DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 3 mars 2022 (*)
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen – Artikel 60 första stycket – Otillåten frånvaro – Räckvidd – Avdrag från den årliga ledigheten – Innehållen lön – Tjänsteman som har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna”
I mål C‑162/20 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 8 april 2020, av
WV, företrädd av É. Boigelot, avocat,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska utrikestjänsten, företrädd av S. Marquardt och R. Spáč, båda i egenskap av ombud, biträdda av M. Troncoso Ferrer, abogado, och F.-M. Hislaire, avocat,
svarande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på sjätte avdelningen I. Ziemele (referent), tillika tillförordnad ordförande på sjunde avdelningen, samt domarna T. von Danwitz och A. Kumin,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
och efter att den 3 juni 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 WV har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 januari 2020, WV/Europeiska utrikestjänsten (T‑471/18, ej publicerat, EU:T:2020:26) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut ogillade tribunalen WV:s yrkande enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av dels Europeiska utrikestjänstens beslut av den 27 november 2017 om innehållande av lön för 72 kalenderdagar (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels, i den mån det var nödvändigt, Europeiska utrikestjänstens beslut av den 2 maj 2018 om avslag på det klagomål som WV ingett den 3 januari 2018 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).
Tillämpliga bestämmelser
2 I artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i den tvist som gett upphov till förevarande överklagande (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:
”Tjänstemän i aktiv tjänst skall ha arbetsvillkor som uppfyller lämpliga hälso- och säkerhetsnormer som åtminstone uppfyller de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen.”
3 I artikel 12a.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en tjänsteman inte får ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier. I artikel 12a.3 och 12a.4 definieras mobbning respektive sexuella trakasserier.
4 Artikel 21 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”En tjänsteman skall oberoende av ställning bistå och råda sina överordnade och ansvara för att de uppgifter som tilldelats honom utförs.
En tjänsteman som leder en tjänstegren är inför sina överordnade ansvarig när det gäller de befogenheter som tilldelats honom och när det gäller att hans instruktioner följs. Hans underordnades ansvar befriar honom inte på något sätt från det egna ansvaret.”
5 I artikel 55 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”1. Tjänstemän i aktiv tjänst skall alltid stå till sin institutions förfogande.
2. Den normala arbetstiden i veckan ska vara 40 till 42 timmar som fördelas enligt en arbetstidsplan som ska fastställas av tillsättningsmyndigheten. Inom samma begränsning kan tillsättningsmyndigheten, efter samråd med personalkommittén, fastställa den lämpliga arbetstidsplanen för vissa grupper av tjänstemän som har särskilda arbetsuppgifter.
3. Av tjänsteskäl eller på grund av kraven om säkerhet på arbetsplatsen kan [en tjänsteman] dessutom vara skyldig att utanför den normala arbetstiden stå till institutionens förfogande på arbetsplatsen eller i bostaden. Varje institutions tillsättningsmyndighet ska fastställa detaljerade bestämmelser för tillämpningen av denna punkt efter att ha samrått med personalkommittén.
…”
6 I artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna stadgas följande:
”Utom vid sjukdom eller olycksfall får en tjänsteman inte vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg av hans närmaste överordnade. Utan att det påverkar en eventuell tillämpning av gällande disciplinåtgärder skall konstaterad otillåten frånvaro dras av från tjänstemannens årliga ledighet. Om han har utnyttjat sin årliga ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande period.”
7 Artikel 86 i stadgan har följande lydelse:
”1. Om en tjänsteman eller tidigare tjänsteman underlåter att uppfylla någon av sina skyldigheter enligt dessa tjänsteföreskrifter, antingen det sker uppsåtligt eller på grund av vårdslöshet från hans sida, kan disciplinära åtgärder vidtas mot honom.
2. Om tillsättningsmyndigheten eller Olaf får kännedom om förhållanden som tyder på underlåtenhet att uppfylla en skyldighet på det sätt som avses i punkt 1 får de inleda administrativa utredningar för att ta reda på om någon sådan underlåtenhet har förekommit.
3. Disciplinära regler, förfaranden och åtgärder samt regler och förfaranden för administrativa utredningar fastställs i bilaga IX.”
8 I artikel 9.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, med rubriken ”Disciplinära förfaranden”, föreskrivs följande:
”Tillsättningsmyndigheten får tillämpa någon av följande disciplinåtgärder:
a) Skriftlig varning.
b) Reprimand.
c) Uppskjuten uppflyttning till en högre löneklass med mellan 1 och 23 månader.
d) Nedflyttning i löneklass.
e) Tillfällig nedflyttning till en lägre lönegrad med mellan 15 dagar och ett år.
f) Placering i en lägre lönegrad i samma tjänstegrupp.
g) Placering i en lägre tjänstegrupp, med bibehållen eller lägre lönegrad.
h) Avsättning från tjänsten, och, i förekommande fall, tillfällig minskning av pensionen eller innehållande av en del av invaliditetsersättningen under en viss tid, varvid konsekvenserna av denna åtgärd inte får drabba dem som är underhållsberättigade i förhållande till tjänstemannen. …”
Bakgrund till tvisten
9 Bakgrunden till tvisten såsom den redovisas i punkterna 1–48 i det överklagade beslutet kan i de delar som är relevanta för det aktuella överklagandet sammanfattas enligt följande.
10 Klaganden, WV, är tjänsteman i Europeiska unionen. Hon tjänstgör vid Europeiska utrikestjänsten sedan den 1 januari 2011 och har sedan detta datum tjänstgjort vid flera avdelningar inom utrikestjänsten. Bland annat tjänstgjorde WV från den 1 februari 2015 till den 30 september 2016 vid Europeiska utrikestjänstens avdelning EURCA West3.
11 Från den 1 oktober till den 15 november 2016 omplacerades WV i tjänstens intresse till avdelningen Americas.2 och därefter, den 16 november 2016, till utrikestjänstens avdelning PRISM. WV har uppgett att hon vid flera tillfällen vände sig till administrationen för att få kännedom om motiveringen till att hon förflyttades från avdelningen EURCA West3.
12 Den 16 januari 2017 upplystes WV om att hennes frånvaro ansågs vara ”otillåten”. WV upplystes även, vad gällde hennes närvaro, om att hon ännu inte hade påträffats på sitt kontor.
13 Den 10 februari 2017 kontaktade WV sina överordnade med avseende på sin frånvaro.
14 Genom e-postmeddelande av den 3 april 2017 översände hon ett läkarintyg i syfte att motivera sin frånvaro den 30 och 31 mars 2017 och den 3 april 2017.
15 I e-postmeddelande av den 10 april 2017 uppgav hon för sina överordnade att frånvaroperioder hade lagts in på ett felaktigt sätt i det datorbaserade personaladministrationssystemet Sysper, varav vissa med avseende på framtida datum.
16 Den 11 april 2017 ägde en e-postkorrespondens rum mellan WV och hennes överordnade angående den påstådda omotiverade frånvaron.
17 Den 25 och 26 april 2017 utväxlade WV e-postmeddelanden med sin enhetschef om att avdelningschefen ansåg att administrationen betraktade hennes närvaro på sitt kontor som omotiverad frånvaro. Enhetschefen förklarade bland annat för WV vilka villkor man måste uppfylla för att anses vara ”närvarande” på arbetet.
18 Den 12 september 2017 sände WV:s enhetschef ett meddelande till henne där det angavs att hon under perioden från och med den 1 januari till och med den 14 juli 2017 hade haft omotiverad frånvaro motsvarande 85 kalenderdagar som i enlighet med artikel 60 i tjänsteföreskrifterna skulle medföra avdrag från hennes lön.
19 WV besvarade detta meddelande genom ett e-postmeddelande av den 15 september 2017 och begärde bland annat att få ta del av utdrag från registreringarna av instämpling och utstämpling vid inpassering till och utpassering från byggnaden.
20 Chefen för avdelningen HR 3 upplyste WV den 25 september 2017 om att hon av dataskyddsskäl inte kunde få tillgång till dessa utdrag.
21 Den 27 november 2017 underrättade Europeiska utrikestjänsten genom det omtvistade beslutet WV om att bedömningen av hennes omotiverade frånvaro hade justerats i så måtto att 9 dagar hade omvandlats till årlig ledighet och att motsvarande 72 dagar skulle komma att dras av från hennes lön.
22 Den 7 december 2017 underrättades WV om det belopp som från och med februari 2018 skulle komma att dras av från hennes lön.
23 Den 3 januari 2018 anförde WV klagomål mot det omtvistade beslutet enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
24 Den 6 februari 2018 gjorde Europeiska kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) avdrag från klagandens lön på grundval av detta beslut.
25 Den 27 april 2018 erhöll klaganden utdrag från registreringarna av instämpling och utstämpling vid inpassering till och utpassering från byggnaden för perioden den 1 januari–8 februari 2017.
26 Den 2 maj 2018 beslutade tillsättningsmyndigheten att avslå klagomålet.
Förfarandet vid tribunalen och det överklagade beslutet
27 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 augusti 2018 väckte WV talan dels om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, i den mån det var nödvändigt, av beslutet att avslå klagomålet, dels om att tribunalen skulle besluta att dröjsmålsränta skulle utgå på de belopp som skulle återbetalas till henne.
28 WV yrkade dessutom, med tillämpning av artikel 89.3 d i tribunalens rättegångsregler, att tribunalen skulle förplikta Europeiska utrikestjänsten att förete diverse olika handlingar.
29 Till stöd för sin talan vid tribunalen åberopade WV en enda grund, genom vilken hon gjorde gällande åsidosättande av artikel 1e.2 samt artiklarna 12, 12a, 21, 25, 26, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna 1 och 2 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, omsorgsplikten, principen om god förvaltningssed, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1), artiklarna 41, 47, och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, samt artikel 296 FEUF.
30 WV har genom sin enda grund även gjort gällande rättsmissbruk, åsidosättande av handläggningsregler, uppenbart åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om parternas likställdhet i processen samt åsidosättande av principen om att administrationen endast får anta ett beslut på lagenliga grunder, proportionalitetsprincipen, principen om ett kontradiktoriskt förfarande och rättssäkerhetsprincipen samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).
31 Genom det överklagade beslutet ogillade tribunalen talan i dess helhet med hänvisning till att det var uppenbart att talan delvis inte kunde tas upp till prövning och delvis helt saknade rättslig grund.
32 Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och av beslutet att avslå klagomålet fann tribunalen inledningsvis att endast de argument som avsåg ett åsidosättande av artiklarna 21, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna samt av motiveringsskyldigheten hade framförts i en form som uppfyllde minimikraven i artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler och avvisade talan såvitt avsåg de övriga argumenten, eftersom det var uppenbart att talan inte kunde prövas såvitt avsåg dessa argument.
33 Tribunalen underkände därefter argumenten om åsidosättande av artiklarna 21, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna samt av motiveringsskyldigheten, eftersom det var uppenbart att de helt saknade grund.
34 Vad för det första gällde det påstådda åsidosättandet av artiklarna 21, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna, fann tribunalen bland annat, i punkt 79 i det överklagade beslutet, att även om det skulle anses styrkt att WV faktiskt varit närvarande i Europeiska utrikestjänstens lokaler, såsom hon har hävdat, har WV likväl inte iakttagit de villkor som uppställs i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, eftersom hon tydligt uttryckt sin avsikt att inte arbeta vid avdelningen PRISM med motiveringen att hon ville koncentrera sig enbart på de administrativa frågor som rörde hennes omplacering. Enligt tribunalen kunde Europeiska utrikestjänsten således inte klandras för att ha ansett att WV hade en omotiverad frånvaro. Vidare påpekade tribunalen att eftersom den frånvaro som Europeiska utrikestjänsten hade konstaterat förelåg inte hade godkänts i förväg av WV:s överordnade, var avdraget motsvarande 72 kalenderdagar endast en följd av att kraven i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna inte hade iakttagits.
35 Vad för det andra gäller den påstådda bristen på motivering i beslutet att avslå klagomålet, erinrade tribunalen först om dels att det är möjligt att anse att ett beslut är tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde tjänstemannen, vilket gjorde det möjligt för vederbörande att förstå innebörden av beslutet, dels att den berördes kännedom om detta sammanhang kan utgöra en motivering av det omtvistade beslutet. Därefter fann tribunalen i punkt 85 i det överklagade beslutet att det framgick av beslutet om avslag på klagomålet att det var tydligt att WV hade ingående kännedom om det sammanhang som det omtvistade beslutet ingick i. Härvidlag preciserade tribunalen att WV själv till sitt klagomål hade bifogat flera skriftväxlingar per brev och e-post med Europeiska utrikestjänsten avseende innehållandet av lön för de dagar som ansågs utgöra omotiverad frånvaro.
36 För det tredje ogillade tribunalen, i punkt 87 i det överklagade beslutet, till följd av att tribunalen ogillat yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet, och av samma skäl, WV:s yrkande om att det skulle fastställas att dröjsmålsränta skulle utgå på de belopp som skulle återbetalas till henne.
37 Slutligen fann tribunalen i punkterna 88 och 89 i det överklagade beslutet, med hänsyn till att det var uppenbart att dessa yrkanden om ogiltigförklaring delvis inte kunde tas upp till sakprövning och i övriga delar var ogrundade, att även WV:s yrkande enligt artikel 89.3 d i tribunalens rättegångsregler skulle ogillas. Enligt tribunalen framgick det inte av ansökan att de handlingar som WV begärt att de skulle företes skulle ha kunnat vederlägga konstaterandet i punkterna 74–80 i det överklagade beslutet, att WV inte bistått sina överordnade genom att utföra de uppgifter som hon hade anförtrotts och att alltid stå till Europeiska utrikestjänstens förfogande, i enlighet med skyldigheterna enligt artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, eller att dessa handlingar kunde visa att beslutet att avslå klagomålet var otillräckligt motiverat. Under alla förhållanden hade WV inte med tillräcklig precision identifierat vilka handlingar som hon begärt att de skulle företes och hade inte heller tillhandahållit tribunalen åtminstone några upplysningar som bekräftade att dessa handlingar behövdes för handläggningen av målet, i enlighet med artikel 88.2 i rättegångsreglerna.
Parternas yrkanden
38 WV har yrkat att domstolen ska
– upphäva det överklagade beslutet,
– förplikta Europeiska utrikestjänsten att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna vid tribunalen, och
– återförvisa målet till tribunalen för prövning i sak.
39 Europeiska utrikestjänsten har yrkat att domstolen ska
– avvisa överklagandet eller i vart fall ogilla det, och
– förplikta WV att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
40 Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, som avser åsidosättande av principen om fri bevisprövning och av begreppet en rad samstämmiga indicier och, följaktligen, åsidosättande av bevisbördereglerna, rättsvägran, diskriminering, missuppfattning av de faktiska omständigheterna och uppenbart oriktiga bedömningar som medfört en felaktig rättslig motivering av det överklagade beslutet. Denna grund består av sex delar.
41 Europeiska utrikestjänsten anser att överklagandet inte kan prövas såvitt avser denna grund, eftersom den inte uppfyller kraven i artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, eller att överklagandet åtminstone ska ogillas såvitt avser denna grund.
Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
Parternas argument
42 Europeiska utrikestjänsten anser att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning på grund av att den enda grunden är oklar. För det första har invändningen om att tribunalen gjort en uppenbart oriktig bedömning av bevisningen utvecklats på ett osammanhängande sätt, utan att det förklaras på vilket sätt detta påstådda fel bör leda till att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras. Vidare avser invändningen om en påstådd rättsvägran i själva verket ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel. I överklagandet anges emellertid inte tydligt hur tribunalen skulle ha åsidosatt denna rätt eller principen om icke-diskriminering, som också har åberopats. Slutligen nämns inte i den enda grunden att artikel 60 i tjänsteföreskrifterna skulle ha åsidosatts.
43 WV anser att talan kan upptas till sakprövning.
Domstolens bedömning
44 Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte upptas till sakprövning (se dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl., C‑425/19 P, EU:C:2021:154, punkt 55 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 maj 2021, Dickmanns/EUIPO, C‑63/20 P, ej publicerad, EU:C:2021:406, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
45 En grund som bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Domstolen har även slagit fast att ett överklagande som inte är konsekvent uppbyggt utan bara består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning ska avvisas med hänvisning till att det är uppenbart att det inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 4 oktober 2018, Staelen/ombudsmannen, C‑45/18 P, ej publicerad, EU:C:2018:814, punkt 15 och där angiven rättspraxis).
46 Även om vissa av argumenten i förevarande överklagande visserligen skulle ha kunnat vara tydligare för att underlätta förståelsen av dem, innehåller detta överklagande icke desto mindre en rad rättsliga argument som just avser omständigheter i det överklagade beslutet vilka tydligt har identifierats. Europeiska utrikestjänstens argument kan följaktligen inte leda till att överklagandet avvisas i sin helhet, utan ska bedömas inom ramen för prövningen av var och en av de sex delarna av den enda grunden.
47 Mot denna bakgrund finner domstolen att överklagandet kan tas upp till sakprövning.
Klagandens inledande anmärkning
Parternas argument
48 I den del av överklagandet som har rubriken ”Faktiska omständigheter och bakgrund till förfarandet” har klaganden anfört att tribunalen i sin redogörelse för de faktiska omständigheterna och bakgrunden till tvisten underlät att nämna och beakta vissa faktiska omständigheter som låg till grund för klagandens analys.
49 Europeiska utrikestjänsten har gjort gällande att WV inte har angett vilka konkreta följder en sådan underlåtenhet skulle ha haft för hennes talan vid tribunalen.
Domstolens bedömning
50 Domstolen påpekar härvidlag att klaganden endast har räknat upp faktiska omständigheter som tribunalen påstås ha underlåtit att beakta och i allmänna ordalag har hänvisat till invändningen om åsidosättande av principen om fri bevisprövning och av begreppet en rad samstämmiga indicier och, följaktligen, åsidosättande av bevisbördereglerna, utan att närmare ange vilka punkter i det överklagade beslutet som skulle vara behäftade med felaktig rättstillämpning till följd av denna påstådda underlåtenhet.
51 Sådana påståenden uppfyller följaktligen inte de krav som det erinras om i punkterna 44 och 45 ovan och ska därför avvisas.
Prövning i sak
52 Den första och den andra delen av klagandens enda grund för överklagandet avser skälen i det överklagade beslutet, i vilka tribunalen avvisade vissa av klagandens påståenden, eftersom det var uppenbart att de inte kunde tas upp till sakprövning. Den tredje–femte delen av denna grund avser skälen i det överklagade beslutet, i vilka tribunalen fann att det var uppenbart att klagandens argument avseende ett åsidosättande av artiklarna 21, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna samt av motiveringsskyldigheten helt saknade rättslig grund. Den sjätte delgrunden avser tribunalens avslag på begäran att vidta åtgärder för processledning enligt artikel 89.3 d i tribunalens rättegångsregler.
Den enda grundens första och andra del
– Parternas argument
53 Klaganden har genom den första delen av sin enda grund, vilken avser punkterna 63 och 64 i det överklagade beslutet, kritiserat tribunalen för att felaktigt ha funnit att påståendet om ett åsidosättande av artiklarna 1e.2 och 12a i tjänsteföreskrifterna inte på något sätt hade utvecklats i ansökan. För det första grundade sig emellertid klaganden på artikel 1e i tjänsteföreskrifterna, eftersom hon i punkt 54 i sin ansökan till tribunalen angav dels att det ankom på tillsättningsmyndigheten att, i enlighet med en skyldighet att uppnå resultat, försäkra sig om att tjänstemannen kan utöva sitt yrke i en lämplig och sund miljö, fri från oavbrutna angrepp, förtal eller trakasserier, dels att klagandens hälsa har försämrats på arbetet på grund av förtalande, illvilliga och trakasserande attityder som har påtalats och visats. För det andra påpekade WV i sin ansökan till tribunalen även att hon utsatts för mobbning och hänvisade, i punkt 53 i ansökan, till den exakta lydelsen av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.
54 I den andra delen av sin enda grund har klaganden kritiserat tribunalen för att ha behandlat hennes invändning om åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av omsorgsplikten och skyldigheten att uppnå resultat att säkerställa att en tjänsteman kan utöva sitt yrke i en lämplig och sund miljö, fri från oavbrutna angrepp, förtal eller trakasserier.
55 För det första motiverade tribunalen sin vägran att pröva denna invändning på ett oklart och följaktligen rättsligt felaktigt sätt, eftersom tribunalen efter att ha nämnt denna invändning i punkt 65 i det överklagade beslutet sedan varken avvisade invändningen eller prövade den i sak.
56 Klaganden har för det andra ifrågasatt tribunalens slutsatser i punkt 65 i det överklagade beslutet och hävdat att tribunalen för att komma fram till dessa slutsatser inte beaktade samtliga handlingar i målet och inte gjorde en fullständig prövning av bevisningen. Tribunalen åsidosatte således principen om fri bevisprövning och begreppet en rad samstämmiga indicier och åsidosatte därmed bevisbördereglerna, vilket ledde till en rättsvägran. Klaganden har särskilt gjort gällande att denna invändning stöds av bilagorna A.4, A.8, A.10, A.16, A.21, A.24, A.25, A.26 och A.30 till hennes ansökan till tribunalen.
57 Vad gäller den enda grundens andra del har Europeiska utrikestjänsten gjort gällande att på grund av att det i ansökan till tribunalen helt saknas hänvisning till bevisningen, kan klaganden inte klandra tribunalen för att inte ha beaktat de handlingar som stödjer hennes påståenden, det vill säga bilagorna A.4, A.8, A.10 och A.16, vilka nämns för första gången i överklagandet. Dispositionsprincipen som styr förfarandet vid tribunalen kräver att sökanden exakt anger den bevisning som de rättsliga grunderna avser, utan att tribunalen på eget initiativ behöver söka i handlingarna i målet efter den bevisning som motsvarar sökandens invändningar.
Domstolens bedömning
58 När det gäller den enda grundens första del, genom vilken klaganden har gjort gällande att tribunalen missuppfattade hennes argument genom att felaktigt anse att påståendet om åsidosättande av artiklarna 1e.2 och 12a i tjänsteföreskrifterna inte hade utvecklats på något sätt i ansökan, erinrar domstolen om att domstolens prövning inom ramen för ett överklagande bland annat syftar till att kontrollera huruvida tribunalen på ett tillfredsställande sätt har besvarat samtliga argument som klaganden har anfört (dom av den 25 juni 2020, kommissionen/CX, C‑131/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:502, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
59 Grunden avseende tribunalens underlåtenhet att bemöta argument som åberopades i första instans innebär dessutom i huvudsak ett åberopande av ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 119 i tribunalens rättegångsregler är tillämplig på tribunalen (dom av den 25 juni 2020, kommissionen/CX, C‑131/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:502, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
60 Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast kan tribunalens skyldighet att motivera sina avgöranden emellertid inte tolkas så, att denna i detalj måste bemöta varje argument som anförts av sökanden, särskilt om argumentet inte är tillräckligt klart och precist (dom av den 15 april 2010, Gualtieri/kommissionen, C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
61 Tribunalen kan således inte klandras för att den, mot bakgrund av allmänna påståenden och angivelser, såsom de som återfinns i punkterna 53 och 54 i ansökan i första instans, ansåg att påståendet om åsidosättande av artiklarna 1e och 12a i tjänsteföreskrifterna inte hade varit föremål för någon som helst utveckling i rättsligt hänseende.
62 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den enda grundens första del.
63 När det gäller den enda grundens andra del konstaterar domstolen för det första att klagandens argument att tribunalen inte motiverade sitt beslut att inte pröva denna invändning, eftersom tribunalen varken avvisat den eller prövade den i sak, bygger på en felaktig tolkning av det överklagade beslutet.
64 Det framgår av den icke-anonymiserade version av beslutet som bifogats klagandens överklagande att tribunalen, efter att i punkt 64 i det överklagade beslutet ha angett att ”de påståenden som avses i punkt 63 [i detta beslut] inte uppfyller minimikraven på klarhet och konsekvens i artikel 76 d i rättegångsreglerna”, i punkt 65 i nämnda beslut preciserade att så var fallet ”även i fråga om invändningen om åsidosättande av handläggningsregler och åsidosättande av omsorgsplikten och av skyldigheten att uppnå resultat att säkerställa att en tjänsteman kan utöva sitt yrke i en lämplig och sund miljö, fri från angrepp, förtal eller trakasserier”. Tribunalen angav vidare i samma punkt 65 att ”[klaganden] till stöd för denna invändning endast på ett allmänt sätt, och på intet sätt styrkt, har åberopat, om det inte är fråga om en generell hänvisning till ’de faktiska omständigheter som har utvecklats i förevarande mål’ och till ’ovedersägliga bevis’, ett ’sammanhang som vänds mot [henne] i mörka syften och i ett sammanhang av uppenbart yrkesmässigt utanförskap’, samt ett antal andra omständigheter.
65 Tribunalen fann därefter, i punkt 66 i den icke-anonymiserade version av det överklagade beslutet som bifogats klagandens överklagande, att det var uppenbart att de påståenden som redovisats i punkterna 62–65 beslutet inte kunde tas upp till sakprövning.
66 Påståendet att tribunalen inte motiverade sin vägran att pröva invändningen om åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av omsorgsplikten och skyldigheten att uppnå resultat att säkerställa att tjänstemännen kan utföra sina arbetsuppgifter i en lämplig och sund miljö, fri från angrepp, förtal eller trakasserier är således ogrundat.
67 Vad för det andra gäller den andra invändningen i den andra delen av den enda grunden, vilken avses i punkt 56 ovan, erinrar domstolen om att det framgår av domstolens praxis att den ”kortfattade framställning av grunderna för talan” som måste finnas med i alla ansökningar, i den mening som avses i artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler, innebär att en ansökan klart ska uttrycka vad grunden för talan består i (dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen, C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 21 januari 2016, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑103/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:51, punkt 31).
68 För att en talan vid tribunalen ska kunna tas upp till sakprövning krävs det således bland annat att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Innehållet i en ansökan kan visserligen understödjas och kompletteras på särskilda punkter genom hänvisning till specifika avsnitt i bifogade handlingar, men en generell hänvisning till andra handlingar kan, även om dessa handlingar bifogas ansökan, inte kompensera att sådana väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som enligt ovan återgivna bestämmelser ska återfinnas i själva ansökan saknas (dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen, C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkt 40, och beslut av den 21 januari 2016, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑103/15, ej publicerat, EU:C:2016:51, punkt 32).
69 Bilagorna ska enbart tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning, vilket innebär att såvitt de innehåller rättsliga omständigheter som påstås utgöra stöd för vissa grunder som anges i ansökan ska dessa omständigheter återfinnas i själva ansökan eller åtminstone i tillräcklig grad ha identifierats i denna (se dom av den 2 oktober 2019, Crédit mutuel Arkéa/ECB, C‑152/18 P och C‑153/18 P, EU:C:2019:810, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
70 Följaktligen ankommer det inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2020, BP/FRA, C‑669/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:713, punkt 54).
71 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra invändningen inom ramen för den enda grundens andra del.
72 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första och den andra delen av denna grund.
Den enda grundens femte del
– Parternas argument
73 Genom den femte delgrunden, som ska prövas först, har klaganden kritiserat tribunalen för att ha tillämpat artikel 60 i tjänsteföreskrifterna på ett felaktigt sätt och för att ha bortsett från den rättsliga grunden för det omtvistade beslutet. Klaganden anser att tribunalen, genom att anse att detta beslut, som grundar sig på artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, är giltigt, har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid analysen av denna artikel 60 och dessutom missuppfattat de faktiska omständigheterna genom att anse att klaganden varit otillåtet frånvarande, trots att hon varit fysiskt närvarande.
74 För det första har tribunalen inte analyserat påståendet om omotiverad frånvaro mot bakgrund av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, som utgör den rättsliga grunden för det omtvistade beslutet, utan på grundval av artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna.
75 Genom att bekräfta tillsättningsmyndighetens analys i det omtvistade beslutet, som likställde klagandens närvaro i institutionens lokaler, vilken inte motsvarade institutionens förväntningar vad gällde tillgänglighet och arbetsamhet, med en omotiverad frånvaro, åsidosatte tribunalen artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, som avser frånvaro utan att tillstånd medgetts i förväg, förutom vid sjukdom eller olycksfall. I den mån WV var närvarande i lokalerna är artikel 60 nämligen inte tillämplig.
76 Om tillsättningsmyndigheten ansåg att WV inte uppfyllde dessa förväntningar, borde den ha inlett disciplinära förfaranden. Ett åsidosättande av artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna kan emellertid inte beivras genom innehållande av lön eller genom avräkning från ledighet, eftersom sådana åtgärder inte föreskrivs i artikel 9 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. Ett löneavdrag kan således inte utgöra en förtäckt disciplinåtgärd eller ett ersättningsstraff.
77 För det andra har Europeiska utrikestjänsten under alla omständigheter varken lämnat någon beskrivning av tjänsten, eller redogjort för de mål som ska uppnås och de konkreta uppgifter som klaganden anförtrotts eller visat att hon vägrat att utföra dessa. Tribunalen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den i punkt 74 i det överklagade beslutet hänvisade till klagandens svar på sin utvärderingsrapport för år 2016, trots att hennes påstådda omotiverade frånvaro, såsom den definierades av tribunalen, avsåg år 2017.
78 Europeiska utrikestjänsten har påpekat att den femte delen av den enda grunden, i den del den avser ett påstått åsidosättande av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, inte förekommer i framställningen av den enda grunden. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall på denna delgrund. Tribunalen gjorde härvidlag en riktig bedömning när den påpekade tjänstemannen alltid måste stå till institutionens förfogande, att denna artikel 60 föreskriver sanktioner för all otillåten frånvaro och att den således kräver en effektiv närvaro på arbetsplatsen, vilket förutsätter att tjänstemannen uppfyller två kumulativa villkor som anges i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, nämligen att bistå sina överordnade vid utförandet av de uppgifter som tjänstemannen anförtrotts och, för att göra detta, alltid stå till institutionens förfogande. I motsats till vad klaganden har gjort gällande grundade sig tribunalen och tillsättningsmyndigheten följaktligen på artiklarna 21, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna, betraktade tillsammans, och inte enbart på sistnämnda artikel.
– Domstolens bedömning
79 Vad gäller påståendet att den femte delen av den enda grunden inte kan tas upp till sakprövning, ska det för det första påpekas att även om formuleringen av denna grund innehåller ett påstående om ”uppenbart oriktiga bedömningar som medför en felaktig rättslig motivering” av det överklagade beslutet, visar argumenten i den femte delgrunden tydligt att klaganden genom denna har klandrat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid sin tillämpning av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna.
80 För det andra anges i denna femte delgrund klart vilka aspekter av det överklagade beslutet som ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande av detta beslut, i enlighet med de krav som angetts i punkt 44 ovan.
81 Den femte delen av den enda grunden kan därför tas upp till prövning.
82 Vad gäller den första invändningen i den femte delen av den enda grunden, genom vilken klaganden har kritiserat tribunalen för att ha tillämpat artikel 60 i tjänsteföreskrifterna på ett felaktigt sätt, ska det påpekas att tribunalen i punkterna 70–80 i det överklagade beslutet kontrollerade huruvida det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet var förenliga med artiklarna 21, 55 och 60 i tjänsteföreskrifterna.
83 Efter att i punkterna 71 och 72 i det överklagade beslutet ha erinrat om innehållet i dessa artiklar och punkt B i inledningen till kommissionens beslut C(2013) 9051 final av den 16 december 2013 om ledighet, som är tillämplig på Europeiska utrikestjänsten enligt beslut SEAE DEC (2014) 009 av den 13 februari 2014, konstaterade tribunalen, i punkt 73 i det överklagade beslutet, att klaganden hade åsidosatt de krav som uppställs i dessa bestämmelser.
84 I punkterna 74 och 75 i det överklagade beslutet angav tribunalen inledningsvis, beträffande de villkor som föreskrivs i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, att den delade tillsättningsmyndighetens bedömning att det framgick av handlingarna i ärendet, och i synnerhet av klagandens svar på hennes bedömningsrapport för år 2016, att hon, från och med att hon omplacerades till avdelningen PRISM och trots de olika varningar och reprimander som hon hade fått från sina överordnade, visade att hon hade för avsikt att inte arbeta vid denna avdelning.
85 Tribunalen påpekade därefter, i punkt 76 i det överklagade beslutet, att avsikten att inte bistå sina överordnade och att inte utföra de arbetsuppgifter som ålåg henne även framgick av ett e-postmeddelande från klaganden daterat den 11 april 2017, i vilket klaganden angav att hon varje dag hade varit närvarande vid Europeiska utrikestjänsten för att försöka lösa den situation som hon befann sig i till följd av att hon rättsstridigt förflyttades från avdelningen EURCA West3 och den otillbörliga omplaceringen till avdelningen PRISM. I sitt e-postmeddelande angav klaganden även att hon inte nödvändigtvis satt på sitt kontor hela dagen.
86 Slutligen tillade tribunalen, i punkt 77 i det överklagade beslutet, att om klaganden ansåg att hennes omplacering inte var lämplig, kunde hon begära en annan placering, men att detta inte befriade henne från att i väntan på en sådan omplacering arbeta vid avdelningen PRISM för att där utföra uppgifter som var förknippade med hennes tjänst och att alltid stå till utrikestjänstens förfogande. I punkt 78 i det överklagade beslutet preciserade tribunalen att om klaganden ansåg att hennes omplacering var behäftad med något fel, kunde hon använda sig av de rättsmedel som stod till hennes förfogande, men att hennes grundläggande skyldighet att vara lojal och samarbeta emellertid innebar att hon inte kunde vägra att uppfylla de skyldigheter som följde av denna omplacering.
87 Tribunalen drog, i punkt 79 i det överklagade beslutet, slutsatsen att även om det antas vara styrkt att klaganden faktiskt varit närvarande i Europeiska utrikestjänstens lokaler, såsom hon har hävdat, är det ändå uppenbart att klaganden, genom att tydligt uttrycka sin avsikt att inte arbeta vid avdelningen PRISM med motiveringen att hon ville koncentrera sig enbart på de administrativa frågor som rörde hennes omplacering, inte iakttagit de villkor som uppställs i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen tillade att Europeiska utrikestjänsten således inte kunde klandras för att ha funnit att klaganden hade en omotiverad frånvaro och att eftersom de frånvaroperioder som Europeiska utrikestjänsten hade konstaterat inte hade godkänts i förväg av hennes överordnade, var innehållandet av lön för 72 kalenderdagar endast en följd av att de krav som föreskrivs i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna inte hade iakttagits.
88 Tribunalen angav slutligen i punkt 80 i det överklagade beslutet att den slutsats som den drog i punkt 79 i detta beslut inte påverkades av klagandens påstående att hon hade inkommit med ett stort antal bevis för sin närvaro på kontoret och på avdelningen PRISM. Härvidlag fann tribunalen att dessa uppgifter, trots deras avsändningsdatum, inte kunde visa vare sig att klaganden bistått sina överordnade genom att utföra de uppgifter som hon anförtrotts eller att hon alltid stått till Europeiska utrikestjänstens förfogande i enlighet med de skyldigheter som följer av artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna.
89 Av det ovan anförda följer att tribunalen i huvudsak fann att klaganden, genom att tydligt ha uttryckt sin avsikt att inte arbeta vid den avdelning till vilken hon omplacerats, inte hade iakttagit de villkor som uppställs i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, och att Europeiska utrikestjänsten därmed inte med framgång kunde kritiseras för att ha funnit att hon haft omotiverad frånvaro och att utrikestjänsten följaktligen, i enlighet med artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, med giltig verkan kunde hålla inne månadslön för 72 kalenderdagar, och detta även om det antogs att det visats att klaganden faktiskt hade varit närvarande i Europeiska utrikestjänstens lokaler.
90 Det ska inledningsvis påpekas att medan tribunalen i det överklagade beslutet hänvisade till klagandens ”omotiverade frånvaro”, framgår det av punkt 70 i det detta beslut att tribunalen prövade huruvida det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet var förenliga med bland annat artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, som avser fall av ”otillåten frånvaro”.
91 Det ska således fastställas huruvida den omständigheten, om den antas vara styrkt, att en tjänsteman inte iakttar de skyldigheter som åligger vederbörande enligt artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga att bistå och råda sina överordnade och ansvara för att de uppgifter som tilldelats vederbörande utförs, och att alltid stå till institutionens förfogande, kan kvalificeras som ”otillåten frånvaro” i den mening som avses i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna och följaktligen göra det möjligt att tillämpa de åtgärder som föreskrivs i denna bestämmelse på tjänstemannen.
92 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, bland annat, dom av den 28 januari 2020, kommissionen/Italien ([Direktivet om bekämpande av sena betalningar]), C‑122/18, EU:C:2020:41, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
93 För det första ska det påpekas att det i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, som återfinns i kapitel 2 i nämnda avdelning IV, med rubriken ”Ledighet”, i första stycket föreskrivs att ”[u]tom vid sjukdom eller olycksfall får en tjänsteman inte vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg av hans närmaste överordnade. Utan att det påverkar en eventuell tillämpning av gällande disciplinåtgärder skall konstaterad otillåten frånvaro dras av från tjänstemannens årliga ledighet. Om han har utnyttjat sin årliga ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande period”.
94 Även om begreppet ”otillåten frånvaro” inte definieras i denna bestämmelse, följer härav att en tjänstemans frånvaro är otillåten om tjänstemannen inte har följt förbudet mot att vara frånvarande utan att först ha beviljats tillstånd av sin överordnade, utom vid sjukdom eller olycksfall.
95 Vid tillämpningen av artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna är det avgörande att den berörda tjänstemannen i vederbörlig ordning har konstaterats vara frånvarande och att vederbörandes överordnade inte har gett sitt tillstånd till detta på förhand. Det framgår av denna bestämmelse att den avgörande orsaken till att rätten till lön går förlorad är att tjänstemannen är frånvarande från sin tjänst utan att ha fått tillstånd till det enligt tjänsteföreskrifterna eller av tillsättningsmyndigheten (beslut av den 30 november 1972, Perinciolo/rådet, 75/72 R, EU:C:1972:110, punkt 10).
96 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande syftar begreppet ”frånvaro” i vanligt språkbruk till att beteckna den omständigheten att någon inte befinner sig på den plats där man förväntar sig att denne är, vilket förutsätter fysisk frånvaro.
97 Det finns inget i ordalydelsen i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna som tyder på att detta begrepp, vid tillämpningen av denna bestämmelse, ska tolkas på ett annat sätt än dess allmänna betydelse. I synnerhet framgår det inte av denna ordalydelse att en tjänstemans ”otillåten frånvaro”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, kan härledas från ett åsidosättande av de skyldigheter i tjänsten som åligger vederbörande enligt artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, oberoende av om tjänstemannen är fysiskt närvarande på sin arbetsplats eller fysiskt frånvarande från denna.
98 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande innehåller artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna inte någon hänvisning till tjänstemannens underlåtenhet att fullgöra nämnda skyldigheter i tjänsten.
99 För det andra ska det erinras om att kapitel 2 i avdelning IV i tjänsteföreskrifterna, med rubriken ”Ledighet”, i vilket artikel 60 i tjänsteföreskrifterna ingår, innehåller bestämmelser om olika typer av ledighet som tjänstemannen har rätt till, nämligen årlig ledighet och särskild ledighet, vilka regleras i artiklarna 57 och 59a i tjänsteföreskrifterna, mammaledighet, som regleras i artikel 58 i tjänsteföreskrifterna, och sjukledighet som regleras i artikel 59 i tjänsteföreskrifterna. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, gäller alla dessa artiklar situationer där tjänstemannen inte är i tjänst och därför inte behöver vara fysiskt närvarande på sin arbetsplats.
100 Medan artiklarna 57–59a i tjänsteföreskrifterna avser situationer där tjänstemannens frånvaro är motiverad på grund av en av de ledigheter som regleras i dessa artiklar, avser artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna de fall då tjänstemannen är frånvarande utan att omfattas av något av de fall som avses i artiklarna 57–59a och utan att ha fått tillstånd till frånvaron från sin överordnade.
101 Den omständigheten att artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna ingår i kapitel 2 i avdelning IV i tjänsteföreskrifterna bekräftar att det för att denna bestämmelse ska vara tillämplig krävs att tjänstemannen i fråga har varit fysiskt frånvarande från sin arbetsplats.
102 För det tredje kan en tjänsteman som har en ”konstaterad frånvaro”, i den mening som avses i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna, utan att det påverkar en eventuell tillämpning av bestämmelserna om disciplinåtgärder, bli föremål för en avräkning av denna otillåtna frånvaro från den årliga ledighetens längd eller, för det fall att hela denna ledighet har utnyttjats, förlora rätten till lön för den period som motsvarar den otillåtna frånvaron.
103 Domstolen har härvidlag slagit fast att en tjänsteman som konstaterats vara otillåtet frånvarande och vars hela ledighet har utnyttjats automatiskt förlorar rätten till sin lön (dom av den 6 juli 1983, Geist/kommissionen, 285/81, EU:C:1983:192, punkt 21).
104 Den avräkning av lön som föreskrivs i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna utgör varken en disciplinåtgärd eller en likvärdig åtgärd (dom av den 6 juli 1983, Geist/kommissionen, 285/81, EU:C:1983:192, punkt 21).
105 Av detta följer, för det första, att avräkningen av en otillåten frånvaro från den årliga ledigheten eller, för det fall hela denna ledighet har utnyttjats, avdrag av lön för en period motsvarande denna frånvaro, som föreskrivs i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna, är åtgärder som, på grund av deras art och verkningar, inte har till syfte att ge en reprimand till eller att bestraffa en tjänsteman på grund av den misskötsamhet eller inkompetens eller bristande tillgänglighet vederbörande anses gjort sig skyldig till under den period då han arbetade, utan för att en kompensera denna tjänstemans fysiska frånvaro. Eftersom frånvaron beräknas i antal dagar eller halvdagar, förverkligas dessa åtgärder genom att ett antal dagar eller halvdagar dras av från den återstående årliga ledigheten eller, i förekommande fall, från den berörda tjänstemannens lön.
106 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande är det, till skillnad från i situationer där en tjänsteman är frånvarande från sin arbetsplats, inte möjligt att kvantifiera ett eventuellt åsidosättande av tjänstemannens skyldigheter i tjänsten.
107 För det andra har de åtgärder som avses i punkt 105 ovan inte till syfte att ersätta en disciplinåtgärd på grund av ett sådant åsidosättande.
108 Syftet med de åtgärder som föreskrivs i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna bekräftar följaktligen tolkningen att denna bestämmelse avser situationer där en tjänsteman är fysiskt frånvarande från sin arbetsplats.
109 Att anse att en tjänsteman som befinner sig på sin arbetsplats, som utför sina arbetsuppgifter bristfälligt eller till och med gör sig skyldig till olydnad, befinner sig i en situation av ”otillåten frånvaro”, i den mening som avses i artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna, och att avräkning av semesterdagar eller avdrag av lön därför kan ske, utgör följaktligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 64 i sitt förslag till avgörande, ett åsidosättande av det disciplinära förfarandet. Denna felaktiga kvalificering som ”otillåten frånvaro” medför att tjänstemannen åläggs en ekonomisk sanktion som inte föreskrivs i tjänsteföreskrifterna utan att vederbörande har kunnat dra nytta av de garantier som gäller för det ordinarie disciplinförfarandet.
110 Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i det överklagade beslutet fann att även om det antas att klaganden faktiskt varit närvarande i Europeiska utrikestjänstens lokaler, hade hon inte iakttagit de villkor som uppställs i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, eftersom hon hade visat sin avsikt att inte arbeta vid avdelningen, och Europeiska utrikestjänsten följaktligen inte kunde kritiseras för att ha funnit att WV hade haft en omotiverad frånvaro från tjänsten, och att eftersom den frånvaro som Europeiska utrikestjänsten hade konstaterat inte hade godkänts i förväg av klagandens överordnade, kunde Europeiska utrikestjänsten i enlighet med artikel 60 i tjänsteföreskrifterna dra av lön som motsvarade 72 kalenderdagar.
111 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första invändningen i den enda grundens femte del.
112 Det överklagade beslutet ska därför upphävas utan att det är nödvändigt att pröva den andra invändningen i den femte delen eller den enda grundens övriga delar.
Talan vid tribunalen
113 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i Europeiska unionens domstols stadga kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
114 Så förhåller det sig i förevarande fall.
Yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet
115 Det ska påpekas att den felaktiga rättstillämpning som avses i punkt 110 ovan även omfattar det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet.
116 Det framgår av beslutet att avslå klagomålet att Europeiska utrikestjänsten ansåg att en tjänsteman är närvarande på Europeiska utrikestjänsten när han uppfyller de två kumulativa villkor som följer av artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna, nämligen att bistå sina överordnade genom att utföra de uppgifter som han tilldelats och alltid stå till institutionens förfogande. Härvidlag ansåg Europeiska utrikestjänsten för det första att en tjänsteman som har förklarat sin avsikt att inte bistå sina överordnade och att inte utföra de uppgifter som han anförtrotts inte uppfyller villkoren för effektiv närvaro på avdelningen och att hade en obefogad frånvaro. Vidare underkände Europeiska utrikestjänsten den bevisning som WV hade åberopat som bevis för en ”effektiv närvaro” i den mening som avses enligt de villkor som anges i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna.
117 Europeiska utrikestjänsten drog av en påstådd underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 21 och 55 i tjänsteföreskrifterna slutsatsen att WV hade en ”otillåten frånvaro” i den mening som avses i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna. Såsom det har erinrats om i punkt 95 ovan är, vid tillämpningen av artikel 60 första stycket, den berörda tjänstemannens i vederbörlig ordning konstaterade frånvaro och avsaknaden av tillstånd till detta i förhand från tjänstemannens överordnade avgörande, utom vid sjukdom eller olycksfall, och denna frånvaro ska förstås som en fysisk frånvaro från vederbörandes arbetsplats.
118 Det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet ska följaktligen ogiltigförklaras.
Yrkandet om återbetalning
119 Klaganden yrkade även i sin talan vid tribunalen att det skulle utgå dröjsmålsränta de belopp som skulle återbetalas. Denna dröjsmålsränta skulle vara 5 procent per år eller annan räntesats, beräknad på dagen för den faktiska återbetalningen och på grundval av tidpunkterna för de olika avdrag som gjorts.
120 Domstolen erinrar härvidlag om att enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna har tribunalen obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art (dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 58).
121 Unionsdomstolens obegränsade behörighet enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna innebär att domstolen ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om den anställdes samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar domstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren (dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 67).
122 Det ankommer på unionsdomstolen att, i förekommande fall, förplikta en institution att betala ett belopp som sökanden har rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon annan rättsakt (dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 68, och dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 40).
123 Begreppet tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna omfattar inte enbart mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en institution, utan även alla mål i vilka anställda har framställt yrkanden om att en institution ska betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon rättsakt som reglerar anställningsförhållandet (dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 65).
124 I förevarande fall är klagandens yrkande om att Europeiska utrikestjänsten ska återbetala de belopp som dragits av från hennes lön, och att dröjsmålsränta ska utgå på dessa belopp, av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.
125 Med hänsyn till ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet, ska detta yrkande bifallas och Europeiska utrikestjänsten förpliktas att till klaganden återbetala de belopp som felaktigt dragits av från hennes lön, motsvarande 71,5 dagar, eftersom klagandens begäran avseende en halvdag hade bifallits i beslutet att avslå hennes klagomål. På dessa belopp ska, av rättviseskäl, ränta utgå med 5 procent per år från och med dagen för avdraget.
Rättegångskostnader
126 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.
127 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. WV har yrkat att Europeiska utrikestjänsten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Europeiska utrikestjänsten har tappat målet, ska Europeiska utrikestjänsten förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för WV såväl vid tribunalen som vid domstolen.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 januari 2020, WV/Europeiska utrikestjänsten (T‑471/18, ej publicerat, EU:T:2020:26), upphävs.
2) Europeiska utrikestjänstens beslut av den 27 november 2017 om innehållande av lön för 72 kalenderdagar och Europeiska utrikestjänstens beslut av den 2 maj 2018 om avslag på det klagomål som WV ingett den 3 januari 2018 ogiltigförklaras.
3) Europeiska utrikestjänsten förpliktas att till WV återbetala de belopp som rättsstridigt dragit av från hennes lön, motsvarande 71,5 dagar. På dessa belopp ska, av rättviseskäl, ränta utgå med 5 procent per år från och med dagen för avdraget.
4) Europeiska utrikestjänsten ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för WV såväl vid tribunalen som vid domstolen.
Underskrifter