga kvalificeringen av de påtalade gärningarna, vilket anges i artikel 6.4 i direktiv 2012/13. Domstolen betonade emellertid att sådana ändringar och sådana uppgifter dock måste tillhandahållas den anklagade eller dennes försvarare vid en tidpunkt då de fortfarande har möjlighet att reagera på ett effektivt sätt, före överläggningen.(21)
35. I domen Moro(22) upprepade domstolen ovannämnda slutsatser och slog fast att informationen om ändringar som påverkar anklagelsen inte endast ska avse ändringar av de gärningar som personen anklagas för, utan även ändringar av den rättsliga kvalificeringen av dessa gärningar. Detta är enligt artikel 6.4 i direktiv 2012/13 nödvändigt, så att den tilltalade kan utöva sin rätt till försvar på ett konkret och effektivt sätt.(23)
36. Det följer således tydligt av EU-domstolens praxis att det, under omständigheter där brottet omrubriceras, enligt artikel 6.4 i direktiv 2012/13 krävs att den tilltalade personen ska informeras om denna omrubricering vid en tidpunkt då denna person har möjlighet att reagera på den nya situationen, vilket måste ske före domstolens överläggning.
37. Denna praxis stöder således uppfattningen att den nationella lagstiftningen i fråga strider mot artikel 6.4 i direktiv 2012/13 i det aktuella fallet. EU-domstolen har emellertid inte i något av dessa tidigare fall ombetts att avgöra huruvida informationen om omrubriceringen av brottet måste lämnas till den tilltalade, om den nya rubriceringen är baserad på samma brottsrekvisit som den ursprungliga rubriceringen. Det kan således inte anses att det i tidigare rättspraxis finns något svar som är avgörande för förevarande mål.
b) Relevant praxis från Europadomstolen
38. Såsom jag har förklarat ovan (se punkt 32 i detta förslag till avgörande) har både Republiken Tjeckien och kommissionen åberopat Europadomstolens praxis beträffande artikel 6.3 a i Europakonventionen, i vilken föreskrivs att den berörda personens rätt att på ett språk som han eller hon förstår och i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne.
39. Europadomstolen har till att börja med slagit fast att artikel 6.3 a i Europakonventionen ger personen rätt att bli informerad inte bara om grunden för anklagelsen (det vill säga de gärningar som han eller hon påstås ha begått och på vilka anklagelsen är baserad), utan även om brottsrubriceringen för dessa gärningar. Detta anses viktigt för att säkerställa att förfarandet blir rättvist.(24) Tillämpningsområdet för artikel 6.3 a i Europakonventionen bedöms följaktligen mot bakgrund av den mer allmänna rätten till en rättvis rättegång som garanteras genom artikel 6.1 i Europakonventionen och mot bakgrund av personens rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar enligt artikel 6.3 b i Europakonventionen.(25)
40. Vad gäller ändringarna av anklagelsen måste den tilltalade ges fullständig information i vederbörlig ordning om dessa ändringar, och personen måste också få nödvändig tid och möjlighet att reagera på dem och förbereda sitt försvar på grundval av eventuell ny information eller anklagelse.(26) Europadomstolen har konsekvent slagit fast att om domstolarna, när en sådan rättighet är erkänd i nationell rätt, kan omrubricera det brott som de har att pröva, måste de se till att den tilltalade har fått möjlighet att utöva sin rätt till försvar i denna fråga på ett konkret och effektivt sätt. Detta innebär att personen ska ges detaljerad information i god tid inte endast beträffande de sakomständigheter som anklagelsen grundas på, utan även beträffande den rättsliga rubriceringen av dessa omständigheter.(27)
41. Mot bakgrund av dessa överväganden har Europadomstolen slagit fast att en överträdelse av artikel 6.3 a och b i Europakonventionen jämförd med dess artikel 6.1 har inträffat i situationer där brottet har omrubricerats av en domstol och den tilltalade inte har getts tillfälle att försvara sig mot den nya rättsliga rubriceringen på ett praktiskt och effektivt sätt och i god tid.(28) Europadomstolen har särskilt understrukit att om informationen lämnas när personen inte längre kan förbereda sitt förvar mot den nya anklagelsen och vederbörande får kännedom om omrubriceringen först när domen meddelas, då är det för sent.(29)
42. Europadomstolen har dessutom ansett att det är irrelevant att omrubriceringen avser en tillämpning av ett lindrigare straff.(30)
43. I domen Pélissier och Sassi mot Frankrike(31) fann Europadomstolen, stora avdelningen, att Europakonventionen åsidosattes när en domstol omrubricerade brottet brottslig konkurs till medverkan till brottslig konkurs under omständigheter där de tilltalade inte hade informerats om denna anklagelse. I det sammanhanget övervägde Europadomstolen frågan huruvida dessa personer borde ha varit medvetna om att de skulle kunna dömas i enlighet med den nya anklagelsen. Med hänsyn till skillnaderna i de delar som skulle bevisas fann Europadomstolen att denna nya anklagelse för medverkan inte ingick i den ursprungliga anklagelsen som de hade känt till från förfarandets början. Även om Europadomstolen inte hade att bedöma det försvar som dessa personer kunde ha använt sig av om de hade haft möjlighet att invända mot den nya anklagelsen, påpekade den att det ändå var rimligt att påstå att försvaret skulle ha varit ett annat. Domstolen skulle följaktligen, när den utnyttjade sin rätt enligt den nationella lagstiftningen att omrubricera anklagelsen, ha gett de tilltalade möjlighet att förbereda sitt försvar mot den nya anklagelsen. Att de fick kännedom om omrubriceringen först när domen meddelades var för sent.
44. Europadomstolen fann likaledes att Europakonventionen hade åsidosatts i domen Penev mot Bulgarien.(32) Europadomstolen underströk att den tilltalade inte kunde ha varit medveten om att domstolen skulle kunna fälla utslag på grundval av en ny brottsrubricering, att rekvisiten för det gamla och det nya brottet skilde sig åt och att de nya brottsrekvisiten aldrig diskuterades i förfarandet, eftersom det var först genom domstolens dom som personen fick kännedom om den nya brottsrubriceringen. Europadomstolen tillbakavisade också argument om att den rättsliga rubriceringen av brottet hade föga betydelse så länge som den alternativa fällande domen grundades på samma omständigheter, och den upprepade att det enligt Europakonventionen krävs att den tilltalade ges detaljerad information inte endast om de gärningar som denna person påstås ha begått, utan även om brottsrubriceringen för dessa.
45. Målet D.M.T. och D.K.I. mot Bulgarien (33) tycks vara det som mest liknar förevarande mål, eftersom det rörde sig om en omrubricering av brottet från mutbrott till bedrägeri. Europadomstolen konstaterade att Europakonventionen hade åsidosatts, eftersom den tilltalade inte någon gång under förfarandet informerades om att brottsrubriceringen hade ändrats. Det var först när domen meddelades som han fick kännedom om de nya anklagelser som riktades mot honom. Enligt Europadomstolen kunde den tilltalade inte ha förutsett en sådan omrubricering, eftersom rekvisiten för de båda brotten skilde sig åt, och det var således rimligt att försvaret skulle ha varit ett annat.
46. Jag anser att det är viktigt att påpeka att det i de fallen fanns skillnader i de rekvisit som skulle prövas för de ursprungliga och de omrubricerade brotten.
47. Europadomstolen har däremot inte funnit att Europakonventionen åsidosatts i situationer där den tilltalade har getts möjlighet att regera på den nya brottsrubriceringen.(34) Så är till exempel fallet när den tilltalade har informerats om att den behöriga domstolen kan ändra anklagelserna under prövningen av målet och han eller hon har haft möjlighet att framföra argument mot de nya anklagelserna innan dom meddelats.(35) Den situationen skiljer sig emellertid från situationen i förevarande mål där den tilltalade fick kännedom om omrubriceringen av brottet först efter det att dom meddelats.
48. I vissa fall har Europadomstolen inte konstaterat någon överträdelse av Europakonventionen i de fall då den tilltalade har ansetts vara medveten om rekvisiten för den nya brottsrubriceringen och har kunnat försvara sig mot anklagelsen i förfarandet.
49. I målet Salvador Torres mot Spanien(36) konstaterade Europadomstolen inte någon kränkning av den tilltalades rätt enligt artikel 6.3 a i Europakonventionen. Där hade brottet ändrats från förskingring till förskingring med den försvårande omständigheten att han hade dragit fördel av sin befattnings offentliga karaktär. Den offentliga karaktären hos den tilltalades befattning var en omständighet som omfattades av den ursprungliga anklagelsen och som han följaktligen hade känt till från förfarandets början. Den tilltalade hade således möjlighet att ta upp den frågan i förfarandet.
50. I målet Marilena-Carmen Popa mot Rumänien(37) konstaterade Europadomstolen inte heller någon överträdelse av Europakonventionen där domstolen hade ändrat brottsrubriceringen från återkommande förfalskning till förfalskning vid ett enda tillfälle. Europadomstolen slog fast att den förfalskning vid ett enda tillfälle för vilken personen hade fällts omfattades av den ursprungliga anklagelsen om återkommande förfalskning. Den tilltalade kände följaktligen till denna från brottmålsprocessens början, och hon hade under hela förfarandet kunnat framföra sina åsikter och lägga fram kommentarer och bevis till sitt försvar när det gällde varje förfalskning som hon hade anklagats för. Under de omständigheterna ansåg Europadomstolen att den tilltalade måste ha varit fullt medveten om att de nationella domstolarna kunde förklara henne skyldig till det omrubricerade brottet.
51. I exempelvis målet Gea Catalán mot Spanien(38) konstaterade Europadomstolen slutligen ingen överträdelse av Europakonventionen där avvikelsen berodde på ett materiellt fel som åklagarmyndigheten gjort sig skyldig till, men den tilltalade i förfarandet hade informerats i vederbörlig ordning om alla delarna av anklagelsen.
52. Europadomstolens ovannämnda praxis kan följaktligen delas in i två grupper. I den första gruppen med mål skilde sig rekvisiten för det ursprungliga och det omrubricerade brottet åt. I sådana fall ansåg Europadomstolen att den tilltalade inte hade haft möjlighet att försvara sig innan den dom meddelades genom vilken han eller hon fälldes för det omrubricerade brottet. Bakgrunden till förevarande mål förefaller vara en sådan situation, men detta kommer an på den hänskjutande domstolen att bedöma. Den andra gruppen med mål är den där rekvisiten för det ursprungliga brottet innefattar alla rekvisiten för det omrubricerade brottet (såsom Republiken Tjeckiens exempel med stöld och rån, vilket nämns i punkt 30 i detta förslag till avgörande). Det tycks framgå av Europadomstolens praxis att den tilltalade i sådana situationer redan haft möjlighet att försvara sig och att hans eller hennes försvarsstrategi inte skulle ha varit en annan. Att den tilltalade informeras först när dom meddelas utgör i detta fall inte en överträdelse av Europakonventionen.
c) Hur bör EU-domstolen tolka artikel 6.4 i direktiv 2012/13?
53. Republiken Tjeckien och kommissionen har understrukit att domstolen, när den tolkar artikel 6.4 i direktiv 2012/13, bör anlägga ett liknande synsätt som det som Europadomstolen har anlagt när den bedömt påstådda överträdelser av artikel 6.3 a i Europakonventionen.
54. Förhåller det sig verkligen så?
55. Det har slagits fast att unionens sekundärrätt, inbegripet direktiv 2012/13, ska tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheter som är bindande för Europeiska unionen.(39) Enligt artikel 52.3 i stadgan är detta samma rättigheter som de som garanteras genom Europakonventionen och Europadomstolens relevanta praxis närhelst rättigheter enligt stadgan motsvarar rättigheter enligt Europakonventionen. I skäl 41 i direktiv 2012/13 anges i detta avseende att direktivet respekterar de grundläggande rättigheterna och de principer som fastställs i stadgan, och i synnerhet att det syftar till att främja rätten till frihet, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Vidare anges i skäl 42 att bestämmelserna i direktiv 2012/13 som motsvarar rättigheter som garanteras av Europakonventionen, bör tolkas och tillämpas i överensstämmelse med rättigheterna såsom de tolkats i rättspraxis från Europadomstolen.(40)
56. Skyldigheten att tolka direktiv 2012/13 i överensstämmelse med grundläggande rättigheter innebär emellertid att rättigheterna enligt detta direktiv inte får innebära svagare skydd än det som garanteras genom stadgan och Europakonventionen. Den innebär inte att unionslagstiftaren inte kan ge tilltalade personer rättigheter som är mer omfattande. Om det i unionens sekundärrätt föreskrivs rättigheter som är mer omfattande innebär detta dessutom inte automatiskt att skyddet enligt stadgan är mer omfattande än skyddet enligt Europakonventionen. Det betyder endast att lösningen enligt lagstiftningen är mer fördelaktig än vad som krävs enligt standarden för de grundläggande rättigheterna i EU, vilken unionslagstiftaren inte får underskrida, men får överskrida.
57. Även om Europadomstolens praxis ska tolkas så, att ett brott får omrubriceras utan att den tilltalade ges möjlighet att reagera på en sådan ändring av vissa omständigheter, betyder detta således inte att artikel 6.4 i direktiv 2012/13 ska tolkas på så sätt.
58. När domstolen tolkar unionens sekundärrätt ska den, förutom att den ska ta hänsyn till skyddet enligt de grundläggande rättigheterna som en miniminivå, även ta hänsyn till syftet med den rättsakt som ska tolkas.
59. Såsom uttrycks i ingressen(41) syftar direktiv 2012/13 till att harmonisera de nationella lagarna för att öka det ömsesidiga förtroendet och följaktligen möjliggöra ömsesidigt erkännande på området straffrättsligt samarbete.
60. Detta viktiga syfte som ligger till grund för direktiv 2012/13 påverkar nödvändigtvis tolkningsmetoden på samma sätt som det påverkar tolkningen av andra direktiv som har antagits på grundval av artikel 82.2 FEUF. I målet Covaci, som var det första målet där EU‑domstolen ombads tolka direktiv 2012/13, förklarade generaladvokaten Bot att ”de regler som antagits på grundval av artikel 82.2 FEUF [ska] tolkas på ett sätt som fullt ut säkerställer deras ändamålsenliga verkan. En sådan tolkning stärker nämligen skyddet för rättigheterna och samtidigt det ömsesidiga förtroendet samt underlättar ett ömsesidigt erkännande.”(42) Vidare angav han följande: ”Att minska tillämpningsområdet för dessa regler genom att göra en bokstavstolkning av lagtexten skulle kunna få den verkan att möjligheterna till ömsesidigt erkännande försvåras och således även skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.”(43)
61. Jag delar generaladvokaten Bots uppfattning. De gemensamma regler som fastställs i direktiv 2012/13 ska tolkas på ett sätt som bäst uppfyller syftet att stärka det ömsesidiga förtroendet. Ett sådant mål främjar enkla lösningar. Domstolen är emellertid bunden av de gränser för en godtagbar tolkning som följer av lydelsen av artikel 6.4 i direktiv 2012/13.
62. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att överväga vad som är de möjliga tolkningarna av formuleringen ”krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande” i artikel 6.4 i direktiv 2012/13. Om det finns mer än ett alternativ, vilket jag tror att det finns, bör domstolen välja det alternativ som bäst uppfyller syftet att stärka det ömsesidiga förtroendet.
63. Jag anser att det finns (åtminstone) två alternativ enligt lydelsen i artikel 6.4 i direktiv 2012/13.
64. Enligt det första tolkningsalternativet säkerställs en rättvis rättegång i situationer där rekvisiten för det ursprungliga och det omrubricerade brottet är desamma, även om den tilltalade inte har informerats om omrubriceringen av brottet innan domen meddelades. Det alternativet avspeglar Europadomstolens praxis. Det grundar sig på antagandet att en domstol i sådana situationer kan vara övertygad om att den tilltalade redan har haft möjlighet att försvara sig och att hans eller hennes försvarsstrategi inte skulle ha varit en annan.
65. Det är förståeligt att ett sådant tillvägagångssätt från fall till fall kan förefalla godtagbart i Europadomstolens praxis. Nämnda domstol har till uppgift att i efterhand bedöma huruvida det sätt på vilket en viss brottmålsprocess har genomförts strider mot rättigheterna enligt Europakonventionen. Europadomstolen kan således i efterhand, med hänsyn till alla omständigheterna i det speciella målet, bedöma huruvida en domstol som inte har gett den tilltalade möjlighet att försvara sig mot anklagelserna efter omrubriceringen har åsidosatt Europakonventionen.
66. Om direktiv 2012/13 syftar till att stärka det ömsesidiga förtroendet har detta tolkningsalternativ nackdelar. Ett sådant tillvägagångssätt från fall till fall baseras på en domstols (subjektiva) bedömning att den tilltalade (och hans eller hennes advokat) inte har kunnat använda sig av en annan försvarsstrategi. Jag anser att det krav som ställs på en domstol att bedöma möjliga försvarsstrategier i konkreta fall är problematiskt och att det till och med är mer sannolikt att det strider mot principen om domstolars opartiskhet än den nationella domstolen var medveten om i samband med den andra tolkningsfrågan (se punkterna 77–84 i detta förslag till avgörande).
67. Under omständigheterna i förevarande mål tycks rekvisiten för det ursprungliga och det omrubricerade brottet skilja sig åt, varför en nationell lagstiftning som tillåter att en domstol informerar den tilltalade om omrubriceringen av brottet först när domen meddelas, inte skulle vara förenlig med artikel 6.4 i direktiv 2012/13 ens enligt det första tolkningsalternativet. Om rekvisiten för de båda brotten hade varit desamma skulle det första tolkningsalternativet emellertid inte utgöra hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att den tilltalade informeras om omrubriceringen av brottet först när domen meddelas. Det innebär att en domstol i det tjeckiska exemplet med stöld och rån (se punkt 30 i detta förslag till avgörande) skulle vara tvungen att dra slutsatsen att försvarsstrategin inte skulle vara en annan. Man kan emellertid föreställa sig att en person som anklagats för rån skulle koncentrera sitt försvar på att motbevisa att våld använts, eftersom personen skulle frikännas från brottet rån, om detta rekvisit saknades. Personen skulle kanske inte ha inriktat sig på rekvisitet tillägnande av annans egendom. Om den tilltalade hade känt till att brottet var stöld skulle han eller hon eventuellt ha lagt ned mer kraft på att motbevisa den delen av anklagelsen. Skulle en domstol med säkerhet kunna dra slutsatsen att en annan försvarsstrategi inte skulle kunna vara till hjälp för den tilltalade? På grund av osäkerheten i samband med detta tolkningsalternativ bidrar det inte på ett ändamålsenligt sätt till att stärka det förtroende som domstolarna i en medlemsstat har när det gäller domstolarnas praxis i andra medlemsstater.
68. Det kan till och med göras gällande att artikel 6.4 i direktiv 2012/13 är överflödig om den enbart upprepar bestämmelserna i stadgan och i Europakonventionen. Bestämmelserna enligt det första tolkningsalternativet är redan bindande för medlemsstaterna och deras domstolar. Jag medger att det inte kan förnekas att enbart den omständigheten att de regler som domstolarna har antagit vid tolkningen av grundläggande rättigheter kommer till uttryck i unionens sekundärrätt kan bidra till att synliggöra dessa regler.(44) Det andra tolkningsalternativet leder emellertid till en ännu tydligare bestämmelse, och det är således mer effektivt för att stärka det ömsesidiga förtroendet.
69. Det andra tolkningsalternativet innebär att det enligt artikel 6.4 i direktiv 2012/13 alltid ”krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande” att den tilltalade informeras om att brottet har omrubricerats (eller kan omrubriceras), i så god tid att han eller hon kan reagera på det nya brottet. Det förhåller sig så trots att den tilltalade kan ha varit medveten om att brottet har kunnat omrubriceras(45) och trots det faktum att alla rekvisiten för det nya brottet innefattas i det ursprungliga brottet.
70. Om en sådan tolkning godtogs skulle det innebära att en domstol som anser att brottet ska omrubriceras är skyldig att ge den tilltalade möjlighet att lägga fram ett nytt försvar. En sådan förlängning av förfarandet bör inte vara ett skäl för att förkasta den föreslagna tolkningen, särskilt om förlängningen vägs mot garantin att förfarandet är rättvist.
71. Denna tolkning av artikel 6.4 i direktiv 2012/13 är mycket enklare eftersom den, även om den kan förlänga förfarandet, inte medför att en domstol måste göra subjektiva bedömningar. I stället införs en tydlig regel: Om en domstol anser att det är nödvändigt att omrubricera brottet är den skyldig att informera den tilltalade om den nya anklagelsen och göra det möjligt för honom eller henne att reagera på den omrubricerade anklagelsen genom att framlägga ett nytt försvar.
72. Jag kommer bara på ett argument mot det andra tolkningsalternativet. Det argumentet grundar sig på förarbetena till artikel 6.4 i direktiv 2012/13.(46) Av en av Europeiska unionens råds institutionella handlingar(47) tycks framgå att rådet strävade efter att följa det synsätt som har anlagts i Europadomstolens praxis. Rådet föreslog således det skäl som nu är skäl 29 och där formuleringarna ”i så betydande grad att det påverkar” och ”nödvändigt för att säkerställa ett rättvist förfarande” används, vilka har hämtats direkt från Europadomstolens praxis.
73. Eftersom det inte är säkert att formuleringen ”nödvändigt för att säkerställa ett rättvist förfarande” i artikel 6.4 i direktiv 2012/13 behölls i den slutliga versionen av detta direktiv som en återspegling av unionslagstiftarens avsikt att enbart upprepa rätten till information om anklagelsen så som den har utvecklats i Europadomstolens praxis verkar det inte finnas någon anledning till att lägga större vikt vid det argumentet än vid det argument som grundar sig på syftet med direktiv 2012/13 att stärka det ömsesidiga förtroendet.
74. Jag anser slutligen inte att avsikten att enbart upprepa den nivå av skydd som garanteras genom Europakonventionen kan härledas från skäl 40 i direktiv 2012/13, där det förklaras att det endast fastställs minimiregler i det direktivet. Det kan vara på sin plats att citera skälet i dess helhet:
”I detta direktiv fastställs minimiregler. Medlemsstaterna kan utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att erbjuda en högre skyddsnivå även för situationer som inte uttryckligen behandlas i detta direktiv. Skyddsnivån bör aldrig vara lägre än den standard som anges i [Europakonventionen] såsom denna tolkats i Europadomstolens rättspraxis.”
75. Såsom framgår av detta skäl innebär uttrycket minimiregler att medlemsstaterna får fastställa en högre skyddsnivå än som föreskrivs i direktiv 2012/13. Det betyder inte att de regler som har fastställts i detta direktiv måste ligga på lägsta möjliga miniminivå. I tredje meningen förklaras tydligt att Europakonventionen så som Europadomstolen har tolkat den anger den undre gränsen, inbegripet i situationer som inte omfattas av direktiv 2012/13. Det finns inget i detta skäl som tyder på att de rättigheter som anges i direktiv 2012/13 inte skulle kunna vara mer omfattande än de som föreskrivs i Europakonventionen.
76. Mot bakgrund av de skäl som jag har angett ovan föreslår jag att domstolen väljer det andra alternativet när den tolkar artikel 6.4 i direktiv 2012/13. Bestämmelsen ska följaktligen tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte gör det möjligt för den tilltalade att lägga fram sitt försvar mot det omrubricerade brottet efter det att han eller hon har informerats om omrubriceringen. Denna tolkning påverkas inte av att den nya brottsrubriceringen inte medför en stängare påföljd.
B. Den andra frågan
77. Om domstolen besvarar den första frågan jakande, vilket jag föreslår, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida de garantier om domstolars opartiskhet som anges i artikel 47 andra stycket i stadgan utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att en domstol informerar den tilltalade om en eventuell omrubricering av brottet när initiativet till denna omrubricering inte härrör från åklagarmyndigheten.
78. Såsom jag har förklarat ovan (se punkt 20 i detta förslag till avgörande) avser detta mål inte möjligheten att domstolarna, och inte åklagarmyndigheterna, omrubricerar brottet i brottmålsprocesser. Såsom en författare har förklarat är det snarare ”fullt möjligt att en domstol enligt nationell rätt inte är bunden av åklagarmyndighetens rubricering av det misstänkta brottet, men härigenom flyttas skyldigheten att informera bara från den senare till den förra – om en sådan ändring kan förutses är domstolen skyldig att informera den tilltalade och försvararen och skjuta upp förhandlingen så att de kan anpassa försvaret till den nya brottsrubriceringen”. (48)
79. Den andra frågan bör således förstås så, att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en nationell domstols skyldighet att informera den tilltalade om en omrubricering av ett brott strider mot kravet på domstolars opartiskhet.
80. Kravet på domstolars opartiskhet, som en sida av rättsväsendets oberoende,(49) har två aspekter. Domstolen ska vara subjektivt opartisk, det vill säga ingen av dess ledamöter får ge uttryck för partiskhet eller personliga, förutfattade meningar, varvid denna personliga opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats. Vidare ska domstolen vara objektivt opartisk, det vill säga erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel.(50)
81. Den hänskjutande domstolen tycks vara osäker när det gäller båda aspekterna av opartiskhet.
82. Jag anser att den omständigheten att domstolen informerar den tilltalade om att den har beslutat eller överväger att omrubricera brottet inte påverkar dess opartiskhet. Det förhåller sig så särskilt om domstolen gör det möjligt för den tilltalade att lägga fram ett nytt försvar efter det att den har tillkännagett (möjligheten av) en omrubricering av brottet.
83. Tolkningen att domstolens opartiskhet inte påverkas av enbart det faktum att domstolen informerar den tilltalade om omrubriceringen av brottet kan stödjas av Europadomstolens dom i målet Bäckström och Andersson mot Sverige.(51) I den domen ansåg Europadomstolen att en domstols ingripande för att göra parterna medvetna om att brottsrubriceringen kunde ändras inte gav anledning att ifrågasätta domstolens opartiskhet med avseende på rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.
84. Jag ser inget behov av att utveckla denna fråga ytterligare, utan jag anser att svaret på den andra frågan ska vara att de garantier om domstolars opartiskhet som anges i artikel 47 andra stycket i stadgan inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att en domstol informerar den tilltalade om en eventuell omrubricering av brottet, inbegripet när initiativet till denna omrubricering inte härrör från åklagarmyndigheten utan från domstolen.
IV. Förslag till avgörande
85. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har hänskjutits av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) enligt följande:
1) Artikel 6.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte gör det möjligt för den tilltalade att lägga fram sitt försvar mot det omrubricerade brottet efter det att han eller hon har informerats om omrubriceringen. Denna tolkning påverkas inte av att den nya brottsrubriceringen inte medför en strängare påföljd.
2) Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör inte hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att en domstol informerar den tilltalade om en eventuell omrubricering av brottet, inbegripet när initiativet till denna omrubricering inte härrör från åklagarmyndigheten, utan från domstolen.