TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 9 december 2014 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för armeringsjärn i stänger eller rullar – Beslut i vilket en överträdelse konstateras av artikel 65 KS, efter utgången av EKSG-fördraget, på grundval av förordning (EG) nr 1/2003 – Fastställande av priser och betalningsfrister – Begränsning eller kontroll av produktion eller försäljning – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Rättslig grund – Maktmissbruk och åsidosättande av handläggningsregler – Böter – Taket i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 – Talan om ogiltigförklaring – Ändringsbeslut– Avvisning”

I målen T‑472/09 och T‑55/10,

SP SpA, Brescia (Italien), företrätt av advokaten G. Belotti,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd, i mål T‑472/09, inledningsvis av R. Sauer, V. Di Bucci och B. Gencarelli, därefter av R. Sauer och R. Striani, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten M. Moretto, och, i mål T‑55/10, inledningsvis av R. Sauer och B. Gencarelli, därefter av R. Sauer och R. Striani, biträdda av M. Moretto,

svarande,

angående, i mål T‑472/09, yrkande om fastställelse av att kommissionens beslut K(2009)7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn, förnyat antagande av beslut) är en nullitet eller om ogiltigförklaring av nämnda beslut, i andra hand, yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i nämnda beslut och, i tredje hand, yrkande om nedsättning av de böter som ålagts sökanden, samt i mål T‑55/10, yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 9912 slutlig av den 8 december 2009 om ändring av beslut K(2009) 7492 slutlig,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),

sammansatt M. E. Martins Ribeiro (referent), tillförordnad ordförande, samt av domarna A. Popescu och G. Berardis,

justitiesekreterare: handläggaren T.Weiler,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 29 januari 2013,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1.     Bestämmelser i EKSG-fördraget

1        I artikel 36 KS föreskrevs följande:

”Innan kommissionen tillgriper en sådan ekonomisk sanktion eller ett sådant vite som anges i detta fördrag skall den som saken gäller ges tillfälle att framlägga sina synpunkter.

De ekonomiska sanktioner och viten som fastställts med stöd av bestämmelserna i detta fördrag får göras till föremål för en fullständig rättslig prövning.

Klagande får enligt artikel 33 första stycket i detta fördrag till stöd för sin talan åberopa att de beslut och rekommendationer som han påstås ha åsidosatt är formellt oriktiga.”

2        I artikel 47 KS föreskrevs följande:

”Kommissionen får inhämta de upplysningar som krävs för att fullgöra sin uppgift. Den får låta göra nödvändiga kontrollundersökningar.

Kommissionen får inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt; detta gäller särskilt uppgifter som angår företagen och berör deras affärsförbindelser eller kostnadsförhållanden. Med detta förbehåll skall kommissionen offentliggöra uppgifter som kan vara till nytta för regeringarna eller alla övriga berörda parter.

Kommissionen får döma sådana företag som undandrar sig förpliktelser de ålagts genom beslut enligt bestämmelserna i denna artikel eller som uppsåtligen lämnar oriktiga upplysningar till böter eller viten. Beloppet för böter får högst uppgå till 1 procent av årsomsättningen och för viten högst 5 procent av den genomsnittliga dagsomsättningen för varje dags dröjsmål.

Om ett företag har lidit skada genom att kommissionen brutit mot tystnadsplikten får ersättningstalan väckas vid domstolen i den ordning som anges i artikel 40.”

3        I artikel 65 KS föreskrevs följande:

”1. Överenskommelser mellan företag beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som är ägnade att inom den gemensamma marknaden direkt eller indirekt förhindra, inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen är förbjudna, särskilt sådana som består i att

a)      fastställa eller bestämma priser,

b)      inskränka eller kontrollera produktion, teknisk utveckling eller investeringar,

c)      dela upp marknader, produkter, kunder eller försörjningskällor.

…

4.      Överenskommelser och beslut som är förbjudna med stöd av denna artikels första punkt skall sakna rättsverkan och kan inte åberopas inför någon domstol i medlemsstaterna.

Kommissionen skall om inte annat följer av rätten att överklaga till domstolen ensam vara behörig att avgöra om nämnda överenskommelser eller beslut står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna artikel.

5.      Kommissionen får fastställa böter och viten för företag som träffat en ogiltig överenskommelse eller som genom skiljedomsförfarande, avtalsvite, bojkott eller andra medel tillämpat eller sökt tillämpa en ogiltig överenskommelse eller ett ogiltigt beslut eller en överenskommelse för vilken tillstånd vägrats eller beträffande vilken tillstånd återkallats eller som fått tillstånd genom uppsåtligen oriktiga eller förvanskade uppgifter eller som tillämpar förfaranden som strider mot bestämmelserna i punkt 1. Maximibeloppet av dessa böter eller viten får inte överstiga dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av de överenskommelser beslut eller förfaranden vilka strider mot bestämmelserna i denna artikel. Nämnda maximibelopp får dock höjas i de fall det varit fråga om en begränsning av produktion, teknisk utveckling eller investeringar såvitt gäller böter till högst 10 procent av berörda företags årsomsättning och såvitt gäller viten till högst 20 procent av dagsomsättningen.”

4        I enlighet med artikel 97 KS upphörde EKSG-fördraget att gälla den 23 juli 2002.

2.     Bestämmelser i EG-fördraget

5        I artikel 305.1 EG föreskrevs följande:

”Bestämmelserna i detta fördrag skall inte medföra någon ändring i bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser, befogenheterna för den gemenskapens institutioner och bestämmelserna i sistnämnda fördrag om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera.”

3.     Förordning nr 1/2003

6        Enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) ska kommissionen ”[v]id tillämpningen av artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] … ha de befogenheter som anges i denna förordning”.

7        I artikel 7 i förordning nr 1/2003, som har rubriken ”Konstaterande och upphörande av överträdelser”, föreskrivs följande:

”1.      Om kommissionen till följd av ett klagomål eller på eget initiativ konstaterar att bestämmelserna i artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] … har överträtts, får den genom beslut ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. … Om kommissionen har ett berättigat intresse av det får den även konstatera att en överträdelse tidigare har ägt rum.

… ”

8        I artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:

”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a)      överträder artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG], …”

4.     Meddelande från kommissionen om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut

9        Den 18 juni 2002 antog kommissionen ett meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut (EGT C 152, s. 5) (nedan kallat meddelandet av den 18 juni 2002).

10      I punkt 2 i meddelandet av den 18 juni 2002 föreskrivs att avsikten med meddelandet är

”…

–        [a]tt för ekonomiska aktörer och medlemsstater, i den mån de berörs av EKSG-fördraget och tillhörande sekundärlagstiftning, … sammanfatta de viktigaste förändringar med avseende på tillämplig materiell rätt och processrätt som uppstår genom övergången till EG-systemet[,]

–        [a]tt … förklara hur kommissionen avser att behandla specifika situationer som kan uppstå till följd av övergången från EKSG till EG vad beträffar karteller ..., kontroll av företagskoncentrationer … och kontroll av statliga stöd.”

11      Punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002, som återfinns i avsnittet om särskilda aspekter till följd av övergången från EKSG-systemet till EG-systemet, har följande lydelse:

”Om kommissionen vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på avtal identifierar en överträdelse på ett område som omfattas av EKSG-fördraget, kommer den materiella rätt som tillämpas att vara den rätt som gällde vid den tidpunkt då de sakförhållanden som överträdelsen består i inträffade, oberoende av när tillämpningen äger rum. När det gäller förfarandena kommer det under alla omständigheter att vara EG-rätten som gäller efter det att EKSG-fördraget löper ut …”

 Tvisternas föremål

12      Föremålet för förevarande mål är dels ett yrkande om fastställelse av att kommissionens beslut K(2009)7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn, förnyat antagande av beslut) (nedan kallat det första beslutet), är en nullitet eller om ogiltigförklaring av nämnda beslut, i andra hand, yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i nämnda beslut och, i tredje hand, yrkande om nedsättning av de böter som ålagts sökanden SP SpA (mål T-472/09), dels yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K (2009) 9912 slutlig av den 8 december 2009 om ändring av det första beslutet (nedan kallat ändringsbeslutet) (mål T-55/10).

13      I det första beslutet slog kommissionen fast att följande bolag hade överträtt artikel 65 KS:

–        Alfa Acciai SpA (nedan Alfa),

–        Feralpi Holding SpA (nedan Feralpi),

–        Ferriere Nord SpA,

–        IRO Industrie Riunite Odolesi SpA (nedan IRO),

–        Leali SpA och Acciaierie e Ferriere Leali Luigi SpA i likvidation (nedan AFLL) (dessa två bolag nedan tillsammans kallade Leali-AFLL),

–        Lucchini SpA och sökanden (dessa två bolag nedan tillsammans kallade Lucchini-SP),

–        Riva Fire SpA (nedan Riva),

–        Valsabbia Investimenti SpA och Ferriera Valsabbia SpA (dessa två bolag nedan tillsammans kallade Valsabbia).

 Presentation av sökanden

14      Sökanden är ett bolag i likvidation som i bolagsregistret i Brescia (Italien) är registrerat som ett bolag som inte bedriver någon verksamhet. Bolaget ägs till 83,333 procent av juridiska eller fysiska personer som tillhör familjen Lucchini. Övriga 16,667 procent tillhör Lucchini (skäl 99 i det första beslutet).

15      Siderpotenza SpA (nedan kallat det första Siderpotenza) kontrollerades mellan år 1989 och år 1991 av Lucchini Siderurgica SpA och tidigare Acciaierie e Ferriere Leali Luigi, tillsammans. Den 5 mars 1991 övertogs det första Siderpotenza av Lucchini Siderurgica. Lucchini Siderurgica införlivades med Lucchini den 10 oktober 1998, med verkan från och med den 1 december 1998 (skälen 96 och 97 i det första beslutet).

16      Den 31 oktober 1997 överläts Lucchini Siderurgicas verksamhet avseende armeringsjärn till Siderpotenza, ett bolag som bildades i juli 1997 (nedan kallat det nya Siderpotenza). Den 30 maj 2002 överlät nya Siderpotenza sina produktionsenheter för armeringsjärn till Ferriere Nord (skälen 99 och 538 i det första beslutet).

17      Den 12 september 2002 ändrade nya Siderpotenza sin firma till SP (skäl 99 i det första beslutet). SP försattes i likvidation den 28 maj 2009.

 Bakgrund till tvisten

18      Från oktober till december år 2000 genomförde kommissionen i enlighet med artikel 47 KS undersökningar hos italienska företag som producerade armeringsjärn och hos en italiensk sammanslutning av stålföretag. Kommissionen begärde dessutom i enlighet med artikel 47 KS in upplysningar från dem (skäl 114 i det första beslutet).

19      Den 26 mars 2002 inledde kommissionen det administrativa förfarandet, varvid man antog invändningar i enlighet med artikel 36 KS (nedan kallat meddelandet om invändningar) (skäl 114 i det första beslutet). Sökanden inkom med skriftliga yttranden avseende meddelandet om invändningar. Parterna hördes den 13 juni 2002 (skäl 118 i det första beslutet).

20      Den 12 augusti 2002 antog kommissionen ytterligare invändningar (nedan kallat kompletterande meddelande om invändningar), som riktade sig till mottagarna av meddelandet om invändningar. I detta kompletterande meddelande om invändningar, grundat på artikel 19.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), gav kommissionen sin syn på det fortsatta förfarandet efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Berörda företag förelades en frist för att yttra sig och parterna hördes en andra gång, i närvaro av företrädare för medlemsstaterna, den 30 september 2002 (skäl 119 i det första beslutet).

21      Efter det att förfarandet avslutats antog kommissionen beslut av den 17 december 2002 K(2002)5087 slutlig, om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn) (nedan kallat 2002 års beslut). I detta beslut konstaterade kommissionen att de företag till vilka beslutet riktade sig hade genomfört en enda, komplex och fortlöpande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn i stänger eller rullar som hade till syfte eller resultat att fastställa priser och som även givit upphov till en begränsning eller samordnad kontroll av produktion eller försäljning, i strid med artikel 65.1 KS (skäl 121 i det första beslutet). I beslutet ålade kommissionen Lucchini och sökanden solidariskt ansvar för böter om 16,14 miljoner euro.

22      Den 30 januari 2003 överklagade sökanden 2002 års beslut till förstainstansrätten. Genom dom av den 25 oktober 2007 i de förenade målen T‑27/03, T‑46/03, T‑58/03, T‑79/03, T‑80/03, T‑97/03 och T‑98/03, SP m.fl. mot kommissionen (REG 2007, s. II‑4331), ogiltigförklarade förstainstansrätten 2002 års beslut. Förstainstansrätten konstaterade, särskilt vad gäller frånvaron av hänvisning till artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17 i 2002 års beslut, att nämnda beslut uteslutande grundats på artikel 65.4 KS och 65.5 KS. (domen i de ovannämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen, punkt 101). Då dessa bestämmelser hade upphört att gälla den 23 juli 2002, hade kommissionen inte längre befogenhet enligt desamma, då det angripna beslutet antogs, att fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS eller ålägga böter för de företag som deltagit i nämnda överträdelse (domen i de ovannämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen, punkt 120).

23      Genom skrivelse av den 30 juni 2008 meddelade kommissionen sökanden och övriga berörda företag att den hade för avsikt att anta ett nytt beslut i vilket den rättsliga grunden ändrades i förhållande till vad som gällde för 2002 års beslut. Kommissionen preciserade vidare att mot bakgrund av den begränsade räckvidden av domen i de ovan i punkt 22 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen skulle det nya beslutet grundas på bevis som framlagts i meddelandet om invändningar och i det kompletterande meddelandet om invändningar. Berörda företag förelades en frist för att yttra sig (skälen 6 och 123 i det första beslutet).

24      Kommissionen begärde genom telefaxmeddelande av den 11 september 2008 upplysningar från sökanden avseende de förändringar i ägarstrukturen som ägt rum sedan augusti 2002 och den totala omsättningen för år 2007 och tillsände sökanden en kopia av den ovannämnda skrivelsen av den 30 juni 2008, vilken hade skickats till en adress som inte längre var i bruk. Sökanden besvarade denna begäran genom en skrivelse av den 17 september 2008.

 Det första beslutet

25      Den 30 september 2009 antog kommissionen det första beslutet, vilket delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 oktober 2009.

26      Kommissionen konstaterade i det första beslutet att de konkurrensbegränsningar som avsågs däri hade sin grund i en konkurrensbegränsande samverkan mellan italienska tillverkare av armeringsjärn samt mellan dessa och deras sammanslutning, som ägt rum mellan åren 1989 och 2000 och vars syfte eller resultat hade varit att fastställa och bestämma priserna samt att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning genom utbyte av ett betydande antal uppgifter avseende marknaden för armeringsjärn i Italien (skälen 7 och 399 i det första beslutet).

27      Vad gäller den rättsliga bedömnigen av de aktuella beteendena betonade kommissionen för det första, i skälen 353–369 i det första beslutet, att förordning nr 1/2003 ska tolkas på så sätt att kommissionen efter den 23 juli 2002 kan konstatera konkurrensbegränsande samverkan och ålägga påföljder för dessa inom sektorer som omfattas av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). I skäl 370 i det första beslutet angav kommissionen att beslutet antagits i enlighet med förfarandereglerna i EG-fördraget och i förordning nr 1/2003. I skälen 371–376 i det första beslutet påpekade kommissionen dessutom att principerna om övergång mellan rättsliga regler kan leda till tillämpningen av materiella bestämmelser som inte längre är gällande när en unionsinstitution antar en rättsakt, om inte annat följer av den allmänna principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior), vilken innebär att ingen kan åläggas en påföljd för en handling som inte utgör en överträdelse enligt lagstiftning som trätt i kraft senare. Kommissionen konstaterade att i det aktuella fallet var EG-fördraget de facto inte mer förmånligt än EKSG-fördraget och att principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) följaktligen i vilket fall som helst inte kunde göras gällande mot att EKSG-fördraget tillämpades på de aktuella beteendena.

28      Vad för det andra gäller tillämpningen av artikel 65.1 KS angav kommissionen att den konkurrensbegränsande samverkan syftat till fastställande av priser och lett till en begränsning eller kontroll av produktionen eller försäljningen. Vad gäller fastställande av priser angav kommissionen att samverkan huvudsakligen bestod av avtal eller samordnade förfaranden rörande grundpriset under perioden mellan den 15 april 1992 och den 4 juli 2000 (och till och med år 1995 vad avser avtal och samordnade förfaranden rörande betalningsfrister) samt av avtal eller samordnade förfaranden rörande ”tillägg” under perioden mellan den 6 december 1989 och den 1 juni 2000.

29      Vad vidare gäller de aktuella restriktiva förfarandenas verkningar på marknaden angav kommissionen att, eftersom det var fråga om en konkurrensbegränsande samverkan vars syfte var att hindra eller påverka de normala konkurrensförhållandena, saknades det anledning att kontrollera om den fått några verkningar på marknaden (skäl 512 i det första beslutet). Kommissionen ansåg likväl att samverkan hade fått konkreta verkningar på marknaden (skälen 513–518 i det första beslutet). Kommissionen fann särskilt att den konkurrensbegränsande samverkan hade påverkat försäljningspriset bland producenterna av armeringsjärn i Italien, även om de åtgärder som vidtagits inom denna samverkan inte alltid gav de resultat som deltagande företag hade förväntat sig. Enligt kommissionen hade det även kunnat förekomma fördröjda verkningar. De aktuella företagen representerade dessutom omkring 21 procent av den italienska marknaden för armeringsjärn år 1989, 60 procent år 1995 och omkring 83 procent år 2000, vilket visar att de samordnade prishöjningarna haft tilltagande verkningar på marknaden. Kommissionen påpekade slutligen att den omständigheten att de åtgärder som vidtogs härvidlag sedan 1989, vilka meddelats till samtliga tillverkare av armeringsjärn, medfört att omfattningen av dessa verkningar ökat även under samverkans första år (skäl 519 i det första beslutet).

30      För det tredje identifierade kommissionen adressaterna till det första beslutet. För sökandens del angav kommissionen i skälen 538–544 i det första beslutet att den beslutat att tillskriva Lucchini och sökanden ansvar för överträdelsen, eftersom dessa utgjorde ett företag som kunde hållas ansvarigt inte bara för sitt eget agerande utan även för Lucchini Siderurgicas och första Siderpotenzas agerande.

31      Kommissionen grundade sig, vad gäller frågan huruvida Lucchini och sökanden utgjorde en ekonomisk enhet, på att såväl Lucchini som sökanden under hela den period överträdelsen varade, direkt eller indirekt, kontrollerades av familjen Lucchini. Vidare kontrollerades sökanden, vad avser den faktiska förvaltningen avseende policy för produktion och försäljning inom sektorn för armeringsjärn, av Lucchini. Enligt kommissionen framgick detta av exakta, utförliga och underbyggda bevis samt av samstämmiga uppgifter om organisationsstrukturer hos Lucchini och hos sökanden, särskilt mot bakgrund av att vissa personer hade betydelsefylla ledningsuppgifter, ibland samtidigt, i dessa båda bolag (skäl 540 i det första beslutet).

32      Med avseende på frågan om Lucchini och sökanden skulle tillskrivas ansvar för eventuella konkurrensbegränsande beteenden från det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica, vilka upphört som juridiska personer, angav kommissionen att Lucchini Siderurgica efter fusion genom absorption efterträtt det första Siderpotenza i rättsligt hänseende den 5 mars 1991 och att Lucchini på samma sätt efterträtt Lucchini Siderurgica efter en fusion genom absorption den 1 december 1998. Vidare hade de inventarier och anställda som tillhörde det första Siderpotenza använts av Lucchini Siderurgica från och med att det första Siderpotenza uppgick i de sistnämnda bolagen den 5 mars 1991. Dessutom överfördes inventarier och anställda vid fabriken i Potenza (Italien) och som drevs av Lucchini Siderurgica, inom koncernen till sökanden. Slutligen utövade Lucchini Siderurgica och därefter Lucchini ett avgörande inflytande över sökanden till den 1 juni 2002 då den del av företaget som tillverkade armeringsjärn överläts till Ferriere Nord (skälen 540 och 541 i det första beslutet).

33      Kommissionen drog härav slutsatsen att det förelåg a) rättslig kontinuitet mellan det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica, b) ekonomisk kontinuitet mellan dessa båda bolag och det nya Siderpotenza (nu sökanden) vad avser fabriken i Potenza (Italien), c) ansvar för Lucchini Siderurgica och Lucchini för nya Siderpotenzas verksamhet på grund av det avgörande inflytande som de utövat, och d) rättslig kontinuitet mellan Lucchini Siderurgica och Lucchini. Kommissionen fann att samtliga nämnda enheter därför utgjorde ett enda företag, vilket sammanföll med det företag som Lucchini och sökanden bildade (skäl 541 i det första beslutet).

34      För det fjärde fann kommissionen att artikel 65.2 KS och artikel 81.3 EG inte kunde tillämpas i det aktuella fallet (skälen 567–570 i det första beslutet). Den angav vidare att preskriptionsreglerna i artikel 25 i förordning nr 1/2003 inte utgjorde hinder för att anta det första beslutet (skälen 571–574 i det första beslutet).

35      För det femte angav kommissionen, vad gäller beräkningen av de ålagda böterna, att enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 kunde kommissionen ålägga företag som överträtt konkurrensreglerna böter. Det högsta bötesbelopp som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 skiljer sig från det högsta belopp som föreskrivs i artikel 65.5 KS. Kommissionen angav därför att den i enlighet med principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) avsåg tillämpa det lägsta beloppstaket (skäl 576 i det första beslutet). Kommissionen angav även att den i likhet med vad som meddelats berörda företag genom skrivelse av den 30 juni 2008 beslutat att tillämpa riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer), på det aktuella fallet. Kommissionen angav vidare att den i det aktuella fallet likväl skulle beakta att den redan hade slagit fast bötesbeloppet när 2002 års beslut antogs (skälen 579 och 580 i det första beslutet).

36      Kommissionen fann för det första att en konkurrensbegränsande samverkan vars syfte är att fastsälla priser som genomförs på olika sätt, bland annat genom att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning, utgör en mycket allvarlig överträdelse av unionens konkurrensrätt (skäl 591 i det första beslutet). Kommissionen förkastade argument från företagen i fråga om att överträdelsens allvar mildrades med anledning av de begränsade verkningar som faktiskt uppstått på marknaden och det ekonomiska sammanhang i vilket de ägt rum (skälen 583‑596 i det första beslutet). Enligt kommissionen har den, utan att det påverkar överträdelsens mycket allvarliga natur, vid fastställandet av grundbeloppet för böterna beaktat de särskilda omständigheterna i detta ärende, det vill säga att det gäller en nationell marknad som vid tidpunkten för överträdelsen omfattades av särskilda regler i EKSG-fördraget och på vilken de företag till vilka det första beslutet riktade sig hade begränsade marknadsandelar (skäl 599 i det första beslutet).

37      Kommissionen bedömde för det andra vart och ett av företagens särskilda betydelse och fastställde denna i förhållande till deras relativa storlek på den aktuella marknaden. Då de relativa marknadsandelarna för beslutets adressater under det sista helår som överträdelsen pågick (1999) av kommissionen inte ansågs representativa för företagens faktiska närvaro på den aktuella marknaden under referensperioden, gjorde kommissionen, på grundval av de genomsnittliga marknadsandelarna under perioden 1990-1999, en differentiering mellan tre grupper av företag. Det var till att börja med Feralpi och Valsabbia, på vilka kommissionen tillämpade ett utgångsbelopp för böterna på 5 miljoner euro, därefter Lucchini-SP, Alfa, Riva och Leali-AFLL, på vilka kommissionen tillämpade ett utgångsbelopp för böterna på 3,5 miljoner euro. Slutligen tillämpades på IRO och Ferriere Nord ett utgångsbelopp på 1,75 miljoner euro (skälen 599–602 i det första beslutet).

38      För att säkerställa att böterna hade en tillräckligt avskräckande effekt höjde kommissionen utgångsbeloppet för Lucchini-SP med 200 procent och för Riva med 375 procent (skälen 604 och 605 i det första beslutet).

39      För det tredje ansåg kommissionen att samverkan pågått mellan den 6 december 1989 och den 4 juli 2000. Kommissionen angav med avseende på sökandens deltagande i samverkan att denna sträckte sig från och med den 6 december 1989 till och med den 27 juni 2000. Kommissionen påpekade emellertid att mellan den 9 juni 1998 och den 30 november 1998 deltog Lucchini-SP inte i den del av samverkan som avsåg att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning (skäl 606 i det första beslutet).

40      Överträdelsen varade i mer än tio år och sex månader för samtliga företag utom Ferriere Nord. Utgångsbeloppet höjdes därför med 105 procent för samtliga företag, med undantag för Ferriere Nord, för vilket utgångsbeloppet höjdes med 70 procent. Böternas grundbelopp fastställdes följaktligen enligt följande:

–        Feralpi: 10,25 miljoner euro.

–        Valsabbia: 10,25 miljoner euro.

–        Lucchini-SP: 14,35 miljoner euro.

–        Alfa: 7,175 miljoner euro.

–        Riva: 26,9 miljoner euro.

–        Leali-AFLL: 7,175 miljoner euro.

–        IRO: 3,58 miljoner euro.

–        Ferriere Nord: 2,97 miljoner euro (skälen 607 och 608 i det första beslutet).

41      För det fjärde, vad gäller försvårande omständigheter, angav kommissionen att Ferriere Nord SpA redan hade varit föremål för ett kommissionsbeslut av den 2 augusti 1989, för sitt deltagande i en överenskommelse om att fastställa priser och begränsa försäljningen inom sektorn för elsvetsade armeringsnät, och höjde böternas grundbelopp med 50 procent. Kommissionen fann inga förmildrande omständigheter (skälen 609–623 i det första beslutet).

42      Vad för det femte avser fastställandet av böternas högsta belopp i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 var kommissionen av den uppfattningen att de böter som ålagts berörda företag inte översteg taket på 10 procent av omsättningen för de produkter som omfattades av EKSG-fördraget inom unionen under år 2007. För sökandens del betonade kommissionen att den omständigheten att företaget för närvarande var vilande inte hindrade att det ålades böter, eftersom företaget skulle hållas solidariskt ansvarigt tillsammans med Lucchini, då dessa utgjorde ett enda företag (skälen 630–632 i det första beslutet).

43      För det sjätte, vad gäller tillämpningen av kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT 1996, C 207, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete), angav kommissionen att Ferriere Nord hade försett kommissionen med nödvändiga uppgifter så att denna på ett bättre sätt hade kunnat förstå hur samverkan fungerat innan meddelandet om invändningar skickats, varför kommissionen beviljat detta bolag en nedsättning med 20 procent av bötesbeloppet. Kommissionen ansåg att övriga företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan inte uppfyllde villkoren i meddelandet (skälen 633–641 i det första beslutet).

44      Artikeldelen i det första beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 65.1 [KS] genom att under nämnda perioder ha deltagit i en fortlöpande överenskommelse och/eller samordnade förfaranden beträffande armeringsjärn i balkar eller rullar, som haft till syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa och/eller kontrollera produktion eller försäljning på den gemensamma marknaden:

–        [Leali-AFLL], 6 december 1989–27 juni 2000,

–        [Alfa], 6 december 1989–4 juli 2000,

–        [Ferriera Valsabbia SpA och Valsabbia Investimenti SpA], 6 december 1989–27 juni 2000,

–        [Feralpi], 6 december 1989–27 juni 2000,

–        [IRO], 6 december 1989–27 juni 2000,

–        [Lucchini-SP], du 6 december 1989–27 juin 2000 ;

–        Riva SpA, 6 december 1989–27 juni 2000,

–        [Ferriere Nord], 1 april 1993–4 juli 2000.

Artikel 2

För de överträdelser som anges i artikel 1 åläggs de nedan angivna företagen följande böter:

–        [Alfa] : 7,175 miljoner euro,

–        [Feralpi] : 10,25 miljoner euro,

–        [Ferriere Nord] : 3,57 miljoner euro,

–        [IRO] : 3,58 miljoner euro,

–        [Leali och AFLL], 6,093 miljoner euro solidariskt,

–        [Leali]: 1,082 miljoner euro,

–        [Lucchini och SP], 14,35 miljoner euro solidariskt,

–        [Riva]: 26,9 miljoner euro,

–        [Valsabbia Investimenti och Ferriera Valsabbia], 10,25 miljoner euro solidariskt,

…”

 Utvecklingen efter delgivningen av det första beslutet

45      Genom skrivelser av den 20 och den 23 november 2009 informerade åtta av de elva bolag som det första beslutet riktade sig till, nämligen Riva, Feralpi, Ferriere Nord, Lucchini, Alfa, Ferriera Valsabbia, Valsabbia Investimenti och IRO, kommissionen om att bilagan till det första beslutet, som den delgett adressaterna, inte innehöll de tabeller som visade prisvariationerna.

46      Den 24 november 2009 meddelade kommissionen samtliga adressater till det första beslutet att den skulle se till att ett beslut med dessa tabeller delgavs dem. Kommissionen preciserade även att fristerna för att betala böterna och för att väcka en eventuell talan avseende böterna skulle börja löpa från och med delgivningen av ”det fullständiga beslutet”.

 Ändringsbeslutet

47      Den 8 december 2009 antog kommissionen ändringsbeslutet. Till detta beslut bifogades de saknade tabellerna, och hänvisningarna till dessa i åtta fotnoter ändrades. Ändringsbeslutet delgavs sökanden den 9 december 2009.

48      Genom artikeldelen i ändringsbeslutet ändrades fotnoterna nr 102, 127, 198, 264, 312, 362, 405 och 448 i det första beslutet. De tabeller som bifogades ändringsbeslutet fogades till det första beslutet såsom bilagor.

 Förfarandet och parternas yrkanden

49      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 november 2009 väckte sökanden talan i mål T‑472/09.

50      Sökanden har i mål T‑472/09 yrkat att tribunalen ska

–        i första hand, förklara att det första beslutet är en nullitet, eller i vart fall ogiltigförklara beslutet på grund av rättsstridighet och åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, mot bakgrund av att beslutet är ofullständigt,

–        i andra hand och i sak, förklara att det första beslutet är en nullitet eller i vart fall ogiltigförklara beslutet vad gäller påföljden, på grund av rättsstridighet, bristande befogenhet och maktmissbruk,

–        i tredje hand och i sak, ogiltigförklara det första beslutet på grund av bristande motivering, missuppfattning av de faktiska omständigheterna, felaktig rättstillämpning, att invändningarna saknar grund och inte bevisats, åsidosättande av principen om administrationens opartiskhet och av rätten till försvar,

–        i fjärde hand och i sak, sätta ned böterna som sökanden ålagts genom att dra av den höjning om 200 procent som gjorts med hänvisning till böternas avskräckande verkan, dra av den höjning om 105 procent som gjorts med hänvisning till varaktigheten och proportionerligt sätta ned grundbeloppet på grund av preskription, överträdelsens ringa allvar, sökandens blott marginella deltagande i samverkan och de anmärkningar som uttryckligen inte avsett sökanden,

–        såsom åtgärder för processledning och bevisupptagning, med stöd av artiklarna 64 och 65 i tribunalens rättegångsregler förplikta kommissionen att förete handlingarna avseende Ferriere Nords samarbete med avseende på sökanden och höra detta bolags företrädare avseende de omständigheter som angetts i punkt 176 i ansökan

–        förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

51      Kommissionen har i mål T‑472/09 yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i dess helhet,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

52      Genom skrivelse av den 8 januari 2010 begärde kommissionen att tribunalen som en åtgärd för processledning skulle anmoda sökanden att undersöka huruvida den borde komplettera och ändra sina yrkanden mot bakgrund av ändringsbeslutet, vilket delgetts sökanden efter det att talan väckts i mål T‑472/09. Sökanden motsatte sig denna begäran. Kommissionens begäran bifölls inte.

53      Sökanden har väckt talan i mål T‑55/10 genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 februari 2010.

54      Sökanden har i mål T‑55/10 yrkat att tribunalen ska

–        i första hand och i sak, ogiltigförklara ändringsbeslutet, till att börja med på grund av att det saknar lämplig rättslig grund, vidare på grund av att kommissionen inte är behörig att rätta ett tidigare beslut när detta inte är fullständigt, det vill säga när beslutet är behäftat med allvarliga och uppenbara fel, och slutligen på grund av åsidosättande av principen om god förvaltningssed,

–        för det fall kommissionen skulle bestrida redogörelsen för omständigheterna i punkt I i ansökan, anmoda kommissionen att förete protokoll från mötena den 30 september och den 8 december 2009 med tillhörande bilagor,

–        förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

55      Kommissionen har i mål T‑55/10 yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i dess helhet,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

56      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet i förevarande mål. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna anmodade tribunalen sökanden i mål T‑472/09 att förete en handling. Sökanden efterkom vad tribunalen hade anmodat denne inom den föreskrivna fristen.

57      Den 14 december 2012 beslutade ordföranden på åttonde avdelningen, efter att ha hört parterna, att förena målen T‑472/09 och T‑55/10 vad avser det muntliga förfarandet i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

58      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 29 januari 2013.

 Rättslig bedömning

59      Parterna angav vid förhandlingen att de inte motsatte sig att målen förenades vad avser domen. Tribunalen beslutade följaktligen att med stöd av artikel 50 i rättegångsreglerna förena de båda målen, vad avser domen.

1.     Mål T‑472/09

60      I mål T‑472/09 har tre yrkanden framställts. Det gäller i första hand att det första beslutet ska förklaras vara en nullitet och/eller ogiltigt, i andra hand ogiltigförklaring av det första beslutet vad avser de böter som sökanden ålagts, och i tredje hand nedsättning av de böter som sökanden ålagts.

61      Sökanden har till stöd för sin talan i mål T‑472/09 anfört tio grunder. Den första avser åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Som andra grund har det gjorts gällande att kommissionen saknade befogenhet samt felaktig rättstillämpning vad avser den rättsliga grunden för överträdelsen och för påföljden. Sökanden har som tredje grund anfört bristande motivering, åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och åsidosättande av principen om likabehandling. Den fjärde grunden avser maktmissbruk och åsidosättande av handläggningsregler. Sökandens femte grund avser åsidosättande av artikel 65 KS, bristande motivering och missuppfattning av de faktiska omständigheterna. Som sjätte grund har sökanden gjort gällande att principen om god förvaltningssed samt motiveringsskyldigheten har åsidosatts. Den sjunde grunden avser felaktig rättslig kvalificering av omständigheterna. Den åttonde grunden rör att sökandens rätt till försvar har kränkts. Den nionde grunden avser felaktig rättstillämpning och maktmissbruk vid höjningen av bötesbeloppet samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den tionde grunden avser att överträdelsen är preskriberad.

62      Sökanden preciserade vid förhandlingen, efter att ha uppmanats av tribunalen att yttra sig över den exakta räckvidden av sin argumentation, att den tredje och den nionde grunden enbart har anförts till stöd för tredjehandsyrkandet vilket syftar till ogiltigförklaring av det första beslutet vad avser böterna och fjärdehandsyrkandet om nedsättning av bötesbeloppet.

 Yrkandet att det första beslutet ska förklaras vara en nullitet eller ogiltigförklaras

 Den första grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter

63      Sökanden har med denna grund gjort gällande att flera väsentliga formkrav har åsidosatts, eftersom det första beslutet inte var fullständigt utan saknade de tabeller som skulle ha funnits i bilagan.

64      Kommissionen har inledningsvis i sin svarsinlaga gjort gällande att sökanden i sin ansökan inte angett några argument till stöd för sitt yrkande att det första beslutet ska förklaras vara en nullitet. Kommissionen har i sin duplik tillagt att ”grunden” avseende det första beslutets nullitet togs upp i repliken och att den inte återfinns i ansökan. Den kan således, i enlighet med artikel 48.2 i rättegångsreglerna, inte tas upp till sakprövning.

65      Tribunalen påpekar att enligt artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler ska den ansökan, varigenom talan väcks, innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Ansökan ska av den anledningen klart uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att enbart ett abstrakt omnämnande inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna. Liknande krav ställs när ett argument anförs till stöd för en grund (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑352/94, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1989, punkt 333). Tribunalen är dessutom skyldig att avvisa ett yrkande, om de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som yrkandet grundar sig på inte på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan (domstolens dom av den 18 juli 2006 i mål C‑214/05 P, Rossi mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I‑7057, punkt 37, och dom av den 15 april 2010 Gualtieri mot kommissionen. C–485/08 P, REU 2010, s, I–3009, punkt 104.

66      Det framgår vidare av artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i rättegångsreglerna att ansökan genom vilken talan anhängiggjorts ska innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av de angivna grunderna, och att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. En grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan emellertid prövas i sak (se tribunalens dom av den 24 maj 2011 i de förenade målen T‑109/05 och T–444/05, NLG mot kommissionen, REU 2011, s. II‑2479, punkt 149 och där angiven rättspraxis).

67      Sökanden har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska förklara att det första beslutet är en nullitet och/eller ogiltigt, eller i vart fall ogiltigförklara beslutet på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, mot bakgrund av att beslutet är ofullständigt (se punkt 50 ovan). Sökanden har emellertid i ansökan inte uttryckligen angett någon grund till stöd för yrkandet om att det första beslutet ska anses vara en nullitet.

68      Sökanden har i punkterna 15–18 i sin ansökan, under grunden med rubriken ”Den ofullständiga karaktären av det [första beslutet]. Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter”, angett att det första beslutet saknade bilagor medan kommissionen hänvisade till dessa i flera av det första beslutets skäl för att stödja de där framförda invändningarna. Sökanden har även angett att det genom det första beslutet inte var möjligt att förstå den exakta innebörden i de invändningar som ledde till påföljder för sökanden och att kommissionens anklagelser inte hade tillräckligt stöd däri. Sökanden har vidare påstått att det är rimligt att anta att kommissionskollegiet beslutat på grundval av ett ofullständigt underlag. Slutligen anser sökanden att dessa åsidosättanden ”är oerhört allvarliga och väger tyngre än alla andra rättsliga överväganden”, med följd att det första beslutet ska ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Sökanden har i sin replik påpekat att ”dess grunder … vilar på att [det första beslutet] är en nullitet, och i andra hand, ogiltigt”.

69      Sökanden preciserade vid förhandlingen att, eftersom det första beslutet delgetts denne utan bilagor saknade sökanden vid den tidpunkt då talan väcktes i mål T‑472/09 kunskap om att kommissionen faktiskt hade antagit ett beslut utan bilagor. Detta hade sökanden förstått först då denne delgetts ändringsbeslutet.

70      Sökandens argument avseende det första beslutets nullitet kan inte godtas, varför det saknas anledning att pröva huruvida det kan tas upp till prövning.

71      Sökanden har i tillägg till de argument som sammanfattats i punkt 67 ovan hävdat att kommissionen inte kan bota bristerna i det första beslutet genom att hänvisa till dels ändringsbeslutet, dels det meddelande om invändningar som tillställts sökanden åtta år tidigare. Ett besluts lagenlighet kan nämligen inte bedömas mot bakgrund av en annan åtgärd, tidigare eller senare.

72      Tribunalen erinrar, vad gäller sökandens yrkande om nullitetsförklaring av det första beslutet, om att enligt fast rättspraxis ska unionsinstitutionernas rättsakter i princip presumeras vara giltiga och därmed ha rättsverkan, även om de är behäftade med fel, så länge de inte har ogiltigförklarats eller återkallats (domstolens dom av den 15 juni 1994 i mål C‑137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl., REG 1994, s. I‑2555, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 15, s. 201, av den 8 juli 1999 i mål C‑227/92 P, Hoechst mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4443, punkt 69, och av den 5 oktober 2004 i mål C‑475/01, kommissionen mot Grekland, REG 2004, s. I‑8923, punkt 18).

73      Med undantag för denna princip ska dock rättsakter som är behäftade med fel som är så uppenbart grova att de inte kan tolereras av unionens rättsordning anses sakna all rättsverkan, även tillfällig sådan, det vill säga de ska rättsligt betraktas som nulliteter. Detta undantag syftar till att bevara jämvikten mellan två grundläggande, men ibland motstridiga, krav som en rättsordning har att uppfylla, nämligen stabila rättsförhållanden och lagenlighet (domarna i de ovan i punkt 72 nämnda målen kommissionen mot BASF m.fl., punkt 49, och Hoechst mot kommissionen, punkt 70).

74      Följderna av att en rättsakt från en unionsinstitution förklaras vara en nullitet är så allvarliga att det förutsätts att en sådan förklaring av rättssäkerhetsskäl förbehålls ytterst extrema fall (domarna i de ovan i punkt 72 nämnda målen kommissionen mot BASF m.fl., punkt 50, och Hoechst mot kommissionen, punkt 76).

75      Tribunalen konstaterar inledningsvis att de fel som åberopats av sökanden inte är så grova att det är uppenbart att det första beslutet ska betraktas som en nullitet.

76      Sökanden har för det första påstått att det genom det första beslutet inte var möjligt att förstå den exakta innebörden av de invändningar som ledde till påföljder för sökanden och att kommissionens anklagelser inte hade tillräckligt stöd däri. Sökanden har härvidlag uttryckligen åberopat skälen 496, 515, 516 och fotnot nr 102 i det första beslutet.

77      Sökanden preciserade, som svar på en fråga vid förhandlingen, att denna invändning inte avsåg att kritisera kommissionen för att inte ha iakttagit sin motiveringsskyldighet.

78      Motiveringen ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 15 KS inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 24 september 1996 i mål T‑57/91, NALOO mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1019, punkt 298, och av den 13 december 2001 i de förenade målen T‑45/98 och T-47/98, Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3757, punkt 129, se även, analogt, domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63, och av den 14 oktober 2010 i mål C‑280/08 P, Deutsche Telekom mot kommissionen, REU 2010, s. I‑9555, punkt 131, och där angiven rättspraxis).

79      När det gäller individuella beslut framgår det av fast rättspraxis att skyldigheten att motivera ett sådant beslut har till syfte, utöver att möjliggöra en domstolsprövning, att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma om beslutet eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet (se domstolens dom av den 29 september 2011 i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, REU 2011, s. I‑8947, punkt 148, och där angiven rättspraxis).

80      Den berörde ska följaktligen i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som denne mottar det beslut som går vederbörande emot (domen i det ovan i punkt 79 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 149).

81      Det första beslutet saknade bilagor, däribland flera tabeller till vilka det hänvisades i skälen 451 (tabell 13), 513 (tabellerna 1 och 3), 515 (tabellerna 1–3), 516 (tabellerna 9, 11–14 och 16) och 518 (tabellerna 11, 12 och 14) samt i fotnoterna 102 (tabellerna 15–17), 127 (tabellerna 18–21), 198 (tabellerna 22 och 23), 264 (tabellerna 24 och 25), 312 (tabell 26), 362 (tabell 27), 405 (tabell 28), 448 (tabellerna 29 och 30) och 563 (samtliga tabeller som bifogats beslutet) i det första beslutet. Kommissionen har härvidlag angett att det var fråga om tabeller som skulle underlätta och konkretisera förståelsen av de prisvariationer som angavs i det första beslutet. Dessa tabeller syftade enbart till att schematiskt återge de uppgifter som angavs i akten.

82      Tribunalen ska således kontrollera om det av de relevanta skälen i beslutet, oberoende av att de i punkt 81 ovan angivna tabeller som nämnts till stöd för dessa skäl saknades, klart och tydligt framgår hur kommissionen har resonerat så att sökanden kunde få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden.

83      Det ska inledningsvis, och i likhet med vad kommissionen har hävdat, anges att samtliga de tabeller som saknades hade bifogats meddelandet om invändningar och att sökanden kände till innehållet i tabellerna, då denne bifogat dessa till sin ansökan och hänvisat till dem i punkterna 83, 98, 100, 101 och 125 i densamma.

84      Det ska vidare påpekas att kommissionen i ändringsbeslutet inte ändrat samtliga hänvisningar till de saknande tabellerna i det första beslutet, utan endast de som förekom i fotnoterna nr 102, 127, 198, 264, 312, 362, 405 och 448 i nämnda beslut.

85      Vad för det första avser tabellerna 15–17 (vilka angavs i fotnot nr 102 i det första beslutet), återger dessa enligt fotnoten ”uppgifter avseende de ’prisförändringar av dimensionstillägg’ som kännetecknat den italienska marknaden för armeringsjärn mellan december år 1989 och juni år 2000”. Dessa tabeller har anförts av kommissionen till stöd för den första meningen i skäl 126 i det första beslutet, som har följande lydelse:

”Vid det första möte som kommissionen fått kännedom om (den 6 december 1989, hos [industriförbundet i Brescia]) beslutade deltagarna enhälligt att från och med måndagen den 11 december 1989 höja tilläggen kopplade till diametern för armeringsjärn i stänger eller rullar avsedda för den italienska marknaden (+10 ITL/kg för tilläggen 14–30 mm, + 15 ITL/kg tilläggen 8–12 mm, + 20 ITL/kg tilläggen 6 mm, generell höjning med 5 ITL/kg för materiel i rullar).”

86      Kommissionen angav således uttryckligen i nämnda skäl de höjningar som var kopplade till diametern för armeringsjärn och som beslutades av deltagarna i mötet den 6 december 1989 samt ikraftträdandedatum för dessa höjningar. Vad gäller senare höjningar som enligt fotnot nr 102 i det första beslutet också angavs i dessa tabeller (då de avsåg perioden mellan år 1989 och år 2000), omfattas de inte av punkt 4.1 i det första beslutet, till vilken skäl 126 avseende företagens beteenden mellan 1989 och 2000, hör. Dessa höjningar anges dessutom under alla omständigheter i bland annat skälen 126–128 och 133 (för åren 1989–1992), 93 och 94 (för åren 1993–1994), 149–151, 162 och 163 (för år 1995), 184 och 185 (för år 1996), 199, 200 och 213 (för år 1997), 269 (för år 1999) och 296–304 (för år 2000) samt i skälen 439 och 515 i det första beslutet.

87      Vad för det andra avser tabellerna 18–21 vilka angavs i fotnot nr 127 i det första beslutet, innehåller dessa enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna avseende perioden från slutet av 1989 till slutet av 1992, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 131 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Vad gäller de grundpriser för runda armeringsjärn som tillämpades under den period ovannämnda avtal var i kraft, tillämpade IRO och (före detta) Ferriera Valsabbia SpA från och med den 16 april 1992, priset 210 ITL/kg och, från och med den 1/6 maj 1992 225 ITL/kg. Från och med den 1/8 juni 1992 tillämpade IRO, (före detta) Ferriera Valsabbia SpA, Acciaieria di Darfo SpA och Acciaierie e Ferriere Leali Luigi SpA priset 235 ITL/kg.”

88      Kommissionen angav uttryckligen i nämnda skäl att grundpriset hade fastställts av de däri nämnda företagen, liksom prisets ikraftträdandedatum. Kommissionen stödde sig härvidlag på fem sidor i den administrativa akten som omnämndes i fotnot nr 126 i det första beslutet. Kommissionen konstaterade vidare i skäl 419 i det första beslutet att det första prisfastställandet ägt rum senast den 16 april 1992. De eventuella uppgifter som återfanns i tabellerna 18–21 i det första beslutet, avseende grundpriser för den period som enligt fotnot nr 127 i det första beslutet varade ”mellan slutet av 1989” och den 16 april 1992, saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 131 i det första beslutet.

89      Vad för det tredje avser tabellerna 22 och 23 vilka angavs i fotnot nr 198 i det första beslutet, innehåller dessa, enligt nämnda fotnot, ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna avseende åren 1993 och 1994, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 145 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Såsom angetts i telefaxmeddelandet från Federacciai den 25 november 1994 ägde ett nytt möte rum den 1 december 1994 i Brescia. Vid detta möte togs beslut som anges i ett annat telefaxmeddelande från Federacciai som företagen mottog den 5 december 1994. Dessa beslut avsåg följande:

–        grundpriserna för armeringsjärn (320 ITL/kg, från Brescia, med omedelbar verkan),

–        betalningar (från och med den 1 januari 1995, utgör den maximala betalningsfristen 60/90 dagar från slutet av månaden, från och med den 1 mars 1995, begränsas fristen till 60 dagar) och rabatter,

–        produktion (skyldighet för vart och ett av företagen att före den 7 december 1994, till Federacciai, meddela vikten uttryckt i ton av armeringsjärn som producerats under september, oktober och november 1994).

Alfa Acciai Srl antog det nya grundpriset den 7 december 1994. Den 21 december 1994 antog även Acciaieria di Darfo SpA det nya grundpriset och Alfa Acciai Srl bekräftade på nytt detta pris. Det grundpris som togs ut av [Lucchini-SP] i januari 1995 uppgick också till 320 ITL/kg.”

90      De tabeller som anges i fotnot nr 198 i det första beslutet omnämndes av kommissionen till stöd för påståendena att ”Alfa Acciai Srl [hade antagit] det nya grundpriset den 7 december 1994”, ”den 21 december 1994 [hade] även Acciaieria di Darfo SpA [antagit] samma pris och Alfa Acciai Srl … på nytt [bekräftat] detta pris”. ”Det nya grundpriset” och ”samma pris” som angavs var priset 320 italienska lire per kilo (ITL/kg), vilket angavs i första strecksatsen i nämnda skäl. De eventuella uppgifter som återfanns i tabellerna 22 och 23 i det första beslutet, avseende grundpriser för perioden mellan år 1993 och den 7 december 1994, saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 145 i det första beslutet.

91      Vad för det fjärde avser tabellerna 24 och 25, vilka angavs i fotnot nr 264 i det första beslutet, innehåller dessa enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende 1995, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 174 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Vidare bekräftas i en handling från de första dagarna i oktober 1995, i Federacciais besittning (handskiven av tillförordnade generalsekreterarens sekreterare), att:

–        kunderna ifrågasatte betalningarna (därav nödvändigheten av ett meddelande som bekräftar den fasta hållningen vad gäller betalningarna),

–        sedan föregående vecka hade priserna på armeringsjärn sjunkit med 5/10 ITL/kg, och låg kring 260/270 ITL/kg i Bresciaområdet, med priser lägre än 250 ITL/kg utanför detta område,

–        den otydliga situationen på marknaden gjorde det svårt att ge exakta prisuppgifter, och

–        det var nödvändigt att be företagen om uppgifter avseende beställningar för vecka 39 (den 25 till och med den 29 september 1995) och 40 (den 2 till och med den 6 oktober 1995).”

92      Kommissionen redogjorde således i skäl 174 i det första beslutet endast för innehållet i en handling som upprättats i oktober 1995, handskriven av tjänsteförättande generalsekreterarens sekreterare. Kommissionen hänvisade härvid inte till tabellerna 24 och 25 annat än som stöd för påståendet i denna handling att ”den otydliga situationen på marknaden gjorde det svårt att ge exakta prisuppgifter”. Tabellerna 24 och 25 saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 174 i det första beslutet.

93      Vad för det femte avser tabell 26 vilken angavs i fotnot nr 312 i det första beslutet, innehåller denna enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende år 1996, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Denna tabell angavs av kommissionen till stöd för skäl 200 i det första beslutet, vilket har följande lydelse: ”[U]nder perioden 22 oktober 1996 – 17 juli 1997 skedde åtminstone 12 möten med företagens ledningar. Mötena [ägde] [särskilt rum …] tisdagen den 22 oktober 1996. Vid detta möte bekräfta[des] grundpriset 230 ITL/kg från Brescia för november 1996 och att priset 210 ITL/kg skulle gälla enbart för leveranser under oktober”.

94      Kommissionen angav emellertid, trots att tabell 26 saknades i det första beslutet, i skäl 200 i beslutet i fråga, grundpriset för den aktuella perioden samt dess ikraftträdandedatum.

95      Vad för det sjätte avser tabell 27, vilken angavs i fotnot nr 362 i det första beslutet, innehåller denna enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende 1997, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 216 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Under alla omständigheter utgör [Lucchini-SP …], Acciaieria di Darfo SpA, Alfa Acciai Srl, Feralpi Siderurgica Srl, IRO, Riva Prodotti Siderurgici SpA och (tidigare) Ferriera Valsabbia SpA de sju företag som var mottagare av ett meddelande (av den 24 november 1997) från Pierluigi Leali, som avsåg ’Avtal om pris-leverans … ’Priset på 270 ITL/kg har endast begärts av några få företag och utan resultat – fortsatte meddelandet – medan priset i verkligheten stabiliserades på 260 ITL/kg, med några enstaka fall med lägre priser, i likhet med vad som bekräftats vid det senaste mötet med försäljningscheferna. Vi har emellertid med tillfredsställelse noterat att prisfallet upphört tack vare de leveransbegränsningar som vi alla iakttar och som i enlighet med avtalen ska kontrolleras av utomstående kontrollanter.’ ’Vid detta månadsslut – fortsatte meddelandet – som nu går trögt, är det nödvändigt att omedelbart ingripa och med fasthet tillämpa minimipriset på 260 ITL/kg (vilket säkerligen inte kommer att påverka de fåtaliga köpen under denna period). Med den planerade försäljningen för december (- 20 procent jämfört med november), kommer vi med säkerhet att kunna hålla den avtalade prisnivån. Det är likväl nödvändigt – avslutade Pierluigi Leali – att ingen accepterar avvikelser från det fastställda minimipriset (260 ITL/kg)’.”

96      Det framgår således av ordalydelsen av nämnda skäl att kommissionen begränsade sig till att återge lydelsen i det däri nämnda meddelandet av den 24 november 1997. Tabell 27 saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 216 i det första beslutet.

97      Vad för det sjunde avser tabell 28, vilken angavs i fotnot nr 405 i det första beslutet, innehåller denna enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende år 1998, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 241 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Den 11 september 1998 skickade Pierluigi Leali ett meddelande … i vilket det, med hänvisning till den avsikt som uttrycktes (vid ett möte den 9 september 1998) att behålla minimipriset på ’170 ITL som grundpris’???, angavs att man observerat ’förekomsten av avvikande beteenden, det vill säga priser som i genomsnitt understiger den fastställda nivån med 5 ITL/kg, och i än högre grad i vissa områden i de södra delarna’. ’[F]ör vår del – skrev Pierluigi Leali – har den avtalade miniminivån kunnat bibehållas tack vare en minskning till följd av beställningsflödet. ’Vi hoppas – avslutades meddelandet – att det vid mötet för försäljningschefer denna tisdag den 15:e ska kunna konstateras att priserna har kunnat hållas, så att dessa eventuellt kan höjas.”

98      Det framgår således av ordalydelsen av nämnda skäl att kommissionen begränsade sig till att återge lydelsen i det däri nämnda meddelandet av den 11 september 1998. Tabell 28 saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 241 i det första beslutet.

99      Vad för det åttonde avser tabellerna 29 och 30, vilka angavs i fotnot nr 448 i det första beslutet, innehåller dessa enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende år 1999, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 276 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Ytterligare uppgifter om situationen på marknaden för armeringsjärn i Italien under denna period finns i en handling som upprättats av Leali den 10 november 1999, och särskilt i avdelningen med rubriken ’Vinster och begränsningar i 1999 års handelsavtal’ i vilket det kan läsas: ’Grundavtalet mellan de nationella producenterna, som ingicks 1999, har gjort det möjligt att vända situationen med låga priser, vilken kännetecknat de två tidigare verksamhetsåren (1997 och 1998), och att återta en bruttomarginal på mer än 50 ITL/kg. Under år 1998 var den genomsnittliga bruttomarginalen (försäljningspris – råvarukostnader) 70 ITL/kg, och under fem månader hade den sjunkit under denna nivå’. ’Avtalet har gjort det möjligt att stabilisera försäljningspriserna under året och tillverkarna har kunnat dra fördel av situationen med råvarukostnaderna genom att öka bruttomarginalen med mer än 50 ITL/kg, till 122 ITL/kg netto.’”

100    Det framgår således av ordalydelsen av skäl 276 att kommissionen begränsade sig till att återge lydelsen i det däri nämnda meddelandet av den 10 november 1999. Den omständigheten att tabellerna 29 och 30 saknas är således utan betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 276 i det första beslutet.

101    För det nionde hänvisas till tabell 13, vilken angetts i skäl 451 i det första beslutet till stöd för påståendet att ”vad avser år 1997 känneteckna[des] det året under det första halvåret av en konstant höjning av det grundpris som fastställts inom den konkurrensbegränsande samverkan: 190 ITL/kg, vilket fastställdes vid mötet den 30 januari, 210 ITL/kg, vilket fastställdes vid mötet den 14 februari, 250 ITL/kg, vilket fastställdes vid mötet den 10 juli (skäl 200)”, och enligt vilket även det genomsnittliga grundpriset på marknaden under samma period ha[de] ökat konstant, från 170 ITL/kg i januari till 240 ITL/kg i juli (tabell 13 i bilagan). I september samma år hade det genomsnittliga grundpriset på marknaden ökat ytterligare, för att ligga på 290 ITL/kg (tabell 13 i bilagan)”. Kommissionen angav således uttryckligen i detta skäl att grundpriset ökat under 1997 med följd att tabellen inte var absolut nödvändig för att kunna förstå kommissionens resonemang.

102    För det tionde hänvisade kommissionen i skäl 496 i det första beslutet (fotnot nr 563 i det första beslutet), i allmänna ordalag till ”tabellerna som bifogats förevarande beslut”, till stöd för påståendet att ”det framgår av uppgifterna … att de företag som omfattas av förevarande förfarande [hade] offentliggjort tariffer under den aktuella perioden”. Det ska likväl påpekas att i skäl 496 i det första beslutet hänvisas även till skälen 419–433 i samma beslut. I nämnda skäl ”anges en förteckning över samtliga tillfällen då det är klarlagt att grundpriserna diskuterats mellan företagen (inbegripet sammanslutningen)”. Kommissionen preciserade härvidlag att ”vissa av dessa tillfällen redan [hade] angetts när deras gemensamma vilja åberopa[des] (skälen 473–475)”, att ”vad gäller övriga tillfällen mellan åren 1993 och 2000 [användes] begreppet samordning” och att ”syftet med denna samordning var att påverka beteendet hos de producenter som var verksamma på marknaden och att öppet redovisa det beteende som var och en av dem avsåg anta vad avser fastställande av grundpriset”. Ingen av de ovannämnda tabellerna var således absolut nödvändig för att kunna förstå kommissionens invändning.

103    För det elfte och vad gäller hänvisningen till tabellerna 1–3, 9, 11–14 och 16 i skälen 513, 515, 516 och 518 i det första beslutet, erinras om att dessa skäl avser uppdelningen i det första beslutet avseende verkningarna av de restriktiva förfarandena på marknaden, och det framgår av en analys av deras innehåll att de däri nämnda tabellerna antingen endast innehåller upprepningar av de sifferuppgifter som anges i skälen i fråga, eller inte är absolut nödvändiga för att förstå kommissionens resonemang rörande effekten av den konkurrensbegränsande samverkan.

104    Mot denna bakgrund kan inte den omständigheten att de tabeller som avses i punkt 81 ovan inte bifogats det första beslutet ha hindrat sökanden att förstå invändningarna i det första beslutet.

105    Sökanden har härefter hävdat att det på grund av att ovannämnda tabeller saknades kan anses att kommissionens ledamöter fattat beslut med ofullständig kunskap om beslutsunderlaget, med följd att det första beslutet ska ogiltigförklaras.

106    Den omständigheten att de i punkt 81 ovan nämnda tabellerna inte bifogats det första beslutet kan endast medföra att beslutet blir ogiltigt om denna omständighet medfört att kommissionskollegiet avgjorde frågan om sanktionsåtgärder i enlighet med artikel 1 i det första beslutet utan att ha full kunskap om ärendet, det vill säga hade vilseletts i ett väsentligt avseende genom felaktigheter eller utelämnanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, tribunalens dom av den 10 juli 1991 i mål T‑69/89, RTE mot kommissionen, REG 1991, s. II‑485, punkterna 23–25, av den 27 november 1997 i mål T‑290/94, Kaysersberg mot kommissionen, REG 1997, s. II‑2137, punkt 88, av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 742, och av den 17 februari 2011 i mål T‑122/09, Zhejiang Xinshiji Foods och Hubei Xinshiji Foods mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 104 och 105).

107    De uppgifter som ligger till grund för det första beslutet anges i tillräcklig utsträckning i själva beslutet, oberoende av att tabellerna saknades (se punkterna 76–104 ovan). Kommissionskollegiet hade således inte en ofullständig kunskap om beslutsunderlaget då beslutet antogs. Ett sådant utelämnande kan således inte innebära att beslutsförfarandet är felaktigt och att det första beslutets lagenlighet därför ska ifrågasättas.

108    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra och den fjärde grunden: Kommissionens bristande befogenhet, felaktig rättstillämpning vad avser den rättsliga grunden och böterna, maktmissbruk samt åsidosättande av handläggningsregler.

109    Den andra och den fjärde grunden ska prövas tillsammans. Dessa grunder avser kommissionens bristande befogenhet, felaktig rättstillämpning vad gäller den rättsliga grunden för överträdelsen och böterna, maktmissbruk samt åsidosättande av handläggningsregler. De handlar i huvudsak om frågan huruvida kommissionen hade befogenhet att anta det första beslutet.

110    Sökanden har med sin andra grund gjort gällande att det första beslutet ska ogiltigförklaras, eftersom kommissionen i beslutet ålagt böter utan rättslig grund, vilket strider mot såväl den straffrättsliga legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege) som den institutionella struktur som fördragen vilar på och enligt vilken kommissionen inte har någon självständig befogenhet annat än inom den tydliga ram som fördragen härvidlag utgör. EKSG-fördraget löpte ut den 23 juli 2002 och kommissionen förlorade då inte enbart sin befogenhet att ålägga sanktionsåtgärder enligt artikel 65 KS utan även befogenheten att slå fast att denna bestämmelse har överträtts, eftersom den inte längre är i kraft.

111    I enlighet med den straffrättsliga legalitetsprincipen kan för det första ingen straffas för en handling som inte längre är olaglig då domen avkunnas. Enligt nämnda princip var det således nödvändigt att det aktuella handlandet var olagligt inte bara då det ägde rum, utan även då det formellt beivrades. Kommissionen kunde således inte vidta sanktionsåtgärder mot sökanden med stöd av artikel 65 KS.

112    I enlighet med legalitetsprincipen och principen om befogenhetsfördelning som de anges i artikel 5 första stycket EG kan kommissionen vidare inte grunda sanktionsåtgärder på en ”asymmetrisk” tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003 och artikel 65 KS, då den sistnämnda artikeln inte anges i förordningen i fråga.

113    Slutligen ska lagenligheten av unionens rättsakter bedömas mot bakgrund av folkrätten, särskilt artikel 70 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969, i vilken det föreskrivs att när en konvention mellan stater väl upphört att gälla kan den inte längre ligga till grund för skyldigheter dem emellan eller någon befogenhet för deras organ. Kommissionen kunde följaktligen endast tillämpa artikel 65 KS retroaktivt om det fanns en övergångsbestämmelse avseende konkurrensreglerna i EKSG-fördraget, vilket inte är fallet. Tvärtemot vad kommissionen har hävdat utgjorde EG-fördraget och EKSG-fördraget skilda rättsordningar.

114    Kommissionen kan heller inte grunda sig på ”den allmänna rättsprincipen om normhierarki som innebär att speciallag går före allmän lag”, och inte heller på meddelandet av den 18 juni 2002.

115    Sökanden har med sin fjärde grund hävdat att det förfarande som ledde fram till antagandet av det första beslutet hade genomförts med stöd av förordning nr 17, därefter av förordning nr 1/2003. I dessa förordningar föreskrivs emellertid inte på något sätt att ett förfarande som grundats på EKSG-fördraget fortgår inom ramen för ett förfarande som grundas på EG-fördraget, och det är inte med stöd av dem möjligt att anta ett beslut som grundas på överträdelser av EKSG-fördraget, vilka dessa förordningar inte avser. Då det inte finns några regler härom utgör ett fullföljande av förfarandet liksom ett utnyttjande i ett förfarande enligt EG-fördraget av handlingar som kommissionen kommit över inom ramen för ett förfarande enligt EKSG-fördraget maktmissbruk och åsidosättande av handläggningsregler.

–       Valet av rättslig grund för det första beslutet

116    Tribunalen erinrar om att det genom gemenskapsfördragen införts en ny rättsordning till vars förmån staterna i allt större utsträckning inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dess medborgare lyder under (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend & Loos, REG 1963, s. 1, svensk specialutgåva, volym 1, s. 161, och av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa, REG 1964, s. 1141, 1159, svensk specialutgåva, volym 1, s. 211, domstolens yttrande 1/91, av den 14 december 1991, REG 1991, s. I‑6079, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 11, s. 533, tribunalens dom i det ovan i punkt 22 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 70, och av den 1 juli 2009 i mål T‑24/07, ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, REG 2009, s. II‑2309, punkt 63).

117    Inom denna rättsordning har institutionerna endast de befogenheter som tilldelats dem. Därför anges i gemenskapsrättsakternas ingress den rättsliga grund enligt vilken den aktuella institutionen har befogenhet att agera inom det ifrågavarande området. Valet av lämplig rättslig grund har konstitutionell betydelse (se domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 71, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 64, och där angiven rättspraxis).

118    Det ska i förevarande fall konstateras att i ingressen till det första beslutet hänvisas till bestämmelser i EKSG-fördraget, nämligen artiklarna 36 KS, 47 KS och 65 KS. Det finns emellertid även hänvisningar till EG-fördraget, förordning nr 17 och särskilt artikel 11 i den förordningen, till förordning nr 1/2003, nämligen till artiklarna 7.1, 18 och 23.2, samt till kommissionens förordning (EG) nr 2842/98 av den 22 december 1998 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 354, s. 18).

119    I motiveringen till det första beslutet angav kommissionen i skäl 1 att ”i förevarande beslut konstatera[des] en överträdelse av artikel 65.1 [KS] och beslutet [antogs] med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 1/2003”. Kommissionen lade i skäl 3 i det första beslutet till att ”genom förevarande beslut ål[ades] de företag som är mottagare av beslutet böter med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003”.

120    Kommissionen angav vidare i skäl 350 i det första beslutet att den ansåg att ”artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003 utg[jorde] den lämpliga rättsliga grunden för kommissionens befogenhet att anta beslutet” och att ”[den] med stöd av artikel 7.1 ... konstaterade att artikel 65.1 [KS] hade överträtts och förpliktad[de] mottagarna av det aktuella beslutet att upphöra med överträdelsen, samt ål[ade] böter med stöd av artikel 23.2” (se även skäl 361 i det första beslutet).

121    Mot denna bakgrund finner tribunalen att det första beslutet, i vilket kommissionen fastställde en överträdelse av artikel 65.1 KS och ålade sökanden böter, har sin rättsliga grund i artikel 7.1 i förordning nr 1/2003 för fastställandet av att det förekommit en överträdelse och i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 för åläggandet av böter.

–       Kommissionens befogenhet att fastställa och sanktionera en överträdelse av artikel 65.1 KS med stöd av förordning nr 1/2003 efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla

122    För det första ska den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt och som ger en unionsinstitution befogenhet att anta denna rättsakt vara i kraft när akten antas (domstolens dom av den 4 april 2000 i mål C‑269/97, kommissionen mot rådet, REG 2000, s. I‑2257, punkt 45, av den 29 mars 2011 i de förenade målen C–201/09 P och C–216/09 P, ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., REU 2011, s. I‑2239, punkt 75, och i mål C‑352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, REU 2011, s. I‑2359, punkt 88, domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 118, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 74). Så är obestridligen fallet med artikel 7.1 och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, som utgör den rättsliga grunden för det första beslutet.

123    För det andra, och tvärtemot vad sökanden har påstått, har genom gemenskapens fördrag en enda rättsordning skapats inom ramen för vilken EKSG-fördraget, såsom återspeglas i artikel 305.1 EG, utgjorde ett särskilt system som avvek från de allmänna bestämmelserna i EG‑fördraget (se tribunalens dom av den 31 mars 2009 i mål T‑405/06, ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 57, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 75, och där angiven rättspraxis).

124    Tväretemot vad sökanden har påstått utgjorde således EKSG-fördraget, med stöd av artikel 305.1 EG, en lex specialis som avvek från lex generalis, det vill säga EG‑fördraget (domstolens dom av den 24 oktober 1985 i mål 239/84, Gerlach, REG 1985, s. 3507, punkterna 9–11, domstolens yttrande 1/94, av den 15 november 1994, REG 1994, s. I‑5267, punkterna 25–27, svensk specialutgåva. volym 16, s. 233, domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 111, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 76, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

125    Av detta följer, vad avser frågan hur den gemensamma marknaden för kol och stål skulle fungera, att bestämmelserna i EKSG-fördraget och samtliga bestämmelser som antagits för tillämpningen av detta fördrag fortsatte att gälla, oberoende av det faktum att EG-fördraget tillkommit (domen i det ovan i punkt 124 nämnda målet Gerlach, punkt 9, och av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C–75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I‑7869, punkt 100, domen i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 77, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

126    Om vissa frågor inte omfattades av bestämmelserna i EKSG-fördraget eller av de bestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag, var emellertid EG-fördraget och bestämmelser som har antagits med tillämpning av detta fördrag tillämpliga på varor som omfattades av EKSG-fördraget, även innan EKSG-fördraget löpt ut (domstolens dom av den 15 december 1987 i mål 328/85, Deutsche Babcock, REG 1987, s. 5119, punkt 10, domen i de ovan i punkt 125 nämnda förenade målen Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, punkt 100, tribunalens dom av den 25 oktober 2007 i mål T‑94/03, Ferriere Nord mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 83, och domen i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 78, samt den överklagade domen i samma mål i punkt 122 ovan, punkterna 70 och 73).

127    I enlighet med artikel 97 i EKSG-fördraget upphörde detta fördrag att gälla den 23 juli 2002. Tillämpningsområdet för den allmänna ordning som inrättats genom EG‑fördraget kom följaktligen, den 24 juli 2002, att utsträckas till de områden vilka ursprungligen omfattats av EKSG‑fördraget (domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 58, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 79, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 59 och 63, och det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

128    Det faktum att EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 ersatte EKSG-fördraget som rättslig ram medförde visserligen att de rättsliga grunder, förfaranden och materiella bestämmelser som var tillämpliga ändrades. Denna ändring är emellertid en del av enhetligheten och kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och av syftena med densamma (tribunalens dom av den 12 september 2007 i mål T‑25/04, González y Díez mot kommissionen, REG 2007, s. II‑3121, punkt 55, domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 59, och i det ovan i 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 80, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 60 och 63, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 71 och 73).

129    Tribunalen påpekar i detta hänseende att inrättandet och upprätthållandet av en ordning för fri konkurrens, inom ramen för vilken normala konkurrensvillkor säkerställs och vilken bland annat ligger till grund för bestämmelserna om statligt stöd och om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag, utgör en av EG‑fördragets och EKSG-fördragets viktigaste mål (se domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 60, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 81, och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 60 och 63, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 71 och 73).

130    Det ska i detta sammanhang noteras att begreppen överenskommelse och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 65.1 KS motsvarar begreppen avtal och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81 EG och att dessa två bestämmelser har tolkats på samma sätt av unionsdomstolen, trots att bestämmelserna i EKSG-fördraget och EG‑fördraget om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag till viss del skiljer sig åt. Arbetet med att uppnå målet att konkurrensen inte ska snedvridas inom de sektorer som ursprungligen omfattades av den gemensamma marknaden för kol och stål avbröts sålunda inte i och med att EKSG-fördraget upphörde att gälla. Nämnda mål eftersträvas nämligen också inom ramen för EG‑fördraget, av samma institution, nämligen kommissionen, som är det administrativa organ som har ansvar för att genomföra och utveckla konkurrenspolitiken i den Europeiska gemenskapens allmänna intresse (se domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 61, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 82, och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 60 och 63, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 71 och 73).

131    Kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och de syften som styr vid tillämpningen av densamma förutsätter således att Europeiska gemenskapen, i den mån som den efterträder Europeiska kol- och stålgemenskapen, med hjälp av sina egna handläggningsregler i fråga om situationer som uppkom medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft, säkerställer att de rättigheter och skyldigheter som såväl medlemsstaterna som enskilda eo tempore hade enligt EKSG-fördraget och de genomförandebestämmelser som antagits för nämnda fördrag iakttas. Detta krav gäller i ännu högre grad med tanke på att snedvridning av konkurrensen till följd av att bestämmelserna om konkurrensbegränsande samverkan inte har iakttagits kan få konsekvenser för tiden efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, när EG‑fördraget är tillämpligt (se domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 63, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 83, och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 62 och 63, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 72 och 73).

132    Domstolen har även erinrat om att den omständigheten att EKSG-fördraget har ersatts av EG‑fördraget och EUF-fördraget säkerställer – för att garantera fri konkurrens – att kommissionen har kunnat och fortfarande kan vidta sanktioner mot ageranden som motsvarar de omständigheter som angavs i artikel 65.1 KS, oavsett om dessa ägt rum före eller efter den 23 juli 2002 (domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 65–67 och 77, och i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 55–57 och 65).

133    Det framgår dessutom av rättspraxis att i enlighet med en gemensam princip för medlemsstaternas rättsordningar, vilkas ursprung kan spåras ända tillbaka till den romerska rätten, ska rättsstrukturernas kontinuitet säkerställas när lagstiftningen ändras och lagstiftaren inte invänder däremot. Det framgår vidare att denna princip är tillämplig på ändringar av unionens primärrätt (domstolens dom av den 25 februari 1969 i mål Klomp, 23/68, REG 1969, s. 43, punkt 13, och domen i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 63).

134    Det finns dock inte några tecken på att unionslagstiftaren hade för avsikt att sådana samordnade förfaranden som var förbjudna medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft skulle undkomma sanktioner sedan detta upphört att gälla (domen i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 64).

135    Domstolen har erinrat om att rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar hade angett att de var villiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att hantera följderna av EKSG-fördragets utgång. Domstolen har vidare betonat att kommissionen angav att den var tvungen att lägga fram förslag till övergångsbestämmelser endast om en sådan åtgärd ansågs nödvändig och att den, med beaktande av de tillämpliga allmänna rättsprinciperna, ansåg att detta inte var nödvändigt på området för lagstiftning om kartellbildning (domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 75).

136    Härav följer att sökanden inte med framgång kan stödja något argument på den omständigheten att det inte finns några övergångsbestämmelser på området (se, för ett likande resonemang, domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 76).

137    Det skulle under dessa förhållanden strida mot fördragens syfte och inbördes sammanhang, samt vara oförenligt med principen om kontinuiteten i unionens rättsordning, om kommissionen skulle sakna befogenhet att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelser med anknytning till EKSG-fördraget som fortfarande har verkningar, även efter det att fördraget upphört att gälla (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 18 juli 2007 i mål C‑119/05, Lucchini, REG 2007, s. I‑6199, punkt 41).

138    Av det ovan anförda följer att förordning nr 1/2003, och särskilt dess artiklar 7.1 och 23.2, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, ska tolkas så att kommissionen har rätt att efter den 23 juli 2002 konstatera och besluta om påföljder med avseende på konkurrensbegränsande samverkan mellan företag inom områden som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). Detta gäller trots att de ovan nämnda bestämmelserna i den nämnda förordningen inte uttryckligen hänvisar till artikel 65 KS (se domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 64, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 84, och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 74, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 72, 73 och 87).

139    Det ska således konstateras att sökandens argument avseende meddelandet av den 18 juni 2002, som inte skulle ge kommissionen befogenhet att tillämpa artikel 65 KS, saknar betydelse. Kommissionen befogenhet i det aktuella fallet grundas nämligen inte på detta meddelande utan på ovannämnda artiklar i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 71). Sökandens argument för att visa att ”en automatisk och informell fortsättning … på ett EKSG-förfarande inom ramen för ett förfarande enligt EG-fördraget” utgjorde maktmissbruk och åsidosättande av handläggningsregler kan följaktligen inte heller godtas.

140    Det ska dessutom påpekas att principerna om lagens tillämplighet i tiden ska iakttas inom unionens rättsordning när bestämmelser i EG-fördraget tillämpas på ett område som tidigare reglerades av EKSG-fördraget. Det följer av fast rättspraxis att även om handläggningsreglerna som regel ska anses tillämpliga på samtliga tvister som pågick när de trädde i kraft, gäller inte detta med avseende på de materiella bestämmelserna. Dessa ska nämligen, för att garantera att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, tolkas så att situationer som har uppkommit innan bestämmelserna trädde i kraft endast berörs i den mån det tydligt följer av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de ska ha en sådan verkan (domstolens dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Meridionale Industria Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 9, och av den 10 februari 1982 i mål 21/81, Bout, REG 1982, s. 381, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i mål T‑42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II‑401, punkt 55, domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 65, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 85, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 79).

141    Vad avser frågan vilka materiella bestämmelser som ska tillämpas på rättsliga förhållanden som definitivt uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, förutsätts med hänsyn till kontinuiteten i unionens rättsordning samt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar att de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget tillämpas på omständigheter som omfattas av deras materiella (ratione materiae) och tidsmässiga (ratione temporis) tillämpningsområde. Det faktum att de aktuella bestämmelserna, till följd av att EKSG-fördraget har upphört att gälla, inte längre är i kraft vid bedömningen av de faktiska omständigheterna påverkar inte denna slutsats, eftersom bedömningen avser en rättslig situation som definitivt hade uppkommit vid en tidpunkt då de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget var tillämpliga (domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 66, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 86, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 79; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 126 nämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 96).

142    Med avseende på de materiella reglerna konstateras att det första beslutet avser ett rättsligt förhållande som definitivt hade uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla den 23 juli 2002, då överträdelsen ägde rum under en tidsperiod mellan den 6 december 1989 och den 4 juli 2000 (se punkt 39 ovan). Eftersom den materiella konkurrensrätt som är tillämplig från och med den 24 juli 2002 saknar retroaktiv verkan, utgör artikel 65.1 KS den materiella regel som är tillämplig och som faktiskt tillämpades av kommissionen i det första beslutet. Det följer nämligen av EG‑fördragets egenskap av allmän lag (lex generalis) i förhållande till EKSG-fördraget, vilken anges i artikel 305 EG, att enbart den särskilda ordning som följer av EKSG‑fördraget och de tillämpningsbestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag – enligt principen om att speciallag har företräde framför allmän lag (lex specialis derogat legi generali) – är tillämpliga på omständigheter som uppstått före den 24 juli 2002 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 68, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 89, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 77, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 79).

143    Således kan sökanden inte med framgång hävda att det i enlighet med den straffrättsliga legalitetsprincipen endast kan åläggas en sanktionsåtgärd om handlingen i fråga var olaglig såväl då den ägde rum som då den sanktioneras. Sökanden kan i än mindre grad hävda att kommissionen eventuellt hade kunnat vidta åtgärder mot företagen med stöd av artikel 81 EG, efter det att det visats att de materiella och rättsliga villkoren var uppfyllda.

144    Domstolen har vidare påpekat att den straffrättsliga legalitetsprincipen, som kommit till uttryck i bland annat artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innebär att överträdelser och sanktioner måste definieras tydligt i en unionsrättslig bestämmelse (se domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 80, och där angiven rättspraxis).

145    I den mån överträdelserna liksom de sanktioner som kunde åläggas på grund av dessa och omfattningen av dessa sanktioner angavs tydligt i fördragen redan före tidpunkten för de faktiska omständigheterna, syftar dessa principer inte till att garantera företagen att senare ändringar av den rättsliga grunden och handläggningsreglerna ska göra det möjligt för dem att undgå sanktioner med anledning av tidigare överträdelser (domen i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 70, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 83).

146    Av vad anförts följer att ett omsorgsfullt företag som befinner sig i den situation som sökanden befann sig i inte vid något tillfälle kunde vara ovetande om konsekvenserna av sitt agerande. Inte heller kunde ett sådant företag räkna med att den omständigheten att EKSG-fördraget ersattes av EG‑fördraget skulle medföra att det kunde undgå sanktioner med anledning av tidigare överträdelser av artikel 65 KS (domen i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 73, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 86).

147    Dessutom antogs det första beslutet med stöd av artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003, efter ett förfarande som hade genomförts i enlighet med förordning nr 17 och förordning nr 1/2003. Bestämmelserna avseende den rättsliga grunden och det förfarande som föranledde det angripna beslutet utgör handläggningsregler i den mening som avses i den rättspraxis som omnämns i punkt 140 ovan. Eftersom det angripna beslutet antogs efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla var det rätt av kommissionen att tillämpa bestämmelserna i förordning nr 1/2003 (se domen i det ovan i punkt 123 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 67, och i det ovan i punkt 116 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 87, och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 122 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 74 och 77, och i det ovan i punkt 122 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 90, se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 126 nämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 96).

148    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon av dessa båda grunder.

 Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 65 KS, bristande motivering och missuppfattning av de faktiska omständigheterna

149    Sökanden har hävdat att det första beslutet innebär ett åsidosättande av artikel 65 KS, att det är bristfälligt motiverat och att kommissionen har missuppfattat de faktiska omständigheterna.

150    Sökanden har för det första gjort gällande att artiklarna 65 KS och 81 EG, trots sina likheter, inte är utbytbara. Ett konkurrensbegränsande avtal kan bli föremål för åtgärder enligt artikel 81 EG så länge som det föreligger åtminstone ett försök till slutande av avtal, medan ett avtal som inte återspeglas på marknaden, ens som en enkel tendens, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 65 KS. I det första beslutet hade emellertid kommissionen inte anfört några bevis på objektiva verkningar på marknaden för armeringsjärn.

151    Detta argument kan inte godtas. Det framgår nämligen av rättspraxis att artikel 65.1 KS förbjuder överenskommelser som är ”ägnade” att förhindra, inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen. Härav följer att en överenskommelse som har till syfte att inskränka konkurrensen men vars konkurrensbegränsande verkningar inte har visats är förbjuden i enlighet med denna bestämmelse. Eftersom kommissionen i skäl 399 i det första beslutet konstaterat att det konkurrensbegränsande samarbetet syftade till en begränsning eller kontroll av produktionen eller försäljningen var den inte skyldig att visa konkurrensbegränsande verkningar för att kunna fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS (domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑198/99 P, Ensidesa mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11111, punkterna 59 och 60, och förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T‑141/94, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑347, punkt 277) (se även skäl 463 i det första beslutet). Under alla omständigheter, och tvärtemot vad sökanden har gjort gällande, undersökte kommissionen för fullständighetens skull verkningarna av den konkurrensbegränsande samverkan och fann, på grundval av samtliga i skälen 513–524 i det första beslutet angivna omständigheter, att samverkan verkligen haft verkningar på marknaden. Sökanden har emellertid, i syfte att i mål T‑472/09 bestrida kommissionens slutsats, inom ramen för förevarande grund endast gjort gällande att köparna av armeringsjärn, särskilt den nationella betongindustriföreningen (nedan Ansfer), aldrig märkt, eller misstänkt att det förekom en sådan samverkan. Den omständigheten att köparna av armeringsjärn inte hade kännedom om samverkan visar emellertid inte att det inte förekommit verkningar på marknaden, vilket sökanden har gjort gällande.

152    Sökanden har för det andra hävdat att kommissionen i det första beslutet inte uttalade sig om skillnaden mellan ett avtal och ett samordnat förfarande. Denna skillnad är av avgörande betydelse, eftersom de faktiska verkningarna av ett konkurrensbegränsande avtal som konstaterats inte behövde beaktas, medan det förhåller sig annorlunda vad gäller ett samordnat förfarande. Det sistnämnda förfarandet förutsätter att samordningen tar sig uttryck i faktiska omständigheter som kan knytas till de företag som misstänkts ingå i en konkurrensbegränsande samverkan.

153    De i det första beslutet påstådda avtalen kan vidare, i vilket fall som helst, inte anses återspegla en gemensam och lojal avsikt hos deltagarna i samverkan, inbegripet sökanden, att handla på ett i avtalet i förväg bestämt sätt. Det finns således ingenting i kommissionens akt i ärendet som visar på förekomsten av ett avtal, vare sig detta skulle ha undertecknats eller ej, mellan parterna, som – om så endast indirekt – även pekar ut sökanden.

154    Slutligen krävs enligt sökanden, vad gäller samordnade förfaranden, en objektiv omständighet för att det ska föreligga en överträdelse, nämligen ett samordnat agerande mellan deltagarna på den gemensamma marknaden. Det ska göras en åtskillnad mellan de två beståndsdelar som ett samordnat förfarande består i, nämligen beteendet, agerandet eller förfarandet på marknaden och den föregående samordningen. Det kan endast konstateras att det förekommit en överträdelse om verkningarna av avtalet på konkurrensen har kunnat konstateras, och om så inte är fallet föreligger endast ett försök till samordnat förfarande, vilket varken omfattas av artikel 81 EG eller artikel 65 KS.

155    Kommissionen intresserade sig i det första beslutet inte för företagens faktiska beteende på marknaden, som om den hade att göra med ett formellt avtal och inte en påstått informell samverkan. Det finns emellertid i det aktuella fallet inget skriftligt avtal eller någon indirekt bevisning för att det förekommit en kartell.

156    Tribunalen påpekar för det första, vad gäller sökandens argument att kommissionen inte yttrat sig om vad som enligt sökanden är ”av yttersta vikt”, nämligen skillnaden mellan ett avtal och ett samordnat förfarande, att kommissionen i det första beslutet angav att samverkan huvudsakligen bestod av avtal eller samordnade förfaranden rörande grundpriset under perioden mellan den 15 april 1992 och den 4 juli 2000 (och till och med år 1995 vad avser avtal och samordnade förfaranden rörande betalningsfrister) och av avtal eller samordnade förfaranden rörande ”tillägg” under perioden mellan den 6 december 1989 och den 1 juni 2000 (skäl 400 i det första beslutet).

157    Kommissionen förklarade i skälen 403 och 405 i det första beslutet begreppen överenskommelse och samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 65.1 KS. Kommissionen preciserade härvidlag i skäl 407 att det inte var nödvändigt, i synnerhet inte när det var fråga om en långvarig och komplex överträdelse, att den kvalificerade beteendet såsom endast utgörande en eller annan form av olagligt beteende. Kommissionen drog i skälen 409 och 410 i det första beslutet, med stöd av rättspraxis, slutsatsen att en konkurrensbegränsande samverkan samtidigt kan bestå av ett avtal och en serie av samordnade förfaranden samt att det inte genom artikel 65 KS inrättats någon särskild kategori för en sådan komplex överträdelse som den aktuella.

158    Kommissionen påpekade även att beteenden som har samma konkurrensbegränsande syfte – och som vart och ett för sig kan omfattas av begreppen avtal, samordnat förfarande och överenskommelse mellan företagssammanslutningar – kvalificeras som en enda överträdelse (skäl 437 i det första beslutet).

159    Under alla omständigheter framgår av rättspraxis att även om begreppet avtal och begreppet samordnat förfarande delvis skiljer sig åt vad gäller de avgörande rekvisiten är inte begreppen inbördes oförenliga. Kommissionen var följaktligen inte skyldig att beteckna vart och ett av de beteenden som konstaterats antingen som avtal eller som samordnat förfarande, utan kunde beteckna vissa av dessa beteenden i första hand som ”avtal” och andra, i andra hand, som ”samordnade förfaranden” (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkt 132).

160    Av vad ovan anförts följer att det första beslutet var tillräckligt motiverat vad avser skillnaden mellan begreppen avtal och samordnade förfaranden.

161    För det andra har sökanden hävdat att det inte någonstans i ärendeakten framgår att det förekommit ett avtal, undertecknat eller ej, i vilket sökanden – om så endast indirekt – pekas ut. Vad gäller samordnade förfaranden intresserade sig kommissionen inte för företagens faktiska beteende på marknaden.

162    Tribunalen erinrar om att det, för att det ska föreligga en överenskommelse i den mening som avses i artikel 65.1 KS, är tillräckligt att de deltagande företagen har uttryckt sin gemensamma vilja att bete sig på ett bestämt sätt (se, vad avser artikel 81.1 EG, domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 130, se, vad avser artikel 65.1 KS, domen i det ovan i punkt 151 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 262) (se även skäl 403 i det första beslutet).

163    Såsom kommissionen angav i skälen 491 och 492 i det första beslutet avser begreppet ”samordnat förfarande” i den mening som avses i denna bestämmelse en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett fram till att ett egentligt avtal har ingåtts, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete (domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkt 26, av den 31 mars 1993 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1307, punkt 63, svensk specialutgåva, volym 14, s. 111, domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 115, och av den 8 juli 1999 i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4287, punkt 158, och i det ovan i punkt 151 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 266).

164    Kriterierna med avseende på samordning och samarbete ska, har domstolen tillagt, bedömas mot bakgrund av det sammanhang som har skapats genom fördragets konkurrensrättsliga bestämmelser, enligt vilka varje ekonomisk aktör självständigt ska bestämma vilken strategi den avser att följa på den gemensamma marknaden (domstolens dom i de ovan i punkt 163 förenade målen Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, punkt 173, och Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, punkt 63, i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 116, och av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11177, punkt 106).

165    Även om detta krav på självständighet, enligt nämnda rättspraxis, inte utesluter att de ekonomiska aktörerna har rätt att rationellt anpassa sig till det konstaterade eller förutsedda uppträdandet hos konkurrenterna, hindrar det emellertid strikt att det förekommer direkta eller indirekta kontakter mellan sådana aktörer, kontakter som är ägnade att antingen påverka en faktisk eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller för en sådan konkurrent avslöja det beteende man har beslutat om eller överväger att själv tillämpa på marknaden, när dessa kontakter har till syfte eller resultat att utmynna i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på den relevanta marknaden, med beaktande av de tillhandahållna produkternas eller tjänsternas beskaffenhet, hur betydelsefulla och hur många företagen var och nämnda marknads volym (domen i de ovan i punkt 163 förenade målen Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, punkt 174, i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 117, och i det ovan i punkt 163 nämnda målet Hüls mot kommissionen, punkt 160, och i det ovan i punkt 164 nämnda målet Corus UK mot kommissionen, punkt 107).

166    Såvida motsatsen inte bevisas, vilket det åvilar de berörda aktörerna att göra, måste vidare antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Detsamma gäller i än högre grad när samordningen varit regelmässig och skett under längre tid (domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 121, se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 163 omnämnda målet Hüls mot kommissionen, punkt 162).

167    Det ska anmärkas att begreppen avtal och samordnat förfarande, om man ser till den subjektiva sidan, omfattar olika former av samförstånd som är av samma art och som endast skiljer sig åt vad avser deras intensitet och i vilka former de kommer till uttryck (domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 131).

168    Vad gäller frågan huruvida det i förekommande fall funnits några avtal, kan sökanden inte göra gällande att ingenting i kommissionens akt i ärendet har kunnat styrka att det funnits något som helst avtal mellan parterna som – om så endast indirekt – pekar ut sökanden.

169    Såsom kommissionen mycket riktigt har påpekat framhöll den i skäl 473 i det första beslutet – i vilket det erinras om de möten vid vilka ett avtal mellan parterna gav upphov till handlingar, samt de relevanta skälen i det första beslutet – förekomsten av de avtal som deltagarna gav uttryck för vid möten och som bekräftas av handlingar avseende 27 möten som ägde rum mellan den 6 december 1989 och den 4 juli 2000. Sökanden har emellertid i sin grund inte anfört någon omständighet i syfte att vederlägga de bevis som kommissionen anförde i dessa skäl (se, bland annat, skälen 126, 142, 146 och 147, 154, 158, 160, 165, 168, 183, 200, 212–214, 216–287, 290–293, 295 och 296, 299, 300 och 305 i det första beslutet).

170    Samma slutsats kan dras vad gäller de möten som angavs i skäl 474 i det första beslutet, med avseende på vilka det framgår att det fanns ett avtal, eftersom det – enligt Federacciai – hade ”framkommit” ett fastställt pris (se, bland annat skälen 137, 141, 201, 210, 282 i det första beslutet), liksom vad gäller de fall då ett pris hade ”angivits” (se, bland annat, skälen 138, 200, 210 och 289 i det första beslutet).

171    I skäl 475 i det första beslutet angav kommissionen vidare nio avtal med avseende på vilka kommissionen hade tillgång till utkast eller förslag och där faktiska omständigheter visade att de trätt i kraft eller att företagen hade godkänt dem efter diskussion.

172    Såsom framgår av handlingarna och som ett exempel, framkommer sökandens inblandning i de sistnämnda, för det första, av avtalsutkastet från april–maj 1992, var huvudsakliga syfte var att minimipriser vid försäljning skulle iakttas (skälen 129 och 132 i det första beslutet). Däri anges uttryckligen Lucchini, som enligt det första beslutet utgjorde ett enda företag tillsammans med sökanden. Såsom kommissionen påpekade i skäl 130 i det första beslutet visar den omständigheten att åtta företag som inte ingått nämnda avtal önskade ansluta sig därtill från och med den 1 juni 1992 ”i den anda och till de villkor som följer av avtalen”, att detta avtalsutkast faktisk var i kraft (se även skäl 314 i det första beslutet).

173    Vad därefter gäller avtalet av den 27–30 september 1996, som hade till syfte att dela upp den italienska marknaden för armeringsjärn under månaderna oktober, november och december 1996 (och eventuellt för månaderna januari, februari och mars 1997) (skäl 196 i det första beslutet) framgår det även av avtalsutkastet att sökanden berördes, eftersom Lucchini särskilt angavs, liksom datum och klockslag då företaget ingick detsamma. Såsom kommissionen angav i samma skäl bekräftades de aktuella företagens anslutning till avtalen i två tabeller som fanns hos förutvarande Acciaierie e Ferriere Leali Luigi och som avsåg de nämnda företagen och innehöll uppgifter om marknadsandelarna för oktober och november 1996 för vart och ett av företagen (identiska med vad som fastställts i avtalet), orderböckerna och lagersituationen från slutet av september till slutet av oktober 1996 och de order som mottagits för varje månad i oktober och i november 1996. I skäl 560 i det första beslutet påpekade kommissionen dessutom att Lucchini-SP:s medverkan i den konkurrensbegränsande samverkan år 1996 även bekräftades av att det var ett av de företag som i kallelsen till mötet den 7 januari 1997 tackades av Leali ”för samarbete och hjälpsamhet under år 1996 för att vidmakthålla en välordnad marknad” (se även skäl 202 i det första beslutet).

174    Vad slutligen avser avtalet från september–november 1998 om iakttagande av försäljningskvoter på den italienska marknaden (skälen 245–254 i det första beslutet) framgår det av flera handlingar, däribland avtalsutkastet i vilket Siderpotenza och Lucchini särskilt anges, att sökanden deltog. Att detta avtal verkställdes framgår för det första av det telefaxmeddelande som sändes den 12 november 1998 från Valsabbia till Leali och i vilket Valsabbia begärde att få tilldelas en större marknadsandel än vad som angetts i avtalet, för det andra av tabeller som anträffades hos Ferriere Nord och som avsåg prognoser för februari 1999 och utvecklingen under sista tertialen år 1998 samt av de tabeller som anträffades hos Leali som innehöll procentandelen av de leveranskvoter som varje företag tilldelats, liksom ”återbäring” som motsvarar det kompensationssystem som avtalats (se även skäl 251 i det första beslutet), samt för det tredje av telefaxmededelanden från den 22 februari och den 14 juni 1999 (se även skäl 248 i det första beslutet).

175    Sökanden kan inte heller med framgång göra gällande att inga av de beteenden som bolaget deltagit i kan kvalificeras som samordnat förfarande.

176    Vad gäller höjning av tilläggen, visar, vilket framgår av skäl 493 i det första beslutet, de uppgifter som kommissionen hade tillgång till att det under den aktuella perioden skedde åtminstone 19 höjningar av tilläggen och att för 9 av dessa förelåg direkt bevisning avseende avtal eller samordnade förfaranden vad gäller dessa höjningar (se skäl 439 i det första beslutet). Enligt nämnda skäl kunde ett samordnat förfarande konstateras även vad gäller fastställande av pristillägg för armeringsjärn i fråga om de tio övriga prishöjningarna, eftersom det fanns en gemensam övertygelse om att för det fall en tillverkare höjde dimensionstilläggen så följde de andra med automatik efter (se skälen 440 och 489 i det första beslutet).

177    Vad därefter avser grundpriset, framgår det av skälen 494 och 495 i det första beslutet att företagen under den aktuella perioden publicerade grundpristariffer. Kommissionen påpekade även i skäl 496 i det första beslutet att i skälen 419–433 i nämnda beslut angavs en förteckning över alla de tillfällen då grundpriset hade varit föremål för diskussioner mellan företagen (se även punkt 102 ovan). Kommissionen angav även att det för övriga tillfällen mellan åren 1993 och 2000 var nödvändigt att använda sig av begreppet samordnat förfarande, vars syfte var att påverka tillverkarnas beteenden på marknaden och synliggöra hur vart och ett av företagen avsåg att faktiskt agera vad avser fastställande av priser.

178    Vad vidare beträffar sökandens argument att begreppet ”samordnat förfarande” i den mening som avses i artikel 65.1 KS förutsätter att företagen tillämpar de förfaranden som varit föremål för samordning och att detta påverkat konkurrensen framgår det av rättspraxis att det inte är nödvändigt att samordningen påverkar, i den mening som sökanden avser, konkurrenternas uppträdande på marknaden, för att det ska utgöra ett samordnat förfarande. Det är tillräckligt att konstatera att varje företag, i förekommande fall, nödvändigtvis behövde beakta, direkt eller indirekt, de uppgifter som erhållits vid kontakter med konkurrenter. Det är i detta avseende inte nödvändigt att kommissionen visar att utbytet av information i fråga har medfört ett särskilt resultat eller har genomförts på marknaden i fråga (domen i det ovan i punkt 151 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkterna 269–271).

179    Härav följer att det var riktigt av kommissionen att slå fast att de aktuella företagen hade ersatt den normala konkurrensens risker, som åsyftas i fördraget, med ett samarbete dem emellan och att kommissionen kvalificerade detta samarbete som ”samordnade förfaranden”.

180    Sökanden har för det tredje påstått att pristarifferna skilde sig åt för samtliga konkurrenande företag (vilket framgick av de tabeller som bifogades 2002 års beslut) och att de fakturor som sökanden ingett visar att olika priser tillämpats under samma dagar för samma kvantiteter armeringsjärn för olika kunder och till olika villkor, vilket visar att det inte förekom någon samverkan.

181    Ett sådant argument kan emellertid inte, mot bakgrund av ovan i punkt 166 angiven rättspraxis, vinna framgång. De fakturor som ingetts bevisar nämligen inte att sökanden inte beaktat den information som utbytts med andra aktörer, eftersom det i likhet med vad kommissionen angav i skäl 494 i det första beslutet inte på grundval av stickprov var möjligt att kontrollera huruvida det genomsnittliga pris som tillämpades motsvarade tarifferna eller avvek från dessa. Det är nämligen inte möjligt att fastställa exempelvis vilka fakturor som avser normala kunder eller förmånligt behandlade kunder. Det är således endast möjligt att med avseende på de transaktioner som dessa handlingar visar, bekräfta att det var fråga om olika priser. Detta visar emellertid inte på något sätt att de priser som tillämpades för samtliga transaktioner under de dagar eller perioder som följde höjningarna skilde sig från tarifferna. Såsom angetts i punkt 151 ovan är avtal och samordnade förfaranden förbjudna enligt artikel 81 EG och artikel 65 KS, oberoende av vilka verkningar de har, så länge syftet är konkurrensbegränsande (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 122 och 123).

182    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser förevarande grund.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed och bristande motivering

183    Sökanden har hävdat att kommissionen har åsidosatt principen om god förvaltningssed och agerat partiskt. Sökanden har kritiserat kommissionen för att den inte tagit hänsyn till vissa omständigheter som visade sig vara nödvändiga för att kontrollera de invändningar som rests mot de företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan. Sökanden har även gjort gällande att motiveringen till det första beslutet är bristfällig.

184    Det ska inledningsvis erinras om att det i skäl 37 i förordning nr 1/2003 anges att i denna förordning ”respekteras de grundläggande rättigheterna och iakttas de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”, samt att den ”bör tolkas och tillämpas med avseende på dessa rättigheter och principer”.

185    Artikel 41 i stadgan har rubriken ”Rätt till god förvaltning”. Enligt artikel 41.1 har ”[v]ar och en … rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ”.

186    Enligt unionsdomstolens praxis om principen om god förvaltningssed är det av än mer grundläggande betydelse att de garantier som enligt unionsrätten tillerkänns i administrativa förfaranden iakttas när institutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Dessa skyddsregler innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. 453, förstainstansrättens dom av den 24 januari 1992 i mål T‑44/90, La Cinq mot kommissionen, REG 1992, s. II‑1, punkt 86, tribunalens dom av den 15 december 2010 i mål T‑141/08, E.ON Energie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑5761, punkt 65, och av den 22 mars 2012 i de förenade målen T‑458/09 och T–171/10, Slovak Telekom mot kommissionen, punkt 68).

187    Bevisen ska dessutom, i likhet med vad kommissionen angav i skäl 468 i det första beslutet, bedömas i sin helhet och med beaktande av alla relevanta omständigheter (se domen i det ovan i punkt 151 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 175, och där angiven rättspraxis).

188    Sökanden har inledningsvis hävdat att kommissionen inte beaktade tre objektiva och fastställda omständigheter som visade sig vara nödvändiga för att kontrollera de invändningar som kommissionen reste mot de företag som deltagit i den påstådda konkurrensbegränsande samverkan, vilket visar att dess undersökning varit partisk. Till att börja med hade Ansfer, som företrädde nästan 65 procent av köparna av armeringsjärn i Italien aldrig känt till att betongbearbetningsföretagen hade konstaterat konkurrensbegränsande beteenden. Sökanden hade vidare frivilligt ingett flera säljfakturor så att kommissionen kunde konstatera att de olika tillverkarna inte tillämpade samma priser, liksom fakturor från energileverantörer, i syfte att bestrida invändningen om överenskomna produktionsstopp under vissa perioder, vilka sammanföll med ledigheterna i augusti och vid jul. Kommissionen beaktade slutligen inte Learundersökningen (Laboratorio di Economia, Antitrust, Regolamentazione), som hade rubriken ”Armeringsjärnsindustrin i Italien mellan åren 1989 och 2000”, vilken hade beställts av företagen Alfa, Feralpi, IRO, SP och Valsabbia (nedan kallad Learundersökningen), och som visar att den påstådda konkurrensbegränsande samverkan inte hade haft några verkningar på marknaden. Kommissionen beaktade inte på något sätt dessa omständigheter i det första beslutet och lämnade inte någon motivering till detta, vilket visar att dess undersökning var partisk. Enligt principen om god förvaltningssed skulle det även ha åvilat kommissionen en skyldighet att efterfråga fakturor från andra företag som deltagit i den påstådda konkurrensbegränsande samverkan, avseende försäljning i samma kvantiteter och under samma period.

189    Tribunalen konstaterar för det första, och tvärtemot vad sökanden har gjort gällande, att kommissionen beaktade Ansfers ståndpunkt i skälen 55, 63–66 och 524 i det första beslutet. Kommissionen betonade således i skäl 524 i nämnda beslut att Ansfers förklaring inte kunde omintegöra ett obestridligt faktum, nämligen förekomsten av handlingar som bevisade överträdelsen.

190    För det andra beaktade kommissionen verkligen, i skälen 481–487 och 494–496 i det första beslutet, de fakturor som ingetts av sökanden för att visa att det inte förekomit någon anpassning av de avtalade priserna. Den beaktade även fakturorna från energileverantörerna, som ingetts för att bestrida invändningen om överenskomna produktionsstopp under vissa perioder.

191    Vad gäller de aktuella avtalen erinrade kommissionen bland annat i skäl 481 i det första beslutet om tribunalens praxis, enligt vilken den omständigheten, att ett företag inte rättar sig efter resultaten av möten som haft ett uppenbart konkurrensbegränsande syfte, inte innebär att företagets ansvar på grund av att det har deltagit i överenskommelsen bortfaller, så länge det inte öppet tagit avstånd från dessa mötens innehåll. Kommissionen tillade att den omständigheten att den inte visat att samtliga berörda företag hade tillämpat avtalet och att de alla tillämpat det på samma sätt saknade betydelse. I skäl 486 i det första beslutet påpekade kommissionen även att i de fall det föreligger ett avtal är frågan om ett divergerande, icke identiskt eller icke samtidigt beteende i förhållande till den gemensamma viljan att uppträda på ett visst sätt på marknaden utan betydelse. En sådan omständighet kan dock eventuellt prövas vid bedömningen av huruvida det förekommer ett samordnat förfarande. I skäl 487 i det första beslutet angav kommissionen vidare att den omständigheten att produktionsstoppen ägde rum under perioder av ledighet för samtliga tillverkare och att detta utgjorde ett normalt förfarande eller att betalningsfristerna var samma som de som vanligtvis tillämpades endast var av betydelse om det inte förekommit något föregående samordnat förfarande.

192    Vad avser de samordnade förfaranden som avsågs i det första beslutet angav kommissionen i skälen 494–496 i samma beslut och rörande grundpriserna, att enligt rättspraxis måste ett beteende faktiskt ha genomförts. Publiceringen av tarifferna utgjorde emellertid ett sådant beteende i den mening som avses i rättspraxis. Kommissionen tillade att syftet med samrådet var att påverka beteendet hos tillverkarna på marknaden och offentliggöra hur var och en av dem avsåg att agera vad gäller fastställande av grundpriset. Den skillnad som betonats av parterna i den konkurrensbegränsande samverkan mellan tarifferna och de priser som faktiskt tillämpades på marknaden kan härvidlag inte vara avgörande, eftersom det av de exempel på fakturor från perioder då prishöjningarna beslutades, som parterna i samverkan tillhandahållit, inte är möjligt att kontrollera om det genomsnittliga pris som tillämpades motsvarade tariffen eller skilde sig från denna. Även om kommissionen hade haft tillgång till genomsnittspriserna kan det inte uteslutas att skillnaden hade samband med konjunkturen på marknaden eller viljan att utnyttja samverken till egen fördel.

193    I punkt 166 ovan erinrar vidare tribunalen om att det åvilar de berörda aktörerna att motbevisa presumtionen om att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de utbyter med sina konkurrenter när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Härav följer att det heller inte kan göras gällande att det ankom på kommissionen att i enlighet med principen om god förvaltningssed begära att de övriga deltagarna i den påstådda konkurrensbegränsande samverkan skulle lämna över sina fakturor för samma kvantiteter och samma perioder.

194    För det tredje har kommissionen i skälen 42, 50–56, 62, 513, 521 och 585 i det första beslutet vederbörligen beaktat Learundersökningen. Särskilt vad gäller slutsatserna i Learundersökningen avseende effekterna av den konkurrensbegränsande samverkan angav kommissionen bland annat i skäl 513 i det första beslutet att ”kommissionen ans[åg], med utgångspunkt från de genomsnittliga pristilläggen under december 1989–januari 1990 och maj–juni 2000 … att det skett en höjning av pristilläggen med minst 40 procent i reala termer”. Enligt kommissionen ”betyd[de] detta att även om sänkningarna av grundpriset skulle anses vara betydande i reella termer, f[anns] det inte stöd i uppgifterna för den ståndpunkt som framförts i Learundersökningen om en total prissänkning med 32 procent i reella termer” och att ”Learundersökningen under alla omständigheter grund[ades] på att vissa uppgifter (avseende den första perioden) som inte var tillgängliga fått rekonstrueras”. I skäl 521 i det första beslutet påminde kommissionen om tribunalens praxis som innebär att en ekonomisk analys inte kan överskugga det ofrånkomliga faktum som utgörs av skriftlig bevisning (domen i de ovan i punkt 106 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 1088).

195    Mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 189–194 ovan, kan sökanden inte vinna framgång med sitt påstående att kommissionen inte beaktade de omständigheter som anges i punkt 188 ovan, och inte heller med påståendet att kommissionen härvidlag underlåtit att motivera sitt ställningstagande.

196    Sökanden har vidare gjort gällande att inte heller de bevis som anges i 2002 års beslut och dess bilagor avseende tarifferna, vilka saknades i det första beslutet, vederbörligen beaktats av kommissionen. Armeringsjärn utgör en insatsvara (commodity), för vilken den enda möjligheten att konkurrera ligger i priset. De priser som angetts av de olika tillverkarna varierade, förutom att de nästan alltid angavs som mål, ofta mellan 10–15 ITL/kg, eller till och med 10–20 ITL/kg, vilket var en avsevärd skillnad. Kommissionen borde av det offentliggörande av de olika tarifferna som tillverkarna av armeringsjärn i Italien gjorde ha slutit sig till att det fanns uppenbara bevis på att varje entreprenör distanserade sig avsevärt för det fall det skulle föreligga en konkurrensbegränsande samverkan. Sökanden har till exempel angett att denne inte deltog i samverkan om grundpriset mellan den 7 februari 1994 och den 30 augusti 1994 eller till och med den 21 februari 1995.

197    Ett sådant argument kan likväl inte godtas. Det framgår nämligen av tribunalens praxis, om vilken det erinras i skäl 481 i det första beslutet (se punkt 191 ovan), att den omständigheten att ett företag underlåter att rätta sig efter resultaten av ett möte med konkurrensbegränsande syfte inte innebär att företagets fulla ansvar på grund av att det har deltagit i överenskommelsen bortfaller, så länge det inte öppet tagit avstånd från mötets olagliga innehåll. Även om det skulle antas att beteendet på marknaden hos sökanden och andra tillverkare som tillkännagivit olika målpriser inte motsvarade vad som avtalats, påverkas inte deras ansvar (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑334/94, Sarrió mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1439, punkt 118, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9991, punkterna 43 och 49), eftersom de endast försökt utnyttja samverkan till sin fördel (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 74, och där angiven rättspraxis).

198    Sökanden har även hävdat att ett antal av de skäl i det första beslutet som innehåller en beskrivning av omständigheterna (skälen 124–341 i det första beslutet), utgör subjektiva bedömningar som inte kan framställas som fakta som legat till grund för beslutet.

199    I skäl 130 i det första beslutet angav kommissionen att ”det avtal som beskrivits i skäl 129 ovan … utan tvivel [har] trätt i kraft”. Enligt kommissionen önskade ”åtta företag som inte ingått nämnda avtal … ansluta sig därtill från och med den 1 juni 1992 i den anda och till de villkor som följer av avtalen”, vilket enligt sökanden utgör en bedömning från kommissionens sida och inte ett konstaterande av fakta.

200    Tribunalen påpekar att kommissionen i skäl 129 i det första beslutet åberopade avtalet från april–maj 1992, vilket syftade till att fastställa minimipriser vid försäljning av armeringsjärn. Detta avtal bekräftas av den handling som kommissionen fann i Federacciais lokaler. I skäl 130 i det första beslutet fann kommissionen att, eftersom åtta företag önskade ansluta sig till avtalet den 1 juni 1992, var avtalet ”helt visst i kraft den 31 maj 1992 (datumet omedelbart före det datum från och med vilket de åtta ytterligare, redan nämnda företagen, önskade ansluta sig”. En sådan slutsats av de faktiska omständigheterna, grundat på handlingar i akten, kan inte anses utgöra en subjektiv bedömning från kommissionens sida. Den rättsliga bedömningen av nämnda avtal återfinns för övrigt inte under rubriken ”Bakgrund” utan under rubriken ”Rättslig bedömning”, särskilt i skälen 419, 478 och 479 i det första beslutet.

201    Kommissionen fann vidare att det var klarlagt att vissa företag önskade ansluta sig till ett avtal om priserna mellan april och juli 1992, i vilket det angavs att produktionsstopp skulle ske, enbart med stöd av en funnen handling i vilken inte något särskilt företag omnämndes. Handlingens ursprung är okänt, och även om en sådan handling hade kunnat utgöra ett utkast till en annan handling, var den varken undertecknad eller paraferad. I den handling som kommissionen hänvisade till i skäl 132 i det första beslutet och som hittades i Federacciais lokaler, anges emellertid, förutom 19 berörda företag, även vissa datum som visar att det ingicks mellan den 13 april 1992 och juli 1992. Däri anges även produktionsstopp under tre veckor i juli och augusti och en vecka per månad under perioden september 1992–februari 1993. Särskilt mot bakgrund av det sammanhang för vilket det redogjorts i skälen 124–134 i det första beslutet, är sökandens argument att utkastet inte är undertecknat eller paraferat, utan betydelse. Det är nämligen, med hänsyn till att förbudet att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal samt till att de sanktionsåtgärder som deltagarna riskerar är väl kända, vanligt att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 55).

202    Sökandens argument kan således inte godtas.

203    Sökanden har dessutom, i sin replik, angett att kommissionen inte tog någon hänsyn till att även om den konkurrensbegränsande samverkan varat i över tio år hade det antal företag som ursprungligen deltagit minskats med fyra femtedelar, i och med stängningen och nedmonteringen av flera anläggningar. Kommissionen tog inte heller hänsyn till att i reella termer hade priset på armeringsjärn sjunkit med 30 procent under perioden.

204    De invändningar som angetts i punkt 203 ovan har endast gjorts gällande i repliken och utgör inte heller en utvidgning av en grund eller invändning som angetts i ansökan. De ska därför avvisas i enlighet med ovan i punkt 65 nämnd rättspraxis.

205    Tvärtemot vad sökanden har gjort gällande har kommissionen under alla omständigheter, dels i skälen 551, 552 och 585 i det första beslutet beaktat minskningen av antalet företag på marknaden, dels motbevisat det påstådda prisfallet för realpriserna, i skäl 513 i det första beslutet. Sökandens argument kan således inte godtas.

206    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser förevarande grund.

 Den sjunde grunden: Omständigheterna har en felaktig rättslig kvalificering, invändningarna avseende sökanden saknar grund och de faktiska omständigheterna har missuppfattats

207    Sökanden har med den sjunde grundens första del, avseende felaktig kvalificering av omständigheterna, påpekat att kommissionen i skäl 442 i det första beslutet kvalificerade överträdelsen som en enda fortlöpande och komplex överträdelse. Vad avser att överträdelsen var fortlöpande har sökanden hävdat att mötena mellan tillverkarna, såvitt de ägt rum, inte hade haft någon konkret verkan på marknaden. Det som fortgått har således inte varit en konkurrensbegränsande samverkan utan ett fruktlöst försök att åstadkomma en harmonisering på marknaden. Kommissionens konstateranden vad avser samverkans varaktighet är vidare grundlösa vad avser sökanden. Även om det skulle medges att det förekommit en konkurrensbegränsande samverkan avseende tilläggen som varat i mer än tio år, en samverkan vad gäller grundpriserna som varit i åtta år och en samverkan vad gäller produktionskontroll som varat i fem år, var dessa så tillfälliga och kortvariga att det hela tiden hade krävts nya möten mellan tillverkarna. Under alla omständigheter kan höjningen av böterna med 105 procent på grund av varaktigheten, det vill säga för en samverkan som varat i tio och ett halvt år, endast avse böternas grundbelopp vad gäller samverkan om pristilläggen och inte de två andra delarna av samverkan.

208    Tribunalen erinrar först om att sökandens argument att mötena mellan tillverkarna inte haft någon verklig effekt på marknaden är verkningslöst vad det gäller att ifrågasätta att det var fråga om en fortlöpande överträdelse.

209    För det fall sökandens argument skulle förstås så att denne inte agerat i enlighet med det beteende som avtalats vid mötena mellan tillverkarna, kan det inte godtas av skäl som anges i punkt 197 ovan.

210    Det erinras vidare i punkt 151 ovan om att det framgått av rättspraxis att artikel 65.1 KS förbjuder överenskommelser som är ”ägnade” att förhindra, inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen. Härav följer att en överenskommelse som har till syfte att inskränka konkurrensen men vars konkurrensbegränsande verkningar inte har visats är förbjuden i enlighet med denna bestämmelse. Kommissionen var således inte skyldig att visa en konkurrensbegränsande verkan för att kunna fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS (domarna i de ovan i punkt 151 nämnda målen Ensidesa mot kommissionen, punkterna 59 och 60, och Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 277).

211    Det var vidare riktigt av kommissionen att i skälen 414 och 415 i det första beslutet påpeka att en överträdelse av artikel 81 EG (och, analogt, av artikel 65 KS) kan ha sin grund, inte bara i ett enskilt agerande, utan även i en serie av ageranden eller ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie ageranden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra ett åsidosättande av nämnda bestämmelse (se, analogt, domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 81).

212    Det framgår av det första beslutet att agerandena vad gäller fastställande av grundpriset och betalningsfrister utgjorde delar i en och samma avsikt att fastställa det avtalade minimipriset, eftersom vart och ett av dessa ageranden (med undantag av det första avtalet i april 1992) kom till uttryck i över tiden mer eller mindre likartade metoder genom vilka det avtalade minimipriset fastställdes (skäl 437 i det första beslutet). Vad sedan gäller dimensionstilläggen framgår det av skäl 442 i det första beslutet att överträdelsen var fortlöpande på grund av syftet med de ageranden som utgjorde överträdelsen, vilka hade upprepats över tiden och bestått i att fastställa gemensamma priser för dessa tillägg. Detta bekräftar att alla de beteenden som beskrivits utgjorde ett genomförande av samma plan.

213    Sökanden har emellertid härvidlag begränsat sig till att hävda att de samordnade förfarandena varit så tillfälliga och kortvariga att nya möten mellan tillverkarna hela tiden varit nödvändiga. Ett sådant argument kan inte godtas. I likhet med vad kommissionen angav i skäl 510 i det första beslutet hade samma ageranden skett vad avser grundpris, tillägg, betalningsfrister och kontroll eller begränsning av produktion eller försäljning, och detta under många år. Det finns dessutom bevis för att det förekommit möten för att kontrollera de samordnade förfarandena, vilket visar att situationen på marknaden var föremål för ständig övervakning och att nya initiativ togs när de berörda företagen fann detta nödvändigt. De aktuella agerandena kunde således inte ha varit kortvariga.

214    Sökanden har slutligen, genom att bestrida höjningen av bötesbeloppet på grund av varaktighet, ifrågasatt att det skulle röra sig en om enda överträdelse, vilket gjorts gällande av kommissionen. Sökanden har emellertid inte anfört några argument mot kommissionens konstaterande att de olika delarna i samverkan avseende fastställande av grundpris, fastställande av pristillägg och kontroll eller begränsning av produktion och försäljning utgjorde en överträdelse med ett och samma syfte, nämligen att höja priserna på armeringsjärn på den italienska marknaden (skälen 444, 458 och 507 i det första beslutet). Denna invändning kan således inte godtas.

215    Sökanden har med grundens andra del ifrågasatt riktigheten i de invändningar som riktats mot sökanden och gjort gällande att omständigheterna har missuppfattats.

–       Fastställande av grundpriset vid leverans från Brescia

216    Vad gäller fastställande av grundpriset har sökanden gjort gällande att det för dennes del hade varit meningslöst att delta i en samverkan avseende fastställande av ”grundpriset vid leverans från Brescia”, eftersom dess tillverkning enbart skedde vid anläggningen i Potenza, som ligger 1 000 kilometer från Brescia. Försäljningspriset för leverens från Brescia var således meningslöst för sökanden och kunde inte ha utgjort en referenspunkt.

217    Det är likaledes svårt att identifiera en samordning av grundpriser för armeringsjärn mellan sökanden och övriga tillverkare, eftersom de är verksamma i olika regioner. Kommissionen bekräftade för övrigt i skäl 587 i det första beslutet att försäljningen i södra Italien endast stod på dagordningen för möten vid endast ett fåtal tillfällen. Denna omständighet borde ha föranlett kommissionen att behandla sökanden annorlunda genom att i högre grad ta hänsyn till dennes verkliga roll i de förehavanden som kritiserats. Kommissionen kunde härvidlag inte på något sätt slå fast att företagen verkställt flera avtal, och inte heller att sökanden deltagit i dessa.

218    Tribunalen underkänner för det första sökandens argument att det skulle ha varit meningslöst för denne att delta i en samverkan i syfte att fastställa ”grundpriset vid leverans från Brescia”. Grundpriset utgör nämligen ett referenspris (skälen 153, 289, 425, 445 och 516 i det första beslutet) som inte nödvändigvis innefattar ett systematiskt tillägg för transport från Brescia till destinationsorten. I skäl 129 i det första beslutet, i vilket avtalet från april–maj 1992 behandlas, angav kommissionen förvisso, med avseende på försäljningsvillkoren, ”grundpris från Brescia, där kunderna faktureras leveranskostnader från Brescia om tillverkaren tillhandahåller transport”. En sådan hänvisning till grundpriset från Brescia förklaras emellertid av att de flesta företag som deltagit i avtalen hade sitt säte i denna ort (skälen 79, 85, 89, 91 och 105 i det första beslutet). Sökanden har vidare inte bestritt att Federacciai riktat sina meddelanden om grundpris till samtliga italienska tillverkare av armeringsjärn, inbegripet sökanden, när det hänvisat till grundpriset från Brescia. Sökanden kan således inte med framgång hävda att fastställande av grundpriset från Brescia inte var meningsfullt för denne eller att det, mot bakgrund av att utgångspriset var från Brescia, var svårt att identifiera en överenstämmelse av grundpriserna för armeringsjärn mellan tillverkare som befann sig i mycket olika regioner. Sökanden kan inte heller åberopa skäl 587 i det första beslutet, i vilket kommissionen angav att ”försäljningen i södra Italien [inte] berördes … av de beslut som fattades vid mötena, eller så berördes den i mycket få fall”, för att visa att kommissionen skulle ha behandlat sökanden annorlunda, då det inte handlar om ett konstaterande från kommissionens sida utan om ett argument som framförts av vissa företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan (fotnot nr 654 i det första beslutet).

219    För det andra kan inte argumentet att kommissionen inte kunnat visa att företagen i fråga verkställt de påstådda avtalen från den 7 februari (skäl 138 i det första beslutet), 30 augusti (skäl 140 i det första beslutet), 13 september (skäl 142 i det första beslutet) och 25 november 1994 (skäl 143 i det första beslutet), 13 juni (skäl 153 i det första beslutet), 4 juli (skäl 160 i det första beslutet) och 29 augusti 1995 (skäl 168 i det första beslutet), den 23 februari (skäl 186 i det första beslutet), 2 april (skäl 191 i det första beslutet), 25 juli (skäl 192 i det första beslutet) och 22 oktober 1996, 30 januari, 14 februari och 10 juli 1997 (skäl 200 i det första beslutet), 18 februari (skäl 220 i det första beslutet) och 9 juni 1998 (skäl 233 i det första beslutet), godtas.

220    Såsom det erinras om i punkt 151 ovan förbjuder artikel 65.1 KS överenskommelser som är ”ägnade” att förhindra, inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen. Härav följer att en överenskommelse som har till syfte att inskränka konkurrensen är förbjuden i enlighet med denna bestämmelse. När det gäller avtal som uppstår under möten mellan konkurrerande företag gäller följaktligen att det föreligger en överträdelse av denna bestämmelse när dessa möten har ett sådant syfte och således är avsedda att på ett konstlat sätt reglera marknaden. Ett företag kan i ett sådant fall hållas ansvarigt för överträdelsen när företaget har deltagit i dessa möten med kännedom om deras syfte, även om företaget därefter inte har vidtagit någon av de åtgärder som man kommit överens om under dessa möten. Ett företags mer eller mindre regelbundna deltagande vid mötena, liksom den omständigheten att det mer eller mindre fullständigt har genomfört de åtgärder det kommit överens om med övriga medlemmar har inte någon betydelse för huruvida ansvar föreligger, utan för omfattningen av detta ansvar och således bötesnivån (se, analogt, dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C–245/99 P, C–247/99 P, C‑250/99 P‑C–252/99 P och C–254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkterna 508–510, och av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P‑C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 145). Ett påstående att ett konkurrensbegränsande avtal, såsom de i punkt 219 ovan nämnda avtalen, inte har verkställts saknar således betydelse.

221    Av samma skäl kan tribunalen inte heller godta sökandens argument att avtalen från april–maj 1992 (skäl 129 i det första beslutet), den 1 april 1993 (skäl 137 i det första beslutet), 13 februari 1996 (skäl 183 i det första beslutet), 16 oktober (skälen 204 –210 i det första beslutet) och 17 november 1997 (skäl 214 i det första beslutet) inte har verkställts av sökanden och att det varit uppenbart att denne inte deltagit i genomförandet av dem, godtas.

222    Under alla omständigheter och som kommissionen har angett i sina inlagor, utan att därvidlag motsägas av sökanden, har den vad gäller den del av samverkan som avser fastställande av grundpris, samlat skriftliga bevis som visar att de aktuella företagen deltog i möten den 13 februari 1996 (skäl 183 i det första beslutet), 16 oktober 1997 (skälen 204–210 i det första beslutet), 9 juni 1998 (skäl 233 i det första beslutet), 11 (skäl 280 i det första beslutet) och 25 januari (skäl 282 i det första beslutet), 1 (skäl 283 i det första beslutet) och 9 februari (skäl 285 i det första beslutet), 10 mars (skäl 289 i det första beslutet), 8 (skäl 297 i det första beslutet), 16 (skäl 298 i det första beslutet) och 23 maj (skäl 299 i det första beslutet), och 27 juni 2000 (skäl 304 i det första beslutet). Kommissionen har dessutom visat att Lucchini-SP deltog i åtminstone åtta av dessa möten, som hölls under åren 1996–1998 samt 2000 (skälen 183, 204, 233, 282, 283, 289, 298, 299 och 304 i det första beslutet).

223    Det följer av fast rättspraxis att det, för att bevisa att ett företag har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan, räcker att visa att det berörda företaget har deltagit i möten där konkurrensbegränsande avtal ingåtts, utan att tydligt motsätta sig detta. När deltagandet vid sådana möten väl har visats, åligger det detta företag att anföra omständigheter som visar att företaget deltog i nämnda möten utan någon som helst konkurrensfientlig inställning, genom att styrka att företaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i mötena med en annan inställning än dessa (domstolens dom i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 96, i de ovan i punkt 201 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 81, och av den 19 mars 2009 i mål C‑510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑1843, punkt 119). Sökanden har härvid inte anfört några trovärdiga omständigheter.

224    Vad gäller de övriga mötena, om betalningsfrister, som organiserades av Federacciai och där det av tillgänglig bevisning inte går att otvetydigt identifiera deltagarna, inbjöds samtliga italienska tillverkare av armeringsjärn och de fick mötesprotokoll vilka upprättats av Federacciai som informerade om resultatet av dessa möten (skälen 456 och 466 i det första beslutet).

225    Kommissionen har även påpekat, utan att motsägas av sökanden, att det fanns ett samband mellan dessa möten, på så sätt att det vid flera tillfällen ägt rum möten där verkan av vad som beslutats tidigare utvärderades, på grundval av en ständig marknadsbevakning. Det förekom även möten där det beslutades om åtgärder som ändrade vad som tidigare beslutats (skäl 468 i det första beslutet).

226    Såsom kommissionen angav i skäl 469 i det första beslutet, visar den omständigheten att någon varit fysiskt frånvarande vid ett möte inte nödvändigtvis att denne inte anslutit sig till vad som beslutats vid mötet. Lucchini-SP deltog således inte i ett möte på grund av ”uppenbar oförmåga eller brist på vilja att upprätthålla de priser som beslutats vid tidigare möten hos vissa tillverkare” (se skälen 208, 215 och 560 i det första beslutet avseende mötet den 17 november 1997). Sökanden kan således inte med framgång hävda att det var uppenbart att sökanden inte deltog i samverkan.

227    Det ska även påpekas, i likhet med vad kommissionen angav i skälen 419–433 och 560–562 i det första beslutet, utan att sökanden har gjort några särskilda invändningar, att det framgår av den administrativa akten att Lucchini-SP anslöt sig till avtalet från april–maj 1992 och den del av samverkan som syftade till fastställande av grundpriset fram till och med juni 2000. Federacciai skickade således den 25 januari 1993 ett meddelande till samtliga tillverkare av armeringsjärn i Italien. Meddelandet avsåg ett möte som ägt rum samma dag vid vilket grundpriset fastställts till 280 ITL/kg, vilket senare antogs av sökanden (skälen 136 och 420 i det första beslutet). År 1994 antog Lucchini det grundpris som fastställdes vid mötet den 1 december 1994 (skälen 145 och 422 i det första beslutet). Företaget fortsatte att ta emot meddelanden från Federacciai och från Leali avseende fastställande av grundpriset för åren 1995 (skälen 149, 160, 161, 164 och 424 i det första beslutet), 1996 (skälen 192 och 426 i det första beslutet), 1997 (skälen 200 och 428 i det första beslutet) och 1998 (skälen 220, 233, 241 och 430 i det första beslutet). Beträffande år 1999 framgår det av interna rapporter från Lucchini-SP från februari, mars, april och maj 1999 (skälen 268 och 432 i det första beslutet) att bolaget anslöt sig till den denna del av samverkan. Vad slutligen avser år 2000, anges i punkt 222 ovan att Lucchini-SP deltog i möten den 1 februari (skäl 283 i det första beslutet), 10 mars (skäl 289 i det första beslutet), 16 (skäl 298 i det första beslutet) och 23 maj (skäl 299 i det första beslutet) och 27 juni (skäl 304 i det första beslutet) (se även skäl 434 i det första beslutet).

228    För det tredje, vad gäller sökandens argument att berörda företags systematiska tillämpning av differentierade priser motbevisar tesen om ett samordnat förfarande mellan företagen, är det tillräckligt att hänvisa till övervägandena i punkt 197 ovan.

–       Fastställande av dimensionstilläggen

229    Sökanden har, vad gäller fastställande av dimensionstilläggen, till att börja med hävdat att kommissionens fastställande av minimipris avseende dimensionstillägg och offentliggörandet av orienteringspriser och rekommenderade priser, vilka även gällde för armeringsjärn, medverkat till att ta bort eller minska företagens möjlighet att självständigt besluta om sina försäljningspriser. Dimensionstilläggen, liksom andra tillägg, är i princip lika i unionen för att underlätta förhandlingarna mellan tillverkare och köpare. Sökanden skickade en skrivelse härom till kommissionen den 10 december 2001 i syfte att få klarhet i huruvida dennes eventuella anpassning till de priser som meddelats av en konkurrent, vilket underförstått följer av artikel 60 KS, utgör en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 65.1 KS eller ej. Kommissionen besvarade aldrig skrivelsen. Sökanden har slutligen tillagt att den omständigheten att det förekommer en normal anpassning av tilläggen är en följd av ”hur marknaden med nödvändighet ser ut, vilken konsoliderats över tid och överallt”.

230    För det första hade enligt fast rättspraxis det obligatoriska offentliggörandet av priser som föreskrivs i artikel 60.2 KS till syfte att, för det första, förhindra de förbjudna förfarandena i så stor utsträckning som möjligt, för det andra, att göra det möjligt för förbrukarna att inhämta exakta upplysningar om priser och även delta i kontrollen av diskrimineringar, och, för det tredje, att göra det möjligt för företagen att känna till konkurrenternas exakta priser, för att ge dem möjligheten att anpassa sig efter dessa (se domen i det ovan i punkt 151 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 308, och där angiven rättspraxis).

231    Det följer även av fast rättspraxis att de priser som anges i tarifferna ska fastställas självständigt av varje företag utan avtal, inte ens underförstådda, mellan dessa. I synnerhet hindrar inte den omständigheten att bestämmelserna i artikel 60 KS har en tendens att inskränka konkurrensen, att förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i artikel 65.1 KS tillämpas. Dessutom föreskrivs det inte i artikel 60 KS någon kontakt mellan företagen för ömsesidig information om deras framtida priser före offentliggörandet av tarifferna. I den mån som sådana kontakter hindrar att dessa upprättas självständigt, kan de snedvrida den normala konkurrensen i den mening som avses i artikel 65.1 KS (se domen i det ovan i punkt 151 nämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkterna 312 och 313, och där angiven rättspraxis).

232    Kommissionen gjorde mot bakgrund av nämnda rättspraxis en riktig bedömning när den i skäl 442 i det första beslutet fann att när konkurrerande företag genom en regelbunden samverkan antar ett fortlöpande beteende som syftar till att genom avtal eller samordnade förfaranden eliminera osäkerheten, särskilt kring de dimensionstillägg som de tillämpar på marknaden, utgör detta beteende en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 65 KS. Sådana beteenden identifierades emellertid av kommissionen i skälen 438–441 i det första beslutet.

233    Sökanden kan inte hävda att denna enhetlighet följde av de speciella marknads- och produktionsvillkoren. Dessa innebar enligt sökanden för det första att konkurrensen på marknaden vilade på skillnaderna i grundpriser hos de olika företagen, för det andra att mindre företag systematiskt följde de priser som fastställdes självständigt av de mest representativa större stålföretagen, och för det tredje att samtliga aktörer var överens om att det var nödvändigt att tilläggen var enhetliga för att underlätta förhandlingarna mellan tillverkare och köpare, vilka enbart inriktades på grundpriset för en viss vara, vilket gjorde det möjligt att uppskatta de olika fördelarna med respektive tillverkare.

234    Det ska nämligen understrykas att anpassningen av höjningarna av dimensionstilläggen kommer av en gemensam överenskommelse, ibland tyst, ibland uttrycklig, om att inte konkurrera (skäl 440 i det första beslutet), och att från och med den 6 december 1989 till år 2000 beslutades och tillämpades mer än 19 höjningar av nämnda tillägg (skäl 439 i det första beslutet). Det finns således inget stöd för uppfattningen att det skett en intelligent anpassning till följd av en stor tillverkares initiativ, eftersom kommissionen har kommit med bevis vad avser höjningar av pristilläggen och att det fanns en gemensam övertygelse om att tilläggen alltid skulle vara enhetliga bland tillverkarna (skälen 441, 489 och fotnot nr 542 i det första beslutet). Såsom kommissionen angav i skäl 440 i det första beslutet är det, om anpassingen av pristilläggen hade varit en följd av den normala utvecklingen på marknaden, svårt att förstå varför deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan ansett det vara nödvändigt att mötas regelbundet för att komma överens om dessa höjningar.

235    För det andra kan sökanden inte hävda att kommissionen inte besvarat skrivelsen från sökanden av den 10 december 2001, i vilken denne önskade få klarhet i huruvida dennes eventuella anpassning till de priser som meddelats av en konkurrent utgjorde en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 65 KS. Förutom att en sådan invändning är verkningslös ska det, i likhet med vad kommissionen har anfört, erinras om att kommissionen besvarade ett sådant argument i slutet av punkt 280 i meddelandet om invändningar, som tillställdes sökanden den 27 mars 2002.

236    Sökanden har härefter hävdat att denne inte ingick bland de företag som tillämpat parallella pris på grund av en i förväg överenskommen samverkan. Det finns inga bevis eller tydliga uppgifter härvidlag, annat än meddelanden som ofta var informella och som endast visar att Federacciai samlat samtliga tillverkare av armeringsjärn. Det framgår vidare av de fakturor som ingetts att sökanden systematiskt fastställt sina priser självständigt, vilket visar att sökanden tydligt skiljer sig från vad som framgår av de lämnade uppgifterna.

237    Detta argument kan emellertid inte godtas. Såsom kommissionen har anfört konstaterade den i skälen 438–444 i det första beslutet att sökanden hade deltagit aktivt i avtal och samordnade förfaranden i syfte att fastställa dimensionstilläggen.

238    Det framgår bland annat av handlingarna i målet att Lucchini-SP a) var mottagare av meddelandet från Federacciai av den 6 december 1989 (skäl 126 i det första beslutet) och till följd därav ändrade sin prislista (skäl 127 i det första beslutet), b) var mottagare av meddelandet från Federacciai av den 25 januari 1993 (skäl 135 i det första beslutet) och till följd därav ändrade motsvarande priser (skäl 136 i det första beslutet), c) var mottagare av meddelandet från Federacciai av den 7 februari 1994 (skäl 138 i det första beslutet) och till följd därav vidtog aktuella höjningar på det överenskomna datumet (skäl 139 i det första beslutet), samt d) var mottagare av meddelanden från Federacciai av den 30 augusti (skäl 140 i det första beslutet) och den 13 september 1994 (skäl 142 i det första beslutet), samt av den 22 februari 1995 (skäl 149 i det första beslutet). Vidare mottog sökanden mellan januari och juli 1997 meddelandena från Federacciai (skäl 200 och fotnot nr 328 i det första beslutet) och tog bland annat initiativ till att alla tillverkare skulle höja priset (skäl 200 i det första beslutet). Sökanden deltog även i möten om dimensionstilläggen (skälen 298 och 299 i det första beslutet).

239    Kommissionen konstaterade vidare att Lucchini-SP hade deltagit i de samordnade förfarandena rörande dimensionstilläggen åren 1990 och 1991 (skäl 128 i det första beslutet), 1992 (skäl 133 i det första beslutet), i juli 1995 (skäl 162 i det första beslutet), i februari och oktober 1996 (skälen 184 och 199 i det första beslutet) och i juni och juli 1999 (skäl 269 i det första beslutet).

–       Försäljningsvillkoren och betalningsfristerna

240    Sökanden har påpekat att kommissionen i skäl 435 och följande skäl i det första beslutet fann att de aktuella företagen ingått en konkurrensbegränsande samverkan rörande betalningsvillkoren och betalningsfristerna, åtminstone mellan den 15 april 1992 och den 30 september 1995. SP kom emellertid aldrig överens med de övriga tillverkarna och agerade i detta avseende helt självständigt, vilket framgår av de fakturor som ingetts av sökanden. De angivna betalningsfristerna (60–90 dagar) var dessutom normala mellan näringsidkare inom stålsektorn.

241    Tribunalen påpekar att det framgår av det första beslutet att samverkan även avsåg betalningsfrister, åtminstone fram till och med den 30 september 1995 (skäl 435 i det första beslutet). Kommissionen grundade denna slutsats på att den allmänna betalningsfristen på 90 dagar, med begränsade och reglerade undantag, hade fastställts i avtalet från april 1992 om fastställande av minimipriser (skälen 129 och 130 i det första beslutet). Nya beslut om betalningsfrister antogs 1993 (skäl 135 i det första beslutet), 1994 (skäl 145 i det första beslutet) och 1995 (skälen 161, 163–168 och 174 i det första beslutet).

242    Sökanden kan inte med framgång göra gällande att denne aldrig överenskommit med övriga tillverkare om att fastställa betalningsfristerna och att dess politik på detta område var helt självständig.

243    För det första och såsom kommissionen har anfört framgår det av handlingarna att Lucchini-SP anslutit sig till avtalet från april 1992 i vilket bland annat regeln om 90 dagars betalningsfrist, slogs fast (skälen 129 och 130 i det första beslutet).

244    För det andra, även om det skulle antas att sökanden inte deltog i mötet den 25 januari 1993, informerade Federacciai samtliga tillverkare av armeringsjärn om att det under mötet beslutats att från och med den 26 januari 1993 införa en betalningsfrist på 60 dagar (skäl 135 i det första beslutet).

245    För det tredje togs vid ett möte den 1 december 1994, till följd av ett telefaxmeddelande från Federacciai av den 25 november 1994, bland annat beslut om betalningsfrister och rabatter (skäl 145 i det första beslutet). Det framgår även av handlingarna att dessa beslut meddelades Lucchini-SP.

246    För det fjärde skickade Federacciai den 21 juli 1995 ett telefaxmeddelande till tillverkarna av armeringsjärn med ett formulär som skulle undertecknas. Detta formulär innehöll ett åtagande att på leveranser som skedde från och med den 1 september 1995 tillämpa betalningsfrister på från 60 till högst 90 dagar från leveransdagen för alla kunder samt betalningsdatum satt till den 10:e, 20:e, 30:e eller 31:a varje månad, beroende på den faktiska leveransdagen. Formuläret föregicks av en förklaring av den tillförordnade generaldirektören för Federacciai, som syftade till att bekräfta viljan att minska betalningsfristerna och att tillämpa de nya betalningsdatumen för dessa frister (skäl 164 i det första beslutet). Den 27 juli 1995 bekräftade Lucchini-SP uttryckligen sin anslutning till de nya betalningsfristerna (skäl 165 i det första beslutet).

247    För det femte utarbetade Federacciai den 31 juli 1995 ett meddelande riktat till tillverkarna av armeringsjärn. I detta meddelande bekräftades att de villkor som överenskommits för att strikt tillämpa betalningsvillkoren ”60–90 dagar slutet av månaden” var uppfyllda (skäl 167 i det första beslutet). Vid ett möte den 29 augusti 1995 beslutades enhälligt att tillämpa betalningsvillkor ”60–90 dagar” på beställningar som gjorts från och med den 1 september 1995 (skäl 168 i det första beslutet).

248    Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att denne själständigt bestämt sin affärspolicy vad gäller försäljningsvillkor och betalningsfrister, eller att de angivna betalningsfristerna (60–90 dagar) är normala vid handel mellan näringsidkare inom stålsektorn.

249    Sökandens invändning kan således inte godtas.

–       Begränsning eller kontroll av produktion och försäljning

250    Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte har anfört några bevis vad gäller sökandens deltagande i den del av samverkan som rör produktionsstopp. Av de leverantörsfakturor som ingetts till kommissionen framgår istället att förbrukningen av metan var normal vid sökandens produktionsanläggningar. Det är vidare allmänt känt att de allra flesta små, medelstora och stora industrier håller helt stängt under fyra veckor i augusti. De uppgifter som lämnats till Federacciai, och inte till konkurrerande tillverare av armeringsjärn, utgjorde endast ett normalt utbyte av uppgifter med denna sammanslutning, i statistiskt syfte.

251    Sökandenas argument kan inte godtas.

252    Såsom kommissionen angav i skäl 458 i det första beslutet, pågick den del av samverkan som avsåg begränsning eller kontroll av produktion eller försäljning åtminstone mellan den 13 juni 1995 och den 23 maj 2000.

253    Vad gäller sökandens deltagande i denna del av samverkan ska det för det första erinras om att det framgår av handlingarna att sökanden deltog i mötet den 13 juni 1995. Det var vid detta möte som det enhälligt beslutades om ett produktionsstopp under fyra veckor före slutet av augusti 1995 (skälen 152–154 och 445 i det första beslutet). Det framgår av telefaxmeddelande från Lucchini Siderurgica till Federacciai den 26 juni 1995 (skäl 158 och fotnot nr 228 i det första beslutet) att sökanden anslöt sig till detta beslut. Detta meddelande följde efter telefaxmeddelande från den tillförordnade generaldirektören för Federacciai av den 21 juni 1995 till Leali, som förmedlade dess innehåll till andra tillverkare av armeringsjärn den 22 juni 1995 (skälen 156–158 i det första beslutet).

254    För det andra hänvisade Lucchini i sin månadsrapport för januari 1996 (Area 80 Informa – Report mensile – Mese: Gennaio 1996), till den omständigheten att ”tillverkarnas beslut att stoppa anläggningarna i två veckor i februari borde leda till att lagren hos dem minskar, och samtidigt, en mindre höjning av försäljningspriset” (skäl 185 i det första beslutet). Lucchini-SP deltog vidare vid mötet den 13 februari 1996 vid vilket en plan för att stoppa valsverken togs fram (skäl 183 i det första beslutet). Lucchini-SP:s anslutning bekräftas av ett meddelande från en styrelseledamot i förutvarande Acciaierie e Ferriere Leali Luigi den 20 februari 1996 (skäl 185 i det första beslutet).

255    För det tredje angav kommissionen i skälen 205, 206 och 451 i det första beslutet, utan att motsägas av sökanden, att vad gäller år 1997 syftade den del av den konkurrensbegränsande samverkan som avsåg begränsning eller kontroll av produktion eller försäljning till att behålla och konsolidera de högre priser som erhållits av de deltagande företagen, vilka under denna tillämpningsfas kommit till uttryck i avtalet mellan åtta företag, däribland Lucchini, om att antingen exportera överskottet i förhållande till deras leveranskvot eller genomföra ett produktionsstopp under en vecka mellan den 1 september och den 30 november. I en intern handling från Lucchini som upprättats i oktober 1997 angav vidare detta företag att ”exporten från vissa tillverkare (Feralpi, IRO, Valsabbia, Riva), tillsammans med de produktionsstopp som vissa andra tillverkare skulle göra i november (Leali, Lucchini, Alfa Acciao, Darfo), sk[ulle] stabilisera marknaden de kommande månaderna, och åtminstone, förhindra en sänkning av priserna” (se även skäl 207 i det första beslutet).

256    För det fjärde framgår det av en intern handling från Lucchini från april 1998 att ”avtalet mellan tillverkarna [borde] leda till en höjning av priset med omkring 15‑20 ITL under maj”. Enligt samma handling ”[borde,] då efterfrågan inte är särskilt stor, … detta försök understödjas genom en minskning av produktionen från samtliga tillverkares sida” (skälen 228 och 453 i det första beslutet). Det framgår vidare av skäl 454 i det första beslutet att det i avtalet från september‑november 1998, i vilket Lucchini-SP var part, även föreskrevs kontroll eller begränsning av produktionen avsedd för den italienska marknaden.

257    Vad för det femte gäller år 1999 så framgår det att det skedde en begränsning eller kontroll av produktion eller försäljning av bland annat meddelanden från Alfa, Valsabbia, Ferriere Nord och Lucchini-SP, rörande beslutet att stoppa produktionen av armeringsjärn under hela den tredje veckan i november eller ”från och med den 22/11 till och med den 26/11 och från och med den 1/12 till och med den 3/12” (skälen 277 och 455 i det första beslutet).

258    För det sjätte konstaterade kommissionen att begränsningen eller kontrollen av produktionen fortfarande ingick i samverkan år 2000, vilket framgår bland annat av mötet den 23 maj 2000 mellan Lucchini-SP, Alfa, Valsabbia och Feralpi, vid vilket parterna diskuterade ”frågan om vem som överskr[idit] och vem som underskr[idit] kvoterna, tecken på vilka som gett upp respektive försvarat priserna” (skälen 299 och 456 i det första beslutet).

259    Mot bakgrund av vad som sagts ovan kan sökanden inte med framgång göra gällande att förbrukningen av metan var normal vid dess produktionsanläggningar eller att lämnandet av uppgifter om produktionsstopp till Federacciai endast skett av statistiska skäl. Såsom kommissionen påpekade i skäl 445 i det första beslutet och med avseende på mötet den 13 juni 1995 hade Federacciai betonat att det för att stötta det nya högre grundpris som beslutats vid detta möte, var viktigt att ”hålla en enad front vad gäller sommarstängningen på fyra veckor”. Dessutom angavs i det telefaxmeddelande som Leali skickade till samtliga tillverkare den 22 juni 1995, efter ett telefaxmeddelande från Federacciai av den 21 juni 1995, uttryckligen att ”det [var] nödvändigt att lägga samman stoppen … för att åter balansera utbud och efterfrågan i juli och augusti” (skälen 156 och 157 i det första beslutet).

260    Av vad som anförts ovan följer att sökandens invändning inte kan godtas.

–       Utkastet av den 27 september 1996, mötena den 16 oktober och den 17 november 1997 och avtalet från april–maj 1992

261    Sökanden har hävdat att denne inte deltog i avtalsutkastet från den 27 september 1996 och att sökanden inte känner till hur Leali har kunnat få tillgång till uppgifter om dess produktion, eftersom dessa aldrig meddelats Leali (skäl 196 i det första beslutet). Sökanden känner heller inte till det avtal som skulle ha ingåtts vid mötet den 16 oktober 1997 och har endast lämnat uppgifter om sina egna leveranser och sin egen produktion till Federacciai (skäl 204 och följande skäl i det första beslutet). Sökanden deltog heller inte i mötet den 17 november 1997 (skäl 208 i det första beslutet) och genomförde inte ett produktionsstopp i november 1997. Sökanden känner för övrigt inte till vilka konkurrenter som hade tillgång till dess försäljnings-, export- och produktionssiffror (skäl 209 i det första beslutet). Slutligen har sökanden inte ingått något avtal under april och maj 1992 och har såvitt den kan bedöma inte sett avtalet tidigare.

262    För det första och som angetts i punkt 173 ovan framgår det av texten i avtalet av september 1996, vilket hittades hos Leali, att Lucchini meddelat sin anslutning till avtalet genom telefaxmeddelande av den 30 september, liksom av två tabeller som också hittades hos Leali, i vilka det för vart och ett av företagen, däribland Lucchini-SP, anges uppgifter om marknadsandelar för oktober och november 1996, vilka till fullo överensstämmer med vad som fastställdes i avtalet om orderstock, lager och mottagna beställningar (skäl 196 i det första beslutet). Sökanden kan således inte göra gällande att denne inte deltagit i avtalsutkastet från september 1996.

263    Det framgår för det andra av handlingarna att Lucchini Siderurgica verkligen deltog i mötet den 16 oktober 1997, vid vilket ett avtal om självbegränsning av produktionen för november 1997 slöts. Samma dag fick Leali genom telefaxmeddelande de individualiserade uppgifterna om produktion, leveranser i Italien och export, månadsvis för varje företag (januari–september) för 1996 och 1997 (fotnot nr 336 i det första beslutet). Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt argument att denne saknade kännedom om det avtal som skulle ha slutits vid mötet den 16 oktober 1997.

264    För det tredje, vad avser mötet den 17 november 1997, ska det konstateras att Lucchini-SP hade meddelat att dess företrädare inte kunde närvara (skäl 208 i det första beslutet). Det ska även påpekas att Lucchini-SP genom telefaxmeddelande till Leali av den 7 november 1997 meddelat sin avsikt att inte delta i det följande mötet med försäljningscheferna på grund av ”en uppenbar oförmåga eller brist på vilja att upprätthålla de priser som beslutats vid tidigare möten hos vissa tillverkare” (skäl 215 i det första beslutet). Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i skäl 560 i det första beslutet fann att den omständigheten att Lucchini-SP uteblev från mötet med försäljningscheferna i mitten av november inte skulle tolkas som att företaget tog avstånd från samverkan vad gäller fastställande av grundpriset. Lucchini-SP hade istället velat protestera i syfte att få till stånd en mer effektiv samverkan som kunde påverka priserna. Sökanden mottog även Lealis meddelande av den 24 november 1997, i vilket berörda företag informerades om de överenskommelser som ingåtts vid mötet den 17 november 1997 (skäl 216 i det första beslutet).

265    För det fjärde kan sökandens argument avseende avtalet från april–maj 1992, av skäl som anges i punkterna 171 och 243 ovan, inte godtas.

266    Härav följer att sökandens invändningar avseende utkastet av den 2 september 1996, mötena den 16 oktober och den 17 november 1997 och avtalet från april–maj 1992, inte kan godtas.

–       Den omständigheten att SP inte deltog i konsultbolaget K:s undersökningar

267    Sökanden har påstått att SP, tvärtemot vad kommissionen har hävdat, inte deltagit i de undersökningar som genomfördes av konsultbolaget K (skälen 223–244 i det första beslutet), vilket kommissionen för övrigt medgett (skäl 226 och fotnot nr 390 i det första beslutet). Kommissionen kan inte hävda att sökanden under 1998, trots att denne inte deltagit i de kontrollåtgärder som genomförts av konsultbolaget K, kände till dessa och agerade som om denne tillhörde den grupp företag som deltog direkt i systemet. I motsats till vad kommissionen angav i skäl 257 i det första beslutet har sökanden heller aldrig beaktat avtalet om ”Darfokvoten”, och de handlingar som kommissionen åberopat härvidlag har inget bevisvärde.

268    Tribunalen påpekar, för det första, att även om kommissionen har medgett att sökanden inte deltagit direkt i de undersökningar som genomfördes av konsultbolaget K. under 1998 (skälen 223–244 och fotnot nr 390 samt skäl 560 och fotnot 624 i det första beslutet) har det visat sig att sökanden deltog i dessa under 1997 (skälen 217 och 560 och fotnot nr 624 i det första beslutet). Det framgår nämligen av handlingarna att konsultbolaget K. den 10 december 1997 upprättade en faktura för en undersökning som genomfördes i december 1997 och att fakturans belopp delades mellan sju företag, däribland Lucchini-SP.

269    Kommissionen har vidare, med stöd av en handling vars bevisvärde inte har ifrågasatts av sökanden, slagit fast att även om sökanden inte direkt deltagit i undersökningarna som genomfördes av konsultbolaget K. under 1998, kände denne till undersökningarna och agerade, åtminstone till början av juni 1998, ”som om företaget deltagit direkt i systemet med interventioner och kontroller [som genomfördes av konsultbolaget K.]” (skälen 228, 337 och 560 i det första beslutet). Sökanden anslöt sig således till syftet med den del av den konkurrensbegränsande samverkan som avsåg begränsning eller kontroll av produktion eller försäljning, och i vilken ingick de undersökningar som genomfördes av konsultbolaget K. Sökanden kan inte ifrågasätta denna tolkning genom att hävda att denne anpassade sig självständigt till en ny situation på marknaden. Tribunalen har nämligen i punkt 166 ovan erinrat om att det, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, måste antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har utbytt med sina konkurrenter när de bestämmer sitt beteende på marknaden. Detta gäller i än högre grad när samordningen har skett regelbundet under en lång period (domen i det ovan i punkt 159 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 121).

270    För det andra, vad gäller påståendet att sökanden aldrig beaktat ”Darfokvoten”, ska det, i likhet med vad som angavs i skäl 256 i det första beslutet, erinras om att Acciaieria di Darfo hos det italienska industriministeriet ansökt om anslag för att förstöra dess anläggningar för tillverkning av armeringsjärn. Enligt nämnda skäl hade förutvarande Acciaierie e Ferriere Leali Luigi, (tidigare) Ferriera Valsabbia, IRO, Alfa och Feralpi avtalat med Acciaieria di Darfo, att i utbyte mot dess åtagande att upphöra med sin verksamhet inom stålsektorn, betala en kompensation för varje kilo armeringsjärn som av var och en av dem såldes och levererades i Italien mellan den 1 januari 1999 och den 31 januari 2001.

271    Det framgår att Lucchini-SP iakttog avtalet om ”Darfokvoten” av ett handskrivet meddelande av styrelseordföranden för Ferriere Nord (skäl 257 i det första beslutet), i vilket följande angavs: ”Riva, Lucchini och jag, men även de övriga, åtar oss att iaktta avtalet”. 

272    Således ska sökandens invändningar underkännas.

273    Härav följer att den talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den sjunde grunden.

 Den åttonde grunden: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar

–       Grunden första del: Nya invändningar har inte meddelats

274    Sökanden har gjort gällande att det första beslutet inte föregicks av ett kompletterande meddelande om invändningar, till följd av ogiltigförklaringen av 2002 års beslut, utan endast av en skrivelse av den 30 juni 2008. Det första beslutet är således rättsstridigt då det antagits efter ett förfarande i vilket de berörda företagen inte getts möjlighet att fullständigt och på lämpligt sätt utöva sin rätt till försvar.

275    Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis är det en grundläggande unionsrättslig princip att rätten till försvar ska iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktioner, särskilt böter eller viten. Denna princip ska iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär. I det avseendet utgör meddelandet om invändningar den väsentliga garanti för ett korrekt förfarande som är ett uttryck för den grundläggande principen i unionsrätten att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden. Enligt denna princip ska i synnerhet ett meddelande om invändningar, vilket kommissionen riktar till ett företag som den avser att ålägga sanktioner på grund av att konkurrensreglerna har överträtts, innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot detta företag, såsom de faktiska omständigheter som kritiseras, hur dessa omständigheter ska kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, detta för att företaget ska ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det (se, för ett liknande resonemang, domstolens domar av den 3 september 2009 i de förenade målen C‑322/07 P, C‑327/07 P och C‑338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7191, punkterna 34–36, och där angiven rättspraxis, och i mål C‑534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7415, punkterna 26–28).

276    Iakttagandet av rätten till försvar förutsätter nämligen att det berörda företaget har getts tillfälle under det administrativa förfarandet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att företaget har begått en överträdelse (se domen i de ovan i punkt 201 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 66, och där angiven rättspraxis).

277    Det ska vidare erinras om att det följer av fast rättspraxis att en ogiltigförklaring av en unionsrättsakt inte nödvändigtvis påverkar giltigheten av de förberedande åtgärderna och därför kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten i princip återupptas i just det skede då rättsstridigheten uppstod (domstolens dom av den 12 november 1998 i mål C‑415/96, Spanien mot kommissionen, REG 1998, s. I‑6993, punkterna 31 och 32, och domen i de ovan i punkt 220 nämnda förenade målen Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 73, tribunalens dom av den 25 juni 2010 i mål T‑66/01, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REU 2010, s. II‑2631, punkt 125).

278    När kommissionen, efter det att ett beslut på konkurrensområdet har ogiltigförklarats, beslutar att åtgärda den eller de rättsstridigheter som har konstaterats och att anta ett identiskt beslut utan dessa rättsstridigheter, avser detta beslut enligt rättspraxis samma anmärkningar som företagen redan har yttrat sig över (domen i de ovan i punkt 220 nämnda förenade målen Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 98).

279    Tribunalen konstaterar i förevarande fall att då 2002 års beslut ogiltigförklarades, var det av de förberedande åtgärderna möjligt att genomföra en uttömmande analys av de berörda företagens beteende med avseende på artikel 65.1 KS. Sökanden har heller inte med denna grund gjort gällande att innehållet i kommissionens invändningar ändrats i det första beslutet jämfört med innehållet i invändningarna i meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar.

280    Såsom angetts i punkt 22 ovan ogiltigförklarades 2002 års beslut på grund av att artikel 65.4 och 65.5 KS hade upphört att gälla den 23 juli 2002 och att kommissionen enligt nämnda bestämmelser inte längre tilldelades befogenhet att, då det angripna beslutet antogs, fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS eller ålägga böter för de företag som deltagit i nämnda överträdelse. Kommissionen var därför, för att följa domen i de ovan i punkt 22 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen, skyldig att återuppta förfarandet i just det skede då rättstridigheten uppstått, nämligen då 2002 års beslut antogs. Kommissionen var följaktligen inte skyldig att skicka ett nytt meddelande om invändningar till sökanden.

281    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grundens första del.

–       Grunden andra del: Handlingarna avseende Ferriere Nords samarbete har inte lämnats till sökanden

282    Sökanden har med förevarande grunds andra del gjort gällande att dennes rätt till försvar har åsidosatts på grund av att kommissionen inte informerat sökanden kännedom om handlingar som lämnats till kommissionen av Ferriere Nord inom ramen för samarbetet enligt 1996 års meddelande om samarbete.

283    Enligt skäl 636 i det första beslutet hade ”Ferriere Nord försett kommissionen med nödvändiga uppgifter för att den på ett bättre sätt skulle kunna förstå hur samverkan fungerat”. I skäl 637 i det första beslutet tillade kommissionen att ”Ferriere Nord [var] det enda företag som lämnade [kommissionen] … uppgifter som [gjorde] att den på ett bättre sätt skulle kunna förstå hur samverkan fungerat”. I fotnot nr 685 i det första beslutet preciserade kommissionen att ”Ferriere Nord ha[de] lämnat förtydliganden avseende de handlingar som anträffats i dess lokaler” och att företaget självmant till kommissionen överlämnat den tabell som avses i skäl 251 i det första beslutet, vilken av Ferriere Nord hade kompletterats med företagens namn, vilka kodats i den handling som fanns i dess besittning. Enligt kommissionen hade således bidraget från Ferriere Nord gjort det möjligt för kommissionen att fastställa ett samband med handlingen ”Arbetshypotes” som avses i skäl 247 i det första beslutet, genom att det bekräftades att koden och tolkningen var identiska. Kommissionen underströk även att det delvisa accepterandet av ansökningarna från de två företag som begärt att få öka sina kvoter, vilka avtalet från slutet av 1998 avsåg, hade medverkat till att visa att arbetshypotesen inte hade förblivit gällande och att avtalet från september‑november 1998 hade verkställts.

284    Sökanden har hävdat att Ferriere Nord samarbetade med kommissionen genom att lämna meddelandena från den 14 februari och den 13 juli 2001 och en rättelse från den 30 juli 2001 (skäl 114 i det första beslutet), vilka gjort det möjligt för kommissionen att bättre förstå hur samverkan fungerade. Ferriere Nord medgavs således en nedsättning av sina böter med 20 procent. Likväl lät kommissionen inte övriga berörda företag få veta att den ansåg att samarbetet från Ferriere Nord var till nytta för att förstå hur samverkan fungerade, förrän i meddelandet om invändningar. (punkt 152 i meddelandet om invändningar) och den gjorde inte dessa meddelanden tillgängliga för nämnda företag innan den antog det första beslutet, vilket innebär att den åsidosatte sökandens rätt till försvar. Sökanden har gjort gällande att, eftersom Ferriere Nord förefaller att enbart ha medgett omständigheterna avseende perioden efter 1997 uppkommer frågan huruvida kommissionen kan vidhålla sina invändningar för perioden före 1997, om det inte finns något avgörande samarbete för att förstå hur samverkan fungerade. Ferriere Nord kunde således anföra ett avtal mellan tillverkarna om minimipriser och produktionsminskningar som även innefattade sökanden, som inte anges i det första beslutet (skäl 98 in fine i 2002 års beslut). Sökanden har således begärt att tribunalen i enlighet med artiklarna 64 och 65 i rättegångsreglerna ska förelägga kommissionen att förete nämnda meddelanden och höra företrädaren för Ferriere Nord för att få klarhet i frågan huruvida sökanden ingick bland de företag som överenskommit om minimipriser och produktionsbegränsningar.

285    Tribunalen erinrar om att företag som är föremål för utredning tar del av kommissionens bevisning genom meddelandet om invändningar och genom tillgång till handlingarna i ärendet, vilket gör att de får en effektiv rätt till försvar (domen i de ovan i punkt 220 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkterna 315 och 316, i de ovan i punkt 201 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 66 och 67, och av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007. s. I‑3921, punkt 55).

286    Rätten att få ta del av handlingarna i ärendet följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den innebär att kommissionen måste ge ett företag som berörs möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten i utredningen och som kan vara relevanta för företagets försvar. Detta omfattar både uppgifter som är till företagets fördel och uppgifter som är till dess nackdel, med undantag av andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella upplysningar (domen i de ovan i punkt 201 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 68).

287    Den omständigheten att en handling inte lämnats ut innebär endast att rätten till försvar har åsidosatts om det berörda företaget visar, dels att kommissionen grundat sig på denna handling till stöd för sitt påstående att en överträdelse har ägt rum, dels att detta påstående inte kunnat bevisas utan hänvisning till denna handling. Om det finns annan skriftlig bevisning som parterna har fått kännedom om under det administrativa förfarandet vilken specifikt stöder kommissionens slutsatser, skulle kommissionen fortfarande ha haft fog för sina slutsatser i det omtvistade beslutet, även om den inte fick använda den ej utlämnade handlingen som bevisning mot företaget. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut, och som kommissionen lagt till grund för sin ståndpunkt att en överträdelse ägt rum, inte hade fått användas som bevisning mot företaget (domen i de ovan i punkt 201 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 71–73).

288    När det gäller underlåtenhet att lämna ut en handling som är till företagets fördel, behöver det berörda företaget däremot bara visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen har kunnat inverka, till nackdel för företaget, på förfarandets fortgående och innehållet i kommissionens beslut. Det räcker att företaget visar att det hade kunnat utnyttja handlingen till sitt försvar i den meningen att om företaget hade kunnat använda handlingen under det administrativa förfarandet, skulle det ha kunnat åberopa omständigheter som inte stämde överens med kommissionens slutsatser i detta skede och därmed i någon riktning kunnat påverka kommissionens bedömning i dess beslut, åtminstone när det gällde hur allvarligt det beteende var som hade tillvitats företaget och hur länge detta hade pågått, och följaktligen även nivån på böterna (domen i de ovan i punkt 201 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 74 och 75).

289    Det ska inledningsvis anges att i punkt 52 i meddelandet om invändningar angav kommissionen tydligt de meddelanden som den fått av Ferriere Nord liksom motsvarande sidor i akten.

290    För det första ska sökandens argument, avseende att kommissionen inte förrän i mededelandet om invändningar upplyst de företag som var inblandade i samverkan om att den ansåg att samarbetet från Ferriere Nord var användbart, förkastas. Det framgår nämligen av punkt E.2 i 1996 års meddelande om samarbete att det är först då beslut antas som kommissionen bedömer huruvida samarbetet varit användbart.

291    Sökanden kan för det andra inte med framgång hävda att kommissionen har åsidosatt dess rätt till försvar genom att inte göra de meddelanden som avses i punkt 284 ovan tillgängliga. Det argument som framförts av sökanden och som innebär att kommissionen inte kunna vidhålla invändningarna för perioden före 1997 om det inte fanns något avgörande samarbete som gjorde det möjligt att förstå hur samverkan fungerade, kan nämligen inte godtas. Såsom tribunalen har erinrat om i punkt 283 ovan gjorde Ferriere Nords samarbete enbart det möjligt för kommissionen att fastställa ett samband med handlingen ”Arbetshypotes” som avses i skäl 247 i det första beslutet, med avseende på avtalet av september‑november 1998. Det följer dessutom av de omständigheter som bland annat angavs i skälen 419–459 i det första beslutet att kommissionen inte enbart grundade sig på ansökan om förmånlig behandling från Ferreiere Nord för att slå fast att det förekommit en överträdelse under perioden före 1997.

292    Det ska under alla omständigheter påpekas att Ferriere Nord genom skrivelse av den 14 februari 2001 lämnade uppgifter till kommissionen avseende undersökningsprotokollet från oktober 2000 liksom en tabell som beslagtogs i samband med undersökningen, vilken kompletterats och av vilken berörda företags namn framgick. Dessa var kodade i den handling som kommissionen innehade. Denna handling ingår i akten och fanns tillgänglig.

293    Vad avser skrivelsen av den 13 juli 2001 så rör det sig om en konfidentiell handling genom vilken Ferriere Nord formellt ansökte om förmånlig behandling enligt 1996 års meddelande om samarbete. Sökanden kände till denna skrivelse (liksom en ändring av den 30 juli 2001), eftersom den omnämndes i punkt 52 i meddelandet om invändningar och innehållet i nämnda skrivelse och ändringen av den 30 juli 2001 hade kortfattat beskrivits i en handling som ingick i akten och som även den var tillgänglig.

294    Sökanden bekräftade för övrigt, som svar på en fråga vid förhandlingen, att denne inte under det administrativa förfarandet hade begärt att få tillgång till de handlingar som ingetts till kommissionen av Ferriere Nord inom ramen för dess samarbete enligt 1996 års meddelande om samarbete och som ingick i undersökningsakten. Sökanden anförde heller inte några invändningar mot att skrivelsen av den 13 juli 2001 och ändringen av denna enligt kommissionen skulle vara konfidentiella. Sökandens invändning kan således inte godtas.

295    Mot denna bakgrund saknas det anledning att förelägga kommissionen att förete dessa handlingar eller att höra företrädaren för Ferriere Nord i enlighet med artiklarna 64 och 65 i rättegångsreglerna, vilket sökanden begärt (se, för ett likande resonemang, domstolens dom av den 22 november 2007 i mål C‑260/05 P, Sniace mot kommissionen, REG 2007, s. I‑10005, punkterna 77–79, och där angiven rättspraxis).

296    För det tredje ska sökandens argument att dennes rätt till försvar hade åsidosatts genom att de tabeller som skulle ha funnits i bilagan saknades, vilket framförts genom en hänvisning till den första grunden, underkännas med stöd av ovan i punkt 65 angiven rättspraxis.

297    Härav följer att denna del av förevarande grund ska underkännas. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den åttonde grunden och de yrkanden som syftar till att det första beslutet ska förklaras vara en nullitet eller ogiltigförklaras kan inte godtas.

 Yrkandena om ogiltigförklaring av det första beslutet vad avser böterna

298    Sökanden har gjort gällande att det inte med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är möjligt att vidta sanktionsåtgärder mot företag som saknar omsättning, vilket är fallet med sökanden, eftersom bolaget satts i likvidation och inte haft någon omsättning eller verksamhet under det år som föregick antagandet av det första beslutet. Det skulle dessutom vara ”förvånande” att på ett företag som är i likvidation och som inte bedriver någon verksamhet tillämpa en höjning för att böterna ska ha en avskräckande verkan. Kommissionen har inte kunnat motivera varför den skyldighet som avses i nämnda bestämmelse inte har iakttagits, eftersom den endast valt att i skäl 632 i det första beslutet hänvisa till den totala omsättningen för de bolag som utgör det enda företaget, för att undgå förbudet i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 genom att på konstlad väg använda sig av solidariskt ansvar. Även om sökanden antas ha tillhört Lucchinikoncernen tidigare är detta inte fallet sedan år 2005, då denna koncern ingår i Severstalkoncernen. Det finns även tidigare fall där kommissionen valt att av lämplighetsskäl inte ålägga företag i likvidation böter.

299    Tribunalen ska inledningsvis pröva invändningen om åsidosättande av motiveringsskyldigheten mot bakgrund av ovan i punkt 78 angiven rättspraxis.

300    I skäl 632 i det första beslutet angav kommissionen att ”det särskilt med avseende på SP i likvidation och Acciaierie e Ferriere Leali i likvidation sk[ulle] noteras att det förhållandet att ett av dem saknat verksamhet och det andra befann sig i likvidation inte hindra[de] … att de ålades böter, eftersom de [hade varit] solidariskt ansvariga med Lucchini och Leali”. Kommissionen påpekade härvidlag att ”dessa bolag utg[jorde] i enlighet med fast rättspraxis, ett enda företag och det [var] den totala omsättningen för de bolag som utgjorde detta företag som [skulle] beaktas vid tillämpning av taket i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003”.

301    Kommissionen förklarade även i skälen 538–544 i det första beslutet varför sökanden under den period överträdelsen varade ingick i samma företag som Lucchini. Kommissionen grundade sig härvidlag för det första på den omständigheten att under hela den tid överträdelsen varade kontrollerades såväl aktiekapitalet i Lucchini som i det andra Siderpotenza (nu SP) av familjen Lucchini. För det andra var det enligt kommissionen samma personer som hade nyckelfunktioner i Lucchini, det första och det andra Siderpotenza. För det tredje förelåg 1998 ett fullmaktsavtal mellan Lucchini och det andra Siderpotenza. För det fjärde grundade sig kommissionen på flera interna handlingar från dessa bolag som härrörde från tiden för överträdelsen.

302    Vad avser förändringarna i ägarförhållandena gällande Lucchini efter den period överträdelsen varade angav kommissionen till att börja med i skäl 95 i det första beslutet att ”[d]en 20 april 2005 övertog Severstalkoncernen kontrollen över [Lucchini]” och att ”den 23 maj 2007 innehade Severstalkoncernen 79,82 procent av aktiekapitalet i Lucchini SpA mot 20,18 procent för familjen Lucchini”. Kommissionen preciserade vidare i fotnot nr 586 i det första beslutet, under skäl 540 i nämnda beslut, att ”den omständigheten att Severstalkoncernen under april 2005 blivit majoritetsägare inte påverka[de] slutsatsen att [Lucchini SpA och SP utgjorde ett enda företag], eftersom Lucchini SpA fortfarande utg[jorde] en juridisk person då förevarande beslut ant[ogs]”. I skäl 631 i det första beslutet, vilket rörde det högsta bötesbelopp som kunde åläggas med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, angav kommissionen slutligen att det belopp som valts vid denna fas av beräkningen, nämligen 14,35 miljoner euro, inte översteg taket på 10 procent av det aktuella företagets omsättning för de varor som omfattades av EKSG-fördraget inom unionen under 2007 (kommissionen hade använt sig av 2007 års uppgifter, eftersom vissa företag då det första beslutet antogs inte hade kunnat lämna uppgifter avseende år 2008).

303    Härav framgår att det första beslutet är tillräckligt motiverat vad gäller tillämpningen av taket i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och att den totala omsättningen för det enda företaget, som utgjordes av sökanden och Lucchini, hade beaktats vid beräkningen av det maximala bötesbeloppet.

304    Sökanden har vidare gjort gällande att denne inte längre hör till Lucchinikoncernen, då denna hädanefter ingår i Severstalkoncernen och att det, under förutsättning att villkoren är uppfyllda, endast är möjligt att göra ett solidariskt ansvar gällande om företagen tillhör samma koncern även vid åläggandet av sanktionsåtgärden. Sökanden har angett att Lucchini endast har en minoritetspost och inte kontrollerar dess aktiekapital. Vidare ingår Lucchini i Severstalkoncernen sedan april 2005. Sökanden har även preciserat att ”de två företagen sedan 2005 utg[jorde] separata företag och att de inte längre ingick i samma koncern”. Sökanden har till stöd för sin grund åberopat ett gemensamt pressmeddelande från Lucchinikoncernen och Severstalkoncernen från den 20 april 2005 i vilket det angavs att Severstals förvärv av 62 procent av aktiekapitalet i Lucchini, vilket godkändes av kommissionen den 12 april 2005. Enligt pressmeddelandet ägde familjen Lucchini fortfarande 29 procent av Lucchinis aktiekapital detta datum och resterande 9 procent innehades av mindre aktieägare. Enligt samma pressmeddelande hade Giuseppe Lucchini utsetts till styrelseordförande för Luchini.

305    Sökanden avser med denna invändning, som rör det högsta bötesbelopp som kan åläggas enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, att endast ifrågasätta kommissionens konstaterande att sökanden fram till att det första beslutet antogs alltjämt tillhörde samma ekonomiska enhet som Lucchini.

306    Enligt artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1/2003 får ”böterna för varje företag … som deltagit i överträdelsen inte överstiga 10 [procent] av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning”.

307    Den övre gränsen är således bland annat avsedd att skydda företagen mot orimligt höga böter som skulle kunna ödelägga deras ekonomi. Det är således konsekvent att den övre gränsen inte kopplas till den period då de överträdelser som blivit föremål för sanktionsåtgärder ägde rum, vilken kan ligga flera år bakåt i tiden vid tidpunkten för åläggandet av böterna, utan till en period som ligger närmare denna tidpunkt (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 197 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 389).

308    Härav följer att syftet med taket på 10 procent endast kan uppnås om detta tak tillämpas separat på varje företag som beslutet att ålägga böter riktar sig till. Det är endast om det därefter visar sig att flera mottagare utgör ”företaget”, det vill säga den ekonomiska enhet som är ansvarig för den sanktionerade överträdelsen, vid den tidpunkt då beslutet antas, som taket kan beräknas på grundval av den sammanlagda omsättningen för det företaget, det vill säga för alla dess delar tillsammans. Om den ekonomiska enheten under tiden har brutits upp har varje adressat av beslutet däremot rätt att få taket tillämpat individuellt (domen i de ovan i punkt 197 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 390, se även, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 16 november 2011 i mål T‑72/06, Groupe Gascogne mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 115).

309    Det ska således prövas huruvida den ekonomiska enhet som kommissionen identifierat i skälen 538–544 i det första beslutet då beslutet antogs hade brutits upp, vilket sökanden har gjort gällande.

310    Det ska för det första erinras om att kommissionen i det första beslutet, på grundval av svaren på de frågor den ställt till sökanden och Lucchini den 24 juli 2008, angav dels att sökanden till 83,33 procent ägdes av fysiska eller juridiska personer som tillhörde familjen Lucchini medan de övriga 16,667 procenten tillhörde Lucchini (skäl 99 i det första beslutet), dels att familjen Lucchini den 23 maj 2007 inte ägde mer än 20,18 procent av aktiekapitalet i Lucchini och att övriga 79,82 procent hade förvärvats av Severstalkoncernen, som övertagit kontrollen över nämnda bolag (skäl 95 och fotnot nr 586 i det första beslutet).

311    Härav följer att det då det första beslutet antogs inte var möjligt att av respektive andelar av aktiekapitalet som innehades av Lucchini och familjen Lucchini sluta sig till att det var fråga om en ekonomisk enhet. Även om familjen Lucchini således vid antagandet av det första beslutet fortfarande hade en kontrollpost i sökandens aktiekapital, hade den inte längre en sådan ställning vad gäller Lucchinis aktiekapital. I stället hade Severstalkoncernen tagit över kontrollen av det sistnämnda företaget innan överträdelsen upphört men före antagandet av det första beslutet.

312    Kommissionens argument att det var sökanden som genom skrivelse av den 17 december 2008, som svar på den begäran om upplysningar som avses i punkt 310 ovan, angav att det inte skett någon betydande förändring avseende dess aktieägare, vilket visade att SP fortsatt att direkt eller indirekt kontrolleras av familjen Lucchini, kan inte godtas. Ett sådant argument är nämligen betydelselöst, eftersom det i likhet med vad sökanden påpekade vid förhandlingen inte var sökandens, utan Luchinis ägarförhållanden som hade ändrats.

313    För det andra kan inte den omständigheten att det vid antagandet av det första beslutet fanns gemensam ledningspersonal i Lucchini och SP, vilket angavs i skäl 538 i det första beslutet, medföra att det var fråga om en ekonomisk enhet, eftersom denna endast avsåg perioden mellan den 30 november 1998 och slutet av 2002.

314    Kommissionen angav vid förhandlingen, med stöd av det pressmeddelande från den 20 april 2005 som ingetts av sökanden, att medlemmar i familjen Lucchini, trots att de endast innehade en minoritetspost på 20,18 procent i Lucchini, fortsatte att spela en mycket viktig roll i bolagets ledningsorgan i sådan utsträckning att kommissionen kunde dra slutsatsen att familjen Lucchini även efter år 2005 och fram till antagandet av det första beslutet fortsatt att utöva ett avgörande inflytande. Kommissionen har således angett att familjen Lucchini under 2005 utsåg tre styrelseledamöter i Lucchini och vidare att Giuseppe Lucchini var aktieägare i SP och blev styrelseordförande i Lucchini efter det att nämnda bolag år 2005 förvärvats Severstal.

315    Ett sådant argument kan inte godtas.

316    Till att börja med har kommissionen grundat sina påståenden enbart på pressmeddelandet från den 20 april 2005, avseende Severstals förvärv samma år av 62 procent av aktiekapitalet i Lucchini, i vilket det preciseras att Lucchinifamiljen fortfarande detta datum innehade 29 procent av kapitalet i nämnda bolag. Det framgår emellertid av skäl 95 i det första beslutet att vid den tidpunkt då beslutet antogs innehade medlemmarna i familjen Lucchini inte mer än 20,18 procent av aktiekapitalet. Kommissionen har härvidlag inte anfört någon omständighet som gör det möjligt att slå fast att familjen Lucchinis medlemmar, trots sitt minskade innehav i Lucchini, fortsatte att företrädas av samma antal styrelseledamöter.

317    Vidare, även om det skulle antas att medlemmar av familjen Lucchini efter minskningen av deras andelar i Lucchini skulle ha fortsatt att vara företrädda av samma antal styrelseledamöter i Lucchini, har kommissionen inte förklarat varför familjen Lucchini, enbart på grund av att den i styrelsen representerades av fyra ledamöter (ordföranden och tre andra ledamöter) av nio, skulle ha fortsatt att utöva ett avgörande inflytande över detta bolag vid den tidpunkt då det första beslutet antogs.

318    Vad slutligen avser kommissionens påstående, även det grundat på pressmeddelandet av den 20 april 2005, att Severstals vice ordförande hade förklarat att ”de beslut som fattats vid bolagsstämman innebar början på ett strategiskt och hållbart partnerskap mellan Severstalkoncernen, familjen Lucchini och samtliga intressenter i det italienska samhället”, räcker detta påstående inte för att visa att familjen Lucchini då det första beslutet antogs utövade ett avgörande inflytande över Lucchini.

319    För det tredje kunde kommissionen inte längre, då den antog det första beslutet, grunda sig på att det fanns ett fullmaktsavtal mellan Lucchini och sökanden. Kommissionen har nämligen själv angett vid förhandlingen att sökanden slutade att tillverka armeringsjärn år 2002 och hade överlåtit sin anläggning i Potenza till Ferriere Nord, med följd att det inte längre fanns anledning att fullfölja detta fullmaktsavtal.

320    Vad för det fjärde gäller de övriga interna handlingar som omnämns i skäl 538 i det första beslutet, så var samtliga dessa samtida med överträdelsen och det är således inte möjligt att slå fast att det förelåg en ekonomisk enhet mellan Lucchini och sökanden då det första beslutet antogs.

321    För det femte påstod kommissionen vid förhandlingen att sökanden hade sitt säte på samma plats som den från vilken Lucchini bedrev sin verksamhet. En sådan omständighet kan inte heller – ensam – visa att det förelåg en ekonomisk enhet mellan Lucchini och sökanden då det första beslutet antogs.

322    Av vad som framförts ovan framgår att kommissionen, trots de uppgifter som den hade tillgång till och som angetts i det första beslutet om betydande förändringar i Lucchinis ägarförhållanden, inte i skälen 538–543 i nämnda beslut visat att det fortfarande förelåg en ekonomisk enhet mellan Lucchini och sökanden då det första beslutet antogs.

323    Det första beslutet ska således ogiltigförklaras vad avser att det tak som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 inte har tillämpats på sökanden individuellt.

324    Det framgår av handlingarna i målet att sökanden under 2007 inte hade någon omsättning. Sökanden kan således inte åläggas några böter.

325    Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska talan vinna bifall såvitt avser förevarande grund och artikel 2 i det första beslutet ska ogiltigförklaras i den del kommissionen däri ålagt sökanden böter och sökanden hålls solidariskt ansvarig för de böter på 14,35 miljoner euro som även ålagts Lucchini.

326    Härav följer att det saknas anledning att pröva övriga invändningar som gjorts gällande inom ramen för förevarande grund. Det finns inte heller anledning att pröva den nionde och den tionde grunden (se tribunalens dom av den 29 juni 2012 i mål T‑370/09, GDF Suez mot kommissionen, punkt 272, och där angiven rättspraxis).

2.     Mål T‑55/10

327    Talan i mål T‑55/10 avser ogiltigförklaring av ändringsbeslutet.

328    Sökanden har till stöd för sin talan i mål T‑55/10 anfört tre grunder i sina inlagor. Den första grunden avser att det är olagligt att i efterhand ändra en rättsakt som är behäftad med allvarliga fel. Såvitt avser den andra grunden har sökanden gjort gällande att principen om god förvaltningssed har åsidosatts. Med sin tredje grund har sökanden slutligen gjort gällande att ändringsbeslutet saknar lämplig rättslig grund.

329    Sökanden har vid förhandlingen återkallat den första grunden i mål T‑55/10.

330    Tribunalen ska först pröva huruvida talan i mål T‑55/10 kan tas upp till sakprövning.

331    Enligt fast rättspraxis kan en fysisk eller juridisk persons talan om ogiltigförklaring endast upptas till sakprövning om sökanden har ett intresse av att få en ifrågasatt rättsakt ogiltigförklarad. Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av rättsakten i sig kan ha rättsverkningar (domstolens dom av den 24 juni 1986 i mål 53/85, Akzo Chemie mot kommissionen, REG 1986, s. 1965, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 8, s. 649, se även förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T‑480/93 och T‑483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2305, punkterna 59 och 60 samt där angiven rättspraxis, och av den 20 juni 2001 i mål T‑188/99, Euroalliages mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1757, punkt 26) eller, annorlunda uttryckt, om utgången av förfarandet kan medföra någon fördel för den som väckt talan (domstolens dom av den 13 juli 2000 i mål C‑174/99 P, parlamentet mot Richard, REG 2000, s. I‑6189, punkt 33, och av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 21, samt förstainstansrättens dom av den 28 september 2004 i mål T‑310/00, MCI mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3253, punkt 44).

332    Med ändringsbeslutet lade kommissionen till flera tabeller till det första beslutet som inte fanns med som bilagor till detta och korrigerade även hänvisningarna till dessa tabeller i flera av det första beslutets fotnoter.

333    Såsom tribunalen angett i punkterna 47 och 48 ovan och såsom framgår av prövningen av den första grunden i mål T‑472/09 (se punkterna 63–108 ovan), innebär ändringsbeslutet endast att kommissionen lade till flera tabeller till det första beslutet som inte fanns med som bilagor till detta och även korrigerade hänvisningarna till dessa tabeller i flera av det första beslutets fotnoter, utan att dessa ändringar av motiveringen till det första beslutet medförde någon ändring i innehållet i artikeldelen i beslutet. Härav följer att en ogiltigförklaring av enbart ändringsbeslutet inte kan medföra någon fördel för sökanden. För det fall sökanden avser att med sin talan i mål T‑55/10 få till stånd ett avgörande från tribunalen som i själva verket påverkar innehållet i det första beslutet, sammanfaller ett sådant yrkande med yrkandena i mål T‑472/09.

334    Talan i mål T‑55/10 kan således inte tas upp till sakprövning och ska därför avvisas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

335    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.

336    Talan i mål T‑472/09 har endast delvis bifallits. Tribunalen anser att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att bestämma att sökanden ska bära hälften av sina rättegångskostander. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostander.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Målen T‑472/09 och T‑55/10 förenas med avseende på domen.

2)      I mål T‑472/09, SP mot kommissionen:

–        artikel 2 i kommissionens beslut K(2009)7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn, förnyat antagande av beslut), ogiltigförklaras i den del SP SpA åläggs solidariskt betalningsansvar för böter på 14,35 miljoner euro,

–        talan ogillas i övrigt,

–        SP ska bära hälften av sina rättegångskostnader,

–        kommissionen ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta hälften av de rättegångskostnader som uppkommit för SP.

3)      I mål T‑55/10, SP mot kommissionen

–        talan ogillas,

–        SP ska ersätta rättegångskostnaderna.

Martins Ribeiro      Popescu       Berardis

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 december 2014.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelserII – 2

1.  Bestämmelser i EKSG-fördragetII – 2

2.  Bestämmelser i EG-fördragetII – 4

3.  Förordning nr 1/2003II – 4

4.  Meddelande från kommissionen om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper utII – 4

Tvisternas föremålII – 5

Presentation av sökandenII – 6

Bakgrund till tvistenII – 6

Det första beslutetII – 8

Utvecklingen efter delgivningen av det första beslutetII – 13

ÄndringsbeslutetII – 14

Förfarandet och parternas yrkandenII – 14

Rättslig bedömningII – 16

1.  Mål T‑472/09II – 16

Yrkandet att det första beslutet ska förklaras vara en nullitet eller ogiltigförklarasII – 17

Den första grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifterII – 17

Den andra och den fjärde grunden: Kommissionens bristande befogenhet, felaktig rättstillämpning vad avser den rättsliga grunden och böterna, maktmissbruk samt åsidosättande av handläggningsregler.II – 27

– Valet av rättslig grund för det första beslutetII – 28

– Kommissionens befogenhet att fastställa och sanktionera en överträdelse av artikel 65.1 KS med stöd av förordning nr 1/2003 efter det att EKSG-fördraget upphört att gällaII – 29

Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 65 KS, bristande motivering och missuppfattning av de faktiska omständigheternaII – 36

Den sjätte grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltningssed och bristande motiveringII – 43

Den sjunde grunden: Omständigheterna har en felaktig rättslig kvalificering, invändningarna avseende sökanden saknar grund och de faktiska omständigheterna har missuppfattatsII – 48

– Fastställande av grundpriset vid leverans från BresciaII – 50

– Fastställande av dimensionstilläggenII – 54

– Försäljningsvillkoren och betalningsfristernaII – 56

– Begränsning eller kontroll av produktion och försäljningII – 58

– Utkastet av den 27 september 1996, mötena den 16 oktober och den 17 november 1997 och avtalet från april–maj 1992II – 60

– Den omständigheten att SP inte deltog i konsultbolaget K:s undersökningarII – 61

Den åttonde grunden: Åsidosättande av sökandens rätt till försvarII – 62

– Grunden första del: Nya invändningar har inte meddelatsII – 62

– Grunden andra del: Handlingarna avseende Ferriere Nords samarbete har inte lämnats till sökandenII – 64

Yrkandena om ogiltigförklaring av det första beslutet vad avser böternaII – 67

2.  Mål T‑55/10II – 72

RättegångskostnaderII – 74

* Rättegångsspråk: italienska.