FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NILS WAHL
föredraget den 16 januari 2018(1)
Mål C‑483/16
Zsolt Sziber
mot
ERSTE Bank Hungary Zrt
(begäran om förhandsavgörande från Fővárosi T örvényszék (Överdomstolen i Budapest) (Ungern))
”Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Kreditavtal som är uttryckta i en utländsk valuta – Nationell lagstiftning som föreskriver extra formkrav vid talan om att villkor i konsumentavtal är oskäliga”
1. Förevarande mål är ännu ett av de mål vars bakgrund är det stora antal konsumentkreditavtal uttryckta i utländsk valuta som tidigare har ingåtts i vissa medlemsstater, bland annat i Ungern.
2. I huvudsak utgör målet en uppföljning av domstolens dom av den 30 april 2014 i målet Kásler och Káslerné Rábai (nedan kallad domen i målet Kásler).(2) Den hänskjutande domstolen söker i huvudsak klarhet i huruvida den nationella ungerska lagstiftning, som de ungerska myndigheterna antog efter domen i målet Kásler, är förenlig med direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal.(3)
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. I artikel 7.1 i direktiv 93/13 anges följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
B. Ungersk rätt
1. Lag nr IV från år 1959 om införande av civillagen
4. I 239/A.1 § A Polgári Törvénykönyvről szóló 1959. évi IV. törvény (lag nr IV från år 1959 om införande av civillagen) – som var i kraft till den 14 mars 2014 – föreskrevs följande:
”En part kan väcka talan om fastställelse av att avtalet, eller vissa villkor i avtalet (partiell ogiltighet), är ogiltiga, även om parten inte samtidigt yrkar att följderna av denna ogiltighet ska tillämpas.”
2. Lag nr V från år 2013 om införande av civillagen
5. I 6:108 § A Polgári Törvénykönyvről szóló 2013. évi V. törvény (lag nr V från år 2013 om införande av civillagen) – som trädde i kraft den 15 mars 2014 – föreskrivs följande:
”1. Ett anspråk kan inte göras gällande på grundval av ett ogiltigt avtal och fullgörelse av ett sådant avtal kan inte krävas. På yrkande av part ska domstolen fastställa de övriga följderna av avtalets ogiltighet, varvid hänsyn ska tas till bestämmelser om preskription och orättmätig besittning.
2. En part kan väcka talan om fastställelse av att avtalet är ogiltigt, även om parten inte samtidigt yrkar att följderna av denna ogiltighet ska tillämpas.
3. Domstolen ska fastställa följderna av avtalets ogiltighet utan att vara bunden av parternas yrkanden. Domstolen får emellertid inte tillämpa en utgång i målet som båda parter motsätter sig.”
3. Lag DH1
6. I 1.1 § A Kúriának a pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. törvény (lag nr XXXVIII från år 2014 om reglering av vissa frågor avseende Kúrias beslut om enhetlig tolkning av nationell rätt gällande kreditavtal som ingåtts mellan kreditinstitut och konsumenter) (nedan kallad DH1) anges följande:
”[Denna lag är tillämplig] på låneavtal som ingåtts med konsumenter mellan den 1 maj 2004 och den dag då denna lag träder i kraft. Vid tillämpning av denna lag omfattar begreppet ’låneavtal som ingåtts med konsumenter’ samtliga låne- eller kreditavtal avseende utländsk valuta (som är knutna till eller utryckta i utländsk valuta och ska återbetalas i forinter) och samtliga låne- eller kreditavtal avseende forinter, eller avtal om finansiell leasing som har ingåtts mellan ett kreditinstitut och en konsument, om de genom hänvisning därtill innefattar standardvillkor eller andra villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling mellan parterna, vilka innehåller en sådan bestämmelse som avses i 3.1 § eller 4.1 §.”
7. I 3 § nämnda lag föreskrivs följande:
”1. Med undantag för avtalsvillkor som förhandlats individuellt, är avtalsvillkor i låneavtal med konsumenter, enligt vilka kreditinstitutet föreskriver att köpkursen ska tillämpas vid utbetalningen av de medel som beviljats för förvärvet av den egendom som lånet eller den finansiella leasingen avser, och att säljkursen, eller en annan växelkurs än den som fastställdes vid utbetalningen av medlen, ska tillämpas vid återbetalningen av medlen, utan verkan.
2. Istället för det villkor som är utan verkan enligt punkt 1 …, ska den officiella växelkurs som fastställs av [Ungerns centralbank] för den berörda utländska valutan tillämpas i förhållande till utbetalningen och återbetalningen av lånet (inbegripet belopp som erläggs i avbetalning och samtliga kostnader, avgifter och provisioner som har uttryckts i utländsk valuta).”
8. I 4 § DH1 föreskrivs följande:
”1. Med undantag för avtalsvillkor som förhandlats individuellt, är avtalsvillkor i låneavtal med konsumenter, enligt vilka en ensidig ändring av avtalet är möjlig, oskäliga i den mån en möjlighet till ensidig höjning av räntor, kostnader och avgifter därigenom föreskrivs. …
2. Ett sådant avtalsvillkor som avses i punkt 1 är utan verkan om kreditinstitutet inte har inlett ett tvistemålsförfarande inom den tidsfrist som föreskrivs i 8.1 §, eller om domstolen har avvisat talan eller avbrutit prövningen av målet, med undantag för de fall då det är möjligt att inleda ett sådant tvistemålsförfarande som anges i 6.2 § avseende det berörda avtalsvillkoret, men ett sådant förfarande inte har inletts, eller, om det har inletts, domstolen inte har fastställt att avtalsklausulen är utan verkan enligt punkt 2a.
2a. Ett avtalsvillkor som avses i punkt 1 är utan verkan om domstolen har fastställt att det är utan verkan enligt speciallagen om avräkning av konton i förfaranden som inletts av en tillsynsmyndighet med hänsyn till allmänintresset.
3. I de fall som avses i punkt 2 och punkt 2a ska kreditinstitutet tillsammans med konsumenten göra en avräkning av dennes konto i enlighet med de villkor som fastställs i speciallagen.”
4. Lag DH2
9. I 37 § A [Kúriának a] pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. törvényben rögzített elszámolás szabályairól és egyes egyéb rendelkezésekről szóló 2014. évi XL. törvény (lag nr XL från 2014 om tillämpliga regler för avräkning av konton enligt lag nr XXXVIII från år 2014 om reglering av vissa frågor avseende Kúrias beslut om en enhetlig tolkning av nationell rätt gällande kreditavtal som ingåtts mellan kreditinstitut och konsumenter, samt av vissa andra bestämmelser) (nedan kallad DH2) föreskrivs följande:
”1. Med avseende på avtal som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag kan en part yrka att domstolen ska fastställa att avtalet eller vissa avtalsbestämmelser är ogiltiga (’partiell ogiltighet’) – oberoende av skälet till denna ogiltighet – endast om det även yrkas att domstolen ska tillämpa rättsföljderna av denna ogiltighet (det vill säga att avtalet förklaras vara giltigt eller ha rättsverkningar fram till datumet då domstolen meddelar sitt avgörande). Om ett sådant yrkande inte framställs – och om denna brist efter uppmaning inte rättas till – ska yrkandet avvisas, och talan inte prövas i sak. Om parterna yrkar att domstolen även ska fastställa rättsföljderna av en fullständig eller partiell ogiltighet, ska de ange vilken rättsföljd domstolen bör tillämpa. Vad gäller tillämpningen av rättsföljderna ska parterna formulera sina yrkanden precist och med sifferuppgifter, inbegripet den avräkning som gjorts mellan parterna.
2. Mot bakgrund av vad som föreskrivs i punkt 1 vad gäller de avtal som omfattas av denna lags tillämpningsområde, ska talan avvisas, utan kallelser till parterna, eller ärendet avskrivas under pågående förfaranden avseende fullständig eller partiell ogiltighetsförklaring av avtalet i enlighet med 239/A.1 § [1959 års civillag] eller i 6:108.2 § [2013 års civillag], förutsatt att villkoren i förevarande lag är uppfyllda. Talan ska inte avvisas utan kallelse till parterna eller ärendet avskrivas om inte den berörda parten, utöver yrkandet om fullständig eller partiell ogiltigförklaring av avtalet, har framställt ett annat yrkande i samma förfarande. I sådant fall ska vederbörande anses inte vidhålla sitt yrkande om ogiltigförklaring. Detta tillvägagångssätt ska även tillämpas i förfarande som återupptas efter vilandeförklaring.
3. Om talan under ett pågående förfarande inte längre kan avvisas utan kallelse till parterna, ska ärendet avskrivas om parten i sin ansökan (eller i förekommande fall i sitt genkäromål) inte inom trettio dagar efter det att parten delgetts domstolens begäran att korrigera bristerna, yrkat fastställelse av rättsföljderna av fullständig eller partiell ogiltigförklaring av avtalet, och inte har angett vilken rättsföljd som bör tillämpas. Ärendet ska inte avskrivas om parten i fråga, utöver yrkandet om fullständig eller partiell ogiltigförklaring av avtalet, har framställt ett annat yrkande i samma förfarande. I sådant fall ska vederbörande anses inte vidhålla sitt yrkande om ogiltigförklaring.”
10. I 37/A § DH2 anges att ”[n]är domstolen ska fastställa rättsföljderna av avtalets ogiltighet ska denna, enligt bestämmelserna om avräkning av konton i denna lag på grundval av de uppgifter som framgår av den avräkning som granskats enligt 38.6 §, fastställa parternas betalningsskyldighet”.
11. Enligt 38.6 § DH2 ska avräkningen anses ha granskats om
”a) konsumenten inte inom den tidsfrist som anges i förevarande lag har inkommit med ett klagomål till kreditinstitutet för att bestrida avräkningen, eller inte har inkommit med ett klagomål i vilken vederbörande hävdar att kreditinstitutet inte har gjort någon avräkning,
b) konsumenten inte inom den tidsfrist som anges i förevarande lag inte har inlett ett förfarande vid Pénzügyi Békéltető Testület [den ungerska skiljenämnden för finansfrågor],
c) konsumenten eller kreditinstitutet inte inom den tidsfrist som anges i förevarande lag inte har inlett det icke-kontradiktoriska förfarande som avses i 23.1 § eller det kontradiktoriska förfarande som avses i 23.2 § i förevarande lag, eller
d) det beslut som avslutade det icke-kontradiktoriska förfarande som avses i 23.1 § eller det beslut som avslutade det icke-kontradiktoriska förfarande som avses i 23.2 §, som inletts av konsumenten eller kreditinstitutet, har vunnit laga kraft.”
5. Lag DH3
12. I 3.1 § Az egyes fogyasztói kölcsönszerződések devizanemének módosulásával és a kamatszabályokkal kapcsolatos kérdések rendezéséről szóló 2014. évi LXXVII. törvény (lag nr LXXVII från 2014 om vissa frågor avseende ändringen av den valuta som konsumentlåneavtal utrycks i, och bestämmelser om ränta) (nedan kallad DH3) anges att ”låneavtal som ingåtts med konsumenter ska, enligt denna lag, anses ändrade på det sätt som anges i lagens bestämmelser”.
13. I 10 § DH3 föreskrivs följande:
”Ett kreditinstitut som med konsumenter ingått låneavtal i utländsk valuta eller baserat på en utländsk valuta, för vilket det som säkerhet finns en inteckning, är skyldigt att inom den föreskrivna tidsfristen för avräkning i enlighet med [DH2], omvandla hela den utstående skulden till ett lån uttryckt i forinter, när skulden avser ett konsumentlåneavtal som uttryckts i eller baserats på en utländsk valuta, eller följer av ett sådant avtal (inbegripet räntor, avgifter, provisioner och kostnader som betalas i utländsk valuta), vars belopp ska fastställas på grundval av avräkningen i enlighet med [DH2]. Vid denna omvandling ska den av nedanstående kurser tillämpas som på referensdatumet var mest förmånlig för konsumenten:
a) medelvärdet av kursen för den aktuella valutan som officiellt fastställts av den ungerska centralbanken under perioden 16 juni 2014–7 november 2014, eller
b) den officiella kurs som fastställts av den ungerska centralbanken den 7 november 2014.”
14. I 15/A § i samma lag föreskrivs följande:
”1. I förfaranden som inletts om fastställande av ett konsumentkreditavtals fullständiga (eller partiella) ogiltighet, eller om fastställande av rättsföljderna av en sådan ogiltigförklaring, ska bestämmelserna om omvandling till forinter i förvarande lag även tillämpas på summan av konsumentens skuld enligt ett låneavtal som uttryckts i eller baserats på en utländsk valuta, vilken beräknats i enlighet med avräkningen i enlighet med [DH2].
2. Det belopp som har återbetalats av konsumenten fram till dagen för domen ska räknas av från konsumentens skuld fastställt i forinter vid referensdatumet för avräkningen.
3. För det fall ett konsumentkreditavtal har förklarats vara giltigt, ska parternas specifika obligatoriska rättigheter och skyldigheter som följer av avräkningen enligt [DH2] fastställas i enlighet med bestämmelserna i förevarande lag.”
II. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
15. Den 7 maj 2008 ingick Zsolt Sziber, gemensamt med Mónika Szeder, i egenskap av konsumenter, ett låneavtal med ERSTE Bank Hungary Zrt. (nedan kallad Erste Bank). Lånet var uttryckt i schweiziska franc men utbetalades och skulle återbetalas i ungerska forinter. Ett avtal om fastighetshypotek var bilagt låneavtalet. I låneavtalet föreskrevs att avbetalningarna skulle beräknas enligt bankens säljkurs, medan låneutbetalningen omräknades till ungerska forinter enligt bankens köpkurs. Enligt låneavtalet hade kreditinstitutet också ensidig rätt att göra ändringar i avtalet (i form av höjning av ränta, provisioner och kostnader).
16. Zsolt Sziber ansåg att avtalet var lagstridigt och väckte talan i Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen i Budapest). I sin talan, som sedermera ändrades, yrkade Zsolt Sziber i första hand att avtalet var ogiltigt i sin helhet på ett flertal grunder: i) Avtalet preciserade inte de belopp som skulle erläggas till banken, i synnerhet kapitalbelopp respektive ränta, vilket innebar att det var omöjligt att fullgöra skyldigheterna enligt avtalet. ii) Det var inte möjligt att betala in ett belopp i en utländsk valuta till ett utländskt kreditkonto i ungerska forinter. iii) Avtalet preciserade inte tydligt vilken växelkurs som skulle tillämpas vid omräkningen av den utländska valutan. iv) Kreditinstitutet hade inte genomfört en vederbörlig kreditbedömning avseende gäldenärens betalningsförmåga, bland annat med hänsyn till valutarisken. v) Det var inte möjligt för konsumenten att bedöma valutariskens omfattning, eftersom de uppgifter som tillhandahållits till denne var otydliga och obegripliga.
17. I andra hand yrkade Zsolt Sziber att vissa av avtalsvillkoren var oskäliga och därmed ogiltiga. I synnerhet angav han att punkt VII.2 i avtalet var oskäligt, då det inte var möjligt för konsumenten att till fullo bedöma valutarisken, eftersom denne inte hade erhållit tydlig och begriplig information. Vidare var punkt VIII.13 i avtalet oskälig enligt honom då officiell information från banken hade inkorporerats i avtalet, vilken gav banken rätt att komplettera avtalet och därmed omkullkasta balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Zsolt Sziber angav också att punkterna II.1 (beräkning av avbetalningar i enlighet med bankens officiella information), III.2 (räntesatser och deras varierande nivåer) samt III.3 (rätt att höja räntesatsen) i avtalet var oskäliga och därför ogiltiga.
18. I detta avseende angav Zsolt Sziber att han inte hade haft möjlighet att bedöma valutariskens omfattning. Vidare menade han att villkoren för (i) beräkningen av avbetalningsbeloppen i enlighet med bankens officiella information, (ii) räntesatserna och deras varierande nivåer samt (iii) rätten att höja räntesatserna, var ogiltiga till följd av deras oskälighet.
19. Under förfarandet ändrades dock vissa av de nationella bestämmelserna och ytterligare bestämmelser infördes. Faktum är att det pågick flera rättsprocesser i de ungerska domstolarna som liknade den talan som väckts av Zsolt Sziber. Den 16 juni 2014 fann Kúria (Högsta domstolen i Ungern), med beaktande av domen från EU-domstolen i målet Kásler,(4) att vissa avtalsvillkor i konsumentkreditavtal var oskäliga. Emellertid fastställde Kúria (Högsta domstolen) inte att avtalen var ogiltiga, utan att vissa villkor i dem kunde ändras. Bland annat fann Kúria (Högsta domstolen) att de köp- och säljkurser som tillämpades som växelkurser i avtal som uttrycktes i utländsk valuta skulle ersättas av den ungerska centralbankens officiella valutakurs. Kreditinstituten skulle återbetala överskjutande belopp som konsumenterna hade erlagt till dem.(5)
20. Med hänsyn till att det var vanligt att ingå låneavtal uttryckta i utländsk valuta beslutade den ungerska lagstiftaren att kodifiera Kúrias (Högsta domstolens) rättspraxis och anta särskilda förfaranderegler för att hantera följderna av denna rättspraxis. Bland annat infördes de ovan i punkterna 6–14 diskuterade lagarna DH1, DH2 och DH3 (nedan gemensamt kallade den omtvistade nationella lagstiftningen).
21. Mot bakgrund av de nya reglerna fann den hänskjutande domstolen, i förevarande mål, att villkoret att Erste Banks säljkurs skulle tillämpas vid omräkningen av avbetalningarna till banken och villkoret om att banken ensidigt hade rätt att ändra avtalet var ogiltiga. Således skulle de betalningar som Zsolt Sziber hade erlagt till Erste Bank vid tillämpningen av dessa villkor inte ha erlagts och skulle därför återbetalas till honom. Vidare uppmanade den hänskjutande domstolen Zsolt Sziber att ändra sitt yrkande i enlighet med 37 § DH2, om han hade ytterligare anspråk. Zsolt Sziber hörsammade dock inte denna uppmaning.
22. Då Zsolt Sziber inte ändrade sitt yrkande ansåg sig Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen i Budapest) sakna behörighet att ta upp målet till sakprövning i den del som rörde övriga delar av målet. I enlighet med 37 § DH2 borde målet avskrivas. Då den hänskjutande domstolen fann att det var oklart hur vissa unionsbestämmelser skulle tolkas samt huruvida vissa nationella bestämmelser var förenliga med dessa unionsbestämmelser, beslutande denna att i beslut av den 29 augusti 2016 vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:
”1. Ska följande unionsrättsliga bestämmelser, det vill säga [artikel 169 FEUF], artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [(nedan kallad stadgan)] …, artikel 7.1 och 7.2 i [direktiv 93/13], jämförda med artikel 8 i samma direktiv och skäl 47 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG, tolkas så,
att de utgör ett hinder mot (och utesluter tillämpning av), nationella bestämmelser som uppställer ytterligare krav till skada för en part (kärande eller svarande) som, i egenskap av konsument, mellan den 1 maj 2004 och den 26 juli 2014 har ingått ett kreditavtal innehållande oskäliga avtalsvillkor som medger ensidig höjning av räntor, kostnader och avgifter, eller innehåller en marginal mellan köp- och säljkurs,
när dessa ytterligare krav bland annat föreskriver att det, för att kunna göra gällande sådana rättigheter som ogiltighet av ovannämnda konsumentavtal medför, och, i synnerhet för att domstolen ska kunna uppta målet till sakprövning, är nödvändigt att inge en inlaga (i synnerhet en stämningsansökan, en inlaga om ändring av denna stämningsansökan, en invändning om ogiltighet som åberopas i talan mot ett beslut mot konsumenten, ändring av en sådan invändning, genkäromål eller ändring av genkäromål) som, för att domstolen ska kunna avgöra tvisten i sak, måste ha ett visst innehåll,
medan andra parter som inte ingått ett kreditavtal i egenskap av konsumenter, samt parter som under samma tidsperiod och i egenskap av konsumenter har ingått kreditavtal som inte faller inom ovannämnda kategori, inte är skyldiga att inkomma med en inlaga som uppfyller vissa tvingande krav i fråga om innehållet?
2. Ska de unionsrättsliga bestämmelser som angetts i fråga 1 ovan tolkas så, att de – oavsett om domstolen besvarar fråga 1, som är av mer allmän karaktär än fråga 2, jakande eller nekande – utgör ett hinder mot att de ytterligare tvingande krav som anges nedan [a–c] tillämpas på en part som i egenskap av konsument har ingått ett sådant kreditavtal som avses i fråga 1 när
a) en stämningsansökan, en inlaga om ändring av denna stämningsansökan, en invändning om ogiltighet som åberopas i talan mot ett beslut mot konsumenten, ändring av en sådan invändning, genkäromål eller ändring av genkäromål som i ett domstolsförfarande ska inges av en part (kärande eller svarande) som har ingått ett kreditavtal i egenskap av konsument som avses i fråga 1, endast kan upptas till sakprövning om det av inlagan framgår att
parten inte endast yrkar att domstolen ska fastställa att ett sådant kreditavtal som avses i fråga 1 är helt eller delvis ogiltigt, utan även yrkar att domstolen ska tillämpa den rättsföljd som följer av total ogiltighet,
medan andra parter som inte ingått ett kreditavtal i egenskap av konsumenter, samt parter som under samma tidsperiod och i egenskap av konsumenter har ingått kreditavtal som inte faller inom ovannämnda kategori, inte är skyldiga att inkomma med en inlaga som uppfyller vissa tvingande krav i fråga om innehållet?
b) en stämningsansökan, en inlaga om ändring av denna stämningsansökan, en invändning om ogiltighet som åberopas i talan mot ett beslut mot konsumenten, ändring av en sådan invändning, genkäromål eller ändring av genkäromål som i ett domstolsförfarande ska inges av en part (kärande eller svarande) som har ingått ett kreditavtal i egenskap av konsument som avses i fråga 1, endast kan upptas till sakprövning om det av inlagan framgår att,
käranden inte, i tillägg till att domstolen ska fastställa att det avtal som parten ingått i egenskap av konsument som avses i fråga 1 ovan ska ogiltigförklaras i sin helhet, yrkar att domstolen, bland de rättsföljder som följer av total ogiltighet, ska tillämpa den rättsföljd som består i att återställa den situation som rådde innan avtalet ingicks,
medan andra parter som inte ingått ett kreditavtal i egenskap av konsumenter, samt parter som under samma tidsperiod och i egenskap av konsumenter har ingått kreditavtal som inte faller inom ovannämnda kategori, inte är skyldiga att inkomma med en inlaga som uppfyller vissa tvingande krav i fråga om innehållet?
c) en stämningsansökan, en inlaga om ändring av denna stämningsansökan, en invändning om ogiltighet som åberopas i talan mot ett beslut mot konsumenten, ändring av en sådan invändning, genkäromål eller ändring av genkäromål som i ett domstolsförfarande ska inges av en part (kärande eller svarande) som har ingått ett kreditavtal i egenskap av konsument som avses i fråga 1, endast kan upptas till sakprövning om inlagan innehåller,
en matematiskt sett oerhört komplicerad avräkning (som regleras av nationell rätt) – som ska beräknas även med beaktande av bestämmelserna för valutaomräkning av ungerska forinter – avseende perioden från och med det att avtalet ingicks till och med det datum då stämningsansökan ingavs,
som ska innehålla en ingående specifikation, som kan kontrolleras aritmetiskt, över de belopp som ska erläggas enligt kreditavtalet, betalningar som käranden har gjort, utestående betalningar enligt avtalet, utan att beakta de ogiltiga avtalsbestämmelserna, samt skillnaden mellan dessa belopp, och som anger det belopp som den part som i egenskap av konsument ingick kreditavtalet enligt fråga 1 fortfarande är skyldig kreditinstitutet, eller eventuellt har betalat för mycket,
medan andra parter som inte ingått ett kreditavtal i egenskap av konsumenter, samt parter som under samma tidsperiod och i egenskap av konsumenter har ingått kreditavtal som inte faller inom ovannämnda kategori, inte är skyldiga att inkomma med en inlaga som uppfyller vissa tvingande krav i fråga om innehållet?
3. Ska de unionsrättsliga bestämmelser som angetts i fråga 1 ovan tolkas så, att ett åsidosättande av dessa bestämmelser, med hänsyn till de ytterligare krav som angetts ovan (frågorna 1 och 2), samtidigt utgör ett åsidosättande av artiklarna 20, 21 och 47 i [stadgan], även med beaktande av den omständigheten (delvis även i frågorna 1 och 2) att medlemsstaternas domstolar ska tillämpa unionsrätten på området för konsumentskydd, även i mål som saknar gränsöverskridande aspekter, det vill säga i rent interna situationer, i enlighet med domstolens dom av den 5 december 2000, Guimont, C‑448/98, EU:C:2000:663, punkt 23, och dom av den 10 maj 2012, Duomo Gpa m. fl., C‑357/10–C‑359/10, EU:C:2012:283, punkt 28, samt beslut av den 3 juli 2014, Tudoran, C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkt 39? Eller ska detta betraktas som en gränsöverskridande situation redan på grund av den omständigheten att de kreditavtal som avses i fråga 1 ovan är så kallade kreditavtal ’avseende utländsk valuta’?”
23. Då den hänskjutande domstolen har ansett sig sakna behörighet att döma i målet, till följd av sökandens underlåtelse att handla, bad domstolen att det skulle klargöras huruvida målet fortfarande pågick vid den hänskjutande domstolen. Fővárosi Törvényszék. (Överdomstolen i Budapest) besvarade denna fråga jakande i skrivelse av den 27 oktober 2017 och förklarade att sakens utgång (sakprövning av målet eller avvisning på processuella grunder) är beroende av svaren på tolkningsfrågorna.
24. I förevarande mål har skriftliga yttranden inkommit från Erste Bank, den ungerska regeringen samt kommissionen. Dessa parter yttrade sig också muntligen vid förhandlingen den 24 oktober 2017.
III. Bedömning
A. Domstolens behörighet och upptagande till sakprövning
25. Innan det görs en bedömning av saken i målet är det nödvändigt att ta upp vissa frågor rörande behörighet och upptagande till sakprövning.
26. Till att börja med framgick det inte tydligt av ordalydelsen i den ursprungliga ansökan huruvida målet fortfarande var anhängigt vid den hänskjutande domstolen, vilket är ett krav för hänskjutande av tolkningsfrågor till domstolen enligt artikel 267 FEUF.(6) Då den hänskjutande domstolen emellertid sedermera har klarlagt att målet fortfarande är anhängigt anser jag inte att denna fråga behöver behandlas ytterligare.
27. Av större betydelse är dock att det, trots de skriftliga yttranden som har inkommit till domstolen och den muntliga förhandlingen, fortfarande är oklart vilka bestämmelser i unionsrätten som är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen.
28. Med avseende på tolkningen av fördragets bestämmelse om konsumentskydd – för närvarande artikel 169 FEUF – ska det först anmärkas att en sådan bestämmelse främst riktar sig mot institutioner, organ, kontor och myndigheter i unionen. Utan någon förklaring från den hänskjutande domstolen om varför och hur bestämmelsen kan vara tillämplig på Zsolt Szibers situation kan det knappast vara möjligt för domstolen att göra en användbar tolkning av den. På motsvarande sätt bör domstolen i förevarande mål inte heller göra en prövning i förhållande till artikel 20 (”Likhet inför lagen”), artikel 21 (”Icke-diskriminering”), artikel 38 (”Konsumentskydd”) och artikel 47 (”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”) i stadgan utan närmare information från den hänskjutande domstolen angående relevansen av dessa artiklar.
29. Vidare är direktiv 2008/48/EG(7) inte tillämpligt i det nationella målet, eftersom det i artikel 2.2 a i detta anges att det inte ska gälla kreditavtal för vilka det som säkerhet finns en inteckning, vilket är fallet i fråga om Zsolt Szibers avtal.
30. Slutligen är det inte lätt att fastställa vilka yrkanden med grund i direktiv 93/13 – vars bestämmelser förvisso var tillämpliga innan den berörda nationella lagstiftningen antogs – som den hänskjutande domstolen fortfarande måste pröva i det nationella målet, efter det att denna lagstiftning trädde i kraft (och efter det att Zsolt Sziber vederbörligen hade mottagit bankens avräkning(8)). Zsolt Szibers underlåtelse att ändra sitt yrkande när den hänskjutande domstolen bad honom att göra detta efter det att den berörda nationella lagstiftningen antogs, innebär vidare att det är oklart huruvida det fortfarande finns ett anspråk som grundar sig på avtalsvillkorens påstådda oskälighet.
31. I princip är den omtvistade nationella lagstiftningen tillämplig på alla låneavtal som har ingåtts mellan ett kreditinstitut och en konsument mellan den 1 maj 2004 och den 26 juli 2014, vilka är uttryckta i en utländsk valuta (ett avtal i utländsk valuta eller ett avtal uttryckt i utländsk valuta där återbetalningen ska göras i ungerska forinter) eller i ungerska forinter, som inbegriper de villkor som i lagstiftningen har angetts eller presumerats vara oskäliga. Dessa villkor upphävs (och ersätts, i förekommande fall, av andra villkor) och de avtal som är uttryckta i en utländsk valuta omvandlas till avtal uttryckta i ungerska forinter. Kreditinstituteten är skyldiga att tillhandahålla konsumenterna en avräkning för att bedöma de uppkommande finansiella konsekvenserna. Om konsumenterna har gjort överskjutande betalningar ska dessa återbetalas.
32. Mot denna bakgrund förefaller den nationella lagstiftningen, vad gäller Zsolt Sziber, redan ha medfört att de avtalsvillkor som han ansåg vara oskäliga har upphävts och blivit ogiltiga. Vad som kvarstår till stöd för hans yrkanden vid den nationella domstolen förefaller i huvudsak vila på nationella bestämmelser som inte är förknippade med några tillämpliga unionsbestämmelser (inbegripet, såvitt jag kan se, direktiv 93/13), nämligen påståendena rörande kreditinstitutens underlåtelse att genomföra en vederbörlig kreditbedömning avseende gäldenärens betalningsförmåga, den omständigheten att det inte var möjligt att göra de olika inbetalningarna på grund av att deras belopp inte hade angetts och att det inte var möjligt att betala in belopp i utländsk valuta till ett konto i ungerska forinter.
33. På denna grund anser jag att förevarande begäran inte kan upptas till sakprövning, eftersom de rättsliga och faktiska omständigheterna inte har beskrivits tillräckligt noggrant för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar på frågorna i enlighet med artikel 267 FEUF.
34. Oavsett det nu sagda ska jag, för det fall domstolen inte delar min uppfattning om de processuella frågor som har behandlats ovan, ändå bedöma de frågor rörande saken i målet som den hänskjutande domstolen har framställt. Min bedömning kommer främst att behandla frågan huruvida 37 § DH2 är förenlig med artikel 7.1 i direktiv 93/13, varvid jag gör antagandet att Zsolt Sziber, utan hinder av den omtvistade nationella lagstiftningens tillämpning, fortfarande har giltiga krav som grundar sig på detta direktiv.
B. Saken
1. Fråga 1 och fråga 2
35. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 och fråga 2 huvudsakligen för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för nationella bestämmelser som uppställer sådana krav som de som anges i 37 § DH2 för en talan som väcks av en konsument som under en viss tidsperiod har ingått ett kreditavtal som innehåller oskäliga avtalsvillkor.
36. Till att börja med är det viktigt att hålla i minnet att det skyddssystem som inrättas genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren både i fråga om förhandlingsposition och informationsnivå.(9) Med avseende på att konsumenten befinner sig i underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i nämnda direktiv att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Denna bestämmelse ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den inhemska rättsordningen utgör tvingande rätt.(10) Dess syfte är att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga.(11)
37. Med tanke på karaktären och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenter, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkare, krävs det enligt direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med skäl 24 i detta, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter”.(12) I avsaknad av harmoniserade nationella bestämmelser för verkställighet av de konsumenträttigheter som föreskrivs i direktiv 93/13, är det dock upp till varje medlemsstat att i sin nationella lagstiftning reglera möjligheten att pröva yrkanden i sak som vilar på påstådd oskälighet av villkor i konsumentavtal. Detta förhållande är en följd av principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Det gäller dock endast under förutsättning att förfarandena inte är mindre förmånliga än de förfaranden som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen).(13)
38. Mot denna bakgrund står det klart att tolkningsfrågorna i förevarande mål inte kan besvaras abstrakt, utan kräver att det genomförs en noggrann och särskild bedömning av de berörda nationella lagbestämmelserna.
39. Detta är i princip en bedömning som den hänskjutande domstolen är bäst lämpad att genomföra. Det kan exempelvis finnas viktiga aspekter av de omtvistade nationella bestämmelserna som EU-domstolen inte har fått uppgift om. Dessutom kan det även vara så att EU-domstolen inte heller är medveten om ett eventuellt samspel mellan de särskilda bestämmelserna i fråga och övriga viktiga bestämmelser eller principer i medlemsstaten. Detta gäller i ännu högre grad i ett mål som det aktuella där det – trots parternas inlagor och den muntliga förhandlingen – fortfarande föreligger oklarheter i fråga om vissa faktiska aspekter som rör tvisten samt omfattningen och innebörden av de omtvistade nationella bestämmelserna.
40. Trots detta ska jag ta ställning till den hänskjutande domstolens tveksamhet till att de omtvistade bestämmelserna i det nationella målet är förenliga med direktiv 93/13, på grundval av den faktiska och rättsliga bakgrunden såsom jag uppfattar den.
41. Enligt min uppfattning är den centrala frågan i förevarande mål huruvida sådana nationella bestämmelser, som 37 § DH2, säkerställer att principerna om likvärdighet och effektivitet uppfylls.
42. Den hänskjutande domstolen har gjort EU-domstolen uppmärksam på vissa särskilda aspekter rörande de omtvistade nationella bestämmelserna. En talan som väckts av en konsument med yrkande om att vissa påstått oskäliga villkor ska ogiltigförklaras, kan, när talan avser avtal som omfattas av den berörda nationella lagstiftningen, endast upptas till sakprövning (eller återupptas till sakprövning om den redan pågår) om sökanden i) yrkar att domstolen ska tillämpa de rättsliga följderna av avtalets ogiltighet, ii) yrkar att domstolen, bland de rättsföljder som förknippas med ogiltighet, ska förklara att avtalet är giltigt eller har rättsverkningar fram till det datum då avgörande meddelas, och iii) har formulerat sina yrkanden precist samt med sifferuppgifter, inbegripet den avräkning som gjorts mellan parterna (nedan kallade de omtvistade formkraven).
43. Den nationella domstolen har betonat att dessa formkrav inte måste vara uppfyllda i en ogiltighetstalan som väckts av en konsument utanför ramen för de omtvistade nationella bestämmelserna och dessutom kan göra det svårare för konsumenterna att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.
44. Om detta är riktigt är den första fråga som ska behandlas huruvida kravet på likvärdighet är uppfyllt.
a) Likvärdighetsprincipen
45. Det blir därför nödvändigt att fastställa huruvida den omtvistade nationella lagstiftningen, under de omständigheter som är aktuella i Zsolt Szibers situation, inte är mindre förmånlig än den lagstiftning som reglerar liknande nationella förfaranden. Enligt min mening kan situationen jämföras med en konsument som har ingått ett låneavtal med ett kreditinstitut och väcker en ogiltighetstalan avseende hela eller delar av detta avtal med stöd av andra nationella bestämmelser än 37 § DH2(14) (exempelvis obligatoriska bestämmelser i civil- eller handelslagstiftning).
46. Med avseende på sistnämnda förfarande – som såvitt jag förstår reglerades av 239/A § i den tidigare civillagen (som gällde fram till den 14 mars 2014) och numera regleras av 6:108 § i den nya civillagen (sedan den 15 mars 2014) – måste de omtvistade formkraven inte vara uppfyllda för att en talan ska kunna upptas till sakprövning (eller för att rättegången ska kunna återupptas om den redan pågår när den nya lagstiftningen träder i kraft). Dessa krav innebär således att sökanden måste vidta ytterligare åtgärder för att precisera ”vad” han har väckt talan om och ”varför”.
47. Detta innebär emellertid inte att kravet på likvärdighet inte är uppfyllt. Tvärtom skulle det enligt min uppfattning vara fel att undersöka de omtvistade formkraven isolerat från det relevanta sammanhanget, såsom den hänskjutande domstolen förefaller göra.
48. Domstolen har angett att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell rättegångsregel är mindre förmånlig än de regler som avser likartade inhemska åtgärder ska prövas med beaktande av bestämmelsens betydelse för hela förfarandet, dess gång och särskilda kännetecken vid olika nationella instanser.(15)
49. Det ska understrykas att de rättsmedel som föreskrivs i den omtvistade nationella lagstiftningen som helhet skiljer sig från dem som gäller i liknande situationer. Den ungerska lagstiftaren har inte bara infört nya (och synbarligen strängare) krav för upptagande till sakprövning för konsumenter som önskar få tillgång till vanliga rättsmedel vid domstolarna. Dessa krav infördes för att skapa tillträde till nya och andra rättsmedel, som, inom områden som regleras av denna lagstiftning, ersätter tidigare förfaranden.
50. Därför måste bedömningen av likvärdigheten av de omtvistade nationella bestämmelser som är föremål för prövning vid den nationella domstolen ta hänsyn till såväl tvisteföremålet som de väsentliga beståndsdelarna i de former av talan vid nationell domstol som påstås vara likartade.(16) Rätt tillvägagångssätt i förevarande mål är följaktligen att undersöka huruvida de nya förfarandena (som de omtvistade formkraven utgör den del av), betraktade som helhet,(17) ger konsumenterna ett skydd för sina rättigheter enligt direktiv 93/13 som är lika verksamt, praktiskt och snabbt som det skydd de har enligt de vanliga rättegångsreglerna.
51. Med beaktande av sammanhanget för de antagna bestämmelserna, förefaller de nya förfarandena ge ett skydd för konsumenternas rättigheter enligt direktiv 93/13 som faktiskt är mer förmånligt än det skydd de har enligt de vanliga rättegångsreglerna. Såsom kommer att illustreras nedan beror detta på att de reglerna, kombinerar de förfaranden som konsumenter och kreditinstitut normalt skulle behöva tillämpa när ett lån ska ändras eller upphävas, och därmed gör det enklare, snabbare och mindre kostsamt att lösa konsumenternas tvister. Förvisso är det normalt sett inte tillräckligt att bara upphäva eller ändra ett låneavtal för att lösa en tvist mellan en konsument och ett kreditinstitut (vilket tydligt framgår av domen i målet Kásler(18)).
52. Såsom angetts är bakgrunden till förevarande mål det stora antal konsumentkreditavtal uttryckta i utländsk valuta som tidigare har ingåtts i Ungern, och vilka sedermera har gett upphov till många rättsfall vid de nationella domstolarna. Dessa avtal innehöll ofta vissa oskäliga villkor. Den ungerska lagstiftarens syfte var att – mot bakgrund av de principer som fastställdes av Kúria (Högsta domstolen) i domen av den 16 juni 2014,(19) som i sin tur byggde på de korrekta slutsatserna av domstolens dom i målet Kásler(20) – lösa denna situation en gång för alla genom att anta lagarna DH1, DH2 och DH3. Avsikten med det verktyg man valde att tillämpa var att ge konsumenterna i denna särskilda situation ett enklare och snabbare sätt att verkställa sina rättigheter i domstol, samtidigt som man respekterade de berörda kreditinstitutens rätt till försvar.
53. Det fastställdes eller presumerades således enligt lag att vissa avtalsvillkor var oskäliga (nämligen de avtalsvillkor som domstolen prövade i målet Kásler) och låneavtal som hade uttryckts i en utländsk valuta omvandlades till avtal uttryckta i ungerska forinter. Särskilda förfaranden inrättades också för att fastställa de rättsliga och ekonomiska följderna av avtalens fullständiga eller partiella ogiltighet. I detta syfte sammanförde lagstiftaren vidare de skilda förfaranden som konsumenter och kreditinstitut normalt skulle behöva tillämpa, det första förfarandet rörande avtalsvillkorens ogiltighet och deras efterföljande verkan på avtalets fullständiga eller partiella ogiltighet och det andra förfarandet rörande de ekonomiska följderna av avtalats fullständiga eller partiella ogiltighet, i ett enda förfarande.
54. Det förefaller mig som om den ungerska regeringen har fog för sitt antagande att det skydd som konsumenterna garanteras enligt direktiv 93/13 är mer effektivt i de situationer som regleras av den nya lagstiftningen än det skydd som garanteras enligt de vanliga reglerna, genom att de två förfarandena ovan sammanfördes till ett enda förfarande där bedömningen av vissa aspekter av tvisten (oskäligheten av vissa avtalsvillkor) inte ska fastställas av domstolen, utan föreskrivs i lag, och bedömningen av de rättsliga följderna av domstolens avgörande förenklas (genom att det krävs att sökanden klargör sina yrkanden). Mer allmänt verkar de nya bestämmelserna förbättra rättssäkerheten för såväl konsumenter som kreditinstitut och motverka, när så är möjligt, komplicerade och långdragna rättsprocesser som är betungande för det nationella rättsväsendet och leder till divergerande rättspraxis.
55. För att de nya förfarandena ska kunna uppnå sitt (legitima) syfte verkar det nödvändigt att kräva att en kärande ska vidta ytterligare åtgärder för att klargöra sina yrkanden för de nationella domstolarna med avseende på avtalets eventuella ogiltighet och de rättsliga och ekonomiska följderna av detta. Detta är i än högre grad fallet med hänsyn till att yrkandena ska klargöras efter att låneavtalet har ändrats i enlighet med lagstiftningen. De nya kraven verkar därför vara en del av det särskilda domstolsskydd som införts genom de omtvistade nationella bestämmelserna.(21) Detta system är sannolikt, mot bakgrund av de aktuella omständigheterna i målet, mer förmånligt än det system som är tillämpligt i jämförbara nationella mål.
56. Av dessa skäl anser jag att de nationella bestämmelser som är föremål för prövning i målet vid den nationella domstolen är förenliga med likvärdighetsprincipen.
b) Effektivitetsprincipen
57. Därefter ska det fastställas huruvida de omtvistade formkraven också är förenliga med effektivitetsprincipen.
58. Mot bakgrund av de överväganden som har presenterats ovan verkar detta onekligen vara fallet. Jag har redan förklarat att den omtvistade nationella lagstiftningen införde förfaranden som, med hänsyn till de aktuella omständigheterna i målet, troligtvis skulle leda till en enklare, snabbare och mindre kostsam lösning av tvisterna mellan konsumenterna och kreditinstituten.
59. I alla händelser har jag svårt att se hur de första två kraven som angetts ovan i punkt 42 skulle kunna anses göra det omöjligt eller orimligt svårt för de konsumenter som omfattas av den nya lagstiftningen att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13. Den ansträngning som krävs av konsumenten för att yrka dels att den nationella domstolen ska tillämpa de rättsliga följderna av avtalets ogiltighet, dels, bland de rättsföljder som förknippas med ogiltighet, ska förklara att avtalet är giltigt eller har rättsverkningar fram till datumet då avgörande meddelas, framstår som relativt begränsad. Det förefaller mig som om dessa krav endast innebär att konsumenten ska uttrycka sina yrkanden inför domstolen klarare och tydligare.
60. Trots allt tycker jag att det är ofrånkomligt – oavsett vilket regelverk som är tillämpligt – att en konsument som befinner sig i en situation som Zsolt Szibers, vid något tillfälle under rättegången måste vara tvungen att framlägga sin uppfattning om de rättsliga och ekonomiska följderna av låneavtalets partiella eller fullständiga ogiltighet inför den nationella domstolen.
61. Samma överväganden bör också kunna tillämpas, med vederbörliga ändringar, på det tredje kravet i punkt 42 ovan. Enligt det kravet ska konsumenterna framställa ett ”precist” yrkande med ”sifferuppgifter”.(22) Med andra ord behöver de bara ange med vilket belopp de anser sig ha betalat för mycket och formulera detta uttryckligen.
62. Det framstår inte som en särskilt betungande uppgift för kärandena, i synnerhet inte då de kan ta hjälp av den avräkning som kreditinstitutet ska tillhandahålla samtliga konsumenter som omfattas av den nya lagstiftningen. Det verkar logiskt att en konsument som anser sig ha andra anspråk än de som framgår av den avräkning som den har mottagit och godkänt (eller som fastställts som slutlig av nationell domstol) måste framlägga en sådan handling, förklara sin uppfattning och lämna sifferuppgifter om de nya anspråken.
63. Mot bakgrund av det ovanstående anser jag inte att det förekommer något i handlingarna i målet som medför att de nya kraven, allmänt sett, gör det omöjligt eller orimligt svårt för konsumenter att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13 på det område som omfattas av den omtvistade nationella lagstiftningen.
64. Det är visserligen riktigt att det inte kan uteslutas att de nya kraven, i vissa fall, kan ha oförmånliga konsekvenser för de konsumenter som önskar väcka talan vid nationella domstolar om påstått oskäliga villkor i avtal som omfattas av den omtvistade nationella lagstiftningen men inte förklaras eller presumeras ogiltiga enligt denna. Detta kan mycket väl vara fallet i fråga om Zsolt Sziber, då hans underlåtenhet att agera, enligt de nya reglerna, kan innebära att hans talan avvisas, när detta inte skulle ha varit fallet enligt de tidigare reglerna. Emellertid innebär inte det faktum att vissa konsumenter, på grund av sin passivitet eller underlåtelse att handla, kan anse att de nya förfarandena är ofördelaktiga, att effektivitetsprincipen inte har iakttagits. Tvärtom krävs det inte, vilket följer av domstolens fasta rättspraxis, att total passivitet hos konsumenten uppvägs fullt ut för att effektivitetsprincipen ska anses ha iakttagits.(23)
65. Domstolen har också funnit att regler som skäligen kan vara berättigade på grund av rättssäkerhetsprincipen eller principen om ändamålsenlig handläggning inte åsidosätter effektivitetsprincipen, även om ett åsidosättande av dem innebär att talan helt eller delvis ska avvisas.(24) På samma sätt har domstolen funnit att den omständigheten att en ytterligare etapp för tillgång till rättslig prövning under vissa särskilda omständigheter införs genom den nationella lagstiftningen inte nödvändigtvis står i strid med ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter. Detta är i synnerhet fallet när de införda inskränkningarna faktiskt är avsedda att tillgodose allmänintresse och inte är oproportionerliga för detta syfte.(25)
66. Jag anser därför att även kravet på effektivitet är uppfyllt i förevarande mål.
67. Jag föreslår följaktligen att domstolen ska besvara fråga 1 och fråga 2 enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser som uppställer sådana krav som de som anges i 37 § DH2 för en talan som väcks av en konsument som under en viss tidsperiod har ingått ett kreditavtal som innehåller oskäliga avtalsvillkor.
2. Fråga 3
68. Den hänskjutande domstolen har slutligen ställt fråga 3 för att få klarhet i huruvida direktiv 93/13 också ska tillämpas i en situation där det helt saknas gränsöverskridande aspekter. I detta avseende önskar den hänskjutande domstolen att det ska klarläggas huruvida det, i en situation såsom den i det nationella målet, skulle kunna anses utgöra en gränsöverskridande aspekt att kreditavtalet hade uttryckts i utländsk valuta.
69. Frågan verkar bygga på en felaktig uppfattning om den rättspraxis från domstolen som det har hänvisats till i beslutet om hänskjutande.
70. Det är en etablerad princip i unionsrätten att fördragets bestämmelser om de grundläggande friheterna inte är tillämpliga i ”rent interna situationer”.(26) Förevarande mål gäller dock inte fördragets bestämmelser om de grundläggande friheterna, utan unionslagstiftning som harmoniserar medlemsstaternas lagstiftning på ett visst rättsområde. Följaktligen är bestämmelserna i unionslagstiftningen tillämpliga trots att det är fråga om en rent intern situation i det nationella målet. Omständigheten att kreditavtalen hade uttryckts i en utländsk valuta saknar därför relevans för tillämpligheten av direktiv 93/13.
71. Mot bakgrund av det föregående föreslår jag att domstolen ska besvara fråga 3 så, att direktiv 93/13 också är tillämpligt i situationer där det inte finns några gränsöverskridande aspekter.
IV. Förslag till avgörande
72. Sammanfattningsvis föreslår jag att domstolen förklarar att den begäran som har framställts av Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen i Budapest) (Ungern) ska avvisas.
73. Alternativt, föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna på följande sätt:
– Artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal utgör inte hinder för nationella bestämmelser som uppställer sådana krav som de som anges i 37 § lag nr XL från år 2014 för en talan som väcks av en konsument som under en viss tidsperiod har ingått ett kreditavtal som innehåller oskäliga avtalsvillkor.
– Direktiv 93/13 ska också tillämpas i situationer där det inte finns några gränsöverskridande aspekter.