Mål T‑480/15

Agria Polska sp. z o.o. m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Missbruk av dominerande ställning – Marknaden för distribution av växtskyddsmedel – Beslut att avslå ett klagomål – Påstått konkurrensbegränsande beteende av tillverkare och distributörer – Tillverkare och distributörers överenskomna eller samordnade ingivande av klagomål till administrativa och rättsliga myndigheter – Angivelse av påstådda överträdelser av tillämpliga bestämmelser av parallellimportörer – Administrativa kontroller som därefter ombesörjts av administrativa myndigheter – Nationella myndigheters vidtagande av administrativa och rättsliga åtgärder gentemot parallellimportörerna – Tillverkarnas och distributörernas ingivande av klagomål jämställs med trakasserier eller missbruk av administrativa förfaranden – Inget unionsintresse – Rätt till ett effektivt domstolsskydd”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 16 maj 2017

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Kommissionens avskrivningsbeslut – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Motivering av avskrivningsbeslutet – Räckvidd – Domstolsprövning – Räckvidd

(Artiklarna 101 FEUF, 102 FEUF och 105.1 FEUF)

2.      Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Samtidiga angivelser av ett konkurrerande företag inför behöriga nationella myndigheter – Tillåtlighet

(Artikel 101 FEUF)

3.      Konkurrens – Unionsregler – Materiellt tillämpningsområde – Kontroller och rättsliga åtgärder vidtagna av nationella myndigheter till följd av angivelser som lämnas in av konkurrerande företag – Omfattas inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF)

4.      Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Angivelse av ett konkurrerande företag inför behöriga nationella myndigheter – Omfattas – Bedömningskriterier – Restriktiv tolkning

(Artikel 102 FEUF)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Kommissionens fastställande av prioriteringar – Beaktande av unionsintresset av att ett ärende utreds – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Ärende som kan bidra till att konkurrensrätten utvecklas

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF)

6.      Konkurrens – Unionsregler – Tillämpning av nationella domstolar – Talan om ersättning för skada som orsakats av att konkurrensreglerna överträtts

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 6)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Skyldighet att genomföra en utredning och att fatta beslut om att en överträdelse begåtts – Föreligger inte – En nationell konkurrensmyndighets tidigare avslag på ett liknande klagomål – Saknar relevans

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 7; kommissionens meddelande 2004/C 101/03)

8.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Syfte – Fastställelse av medlemsstaternas åsidosättanden – Omfattas inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 7)

1.      Se domen.

(se punkterna 34–39)

2.      Artikel 101 FEUF utgör ett klart hinder för alla direkta eller indirekta kontakter mellan sådana aktörer, som har till syfte eller resultat att antingen påverka en aktuell eller potentiell konkurrents marknadsbeteende eller att för en sådan konkurrent avslöja hur den berörde aktören själv har beslutat att agera eller planerar att agera på marknaden.

De ekonomiska aktörerna behåller likväl sin rätt att på ett klokt sätt anpassa sig till konkurrenternas konstaterade eller förväntade beteende. Företagen kan således agera till försvar för sina legitima intressen när deras konkurrenter eventuellt åsidosätter tillämpliga bestämmelser, såsom i förvarande mål bestämmelserna om handel med växtskyddsmedel. Det kan i detta avseende vara legitimt för företag att underrätta behöriga nationella myndigheter om sina konkurrenters eventuella åsidosättanden av tillämpliga bestämmelser och att vid behov samarbeta med dessa myndigheter i samband med de kontroller som dessa må företa.

(se punkterna 44, 47 och 48)

3.      Beslut meddelade av behöriga nationella myndigheter att företa en skattekontroll eller en inspektion och att inleda administrativa förfaranden och brottmålsförfaranden mot de företag som misstänks för olagligt agerande kan tillskrivas nämnda nationella myndigheter som handlar i det allmännas intresse och vilkas beslut därför ingår i deras befogenhet att göra en skönsmässig bedömning. Ett sådant agerande och sådana beslut av medlemsstaternas myndigheter, vilka inte agerar med normbunden behörighet, omfattas inte av tillämpningsområdet för artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, eftersom dessa artiklar endast är avsedda att reglera företags agerande.

Den omständigheten att dessa myndigheter skulle ha påverkats i sitt val att utföra kontroller med anledning av att de kontaktats av konkurrerande företag, är inte av den arten att deras beslut kan fråntas egenskapen av beslut fattade av nationella myndigheter.

(se punkterna 49 och 55)

4.      Se domen.

(se punkterna 65–72)

5.      Se domen.

(se punkt 73)

6.      Se domen.

(se punkterna 80–84)

7.      Artikel 7 i förordning nr 1/2003 tillerkänner inte den klagande rätten att kräva att kommissionen fattar ett slutligt beslut vad beträffar förekomsten av den påstådda överträdelsen av artiklarna 101 och/eller 102 FEUF. Kommissionen kan inte heller vara skyldig att under alla omständigheter fortsätta förfarandet fram till det stadium där den kan fatta ett slutligt beslut, även om ett klagomål som är analogt med det som förelagts kommissionen redan tidigare eventuellt felaktigt har avslagits av en nationell konkurrensmyndighet.

Att godta att kommissionen systematiskt borde inleda en undersökning i ett sådant fall skulle för övrigt inte vara förenligt med syftet med artikel 13.2 i förordning nr 1/2003, nämligen att fördela resurserna effektivt inom det europeiska konkurrensnätverket. I vart fall ger varken förordning nr 1/2003 eller kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter upphov till rättigheter för eller förväntningar hos ett företag vad angår en given konkurrensmyndighets handläggning av dess ärende för att vid behov kunna dra nytta av bevis som denna myndighet har samlat in med hjälp av sina undersökningsbefogenheter.

(se punkterna 94 och 95)

8.      Det är främmande för det förfarande som föreskrivs i artikel 7 i förordning nr 1/2003 att konstatera eventuella åsidosättanden från de nationella myndigheternas sida, inklusive domstolarna, eftersom detta hänför sig till förfarandet angående fördragsbrott i artikel 258 FEUF. Det är inte tillåtet att kringgå de faktiskt tillämpliga reglerna genom att försöka att från artikel 258 FEUF härleda ett förfarande som regleras av fördraget genom att på ett konstlat sätt underkasta det de regler som föreskrivs i förordning nr 1/2003.

(se punkt 97)